♥ Katterna var ute för första gången igår ♥
‘
Jag tar på mig en smärta och förtvivlan som inte är min. Men den befinner sig på mitt egna kött och blod. Såklart man tar åt sig. Absorberar. Oron som Sam har finns även hos mig. Hos My Love. Han skulle gå idag till skolan. Ville. Men så fick han veta en sak som han inte var inställd på och då gick det inte.
Har en bra dialog med skolan. De är helt inne på samma linje som oss. Att få det fungerbart och ingen klandrar honom för att han har haft svårt att komma iväg. De greppar varför. Hab är lika suveräna det. Att bekräfta mina tankar. Sams reaktion på allt. Och hur vi nu skall gå vidare.
Varför rasar jag? Deppar ihop totalt? Tillåter trycket över bröstet infinna sig? Han gick ju i tisdags till skolan. Pratar i termer som vi aldrig kunnat drömma om.
Kanske är det oron för hur han tar det här nederlaget. Framtiden för honom. Hur blir skolgången? Utgången till vuxenvärlden ? Vad har han för möjlighet att lyckas därute? Min fina fina kille ♥
Har tagit del av en mamma som har tre barn. Hon är duglig mamma åt de andra två. Men inte det tredje som inte fungerade i skolan, sonen med autism. Samhället anser det och har LVU:at honom. Soc har placerat honom hos en familj som han inte känner alls. Som om de skall kunna trolla med knäna och förmå honom till skolan. Få han att lyckas där. Det skrämmer skiten ur mig att samhället kan ta mitt barn i från mig därför att det inte förmår skola. Pressas in i en mall som inte passar alls.
‘
‘
Junior är gladare än på länge. Igår kväll somnade han utan sin psykmedecin. Inte ett ont ord om skolan. Hatten av för skolan och det som de gjort hittills för honom! Så synd bara att han fick gå ett helt sommarlov med ovissheten om vad som väntade. Vånda i 10 veckor. Nu när det visade sig fungera bättre än vad han någonsin vågat hoppas på.
Skolan har lyssnat på oss. På bup. På honom. Så tacksam. Men slutkörd av allt.
Ja ni fina läsare. Vänner jag känner, ni som är främlingar men ändå väljer att följa mitt liv. Dallas in reallity. Där det hela tiden tillåts clifhangers. Allt för att behålla spänningen. Hur har det gått till nästa avsnitt? Nästa inlägg?
Here we go again sjöng StakkaBo i min ungdom. Och precis så känns det nu.
‘
kramen till varenda en av er
mamma Z
♥
Jag förstår din oro… De senaste dagarna har ju även jag följt uppdateringarna om mardrömmen familjen du skriver om befinner sig mitt i. Du må tro jag har haft ångest över deras situation. Mår så dåligt över att något sånt kan hända och då har jag ändå ett barn som går till skolan varje dag utan protester. I den situation du och din familj befinner er i förstår jag att allt måste kännas ännu värre och rädslan är ännu större för att något sånt skulle kunna hända er.
Skönt ändå att mitt i allt elände höra att Junior mår bättre. <3
Sam kommer säkert tillbaka till skolan han också med tiden. Ibland måste allt få tas med pyttepytte-steg. <3
Kram!
Ja, det är verkligen värsta dokusåpan som pågår i det oändliga. Kamp mellan det goda och det onda. Där det onda verkligen kan vara värsta mardrömmen. Självklart vill vi att det goda ska segra!!! Kram
Oron över att ens eget barn ska bli omhändertaget för att det inte går till skolan. den tanken skrämmer skiten ur mig. Och lägg det på axlar som redan är tyngda av så mycket oro för det som inte funkar. Det kan knäcka vem som helst..
För övrigt så skriver du fantastiskt bra och jag blir glad när jag läser om era framsteg och lessen när jag läser om hur du dåligt. jag håller krampaktigt mina fingrar och tår för att allt ska gå bra och skickar styrka och kärlek till er alla <3