Lördag kväll. Lördagsmys i soffan. Chips, dipp, cola. En bra film som passade Sam om skateboard åkare..lagom underhållning från disney channel. Dax att sova. Halv nio. Vill rita lite m mamma vid skrivbordet på sitt rum. Gör gärna det. Småtrevligt. Småprat oss emellan. Kurar se i sängen. Han ligger i mitt knä och myser. Masserar hårbotten. Känner att det är en bra stund och dagen varit ok..fick lov att vara pedagog några gånger så lotsade jag igenom det som var svårt..När jag kall gå blir det kortslutning för han. total härdsmälda direkt.Spark i magen, nyptag i armen.
– men gå då förihelvet så du får din vuxentid som du säger är så viktig. jag tänker inte sova! Kudde o täcke åker ner på golvet. Han sitter i sängen, dödstrött och impulskontrollen fanns inte alls. eftertanken varför mamma skulle gå, tacksamheten att jag varit där nästan en timme med han. Egoist, så typiskt för han att vara det och han kan inte göra något åt det heller.Den ingår ju i hans diagnos..egoismen.. Jag höjer rösten markant. Markerar vad som är ok och inte. Går därifrån med en puls på 180.. Kommer tillbaka efter en stund.. Ångerfull..
-Vill att vi är sams nu mamma. Jag förklarar min sida hur jag ser på det..varför jag inte kan vara med han i timtal..Då kommer det som jag hört hundra gånger förr..Livet är jobbigt. Krav från alla håll. Måste anpassa sig i en värld han inte förstår sig på..han tänker kasta sig framför en bil och dö. Eller köpa medecin på apoteket, Kan ju dricka förgiftat vatten åxå..
– Finns ingen andledning att leva, jag bara förstör ju livet för er andra. Hela tiden. Jag tycker det är drygt att leva, det är inget roligt längre.
Måtte jag få hjälp, verktygen att hjälpa mitt barn..han är 9 år och tänker så hemska tankar som självmord..stackars stackars älskade Sam..
Read Full Post »