Dag nummer två. Fortfarande ett gäng samlat. Trötta efter nattens festligheter.
8 mammor med liknande förhållanden därhemma. Liknande liv. Samma kamp för våra barn. Vi satt länge vid hotellfrukosten och pratade. Jag hade gärna velat stannat tiden en stund där och då. Men livet därhemma pockade på de flestas uppmärksamhet och det roliga skulle få sitt slut.
Vi sade hejdå med löften om att snart ses. Hjärtliga kramar. En efter en försvann ur sällskapet och det var bara jag och Anna kvar till slut i Mälarstaden fram tills vårat tåg skulle gå.
Lite vemod omslöt hjärtat för en stund. Var det redan game over? Detta som man längtat så efter var över i ett nafs. Blev till minnen som finns kvar för evigt om jag så vill. Som gör mig varm i hjärtat.
Anna följde med mig hem och jag fick ett bonusdygn med bara henne.
Tänk. Hon var en av de första bloggar jag läste hos. Och hon fann min. ( Långt innan tiden på facebook fanns. Man kan ju finna mammor i liknande sits väldigt enkelt numera )
Jag har alltid tyckt om Anna. Hennes personlighet har avspeglats i sättet att skriva på bloggen. Resonera. Tänka och känna. Jag har länge velat träffa henne. Under många år. Men nu så var det hon som tog de 55 milen upp hit till först och främst till Ladies Night gänget. Jag fick rå om henne som en rejäl bonus.
Att träffas förstärkte bara det jag tidigare känt. En underbar tjej som jag jättegärna vill träffa igen! Och vi hade så mycket genmensamt!
Tänk vad bloggen har gett mig mycket genom tid.
Jag har tidigare fått nya fina vänner tackvare den. Och gänget med Ladies Night gav mig ytterligare några fler. Om det vill sig väl för en bra tid framöver.
Kanhända en livstid. Så tacksam. Sannerligen.
Och nu är det back to life. Back to reallity. Back to the battlefield. Just nu med ett stort leende på läpparna.
Kramen mamma Zoffe
*
Så glad för er skull att ni hade en fin kväll. LIte ledsen för att jag inte var med. Nästa år kanske?
Kramen!