För fyra år sedan hade vi ett helt annat läge. En helt annan kunskap än nu.
Detta inlägg är ifrån Oktober 2008
‘
F5:a. Vår kod på när tornadon är så stor att den förstör allt i sin väg i Ohana. När Sam får ett utbrott så att hela världen skakar omkring oss. Raserar idyllen. Raserar harmonin. Lämnar bara spillror kvar efter sig. Ett slagfält.
Det är höstlov och min sovmorgon avbryts. Tjutet ifrån trappen får mig klarvaken på stört. Alarmet om kommande tornado.
- Mamma hjäääälp.
Stegen upp för de två trapporna är snabba. Dundrar som en elefant hjord på flykt. Synen jag möter får mig att förstå att det är kört. Att det rör sig om en F4:a eller F5:a. ”Heleve också” hinner jag tänka.
- Jag skall mörda dig, skriker det stackars barn som inte har någon impuls kontroll alls. Inget konsekvens tänk. Som inte går att förhandla med för fem öre. Som bara ser rött och ilskan är det enda som existerar.
Junior hinner in i sitt rum. Håller för dörren som Sam står och rycker i. Slår. Sparkar på.
Jag får fatt i den som är så arg att ord för det saknas. Hindrar han ifrån att slå sönder ytterligare en dörr.
- Släpp mig din jävla häxa-fan vad jag hatar att se dig!
Godmorgon kära värld tänker jag ironiskt. Klockan har ännu inte slagit åtta och det är redan ett pågående världskrig.
Junior hade satt sig vid husets enda dator. Skulle titta på tradera och nya yogioh kort. Sam kommer och flyttar på lillebror för att han ville spela. Och då är det den tanken som gäller!
Den som blev avbruten ledsnar på att alltid få ta hänsyn och dämmer så klart till Sam.
Startskottet till utbrottet.
Frustrationen över så mycket cirkulerar ständigt i Sams huvud. Medvetenheten om hur fort han smäller och vilka konsekvenser det får för oss alla. Vår fina 9 åring som redan har sina demoner att tampas med. Som har blivit kär och en kärlek som är obesvarad.
- Hon tycker nog inte om mig för att jag är ett stort skämt och ett miffo. Hon hatar säkert mig som så många andra.
Höstlovet är jobbigt att ha. Så ostrukturerat. Vad skall dagarna fyllas med? Vägrar vara med någon kompis då han nu leker lekar som endast Junior hänger på och kan.
- VARFÖR ÄR DET SÅ JOBBIGT ATT LEVA MAMMA?
Mamman kan inte svara på det. Tårarna rinner hysteriskt och hon vill inte att sonen skall få se dem ännu en gång. Bli skuld belagd.
Hon vänder bort ansiktet och svarar tomt
- Vi tar det sen vännen.
‘
‘
F5:an lugnade sig. Min Ohana var och rev ner papptaket på garaget. Frid och fröjd för ett tag. Tills nästa motgång.
Sam börjar slå sönder våningssängen i datarummet. Ännu en gång håller jag i han för att förhindra sönderfall av inventarier. Jag blir kallad för det fulaste ord han kan.
Får ta emot hårda slag som delas ut i ilska. My Love tar undan junior på andra våningen. Now what? Jo, Junior hade sagt nej till en lek de lekte så bra igår. För Sam blir då hela dagen nattsvart i ett andetag. Vad skall han då göra av all tid?
Vi vet att han är svår motiverad. Så svårt ibland att komma igång. Startmotorn funkade inte idag. Inte alls.
Vi måste aktivt verka för att han skall komma igång med en lek. Det är så drygt mellan varven. Blir att jag och min man fräser åt varandra i onödan. Men vi befinner oss på yttersta gränsen nu. Många gånger.
I skrivandets stund kan jag se syskonen ute på ängen. Lekandes i leran inne i någon fantasilek. Sam älskar ju sin bror så högt. Har sådant utbyte och glädje av han. Ändå. Ändå blir det fel hundra gånger om på en vecka.
Junior är den som oftast får ut för allt då Sam inte mår bra. Han är så tillgiven sin bror så jag kan gråta vid blotta tanken på hans stora hjärta och förlåtande själ.
Han är bara bäst.
**************************************************************************************************************
Nu anar vi varför alla utbrotten kom i en strid ström hemma och aldrig i skolan.
När frustrationen blev allt för stor över skolan så fixade Sam inga motgångar hemma. Bägaren var redan full. Han var så full av stressorer att motgångar blev allt för svårhanterliga.
Vi arbetade på i vår roll som föräldrar till ett barn med adhd och Asperger. Vi kan ännu inte allt, men lärt oss massvis. Där och då var vi i början av allt och vi hade inte alla verktyg som behövdes heller.
Att han bad oss många gånger att avsluta allt var en fruktansvärd tid. Men att vara så liten och veta att knappt någon förstår sig på honom. Veta att det här är bara början på livet och SKA det fortsätta vara så här kämpigt så kan det lika gärna vara. När de tappar lusten att andas helt. Jag tappade räkningen på alla dessa böner och önskningar. Hatade dem. Hatade dem för jag visste så väl att mitt i allt stod ett barn och inte mådde bra.
Mitt i allt stod det en omvärld och fattade stundtals ingenting.
Vi gjorde så gott vi kunde alla efter förmåga. Men det var en jobbig tid för så här såg vår vardag ut ett tag. När man lever i lugnet nu så är det bara hålen i dörrar och väggar ifrån forna utbrott som bevittnar att det verkligen har hänt.
Sam har aldrig några utbrott längre. Slåss inte. Kallar ingen av oss för fula saker.
Till er som har det som vi hade då säger jag två saker:
* Läs Ross Greens bok ” Explosiva barn” . den var vår bibel ett tag och hjälpte oss jättemycket
* Det kommer att gå över. Men det tar tid. Och det krävs massor av oss.
Och ni är aldrig ensam om det här.
‘
kram
mamma
Z
‘
Ja det är en kamp för alla, diagnosbarnet har sin, syskonen sin och vi föräldrar vår. Kram till dig fina kämpe <3
Fy så ni haft det.
Tack tusen gånger om för att du berättar om vår verklighet.
Tack.Tack!!
Usch som ni haft det! Explosiva barn var en av de första böckerna jag köpte när min D fick sin As diagnos. Då egentligen helt fel val av bok men jag tror att jag redan då visste att T med sina utbrott skulle få sig en diagnos i framtiden.
Många var gångerna när T var 4 år och man kom hem från dagis och fick sitta i hallen och tvångshålla honom upp mot 2 timmar för att han inte skulle slå sönder lägenheten.
Så skönt att läsa att andra haft det som vi även om jag inte önska någon behövde ha det så
Kram!