I elfte timmen

Varje Lördags skall jag försöka skriva. Reblogga ifrån min snart 5 år gamla blogg.
Om det som varit. Och hur det sedan blev. Med facit i hand.
När lärdomarna gav vishet. Insikt.  Kunskap.

♥

‘

26 Oktober 2010

” Idag var ingen bra dag, varför kunde han inte förklara. Den bara fanns där. Närvarande. Gav rysningar. Som att dra med naglarna på svarta tavlan. Ilningar in i märg och ben. Olustkänslan. Som en stor klump i bröstet. Ovilja till skolan. Oviljan till att befinna sig innanför dess fyra väggar. Motivationen att vara på plats för att lära fanns inte  ett uns av.

Han blev hemma. Igen. Någon lösning till detta har jag inte funnit än hur jag än letar ledtrådar. Ständigt på jakt efter ett botemedel till att det är som det är. Har tappat räkningen på de dagar som ser ut som denna. När jag lämnar han vid skolan finns en magkänsla om att vistelsen där inte blir långvarig. Och jag får i nio fall av tio helt rätt.

Han hade suttit ute under sitt träd invid parkeringen där jag lämnat av honom. I en halvtimme i kylan och likt Skalman krupit in till sig själv. Fröken ringer och är förtvivlad. Har ingen koll på hur vi skall lösa situationen gemensamt. Vi är som borttappade båda två. Vill lika väl. Men vi kan inte. Förmår inte.

Hon hade varit hos han där under hans korkek. Luskat utan att få ett svar på varför han inte vill komma in till skolan. Hon hade med dagens schema ut för att påvisa vad som skulle hända under dagen. Påvisade att det inte krävdes så mycket från hans sida. Tvärstopp. Han rörde sig inte en millimeter i rätt riktning.

Jag kom till skolan och fann han där jag befarat. Där jag hittat honom hundra gånger förr. Försökte prata med han vad som var så himmla fel. Skulle jag bli med in och vara med i skolan idag.
Kropp språket och mimiken i ansiktet sade mig mer än tusen ord. Erfarenheten knackade mig på axeln och talade om vart skåpet skulle stå.
Jag kom ingen vart med ett barn som började komma i affekt. Pressade jag han det lilla minsta till så skulle han smälla av och rymma ifrån mig.

Tillslut fick jag med han in i bilen. Vi satt på Ozzy i cd spelaren. Tog en tur runt de gamla delarna i stan och småpratade, någon som han fullkomligt älskar då vi gör det han och jag.

Vad som var vad förblir olöst. Han är ett mysterium ibland och det skrämmer mig för då kan vi ju inte hjälpa han. Oftast kan han tala om vad som felar men idag gick det inte.”

‘

 

‘

Då var han som en öppen bok. Oftast. Pratade om hur han mådde, tänkte och kände. Även fast han till och från var som en mussla. När jag står med facit i hand och grunnar nu på hur allt blev. Att jag fick ett barn som slutade gå i skolan helt. Som troligtvis blev ”utbränd”. Att livet med diagnoserna för honom kostat på så mycket. Och att återgången nu är så tuff då massvis har hänt under denna förlorade tid.

Jag tänker att han började fallera vid samma tidpunkt som Junior. I klass fem. Men Junior hade turen att få börja i en resursgrupp. Med fem elever och tre pedagoger. Där man inte bara fokuserade på skolarbete utan gjorde mycket annat. Åkte och bowlade. Pimplade. Ut på långpromenader. Konstruktiva diskussioner. Sista dagen på jullovet gick man och åt på restaurang. En belöning för allt kämpande. Tillgång till datorn på rasterna. Titta på youtube. Spela minecraft.

Tänk om detta funnits för Sam då? Att man hunnit fånga upp han i grevens tid som så skedde med Junior.

I elfte timmen.

‘

KRAMEN alla underbara som läser här

Mamma Z

♥

About these ads