Följetongen om Mamma Z:s hälsa fortsätter. Spännande läsning va? Nåja. Utan hälsa så är vi inte mycket. På mitt jobb på sjukhuset bevittnar jag det då och då hos yngre människor. Hör talas om tragiska fall.
Vi innehar inga superkrafter och blir född med evigt liv. Vi kan bli bräckliga långt innan ålders pensionen tar vid. Vi kan bli Sjuka. Dö unga. Bäst att vara rädd om sig ♥
Carpe Diem. Visst var det så? Njuta av ” Nu är det en bra stund”
Jag läste hos en av mina favoritblogg mammor om liknelsen om att vårat liv är som att odla potatis. Om vi inte planterar potatisar och de i sin tur blir ett gäng nya potatisar, ja vad gör vi då med vårat liv? Om vi inte tillåter våra drömmar och visioner bli planterade i god jord och får generera i något nytt. Låta något växa sig större. Och det är inga stordåd vi behöver göra. Det kan vara än så liten potatisskörd som vi får längre fram som gagnar oss själva. Klok kvinna det där ♥
Jo visst måste vi ta hand om oss. Tillåta oss njuta av livet. Även fast livet som man lever och så många fler mig mig är supertufft. Kanske blir vi experter just därför för att fånga de små stunderna av guld? Se våra skördar och vara mäkta stolta över dem.
Igår kväll gick jag till jobbet. Med facit i hand var det såklart ingen bra ide. Men vad tror man efter snart 3 veckor av sjukdom. Jo att det skall ha gett med sig! Så jobbigt har jag nog aldrig haft det på mitt älskade jobb. Och då menar jag med orken. Som att springa Stockholm maraton med 10 kg extra i byxfickorna. Jag kämpade på, för att få ut extra personal är svårt och med så kort varsel.
Jag gjorde mig en lov ner till akuten efter att ha stämplat ut halv tio. Checkade av med en läkare om vad han tyckte att jag skulle göra.
Såklart blev jag patient, inlagt på et tundersökningsrum och grundligt undersökt. Fick komma tillbaka idag och göra mera undersökningar och provtagningar.
Jahapp. Och vad skulle det visa? När jag mått som jag mått och mår? Hur sjuk var jag? Hade njurarna tagit skada för allt tid framöver? Vad skulle de hitta i blodproverna? Man är inte så kaxig alla gånger. Tänker på livets sårbarhet. What if?
Läkaren trodde att jag ätit pencilinkuren för kort stund att det gjort att det tagit om och tagit om. Så nu skall jag ge kroppen det i tio dagar istället för fem. Och troligtvis har jag njurbäckeninflammation. Skulle inte kuren hjälpa så får man gräva vidare. Hoppas inte. Har ju bästa helgen framför mig på länge!
Nu skall hela jag må bra för ett långt tag framöver. Det har ju varit si och så med den biten. Nu skall jag bara vårda de som är sjuka på mitt jobb.
Det är det närmsta en sjukdom jag vill komma.
KRaMEn MaMmA
Z
♥
Krya på dig och vila ordentligt.
Kram