Min fin Sam. En underbar själ. Som lärt mig så mycket om livet. Om mig själv. Fått mig att mogna på många sätt jag tidigare trott varit omöjligt. Att vara hans mamma har kostat på. Visst. Men som jag utvecklats som person också. Till det bättre hoppas jag!
Han pratar om skolan i termer som jag önskade Junior också skulle göra. Att det är helt okej att skolan börjar snart. Och att han är villig att ge det en chans. Nu har han varit hemma sedan juni förra året. Över ett år. Hämtat kraft. Ork. Är det såsom hans läkare säger att han blev utbränd av svensks skola så lär det ta tid att hämta igen kraften. Energin.
När han först började prata om att återgå till skolan i slutet av maj blev det som en bomb både hemma hos oss, hos hab och hos skolan. Vänta nu. Killen som de slagit knut på sig själva för att förmå göra skola, skulle han bara dyka upp som gubben ur lådan nu? De som gjort allt och lite till så där i efterhand, skulle han bara komma tillbaka?
I skrivandets stund vet jag inte. Men jag vet att fina vännen som Sam haft några givande dagar med pratat gott om skolan. Berättat om klasskompisarna. Om skolan. Lärarna. Och han går även i Sams klass. Vet inte hur mycket det påverkat honom i sitt beslut. Vet inte hur mycket ett års vila gjort till. Vet inte hur mycket mognaden hos Sam spelar in. Vet inte hur det kommer att gå för Sam när skoldagen väl kommer. Känns lite som rysk roulette. Ett vågspel. Men det är klart att jag hoppas.
Han har missat hela åk 7. Men det får vara så. Att be honom läsa in allt skulle aldrig fungera om man vill att åk 8 skall fungera. Att be han börja klass 7 fungerar inte heller. De som nu går i hans klass är många som han vet vilka de är. Känner sedan tidigare. Trygghet. Och då får det vara så. Sam har sådant läshuvud att rektorn inte alls är oroad. Det som oroar är just motivationen till att lära sig det han anser vara onödigt vetande. Och hur tacklar lärare en sådan grej?
Blir det så att Sam verkligen mäktar med skolan igen så blir det så många möten. Möten som måste bli givande, att skolan lyssnar på oss. På Sam.
Att det blir många möten kring Junior och skolan råder det ingen tvivel om. Inte med tanke på hur han mår och tänker kring den nu allaredan.
Det känns som om det är jag som sitter där uppe 110 meter på fritt fall på Gröna Lund. Blundar för jag vågar inte se ner. Vågar inte se mig omkring. Vet inte när ned släppet blir. Om jag överlever fallet ner när det väl bär iväg. Det är 2 barn som vi skall få att fungera i skolan nu. 2 barn där hela framtiden står på spel nu.
Och vad kan samhället vara kapabel till att göra om det skiter sig? Vet barn som faktiskt sägs gå under LVU när de inte går till skolan. När det sägs att barnen SKA till skolan till vilket pris som helst. Att det är ett föräldrar ansvar att få dem dit.
Misslyckas vi så skall våra barn bo hos någon annan. Som om skolan blir bättre för det?
Kramen mamma Z
♥
‘
Hej. Jag känner inte dig och jag har inte läst hela din blogg. Men när jag snubblade över detta inlägg kunde jag inte lämna utan att kommentera. Jag jobbar som lärare och möter emellanåt elever som inte fungerar så bra i skolan. Jag har egentligen inget vettigt att komma med förutom att jag personligen tycker att det viktigaste för en person med diagnos är att få ett liv som fungerar, sedan är resultat i skolan sekundärt. Hoppas att ni kan förmedla hans behov och att skolan tar till sig. Lycka till!
Vet du, det här kan bli riktigt bra ändå, till slut. Måste få berätta om mina barns kusin som var hemmasittare i ca 2 år i högstadiet. Missade 8:an och 9:an. Var så stressad att håret föll av. Blev utredd och fick slutligen diagnosen ADD.
När det egentligen skulle varit dags för gymnasium började hon 9:an för att ge skolan och sig själv en sista chans. Det gick fantastiskt bra! På ett läsår lyckades hon få betyg i samtliga ämnen, betygskalan sträckte sig från godkänd i vissa ämnen, vg i vissa och t o m mvg i några.
Nu väntar fortsatt utbildning. Hon har kommit in på sin drömutbildning och ska plugga mode för att bli stylist. När man är riktigt motiverad kan man klara väldigt mycket. Jag tror att Sam börjar finna sin motivation!
Kram!
Härligt att höra att han återfått lusten. Min son är sjukskriven sen april och vi vet inte om han klarar börja nu i augusti. Den här sommaren har präglats utav ångest inför vad som komma skall. Men saker tenderar att lösa sig. Alltid. På något sätt.
Har blivit hotad flera gånger av hans rektor. Att det är skolplikt som gäller och sen det där snicksnacket att om vi pratar positivt om skolan hemma så kommer det förändra allt. Vi har aldrig sagt något negativt om skolan. Inte nu heller efteråt. De HAR faktiskt försökt lösa med de fattiga resurserna de har. Men sonen behöver en skola med mer kompetent personal. Och mindre stojig miljö.
Men gud va liten man känt sig när man kämpat mot rektor m fl. De har en väldigt stor makt! Försökte följa han och kuratorns råd, vilket ledde till att jag nästan förlorade min goa lille kille.
Du är en fantastisk kämpe hela du och jag bara hoppas att du orkar hela vägen, och inte faler ihop.. Inte nu och inte sen och inte när livet funkar igen.. Men en sak som talar för att det kommer gå bra, det är din förmåga att fånga ljusglimtarna och se till att det finns bra dagar mella varven. Såna ”bästa dagen på hela året” t.ex. Såna dagar som ger energi åt dig och hela fina familjen.
Liiite avis på alla karuseller är jag nog
Älskar karuseller!!! Så glad att ni fick en så fin utflykt tillsammans. Och ser det inte liiite ljust ut igen, inför skolan?… Jag vill hoppas och tro det.
Kramar om finaste du!
Nina