Att vilja men inte kunna. Att se men inte kunna deltaga.Det måste vara som att vara amputerad i själen en bit. Fråntagen något. En förmåga. Och vi har ännu inte hängt med riktigt i svängarna. Jag tänker OM. Tänker HUR det kunnat vara.
När du var mindre Sam pratade man inte om du behövde någon stödperson. Proppsade på det. Nope. Då fungerade allt. Du hade fina vänner som tog dig för den du var. Du var med ute i samhället om än på dina premisser många gånger. Du gick i skolan. Började dala. Men du gick.
Med facit i hand skulle du haft en kontaktperson ändå när du var 8 år. Så att den fanns där idag för dig och du kände denne sedan långt tillbaka i tid. Att sätta in någon ny främmande person idag ser jag som en omöjlighet. Oavsett om vi får en slipad diamant.
Nu när du inte har en enda vän kvar. För den fina vännen du fann åter har du backat ifrån. Igen. Du gav upp. Det blev för svårt att vara någons vän. Det är nu du verkligen skulle behöva någon utifrån. Men du har backat så fort. Så tvärt att det är först nu jag greppar att du är på samma nivå om förra hösten. Allt det där ljuvliga vi kunde göra under året som gick blev bara till minnen. Det stannade inte kvar.
Att se den snabba förvandlingen är som tortyr för mig. Som mamma.
Vad skall du inte du känna?
Du som var ut och nosade på livet du så gärna ville delta i. Livet som inte passade dig ett dugg.
‘
.
Idag är det riktigt jävla tungt.
Jag måste få ta tid på mig att smälta detta. Låta det sjunka in. Måste få ha min tid att sörja, för det är en process som inte går att backa inför. Jag behöver den. Sörja över det som vi hade för bara några andetag sedan nu ryckts ifrån oss. Sörja de stunderna som går förlorade. Sörja för att du mår som du gör längst därinne. Det som du inte pratar med någon om.
Asperger är en elak diagnos dessa stunder. Som gör att du lider. Jag ser det på dig. Och det gick så fort utför. Fritt fall.
Helvete också! Det känns som djävulens påfund i detta andetag.
Jag längtar tillbaka till mitt eviga blå. Till harmonin vi hade där tillsammans med älskade mormor. Då vi såg hur du blommade upp igen. Hur du började inneha en tro på dig själv och din framtid. Du hade fått din vän tillbaka och du var så glad. Tillfreds.
Fan att man inte har 40 000 på banken och kan åka iväg en vecka med Ohana. Med dig. Till sol och värme. Skulle du må bättre av det? Bjuda med min kusin som du tycker så mycket om.
Tur som sjutton att de finns de som lyssnar på mig. Som stöttar. Att jag har Kung Över Livet att få energi av. Frågan är bara. Hur för jag över det på dig mitt älskade barn? Energin?
Den sanna glädjen över att få finnas till?
‘
kram
mamma
Z
♥
.
Åh vad jag känner med er…Har samma känsla här. En son som inga vänner har. Som sitter på sitt rum dag ut och dag in och bara mår sämre och sämre…Och man känner sig så jävla maktlös…
Känner igen det där att kunna lägga energi på saker utanför familjen. Kunna strida i andra miljöer liksom. Men så svårt att föra över på sin egen familj.
i en kille som är typ 25 eller nåt. Gabriella själv är 23 år.
Fast jag funderar ändå, om du tänker långsiktigt, går det ändå kanske att föra in en ny person hos er? En kontaktperson som slussas in jätteförsiktigt och sakta och som sen kunde bli nånslags elevassistent?
Angående vänner så har min dotter haft precis samma problem. Hon har gråtit så mycket, dygn igenom ibland, hysteriskt och också stilla.
Nu i vuxen ålder är det inte på samma sätt längre. Kanske inte samma press på nåt sätt, och de kompisar hon har är i väldigt olika åldrar. Så kan man ju ha det som vuxen. En gammal pojkvän i 40-årsåldern, en tjej som är multihandikappad som är i 35-årsåldern, en annan tjej som bott granne med henne som kanske är i 30 års åldern. De umgås inte direkt på fritiden uutan sitter och pratar på jobbet ibland, eller snarare varje dag. Och så är hon förälskad igen
På fritiden umgås hon inte med nån i nuläget, men hon har fullt upp med sig själv och sitt vuxenliv, så den som skulle önska att hon hade vänner att umgås med är nog mera jag. Och jag måste ju lära mig att leva med att hennes liv är hennes och inte mitt
Vad vill jag säga med allt detta då? Vet inte riktigt men ge nåt slags hopp kanske. Livet är långt. Skolåren kan vara ett helvete. Och vuxenlivet var också ett helvete för Gabriella först, men nu är det inte det längre. Och jag försöker njuta. Det finns en framtid, så sluta aldrig hoppas!
Kramar i mängder!
Tack tack tack du fina för dina rader!