Kraschlandning

‘
Ni läser om hur det är nu. Men jag vill backa bandet 5 år. När de var 9 och 7 år. Så mycket som var annorlunda. Så mycket jag kan greppa i efterhand varför det var så jobbigt för Sam främst. Då vi inte mötte upp på det vis vi borde ha gjort. Reducerat alla krav. All stress. Energisanerat. Tänk vad mycket vi hade kunnat bespara båda killarna.
Jag glömmer så lätt att vi hade riktigt tuffa stunder även då

Skrev så här på bloggen då:

”Inför sin bästa vän kraschlandar Sam. Totalflippar med både ord, handling och slag. Ett ogenomtänkt nej från min sida förstör hela kvällen och jag måste ta strid.
Kan inte vekna bara för att undvika en härdsmälta. Sam blir som förbytt. Sparkar i väggen. Slår mig i ryggen. ”Din jävla glädjedödare jag vill aldrig mer se dig förihelvete!”

Vännen stannar troget kvar. Han vet hur Sam funkar. Har varit med förr på slagfältet. Bara det att han har aldrig sett den här superjobbiga sidan. Sover kvar fast stämningen är tryckt. Säger osäkert från gästsängen ””Godmorgon Sam”
Tystnad. En lång sådan. ”Vad arg du blev igår. Varför då”

Sam kan inte svara. Bara sitt klassiska” jag-vet-inte”. Jag får nyvaken gå in till killarna. Ta ett lättare snack så att en tio åring någorlunda kan förstå och att jag inte utmålar Sams bekymmer allt för mycket.
Kompisen gillar läget. Underbara vän!! De leker hela dagen igen, åker med min man och fiskar vid kyrkbron.
Tänk att vänner som han kan finnas.
‘

‘

Kvällen kommer. Junior  skall sova hos mormor så vi kan sära killarna, att han får lugn och ro. Så att Sam inte har någon att skapa konflikter med.
Precis när jag och Sam skall se filmen som vi passar på att se då Junior inte är hemma (vissa filmer är för läskiga för lillebror ) då kommer Junior hem och har ”rymt” från mormor.
Han ville inte sova kvar och fick panik. Pojken med de blåaste ögon jag vet.

Tredje världskriget utbryter. Sam blir verbalt ful till lillebror. ”DITT JÄVLA MIFFO FAN SOM JAG HATAR DIG. DU FÖRSTÖR HELA MITT LIV”
Junior står i hallen med gråten i halsen. Paniken.
Jag rusar efter Sam som nu ligger under täcket och tänker sova. ”Hela jävla kvällen är förstörd för att det där jävla miffot kom hem.”
Jag får ett slag bara för att jag råkar stå i vägen.

Sam skall inte leva. Är bara till besvär och hatar lillebror mest av allt på jorden.
Jag kontrar med att ja hämtat hem Sam många gånger från kompisar då det inte gått att sova kvar. Det hjälps inte vad jag säger.
Känner marken börja skaka under mina fötter.
Jag orkar inte något mer. Orkar inte vara pedagog som vägleder han. Orkar inte med alla motgångar som Sam har och som påverkar hela vår familj.
Ringer mamma. Junior gråter förtvivlat och kramar om mig. Som ett mantra upprepar han
”Jag åker tillbaka till mormor. Jag åker tillbaka så blir allt bra igen.”

Jag gråter som ett barn. Energin är slut totalt. Ser inget slut på det vi tampas med daglig dags nu. Sam har mått allt sämre de senaste veckorna.
Min mamma kommer som en räddande ängel. Jag är 38 år och söker tröst i mammas famn. Känner mig som ett barn själv.
Snälla mamma kan du göra allt bra igen. En magisk trollstav?

Barnen vet att jag gråter ofta. Båda vet varför. Sam tittar kallt på mig och tycker att jag minsann kan grina under tiden som Junior sitter och stryker bort mina tårar.
Åskovädret som drar över oss hastigt bryter läget för ett tag och vi tittar med stora ögon på blixtarna utanför. Det är inte bara luften ute som rensas. Det hände något inne också. Kanske var det Gud som sände åskovädret enbart för vår skull?
Sam blev lugn och Junior insåg att han inte alltid måste lyssna på Sams önskemål.

Jag får kura med 2 barn till sängdags. Ett barn som är ångerfullt och tycker att ha bara förstör livet för oss andra.

Den andra skrutten undrade om Sam någonsin kommer att bli frisk och få må bra igen.

‘

‘
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Det tabubelagda

‘

De blåaste ögon jag vet ser på mig och säger ”Jag kommer inte att fylla 14. Kommer inte bli allt det där du säger.
Han har blivit blåst förr av oss vuxna. Vi som har lovat att det ska bli bra och sedan blev det inte så.

Junior förmår inte lyfta blicken fullt ut. Se livet. Se framtiden. Se meningen med att finnas till. Mycket känns igen ifrån i fjol. Då vi med gemensamma krafter livräddade. Fick upp han till torra land. Jag trodde med lättat hjärta att det var över. Bland den tuffaste resa som livet gav mig. Att ge livsandarna tillbaka till den man älskar mest på denna jord. Sitt barn. Då var han bara 11 år. Nu är han 12.

Samma resa väntar, men den känns mer komplicerad denna gång. Svårare.

Jag skulle åkt till havet idag. Bloggträff med 6 andra underbara mammor som lever livet det komplicerade och utmanande.  Vara borta hela helgen. Jag vill åka. Jag behöver åka för att orka med livets resa. Skratta. För det är ett glatt gäng även om vi pratar livets allvar också.
Men jag blir hemma idag och åker tidigt imorgon istället. Reducerar frånvaron men kan ändå åka de 23 milen. Få vara med de fina vännerna.
Samtidigt som jag räddar liv här hemma. Fyller på med glädje. Förmår han glömma det tunga.
Junior skall åka och bada några mil bort tillsammans med grabbarna han spelar spel med idag på eftermiddagen. Jag skjutsar självklart. Gladerligen. Bidrar till att livet är rätt okej ändå.
Bidrar så att även han får skratta och ha kul.

‘

‘

Tänker på hur mycket jag skriver öppet här om Juniors hälsa. Den tabu belagda.  Det skrivs i medierna om de unga som begår självmord. Det skrivs ibland om varför. Men det skrivs sällan om vad vi kan göra för att förhindra det. Vad det är som gör att en ung människa mår dåligt. Hur vi kan stävja det. Förhindra det. Tillsammans. Vara det skyddsnät som behövs.

Hade Junior haft en fysisk sjukdom hade det känts mer okej att skriva om. Men när det onda sitter i själen så skall vi inte prata högt om det. Är min magkänsla iallafall.
Den senaste tiden har jag fått tagit del av många gripande berättelser. Berättade av föräldrar. Berättade själva av unga människor. När deras enda lösning på livet det jobbiga har varit att få dö. Det fanns inget annat alternativ. Krasst men sant. De försökte men klarade sig. En ungdom sade till mig för lite sedan ” Hade det inte varit för min kämpande mamma hade jag inte levt idag. Det är hennes förtjänst att jag sitter här idag”
Fina vackra unga människa och den beundransvärda mamman. Kan säga att jag grät floder inuti när det berättades för mig.

Låt mig aldrig aldrig bevittna det hos mina killar. Låt aldrig det hända ett annat barn heller. Och låt oss öppna upp och prata om barns psykiska ohälsa och ta den på allvar. Visa våra barn att vi finns här.

Att vi tror på dem. Och att framtiden ÄR deras.
Som jag ofta skriver för vår förening numera

Förmå dem att förbli de kungar över livet som de föddes till att vara!

‘

Finns föralltid här hos dig
KRAM

MAMMA Z

*

Read Full Post »

Det rytande monstret

‘
Mitt förra inlägg berörde.
Varför får man annars 917 länkningar på Facebook? En tillströmning ifrån vanligtvis 300 läsare till 3000 på en dag? Därför att det är en svidande sanning som når folks hjärtan och vrider om det så att det gör satan ont att ta del av.
Att man kan bli ifråntagen det käraste man har. Sitt barn. Att en myndighet har befogenhet att göra det utan att ha en sann helhetsbild.

Så många hörde av sig till mig. Som i sin tur spridit det. Läst upp det för skolpersonal. Mailat det till både kommunchefer och socialchefer.
Det är bara att ni läser kommentarerna på förra inlägget. Läser alla vittnesberättelser som skrev på Kung Över Livets sida på facebook efter att detta inlägg blev länkat där. Så många som fick sina barn familjehemsplacerade. Så många som det skedde för helt i onödan och skapade lidande hos barnen som vi inte kan sia om hur stort det blev. Såret i själen av vad samhället gör. I all välmening tror man. Bara för att skolplikt innebär att ett barn går I skolan. Sitter I skolbänken.

Det finns rektorer i detta land som anser att man bara skall ta barnet under armen och släpa det till skolan. Det finns säkert personer med högre befattning som anser detsamma. Inte undra på att det blir som det blir.
Det är som att be mig som undersköterska att börja operera. Jag har ingen kompetens alls för det. Även fast jag vet på ett ungefär vilken sida som blindtarmen må sitta på.

‘

‘
Sam är ett av alla dessa barn som inte funkade i vanlig skola.
Efter att ha gjort slut på all sin energi under 2 års tid i skolans värld så blev han utbränd. 12 år gammal. Jag har två läkare som sagt det. Psykologen på hab likaså. När jag läste om symptomen på den diagnosen så stämde så mycket in på min fina kille. Det krävdes ett år av vila och återhämtning. Hemundervisning som Sam inte tyckte gav något, men det var iallafall undervisning ifrån skolan.
I klass åtta ville han prova att gå i skolan igen, men det gick inte. Hans adhd och asperger gör att han inte fungerar med jämnåriga. De som är som ”normala” tonåringar. Han provade att komma iväg flera gånger tills han själv insåg att det inte skulle gå.

Det var då vi fick presenterat för oss att Sam kanske skulle familjehemsplaceras för att kunna komma iväg till skolan. Min mardröm. Det var inte hos mig felet vilade. Inte hos My Love. Det såg Sams underbara läkare till att förklara så att vi aldrig fick höra det ens som en viskning.
Man måste möta Sam på den nivå han är. Fånga hans intresse. Om det är så att knyta knopar, gå i skogen och tälja eller som nu. Att två pedagoger kommer HEM tre gånger i veckan och ger han undervisning i sitt tonårs rum. SKOLA fast HEMMA. En annorlunda sådan men det är vad som funkar just nu.

Han behövde inte bryta upp ifrån den plats han är som tryggast på. Bara för att passa in i en mall som inte passar honom. Där ligger samhället stora läxa. På många håll finns det dem som begriper det.

Men på de ställen där de inte gör det. Jag ryser och bara vill skrika högt tills rösten inte längre bär.

‘

‘
Junior är hemma för 4:e veckan. Oro och ångest. Våndan inför livet och att leva. Vår fina kille med de blåaste ögon jag vet mår inte bra alls. Men skolan lyssnar och gör vad de i nuläget förmår.
Men när han har gett upp? Vad gör man då? Jag hade ett bra samtal med hans läkare idag och vi fortsätter att kämpa. Såklart. Soc kommer att bli inkopplade. Men inte för att ta honom ifrån oss. Utan för att hjälpa. Det finns något som heter familjebehandlare och det är värt att kolla av iallafall. Men om de kan nå honom och den uppgivenhet han har nu vete fåglarna.
Men nu tar vi all hjälp vi kan få.
Fan som jag kan längta tillbaka till när han var mindre och bekymmerslös  När lyssnade på ”fångad av en stormvind” på reapet 16 gånger under tiden han satt på golvet och byggde lego. När framtiden inte var ett hotande rytande monster som blåste ut livslågan.

Det gör ont. Men jag måste våga tro att det blir bättre.
.

Kram mamma Z
Och fortsätt länka förra inlägget.
SÅ VIKTIGT!
*

Read Full Post »

Le fast hjärtat gråter

‘

Naturen som ger kraft. Energi. Där tankarna får samlas. Trängas. Bearbetas. Utkristalliseras.

‘
Jag tog mig en skön promenad runt sjön igår. Jag måste promenera mycket nu. Varje dag helst. För vid promenaderna så frigörs ett må bra endorfin. Som även motverkar stressens negativa effekter på en människokropp. Jag måste stärka skölden. Måste stå emot det som tär.
Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Fått tillfälle till att varva ner. Återhämta kraften. Bromsade i tid. Tror jag tjänar på det på sikt. Så många som blir utbrända i den sits jag har och jag är helt säker på att jag förhindrar den utvecklingen genom att lyssna på kroppens signaler.  Tog time out när det behövdes.

Junior är hemma än med sin ångest. Det är som att försöka få en bil utan bensin att starta. Hur vi än försöker så finns den där som en ovälkommen gäst. Jag anser att behovs medicin är det han behöver nu men läkaren säger nej. En medicin som gör att den värsta ångesten klingar av som gör att han förmår att gå till skolan igen om så bara för en lektion. Men jag kommer att stå på mig för just nu ser jag ingen annan lösning.

‘

‘

Hur kan det bli så att båda våra barn havererade i klass sex? Åter igen får jag känslan av att felet ligger hos mig som mamma. Men jag vet att det INTE är så. Hoppas även att skolan greppar det. Och för Sam såg det helt annorlunda ut när han inte gick till skolan vid denna tidpunkt. Eller hade han svår ångest utan att tala om det för mig? Sönderstressad av livets övermäktiga krav när man är 12 år och har adhd och Asperger? Att det varit tufft länge och tillslut tar bränslet slut?

Är det detsamma med Junior? Att stressen funnits allt för länge att han också kollapsar nu? Rackans att det inte finns ett blodprov att ta som påvisar mängden stress. Bara för att påvisa sanningen.

En nära vän till mig sade att man skulle le fast hjärtat gråter. För att killarna behöver se en glad mamma. Att man får låtsas att man har en gaffel på tvären i munnen och le. Le och sjung. Le och skratta. Spela glad musik på stereon som indikerar en glad mamma. Rosor på bordet.
Junior och jag tittar på Ola-Conny och Morgan på TV5 play. Skrattar gott åt killarnas strapatser i USA. Vi ser youtube klipp som Junior gillar. Vi bakar. Vi myser med katterna. Försöker att få många ” Just nu är en lycklig stund”. Vi går ut och tar promenader varje dag, om än korta då han är med.

Vad mer kan jag göra nu? Både för egen del och för Junior?
Sam vill åka till Dalahästens rike över helgen, men tågförbindelserna är inte de bästa och jag kan inte skjutsa dem till tågstationen i Avesta heller och Junior vill inte följa med. Mormor jobbar och vet inte om farmor kan komma med kort varsel heller.

Ibland skulle man behöva klona sig, eller iallafall ha ett bättre skyddsnät runt om oss.

‘

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Nu är det illa

‘
Mormor fick lov att komma i timmarna två vi skulle bli borta. Vi tog oss en rejäl långpromenad. Ner till hembygdsgården och tog en fika. Något som för oss är lika ovanligt som att det bli Norrsken på våra breddgrader. Något som för andra är så givet att bara gå hemifrån om man har lust till det. Att barnen hemma på 12 och 14 år klarar sig själva hemma. Andra ja. Men inte våra.
Senast idag såg vad som kan hända när två blixtsnabba hjärnor konfronterar varandra och ingen vill ge sig.

Det var en skön och välbehövlig stund tillsammans. Promenaden gjorde gott i min sönderstressade själ. Härliga stressdämpande ämnen som frigjordes. Samtal kring sådant som varit osagt länge. Som äntligen fick tid och utrymme.
Jag och My Love. Det finns hopp om oss. Efter denna tuffa vecka känner jag det.

Tack mamma för att du var här. Igen. Tusende gången minst som vi behöver dig för att få vårt liv fungerbart.
.

‘

Vi pratade mycket om sorgen. Sorgen som finns i så mycket just nu. När man inser hur det blev för oss. Våra begränsningar. I förhållandet. Romantiktiden som är lika utdöd som dinosaurierna. Ja, nästan iallafall. Vi tiden som så sällan blir vår när diagnoserna pockar på uppmärksamhet all vaken tid hos killarna.

Junior mår allt sämre nu. Inget barn skulle behöva uppleva den smärta det innebär att leva. Att vara människa. Att ha hela livet framför sig. Men våndan inför högstadiet kan inte bli större nu. Att det framkallar svår ångest där endast döden känns som en allierad vän och räddare. Bup är ständigt uppdaterad och läkarkontakt imorgon.
På något vis var det ”bra” att jag kände av hälsan så pass förra veckan att jag sjukskrev mig själv och hade chans att återhämta mig när jorden rammade ännu en gång. Om jag samtidigt skulle haft ork och energi till att orka med mitt jobb vet jag inte hur jag hade slutat.

Nu är Junior inne på sin tredje vecka att vara hemma. Han förmår inte att mobilisera varken ork eller motivation att gå till skolan nu. Jag rit pratade tack vare en annan blogg jag läser ( tack Bellan och ni hittar henne här ) för att nysta hur Junior mår i olika situationer så att jag fick en överblick. Vid uppvaknadet. Invid frukosten. När vi sitter i bilen på väg till skolan. På parkeringen. Så bra att bena upp det och Junior kunde förklara mycket bättre. tänk vilka enkla knep det finns till något som annars kan vara så svårt att fånga.

Ändå.  Jag grät mig till sömns. Över det jag ännu en gång fått höra, vilket gör att jag förstår hur pass illa det är nu.
Fan. Fan . Fan. På riktigt.

‘

kram mamma Z

*

 

 

Read Full Post »

När syret tar slut

 

‘

Åt vilket håll går det åt nu?
Tänker så mycket på framtiden. Hur sjutton blir det med allt? Oron och våndan inför så mycket sitter som en klump i magen. Hela jag är som en infekterad varböld som det snart går hål på.

Ute skiner solen. Fåglarna kvittrar på. Detta borde göra mig lycklig. Men idag sinnet bara som bly. Jag tar ett snack med Gud över mitt frukostkaffe. Frågar vad han vill med mig. Vad han mer tänker utsätta mig för. Vilken plan som finns för att rodda detta livet. Rodda mina barn. Hur skall det bli för dem längre fram? Vilken framtid går de till mötes som unga vuxna?
Sam är där om bara 3 år. Hur mycket behövs jag då?
Jag känner en mamma till en grabb på 28 år med Asperger. Hon kämpar än.

Sam skulle behöva någon mer här hemma än bara oss i Ohana. Någon utomstående som tar han med på saker. Iallafall försöker. Vi har tidigare varit inne på kontaktperson, men det måste vara någon som han är trygg med. Som han vet vem det är. Något vi borde försett han med redan när han var åtta år och det var lätt att etablera både kontakt och förtroende.
Jag har hela tiden hävdat att Sam haft det bra här hemma. Att han mått bra. Men jag märker mer och mer hur jobbigt det är. Hur det tär. Hur irriterade vi börjar bli på varandra. Och han kan inte längre prata känslor med mig som han gjorde när han var mindre och var som en öppen bok istället.

Om vissa personer bara kunde bo närmre oss. Att finnas här i vardagen. För båda grabbarna. Ibland känns det som om vi lever på en öde ö där få tar sig ut.

‘

‘
När killarna var mindre. Så enkelt livet var fast vi var i början av allt och inte kunde Sams diagnoser alls.  De var barn. Nära till lek och skratt alltjämt. Bekymmersfria. Och vi kunde åka vart vi ville. Nu har världen bara krympt runt oss. Och den enda yta vi står på är där vi bor. Och jag börjar få rejäl syrebrist här.

Vi pratade om det igår jag och My Love. Vad som händer med en efter tid då man lever livet det annorlunda.  När livet inte blev alls såsom man föreställt sig. Sorgen som kommer. Oron inför så mycket. Kampen. Slitningarna. Blir man bitter? Dämpad? Negativ?
Gah. Varför finns det inget forum för oss föräldrar att prata ur sig dylikt med andra i likartad sits? Finna kraft och lösningar.

Nej vet ni vad. Solen skiner och jag är sjukskriven idag med. Skall sätta fart här, ta en promenad så långt orken räcker, och försöka att fånga så många ”Just nu är en lycklig stund” som det bara går.

För jag behöver massvis av dem nu.
.

KRAM MAMMA Z

*

 

 

 

 

Read Full Post »

Den uteblivna tsunamin

 

 

Pojken med de blåaste ögon jag vet. Lyssna på oss nu. Ta in vad vi säger. Vad vi menar.
Vi kommer inte att svika dig. Vi kommer att leda dig rätt. Till framgång och till framtid.

Idag var rektorn för 7-9 på hembesök till Junior. Han som våndas så inför vad högstadiet skall innebära. Att det är kört redan. Att hans känsla är så stor att den framkallar hemska demoner. Ångest som tar stryptag på hela honom. Försätter honom i ett tillstånd där framtidstron försvinner helt. Loppet känns kört och han bara inväntar att tsunamin skall komma och svepa allt i dess väg.

Rektorn satte vid köksbordet med junior mittemot. Hade i paden med sig och visade Junior hur det blir när han börjar klass 7 till hösten. Hade gjort en presentation bara för honom med bilder! Gick igenom i stora drag hur det blir och om det inte funkar så LOVADES han att det SKA gå bra för honom. Att skolan skall göra allt!

Känner mig mycket ödmjuk inför det. En rektor som åker HEM till en elev. Som verkar förstå hans problematik väldigt mycket och är beredd på att göra så mycket för att få det fungerbart för honom. Junior fick förklarat för sig hur de tänker kring att hans assistent inte är med och hur stödet ser ut. Applåder!

Hans blåa ögon mötte rektorns. Studerande. Kunde han lita på vad som sades? Då han blivit grundlurad förut av samma skola. Hur kan han lita på att det som sägs blir till sanning den här gången?

Kommer den förväntade tsunamin att utebli?
‘

 

‘

Jag bara känner hur snaran dras åt för egen del. Jag inser vilket jobb som kvarstår. Med båda mina barn på olika vis. Och det är det enda jag lagt ner år efter år efter år.
Självklart gör jag det. Det är mina barn och jag går igenom eld för dem. Men fan vad det kostar på. Även fast jag är hemma med dem så är det ett pass hela tiden som få kan förstå. Att de kräver så mycket av min tid. Tid som andra i samma ålder inte kräver för att må bra. För att få sina behov tillgodosedda.

Känner att det var bra för min hälsa att vara sjukskriven dessa dagar. Jag är som en enorm jetmotor som tar tid innan den stannar och svalnar av. Jag har pratat med sjukvården på olika instanser och vet nu vart jag skall vända mig på Måndag såvida jag inte blir akut sjuk.
Skulle vilja åka långt bort där solen alltid är varm, där havet är blått, maten gudomlig och där båda mina barn skulle ha det bra. 2-3 veckor. Nu är inte livet utformat så dessvärre.

Jag har kontakt med fler mammor till barn som mina. Som inte går till skolan och vad det kostar på.
En mamma vet jag är utsatt för hotet om att elva åringen kan hamna under LVU. Men suck. Det är 2013 och kunskapen om våra barn borde vara enorm. Man kunde skicka människan till månen för 45 år sedan, men inte kunna hjälpa ett barn som inte förmår sig till skolan idag. Förstå sig på varför det sker och inte lägga skulden på föräldrarna.

Ja jösses vad vi är många som kämpar på i det dolda. Sliter ut oss tills vi nästan stupar. Vi är nog många mammor som skulle behöva den där resan till sol, värme och återhämtning.

Undrar hur många flygplan det skulle krävas för oss alla?

‘

 

 

Read Full Post »

Om loppet är kört

 

‘

Jag blundar. Förnimmer känslan. Min kropp som vilar mot Moder jord. Invid mitt eviga Blå. Klippor som är solvarma.
Jag ligger raklång och bara stirrar ut i evigheten. Andas snabbt efter den långa promenaden på den plats som gör mig lyckligast på jorden.
” Just nu är en bra stund” skriver en annan mamma bloggare. Mitt nya mantra för att överleva livet jag fick tilldelat.
Jodå. Jag minns den känslan. Livet var rätt mycket kaos då med, men ändå så annorlunda mot hur det accelererade och blev.
Jag minns hur jag tänkte där jag låg att denna stund skulle jag bevara. Ta fram när jag så behövde det. När jag behövde återvända i tanken för att finna kraft. Finna mod och styrka.

Just där vill jag vara idag. Bara få vara. En termos fylld med mitt kravbryggda kaffe. Fairtrade. Det smakar bäst, både för samvetet och smaklökarna.
Jag vill sitta och blicka ut över klipporna. Höra måsarna som skriker efter något som jag inte förstår. Lika lite som jag begriper mig på livet och dess ständiga utmaningar.
Jag behöver sitta där ett tag. Egentid. Samla det som just nu sinar. Ladda batterierna för att fortsätta orka gå alla dessa mil jag har kvar. Alla krokiga vägar med uppförsbackar. På tok för många.

‘

‘

Junior har det allt tuffare igen. Och jag känner allt för väl igen symtomen. Snacket. Oron och våndan inför det som stavas framtid. Skola.
Han känner redan att loppet kommer att vara kört i klass sju. Då hans assistent inte blir med. Då det skall bli något annat som han inte har kläm på hur det blir. Och alla dessa tankar blir bara till svår ångest. Svår i dagarna tre nu. Och så pass svår att jag inte förmår han till skolan idag. Dessutom var skoldagen så pass ostrukturerad att han inte kunde mobilisera orken att gå. Motivationen.
Vad skall det leda till? Om han kämpar på som en tok nu och sedan skiter sig precis allt i sjuan ändå. Till vilken nytta gjorde han då alla uppoffringar? Kampen mot ångesten.

Lila älskade hjärtat. Jag kommer aldrig aldrig låta så ske att du faller lika djupt som förra året. Då det var så illa att du pratade som ett mantra om att inte vilja leva. Att du inte hade någon framtid. Skolan förstår och stöttar upp så rätt just nu och jag skall se till att så sker till högstadiet med fast all personal bli ny. Se mig i ögonen mitt barn och lita på mig. Skulle skolan inte göra rätt så vet jag inte vad jag är i stånd att göra då. Men agera kommer jag att göra.
För jag kommer aldrig att svika dig. Jag skall se till att du lyckas. På dina premisser.

Kom igen Gud.
Varför ger du mig livets alla käftsmällar på en och samma gång. På hur många fronter skall man orka agera?

‘

Nu börjar hon vara rätt sliten denna kvinna

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

I skymningslandet

‘
Jag står och tankar bilen på Q8. På väg mot ett nattpass. Råkar vända mig om och avbryter tankningen. Tar tre streg till vänster. Jag har blivit hopplös på att se Kung Över Livet bilder överallt nu. Hur de blir när jag redigerat dem klart. Vart jag kan lägga texten i bilden. Struntar i att folk måste undra när jag fotar på underliga ting. Jag vet ju hur bra de blir *ler*
Får se när denna aftonbild får sin text och innehåll på vår gillasida på facebook. Bilden ifrån det som ser ut att vara Skymningslandet.

Jag och my Love har inte sett på flera dagar nu. Jag for visserligen iväg på vår gemensamma lediga kväll och såg underbara Sarah Dawn Finer och fick träffa finvännen 7 mil bort. Men hur skall jag komma iväg annars? Mamma ställde upp i två timmar för att möjliggöra att jag kom iväg överhuvudtaget då mannen gick till jobbet. ( tack fina mamma IGEN )
Detta evinnerliga pussel för att kunna göra något på egen hand. Fast killarna är så stora så behövs en vuxen hemma alltjämt. Ihop kan de bli farliga för varandra när ingen ger sig i ilskans närvaro. Och det kan gå fort ibland.

Jo. Jag och My Love var det. Vi får försöka få till en trevlig lördagkväll ihop då jag vaknat efter nattpasset. Äta gott och hyra film. Det är typ det enda vi förmår att göra ihop. Som ett par just nu. Fast jag längtar ut. Massor. Att se något annat än hemmets väggar. Vill få input ifrån livet utanför. Det som inte andas kamp och diagoser. Förstå mig rätt. Jag älskar killarna mer än livet självt. Men att ständigt vistats i det år ut och år in gör att man ibland vill få annan mark att gå på. Nya vyer som säger mig något annat än det jag redan vet.

Junior är på lan. Lever upp. Tillsammans med 4 andra grabbar han trivs att vara med. I nätterna två. Så glad för hans skull att det funkar så bra när han har så svårt i övrigt för barn/ungdomar nu när tonåren tar över.

‘

‘

Sam längtar inte alls att umgås med andra jämnåriga. Verkar vara fullkomligt nöjd så än och då får man som mamma gilla läget fast längtan finns efter något annat.
Minns när Sam gick i tvåan och trean. Vi hade som fritid hemma hos oss länge. Ungarna kom i sammlad tropp. En bullpåse var snart uppäten av ett gäng killar runt köksbordet. Sam kunde ha både två och tre kompisar med sig hem. Ofta gick det bra. Och när det gick mindre bra lärde sig kompisarna att det var så det kunde bli om man var med Sam. En risk de var medvetna om och som de tog, därför att det var en sådan kul kille att vara med att allt det roliga uppvägde det jobbiga.
På hans kalas kunde de vara upp emot tio killar. Och nu finns inte en enda kvar. För det är så han vill ha det just nu.
Det blir en slags sorg hos mig. För man önskar ju så mycket. Önskar att hans fina vänner hade få fortsatt vara en del i hans liv. Gett så mycket glädje. Utbyte. Men han ser det inte så. Vet många ungdomar med asperger känner så.
Och jag måste acceptera att det blev så. För Sam mår bra. Han har sina 2 spelkompisar varav den ena är kusinen som är 1½ år äldre, på skype som han pratar med nästan varje dag. Och den vänskapen räcker långt vilket jag är evigt tacksam för.

Avslutningvis vill jag tipsa om ett program i P1 där en av mina bästa vänner medverkar tillsammans med sin dotter som har adhd. Ett mycket givande program på en halvtimme, så lyssna ni som kan och vill HÄR

‘

Kramen mamma Z

*

Read Full Post »

När tiden är mogen

 

‘

Junior är hemma i dagarna två för att han är sjuk, fysiskt denna gången. Men jag lurar med han ut på en prommis i solen. Frisk luft och lite motion kan göra stor nytta så vi tar en tur utmed sjön vi bor intill. Pratar en del om livet. Om framtiden. Om vad som blev sagt på det stora mötet vi hade kring honom och klass sju. Hur skolan tänker när assistenten inte längre skall vara med. Hur de måste förbereda honom så noga så noga. Hur de måste möta upp i klass sju så att skolan blir hanterbar även där.

Junior köper det delvis. Han har blivit bränd förr i skolan när man lovat och sedan har det blivit annat ändå. Han vågar inte lita fullt ut på oss vuxna.  Vi har svikit förr.
Det blir ändå ett bra möte i skolan. Måste säga att det hänt massor i killarnas skola sedan vår resa började med Sam. Det märks att de lärt sig mycket efter vägen. Att de fått bra handledning ifrån SPSM, och att de måste ha gått föreläsningar som gett dem mer kött på benen. Pluspoäng!
Tänk om alla kunde känna det stöd jag i nuläget har. ( Och att jag förlåtit alla dem genom tid som inte begripit bättre vad gäller mina killar, för de har sina orsaker att de inte visste/gjorde bättre  )

‘

 

‘

Sam får hem Lisa, den nya pedagogen. De har skolundervisning i över en halvtimme och det gick jättebra! De läste engelska om andra världskriget  vinklat i ett annat perspektiv än vad den traditionella läran lär oss.  Sam läkare förkunnade på skolmötet ” Det gäller att möta individen där den är”. Så klokt. Och så sant.
Det går inte att göra om barn som mina. Med asperger. Visst kan Sam vara anpassningsbar, men bara till en viss gräns. När man då når den gränsen, ja då måste man möta honom där han är. Ha det som utgångspunkt.

Återigen. Jag kan inte släppa det. Men man ansåg att om Sam bara flyttade, bodde hos en annan familj så skulle han ta sig till skolan. Men Sam behövde tiden att bli mogen, mottaglig för hem undervisning. Och nu är vi där och skolan kan bara bygga vidare på det. Vem vet vad som händer om ett halvår? När han mognat ännu mera.

Vissa saker går inte att skynda på. Tvinga på.
Lär er det ni skolväsen därute. Politiker som bestämmer. Socialen som skall värna om barns bästa.

‘

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Halleluja moment

‘

Hela kroppen blir lite som i chock.  Just nu får jag känna på livet det normala. Det som alla andra har utan att reflektera över det. I dags läget har jag två barn som går i skolan igen. Just nu. Precis idag. Och det känns så underligt. För det brukar inte vara så. Och både jag och My Love känner att det är lite av ett Halleluja moment.

Sam har haft sin tid att landa i allt. Att han själv lärde känna sina begränsningar om vad som inte funkade med skolan.Han ville så gärna men kände att det inte gick. Nu har han accepterat att det är så. Landat i det mjukt och stilla. En process som jag är övertygad om inte går att skynda på. Han vill ha en utbildning men har ingen aning om hur den skall se ut eller vad den behöver leda till.
Men när pedagogen kom som hade honom i hemundervisningen hela sjuan, gick det bra. Han lät henne komma in på rummet och stanna kvar och prata skola. Nosa lite på framtiden.
I går kom samma pedagog igen och hade nu med sig Lisa (fingerat namn ) ytterligare en pedagog. En yngre tjej som läser om barn som mina. Som vi tror kan knyta an med honom och att det ena kommer att  ge det andra.
Tanken är att de här två pedagogerna skall turas om och komma till en början tis, ons och torsdag.

Jag trodde aldrig att han skulle så lättvindigt släppa in Lisa. Än mindre prata med henne. Men det gjorde han. Visserligen fåordig, men vad gör väl det. Förra året satt han under en filt och vägrade svara när skolan försökte introducera en ny pedagog vid den här tiden.

‘

‘

Gårdagens framsteg hos båda mina killar resulterade i detta inlägg på vår Kung

‘

Junior då? Jag tror banne mig att den medicin han nu ätit i snart en månad börjar göra verkan. En kombination också av förra veckans ”vila” ifrån skolan. Kanske behövde han det? Åter hämtningen för att orka ta nya tag och tuffa på? Samtidigt som han känner skolans stöd i nuläget. Att de greppar och förstår. Är hjälpsamma när han väl är på plats. Att det inte kommer några moralkakor om allmän skolplikt och” att det är väl bara att komma det, hur svårt kan det vara” 
Ingen av klasskamraterna gör något väsen av det heller. De vet att han har det tufft, men inte på vilka premisser.
Nu gick han hela långa tisdagen till klockan tre. Igår till två. Idag skall de vara borta på studiebesök hela dagen och han ville följa med.

Tänker på livets kontraster. Hur fort det kan vända. Och vända tillbaka igen. Hur viktigt det är att våra barn känner trygghet. Att de blir förstådda. Bemötta på den nivå där de befinner sig. Att vi inte pressar in dem i en mall som inte passar. Inte skyndar på.

Tänker på okunskapen som bara för några månader lät mig veta att om Sam bara flyttade till en annan familj så skulle han ta sig till skolan.
My oh My.
Det finns massvis att lära detta trångsynta och okunniga samhälle på sina ställen. Nu är inte alla så, men att det finns överlag, ja det får inte förekomma.

‘

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Förändringar

Killarna i Sams nya rum

‘

All kärlek som kom här på bloggen. På facebook. i den slutna grupp jag en gång i tiden drog igång Crescat Scientia, Må Kunskapen växa, till för oss föräldrar som har barn och skolgången haltar helt eller delvis.
Så himmelens mycket er omtanke betyder. Faktiskt. När man känner sig lika liten som teskedsgumman i denna stora värld ibland. Söndermosad.
Tacksam är ett litet ord för ert stöd.

‘

Sam ville byta rum. Igen. I somras bytte vi ju rum med honom. Han fick vårt stora sovrum och vi kröp in i hans minimala. Vi rustade det rum som kom att bli hans. Han bodde där i en månad så ville han tillbaka in i sitt trånga rum på 9 kvadratmeter.
Nu ett halvår senare kommer samma önskan igen. Att få vårt stora sovrum. Att flytta ett helt rum är inte så bara, men vi gjorde det strax innan min dunderförkylning bröt ut. Och denna gång blev det bra mycket bättre än förra gången. Annan möblering, färgglada gardiner och mattor. Mera på väggarna. Så nu får han banne mig bo kvar där för nu skall jag ta och rusta det som blev vårat nya sovrum. Där tapeten är bort sliten ifrån tidigare frustrationer. Sönderslagen vägg och dörr. Men jag måste mobilisera ork och lust till det först.

‘

‘
Går igenom ekonomin också. Sam har kostat oss en hel del nu för att han skall få meningsfull sysselsättning och det har ramlat över nya utgifter som egentligen inte tillåter tapetinköp.  Nåja. Får kränga lite på Tradera så skall väl det gå!

Mamma har läst något intressant om junior som jag måste läsa på mera om, men som känner att stämma in så väl på honom.  Diagnosen heter GAD, som betyder generalliserat ångestsyndrom. Idag har jag den glada killen här hemma då han inte utsätts inför krav och förväntningar.
Själv ligger jag däckad hela dagen i förkylningen som blommade ut för fullt. Blev inte många knop gjorda, förutom lite jobb på Kung Över Livet då.
Boostar med Kyäni och hoppas så att jag slipper ta en karrensdag imorgon.

My Love befinner sig denna helg utmed Upplandskusten och barndomsvännerna. En killhelg. Så välbehövlig såklart för hans del.
Undrar stilla när vi två skall få den helg vi så väl behöver för att slicka våra sår och läka tillsammans igen. Sist vi var iväg på tu man hand är nu ett år sedan. Så bra vi hade det ett bra tag efter det. När man är någonting annat än pedagogen. Kollegan för att få livet här hemma välfungerande. Jo, man blir som ett team på en arbetsplats mer än make och hustru tillslut i detta livpussel där vi så sällan ses.

Säger som Mauro Scocco sjunger.

” Jag saknar oss. Jag saknar dom vi var”

.

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Mitt Liv är som en DALLAS

 

 

Vi kom ut i skogen idag igen. Med luftgeväret. Med lillebror! Vad härligt det var att ha med sig båda grabbarna ut och de ville det! Vi var ute nästan en timme. Så härligt att se Junior få rosiga kinder för det är inte allt för ofta som han letar sig ut och gör något.
Morfarskogen ligger en bra bit bort och det tar en 15 minuter ut med bil så det är bara jag som kan åka med då My Love inte har körkort. Blir ju lite begränsat till när jag är ledig och kan komma ifrån.

Junior gick halvdag idag. Hade gått jättebra. Frågan är vad det är som gör att han känner att han inte orkar hela dagar. Eller om allt bara hänger på motivationen och lusten.
” Mamma, när Sam börjar ha hemmaskola igen. Varför kan inte jag också få det? Jag har det jobbigt jag med”
Skitsvårt att svara på. Att motivera varför han skall behöva ta de tunga stegen till skolan när Sam slipper.

 

 

‘
Vi blev rekommenderade att prova något som heter familjestödjare ifrån soc. Att de kommer en morgon då Junior inte förmår sig att gå för att se om vi gör ”något fel”. Att de skall gå in och ”bryta” om jag gör något tokigt som gör att han inte går.
Jag tänker på alla de morgnar han blir kvar hemma. Då han ligger som en liten kattunge, ihoprullad under ett täcke. Med gråten i halsen. ” Jag kan inte. Det går bara inte” 
Vad skall en familjestödsperson göra då. Säga åt mig att göra ? Ignorera hans gråt? Blir störtförbannad? Hota med dataförbud en hel dag? Släpa ut han i bilen? När vi inte vet vad det är som händer i han? Vad som beror på vad?

Minns ni Dallas? Tv serien som bara pågick i all evighet. Nya intriger och konflikter hela tiden.Tycker mitt liv ter sig något liknande förutom överkonsumtionen av sprid och pengar då. Att det är som en enda lång såpa utan slut. Det blir cliffhangers hela tiden. Nya utmaningar. Prövningar. You name it. Och jag är så inihelvete trött på det mesta just nu när det gäller prövningar. Motgångar. Mina fina killar med all kamp som deras liv innebär.

Men det är bara fortsätta att gå framåt.Vad har jag för val?

 

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Oh vilket party

 

‘

Min svåger fyllde 40 uppe i Dalahästens rike. Musiker som han är så var det live musik kvällen igenom med alla de gäster som var där och behärskade ALL typ av musik och instrument. Blues, rock, rysk folkmusik såväl som svensk med fiol. Svängigt så det förslog. Och så maskerad på det.
Hade himmelens trevligt så gott som det gick mellan varven. Det blev jobbigt för både Sam och Junior till och från. Mycket folk. Hög musik. Ostrukturerat. Svårt att fylla tiden med något vettigt även fast kusinerna var med. Det kom lite andra ungdomar som var något äldre och genast märker man hur jobbigt det är för killarna i olika grad.

Jag tog bara ett halvt glas vin och drack inget mer efter klockan åtta. Var beredd på att åka de 14 milen hem vid två tiden utifall festen fortsatte och det skulle bli akut svårt för dem.

‘

My Love som Groutcho Marx och jag som 70 tals lyxpingla

‘

Så tydligt det blir att vi är familjen annorlunda. Hur svårt så enkla saker kan bli. Men vi kunde stanna kvar över natten. Fann små strategier så att det fungerade, förmådde killarna att byta tankespår fast det var svårt. Måste kännas bra för dem att känna att vi inte behövde åka hem mitt i natten. Att de övervann det som blev svårt.
Nu tvingar jag inte någon av mina barn att anpassa sig för vår skull. Utan ser det mer som en träning inför vuxenlivet. Då man ibland behöver finna nya strategier, nytt tänk och märka att det gick även fast det fanns en enklare väg att ta. Självklart hade vi åkt hem om jag sett att det var helt kört.

‘

‘

Nu fick vi åka redan efter sista tuggan på frukosten idag, hade varit mysigt att stanna kvar ett tag till, men vi hade pressat alla gränser redan.
Är ändå så tacksam för att vi kunde åka iväg. Ha en trevlig kväll, få härliga skratt och se min svåger bli så uppvaktade och hyllad denna kväll. Kärlek och glädje på hög nivå.

Fick veta att Sam hade chansen att få vara med i ett kommande program på SVT för att berätta om varför skolan inte fungerar för honom. Tjejen som skall göra detta vill belysa den svenska skolan som fallerar på barn som mina. Vilka brister som finns, hur våra barn och ungdomar inte får den hjälp de är berättigad. SÅ bra att det uppmärksammas! Applåder!
När vi sitter där på riksväg 70 på hemvägen så nämner jag det för Sam. Att chansen finns om han vill berätta för andra om hur det blev för hans del.
” Jag har aldrig haft problem med skolan mamma. Det är bara du som bekymrar dig jämt”
Tänk så olika vi ser på saken. Han har bara accepterat att han inte passar in i den givna ramen. Punkt slut. Slutältat om det. Det är som det är. Han ser inte tillbaka. Vad som brast och vad kontentan blev av det.

Tänk att man alltid lär sig nya saker. Hur han tänker och resonerar.
Livets ständiga resa.

Utsikt över Dalahästens rike.
Var en vacker vy att vakna till.

KRAMEN MAMMA Z

‘

Read Full Post »

När våra små inte orkar mer

 

 

Jag hade mycket av Sams tidigare tankegångar då jag skrev denna för Kung Över Livet idag. Tänkte hur skulle han ha formulerat sig då han mådde som värst. Hur skulle han tänka så här i efterhand om han såg det vi ser. Allt  det som hände. Kanske såsom jag skrev?

Genom dessa år har jag sett en smärta i själen hos en ung människa. Det har gjort jävulskt ont. Hos både dem och mig. Desperationen över att leva som varit så stor.
Jag minns när Sam var runt 8-9  år, hur han tog sänglakanet och virade det runt halsen och sa” Mamma dra åt riktigt hårt för nu orkar jag inte mer”.
Med facit i hand. När jag sitter med den kunskap jag har idag så förstår jag honom. Förstår att längtan fanns där att  bara slippa allt. Världen som inte förstod honom.

Han som inte förstod sig på den.

Min drivkraft att lyckas med Kungen är större än någonsin när jag tänker tillbaka hur båda mina har fått må. När jag i dagliga kontakter med andra mammor i liknande sist får höra att det pågår än. Att okunskapen tar stryptag om våra små än. Kväver deras livslust. Och jag har ju Junior om är skör som porslin än.

‘

 

 

Ja ni fina.
Imorgon skall jag på maskerad hos svågern som blir 40.
Tror ni jag passar som 70 tals blondin?

KRAMEN MAMMA Z

*

 

Read Full Post »

Hate Mondays

 

‘

Junior hatar Måndagar. Bokstavligen. Har gjort länge så det är inget nytt.
Hur kunde gudarna vara så idiotiska att denna dag blev till? Varför skall en skön helg få ett sådant tvärt slut när Söndag kvällen kommer? Når våndan för så mycket väcks till liv igen?
När man vet att när dagen åter gryr så börjar helvetet igen med vardagen den gråa. Trista. Så meningslösa. Varar i dagarna fem fram tills fredagen kommer där med sin efterlängtade eftermiddag och ledigheten som står framför en igen fram tills Söndag kvällen igen.

Hur mobiliserar man fram lusten till att gå? Motivationen? Att den blir så pass stor att han faktiskt går till skolan på Måndagarna? Eller är han på väg in i en depression och inte mäktar med livet mer än så här?

Jag har bara mina teorier som vanligt när det gäller mina barn. Ingen av dem är som en skolbok direkt där man finner det rätta svaret längst bak. Fast utan alla mina frågetecken och kunskapsluckorna som finns kring dem hade jag aldrig haft drivet att vilja dra igång en insamling till Hjärnfonden. Inte ens tanken på det faktiskt.

‘

 

‘

När Junior inte förmår att gå till skolan idag heller så tar vi fram tyget vi beställt tidigare. Det lila. Det stora som han vill sy en dräkt av. Vi skall på min svågers 40 årskalas om en månad då det är maskerad. Spelet han spelar har små lila gubbar som han tycker är coola. En sådan vill han vara.
Jag är ingen mästare vid symaskinen. Men jag skall göra mitt bästa. Vi gör eget mönster. Klipper. Mäter. Funderar. Fixar och planerar inför resultatet. Kul när han har drivet att vilja något.

Vi går till bup idag. Vrider och vänder där med på tillvaron. För att förstå vad som händer med honom just nu. Vad vi kan göra i egenskap av mamma. Pappa. Jag känner mig mer och mer trött i själen av alla dessa möten. Alla dessa vänliga människor som vill hjälpa oss. Nu har vi gått på möten under 8 års tid.
Kan ni fatta vidden av det? Plus alla möten man haft med skolan på det. Och så för snart 2 år sedan började vi gå på lika många möten kring Junior. Och jo, alla läkarbesök för killarnas räkning. Plus mina egna då hälsan sviktar för det liv man fick.  Börjar vi närma oss 200 möten tro?

Så finns de folk som har mage att gnälla om att behöva göra ett återbesök till tandläkaren för det är sååå drygt och tar sååå mycket av ledig tid.

Välkommen till min planet.

‘

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

Ge mig mitt liv tillbaka

Lilla hjärtat. Vad händer oss?

‘

Han faller igen. Det går undan nu. Och vi vet vad vi har att göra med. Helvetet som inte borde få finnas på jorden, som så många andra helveten.

Han mäktar inte med att vara heldagar i skolan. Mäktar inte med att gå dit överlag. Fast han får super uppbackning. Det hjälps inte. Känns som om han kastat in handduken  redan. Säger Game Over. Thats it.

När han satt i bilen idag med all världens vånda över att gå in till skolan var det som att se Sam för 2 år sedan exakt. Han satt likadant. Kändes som om vi tvingade dem till sin egna begravning många gånger för så tunga var och är stegen.

Idag skulle han bara gå till tio rasten. Annars hade jag fått hem han igen. Hade det inte varit slöjd hade han kanske stannat kvar. Han vill inte ha slöjd. Sy en efterbliven tygpåse när det finns att köpa plastpåsar på coop för 2 kr styck. Han vill sy en dräkt istället, men det lär han väl inte få säger han med en stor suck.

Jag handlar en supersnabbis det vi behöver för dagen. Står med tårarna brinnandes där i kön. Tänker
” Förhelvete ge mig något som liknar ett normalt liv. Ge mig tillbaka allt det jag hade för bara några år sedan”

,

 

,

Allt det jag fått offrat. Hälsan. Äktenskapet. Vännerna ( fast vilka var de som gick när jag behövde de som mest kan jag också undra ) Orken.
Allt det jag blivit utsatt för. Ifrågasättandet främst. De som dömer mig utan att veta ett skit. Sätter en stämpel i pannan på mig.
VÄRDELÖS.

Jag har inga tårar kvar. Inte idag. Bara känslan av att jag inte vill något mera. Pallar inte efter allt. Jag skiter i allt. Jag orkar inte. Vill inte. Jag vet bara vad som krävs av mig. Vet att det fortfarande finns kritiska ögon på mig. Som säger ”Se, hon HAR verkligen misslyckats med båda sina barn” 
Jag har två barn med olika funktionsnedsättningar som finns men inte syns. Hur  är sånt mätbart? Hur förmår man ett trångsynt samhälle att se det och inte skuld belägga varken mig eller mina barn?

Förmå att hjälpa dem och inte stjälpa dem ?

 

Jag älskar verkligen mina killar. Mer än livet självt. Såklart att jag finns här och stöttar dem. Hjälper dem. Såklart att jag accepterar de för dem de är. Med eller utan diagnoser.
Det är själva situationen jag befinner mig i som gör mig less på allt. Kampen. Att jag hela tiden måste försvara både mig och dem. Förklara. Övertala. Det är den biten jag vill ha tillbaka. Livet då inte allt detta behövdes.

Mina killar är perfekta som de är. Det är allt det andra omkring som gör detta liv så jobbigt just nu.

 

‘

Det har redan skitit sig med det

Mamma Z

*

Read Full Post »

Vem ser ett barn med ambitioner ?

 

‘

Denna bild lade jag ut på Kung Över Livets gillasida igår tillsammans med texten nedan. Den kom som en spark i magen på många tror jag. Ruskade om folk som inte har en aning om vad dessa diagnoser gör med våra barn när vi inte möter upp rätt. Stöttar och förstår.

Det som glädjer mig är att denna nu sprids på nätet, snart delad 700 gånger. Man kan ju tänka sig hur många som då har sett den.
Ringarna på vattnet. Tacksam. Förlåt om jag ältar denna Kung här inne, men den är så stor del av mitt liv nu. Betyder så mycket.

En mamma skrev till oss
” Tack för att ni finns, ni styrker mig i min mammaroll likt dunderhonung. ♥ ”

Sådant värmer som sjutton. Sedan finns de de som inte väljer att säga något alls bland de jag känner vilket gör mig konfunderad. Vad i allt detta är fel att jag gör? Sticker ut? ”Målar” ut mina barn och påvisar dem som offer? Framhäver mig själv som någon okrönt gudinna för det jag dragit igång? Eller? Vad tycker ni?

Näväl. Här kommer texten ifrån facebook.

”Hur mäter man psykisk ohälsa hos våra barn? När själen gör så ont att de tror att den skall gå mitt itu? När inga piller i världen kan hjälpa mot den smärtan. All världens plåster. All kärlek från en förtvivlad förälder som kramar dem hårt. Säger att vi älskar dem så mycket som vi bara kan. Bortom stjärnorna och längre bort än så.

Åtta åringen som gråter sig till sömns därför att hela livet känns som en öken och har gjort så länge. Elvaåringen som tror att skolan är körd därför att skolan inte mött upp rätt. Barnet som inte mäktar med att se framåt.

De här barnen finns, men ingen har tagit reda på hur många de är mig veterligen.

Vi måste börja när de är små redan. När de fortfarande har innehar självkänslan. Tron på framtiden. När de fortfarande är Kungar Över Livet och vet att allt är möjligt att genomföra. 
Vi måste stötta upp dem hela vägen. Det är så lätt för självkänslan att försvinna annars. Och när de tappar den tappar de många gånger orken till så mycket mer.

Vad är priset vi är beredd att betala för att får må varenda unge med NPF att må bra? Barnen med adhd. Asperger. Dyslexi. Autism. Add med flera.
Förmå dem att förbli de Kungar de föddes till att vara?

Det borde vara så enkelt.

Hjälp oss sprida kunskap och förståelse kring dessa barn och ungdomar. Din insats kan vara avgörande!

Länka oss gärna så att vi blir fler och fler. Inte för vår skull.
Men för våra älskade barns.”

‘
Kram Mamma Z

*

Read Full Post »

På botten igen av allt

Denna bild finns med på den sida jag drog igång på facebook.
Och den är så sorglig att se just idag. då jag tog den gick de fortfarande till skolan.
Båda två. Idag är det ingen av dem som gör det.

*

Pojken med de blåaste ögon jag vet gråter. Han gråter såpass mycket att en utomstående skulle kunna tro att någon han älskar väldigt mycket hade dött. Han gråter tills han knappt får luft. Han gråter därför att han finns till. Han gråter för att han börjat gett upp livet igen. Han gråter för att vi tvingar han till en skola han hatar i nuläget som står han upp i halsen trots att han tycker om lärarna. Att de förstår och gör så gott de kan. Men de kan inte frälsa den själ som mår mer än pest just nu.
Han hatar för att vara där, befinna sig på den väg in i framtiden som han inte vill ha. Han hatar det mesta förutom att spela, då det ges andrum att tänka på annat för en stund.

Helvete. Jävlars skit. Mina tårar blir lika många som hans under denna morgon. Då han inte ser. Jag måste visa mig stark. Ännu en gång. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

Han var djupt deprimerad och vi trodde alla att det gått över. Han säger själv att det kom smygandes under hösten, blev värre under jullovet fast vi inget märkte. Tog rejäl fart nu och kom som en rak höger. Jag tänker inte ge han någon mer Ritalin, då en av biverkningarna kan bli depression. No way att han skall förstärka det han redan har.

,

Det finaste vi har

‘

Vi sitter på parkeringen. I bilen. Han grät hela vägen dit. Gråter när fina assistenten kommer. Vi kan lova guld och gröna skogar. Det går inte. Han vill inte. Och när viljan att inte leva finns, hur sjutton motiverar man då att gå i skola.
Herregud han är ju bara tolv år.  Och allt jobbiga började när han bara var tio. Stackars barn. Hur skall han orka? Hur skall jag orka?

Storebror går inte till skolan och vi har fått höra att det är vårat fel. Nu när inte han går heller. Lillebror.  Förstår skolan? Förstår soc så att de inte tar mina barn ifrån mig? Kan de se samma sida som jag? Att inget av det som hänt och händer oss är mitt fel.

Jag blir blöt på tröjan av all gråt. Som ett mantra säger han ” Förlåt mamma för jag bara förstör. För att jag gör fel” 
Älskade unge det är inte ditt fel. Det är vi som inte greppat saker i tid. Det är vi som har ett samhälle med allt för stora krav på er små. En skola som inte alltid passar alla barn.

‘

‘

Utanför är himlen blå. Solen skiner. Statusar på facebook om ”underbara sooooliga morgonen”. Bullshit.

Inuti mig är det bara mörker idag. Jag ser bara puckel pisten framför mig. Ett stup rätt ner. Vet att jag är skör nu då stressen skriker mig i örat. Ser till att hjärtat värker satan så jag skall förstå hur illa det är ställt.
Jag skall orka bära mina barn. Jag skall orka förklara för andra ett liv som de inte begriper. För andra som skall ta beslut som påverkar mina barn. Beslut som kanske baseras på en annan sanning än den som jag har.

12 februari skall jag tackvare vårat samarbete med Hjärnfonden få träffa landets främsta forskare på barnhjärnan i egenskap av ordförande för KÖL. Oj vad jag vill det. Idag mer än någonsin. De som kan vara behjälpliga på barn som mina. Om nu skolan och övriga instanser lyssnar på vad forskningen har kommit fram till. Jag skall prata personligen med en forskare som forskar kring barn med adhd och stress i skolan. Precis det som junior utsätts för i all välmening.
Han måste
1) Gå alla 5 skoldagar
2) Gå lika länge som de andra eleverna
3) Klara alla ämnen och bli BETYGSATT
4) Göra alla läxor på den tid han behöver för att återhämta sig

‘

‘

På bup pratar man om att normalisera så mycket kring han. Och visst håller jag med om det. Samtidigt som man måste kolla upp vart stress faktorerna lurar. Sanera dem. Skolan vill inte att han går kortare dagar. Att han har sina dippdagar och är hemma. Tänk om det höga priset kostat på ännu en gång. Att han faller handlöst. Tänk om han blir hemma helt ifrån skolan han också nu. Att vi alla trampade för fort på gasen och han inte var mottaglig för det.

Kung Över Livet.
Somliga anser att även det stressar mig. Men det skulle stressa mig hundra gånger mer om jag inte fick ett utlopp för all den frustration jag delar med så många andra föräldrar. Att vi faktiskt måste få till stånd en förändring kring de barn och de liv vi utsätter både dem och deras familjer för. Att vi får in pengarna till en forskning som kommer att rädda många barn ifrån att må som mina fått gjort.

Stöd vår viktiga insamling HÄR
50 kronor kan räcka längre än du tror!

Mänskligt lidande. Hur mycket är det värt? Priset att ett barn skall få må bra i själen? Hur är det mätbart?
Jag själv såg det idag. Igen. Den smärta som bor hos mitt barn hör inte hemma i denna värld. Likvärdig atombomben.

Den bara förgör rubb och stubb.

‘

Mamma Z

♥

,

Read Full Post »

Den misslyckade mamman

‘

Junior har börjat äta Ritalin för en vecka sedan. Känner att han blir hjälpt av det i skolan. Skärpt. Fokuserad. Uthållig.
Samtidigt som biverkningarna börjar ta rejäl fart nu. Idag mår han så illa att han inte fixar skolan. Jag hinner tänka att han kanske fixar halvdag, men får inte tag i skolans personal på morgonen för att förhandla fram det.
Men han blir besviken på mig som inte tror han fullt ut att han ÄR sjuk. Att han inte ORKAR skola.

Inte alls.

Jag känner pressen ifrån allt för många håll nu. Hur andra tycker och tänker att jag BÖR vara i min mamma roll. Hur jag skall förhålla mig till barnens diagnoser. Vilka krav som är rimliga. ”Om du bara gör si eller så så blir det bra”
Allt bara står mig upp i halsen just nu. Faktiskt.
Jag får ont i hjärtat när jag sjukanmäler han till skolan. Vad fan skall de tro nu då? När Sam började likadant i klass sex vid denna tidpunkt. Då han faktiskt inte orkade mer. När utmattningen var nära ruinens brant?
Hur pratas det om mig igen? ” Ja se där. Vad är det vi säger. Hon kan inte förmå sina barn till skolan längre.”

Tänk om jag visste att de istället sade. ” Fan vad bra kämpat genom alla år. Blod, svett och tårar. Vi förstår att det är tufft. Vi litar fullt ut på omdömet att Junior ÄR SJUK idag och inte kommer därför medicinen gått så hårt fram.”

Vem kan jag lita på numera? Vem är min allierade? Som ser den sida som jag gör? Vilka är de som står på andra sidan och dömer mig? Pekar med hela handen. ” Titta där är den misslyckade mamman”

Junior har för hög frånvaro i skolan. Jag vet. Men jag vet också vad det beror på. Kallas för depression och add. Add:n kan förklara hans låga tröskel när det gäller att motivera sig. Samla kraft. Förmå sig att göra något som bär emot så.
Gud som jag längtar efter det där privata samtalet med hjärnforskaren på barn som mina. Som kan ge sina hypoteser. Det som hans forskning kommit fram till. Stressen som våra barn med adhd/add utsätts för och vad det ger för resultat. Hur det yttrar sig. Och hur lite stress som behövs för att utlösa det som inte ses med så blida ögon av andra.

Sen känner jag så här. Tänk om forskningen påvisar en sak som är av stor vikt för barn som mina. Om sedan beslutande politiker och skolmyndigheter skiter i det då?

Hur många fler barn skall falla? Hur många fler mammor skall känna sig urusla. Värdelösa.

När vi hela tiden igentergligen gjort det som var rätt för våra barn?

‘

Mamma Z

*

J

Read Full Post »