Åh Sam..min älskade Sam..som livet ter sig nu mot oss och jag tappar greppet om det..Det finns inget som jag älskar högre än dig och lillebror..det vet ni.. Julen blev en hård prövning och jag som brukar kunna rodda dig, lotsa dig igenom svårigheterna drog rejäl nitlott.. Jag fattar inte hur man kan bli så arg och frustrerad på någon som man älskar så..men..du kan ännu inte behärska din ilska och dina motgångar..du kan ju inte rå på ditt sätt att vara..men jag kände verkligen hur ilskan ändå tog överhanden på dig då du toksmall hemma hos farmor och hela huset var fullt av sovande gäster..det tog lång tid för dig att landa och ännu längre tid att få fram vad som gjorde dig så vanvettigt frustrerad så att tanken inte kunde tänka alls..
De som inte lever de liv som jag gör kan aldrig förstå..fattar inte hur hårda smällarna är då man blir totalt knockad och golvad..vilken kraft det krävs för att resa sig och stå pall nästa gång det smäller..Detta är inget ”normalt” liv..Lillebror vet inte om något annat..då vi var i stockholm riktigt längtade han efter sin storebror..”hur kan du längta så då det är så jobbigt för dig med Sam”frågade jag då.. ” Därför han är min storebror och jag älskar honom” löd svaret Denna jul blev lika bra som jobbig.. Vi har nu levt med Sams diagnoser i 6 år nu och det känns som ett envist tuggummi som hindrar oss på färden..man fastnar på vägen..sitter fast..och förbannar det emellanåt.. Jag måste erkänna att jag gör det..
Jag skulle ha träffat en god vän på annandagen. Jag och min man bodde i hans hemstad i 4 år innan vi flyttade och svärmor bor kvar..så vid de få tillfällerna som vi kommer dit så försöker jag se mina fina vänner..när utbrottet var som värst denna natt så såg jag bara möjligheten av att se henne flyga ut i julnatten..när han mår så är det bara hem som gäller.. När vi sedermera vaknar så har Tobbe åkt på magsjuka så det hade blivit hemfärd ändå..resan hem de 18 milen blev nästan en mardröm..ishalka så kröp i 60-70,,Sam med sitt stingsliga humör och som hann med att både små smälla och toksmälla en vända emellan vänderna då vi fick stanna så att lillebror fick ur sig sin magsjuka..Jag bad till högre makter om hjälp..styrkan att orka ta oss hem utan att jag skulle tokflippa på köpet..Tårarna brände och jag kände bara en lust att fly från alltihopa..time out..men så funkar ju inte vårat liv..Det dåliga samvetet knackar på och ifrågasätter mig och min roll i barnens liv..jag har det inte lätt med dem just nu, tobbe testar gärna gränserna nu så jag blir slut bara för det..jag kan heller inte vara spännande för killarna nu..en snäsig mamma för lilla minsta..men blir väl så då man inte orkar alls..eller då man är så less på detta livet..
Vet inte om jag hinner med att skriva något mer detta år..på min lediga dag imorgon skall jag bara vara med killarna och sen jobbar jag både innan och på självaste nyårsaftonen..nattpass,,någon måste ju vara där på sjukhuset och ta hand om de sjuka oavsett vilka festligheter vårat moderna samhälle serverar..
Tackar innerligt för allt vad denna blogg tillfört mig under detta år..bara det att jag fick sommarprata i radion tack vare dennes existens…ni har alla varit fantastiska som orkat följa den..och ni..mina nyfunna bloggvänner är ovärderliga!!Tackar att ni finns där ute..mitt nyårslöfte får bli att förverkliga en bloggträff för oss 🙂
Önskar er alla ett gott nytt 2010 då jag hoppas att allt blir till det bästa för var och en..Allt gott till er med stor kärlek från
Mamma Zoffe
Känner med dig och vet hur det är. men som tur är går det både upp och ner när man lever med detta!Önska dig ett Gott Nytt År och nya krafter! Kram Louise (från FB)
Men oj, oj, oj vilka jobbiga dagar ni haft och speciellt resan hem måste ha varit fruktansvärd. Jag förstår precis din känsla just nu, vi har ett liv som sätter oss på stora prövningar. Precis som Tobbe resonerar Lilla O. Hon tycker Bus är asjobbig men är ändå den som ständigt oroar sig för hur det ska gå för honom. Samtidigt har även hon börjat visa en allt mer jobbig sida då hon trotsar oss. Om det är ett sätt för henne att ta uppmärksamhet eller vad det handlar om vet jag inte. Stor kram till dig och jag hoppas ni får en fin nyårsafton och så tar vi nya tag inför nästa år!
ojojoj…förstår dig verkligen, har en tös nu med tonåren som knackar på, hon är som förbytt och jag saknar den lilla livliga, glada, sjungandes 2-åringen igen…Det som kommer nu är otroligt…ur hennes mun, elaka saker om mig, hur dum och ful jag är, så fort jag öppnar munnen är det fel, vad jag säger, hur jag säger det osv. *suck*Jag har ju då bara ett barn men kan förstå att Tobbe saknar sin bror då denna inte är med, han är ju van och som sagt oavsett så älskar han ju sin bror, mamma och pappa :)Hoppas ni kan få en bra start på 2010 i allafall och att lugnet snart lägger sig runt er lite…kanske Sam också är på väg in i förtonåren, våra barn har extra jobbigt då och brukar då ofta också verkligen bli medvetna om att andra uppfattar dom annorlunda, inse att det faktiskt finns outtalade sociala koder som dom inte greppar osv.Alltså en väldigt svår period förtonåren och tonåren…KÄMPA PÅ!många nyårskramar med massor av positiv energi och skoj det skulle vara med en träff!//Mia
Jag känner med dig och familjen!Vår jul var precis så där förra året, slutade i tårar och ilska. Du har helt rätt, INGEN som inte lever detta kan förstår. Hur mycket dom än står där med sina huvuden på sned och medlidande ögon.. Vet inte om det blir bättre eller sämre av det?! Förra årets härdsmälta höll i sig i 4 dagar. 4 dagar!!!I år tittade vi på varann och sa: vi gör detta på vårt sätt. Julklappar får man öppna när man vill, vill han sitta själv och äta får han göra det. Inga krav, inga måsten. Vid lunch sa vi: Om allt går åt helvete nu, så var i allafall dessa 3 timmar bra. Så höll vi på hela dagen, för att se det positiva och hämta kraft tror jag. Och det gick bättre, inte smärtfritt alls, men bättre än förra året! Önskar dig ett Gott Nytt år med glädje, energi och bra lösningar!
Ja det är inte enkelt alls detta! tycker att Johanna här ovan skriver mycket bra! När sonen får göra det han mår bra av funkar det bättre, att tvingas att vänta, göra speciella saker och umgås gillar han inte alls. Men det är så många måsten och så mycket man BÖR göra i detta livet. Så många som tycker hur det ska vara och hur man ska göra och goda råd in absurdum får man!Jag hoppas 2010 blir ett bra år för er!Skickar många kramar till dig och hoppas det ger någon styrka i kaoset!KRAM!
När kraft och ork finns, finns mina tankar och dagar på: asfamily.blogg.seDet hjälper mig att veta att andra också går igenom det vi gör…
Oj, vilken mardrömsresa ni måste haft. Inte lätt att åka med diagnoserna på en sån färd, förstår jag. Det övar verkligen tålamodet på alla. Jag håller också med Johanna här ovanför. Att försöka anpassa sig och leva helt på diagnosernas villkor är nog det enda vettiga man kan göra. Vi fick rådet att skala bort allt som oroar och stressar vår son. Försöka få ner honom på jorden så han lugnar sig, försöka få stabilitet runt honom under en period. Det blev för mycket för honom ett tag och då eskalerar utbrotten hela tiden. Inte lätt att leva ett svenssonliv inte. En bloggträff skulle vara så kul om det blev av! Kämpa nu på. Styrkekramar från mig!
Hej ZoffeVille bara önska ER ett GOTT NYTT ÅR//Ann
Vad du är bra på att beskriva din verklighet. Och min – för jag känner igen så himla mycket från vårt liv. Hoppas nu att 2010 blir ett helt okej år för er alla i familjen. Stor jättekram från Mib!