I en annan del av Sverige

‘
Sam och jag läste en otäck men sann skildring ifrån andra världskriget. Killen hette Verba och överlevde mirakulöst nog koncentrationslägret och flydde därifrån efter flera år som fånge. Tack vare hans vittesbörd till omvärlden om att det inte alls var frågan om arbetsläger som judarna blev skjutsade till utan ren avrättning, tror man att Verba räddade livet på över 200 000 Judar.
En människas röst. Som lyssnades på. Som blev trodd. Och man gjorde något bra av informationen. Man såg problemet.

Jag har hitills hört hundratals berättelser om barn som mina och vad okunskapen gör med dem. Ändå känns det som att inget händer. Inga krafttag. Ingen landsfader som säger ”aldrig mer” och verkligen GÖR det som behövs.

Vad krävs för att vi skall få medias blickar riktade mot dessa barn som lider helevets kval många gånger. För via media når man underligt nog politikerna med tillslut. De kan inte värja sig.

Behöver vi ha en manifestation där det ligger tusentals barn i fosterställning på en fotbollsplan för att man skall fatta vad det är som redan har hänt? Vidden av det? Hur många unga själar som redan är stampade på. Sönderslitna. En tappad självkänsla och tron på framtiden.
Hur kan det ens vara mätbart? Såret som de har i själen därför att vi inte möter upp rätt alla gånger. Förstår inte deras adhd, asperger, autism, dyslexi, add osv.

En barndom skall vara lycklig, inte en kamp om överlevnad.

‘
‘
Jag har mailat både stadministern och Skolminister Björklund. Fått samma standard svar som alla andra föräldrar som vill tala om vad som händer i landet Sverige med deras barn. Varför det går så käpprätt åt heleve med åttaåringen, elva åringen, fjortonåringen och nittonåringen.
Jo därför att de längst upp i toppen skjuter ifrån sig ansvaret  till någon annan.

Jag ringde skolstyrelsen förra veckan då även Junior har en risk att bli hemmasittare. Efterfrågade nationella riktliner om vad som gäller barn som faller i skolan och som har diagnoser.
Nej. Det finns inte. Inte en handlingsplan. Ingen mall att följa. Inget team som kan sin sak som kopplas in.
Okej. Jag tänker snabbt.
Jag jobbar inom akutskjukvården och vet att en hjärinfarkts patient har sin givna manual vad vi skall göra. Riktlinjer. Man har samma rutiner för alla. Åtgärder som oftas är lyckade insattser.

Jag undrar hur många barn och ungdomar som regeringen mött. Sett hur de mår därför att deras politik inte gör tillräckligt för dem.
Skulle de kunna möta blicken hos pojken med de blåaste ögon jag känner och de kan säga att de gör allt för honom? Skulle de kunna berätta för Sam att framtiden är hans, att han kommer att få ett jobb på sina premisser och sitt kunnande utan att behöva ha godkänt i alla ämnerna på högstadiet?

Jag fick på nära håll se vad okunskapen gör med barn. Hur den nästan bryter nacken av dem. Jag har fått ta del av så många jobbiga samtal med andra förtvivlade föräldrar och vi alla bara undrar.
När skall de se våra barn och hjälpa dem? För som det är nu så vänder de ryggen till.
Vi känner oss stundtals som de förtvivlade Svenskarna nere i Kaoh Lak efter tsunamin. Vi väntar och vi väntar på hjälpen ifrån landets Sverige, men som uteblir. De kommer aldrig till undsättning.

Jag kommer gladerligen och pratar med vår landsfader. Med herr Skolminister. De kan inte säga att de inte har tid. För en sådan viktig sak som våra barn kan man bara inte ignorera. Och då är det inte standard svar jag vill få. Utan att de sitter tysta under mötet och bara lyssnar. Tar till sig den del av livet de inte verkar veta om att den finns.

Livet i en annan del av Sverige.

*

Mamma Z

‘

Read Full Post »

Möten, möten, möten och hundra möten till

‘
 Så många av er som klivit på resan först nu kring mina killar. Det finns många av er som varit med ett tag men som inte orkat läsa alla inlägg 5 år tillbaka i tid.
Just därför så brukar jag då och då reblogga, alltså lägga ut ett gammalt inlägg som jag sedan skriver egna tankar och reflektioner kring, då man många gånger sitter inne med både visdom och kunskap. Snudd på facit i hand.
Att det kan leda till någon annans lärdom där vi gick bet.

Eller att jag berättar så att man någonstans kan förstå varför Sam 14½ år med adhd/asperger blev utbränd av svensks skola och blev hemmasittare. Varför vi blev tillfrågade att låta någon annan familj ta över Sam, att han borde LVU:as
Varför Junior 12½ år med add, tappade stinget inför att leva och allt bara havererade kring denna unga människa då han bara var elva år.
Varför jag och My Love haft mer prövningar under koncentrerad tid än vad ett äktenskap får under en hel livstid.
Varför jag blev hjärtsjuk av all kamp och stress.
Varför jag drog igång Kung Över Livet och nu är i full färd att ha en GALA i Stockholm tillsammans med andra mammor i liknande sits, för att få in pengar till forskningen på barn som mina.

Så håll utkik. Reinläggen kommer lite då och då.

‘

Sams ny rustade rum på nio kvadratmeter.
Litet. Intimt. Mysigt.
*

Idag på min lediga dag efter en mycket hektisk jobbarhelg på sjukhusgolvet så var det långt ifrån att vara ledig. Återhämtning.
Hade första mötet 9.30 på bup med Junior. Tusen tankar tänkta redan där.
Nästa möte med Soc 11.00. Mer tankekraft som gick åt. Jobbiga saker att prata om. Hinna hem och kasta i sig lite lättlunch för att sedan åka på möte nr tre kl 13.00 med skolan och hur vi tänker kring årskurs nio med Sam.

Minns en kollega som gnällde över att hon hade återbesök till tandläkaren på sin lediga dag. Hemska tanke. Att EN ledig dag skulle gå till något så onödigt som det. Att den lediga dagen blev sönderspjälkad.
Minns hur förbannad jag blev. Över hur folk så lätt gnäller över så lite.

Lev mitt liv kan jag tänka hundra gånger om. Lev det och låt mig sedan få höra hur besvärligt det är att få en dag ”förstörd”.
Jag undrar hur många lediga dagar man gått på möten. Vi började med dem när Sam var liten. Det är över 6 år sedan. Lägg därtill att vi även gått på möten gällande Junior sedan 2 år tillbaka.
Runt 200 möten gällande Sam. Junior är snart uppe i snart 50 möten redan.

Men vad tålig man är. Och vilken enorm skillnad det är på denna mamma nu mot när allt började. Dels kan jag Sam så bra, och även hur Junior fungerar att jag står på mig.
Men skulle jag få höra idag, det jag genom tid fått lov att utstå på vissa möten. Ja jösses. Jag hade inte varit den som grät efter mötena för att jag och mina barn blivit trampade på. Jag hade istället rakryggad gått därifrån med vetskapen om att jag hade hävdat deras rätt. Sagt precis vad jag tyckte och tänkte.

Alla tre mötena idag blev bra på sina sätt. Tacksam.
Men blev slut ända in i märgen.

‘

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Går på skärvor av glas

‘

Hej lilla hjärtat. Välkommen till livet du med tio små fingrar tio små tår. Det lilla livet som kom till oss med glädje. Som vi gav glädje. Detta barn med de blåaste ögon jag vet blev en sådan kärleksfull kille. Så full av liv. Energi. Bar sällan på bekymmer. Levde för stunden och för dagen. Skrattandes.

Vad gör man när det liv man lät komma till världen inte själv vill ha det? När man tror att det har vänt, när man börjar ana att se samma horisont. Framtiden. Så ljus och välkomnande. När man tror att de onda demonerna försvann samtidigt som vinter blev till vår.   Men när det visade sig av en slump att de var kvar, naglat sig fast. Som fastgjutna.

Vi vill ge våra barn det bästa av världar. Men när den världen vi erbjuder dem inte passar? När de känner sig felplacerade. När det gör ont att leva?
När vi trodde på ett framsteg igår med skolbesöket så blev det motsatt effekt. Junior fick konfronteras med den värld som är så svår att vistas i just nu. Han blev påmind om varför han inte orkar med livet. Påmind om vad som väntar och han orkar inte med den resan.

Jag går på skärvor av glas. Bär mitt barn och skall bära det ända fram tills livet är okej att leva igen. Men att vara där vi är. Där så många andra barn och ungdomar befinner sig därför att känslan av att passa in inte infinner sig. Därför att vi inte gjorde rätt ifrån början. Därför att det vi har att erbjuda inte räcker till. Får jag svära högt så gör jag det och säger bara fy fan för att det är så.

Pojken med de blåaste ögon jag vet. Det har varit en tuff resa i 2 år nu med dig. Marken skakar men jag skall göra allt jag kan för dig.
Att du en dag säger tack för allt vi tillsammans gjorde för dig och att du går på egna ben in i framtiden.

Tycker att livet är rätt okej att visas i.

‘

Älskade fina Junior
Låt mig se dig le med hela hjärtat igen

*

KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »

Himlen ramlade inte ner

‘

Pojken med de blåaste ögon jag vet har inte gått i skolan på 7 veckor. Det finns många hemska sjukdomar som kan drabba våra små. Ångest är en av dem. Som tar ett rejält stryptag om dem och förminskar inte bara deras värld utan tar också bort tron på livet och sin framtid.

Ångest är en sjukdom som gör att du tror att hela himlen skall ramla ner på dig. Man får svårt att andas. Får hjärtklappning. Svettningar. Ont i hjärtat. Panik och det enda du vill göra är att fly till en plats i livet där du känner dig trygg.
Så har Junior mått i veckor. Månader nu. Varenda morgon då vi försökt få iväg han till skolan.
Han fick en snara runt halsen som vi aldrig såg.

Erfarenheten med en storebror som blev hemmasittare talade till oss. Att hålla på rutinerna ändå. Gå upp i tid. Lägga sig i tid. Ut och promenera varje dag. Ut i solen. Förmå han att skratta. Tycka att livet är rätt okej att leva trotts allt. Baka. Måla. Snickra. Se på tv serier i hop. Mys med katter. Samtidigt som han blev och blir medicinerad med ångestdämpande och uppiggande effekt. Höjde dosen.  Började ge Kyänis Omega 3 kapslar med mycket d-vitamin i då en vän påtalade att just d vitaminbrist kan man bli deprimerad av.
‘

Fått brev från Mona Sahlin tidigare.
Och hennes ord till mig har inte kunnat blivit sannare än just nu.

‘
Jag har stått på mig hela Juniors resa. Även all kamp som det varit för Sam. Rätten till ett fullvärdigt liv. På deras premisser. I deras takt. Jag har fått stått på mig för att det skall hända grejer känner jag. Då vi befann oss i moment 22 för lite sen. Visst är jag öppen för hjälp utifrån, men modershjärtat har även talat till mig.

Idag var det bestämt att Junior skulle gå till den del av skolan där han skall börja högstadiet. Träffa sin mentor och den nya tjej som kommer att bli som hans assistent fast de är fler som delar på henne. Han skulle gå ifrån bup tillsammans med den psykolog han träffat vid ett flertal tillfällen och pratat om sitt mående. De skulle gå in bakvägen och titta på de lokaler han skall gå i. Träffa de personer som kommer med ha hand om honom främst.
Såklart att det blev ett påslag av ångest när det var dags att åka. Himlen skulle åter ramla ner på honom. Den osynliga snaran dras åt. Men psykologen var så smidig med honom och förmådde han tillslut att göra det allra värsta. Att besegra det som var så jobbigt. Det som för andra elever är en självklarhet att man gör varje dag.

Går till skolan.

Det gäller att ta ett steg i taget. Göra framsteg om än så mikroskopiska. Skolan har faktiskt greppat detta väldigt bra och inte lagt skulden på mig som förälder över att han inte gått. Så skönt. Det har varit nog stressande ändå denna stundtals jävliga sits.

Hoppas så att pojken med de blåaste ögon jag vet förmår att lyfta blicken. Se framtiden.

Och veta att allt fortfarande är möjligt.

‘

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Mitt liv på 2 minuter

‘

‘
En bekant frågar mig lite hurtigt på Coop bland matvarorna.
- Hur är det med dig då?
Ja hur fan är det? Hur mycket kan man berätta på två minuter?

Jo. Jag har en grabb på 14 år som har sitt liv i min skugga nästan hela tiden. Som äntligen har en fungerande skolgång 3 gånger i veckan. 45 minuter varje dag. Efter prat om att han skulle behöva bo hos en annan familj ( LVU ) därför att vi inte förmådde han till skolan. Därför han har en asperger som inte gör det möjligt att gå i vanlig skola.
Jag har kämpat för denna unge så att mina knän blöder, för jag har fått krupit bitvis när benen inte längre burit.
Men just nu mår han bra i sitt liv. Han har accepterat att det är som det är.

Själv befinner jag mig i en sorg. Förr deltog han i det som andra barn gör, om än på sina premisser. Men han var delaktig. I skolutflykter. I gemenskap. I samspel med andra. Vi hade jämt kompisar här hemma till honom. Han var i badhus, gick på marknader, var på bio. Han var hos andra.
Nu finns bara minnet av allt det där kvar. Bilder på hårddisken som gör ont att se. Där han står skrattandes i mitten av sina klasskamrater med det blonda håret lekandes i sommarvinden runt huvudet. Står bredvid sina kompisar.

Var en del av allt.

‘
Semester ihop. Ett minne blott som så mycket annat.
Jag vill backa tiden. Njuta lite mer.

‘

Jo. Justja. Vi har 12 åriga Junior också. Som har slagit sig hårdare än vad en krasch in i en bergvägg kan orsaka. Men han går på stapplande steg fram i livet med stöd av oss. Livet han fick men inte vill delta i just nu. Han har add och svår ångest inför skola och livet. Han har inte gått i skolan på några veckor nu just därför.
Lillebror som alltid fått vara nummer två under hela sin uppväxt. Hade förmågan att svälja. Stå tillbaka. Allt för att underlätta för Sam och hans behov. Förhindra utbrott.

Han börjar påvisa svårigheter inom autism spektret. Svårt för så mycket som tidigare var så enkelt. Just nu är det svårt att hålla blicken stadig framåt. Se framtiden och veta att han är en del av den.
Vi gör allt vi kan för att han inte skall sjunka under ytan.

Så jag mår lite tjyvens. Svårt med återhämtning. Egentid. Livet med killarna tar energi och sedan tar kampen för dem ytterligare.
Jag och My Love jobbar omlott för grabbarnas skull. Ses knappt. Har var tionde helg helt ledigt ihop. Har vi tur kan vi få till en ledig veckodag. I månaden. Vi var nära skilsmässa för bara några andetag sedan, men vi jobbar benhårt på att det är kärleken som skall segra.

- Hur är det själv då?
Bekantingen står där med sin mjölk liter i handen och mumlar ett förlåt att denne inte visste hur vi hade det. Att det är skämmigt att svara att allt är bra i livet efter min redogörelse.

Min dag måste komma när jag kan svara detsamma.
Att allt är bra.

‘

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

Trampar bara vatten

‘

Junior får följa med till handelsträdgården. Köpa nya barrväxter. Protester så klart. Men han gör det bara för att jag är riktigt bestämd. Är livrädd att han blir folkskygg såsom Sam blev när han befann sig i samma sits för 2 år sedan. När allt rasade för honom med i årskurs 6.
Vi gräver i trädgården tills jag får blåsor i händerna. Byter plats på buskar. Han tinar upp. Tycker att det är rätt okej. Vi småpratar och det blir givande samtal om livet. Om nu. Om sen. Inser där och då att han inte vill till Gotland på vår semester för den långa resvägen på 8 timmar. Vill hellre flyga och se ett annat land.
Frågan bollas vidare till Sam. Han vill i nuläget inte åka någonstans. Ser inte nyttan med det. Att vidga vyerna. Vi tre kan åka. Men han vill inte. Inte alls.

Semester med Ohana verkar vara ett minne blott nu. En splittrad familj. Det gör ont i mig. Tårarna rinner under tiden jorden skyfflas bort.

Mellan spadtagen servar jag Sam som hela tiden behöver mitt stöd. Behöver laga hans dörr som han i frustrationen sparkat söner gångjärnen på. Dörrfodret sprack. Limma. Laga. Leta tving. Leta småspik. Åker till affären och handlar hans mat han blev sugen på. fortsätter gärva.
Däremellan jagar jag bup läkaren och bup psykologen.

Jag har långt ifrån en ledig dag. Ett barn skall jag förgylla livet för. Det andra måste jag hela tiden finnas till för när han ropar.
‘

‘
Tar fram känslan ifrån helgen. Energin. Läser hos de andra vännerna om vår helg ( TINA:s Blogg ,  NINA:s blogg och BELLAN:s blogg ) Längtar massor tillbaka. Kan man få stanna tiden? Fly ifrån verkligheten en liten stund till? Skratta bara lite mer?

Bup ringer upp och jag storgråter när jag lagt på luren. Läkaren vill inte skriva sjukintyg på Junior så att han får hemundervisning just nu. Rektor vill inte sätta in hemundervisining utan läkarintyg. Moment 22 blir ett faktum. Jag skall ensam om dagarna nu rodda 2 barn med olika behov att tillgodose. Få det ena barnet att orka leva till en början. Men utan skolundervisning så halkar ha efter ännu mer och får ännu mer panik/ångest över skolan. Kommer ännu mer in i sina rutiner här hemma som är helt undervisiningsbefriade.
Vi inväntar hjälp ifrån soc och familjebehandlarna.Men nu när detta är ångest relaterat så är det bup som skall vara oss behjälpliga kan jag tycka. Men de har inte resurser för det i den kommun vi bor i.

Våra barn är bortprioriterade ännu en gång i landet Sverige. Pengar som styr.

Det känns som om vi bara trampar vatten just nu. Det är som om Junior har ett stort fult skärsår som är decimeter stort och som är i behov av att sys. Att läkas. Men det finns inga kirurger att tillgå.
Så såret blir djupare. Större. Mer infekterat.

Vem bryr sig?

‘

My Love köper med blommor och Triss.
Vill muntra upp mig.

Förbannade omständigheter.
Förbannade kamp.

*

Mamma Z

*

Read Full Post »

Bönhörd på en front

‘

Underbara vår som får oss att tro att allt blir bättre bara ljuset kommer. Som ger oss hopp. Liv. Tilltro till att förverkliga våra drömmar. För det är nu det vänder. Allt blir så mycket lättare. Så mycket bättre.
Värmer kommer sakterliga. Värmer oss där vi hungrar efter den utmed husväggarna. Sitter med våra kaffekoppar och förevigar ögonblicken och delar med oss på Instagram och Facebook.
Jo visst blir vi lite gladare till sinnet? Eller?

Jag har mest en klump i magen av alltsammans. Av allt som inte blev av för att det är som det blev. Att Junior inte förmår skola alls i nuläget. Att han tidigt valde bort att inte följa med på skolresan. Att välja att stå utanför gemenskapen. Det som andra tycker är kul tycker han numera bara är jobbigt.

Lisseberg får ett barn mindre denna försommar.

Vi var på möte på Hab. Pratade om Sam nu och sen. Han blir 18 år om 3 år. Skall bli vuxen. Hur kan vi hjälpa och stötta så att han kommer dit. Till självständigheten? Klara sig utan oss? När det inte går speciellt bra med det nu överhuvudtaget. Hur skall vi tänka? Vilka valmöjligheter har han sen?
De är så himmelens bra att prata med. De vi har att göra med på hab. Har ett stort förtroende för dem. Och de har hjälpt oss många gånger då vi fastnat i vårt egna tänk. Varit det största stödet genom alla år då skolan trasslat för honom.

‘

‘
Pratar med bup igen kring Junior. Fast han har fyllt 12 år får vi för denna månad ta ut VAB då vi inte kan lämna han själv för tillfället. De skulle även prata med rektorn hur vi bör göra nu. Tillsammans. Från två håll. Det blir tre håll då soc blir inkopplade med sina familjehemsbehandlare.
Hjärnan går på högvarv och tusen tankar tänkta i natten. På hur det är. Hur det blir. Och vad som än en gång gick fel med ett barn i skolan. Totalt fritt fall fast vi alla trodde att vi hade koll.

Får ett brev ifrån försäkringskassan med possitivt besked mitt i allt. Vi fick igenom vårdbidrag på båda killarna för alla merkostnader de för med sig. Jag var beredd att överklaga, så gick det igenom! Handläggaren förstod tydligen hur illa ställt vi har det hemma nu.Att vi lever långt ifrån det man kallar ”normalt”
Gud så skönt med en strid mindre.

Jag blev bönhörd på en front iallafall.

‘

Jag och Junior för länge länge sedan
‘
KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Ge mig tillbaka livet det normala

‘

För snart tio år sedan kastades jag in i något som var helt nytt. Annorlunda.
Livet skulle aldrig se ut som det gjorde innan. Mitt tålamod skulle prövas tusen gånger om, min roll som förälder sättas under lupp, jag skulle få prioritera bort mig själv, mina behov.
Jag skulle få åka ambulans till sjukhuset då stressymptomen tillslut kom av allt och man trodde jag var riktigt hjärtsjuk.

Sam fick sin adhd diagnos när han var åtta år. Asperger när han var nio år. Stundtals kände jag mig som på en öde ö. Att det bara var vi som hade det så tufft. Alla utbrott. All kamp för ett barn. Alla tårar. Våndan över att finnas till hos en nioåring. Att vara ”miffot” som bara förstörde vårt liv (  Lyssna här i P1 då jag kandiderade till att bli sommarpratare och pratade om Sam )

Utsattheten för Junior. Att vara lillebror. Ständigt att vara den som kom tvåa. Som fick ta alla utbrott. Alla verbala loskor. Alla slag.
Vi befann oss alla på slagfältet.

‘

‘

Hos Junior började vi se att han inte mådde bra när han var tio år först. När han började resignera inför allt och livet självt. Det var som att åka puckelpist i nattsvart mörker. Vi hann fånga upp honom  i grevens tid, hålla han flytande ett år tills det nu är dags igen. Värre än förra gången.
Junior fick diagnosen add som tolv åring, som adhd fast utan hyperaktiviteten. Men bup skall vidareutreda honom. Kanske det är något mer än så.

Jag längtar ibland tillbaka till livet det normala. Jag måste få göra det.
Tänk om man kunde lämna båda grabbarna en eftermiddag utan att vara rädd för vad de kan göra mot varandra när utbrotten kommer och ingen backar.
Då jag kunde ha egentid en hel förmiddag och veta att de båda går i skolan. När jag inte behöver passa upp fem gånger på en timme med småsaker. Blir störd. Avbruten med mina sysslor. Sitta med skoluppgifter i timtal.
Då kunde jag ut och gå långpromenader. Hinna fika med de vänner som fortfarande finns kvar efter allt.
Då skulle jag och My Love inte gå om varandra så mycket som vi gör nu. Att vi sågs och kunde få tillbaka det man kallar äktenskap. Kvalitetstid.
I livet det normala skulle jag slippa ha möten och möten och flera möten som det är månad ut och månad in nu. Tid och energi skulle gå till annat.
Där skulle de fått mått bra genom tid och själens längtan att få dö inte funnits. I livet det normala hade de aldrig fallit så hårt och blivit så blåslagna i unga år. Jag hade sluppit att trösta, att övertala att det finns en mening med att leva när man är 9 år.
‘

‘

Nu fick jag detta livet. Tack och amen. Gilla läget. Jo jag försöker göra det. Göra det bästa av det.

Men såklart att jag sneglar på alla andra som verkar ha det så behändigt i livet. Som inte vet vad det är för småsaker som de gnäller om.
De har inte en susning om vad hårt livet kan vara. Vilka prövningar man utsätts för. I stora mått minst sagt.

Fast livet med grabbarna har gett mig så mycket jag skulle ha gått miste om annars. Lärt mig uppskatta det lilla lilla. Se nyanserna. Vara så tacksam för människors omtanke. Sam har fått mig att vidga vyerna. Tänka i andra banor. Ifrågasätta mina värderingar.
Jag har fått massvis med skinn på näsan. Står upp för min sak och försvarar det jag tror på med morrande tänder.

Det har kommit till mig så många nya fina vänner som lever likartade liv som jag. Vi ses inte ofta men finns med i själ och tanke.
Och det är ingen av dem jag skulle vilja vara utan heller.
Några av dem träffade jag förra veckan med ”min” förening Kung Över Livet. Några kommer jag att träffa till helgen på bloggträffen. Några har jag säkerligen ännu inte hunnit lära känna än.

Livet det förunderliga. Det du gav mig.
Det surrar tusen tankar hos mig igen om det som blev. Det som jag saknar.

Och det som kom till mig.

‘

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Det rytande monstret

‘
Mitt förra inlägg berörde.
Varför får man annars 917 länkningar på Facebook? En tillströmning ifrån vanligtvis 300 läsare till 3000 på en dag? Därför att det är en svidande sanning som når folks hjärtan och vrider om det så att det gör satan ont att ta del av.
Att man kan bli ifråntagen det käraste man har. Sitt barn. Att en myndighet har befogenhet att göra det utan att ha en sann helhetsbild.

Så många hörde av sig till mig. Som i sin tur spridit det. Läst upp det för skolpersonal. Mailat det till både kommunchefer och socialchefer.
Det är bara att ni läser kommentarerna på förra inlägget. Läser alla vittnesberättelser som skrev på Kung Över Livets sida på facebook efter att detta inlägg blev länkat där. Så många som fick sina barn familjehemsplacerade. Så många som det skedde för helt i onödan och skapade lidande hos barnen som vi inte kan sia om hur stort det blev. Såret i själen av vad samhället gör. I all välmening tror man. Bara för att skolplikt innebär att ett barn går I skolan. Sitter I skolbänken.

Det finns rektorer i detta land som anser att man bara skall ta barnet under armen och släpa det till skolan. Det finns säkert personer med högre befattning som anser detsamma. Inte undra på att det blir som det blir.
Det är som att be mig som undersköterska att börja operera. Jag har ingen kompetens alls för det. Även fast jag vet på ett ungefär vilken sida som blindtarmen må sitta på.

‘

‘
Sam är ett av alla dessa barn som inte funkade i vanlig skola.
Efter att ha gjort slut på all sin energi under 2 års tid i skolans värld så blev han utbränd. 12 år gammal. Jag har två läkare som sagt det. Psykologen på hab likaså. När jag läste om symptomen på den diagnosen så stämde så mycket in på min fina kille. Det krävdes ett år av vila och återhämtning. Hemundervisning som Sam inte tyckte gav något, men det var iallafall undervisning ifrån skolan.
I klass åtta ville han prova att gå i skolan igen, men det gick inte. Hans adhd och asperger gör att han inte fungerar med jämnåriga. De som är som ”normala” tonåringar. Han provade att komma iväg flera gånger tills han själv insåg att det inte skulle gå.

Det var då vi fick presenterat för oss att Sam kanske skulle familjehemsplaceras för att kunna komma iväg till skolan. Min mardröm. Det var inte hos mig felet vilade. Inte hos My Love. Det såg Sams underbara läkare till att förklara så att vi aldrig fick höra det ens som en viskning.
Man måste möta Sam på den nivå han är. Fånga hans intresse. Om det är så att knyta knopar, gå i skogen och tälja eller som nu. Att två pedagoger kommer HEM tre gånger i veckan och ger han undervisning i sitt tonårs rum. SKOLA fast HEMMA. En annorlunda sådan men det är vad som funkar just nu.

Han behövde inte bryta upp ifrån den plats han är som tryggast på. Bara för att passa in i en mall som inte passar honom. Där ligger samhället stora läxa. På många håll finns det dem som begriper det.

Men på de ställen där de inte gör det. Jag ryser och bara vill skrika högt tills rösten inte längre bär.

‘

‘
Junior är hemma för 4:e veckan. Oro och ångest. Våndan inför livet och att leva. Vår fina kille med de blåaste ögon jag vet mår inte bra alls. Men skolan lyssnar och gör vad de i nuläget förmår.
Men när han har gett upp? Vad gör man då? Jag hade ett bra samtal med hans läkare idag och vi fortsätter att kämpa. Såklart. Soc kommer att bli inkopplade. Men inte för att ta honom ifrån oss. Utan för att hjälpa. Det finns något som heter familjebehandlare och det är värt att kolla av iallafall. Men om de kan nå honom och den uppgivenhet han har nu vete fåglarna.
Men nu tar vi all hjälp vi kan få.
Fan som jag kan längta tillbaka till när han var mindre och bekymmerslös  När lyssnade på ”fångad av en stormvind” på reapet 16 gånger under tiden han satt på golvet och byggde lego. När framtiden inte var ett hotande rytande monster som blåste ut livslågan.

Det gör ont. Men jag måste våga tro att det blir bättre.
.

Kram mamma Z
Och fortsätt länka förra inlägget.
SÅ VIKTIGT!
*

Read Full Post »

När samhället kan ta ditt barn och felet inte är ditt

‘
Hej världen!
Jag ler mot dig. Mot livet. Jag gör det länge för jag tror så blint på att det alltid skall vara så här. Mamma, pappa, barn. En samlad familj. Och jag är älskad. Så gränslös. De gör allt för mig och lite till. Älskar mig till stjärnorna och tillbaka. Längre bort än så.

Jag snubblar mig fram i livet. Det börjar hända saker som är utanför min kontroll. Mina föräldrars. Man säger att jag har adhd och asperger. Men man gör inte så mycket åt saken. Så klart att det händer grejer då.
Det går inte så bra. Skolan haltar. Så mycket som händer och tillslut börjar jag resignera. Ge upp. Livet är inte vad det en gång var.
Det kommer en dag då jag inte längre går dit. Till skolan. Mamma och pappa gör allt de kan. De gör allt rätt. Fortsätter att älska mig. Sliter ut sig och går på fler möten än vad ett himlavalv har antal stjärnor.

De säger att jag MÅSTE gå till skolan. Det finns en lag som säger det. Men det var ingen som såg mina behov i tid. Ingen som förstod mig. Ledde mig rätt när jag gick vilse. Gjorde slut på min energi.
Det finns en lag som säger att jag kan få allt det där. Hjälpen. Men det fick jag inte. Inte ett skit. Men till skolan ska jag likväl. För att följa deras lag. De vuxnas.
Det finns så många anledningar till att jag inte längre klarar av det där enkla. På med ryggan, cykla till skolan och sitta i en bänk som alla andra. Jag fixar inte det. Ni måste möta mig precis där jag befinner mig nu. Möta mig rätt. Göra rätt. Annars drar jag in mig i skalet likt Skalman men tittar inte fram igen.

Mamma gråter när hon tror att jag inte hör. Jag är inte dum. Jag är tolv år nu. Jag hör hur hon säger till pappa att de kan ta mig ifrån dem. Ifrån de människor som jag älskar mest på denna jord. De som ger mig fullständig trygghet. De som lotsar mig framåt bland taggiga snår. Plåstrar om mina sår som blöder. De jag får utmed livets stig. De tror på mig. De slåss för mig. Men de kan inte förmå mig att gå till skolan längre.

Min värld ser inte ut såsom politikerna gjort den. Såsom förståsigpåare vill se den. Som socialtjänsten. Rektorn. De ser bara en bänk som är tom i klassrummet och det finns en anledning till att det är så. Mina diagnoser passar inte in i ramen. Jag är den felande länken kanhända, men den passar inte. Hur ni än försöker. Jag kommer aldrig att passa.

Jag hör min mamma snyfta fram att polisen kan komma för att jag skall få bo hos en annan familj. För de kommer inte att dalta med mig såsom mina föräldrar sägs göra. Det behövs en fast hand. Har någon sagt och tyckt. Som om mina problem skulle försvinna då? Vad vet de om mig? Om vad som är bäst? När de inte kan se hela sanningen? Det är som att recensera hela Bibeln efter att bara ha läst Johannes evangeliet. Man känner till en liten del bara.

En annan familj? Men min mamma då? Som förstår mig bäst av alla människor näst efter pappa. Och min lillasyster. Vem skall läsa hennes sagor utan att tröttna om jag inte längre finns? Min hund Charlie. Åh, vems fötter skall han då värma om nätterna? Jag fattar ingenting. Var inte denna världen en bra värld. Där alla var snälla och förstod? Och förstod man inte så såg man till att lära sig?

Jag kommer aldrig till den skola man vill att jag skall gå. Jag gör det inte för att vara jävlig. Jag vill lära mig, men det måste bli på mitt sätt. Ni vuxna måste sluta upp med att stirra i lagtexter och SE MIG. Precis så som jag är. Gör ni inte det så sliter ni min själ i tusen stycken och ni har ingen aning om vilka krafter ni släpper lös då i mig.
Mina föräldrar kommer aldrig bli hel igen de heller.

Min mamma födde mig. Höll min lilla hand i hennes och viskade till mig.
”Jag skall alltid finnas invid din sida mitt älskade barn. alltid. Om jag så skall gå genom eld”
Hon hade ingen aning om vad som väntade. Kampen om ett barn. En kamp som samhället skulle vinna därför att de inte förstod bättre. Hon skulle förlora mig.

Allt för en lagtext som är lika inaktuell som att man skulle börja bränna häxor på bål igen.

♥

‘

Jag skriver denna text för att jag själv nästan varit där. Jag vet så många mammor som vittnar om samma sak. Jag vet där barnen hjärtskärande tagits ifrån sin familj för att först efter en lång juridisk process sedan få komma hem igen där de hörde hemma redan ifrån första början.
Jag vet om en mamma där polisen stod i hallen idag, redo för att ta hennes barn ifrån henne. När det inte var hon som brast i egenskap av mamma. Därför att det var samhället som inte gjort allt. Inte förstått. Okunskapen skördar sina offer.
Jag är i kontakt med ytterligare en mamma där socialen nu utreder henne och de är i likartad sits som jag nu har med mina killar. Skillnaden är att vi får rätt hjälp och har rätt förståelse.

Det kan inte fortgå så här. Något måste göras nu. Vi kan inte längre vara så okunniga kring dessa barn som inte fungerar i skolan att flertalet blir omhändertagna på helt fel grunder.

Vad ni än gör mina läsare. Länka och länka detta inlägg så att fler får ett slag i magen av vad som pågår runt om i vårt land.

Så att vi tillsammans gör skillnad åt rätt håll!

 

Mamma Z/annsophie
♥

Read Full Post »

Le fast hjärtat gråter

‘

Naturen som ger kraft. Energi. Där tankarna får samlas. Trängas. Bearbetas. Utkristalliseras.

‘
Jag tog mig en skön promenad runt sjön igår. Jag måste promenera mycket nu. Varje dag helst. För vid promenaderna så frigörs ett må bra endorfin. Som även motverkar stressens negativa effekter på en människokropp. Jag måste stärka skölden. Måste stå emot det som tär.
Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Fått tillfälle till att varva ner. Återhämta kraften. Bromsade i tid. Tror jag tjänar på det på sikt. Så många som blir utbrända i den sits jag har och jag är helt säker på att jag förhindrar den utvecklingen genom att lyssna på kroppens signaler.  Tog time out när det behövdes.

Junior är hemma än med sin ångest. Det är som att försöka få en bil utan bensin att starta. Hur vi än försöker så finns den där som en ovälkommen gäst. Jag anser att behovs medicin är det han behöver nu men läkaren säger nej. En medicin som gör att den värsta ångesten klingar av som gör att han förmår att gå till skolan igen om så bara för en lektion. Men jag kommer att stå på mig för just nu ser jag ingen annan lösning.

‘

‘

Hur kan det bli så att båda våra barn havererade i klass sex? Åter igen får jag känslan av att felet ligger hos mig som mamma. Men jag vet att det INTE är så. Hoppas även att skolan greppar det. Och för Sam såg det helt annorlunda ut när han inte gick till skolan vid denna tidpunkt. Eller hade han svår ångest utan att tala om det för mig? Sönderstressad av livets övermäktiga krav när man är 12 år och har adhd och Asperger? Att det varit tufft länge och tillslut tar bränslet slut?

Är det detsamma med Junior? Att stressen funnits allt för länge att han också kollapsar nu? Rackans att det inte finns ett blodprov att ta som påvisar mängden stress. Bara för att påvisa sanningen.

En nära vän till mig sade att man skulle le fast hjärtat gråter. För att killarna behöver se en glad mamma. Att man får låtsas att man har en gaffel på tvären i munnen och le. Le och sjung. Le och skratta. Spela glad musik på stereon som indikerar en glad mamma. Rosor på bordet.
Junior och jag tittar på Ola-Conny och Morgan på TV5 play. Skrattar gott åt killarnas strapatser i USA. Vi ser youtube klipp som Junior gillar. Vi bakar. Vi myser med katterna. Försöker att få många ” Just nu är en lycklig stund”. Vi går ut och tar promenader varje dag, om än korta då han är med.

Vad mer kan jag göra nu? Både för egen del och för Junior?
Sam vill åka till Dalahästens rike över helgen, men tågförbindelserna är inte de bästa och jag kan inte skjutsa dem till tågstationen i Avesta heller och Junior vill inte följa med. Mormor jobbar och vet inte om farmor kan komma med kort varsel heller.

Ibland skulle man behöva klona sig, eller iallafall ha ett bättre skyddsnät runt om oss.

‘

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Nu är det illa

‘
Mormor fick lov att komma i timmarna två vi skulle bli borta. Vi tog oss en rejäl långpromenad. Ner till hembygdsgården och tog en fika. Något som för oss är lika ovanligt som att det bli Norrsken på våra breddgrader. Något som för andra är så givet att bara gå hemifrån om man har lust till det. Att barnen hemma på 12 och 14 år klarar sig själva hemma. Andra ja. Men inte våra.
Senast idag såg vad som kan hända när två blixtsnabba hjärnor konfronterar varandra och ingen vill ge sig.

Det var en skön och välbehövlig stund tillsammans. Promenaden gjorde gott i min sönderstressade själ. Härliga stressdämpande ämnen som frigjordes. Samtal kring sådant som varit osagt länge. Som äntligen fick tid och utrymme.
Jag och My Love. Det finns hopp om oss. Efter denna tuffa vecka känner jag det.

Tack mamma för att du var här. Igen. Tusende gången minst som vi behöver dig för att få vårt liv fungerbart.
.

‘

Vi pratade mycket om sorgen. Sorgen som finns i så mycket just nu. När man inser hur det blev för oss. Våra begränsningar. I förhållandet. Romantiktiden som är lika utdöd som dinosaurierna. Ja, nästan iallafall. Vi tiden som så sällan blir vår när diagnoserna pockar på uppmärksamhet all vaken tid hos killarna.

Junior mår allt sämre nu. Inget barn skulle behöva uppleva den smärta det innebär att leva. Att vara människa. Att ha hela livet framför sig. Men våndan inför högstadiet kan inte bli större nu. Att det framkallar svår ångest där endast döden känns som en allierad vän och räddare. Bup är ständigt uppdaterad och läkarkontakt imorgon.
På något vis var det ”bra” att jag kände av hälsan så pass förra veckan att jag sjukskrev mig själv och hade chans att återhämta mig när jorden rammade ännu en gång. Om jag samtidigt skulle haft ork och energi till att orka med mitt jobb vet jag inte hur jag hade slutat.

Nu är Junior inne på sin tredje vecka att vara hemma. Han förmår inte att mobilisera varken ork eller motivation att gå till skolan nu. Jag rit pratade tack vare en annan blogg jag läser ( tack Bellan och ni hittar henne här ) för att nysta hur Junior mår i olika situationer så att jag fick en överblick. Vid uppvaknadet. Invid frukosten. När vi sitter i bilen på väg till skolan. På parkeringen. Så bra att bena upp det och Junior kunde förklara mycket bättre. tänk vilka enkla knep det finns till något som annars kan vara så svårt att fånga.

Ändå.  Jag grät mig till sömns. Över det jag ännu en gång fått höra, vilket gör att jag förstår hur pass illa det är nu.
Fan. Fan . Fan. På riktigt.

‘

kram mamma Z

*

 

 

Read Full Post »

Den uteblivna tsunamin

 

 

Pojken med de blåaste ögon jag vet. Lyssna på oss nu. Ta in vad vi säger. Vad vi menar.
Vi kommer inte att svika dig. Vi kommer att leda dig rätt. Till framgång och till framtid.

Idag var rektorn för 7-9 på hembesök till Junior. Han som våndas så inför vad högstadiet skall innebära. Att det är kört redan. Att hans känsla är så stor att den framkallar hemska demoner. Ångest som tar stryptag på hela honom. Försätter honom i ett tillstånd där framtidstron försvinner helt. Loppet känns kört och han bara inväntar att tsunamin skall komma och svepa allt i dess väg.

Rektorn satte vid köksbordet med junior mittemot. Hade i paden med sig och visade Junior hur det blir när han börjar klass 7 till hösten. Hade gjort en presentation bara för honom med bilder! Gick igenom i stora drag hur det blir och om det inte funkar så LOVADES han att det SKA gå bra för honom. Att skolan skall göra allt!

Känner mig mycket ödmjuk inför det. En rektor som åker HEM till en elev. Som verkar förstå hans problematik väldigt mycket och är beredd på att göra så mycket för att få det fungerbart för honom. Junior fick förklarat för sig hur de tänker kring att hans assistent inte är med och hur stödet ser ut. Applåder!

Hans blåa ögon mötte rektorns. Studerande. Kunde han lita på vad som sades? Då han blivit grundlurad förut av samma skola. Hur kan han lita på att det som sägs blir till sanning den här gången?

Kommer den förväntade tsunamin att utebli?
‘

 

‘

Jag bara känner hur snaran dras åt för egen del. Jag inser vilket jobb som kvarstår. Med båda mina barn på olika vis. Och det är det enda jag lagt ner år efter år efter år.
Självklart gör jag det. Det är mina barn och jag går igenom eld för dem. Men fan vad det kostar på. Även fast jag är hemma med dem så är det ett pass hela tiden som få kan förstå. Att de kräver så mycket av min tid. Tid som andra i samma ålder inte kräver för att må bra. För att få sina behov tillgodosedda.

Känner att det var bra för min hälsa att vara sjukskriven dessa dagar. Jag är som en enorm jetmotor som tar tid innan den stannar och svalnar av. Jag har pratat med sjukvården på olika instanser och vet nu vart jag skall vända mig på Måndag såvida jag inte blir akut sjuk.
Skulle vilja åka långt bort där solen alltid är varm, där havet är blått, maten gudomlig och där båda mina barn skulle ha det bra. 2-3 veckor. Nu är inte livet utformat så dessvärre.

Jag har kontakt med fler mammor till barn som mina. Som inte går till skolan och vad det kostar på.
En mamma vet jag är utsatt för hotet om att elva åringen kan hamna under LVU. Men suck. Det är 2013 och kunskapen om våra barn borde vara enorm. Man kunde skicka människan till månen för 45 år sedan, men inte kunna hjälpa ett barn som inte förmår sig till skolan idag. Förstå sig på varför det sker och inte lägga skulden på föräldrarna.

Ja jösses vad vi är många som kämpar på i det dolda. Sliter ut oss tills vi nästan stupar. Vi är nog många mammor som skulle behöva den där resan till sol, värme och återhämtning.

Undrar hur många flygplan det skulle krävas för oss alla?

‘

 

 

Read Full Post »

Om loppet är kört

 

‘

Jag blundar. Förnimmer känslan. Min kropp som vilar mot Moder jord. Invid mitt eviga Blå. Klippor som är solvarma.
Jag ligger raklång och bara stirrar ut i evigheten. Andas snabbt efter den långa promenaden på den plats som gör mig lyckligast på jorden.
” Just nu är en bra stund” skriver en annan mamma bloggare. Mitt nya mantra för att överleva livet jag fick tilldelat.
Jodå. Jag minns den känslan. Livet var rätt mycket kaos då med, men ändå så annorlunda mot hur det accelererade och blev.
Jag minns hur jag tänkte där jag låg att denna stund skulle jag bevara. Ta fram när jag så behövde det. När jag behövde återvända i tanken för att finna kraft. Finna mod och styrka.

Just där vill jag vara idag. Bara få vara. En termos fylld med mitt kravbryggda kaffe. Fairtrade. Det smakar bäst, både för samvetet och smaklökarna.
Jag vill sitta och blicka ut över klipporna. Höra måsarna som skriker efter något som jag inte förstår. Lika lite som jag begriper mig på livet och dess ständiga utmaningar.
Jag behöver sitta där ett tag. Egentid. Samla det som just nu sinar. Ladda batterierna för att fortsätta orka gå alla dessa mil jag har kvar. Alla krokiga vägar med uppförsbackar. På tok för många.

‘

‘

Junior har det allt tuffare igen. Och jag känner allt för väl igen symtomen. Snacket. Oron och våndan inför det som stavas framtid. Skola.
Han känner redan att loppet kommer att vara kört i klass sju. Då hans assistent inte blir med. Då det skall bli något annat som han inte har kläm på hur det blir. Och alla dessa tankar blir bara till svår ångest. Svår i dagarna tre nu. Och så pass svår att jag inte förmår han till skolan idag. Dessutom var skoldagen så pass ostrukturerad att han inte kunde mobilisera orken att gå. Motivationen.
Vad skall det leda till? Om han kämpar på som en tok nu och sedan skiter sig precis allt i sjuan ändå. Till vilken nytta gjorde han då alla uppoffringar? Kampen mot ångesten.

Lila älskade hjärtat. Jag kommer aldrig aldrig låta så ske att du faller lika djupt som förra året. Då det var så illa att du pratade som ett mantra om att inte vilja leva. Att du inte hade någon framtid. Skolan förstår och stöttar upp så rätt just nu och jag skall se till att så sker till högstadiet med fast all personal bli ny. Se mig i ögonen mitt barn och lita på mig. Skulle skolan inte göra rätt så vet jag inte vad jag är i stånd att göra då. Men agera kommer jag att göra.
För jag kommer aldrig att svika dig. Jag skall se till att du lyckas. På dina premisser.

Kom igen Gud.
Varför ger du mig livets alla käftsmällar på en och samma gång. På hur många fronter skall man orka agera?

‘

Nu börjar hon vara rätt sliten denna kvinna

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

När tiden är mogen

 

‘

Junior är hemma i dagarna två för att han är sjuk, fysiskt denna gången. Men jag lurar med han ut på en prommis i solen. Frisk luft och lite motion kan göra stor nytta så vi tar en tur utmed sjön vi bor intill. Pratar en del om livet. Om framtiden. Om vad som blev sagt på det stora mötet vi hade kring honom och klass sju. Hur skolan tänker när assistenten inte längre skall vara med. Hur de måste förbereda honom så noga så noga. Hur de måste möta upp i klass sju så att skolan blir hanterbar även där.

Junior köper det delvis. Han har blivit bränd förr i skolan när man lovat och sedan har det blivit annat ändå. Han vågar inte lita fullt ut på oss vuxna.  Vi har svikit förr.
Det blir ändå ett bra möte i skolan. Måste säga att det hänt massor i killarnas skola sedan vår resa började med Sam. Det märks att de lärt sig mycket efter vägen. Att de fått bra handledning ifrån SPSM, och att de måste ha gått föreläsningar som gett dem mer kött på benen. Pluspoäng!
Tänk om alla kunde känna det stöd jag i nuläget har. ( Och att jag förlåtit alla dem genom tid som inte begripit bättre vad gäller mina killar, för de har sina orsaker att de inte visste/gjorde bättre  )

‘

 

‘

Sam får hem Lisa, den nya pedagogen. De har skolundervisning i över en halvtimme och det gick jättebra! De läste engelska om andra världskriget  vinklat i ett annat perspektiv än vad den traditionella läran lär oss.  Sam läkare förkunnade på skolmötet ” Det gäller att möta individen där den är”. Så klokt. Och så sant.
Det går inte att göra om barn som mina. Med asperger. Visst kan Sam vara anpassningsbar, men bara till en viss gräns. När man då når den gränsen, ja då måste man möta honom där han är. Ha det som utgångspunkt.

Återigen. Jag kan inte släppa det. Men man ansåg att om Sam bara flyttade, bodde hos en annan familj så skulle han ta sig till skolan. Men Sam behövde tiden att bli mogen, mottaglig för hem undervisning. Och nu är vi där och skolan kan bara bygga vidare på det. Vem vet vad som händer om ett halvår? När han mognat ännu mera.

Vissa saker går inte att skynda på. Tvinga på.
Lär er det ni skolväsen därute. Politiker som bestämmer. Socialen som skall värna om barns bästa.

‘

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Av stor betydelse

‘

Junior och jag myser i soffan innan skoldags. Det gör vi varje morgon. Invid teven och ett program han tycker om. Jag dricker morgonkaffe och han intar sin frukost. Under täcket i soffan. Och Diablo förståss. Juniors älskade katt som vet sin plats när han är hemma. Att det är i Juniors famn han skall vara.
Underbara djur det där. Att ingen talat om för mig hur underbart det är tidigare?

Den här veckan har varit helt underbar.  När allt helt plötsligt är som det ”ska” då mår Mamma Z bra per automatik. Junior har hämtat igen sig med hästlängder och Sam är nog rätt nöjd han med över att det händer något han nu är mogen inför.

När jag känner stödet ifrån Juniors skola. Att de litar på mitt omdömme när det gäller han och när han inte kommer till skolan, ja då har jag gjort precis allt.
När jag nu känner stödet ifrån Sams skola likväl och de greppat läget. Att vi gjort vad vi kan och mer därtill vad som är mänskligt  att göra. Att jag slipper ha pressen att någon av mina barn skall tas ifrån mig ( horribelt att man överhuvudtaget skall behöva känna så ) därför att jag inte förmår dem till skolan ( läs att de har svårigheter som gör att de inte kommer. Att inte hjälpen fanns i tid att stävja att de blev hemma, iallafall för Sams del )

‘
‘

Stödet finns även hos soc. Hos hab. Hos bup. Hos läkare till stor del. Såsom det skall vara.
Dessvärre ser inte verkligheten ut så för många. De får försvara sig inför bup tom. Blir ifrågasatta av soc. Skolan som blänger med en ilsken blick och lägger all skuld på förtvivlade föräldrar.
Det är sannerligen läget att uppgradera alla som har med oss att göra i hela samhället. Och där man gör rätt skall andra komma och lära sig samma sak.

Amen!

Nu väntar ledig helg efter jag sovit ut efter mitt nattpass på sjukhuset. My Love jobbar så det blir en ensam helg igen med killarna. Men man vänjer sig konstigt nog. Det är få helgkvällar som vi har ihop det på. Kan sällan se en film och mysa invid teven ens.
Tänk så det blev. Och vi gör det för att få livet kring killarna att gå ihop sig. Men det är bra tråkigt och jobbigt att ha det så. Månad efter månad.

Fast jag hinner jobba undan mycket med min Kung Över Livet utan att ha dåligt samvete.

‘

Ni kommer alltid att vara prio ett

KRAMEN
MAMMA Z

*

Read Full Post »

Halleluja moment

‘

Hela kroppen blir lite som i chock.  Just nu får jag känna på livet det normala. Det som alla andra har utan att reflektera över det. I dags läget har jag två barn som går i skolan igen. Just nu. Precis idag. Och det känns så underligt. För det brukar inte vara så. Och både jag och My Love känner att det är lite av ett Halleluja moment.

Sam har haft sin tid att landa i allt. Att han själv lärde känna sina begränsningar om vad som inte funkade med skolan.Han ville så gärna men kände att det inte gick. Nu har han accepterat att det är så. Landat i det mjukt och stilla. En process som jag är övertygad om inte går att skynda på. Han vill ha en utbildning men har ingen aning om hur den skall se ut eller vad den behöver leda till.
Men när pedagogen kom som hade honom i hemundervisningen hela sjuan, gick det bra. Han lät henne komma in på rummet och stanna kvar och prata skola. Nosa lite på framtiden.
I går kom samma pedagog igen och hade nu med sig Lisa (fingerat namn ) ytterligare en pedagog. En yngre tjej som läser om barn som mina. Som vi tror kan knyta an med honom och att det ena kommer att  ge det andra.
Tanken är att de här två pedagogerna skall turas om och komma till en början tis, ons och torsdag.

Jag trodde aldrig att han skulle så lättvindigt släppa in Lisa. Än mindre prata med henne. Men det gjorde han. Visserligen fåordig, men vad gör väl det. Förra året satt han under en filt och vägrade svara när skolan försökte introducera en ny pedagog vid den här tiden.

‘

‘

Gårdagens framsteg hos båda mina killar resulterade i detta inlägg på vår Kung

‘

Junior då? Jag tror banne mig att den medicin han nu ätit i snart en månad börjar göra verkan. En kombination också av förra veckans ”vila” ifrån skolan. Kanske behövde han det? Åter hämtningen för att orka ta nya tag och tuffa på? Samtidigt som han känner skolans stöd i nuläget. Att de greppar och förstår. Är hjälpsamma när han väl är på plats. Att det inte kommer några moralkakor om allmän skolplikt och” att det är väl bara att komma det, hur svårt kan det vara” 
Ingen av klasskamraterna gör något väsen av det heller. De vet att han har det tufft, men inte på vilka premisser.
Nu gick han hela långa tisdagen till klockan tre. Igår till två. Idag skall de vara borta på studiebesök hela dagen och han ville följa med.

Tänker på livets kontraster. Hur fort det kan vända. Och vända tillbaka igen. Hur viktigt det är att våra barn känner trygghet. Att de blir förstådda. Bemötta på den nivå där de befinner sig. Att vi inte pressar in dem i en mall som inte passar. Inte skyndar på.

Tänker på okunskapen som bara för några månader lät mig veta att om Sam bara flyttade till en annan familj så skulle han ta sig till skolan.
My oh My.
Det finns massvis att lära detta trångsynta och okunniga samhälle på sina ställen. Nu är inte alla så, men att det finns överlag, ja det får inte förekomma.

‘

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

När det känns

‘

Får höra om en gammal kompis till Sam. Att han åker på språkresa till England i 2 veckor under sommarlovet. Sånt känns. När man jämnför. Jag vet att man inte ska. Men det går inte att låta bli. Att allt det där som andra 15 åringar gör. Det gör inte Sam. Han upptäcker världen på sitt egna vis. Långt ifrån vad man anser vara ”normalt”.
Han klarar inte ens att gå in själv på affären och handla. Han gör aldrig saker utan en vuxen han är trygg med.
Och ibland så påminns man om hur han har det. Även fast han är lycklig med sin tillvaro. Förstå mig rätt nu. Jag vill inte göra om Sam på något vis. Det enda jag vill är att se han lycklig. På sina premisser. Självklart.

Jag brukar träffa på hans förra bästis. De som var som ler och långhalm och knappt kunde andas utan den andres närvaro. Brukar tänka på vad de skulle göra ihop nu om Sam inte hade sin Asperger. Skulle de hänga på stan?  Börja spana in tjejer?  Hänga ihop på håltimmarna och gå och köpa pizza istället för att äta skolmaten? Planera inför påsklovet, kanske ta pendeln in själva till Västerås och hänga?
Sam funerar inte med jämnåriga just nu. Svårt att veta vad man skall prata om.
Vad man gör ihop när inte leken knyter en samman längre.

Allt har sin tid. Sin mognad. Var blomma tar sin tid att slå ut på. Somliga blommor kräver sin rätta behandling för att blomma ut. De rätta förutsättningarna. Timingen. Jag vet. Men jag tror ni förstår mina tankegångar kring detta också. Att acceptera hur annorlunda livet blev för den man älskar mest på denna jord. När man ser forna kompisar och hur deras vardag ser ut.

Fast vad är det som säger att gräset är grönare hos grannen? Sam kanske är lyckligare i sitt liv än vad de är. Who knows?

‘

Junior blev helt däckad av sin medecin han provade idag. Så pass att han blev allt för trött för att vara fungerande i skolan. Tyvärr. Men vi får fortsätta att prova oss fram. Finna nya vägar. För fram skall han i livet och vi får finnas utmed vägen och lotsa honom. Peppa. Heja fram honom.

Jag blev dundersjuk i Lördags. Boostade med min Kyäni så att jag kunde jobba igår kväll och på stundade nattpasset. Visserligen förkyld men långt ifrån däckad. Undrar hur många gånger som Kyäni har hjälpt mig i detta liv? Läser om hur mycket som stressen tar kål på våra kroppar så vi blir sjuka. Och Kyänis frukter och bär innehåller så mycket som motverkar stressens effekter på kroppen. Fast det skulle inte skada att få leva livet det lugna ett bra tag framöver nu.
Blir du nyfiken kan du läsa om mig HÄR på Kyänis sida
Några av mina läsare köper av mig och de flesta är lika nöjda som mig med kosttillskottet

‘

 

Kram MaMMa Z
*

Read Full Post »

Vill sova i hundra år

‘

Hur kan man så bitvis känna sig så ensam trots alla dessa människor man har omkring sig?

Är det för att jag numera inte har vänner så nära inpå mig som det en gång var? Jobbarkompisar som har en aning hur vi har det men långt ifrån greppar vidden. Ett förhållande där vi knappt ses och hinner prata livet och se varandra. Vars kärlek falnar ju mera tiden går. En släkt jag ser alltmer sällan och när vi väl ses så är det ingen som tränger in under skinnet och förstår ändå.
Är ute på Facebook som vimlar av folk med ytliga statusar. Känner mig inte hemma där heller. Vet att ni 200 läsare tittar in här varje dag. ( tacksam för det )
Står i kön på Coop, där jag biter mig i läppen för att inte brista ut i gråt. Kassörskan önskar mig trevlig helg. Hur kan hon veta vad jag har omkring mig? Vad som håller på att knäcka mig helt? Igen?

Jag får ett vansinnes utbrott på damsugaren då den inte går åt det håll som jag vill. Den får ta all skit jag har inom mig. Herregud. Jag kan inte må bra som svär så över en stackars damsugare.  Nej. Sannerligen inte. På väg till jobbet hinner jag svära till varannan bilist. Så olikt mig så det finns inte. Halvvägs måste jag parkera utefter vägen. Storgrina ur all skit, så jag kan hålla masken en timme senare

För det bara går runt runt detta liv. Som en dålig karusell på tivoli man vill kliva av men inte kan. Jag försöker vara positiv men det går inte fina ni. Jag faller. På alla plan. Det var länge sedan jag var här. Vet att jag över lever. Att jag kommer igen. Men är så less på att åter hamna i denna rävsax.

.

‘

Vi skall påbörja inskolningen av Sams skolundervisning nu. Här hemma. Det blir hans förra pedagog som kommer till en början men sedan skall en annan tjej ta över som är duktig på Asperger.
Junior faller allt fortare och det är som fritt fall nu. Han gick två halvdagar denna vecka. Förmådde sig inget mera. Mådde så illa igår och var bara tom i hela kroppen på energi. Idag har han sprängande huvudvärk och inte ens Ipren hjälper.

Det känns som om jag inte vill detta en dag till. För jag är så less på mitt liv. Trött på kampen. Slut på kämpandet. Jag vill leva mitt liv som alla andra nu. Det normala. Jag orkar inte mera. Orkar inte peppa. Stödja. Leda rätt. Leda tillbaka. Hela tiden tänka på andras bästa före mina egna behov. Usch. Denna vecka har även jag rasat bit för bit i takt med att Junior gjort detsamma.

Vill ha tillbaka mitt förhållande. Känna orken för att ta tag i det innan det är försent.
Vill skratta med hela hjärtat igen. Väggarna i detta hus minns inte hur det en gång lät när lyckan närvarade jämt.
Kom ihåg att jag älskar mina barn mer än livet självt. Men det som med på köpet är ibland övermäktigt. Eller så kommer allt ifatt nu som har varit och bara smäller av.

Känner ändå för att sova i hundra år och vakna när allt är bra igen.

‘

Behöver ” Just nu är en bra stund” innan jag kantar helt.

Kramen ni fina
MAMMA Z

*

Read Full Post »

Att berätta vår historia

‘

Det blev tufft.
Ångesten kom. Hur jag än förmanade. Peppade. Hejade. Stödje. Hjälpte han att tänka i nästa steg så gick det bara inte. Inte där och då.

Han kom inte iväg till skolan igår. Han ogillar livet just nu. Vardagarna. De som han trots allt måste lära sig hantera. För det är ju de som är livet. Oftast. Vi kan inte fly ifrån det. Vi måste lära oss att hantera det. Så även han.
Det blir en mysstund med Diablo i soffan. Ett bra snack och jag fick det förklarat för mig så jag verkligen begrep hur han har det.

- Mamma, jag vet hur mycket du hatar höga höjder. Att du aldrig skulle gå upp i tians hopptorn. Tänk om jag skulle tvinga dig att gå upp dit och hoppa. Så som du skulle må då, så mår jag idag. Det går inte att förklara på något annat vis.

Klockren beskrivning och kommer att be skolan registrera gårdagens frånvaro som ren sjukdag. För när det onda sitter i själen. Visst sjutton är det en sjukdom då och inte ren lathet av att han inte går? Att jag inte är den där slapphänta mamman?
Hade bra samtal med bup och jag hoppas det går att hjälpa Junior med behovs medicin nu när det är som jobbigast. Bara för att övervinna det som är tufft. För de i skolan gör sannerligen allt rätt med honom just nu.
Så tacksam för det så det finns inte.

‘

‘

Solen sken underbart. Junior ville att vi premiär grillade ute. Varm korv med bröd. Klokt beslut för vi fick en riktig mys stund därute.
När kaffet sedan var uppdrucket gick jag in med rosiga kinder och fick ett av det två telefonsamtal  jag väntat på. Det blev ett mycket givande samtal. Från SVT.
Blir så ödmjuk inför det. Samtidigt så får jag mig en rejäl funderare.

I denna blogg skriver jag skapligt mycket för att påtala vår verklighet. Om vad som hänt och händer. Jag är officiell numera med både namn och bild. Men inte mina barn. Jag skriver inte ut vart i landet vi bor heller.
När tv kommer. Då blir det en hel annan sak. Officiellt om ni förstår hur jag menar. Och just nu är jag inte kritisk till  killarnas skola.
Jag har massor av åsikter kring det som var. Till varför det blev som det blev.
Och hur skolans upplägg är generellt i detta land .Alla besparingar. All okunskap. Hur vi föräldrar får försvara oss. Försvara våra barn. Bli utsatta för hot om att barnen skall tas ifrån oss och bo någon annanstans. Vi går på knäna. Både vi och våra barn.

Denna programserie skall belysa barn som mina i skolan. Hur utebliven hjälp stjälper dessa unga. Mosar sönder dem lika lätt som vi slår ihjäl en sommarmygga. Smack!
Jag skall fundera ett litet tag till hur vi gör. Resonera med My Love. Jag vill medverka hundra gånger om, men måste verkligen tänka till nu. Har fullt förtroende för reporten som var så himmelens ödmjuk, men måste tänka två varv till.
Junior tycker det är helt okej att prata lite om sina tankar kring skolan. Sam begriper inte varför tv skall hit, för det är ju som det är. Men han låter dem göra det bara han slipper prata. * Ler*

Tror att våran historia behöver berättas för att hjälpa andra. Förhindra sönderfall och modern häxjakt på oss föräldrar som syndabockar.
Ja ni fina läsare. Vi får se hur det blir. Berättar inte vi så gör förhoppningsvis några andra det.

‘

CRESCAT SCIENTIA-må kunskapen växa

Kramen mamma Z

^^

Read Full Post »