I en annan del av Sverige

‘
Sam och jag läste en otäck men sann skildring ifrån andra världskriget. Killen hette Verba och överlevde mirakulöst nog koncentrationslägret och flydde därifrån efter flera år som fånge. Tack vare hans vittesbörd till omvärlden om att det inte alls var frågan om arbetsläger som judarna blev skjutsade till utan ren avrättning, tror man att Verba räddade livet på över 200 000 Judar.
En människas röst. Som lyssnades på. Som blev trodd. Och man gjorde något bra av informationen. Man såg problemet.

Jag har hitills hört hundratals berättelser om barn som mina och vad okunskapen gör med dem. Ändå känns det som att inget händer. Inga krafttag. Ingen landsfader som säger ”aldrig mer” och verkligen GÖR det som behövs.

Vad krävs för att vi skall få medias blickar riktade mot dessa barn som lider helevets kval många gånger. För via media når man underligt nog politikerna med tillslut. De kan inte värja sig.

Behöver vi ha en manifestation där det ligger tusentals barn i fosterställning på en fotbollsplan för att man skall fatta vad det är som redan har hänt? Vidden av det? Hur många unga själar som redan är stampade på. Sönderslitna. En tappad självkänsla och tron på framtiden.
Hur kan det ens vara mätbart? Såret som de har i själen därför att vi inte möter upp rätt alla gånger. Förstår inte deras adhd, asperger, autism, dyslexi, add osv.

En barndom skall vara lycklig, inte en kamp om överlevnad.

‘
‘
Jag har mailat både stadministern och Skolminister Björklund. Fått samma standard svar som alla andra föräldrar som vill tala om vad som händer i landet Sverige med deras barn. Varför det går så käpprätt åt heleve med åttaåringen, elva åringen, fjortonåringen och nittonåringen.
Jo därför att de längst upp i toppen skjuter ifrån sig ansvaret  till någon annan.

Jag ringde skolstyrelsen förra veckan då även Junior har en risk att bli hemmasittare. Efterfrågade nationella riktliner om vad som gäller barn som faller i skolan och som har diagnoser.
Nej. Det finns inte. Inte en handlingsplan. Ingen mall att följa. Inget team som kan sin sak som kopplas in.
Okej. Jag tänker snabbt.
Jag jobbar inom akutskjukvården och vet att en hjärinfarkts patient har sin givna manual vad vi skall göra. Riktlinjer. Man har samma rutiner för alla. Åtgärder som oftas är lyckade insattser.

Jag undrar hur många barn och ungdomar som regeringen mött. Sett hur de mår därför att deras politik inte gör tillräckligt för dem.
Skulle de kunna möta blicken hos pojken med de blåaste ögon jag känner och de kan säga att de gör allt för honom? Skulle de kunna berätta för Sam att framtiden är hans, att han kommer att få ett jobb på sina premisser och sitt kunnande utan att behöva ha godkänt i alla ämnerna på högstadiet?

Jag fick på nära håll se vad okunskapen gör med barn. Hur den nästan bryter nacken av dem. Jag har fått ta del av så många jobbiga samtal med andra förtvivlade föräldrar och vi alla bara undrar.
När skall de se våra barn och hjälpa dem? För som det är nu så vänder de ryggen till.
Vi känner oss stundtals som de förtvivlade Svenskarna nere i Kaoh Lak efter tsunamin. Vi väntar och vi väntar på hjälpen ifrån landets Sverige, men som uteblir. De kommer aldrig till undsättning.

Jag kommer gladerligen och pratar med vår landsfader. Med herr Skolminister. De kan inte säga att de inte har tid. För en sådan viktig sak som våra barn kan man bara inte ignorera. Och då är det inte standard svar jag vill få. Utan att de sitter tysta under mötet och bara lyssnar. Tar till sig den del av livet de inte verkar veta om att den finns.

Livet i en annan del av Sverige.

*

Mamma Z

‘

Read Full Post »

Det rytande monstret

‘
Mitt förra inlägg berörde.
Varför får man annars 917 länkningar på Facebook? En tillströmning ifrån vanligtvis 300 läsare till 3000 på en dag? Därför att det är en svidande sanning som når folks hjärtan och vrider om det så att det gör satan ont att ta del av.
Att man kan bli ifråntagen det käraste man har. Sitt barn. Att en myndighet har befogenhet att göra det utan att ha en sann helhetsbild.

Så många hörde av sig till mig. Som i sin tur spridit det. Läst upp det för skolpersonal. Mailat det till både kommunchefer och socialchefer.
Det är bara att ni läser kommentarerna på förra inlägget. Läser alla vittnesberättelser som skrev på Kung Över Livets sida på facebook efter att detta inlägg blev länkat där. Så många som fick sina barn familjehemsplacerade. Så många som det skedde för helt i onödan och skapade lidande hos barnen som vi inte kan sia om hur stort det blev. Såret i själen av vad samhället gör. I all välmening tror man. Bara för att skolplikt innebär att ett barn går I skolan. Sitter I skolbänken.

Det finns rektorer i detta land som anser att man bara skall ta barnet under armen och släpa det till skolan. Det finns säkert personer med högre befattning som anser detsamma. Inte undra på att det blir som det blir.
Det är som att be mig som undersköterska att börja operera. Jag har ingen kompetens alls för det. Även fast jag vet på ett ungefär vilken sida som blindtarmen må sitta på.

‘

‘
Sam är ett av alla dessa barn som inte funkade i vanlig skola.
Efter att ha gjort slut på all sin energi under 2 års tid i skolans värld så blev han utbränd. 12 år gammal. Jag har två läkare som sagt det. Psykologen på hab likaså. När jag läste om symptomen på den diagnosen så stämde så mycket in på min fina kille. Det krävdes ett år av vila och återhämtning. Hemundervisning som Sam inte tyckte gav något, men det var iallafall undervisning ifrån skolan.
I klass åtta ville han prova att gå i skolan igen, men det gick inte. Hans adhd och asperger gör att han inte fungerar med jämnåriga. De som är som ”normala” tonåringar. Han provade att komma iväg flera gånger tills han själv insåg att det inte skulle gå.

Det var då vi fick presenterat för oss att Sam kanske skulle familjehemsplaceras för att kunna komma iväg till skolan. Min mardröm. Det var inte hos mig felet vilade. Inte hos My Love. Det såg Sams underbara läkare till att förklara så att vi aldrig fick höra det ens som en viskning.
Man måste möta Sam på den nivå han är. Fånga hans intresse. Om det är så att knyta knopar, gå i skogen och tälja eller som nu. Att två pedagoger kommer HEM tre gånger i veckan och ger han undervisning i sitt tonårs rum. SKOLA fast HEMMA. En annorlunda sådan men det är vad som funkar just nu.

Han behövde inte bryta upp ifrån den plats han är som tryggast på. Bara för att passa in i en mall som inte passar honom. Där ligger samhället stora läxa. På många håll finns det dem som begriper det.

Men på de ställen där de inte gör det. Jag ryser och bara vill skrika högt tills rösten inte längre bär.

‘

‘
Junior är hemma för 4:e veckan. Oro och ångest. Våndan inför livet och att leva. Vår fina kille med de blåaste ögon jag vet mår inte bra alls. Men skolan lyssnar och gör vad de i nuläget förmår.
Men när han har gett upp? Vad gör man då? Jag hade ett bra samtal med hans läkare idag och vi fortsätter att kämpa. Såklart. Soc kommer att bli inkopplade. Men inte för att ta honom ifrån oss. Utan för att hjälpa. Det finns något som heter familjebehandlare och det är värt att kolla av iallafall. Men om de kan nå honom och den uppgivenhet han har nu vete fåglarna.
Men nu tar vi all hjälp vi kan få.
Fan som jag kan längta tillbaka till när han var mindre och bekymmerslös  När lyssnade på ”fångad av en stormvind” på reapet 16 gånger under tiden han satt på golvet och byggde lego. När framtiden inte var ett hotande rytande monster som blåste ut livslågan.

Det gör ont. Men jag måste våga tro att det blir bättre.
.

Kram mamma Z
Och fortsätt länka förra inlägget.
SÅ VIKTIGT!
*

Read Full Post »

När samhället kan ta ditt barn och felet inte är ditt

‘
Hej världen!
Jag ler mot dig. Mot livet. Jag gör det länge för jag tror så blint på att det alltid skall vara så här. Mamma, pappa, barn. En samlad familj. Och jag är älskad. Så gränslös. De gör allt för mig och lite till. Älskar mig till stjärnorna och tillbaka. Längre bort än så.

Jag snubblar mig fram i livet. Det börjar hända saker som är utanför min kontroll. Mina föräldrars. Man säger att jag har adhd och asperger. Men man gör inte så mycket åt saken. Så klart att det händer grejer då.
Det går inte så bra. Skolan haltar. Så mycket som händer och tillslut börjar jag resignera. Ge upp. Livet är inte vad det en gång var.
Det kommer en dag då jag inte längre går dit. Till skolan. Mamma och pappa gör allt de kan. De gör allt rätt. Fortsätter att älska mig. Sliter ut sig och går på fler möten än vad ett himlavalv har antal stjärnor.

De säger att jag MÅSTE gå till skolan. Det finns en lag som säger det. Men det var ingen som såg mina behov i tid. Ingen som förstod mig. Ledde mig rätt när jag gick vilse. Gjorde slut på min energi.
Det finns en lag som säger att jag kan få allt det där. Hjälpen. Men det fick jag inte. Inte ett skit. Men till skolan ska jag likväl. För att följa deras lag. De vuxnas.
Det finns så många anledningar till att jag inte längre klarar av det där enkla. På med ryggan, cykla till skolan och sitta i en bänk som alla andra. Jag fixar inte det. Ni måste möta mig precis där jag befinner mig nu. Möta mig rätt. Göra rätt. Annars drar jag in mig i skalet likt Skalman men tittar inte fram igen.

Mamma gråter när hon tror att jag inte hör. Jag är inte dum. Jag är tolv år nu. Jag hör hur hon säger till pappa att de kan ta mig ifrån dem. Ifrån de människor som jag älskar mest på denna jord. De som ger mig fullständig trygghet. De som lotsar mig framåt bland taggiga snår. Plåstrar om mina sår som blöder. De jag får utmed livets stig. De tror på mig. De slåss för mig. Men de kan inte förmå mig att gå till skolan längre.

Min värld ser inte ut såsom politikerna gjort den. Såsom förståsigpåare vill se den. Som socialtjänsten. Rektorn. De ser bara en bänk som är tom i klassrummet och det finns en anledning till att det är så. Mina diagnoser passar inte in i ramen. Jag är den felande länken kanhända, men den passar inte. Hur ni än försöker. Jag kommer aldrig att passa.

Jag hör min mamma snyfta fram att polisen kan komma för att jag skall få bo hos en annan familj. För de kommer inte att dalta med mig såsom mina föräldrar sägs göra. Det behövs en fast hand. Har någon sagt och tyckt. Som om mina problem skulle försvinna då? Vad vet de om mig? Om vad som är bäst? När de inte kan se hela sanningen? Det är som att recensera hela Bibeln efter att bara ha läst Johannes evangeliet. Man känner till en liten del bara.

En annan familj? Men min mamma då? Som förstår mig bäst av alla människor näst efter pappa. Och min lillasyster. Vem skall läsa hennes sagor utan att tröttna om jag inte längre finns? Min hund Charlie. Åh, vems fötter skall han då värma om nätterna? Jag fattar ingenting. Var inte denna världen en bra värld. Där alla var snälla och förstod? Och förstod man inte så såg man till att lära sig?

Jag kommer aldrig till den skola man vill att jag skall gå. Jag gör det inte för att vara jävlig. Jag vill lära mig, men det måste bli på mitt sätt. Ni vuxna måste sluta upp med att stirra i lagtexter och SE MIG. Precis så som jag är. Gör ni inte det så sliter ni min själ i tusen stycken och ni har ingen aning om vilka krafter ni släpper lös då i mig.
Mina föräldrar kommer aldrig bli hel igen de heller.

Min mamma födde mig. Höll min lilla hand i hennes och viskade till mig.
”Jag skall alltid finnas invid din sida mitt älskade barn. alltid. Om jag så skall gå genom eld”
Hon hade ingen aning om vad som väntade. Kampen om ett barn. En kamp som samhället skulle vinna därför att de inte förstod bättre. Hon skulle förlora mig.

Allt för en lagtext som är lika inaktuell som att man skulle börja bränna häxor på bål igen.

♥

‘

Jag skriver denna text för att jag själv nästan varit där. Jag vet så många mammor som vittnar om samma sak. Jag vet där barnen hjärtskärande tagits ifrån sin familj för att först efter en lång juridisk process sedan få komma hem igen där de hörde hemma redan ifrån första början.
Jag vet om en mamma där polisen stod i hallen idag, redo för att ta hennes barn ifrån henne. När det inte var hon som brast i egenskap av mamma. Därför att det var samhället som inte gjort allt. Inte förstått. Okunskapen skördar sina offer.
Jag är i kontakt med ytterligare en mamma där socialen nu utreder henne och de är i likartad sits som jag nu har med mina killar. Skillnaden är att vi får rätt hjälp och har rätt förståelse.

Det kan inte fortgå så här. Något måste göras nu. Vi kan inte längre vara så okunniga kring dessa barn som inte fungerar i skolan att flertalet blir omhändertagna på helt fel grunder.

Vad ni än gör mina läsare. Länka och länka detta inlägg så att fler får ett slag i magen av vad som pågår runt om i vårt land.

Så att vi tillsammans gör skillnad åt rätt håll!

 

Mamma Z/annsophie
♥

Read Full Post »

När tiden är mogen

 

‘

Junior är hemma i dagarna två för att han är sjuk, fysiskt denna gången. Men jag lurar med han ut på en prommis i solen. Frisk luft och lite motion kan göra stor nytta så vi tar en tur utmed sjön vi bor intill. Pratar en del om livet. Om framtiden. Om vad som blev sagt på det stora mötet vi hade kring honom och klass sju. Hur skolan tänker när assistenten inte längre skall vara med. Hur de måste förbereda honom så noga så noga. Hur de måste möta upp i klass sju så att skolan blir hanterbar även där.

Junior köper det delvis. Han har blivit bränd förr i skolan när man lovat och sedan har det blivit annat ändå. Han vågar inte lita fullt ut på oss vuxna.  Vi har svikit förr.
Det blir ändå ett bra möte i skolan. Måste säga att det hänt massor i killarnas skola sedan vår resa började med Sam. Det märks att de lärt sig mycket efter vägen. Att de fått bra handledning ifrån SPSM, och att de måste ha gått föreläsningar som gett dem mer kött på benen. Pluspoäng!
Tänk om alla kunde känna det stöd jag i nuläget har. ( Och att jag förlåtit alla dem genom tid som inte begripit bättre vad gäller mina killar, för de har sina orsaker att de inte visste/gjorde bättre  )

‘

 

‘

Sam får hem Lisa, den nya pedagogen. De har skolundervisning i över en halvtimme och det gick jättebra! De läste engelska om andra världskriget  vinklat i ett annat perspektiv än vad den traditionella läran lär oss.  Sam läkare förkunnade på skolmötet ” Det gäller att möta individen där den är”. Så klokt. Och så sant.
Det går inte att göra om barn som mina. Med asperger. Visst kan Sam vara anpassningsbar, men bara till en viss gräns. När man då når den gränsen, ja då måste man möta honom där han är. Ha det som utgångspunkt.

Återigen. Jag kan inte släppa det. Men man ansåg att om Sam bara flyttade, bodde hos en annan familj så skulle han ta sig till skolan. Men Sam behövde tiden att bli mogen, mottaglig för hem undervisning. Och nu är vi där och skolan kan bara bygga vidare på det. Vem vet vad som händer om ett halvår? När han mognat ännu mera.

Vissa saker går inte att skynda på. Tvinga på.
Lär er det ni skolväsen därute. Politiker som bestämmer. Socialen som skall värna om barns bästa.

‘

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Den misslyckade mamman

‘

Junior har börjat äta Ritalin för en vecka sedan. Känner att han blir hjälpt av det i skolan. Skärpt. Fokuserad. Uthållig.
Samtidigt som biverkningarna börjar ta rejäl fart nu. Idag mår han så illa att han inte fixar skolan. Jag hinner tänka att han kanske fixar halvdag, men får inte tag i skolans personal på morgonen för att förhandla fram det.
Men han blir besviken på mig som inte tror han fullt ut att han ÄR sjuk. Att han inte ORKAR skola.

Inte alls.

Jag känner pressen ifrån allt för många håll nu. Hur andra tycker och tänker att jag BÖR vara i min mamma roll. Hur jag skall förhålla mig till barnens diagnoser. Vilka krav som är rimliga. ”Om du bara gör si eller så så blir det bra”
Allt bara står mig upp i halsen just nu. Faktiskt.
Jag får ont i hjärtat när jag sjukanmäler han till skolan. Vad fan skall de tro nu då? När Sam började likadant i klass sex vid denna tidpunkt. Då han faktiskt inte orkade mer. När utmattningen var nära ruinens brant?
Hur pratas det om mig igen? ” Ja se där. Vad är det vi säger. Hon kan inte förmå sina barn till skolan längre.”

Tänk om jag visste att de istället sade. ” Fan vad bra kämpat genom alla år. Blod, svett och tårar. Vi förstår att det är tufft. Vi litar fullt ut på omdömet att Junior ÄR SJUK idag och inte kommer därför medicinen gått så hårt fram.”

Vem kan jag lita på numera? Vem är min allierade? Som ser den sida som jag gör? Vilka är de som står på andra sidan och dömer mig? Pekar med hela handen. ” Titta där är den misslyckade mamman”

Junior har för hög frånvaro i skolan. Jag vet. Men jag vet också vad det beror på. Kallas för depression och add. Add:n kan förklara hans låga tröskel när det gäller att motivera sig. Samla kraft. Förmå sig att göra något som bär emot så.
Gud som jag längtar efter det där privata samtalet med hjärnforskaren på barn som mina. Som kan ge sina hypoteser. Det som hans forskning kommit fram till. Stressen som våra barn med adhd/add utsätts för och vad det ger för resultat. Hur det yttrar sig. Och hur lite stress som behövs för att utlösa det som inte ses med så blida ögon av andra.

Sen känner jag så här. Tänk om forskningen påvisar en sak som är av stor vikt för barn som mina. Om sedan beslutande politiker och skolmyndigheter skiter i det då?

Hur många fler barn skall falla? Hur många fler mammor skall känna sig urusla. Värdelösa.

När vi hela tiden igentergligen gjort det som var rätt för våra barn?

‘

Mamma Z

*

J

Read Full Post »

Utbildning i skolan eller utslagning av den?

Utbildning i skolan eller utslagning av den?
Lyssnade på ett SUPERBRA program i P1 som handlade om den hjälp som våra barn enligt LAG SKA ha i skolan men som de inte får. Det var en skakande skildring, baserat på skolpsykologers uttalande bla.
Detta program skulle varenda politiker, skolchef, rektor och lärare ta del av.

” Kaos i klassrummen, inkompetenta lärare och utslagning av elever. 
För ett år sedan skärptes skollagen och alla elever, oavsett förutsättningar, skulle ha rätt till det stöd de behövde för att kunna gå i skolan.
Men när P1 programmet Kaliber i samarbete med UR:s Skolministeriet har varit i kontakt med ett hundratal skolpsykologer vittnar många om att lagen många gånger inte följs – elever med koncentrationssvårigheter saknar fortfarande ofta stöd och tvingas i värsta fall stanna hemma från skolan”

artikel.aspx?programid=1316&artikel=5262242

Känner väl igen många av dessa bitar. Blir så pissförbannad över att det tillåts vara så här år 2012. Att skolan bidrar med så mycket svårigheter och jobbigheter för våra bokstavsbarn som allaredan har det tufft.

När jag igår tillät mig själv att göra tillbaka blickar i bloggen så blir jag så beklämd när man sitter inne med så mycket mer kunskap nu än då över vissa bitar som skedde med båda mina barn. Och jag kommer att reblogga dem. Allt för att påvisa hur det var och hur det blev.

Skoj att så MÅNGA av er uppskattade min Backspegel! Återkommer nästa Lördag igen då!

Jag blev hemma ifrån jobbet nu i helgen. Är allmänt trött och slut. Ont i hela kroppen. Infektion? Av vilket slag? Eller början på av en utbrändhet efter allt som varit och är? Ingen aning. Men jag är hemma. Bara är. Tar det lugnt. Softar. Hämtar kraft och energi.

KRAMEN ALLA FINA
MAMMA Z

♥

‘

Read Full Post »

Till mitt eviga blå igen

‘

I dag åker vi. Hela Ohana samlat. Första resan vi gör ihop sedan Västkustresan i fjol.
Vi åker bort. Till mitt eviga blå igen. Någon förvånad? Jag hittade ett stort hus direkt på klipporna som räcker åt oss nio som nu far. Ålands hav. Invid det jag älskar så.

Resesällskapet gillade det med så nu åker vi. My Loves fina barndomsvänner som är lika fina vänner än och även blivit mina. De som står kvar hos oss fast kartan ritats om många gånger och det kanske inte varit alltid så lätt när vi har träffats. Men med flexibilitet och en önskan om att få det fungera så har det varit guld värt genom tid.
Som nu. När reseledaren upptäckte att det inte fanns någon tv i stugan ( jo läser man det finstilta så stod det, men hyr man en tipp topp stuga som vi gjort så utgick vi alla ifrån att det fanns ) Vojvitto! Vad gör vi då? Sam som kan ha svårt att roa sig. Då funkar ju alltid tv:n som tidsfördriv.
No problem. Inom en timme hade fin vännerna ordnat det så att en liten tv skärm medtages och en dvd spelare. En jobbarkompis till My Love lånar ut hela sin Sopranos box. Sam har sett hela säsong ett och tyckte den var jätte bra! Så nu kan vi åka dit med tryggheten att det finns en backup. Och en fungerande semester.

Lämnar tunga tankar på fastlandet.
Vi skall ha ett nätverksmöte kring Sam och hans skolgång nästa vecka och det känns jättebra. Likaså kring junior. Mycket att bita i när det gäller två barn på samma gång. Det går åt lite energi. Och inte så lite heller. Men nu har vi ingenting att kämpa emot ( förutom ett trång synt samhälle och förmå politiker att tänka om och tänka nytt ) i skolan.

Alla är med på båten och vi ror åt samma håll i dagsläget.

‘

♥ Sam på Åland för vad som känns en evighet sedan ♥

See You!
KRAM MAMMA Z

‘

Read Full Post »

Ringar på vattnet

‘

I snart fem år har jag skrivit om oss här. Alla tankar. Känslor. Oro. vånda. Glädje. Sorg. Framsteg. Bakslag. Ja hela spektra som en resa som den här innebär. Och vad det har gett i utbyte är svårt att sia om. Att så öppet berätta som  jag gör. Öppen ridå många gånger.

Jag tror på en förändring kring våra barn med diagnoser.
Tänker tillbaka genom tid. Då man ansåg det vara rätt att bränna häxor på bål. Att jorden var platt. Genom tid har människans syn förändrats. Ser bara på den senaste årtionden vad som hänt med inställningen kring  HBT. Att det skett något bra, ett synsätt till det bättre. Samhället har öppnat upp och tänkt om. Säkert finns en hel del kvar att göra än kring det, men överlag så har det hänt massor sedan Selma Lagerlövs tid då hon bara kunde titulera sin Sophie som vännina istället för partner.

Om tio år har vi tillsammans ändrat så mycket kring våra barn. Vi är med och förändrar det. Formar om samhället och dess tankesätt. Ni som läst min blogg det senaste året bara måste hålla med om det. Hur båda mina killar delvis fallit offer för att vi vet för lite kring dem ( främst stresspåslaget i skolan ) kontra en politik som snålar in på pengarna i skolan.

När jag tittar tillbaka i min blogg, så ser jag själv hur mycket jag lärt mig. Hur många minor jag gått på i all min okunskap innan vi lärde oss hur Sam fungerade med sina diagnoser och hur vi kunde stötta upp som bäst.

Junior var på mig häromdagen och undrade hur det gick med min bok. Ja den ja! Som jag spenderat hundratals timmar med fram tills datorn havererade och lusten bara försvann. Sedan kom tiden med Junior som blev mer än jobbig och nu har mitt engagemang med Kung Över Livet tagit över. Men skriva klart på den bok jag påbörjat måste jag ta tag i. Föra över alla 150 sidor till en annan dator till en början.
Kanske känner Junior hopp om boken kommer ut? Att både han och hans storebror får visa upp hur livet kan vara. Hur man bör göra. Och vad som kan hända om man inte gör det man borde.

Det var väldans vad besök statistiken sköt i höjden här inne efter min medverkan i lokaltidningen i veckan. http://fagersta-posten.se/narakara/1.1730597-ann-sofie-kampar-for-att-tappa-igen-kunskapshalen
Men jag är bara tacksam. För varje ny läsare så kanske jag kan ge denne ett annat synsätt kring barn som mina.
Ringar på vattnet.

Så småning om en helt ny värld.

‘

k r a m e n

m a m m a  Z
♥

,

( Bilden på mig är lånad i från FP tidningen )

‘

Read Full Post »

Det gör ont

 

Det gör ont. En del av mig gör det idag. Nu när de andra sommarlovsglada barnen sitter bänkade i kyrkan. Finklädda. Mammor och pappor detsamma. Springer ut och jublar på kyrkbacken.

Mina har också gjort det. Sam i sex års tid och Junior i fem.
Sam uteblev förra året och det var hemskt att genomlida juniors skolavslutning. Veta att Sam skulle ha varit där samtidigt med sina klasskamrater. Veta att han var kvar hemma själv för att han inte längre pallade vara 12 år på samma premisser som de andra.
I år är han hemma för att det är vad han varit sedan förra året ifrån skolan. Så på det viset gillar man läget. Tiden har gjort att man accepterar det. Har haft tid att vänja sig. Han är inte som alla andra längre. Han tar sig fram i livet på helt andra premisser. Sina egna. Bara hoppas att det går vägen ändå för honom. Att samhället accepterar att hans skolgång blev så här.

Junior vägrade kyrka idag. Har gjort hela veckan. Hans tillhörighet är inte klassen som han känner nu, utan det har varit resursgruppen. Fina pedagogen lyssnade på vad som skulle funka bäst för honom. Vad han i det sköra nuläget mådde bäst av att göra.
Så det blev tårta i lokalen han är så trygg i på förmiddagen. Hans skolavslutning. Ingen sång om den blomstertid. Inget jubel med hundratalet barn. Bara lugnt och stilla. En sista fika med de personer som kommit att betyda mer för honom än vad någon av dem kan sia om faktiskt.

De som var med att livräddade honom när allt var som jävligast.

 

 

Vi var på bup idag. Alltid lika skönt att gå dit och få förståelse, bekräftelse och få vägledning. Tänk om det var bup som hade makten att ge våra barn det som de såväl behöver. För bup ser det som inte skolan alltid gör. Vet vad som är bäst.

Jag hörde förslag nu i riksdagen på att införa sommarskolor på 4 veckor för de elever som inte blivit godkända under terminen som gått. Jag suckar tungt. Så många barn som inte får de resurser och den hjälp som de behöver under terminen. Då skall de straffas för det och kämpa på i ytterligare 4 veckor. Ja okunskapen kring barn som mina är skrämmande stor på sina håll.

10 veckor väntar killarna nu av totalt ledighet. Fria från skolans krav.
Vad som komma skall efter det mäktar inte tanken med just nu och jag hoppas mina barn är kapabla till att skärma av den tanken med.
Vi har 10 veckor att rodda jag och My Love. Gå om varandra hela sommaren. Lediga prick 14 dagar ihop på sommarlovets 70 dagar. Inte vad jag önskar mig mest på denna jord men vad att göra?

Som så mycket annat så vänjer man sig.  Och vissa saker gör mindre ont än andra tillslut.

 

k r a m i s    m a m m a  Z

♥

‘

Read Full Post »

ViktigPetter

‘
”Jaha och nu skall hon gå omkring och tro att hon är något – igen”
Bara en känsla som är min egna. Den jag är rädd för att det är den bilden som folk har av mig. ” ViktigPetter, att synas och höras jämt och se nu är hon farten IGEN. Vem tror hon att hon är? Moder Theresa?”

Redan som liten var jag sån. Initiativtagare. Bildade klubbar med kompisar och höll i rodret. Var på alla möjliga företag i tonåren och bad dem upphöra med klorblekta kuvert. GreenPeace var min ledstjärna och jag förmådde sockerbolaget att övergå ifrån klorblekta papperspåsar till miljövänliga. Jag har kvar brevet någonstans.  Jag höll i våra insamlingar så att klassen kunde åka på englandsresa i åk 9 och så där har det hållit på. Drivet. Att genomföra. Organisera. Jag har träffat socialministern på hans regeringskontor när det gäller vår sjukvård. Suttit i TV4: morgonsoffa och framfört mina åsikter. Orädd.

Allt detta har varit, inte för att framhäva mig själv, utan för att jag gjort det för den goda sakens skull. För att nå ett mål. Se resultat. Vara en del av en viktig process. Ser mig som en länk. Ett verktyg.

‘

‘

Folk får tycka och tro vad de vill, men det gnager i mig när jag inte vet vilka tankar eller prat som sker när jag inte hör. Och på vilken basis de sker. Och att det inte vet om VARFÖR jag gör allt detta.
Jag har varit med i Radio och pratat om mitt liv, varit hos Malous ”Efter tio” och nästa månad blir jag med i en bok som släpps av Sara Natt och Dag. Aldrig för att själv få synas. Stå i det offentliga.

Det har alltid varit för den goda sakens skull. Always. Och skulle nu detta projekt jag dragit igång ro i land, så är det FORTFARANDE för att nå ut med en enda sak.
Att aldrig låta våra barn falla såsom mina fick göra därför att vi vet för lite om deras problematik, att forskning saknas. Det är min drivkraft.
Jag är skyldig mina barn det. Framtidens barn.

Jag hoppas så att många av mina fina läsare stödjer mig i detta. Att alla andra aktörer gör detsamma.  Det finns helt makalösa föräldrar därute som brinner lika intensivt som jag för detta. Och nu är vi 7 föräldrar i en styrgrupp och ett 30 tal som ger input till oss.

Vi skall anordna en gala nästa år och göra en insamling via Hjärnfonden och vi har redan gjort ett hästjobb. Vi hade inte varit där vi är idag utan denna vilja att genomföra detta.

Läs om vårat jobb och resa här http://www.kungoverlivet.wordpress.com

och GILLA oss på Facebook  http://www.facebook.com/KungOverLivet

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

‘

Read Full Post »

Iver

‘

Det senaste dygnen har varit rätt så omtumlande. Jag och några andra föräldrar i liknande sits har slutit samman. Och det har tagit rejäl fart på den grundide som fanns med ifrån början. Som jag skummade om i ett tidigare inlägg här. Vart det kan sluta kan man bara sia om, men förhoppningen är att vi ror detta i land om ett år. Vi har sått några frön och nu gäller det att göda dem rätt, se till att de gror och blommar ut i en framtid och blir till glädje för så många.

 

Jag är så stolt över deras engagemang, deras iver att vilja detta lika mycket som jag. Att de gör detta för våra barn, framtidens barn. Det är inte bara jag som brinner för detta. Vi är fler. Och fler kan vi bli! Hoppas så att det smittar av sig. Ringar på vattnet.

Vad vore havet utan dess vattendroppar? Vad händer när vi går samman?

‘

.
Jag ligger lågt ett litet tag till med vad vi företagit oss. Är några fler bitar som behöver ligga på plats.

Jag brinner i alla ändar. Jag vet. Stress symptomen tjojar hej vilt emellanåt. Men om jag inte får göra detta, ja då blir jag ännu mera stressad över det. Faktiskt. Det är så svårt att bara passivt stå och se på hur våra älskade barn mår utan att göra något år det. Göra det jag kan.
När ålderdomen gjort sitt och jag sitter där på ålderns höst skall jag blicka tillbaka och vara stolt. ”Tamefan, jag gjorde allt som stod i min makt till att förändra. Jag gav aldrig upp.”

 

Läs bara alla de kommentarer jag fick på detta inlägget http://meusohana.wordpress.com/2012/04/13/inne-i-rullarna/
Det är en skrämmande sanning. En skrämmande bild av hur det ser ut i vårat fina land. Jag belv stundtals mållös av det jag fick berättat här.
Socialstyrelsen. Skolinspektionen. Herr Stadsminister. LÄS!
Det är läge för förändringar. Nu.

 

‘

K R A M I S A R   M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

Vad krävs det av oss?

‘

Stundtals känns min sanning som folkmorden i Burma. Som i Rwanda. Det är ett elände utan dess like, omvärlden känner till det men gör föga för det. Höjer inga ögonbryn. Sätter inte in några stora insatser. Högsta beredskap.
Det är lågprioriterat. Läggs i högen ”vi tar det där sen”.

Mitt i infernot har jag stått. Krigszonen. Jag har sett vad som händer med barnen när omvärlden stundtals är okunnig kring dem. När den inte stöttat upp rätt. Och det jag sett, det andra sett, så skall inget barn behöva genomgå detta. Känna sig dum i huvudet. Att allt är kört. Livet är för övermäktigt.
Livsglädjen som har tagits ifrån det lilla barnet eller den nyblivna tonåringen.

Vi har fått den hjälp vi behöver i nuläget med grabbarna. Men jag tänker bakåt. Tänker i nuläget hur det ser ut i vårat land. Så mycket jag får ta del av. Så mycket som långt ifrån är okej.
Jag tänker framåt. Hur mår dessa barn? Hur skall det blir för dem om vi vuxna inte ruskar om oss själva och gör vad som faktiskt krävs?? Tänker om. Tänker nytt.

Men VAD behövs för att folk skall FÖRSTÅ och vara villiga att delta i en förändring?? Nu ??

Behöver jag stå naken på torget för att få den uppmärksamhet detta förtjänar för länge sedan??

‘

‘

Tänk att få anordna en stöd gala. TV4 på bästa sändningstid.
Dels  för att sätta fart på den insamling jag dragit igång. Forskningen som behövs kring vad dagens skola kan göra med våra barn med adhd/asperger och autism. Hittills har det kommit in 5615 kr. Det skulle behövas både en och två nollor bakom för att få fart på detta. Sen tror jag överlag att hjärnfonden behöver få in medel till forskning kring dessa diagnoser.
Sen tror jag på en Tv sänd gala för att sprida okunskapen kring dessa diagnoser. Tydliggöra vad det är.

Drömma. Såklart jag måste få göra det. Tänk om detta var möjligt. Suck.

Men hörrni kloka därute. Ni som lever liv som mitt. Ni som vill bidra till förändring. Hur sjutton går vi tillväga? Hur får vi till den förändring vi alla ropar så högt efter??

Har ni tid att reflektera mellan allt påskfirande så SKRIV en kommentar!
Tillsammans är vi för sjutton starka! Se vad folket i Egypten kunde göra. Förenade krafter. Fick igenom en förändring.

Namninsamlingen har nu nått 2198 namn http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217 Hur många till behövs för att få politikerna på toppnivå att reagera??

K R A M I S     M A M M A     Z

♥

‘

Read Full Post »

Hjälp våra barn att bli synliga !

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

Snart är denna namninsamling uppe i 2 100 namn. Tänk om det kunde bli 3 000. 4 000. 10 000.
Är det först då som politikerna lyssnar på oss?? Ser våra barn och gör det som behövs?? Action NU TACK !!

DU kan göra skillnad med att skriva under. Sprida detta! Tillsammans kan vi förflytta berg. Kom ihåg det ♥

‘

K R A M I S   M A M M A  Z

♥

‘

Read Full Post »

När det värsta har hänt

‘

Det värsta har hänt en bloggmamma som var en av de första jag lärde känna här ute. Hon skrev precis som jag i en blogg om livet som mamma till barn med diagnoser. Det är nu 3 år sedan och vi har följts åt till och från.

Hennes son valde idag att ta sitt liv. Unga pojken. Livet tycks ha blivit för övermäktigt. För svårt att leva. Gjorde allt för ont.
Jag tänker så på henne idag. På de syskon som blev utan en storebror. Kommer att tänka många stunder framöver.

Vad är det överlag som driver en ung människa till att inte vilja leva? Dum fråga, jag som nyligen varit i kontakt med de känslorna. Men det borde vara skillnad på viljan att fly livet när man är tio år mot tjugo. Man borde tänka annorlunda när man precis blivit vuxen. Förstår bättre vad ens handlande leder till.

‘

‘

Tänker så på allt man kämpar för. Som hon har kämpat för. Roddat ett ungt liv. Roddat det rätt men ändå så blev det fel. All kärlek kunde inte läka. Kunde inte rädda.

Tanken är tung. Stärker samtidigt. Vi MÅSTE hjälpa våra unga med diagnoser. Ge dem allt stöd och förståelse som de kan tänkas behöva. Kanske räddar vi många liv. Kanske inger vi hopp. Framtidstro?
Låter dem VÅGA LEVA ♥

Åh min fina bloggvän. Jag gråter med dig  ♥

‘

Min profilbild på FB idag som jag vet många av oss har idag.

K R A M I S   M A M M A  Z

 ♥

‘

Read Full Post »

Varför får våra barn inte kosta pengar?

‘

Tänk, tänk om alla kunde känna den uppbackning som vi gör. Ifrån alla instanser. Att viljan finns. Kanske inte kunskapen alltid. Men viljan till att se problemet och finna vägar att tillrätta lägga det.

Jag andas ut. Nätverksmötet är över och blev riktigt bra på många plan.. Jag behöver inte strida för mina barn, inte på det lokala planet. Allt det jag inbillat mig besannades inte. Långt ifrån.
Jag satt och tänkte på så många föräldrar jag kommit i kontakt med på mötet. De i samma sits. Och hur hjälpen uteblir helt eller delvis. Här bor vi i en kommun med rätt tänk, lyhördhet.
Jag lade fram ett alternativ jag funnit för att hjälpa igång Sam. Jag fick inte ett rungande ja, men inte heller ett nej. De skulle undersöka saken. Avväga. Det är pengar inblandade. Igen. Om det inte skulle belasta ekonomin kanske det skulle blivit ett ja på stående fot.

Förbannade pengar. Jag tänker på det jag spånade på häromdagen och det gör mig så upprörd ännu.

‘

‘

Aldrig aldrig jag har hört mina läkare sagt på ronden ” nej tyvärr kan vi inte behandla denna sjukdom då den är för dyr”.
Läkaren SER PROBLEMET och sätter in åtgärder. No matter vad det kostar. Jag har varit med behandlingar som kostat tiotusentalet kronor. Aldrig har en läkare backat för det.

Men våra barn. Deras liv som står på spel. En spolierad skolgång. För att inte tala om deras psykiska ohälsa.
Den kan man äventyra. Därför att man är tvungen att ifrågasätta om man har råd att sätta in rätt hjälp!

Jag anklagar inte rektorn. Skolchefen. Men jag tittar högre upp i ledet. Björklund och kompani. De som styr landet nu och har förmåga att ändra på detta. Se till att pengarna finns där.

Läser Lärarnas Nyheter. Blir ännu mer förbannad. Nu är det inte bra för min hälsa att bli det. Yes I know. Men kan inte låta bli att ta del av texten där det bla står

”En individ som inte är arbetsför kostar mellan tolv och femton miljoner under sin livstid. Lägger man till alla de insatser som kommer att behövas i form av olika rehabiliteringar, psykiatrisk vård med mera hamnar man långt över denna summa. Det är svårt att beräkna antalet hemmasittare eftersom en inventering aldrig gjorts, men det är inte orimligt att anta att det totalt handlar om cirka 2 000 i Sverige.”

En misslyckad skolgång leder inte till utbildning och jobb. Oftast. Undantag finns. Jag hoppas innerligt att Sam fixar detta ändå. Att samhället hinner öppna upp och tänka om.

Nej. Barnen får inte kosta pengar nu. Men hur blir det sen då? Är det något bättre alternativ?? Att han kan komma att kosta samhället 15 miljoner därför han inget får kosta nu??

‘

.

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

‘

Läs hela artikeln här http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/02/23/hemmasittare-hamnar-mellan-stolar

‘

Read Full Post »

Tusen frågor, tusen tankar

‘

På Torsdag är det stora dagen D. Jag känner tusen fjärilar i magen redan. Så ängslig över vad som kommer att sägas. Främst hur vi föräldrar skall bedömas. Jag vet att vi gjort det vi kan och lite till, men det hjälps inte. Oron finns där ändå att vi skall bedömas felaktigt. Att jag skall sitta där och grina över hur läget är. Grina för att ingen förstår hur fan det känns med ett barn som inte går i skolan. Där jag ser att samhället inget har att erbjuda honom när studierna kanske går käpprätt åt helvete. Grina för all kamp vi för har varit förgäves so far beroende på vad som sägs och hur..

Skolchefen. 2 rektorer. Bup och Hab. Sams pedagog på plats. Jag kommer att lägga fram ett förslag som jag inte vet alls hur det kommer att mottas. Är jag ute på en terräng jag inte har att göra med eller kan jag påvisa den för skolans värld att den finns? Ingen aning. Men man läser och läser på nätet så att ögonen stundtals blöder. Söker kunskap. Söker input. Nya tankar. Nya ideér. Nya lösningar. Men är det mitt jobb? Igenterligen? Jag är inte skolan. Den som skall ansvara för att undervisningen fungerar. Men ändå gör jag det. Gräver. Är detektiv. Läser och diskuterar mycket på den slutna gruppen på FB, Crescat scientia. Föräldrar i liknande sits. Med liknande tankar.

‘

‘

Sam sade något så klokt igår om sin sits. Då jag förklarade att när den dagen kommer och han är på en anställningsintervju och arbetsgivaren gillar honom skarpt. Så skarpt att han har chansen att få jobbet. Men så är det två stycken till som har samma chans, och de har gått ut skolan och fått betyg.
”och vadfan har jag att visa upp då? Att jag gjort ett halvt papper varje dag under hela min skoltid? När dom gått 5-6 timmar varje dag? Jag kommer aldrig att få ett jobb då”
Shit vad den grabben har koll på läget. Och så rätt. Så jävla sorgligt. Hur skall jag peppa inför framtiden då? Men den känslan i magen kanske det är därför som han ger upp skolan? Det är redan kört? Allt som pedagogen kommer hem med inte räknas? Lära sig ? Till vilken nytta då när det ändå inte leder till något?

Livrädda. Jo. Jag börjar bli bra på det. Vi båda. Dra upp mina barn då de sjunker som stenar. Motivera. Peppa. Förklara så gott det går. Men när omvärlden ser ut som den gör så är det bannemig svårt.
Vad har politikerna för planer när det ser ut som det gör nu? Vad finns det för ess att servera när han är 19 år och skall ut i arbetslivet? Outbildad men ändå bra på det han är motiverad till att göra??

‘

Tack alla för den fina respons ni gav My Love för hans inlägg i Söndags Är övertygad om att tyckte det var kul och att han gladerligen gästbloggar hos mig framöver! Dessutom så var det ett himla trevligt inlägg med tanke på vad som hade hänt. Det ofattbara.

‘

K R A M I S  M A M M A  Z

♥

‘

Read Full Post »

Någon politiker som törs stå upp för oss ??

‘

För vilken gång i ordning jag skriker mig hes inför politiker på toppnivå vet jag inte. Lika lite som jag vet om Jan Böjrklund verkligen läst det jag skrev. Lika osäker är jag om detta är ett standard svar som de bara trycker enter på till alla som skriver och marar.
Jag vill iallafall delge er hur de tänker kring barn som mina, för jag gav dem en kort resume av det jag skrivit om här på bloggen sedan höstterminens start. 

”Hej 

Jan Björklund tackar för ditt brev och dina synpunkter. Han har bett mig, som medarbetare i den politiska staben, att svara på ditt brev. 

Om en elev har behov av särskilt stöd, framgår det mycket tydligt av skollagen vilka skyldigheter rektorn och skolan har. Rektorn ska se till att behovet utreds skyndsamt, och om utredningen visar att eleven behöver stöd ansvarar rektorn för att ett åtgärdsprogram utarbetas. Av åtgärdsprogrammet ska framgå vilka behoven är, hur de ska tillgodoses och hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas. Om skolan inte ger tillräckligt stöd bör man först och främst prata med rektorn på skolan. Om inte det ger resultat kan man kontakta ansvarig tjänsteman i kommunen, eller styrelsen för skolan om det är en fristående skola. Om inte det heller hjälper kan man göra en anmälan till Skolinspektionen, som utreder och åtgärdar denna typ av brister. 

Eftersom skolan står under kommunalt huvudmannaskap ligger, vare sig man vill det eller inte, ett stort ansvar på kommunen när det gäller skolan och uppfyllandet av de krav som finns i skollagen och andra bestämmelser. Dessvärre finns det en del kommuner som inte tilldelar skolan tillräckliga resurser, vilket bland annat går ut över de elever som är i behov av särskilt stöd. Men så länge skolan står under kommunalt huvudmannaskap är kommunernas resursfördelning till skolan inte något som regeringen har befogenhet att påverka. 
Detta kan man tycka är dåligt – Folkpartiet vill till exempel att skolan ska återförstatligas för att komma till rätta med den ojämna kvaliteten mellan skolor som kommunaliseringen gett upphov till. Men i dagsläget är det så det ser ut. Det som kan göras på nationell nivå är  att utfärda generella lagar och regler om verksamheten i skolan, såsom de om stöd till elever med särskilda behov. 

När det mer generellt gäller den psykiska hälsan bland elever, satsar regeringen 650 miljoner kronor åren 2012-2015 för att stärka elevhälsan. Den största delen av satsningen är ett statsbidrag som kommuner och skolhuvudmän kan söka för att anställa fler skolläkare, skolsköterskor, skolkuratorer, skolpsykologer, speciallärare och specialpedagoger. De som får statsbidraget ska göra en långsiktig förstärkning av antalet anställda i elevhälsan.En annan del av satsningen utgörs av fortbildning för personal inom elevhälsan. 

Med vänliga hälsningar Emma Söderberg Majanen
 Departementsledningen Utbildningsdepartementet
emma.soderberg-majanen@education.ministry.se

‘

‘

Tänk om det kunde ÖRONMÄRKAS pengar till våra älskade ungar? Riktade medel som verkligen GÅR till utbildning i skola och rätt sådan. Lika över hela landet. Nya riktlinjer. Visst behövs det fler specialpedagoger, inget snack om det, men jag har en känsla av att ALLA lärare behöver ha handledning och kunskap kring adhd/asperger/autism.

Men inte ett ord hörrni, inte ett ord från Björklund om hur man tänker kring elever som blivit hemmasittare, mer än att det är kommunens ansvar. Vad finns för tankar kring dem och hur kan man hjälpa dem längre fram? Vad kan man erbjuda Sam för skolhjälp längre fram då han kan tyckas vara med på tåget? Måste han läsa allt det som skollagen säger? Kan han lyckas ändå i samhället? På sina premisser?? Begränsad skolgång för det kanske då han tillåts att lyckas?
Någon politiker som vågat tänka den tanken ens ??

Påminner om namninsamlingen jag är delaktig i. Snart 2 000 namnunderskrifter. Fler än jag som reagerar på att det är som det är. Men vi måste bli flera. Det känns som om vi aldrig blir lyssnade på annars.
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

.

‘

 K R A M I S    M A M M A   Z

♥

I gruppen jag startade upp på FB finns nu över 80 medlemmar, alla är vi föräldrar till barn vars skolgång havererat nästintill helt eller totalt. Crescat Scientia som är latin och betyder ”Må kunskapen växa” . Vi skall inte stå ensamma i denna kamp. Det är tufft nog ändå som det är!

http://www.facebook.com/groups/364971846863396/395088140518433/?notif_t=group_activity

‘

‘

‘

Read Full Post »

Återvänder till klippornas rike

‘

Hur kan man längta så mycket efter havet? Efter alla dessa böljande klippor?  Det öppna landskapet som inger sådan frid inom mig? En sommar utan västkusten är som julaftonen utan Kalle på något vis. Jag har sannerligen hittat hem. En förälskelse som inte kommer att ebba ut. När livet går hårt åt är det hit jag drömmer mig. Förnimmer doften av tång och saltvatten. Ljuden ifrån måsars skri. Känslan av att sitta på solvarma lena klippor. 

‘
Vi har bokat en stuga på Klädesholmen, jag och mamma. Hittat en lägenhet med egen altan. Tio meter till havet. Utsikt över mitt eviga blå till oändligheten. Precis när jag själv vill.
Vi åker bara tisdag-lördag innan semestersäsongen drar igång och det är folk överallt. En kort tripp, för jag vet inte hur Sam kommer att fungera med tanke på förra årets semester. Mycket ändras på ett år, jo jag vet. Men om det gått åt fel håll då?? Ändå vill jag åka. Ge det en chans.
I lägenheten vi hyrt har han tillgång till eget rum. Dvd. Dator och sina spel. Om han vill ha det så. Utanför kan vi mysa i kvällsolen och han har oss nära ändå. Tobbe får fiska som han älskar så. Bada i det iskalla havet. En bra vistelse för oss alla, där vi får bara vara på våra egna premisser.

Det här blir nog vår sjätte eller sjunde tripp med mormor . Så mysigt att vi gjort detta genom åren.  Rest ihop. Haft äventyr. Älskade mamma min. Hon om någon vet hur det är i min Ohana. Vad som funkar eller inte för Sam. Jag är fullkomligt trygg när hon är med.

‘

‘

My Love åker på sitt denna aktuella vecka. Sweden rock. Festival liv. Han längtar nog lika mycket dit som jag gör till mitt eviga blå.
Vi får ingen gemensam semester i år. Det funkar inte. Någon måste ju vara hemma med killarna och även fast vi tar våra semestrar omlott så har vi 3 veckor som vi inte vet hur det blir i år.
En liten gemensam tripp blir det nog iallafall sista helgen i augusti då vi åker med våra fina vänner till Åland. Det ser ut att bli av iallafall ♥ i år. Vi har åkt under killarnas uppväxt i omgångar så det är lite av tradition att åka ihop.

Själv är jag fundersam på rätt mycket nu. Så mycket praktiskt att rodda på så många håll och fronter. Så mycket att grubbla över när det gäller båda mina barn.
På jobbet mår jag likvärdigt många av mina patienter stundtals. Ändå tar jag mig dit. Vad tjänar det till att bara vara hemma? Livet vi har går inte att fly ifrån. Vi måste ta oss igenom det. Förmå alla runtomkring att hjälpa oss. Göra detsamma.
Och jag kämpar så med att finna Carpe Diem varje dag. Min överlevnads strategi just nu. Senast idag fann jag den i en patient som var på de 90 åren. Helt redig i huvudet. Pigg i blicken. Nyfiken på livet ännu. Och med ett skratt man inte kunde värja sig emot. Lovely  ♥

‘

K R A M I S   M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

I väntan på förändringens vindar

‘

Det smärtar att läsa bakåt. Jag blir förbannad på den mespropp jag var till mamma då. Så mjäkig på många vis. Livet hade inte läxat upp mig tillräckligt. Hade inte påvisat möjligheterna, de som jag ser idag. Det jag lärt mig.
Lova ni som befinner er där vi var för 2 år sedan att kämpa. Kämpa ännu mer än vad vi gjorde och de vi trodde var rätt.  Jag står ju med facit i hand och ser vart allt ledde till i vårat fall. Jag skulle vilja ha en tidsmaskin och möta mig själv. Tala tillrätta. Kräva mera action från allt och alla.

‘

För 2 år sedan skrev jag såhär i bloggen:

”Stundtals mår Sam så bra som ett barn bör göra..för att i nästa andetag stå för motsatt sen. Det smäller ideligen här hemma och det blir inte många knop gjorda för en annan då tiden går åt till att förbereda, medla, förklara, underhålla och lurpassa så att man hinner parera nästa smäll eller motgång..

I skolan är det stilje..han förmår sig inte att göra någonting alls på lektionerna..Livet bara suger säger han. Motivationen att prestera det minimala är på minus..Krismöte med HAB två gånger nästa vecka..Ett för att stödja upp oss föräldrar och ett i skolan..

Fick ett fint samtal av en vän som stärkte idag..som peppade och sade att vi gör allt rätt och kan inte göra mer än så..vi kan han ju bäst av alla människor på denna jord.. Var till min gulliga barnmorska (nej, jag är INTE gravid..) och hon berättade att hon lyssnat på mitt sommarprat i radion i somras och tyckte synd att jag inte hade fått prata för hela svenska folket..”det hade verkligen behövts” sade hon..Kul att få cred för det man gör .

..men det smärtar så in i märgen av att ideligen bli påmind om hans vånda inför livet..att så mycket är tungt för han att bära..att han knappt orkar med att leva ibland..och vad jag förstått på er andra bloggande mammor så är han långt ifrån ensam om att behöva må så här..men det smärtar likt förbaskat ändå.. Så ikväll skall Sam och jag ha filmkväll-mitt i veckan..poppa popcorn och se en komedi..det behöver vi båda två..lite verklighetsflykt..”

‘

‘

Det är som att läsa om hur Tobbe mått under höst och vintern. Samma inställning till skola och livet överlag. Det övermäktiga. Jag kan inte släppa tanken. Vet ni det? Jag tror att mitt kall i livet är att uppmärksamma dessa barn i denna utsatta sits som de många gånger har som elev. Helt hänvisade till så många faktorer de inte kan rå på. Jag nämnde en hel del i förra inlägget om det. Och jag skall inte trötta ut er med det tugget nu. Men håll med om att det är skrämmande. Och det hände BÅDA mina barn.

Det finns en hel del elva åringar därute med samma psykiska ohälsa. Allt för att vi vuxna inte begriper bättre många gånger. Som mår som Sam gjorde för 2 år sedan då han var elva. Som Tobbe mått det senaste halvåret, även han elva år nu. Och vart finns forskningen om det?? Vad sjutton vet vi ?? Och vad fan gör vi åt det??

‘
Hade en fin partivän här i ett ärende hos mig. Han frågade om jag slutat med politiken. Jo, jag tog time out. På riktigt. Rubbet. Från allt. Jag som satt som vice ordförande i sossarna i stan. Jag som kandiderade till riksdagen. Så ödmjuk för det förtroendet hos både partikamrater och väljare. Men livet här hemma gick inte att konkurrera med. Valet var inte svårt. Men jag saknar politiken. Förmågan att påverka. Förändra. Ha visioner och kan se dem nåbara.
Jag svarade han att jag i högsta grad var aktiv nu, fast på en annan spelplan. Jag spelar över hela registret. Marar på varenda politiker jag kommer åt om det liv vi har. Det liv som många andra lever.

Än är det inte försent för förändringens vindar att blåsa. Vi måste bara våga tro att en förändring är möjlig.

K R A M I S   M A M M A  Z

♥

‘
Du kan påverka här:

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

http://portal.hjarnfonden.se/portal/page?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=561

‘

Read Full Post »

Flytta! Annars blir du utan rätt hjälp!

‘

Tänk om vi var tvungna att flytta. Inte på grund av att vi inte hade jobb. Inte för att vi vantrivdes i vårat hus. Inte för att vi hade något att skämas för ute på stan inför ortsbefolkningen. Utan för att vi var i desperat behov av hjälp men inte fick den där vi bodde.

‘

Tänk om vi var tvungna att flytta för att vi fick inte den sjukvård vi var berättigad. Tänk er en sjukdom. Vilken som helst. Tänk er ett sjukhus som skall vårda dig. Läkarna gör allt de kan i sin makt och sitt kunnande för att hjälpa dig återfå hälsan.  Tänker inte i pengar. Hur mycket skall denna behandling kosta?  Det bara FÅR kosta. Patienten skall bli så pass frisk dom det bara går. Helst kärnfrisk!
Då min pappa var svårt hjärtsjuk fick han en ICD inopererad i hjärtat för att överleva. Den manicken kostade 250 000 kr för tio år sedan. Sug på summan. Tror nog pappa kostade samhället närmre miljonen i all den sjukvård han fick genom åren. Den specialiserade för hans sjukdom krävde det. Det var ingen allmän doktor som hade ansvaret. Docenter på universitetssjukhuset fick den äran. Professorer. Proffsen. De absolut bästa inom sitt område. De uppdaterade. Den kunskapen som de inte innehade fanns inte heller någon annan stans i svensk sjukvård.

Det skulle bli ramaskri om vi skulle behöva flytta för att få den vård vi var berättigad. Flytta flera mil. Kanske väldigt många mil. Bryta upp ifrån allt tryggt. Vänner. Oftast nära släkt. Platser vi älskar. Att hela Sverige skulle vara som ett lotteri. ”Nemen oj då, bodde du HÄR, jamen då får du ingen hjälp. Men om du flyttar 13 mil bort så DÄR har de så fungerande sjukvård.” Logiskt? Rättvist? Inte ett skit.

Men det är så här hjälpen ser ut för våra barn med diagnoser. Jag skojar inte!

‘

‘

Många gånger har jag inte trott att det är landet Sverige det fina som det pratas om. Men så tragiskt är det. Och vi lever i det fördolda om att det är så. Inga stora svarta rubriker på löpsedlarna. Inte ens en notis långt bak i tidningen. VARFÖR ?? Våra barn är det käraste vi har. Vår framtid. Vi ger dem en start i livet där vi bevisar för dem att vi fullkomligt skiter i dem, på många sätt. Att de är lågpriorietrade. Att de belastar samhället ekonomiskt med de svårigheter de har.
För skall de få RÄTT hjälp SÅ KOSTAR DET!! Inse fakta och gör något åt det!!

‘
Jag vet föräldrar som skall flytta 20 mil för att deras barn skall få RÄTT skolgång. Riva upp allt. Rötterna. Flytta till en kommun som satsat rätt. Startat upp en fungerande Aspergerskola. Ett högstadium som övergår i gymnasium. Där barnen sannerligen få tillåtas att lyckas. På sina premisser. Där personalen är utbildad på dessa barn. Specialiserade.  Precis som pappas hjärtdocenter var. Jag vet en mamma som fick lov att flytta 2 gånger för att få en kommun och en rektor som fattade vad det handlade om.. Lyssna in och begrunda. Hur i helvete rent ut sagt kan detta tillåtas??

Förstatliga skolorna igen! Samma direktiv till ALLA skolor att göra LIKA!! Utbilda varenda lärare inom dessa diagnoser! Vad väntar vi på? Jalla jalla!! Se till att det finns Aspergerskolor inom ett närområde för alla kommuner att ta del av! Eller ett sådant fint resursteam som Tobbe nu går på. Att de finns livlinor för barn som mina. Jag känner till så många fall redan där barn fallit rakt igenom. Mår skit. Mår som Tobbe gjorde förlite sen. Deprimerade. Utan framtidstro. Där skolan inte gjort tillräckligt.

‘
Stöd gärna den namninsamling som vi drog igång för ett tag sedan. 1684  personer står bakom oss. Hoppas innerligt du gör detsamma efter att ha läst detta inlägg. Agera!¨

‘
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

 

( Lägger in ett extra tillägg bara tre timmar efter jag skrev detta inlägg. Snart 40 pers har skrivit under insamlingen sedan ni läst detta inlägg. Tycker att det är rätt talande för hur pass viktigt folk därute tycker att detta är! Dela gärna detta inlägg på din Fb status, maila dina nära och kära om du vill hjälpa till att sprida detta.. Mitt ödmjukaste tack )

‘

K R A M I S   M A M M A  Z

♥

‘

Read Full Post »