Det var som att ha kastats in i en ny värld. Ett annorlunda liv. Någon annans. Inte mitt. Inte alls.
Det vi fick uppleva på dag på vår minisemsters första dag var sådant som andra bara tar förgivet. Det normala. Sådant som är lika självklart som luften vi andas. När vi väl får befinna oss där infinner sig ett vemod av det som gått förlorat. Samtidigt en enorm lycka så klart.
Vi satt på Eckerö färjan som vilken Ohana som helst. Bland folk i en full cafeteria. I ett hörn visserligen där Sam satt med sin laptop på bordet. Gick utan svårigheter med in i taxfreen och tog det han vill ha i godisväg. Att fördriva två timmar på mitt eviga blå var inget problem tills vi nådde hamn.
My love och jag utbytte blickar. Ruskade försiktigt på huvudet. Jag satt och tittade ut över det regniga havet ifrån platsen där vi satt. Funderade det jag hört så många sagt till mig. Det jag själv funderat kring i mängder. Det som finns så knapphändig forskning kring. Som kvarstår att ta reda på. Kan ett barn bli utbränt av för mycket stress under lång tid? Den som finns mesta delen i skolan? Är sanningen den kring Sam?
Jag hade fått tackat nej till en inbjudan ifrån Hjärnfonden som gjorde mig alldeles ödmjuk av att få. Det skulle vara seminarium över forskning kring barnhjärnan kvällen innan Ålandstrippen. Forskare skulle vara på plats. De som kan vara nyckeln till förståelsen av våra barn där vi nu bara gissar. Famlar i blindo många gånger. Prinsessan Victoria skulle också vara närvarande vilket gladde mig stort! Att hon lägger focus på barn som mina!
Tja, mina tankar kommer aldrig att få ett riktigt svar. Det jag vet är att över ett år togs ifrån oss. Honom. Vet vad det kostar på för att komma tillbaka för vissa fronter. Vet vad det redan kostat oss alla.
Stugan låg magiskt vackert ute i den Nordöstra delen av Åland. Egna klippor. Egen vik. Egen natur. Havet och det eviga regnandet. Vi kom dit fem timmar tidigare än vårat övriga sällskap som kom med färjan efter oss. Vi hann boa in oss. Hann med Ohana mys med så många goda skratt. ” Just nu är en bra stund” sparas till asken med lyckliga stunder. Det var som om det magiska satt i väggarna. Harmonin. Killarna spelade schack inne. Ute fanns samma spel men med gedignare pjäser. Och de roade varandra en lång stund med det. Hade kul ihop. Utbyte av varandra vilket är sällsynt.
Kvällen blev lyckad på alla sätt. Maten. Vinet. Sällskapet. Junior fick till sin lycka basta och bada i havet den sista augustinatten. Sam satt med till och från och deltog. Aktiv som passiv. Tog plats. Fina killen. Jag är så glad på hans vägnar att det kan ingen människa ta in. Fortfarande finns känslan kvar hur allt var för ett år sedan. Sitter som ett brännmärke.
Först när vi skulle sova låste det sig över en sak. Vännerna gjorde ingen stor sak av det utan försökte tillsammans lösa det vilket så skedde tillslut.
Överväldigad av förståelsen hos våra vänner somnade jag tacksam. Tacksam för den sällsynta dag som blev en tio poängare rakt igenom trots det eviga regnet utanför som till-inte gjorde mina kaffestunder på klipporna. Tacksam för det som blir krångligt kring Sam inte alls blir krångligt för vännerna. Tacksam för jag inte kände av hjärtat ett enda dugg. Återhämtningsdag till max!
Gårdagen får ni höra om i morgondagens inlägg.
Avslutar med en bild på Dolan som promt skulle ligga i mitt knä nu när jag skrev till er 
Vi har varit hemifrån i fyra dagar så nu är det kelsjuka katter här hemma.
kramen mamma Z
♥
‘
Vad underbart att läsa att ni hade det bra. Blir lycklig i hela hjärtat av att ni fått uppleva lite positivitet. <3
Var tacksam för de vännerna för dom är inte många! Jättefina bilder!
Som vanligt så gråter jag när jag läser det positiva som sker hos er. Känslan man får när något funkar som man inte tror ska…Våra älskade,fantastiska barn. Varför kan dom inte alltid få känna lycka och harmoni i sina liv utan ständigt få kämpa..Varm kram till dig och de dina <3