Loppisdagen resulterade i 1117 kr. Hade inte hjärta att dela det på oss fyra i Ohana. Sam ville ha ett spel tagentbord till datorn och var helt ren på pengar. Så killarna fick dela på det. Junior bubblade av lycka. Då kunde han köpa sig en spelmus till datorn. Faktum var att det mestadels var killarnas gamla leksaker vi krängde. Spåren av småbarns tiden. Lekåldern. En smula vemod som infann sig då överlyckliga sexåringar blev nya ägare till det som en gång stod lika högt i kurs hos mina killar.
Tröttheten infinner sig. Inte ens min Kyäni kan kompensera de stulna timmarna av sömn i natt. Den blev minimal. Junior kom och väckte mig och hade den jobbigaste ångesten på väldigt länge. Han hade så ont i hjärtat att han grät. Svårt att andas. Skolan som börjar snart, allt för snart. Och den fina plan som bup förordade för optimal tillbaka gång ser vi inte spåret av, även fast skolan gjort många bra åtgärder. Men han har inte varit på plats och sett dem fungera. Han litar inte på skolan för fem öre. Och det gör att han blir sjuk. Sjuk av sin egna oro. Sjuk av att inte veta. Sjuk av att vänta.
Vi ligger vaken bra länge innan vi får bukt på det tillsammans. Värken. Trycket över brösten. Känslan av att hålla på att dö. Över en timme i mörkret. Och jag ligger vaken lika länge efter jag hör Juniors lugna andetag. Där sömnen tagit över. Där drömmarna tar vid och allt blir bra för ett tag.
Vårat sovrum och den kommande rusten pågår för fullt i min tankeverksamhet. Gav mig i kast med den vinda dörren igår kväll som inte gick att stänga helt. För om dörren inte gick att fixa ville Sam inte ha vårat rum. Han behöver ha tryggheten att det går att stänga om sig och öppna på sina premisser. När han vill släppa in folk.
Två timmar senare var det fixat 
Vem har sagt att kvinnor inte kan? Så nu har ni ett före kort ovan här så får jag servera er med resultatet senare. Typ snart. Om Sam får som han vill. Men nu är det så mycket att dra igång med när det gäller rusten att jag inte vet riktigt vart man börjar. Gästrummet och badrummet får jag helt enkelt vänta med att göra klart tills hans rum är klart. Gäller och prioritera vad som funkar bäst för honom.
Fast går det någon sysslolös stackare därute så är det bara att knacka på och få en pensel i högsta hugg Lovar att bjuda på kaffe!!
( Såhär mysigt ligger katterna intill mig på kökssoffan nu
då jag skriver på bloggen ♥ )
KRAMEN MAMMA
ZOFFE
♥
‘
Gläds över loppisförtjänsten och killarnas nya dataprylar. Vet hur viktigt det är med rätt saker när dataspelsintresset är stort. Förra julen hade W endast två saker på sin önskelista och det var ett specialtangentbord och mus. Dyra prylar men det var som sagt det enda han verkligen ville ha så då fick det bli så.
Sörjer däremot Juniors ångest inför skolan. Tänk om man bara kunde flytta sig fram i tiden för en liten stund och kunna visa Junior att det kan fungera riktigt bra i skolan. Förstår ju att han inte kan tänka sig att det skulle kunna bli bra där. Så är W också. Det som en gång varit dåligt är alltid dåligt i hans ögon innan han blir överbevisad genom att han själv upplever det bra. Det hjälper inte vad vi säger innan.
Hörde om en flicka som varje skoldag hade sådan ångest att hon knappt tog sig dit. Hennes mamma var med henne varje dag och fröken mötte upp utanför skolan. Så höll de på länge men tillslut övervann flickan sin ångest. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Junior ska övervinna sin ångest och oro inför skolan.
Hoppas rustningen går bra! Jag själv får betydligt mer gjort när jag är under tidspress. När vi rustade O´s rum hade vi en deadline som vi var tvugna att hålla och det fixade vi! Nu har vi rustat vår nya sovrum men utan deadline och som det ser ut nu blir vi väl aldrig färdiga.
Sedan står W´s rum på tur men där tänker jag sätta en deadline så jag är säker på att vi blir klar. Bodde jag nära skulle jag omedelbums komma med roller och pensel i högsta hugg och hjälpa dig. Jag tycker sånt är kul! 
Förstår precis hur du känner just nu, med huvudet fullt av tankar om allt som ska göras. Mitt råd är att göra allt så enkelt som möjligt. Vit färg kommer man långt med.
Kram!
Har tänkt på er och undrat, känner igen symtomen alltför väl. oroar mig detta med hjärtat, hur mycket klarar de av? Har du pratat med bup om hjärtat? Attarax dämpar oro. Lyssna på honom och magen, inte på dem! Kram till er båda/alla.
Vilka fina bilder du har på bloggen nu för tiden. Instamatic heter det va? Jag är inte så insatt i det där
Den där väntan på en skola som man inte vet vad den kommer att innebära känner jag igen hos mina barn. Fy så jobbigt!
Jag håller tummarna på att det blir bra trots allt.
Många kramar!