Feeds:
Inlägg
Kommentarer

När vi tiger om ett brott

20140903-064917.jpg.
När ingen vill veta om det. Ett brott på öppen gata med så många vittnen runt om.
Ingen åtalas. Ingen sätts dit. Ingen gör något åt att förhindra att det sker igen.
För det har det gjort.
Idag och imorgon. Och nästa vecka.
Begår brottet och förhåller sig inte till svensk lag.
Offret är idag min son. Imorgon någon annans.

Junior vill gå till skolan, men förmår inte som andra just nu. Han har lagen på så sin sida att få göra det på sina premisser.
Media har hittills inte nappat, mer än en fin journalist på en av Sveriges största tidningar, men vars redaktion inte vill ge detta stora svarta rubriker.

De klappar kommunerna medhårs och det känns som om de skyddar en brottsling.

/Mamma Z

IMG_8494[1].

Om jag åker rattonykter bryter jag mot lagen. Rånar jag en bank bryter jag mot lagen. Fifflar jag med skatten bryter jag mot lagen. Har jag en hembränningsapparat i källaren bryter jag mot lagen.
Allt detta får sina konsekvenser  om jag åker dit på det. Straff. Böter. Fängelse. Lagar är till för att följas. Åka 30 på en 30 väg. Vara en god medborgare.
Jag trodde det gällde alla.
Att de lagar vi har skall man förhålla sig till.
Men inte om man har ansvar för en skola på gymnasiet. Nej då kan man bryta mot lagen och låssas oskyldig.
Säga ”sorry men viiiiiii kan iiiiiiiinte hjälpa, viiiiiii har iiiiiiiinte de resurserna” och titta åt ett annat håll. Inte bry sig för frågan ägs av någon annan som skyller på någon annan i sin tur.

Junior får inte den skola som Svensk lag säger att han skall ha. På gymnasiet verkar nya direktiv gälla. Antingen går du i stor klass med 30 andra eller så blir du hemma.
PUNKT.
Han har varit hemma i sex veckor nu. Tappat stinget och suget. Skiter i skolan.
Det finns vissa anpassningar som jag kräver, som Hab står bakom och som är rimliga för att få detta att funka. Med Sam som stark förebild om hur det kan gå och bli om man tänker rätt och gör rätt så blir det så jävla bra i slutänden.
Junior har inte ens fått chansen.

Ett ord jag vill framhäva av är FRAMTIDSINVESTERA. Och jag vill stå och skrika mig hes på torget tills varenda en tagit till sig det vad det innebär!!

Låt våra barn och unga kosta pengar nu, låt dem lyckas på sina premisser, låt dem kosta pengar för det är SÅ välförtjänta pengar längre fram. Vi kommer att ha medborgare som inte hamnar i kriminalitet, som inte börjar ta droger som ett misslyckande så lätt är orsaken till, Vi har medborgare som försörjer sig själv och inte blir bidragsberoende, vi har medborgare som inte hamnar i psykisk ohälsa och alla de kostnader det medför mm.
Det finns SÅ mycket att vinna på att låta dem ha en skolform som fungerar, som tar dem framåt och vidare i livet.

Nu har kommunen tagit honom upp på toppen efter framgångarna hos resurs gruppen han gått på och han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Och nu puttas han utför stupet inför gymnasiet och i princip säger vi ”lycka till” och det är allt vi gör. Inga anpassningar överlag som han måste ha, finns.

Idag brann jag av.
Anmälan till skolinspektionen inskickad.
Imorgon kontaktar jag media.
Nu får det bara vara nog. Varför skall jag bråka och tjafsa och agera polis för att kommunen väljer att bryta mot lagen? Och jag har mailat tio stycken som alla är ansvariga för sonens utbildning. Inte en enda har svarat mig.

Jag trodde jag var härdad efter åtta år av kamp för mina barn fram och tillbaka.
Men jag blir lika heligt förbannad igen.

/Mamma Z

 

 

 

IMG_9766[1]
.
Jag pratade med läkaren i veckan.
Har ingen aning om hur vägen tillbaka till hälsa ser ut, så mycket är beroende på de spelbrickor som omger mig. Livet. Omständigheter och vem som gör vilket drag i vilken ordning.
Så mycket har blivit satt ur spel. Som det inte finns en chans att jag kan berätta för er här och nu. Men så mycket bottnar än i ett samhälle som inte kan backa upp på barn som mina och vilka konsekvenser det ger hos dem. Det är jobbiga grejer jag fått konfronterat. Gör så än. Vet att jag kommer att rustas för ytterligare krig och jag kommer att dra igång det imorgon.
Parollen ”en skola för alla” gäller bara när kommunen själv har lust för det. Efter att ha inväntat ett svar ifrån någon av de tio personer som är ansvariga för Juniors utbildning och jag inte fått ETT enda svar tänker jag inte vänta mer. Mailet gick iväg för tio dagar sedan och Junior har nu varit hemma 8 veckor utan skolgång. Vem drabbas tror ni?
En av orsakerna till att jag nu börjar vara utbränd – igen. Och ingen frågar efter hur Junior mår. Inte någon!
Jag skall göra någon annans jobb. Jag skall se till att en hel kommun följer svensk lag vilket de i nuläget inte gör. Som om min energi inte behövs på andra fronter ?

Min läkare är fantastisk.
Förstår varför jag tappar känseln i ansiktet. Varför jag får feber och influensakänsla flera gånger i veckan. Varför jag har minne som Doris i Hitta Nemo filmen.
Jag är sjukskriven på halvtid nu.
Måste orka leva.
Men just nu finns det inte en chans till att läka..

Kram Z

20140712-235342.jpg

Vi önskade det lila livet välkommen till världen. Vi gjorde allt vi kunde för att älska det. Skydda det. Vårt barn. Vår lycka.
Åren gick och liten blev större. Vi fick veta att barnet hade adhd, add, asperger eller autism. Kanske en blandning av fler diagnoser.
Vi fortsatte att älska. Fortsatte att stötta när hinder började uppenbaras. När de skulle övervinnas.
Det började bli oroligt på många fronter. Den lilla fick inte rätt hjälp och stöd i skolan och tilläts att misslyckas och göra det fler gånger än vad det fanns dagar på ett år. Det var mycket som började bli jobbigt. Livet överlag med dess motgångar. Känslan av utanförskap och inte passa in. Att sakna en framtid och tro på sig själv att allt var möjligt.

Den lilla klev in i puberteten och det var då många av oss föräldrar rasade om vi inte gjort det innan.
Vi orkade inte mer när den vi älskade mest på denna jord mådde så dåligt att vi själva knappt orkade andas tillslut. När månader av psykisk ohälsa gjort sina avtryck hos ungdomen. Kanske år. När vi parallellt med det hade kampen mot skola och kommun att tampas emot. Vi som blev många gånger ifrågasatta. Vi gjorde inte rätt med våra barn fick vi höra, felet att så mycket annat felade var säkert vårt också.
Mitt i allt fanns ett barn att rädda livet på bokstavligen. Förmå det att vilja leva. Att orka. Att orka ta sig igenom en dag. Kanske orka ta sig igenom timmar när stormen var som värst.

Vi är många föräldrar som dansat till Djävulsdansen som SVT nu uppmärksammar. När vi är den som står barnet närmast och bara ser på hur livsgnistan försvinner ur blicken. När vi samtidigt är den som skall förmå dem till att leva. Att läka. Att lyfta blicken och se att en dag så vänder allt. Livet tillhör dem med.
Vi som är anhöriga och livräddare på samma gång. Vi faller vi med tillslut. Blir vi inte fysiskt sjuk så blir vi det psykiskt. Psykisk ohälsa drabbar oss med fast i en annan form än hos våra barn.

Det finns massor av insatser som behöver till för att stävja detta, för att förhindra förfallet hos en ung människa och på sikt även dennes föräldrar.
Vi existerar i högsta grad, men så sällan vi får komma till tals, komma fram i ljuset och berätta för er andra om hur det är. Varför det är som det är.
Okunskapen är stor på många håll och det är därför vi hamnat där vi är idag.

Tillsammans kan vi förändra, men vägen dit är lång tills vi når en punkt som känns okej.

Texten är baserad på egna upplever och det jag har fått höra av andra föräldrar. Jag ger den röst nu på bloggen för att vi finns. Och gör det i tusentals.

/Mamma Z

.

Ont

20140529-205734.jpg

Var länge sedan som livet gjorde så ont. Så länge sedan det var så här tufft. På så många sätt och kan inte yppa ett skit för er här. Läsning som skulle behövas för att förmå samhället att inse sina brister och göra åt saker och ting i tid.
Våga se dessa barn och göra något åt det.

KRAM

När allt bara tog slut

20130406-025437.jpg
.
Min fina vän i livet. Som kände mig och mitt liv, gjort det länge. I 26 år fick vi vara vänner och jag fattar fortfarande inte det som hänt. Att du inte finns kvar bland oss. Att vår vänskap tog slut här och nu. Att vi inte fick säga varandra allt det där som man bara vill göra till någon som betyder stort för en. Ändå var vi bra på det. Att ge uppskattning och omsorg. Men gjorde jag det tillräckligt bra? Visste du vad du betytt för mig genom tid? Allt det som bara var vårt ett tag. När vi var bästa vänner en lång period.

Imorgon skall jag få ta mitt farväl av dig och det känns hur jävla sjukt som helst. Sams fina gudmor. När jag skickade in minnesgåvan till dig och skrev om dig känns det så absurt. Fan du ska ju inte vara död, du var ju så levande nyss, var mitt ibland oss.

Gråter mycket nu, men finns annat att gråta över med. Livets prövningar som blivit allt mer jävliga mellan varven. Men mest är dig dig jag gråter över. Gråter för det vi hade, gråter för de vi aldrig fick. Vi skulle ju bo vägg i vägg på ålderdomshemmet och poppa E type!! Vår vänskap skulle ju vara mycket längre än så här.

Du har följt mig så långt på min resa i livet och jag greppar inte att du kommer att fortsätta göra det.
Istället fick änglarna en till ängel, som alldeles nyss var det bland oss..

Kramar

Still Alive!!

20150919-170310.jpg

Av många anledningar så skriver jag inte här länge. Och jag saknar det. Massor. Min ventil utåt.
Jag har massor att berätta, kanske mer än på länge. Omständigheter gör att jag inte kan. Det går inte. Inte nu. Kanske jag skriver något fingerat om det som varit och är och komma skall. För det bara måste ut. Måste påvisas vad som händer när omvärlden fortfarande väljer att titta åt ett anat håll.

Sommaren har varit en underbar tid samtidigt som det motsatta.
Och jag verkar inte palla alltsammans. För att finna min väg till hälsa, för att motverka att bli så himmelens sjuk som sist har jag börjat skriva på INSTAGRAM om den, så ni hittar mig på meusfortuna som är ett öppet konto. Ser det som en del i att läka, att bromsa och göra det nu innan smällen.

Ses vi där ett tag?
KRAM Z