Kniven mot strupen

Få är de som bryr sig hur vi har det. Som frågar iallfall. Frågar vad de kan göra för oss. Underlätta för oss. Främst för killarna.
Hur mycket skall jag jaga ifatt folk. Skriva på näsan hur vi mår och främst hur junior nu mår. Kräva deras omsorg och uppmärksamhet?
Att han skulle uppskatta mer än de kan ana över om de bemöda sig prata med honom. Visa att vi vuxna som bryr oss om honom inte bara består av mamma och pappa?
Om jag skulle berätta hur många gånger han haft kniven mot strupen? Berätta att det är inte över än på långa vägar? Skulle det ändra något då? Skulle engagemanget väckas till liv då?

Jag fick ta del av något tragiskt häromdagen. En ung människa som haft kniven mot strupen allt för länge och som inte orkade. Som gjorde slut på allt. En gång för alla. 13 år gammal bara. Fatta. Bara två år äldre än junior. Hur mycket hade andra vetat? Anat? Vad hade de gjort för att stärka en ung själ som mådde dåligt?
Tänker så på detta barn. På föräldrarna. Varför det blev som det blev. Så jävla tragiskt så att ord räcker inte till.

När tar man del av det man får som läxa. Lärdomen?  Erfarenheten? Se till att det inte händer igen. Händer någon annan?

 

 

MammA  Z

♥

‘

.

About these ads