Älskar mitt nya redigeringsprogram som gör dessa läckra bilder
De finns dom som älskar hösten. Dess färger. Dess prakt. Den klara luften. När livet drar sig tillbaka. Precis som jag idag. Jag är lika tom som trädet utanför på synligt liv.
Att leva som vi gjort genom tid. Att befinna sig där än. Att ha tappat stöd på vägen och man står nästintill ensam med allt är jävligt tufft.
Just nu är jag liten trots min resliga längd. Jag gråter därför jag inte orkar mer. Jag har så ont av min kärlkramp idag just därför.
Så mycket jag skulle behöva ha svaren på. Eller skulle de få mig att drunkna för alltid? Mår jag bäst av att inte veta?
Alla ni som fick ”normala” liv. Tänk efter vad ni gnäller över. Vi har haft vårat slagfält i 7 år och jag ser inget slut på det än.
Vad är det för makter som tror så benhårt på mig? Gav mig denna tuffa resa och vet att på något vis så kommer jag hel ut det här? Min Gud vart är du nu? Vad gömmer du för mig som gör att jag orkar trots allt? För jag har gjort det förr.
Samtidigt är det så mycket som stärker mig. Jag får inte tappa focus på det. Kanske är det min väg ur allt igen? Jo. Såklart att det är! Bara allt vad gårdagen gav mig. Mitt arbete med Kung Över Livet. Jag satt och arbetade minst fem timmar. Jag fick respons ifrån främlingar och jag kände att det är värt varenda minut av mitt ideella arbete. Det ger energi tillbaka.
Så fina inlägg på min Facebook profil ifrån de som bryr sig. Sannerligen. Så tacksam.
Är så lätt att glömma bort det positiva då tsunamin kommer med allt tufft som jag måste ta mig igenom. Oss. Att det är på mig så mycket vilar just nu, då jag är den enda som kan prata någotsånär med Sam och skall förmå han till en annan skolform. Så mycket praktiskt som skall lösas samtidigt. Det blir bara förmycket.
Lägg till ett förhållande ute på svag is. Bara en sån ”sak”.
Även till Kung Över Livet kan jag göra fräcka bilder! Så stolt över dem!
My Love och jag ja. Äktenskapet är som ett lapptäcke. Lika komplicerat.
Och nu vete sjutton vart vi är på väg åt för brant. När frustrationen ifrån mitt håll nått klimax. När vi inte kan mötas i samtal jag så väl behöver. När jag är så skör ändå av allt. Kan de få finnas en plats bara där jag får känna att harmoni råder? Att det fungerar?
Tror du att du och jag kommer att vinna det här racet?
Tror du att du och jag har en chans mot alla andra?
Jag önskar att jag kunde gå på någonting mer än bara känslan,
av att allting redan är försent.
Petra Marklund
Om vi hade levt i den ”normala” familjen hade vi aldrig kommit hit. Aldrig ställts inför utmaningar som stundtals varit övermänskliga. Under alla år har vi haft ETT stödsamtal när det gäller oss. ETT enda.
Hur många förhållanden knäcktes av situationen vi aldrig bad om att få?
Underbara fina läsare. Vad gjorde jag utan er och min blogg? Min ventil? Där jag visserligen inte kan skriva ut allt som jag skulle vilja göra.
Där jag påvisar ett liv som få känner till. Där ni lyssnar på mig. Deltar passivt eller aktivt. Att ni kommer åter. Månad efter månad. År efter år. Att ni läser här av en anledning. Att det måste ge er utbyte i någon form.
Tacksam. Så innerligt tacksam för det.
Kvällmys igår kväll med Sam och katterna de älskvärda.
KRAM MAMMA Z
‘
Förhållandet ja det känns igen, alltför väl, det är som en berg och dalbana.
De små stunder man får enskilt är få, så skönt när jag och mannen sitter i bilen 20 min tillsammans, ensamma visserligen på väg till ett EVK möte .
Jag bokade in en kväll när Sanna Nielsen ska sjunga julmusik i kyrkan i våra trakter..tänkte jag måste boka in en stund med mannen, utan skolprat och problem och försöka vårda vår relation om än så lite (dem gör ju inget åt det de där männen)
Vi måste få andas utan kidzen, må allt raseras för en kväll..men jag tror det är värt det..
Din man hjälper han dig, förstår han hur tungt det är för dig att dra detta stora lass, får du stöd om än så lite, vid skolmöten osv.
Till 95% är det jag som sköter detta hos oss men ibland måste jag kräva att mannen är med.Känna att man har något stöd.
Var rädd om dig.
♥ ♥ ♥
Bellan har rätt. Vår son har haft diagnos i ganska precis sex år, men först nu har vi fått gå en föräldrautbildning värd namnet och maken är med på tåget och vill t om läsa Hejlskov Elvén:)
Det finns fler svårigheter med i bilden än NPF men vi har helt klart kommit varann närmare. Vi vet att många barn med NPF har vv boende…måste vara väldigt jobbigt utöver allt annat och det vill vi inte utsätta vår son för….eller sönerna såklart.
Ursäkta jag läste fel, jag menade att Jeanette har rätt
Vill ge dig en stor, stor kram. Önskar jag fanns närmare och kunde ge dig den på riktigt…
Jag finns här, vid varje inlägg. Läser, känner igen så mycket. Även om vår familjs resa (ännu) inte barkat dit hän.
♥
Min man och jag har svårt att komunicera utav flera anledningar. Vi har löst problemet med att sms och mail. När man skriver så tänker man efter på ett annat sätt och hasplar inte ut en massa dumheter. då uppstår det inte bråk och tjafs och det blir lugnare i hemmet. Vårt barn med diagnos gör så att vi fortfarande bor ihop för hen skulle aldrig klara av ett växelvist boende.
Jag har löst städningen med städare varannan vecka. Då vet min man att han måste plocka undan sina saker, annars landar allt i en, två , tre papperskassar. De landar sedan i hans garderob.
Om jag kan hålla mig frisk och slippa stress så blir det mer ekonomiskt lönsamt. Därför tar jag in hjälp utifrån.
Grannbarnen tjänar gärna en liten slant med att klippa våran gräsmatta.
Krya på dig