Time to go

‘

Efter flera veckor av vånda hos alla inblandade så vet vi hur det gick.
Efter att ha varit hemmasittare i över ett år. Efter att ha velat gå tillbaka, men inte haft förmågan till det. Velat ha en utbildning trots allt.

Idag snappade jag upp hur han tänker. Kanske har han behövt dessa fyra veckor på sig att själv komma fram till det. Att ”vanlig” skola inte funkar just nu.
Igår kväll bad han mig att jag skulle väcka han strax innan halv sju som idag, just för att han skulle hinna vakna till för att gå till skolan. Viljan att gå fanns alltså. Han visste vilket klassrum det var och fick beskrivning vart det låg.

Kvart i åtta visade klockan. Time to go. Samma procedur vi gjort varje dag. Prova. Bakslag. Prova igen. Bakslag.
Han tittar i jämnhöjd på mig när jag säger i lättsam ton att det är dags att gå.
” Mamma jag kommer aldrig att fixa skolan såsom det är nu. Det här går inte” . I nästa andetag så säger han ” Mamma, på något vis kommer jag att fixa skolan. Jag får säkert läsa ikapp sen”
Tanken på en annan form av skola finns men han kan inte precisera den. Inte föreställa sig den hur den kan se ut. Jag låter diskussionen stå still då och där.

Så. Jag tror att han har behövt denna tid på sig för att komma till insikt med detta själv. Det har inte vi kunnat tala om för honom då han själv var så inne på att det är skola som gäller och inget annat.
Nu tror jag att när väl detta sjunkit in hos honom så kan vi förhoppningsvis tillsammans förmå han på andra tankar. Vår plan B eller C eller vad det nu blir.
‘

Jag får världens bamsekram av honom. Min fina tonåring. Jag ruskar om håret lite lekfullt. ” Klart som sjutton att du skall få din utbildning. Men den kanske blir på ett annat sätt än vad du tänkt dig”

Nya tag. Nya möten. Nytt tänk.

‘

 

Han fick det bra fint på sitt ny rustade rum. Älskade Sam. Grönt skulle det vara.

Det är inte riktigt färdigt än för att bli riktigt ombonat och mysigt. Men det kommer.
Två skrivbord fick plats. Ett för pysslet med att måla Warhammar figurer och ett stort för spel. Skönt med yta för honom!
Katterna ligger alltid i hans rum numera när det är läge för att sova. Spinner. Myser som bara katter kan.

Idag var jag på mammografi. Check av hälsan. Check att allt är som det skall på en front i min kropp. Check av att allt det där som man bara tar förgivet verkligen är så. Frisk vävnad. Celler som sköter sig. Att jag har ett långt liv kvar framför mig.
I mitt jobb i sjukvården vet jag att så är inte fallet alla gånger. Jag har sett det på nära håll. Det griper tag i mig när man blir så påmind.

Jag tog del av en ung kille som skulle ha fyllt 23 idag. Men som valde en annan väg att ta. Den som leder bort mot evigheten. Jag vet inte hur mycket hans diagnoser påverkade detta. Beslutet om att inte längre leva. Undertiden jag tände ett ljus för honom på köksbordet då jag vet vem hans fina mamma är, så ser jag denna länk på Facebook
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do?ref=fb
Ännu ett ungt liv som fick sluta. En grabb med cancer. 15 år gammal bara. Hur jag får i mig kaffet och frukosten vet jag inte. För jag stortjuter fullkomligen när jag läser länken ovan här. Dels har jag 23 åringen i färskt minne och så läser jag detta tragiska som bara slutar på ett sätt.

Kanske behöver vi bli påminda ibland. Livets sårbarhet.

Lever vi livet mer intensivt då? Tar vara på det mer? Måste andra människor dö för att vi skall greppa det för att sedan låta det falla i glömska i våran så hektiska vardag.

‘

kramen alla
mamma Z
♥

About these ads