Dit min längtan alltid är

Jag bjuder er på ett stycke ur min kommande bok (jodå..den skall komma..tar lite tid bara att skriva den..) Då vi bestämt oss för att tredje sommaren sedan 2007 åka till mitt paradis på jorden, Hunnebostrand så kom jag att tänka på detta stycke jag skrivit.. Varsågoda!

”Jag suckade ännu en gång för att skaka av mig olusten och gick ut i köket. Tillredde lite förmiddagsfika till oss båda, blandade i ordning ett glas med hemkokad apelsinsaft. Lade in djupfrysta kanelbullar in i mikron, dukade brickan och vi gick ut och satte oss på altanen. Våra vita dunbollar till kaniner släpptes ut ifrån uteburen och gjorde oss sällskap i sofforna. De nosade och skuttade runt Sams ben och jag riktigt såg på honom att det var då han mådde som allra bäst. Inga krav på att prestera, inga krav på att anpassa sig, inga krav på att göra andra till viljes. Bara få vara. Vila i nuet. Carpe diem.

–        Jag riktigt längtar till sommaren mamma sade han och klappade en av kaninerna bakom örat. Då du packar picknick korgen och vi åker till Hedkärra sjön och äter frukost på bryggan. Fan som jag längtar och då slipper jag skolan också.

En hög suck gjorde sig ljudlig, blandad av både lättnad och frustration.

–        Jag längtar dit jag också, fyllde jag i. Det finns inget bättre än det.

–        Joho du, Hunnebostrand och ditt hav som du jämt tjatar om. Han flinade lite lätt. Plötsligt slog det mig ännu en gång hur fin han var, vår kille. De vackra dragen framhävdes då han mådde som bäst, då pannan inte var rynkad i bekymmers veck eller munnen var ihop snörpt och blicken betungad. Han var född vacker med sina drag som började lämna barnstadiet mer till tonårsdragen. Jag kunde bara ana hur förtjusta tjejerna skulle bli i honom framledes, hur de skulle smyga efter honom i skolkorridorerna och hopplöst drömma om en tryckare på skoldiscot. De blåa ögonen glittrade till och leendet var lika belåtet som på Mona Lisa.

–        Skulle vara det då svarar jag. Du kan din mamma rätt så bra du. Jo Hunnebostrand har fångat mitt hjärta.

Vi småpratade om ditt och datt innan Sam lämnade mig ensam kvar ute i den sköna maj morgonen som precis börjat fylla dagen med innehåll. Jag slöt ögonen och lutade mig tillbaka i soffan. Lät solen värma min bleka hy som inom kort skulle väcka mina fräknar till liv igen och tänkte tillbaka på det Sam nyss påtalat som var så sant. Min eviga saknad efter havet, en slumrande längtan som fanns med varje dag. Jag förnimmande känslan av att sitta på de solvarma massiva klipporna på Ramsviks naturreservat. För mig var det paradiset på jorden och det var svårt att förstå varför man måste åka halva jorden runt för att förnimma den känslan. Jag åkte 42 mil tvärs igenom Sverige när jag fann det. Platsen fanns kvar i mitt innersta och som togs fram emellanåt, som en inre meditation, så vilsam att vila i. Första mötet med vad jag kom att anse som jordens vackraste plats var en semesterresa tillsammans med min mamma och killarna. Det var första veckan i juni då Sam skulle gå ut tredje klass och vädret var generöst med sin molnfria himmel. Det upplevdes som att resa till medelhavet med infriad solgaranti, brukbart var annars att regnställen blev mer använda än badkläderna när Sverige turistades. Vi vaknade upp till värmen och solen som välkomnade oss varje dag med ett stort leende. Den rödvita stugan som vi hyrt låg precis på klipporna invid det kluckande havet som luktade en blandning av salt och tång. Min själ var salig var dag över utsikten som erbjöds. Stillsamma fiskebåtar puttrade förbi, fåglarna skrek högt i skyn och synen av kurviga, fylliga klippor fanns överallt. Tid och rum tycktes stå stilla och bekymmer var ett förlegat ord dessa dagar, fanns det överhuvudtaget i vårt liv? Hade hela vårt liv därhemma varit en inbillning där vi maxat upp svårigheterna till större proportioner än vad det var, att vi såg allt genom ett förstoringsglas? Sams diagnoser var som bortblåsta denna vecka och vi omgavs av en nio årig kille i fullskalig harmoni. Var det så livet med honom skulle vara om diagnoserna, det dolda handikappet, inte fanns? Vilken härlig kille han tilläts vara då! En av alla dessa underbara försommardagar packade vi med oss picknick korgen i bilen och åkte för oss, outforskade delar av ön som vi bodde på. Enligt turistbroschyren vi ögnat igenom var detta ett måste att se om man vistades på Ramsviks landet och vi lydde den inrådan. Den ålderstigna asfalterade vägen slingrade sig över de böljande klipporna och blev allt smalare. Avsaknaden av träd var fullkomlig och gråskalan av klippor dominerande så långt ögat nådde. Bilen vaggade fram genom gropar och gupp och längs med dikeskanten fanns lågväxande fauna som var ny för mig . Framför bilens vindruta uppenbarades så småningom bara vidöppna havet och klipporna intill. Bilen ställdes på angiven parkeringsplats och killarna kastade upp bildörrarna och sprang med iver ut mot havet. De skrek av upphetsning till varandra över alla fynd de gjorde utmed vägen i form av stenformationer, upp spolade fiskenät eller kossorna som strövade fritt utmed ängen som angränsade till klipporna. Vinden slet tag i deras blonda hårlockar som blev till virvelvindar runt huvudena och stod rätt ut. En övermäktig känsla kastades över mig då jag klev ur bilen, en fullkomlig dyrkan inför naturens skapelser. Ett ögonblick som jag aldrig kommer att gömma och ett av få som tagit tag i mig så.”Det är här som jag hör hemma, det är hit som min längtan alltid har funnits. Det här är min utvalda plats på jorden ”tänkte jag ödmjukt. Visst kan det låta banalt, med det var så det faktiskt kändes, som en religiös upplevelse. Vi blev kvar i timtal till min stora lycka, där himlen mötte havet i en vacker kombination. Himmelen tycktes aldrig ha ett slut och havet likaså. Oändlighetens konstellation som lyckades få människorna att stanna till, reflektera och uppskatta livets skafferi av rikedom. Så mycket lycka som var gratis, upplevelser som inte kunde köpas för pengar, uppskattningen över att man levde och fick uppleva dylikt. Kaffet i termosen var för länge sedan urdrucket och Ballerina kakorna ett minne blott i nöjda barnmagar. Den turisttomma platsen fick en stor given plats i minnenas rum. Det var dit jag vände min inre blick ibland och det känns nästan som att vara där på riktigt varje gång. Skulle jag någon dag i en framtid bli så kraftigt bemedlad med pengar så skulle en mäklare kontaktas och jag skulle köpa mig en stuga invid dessa klippor, detta hav och detta enorma himlavalv. Min evighet. Min lycka. Min plats på jorden. Fram till dess fick jag nöja mig med korta påhälsningar om semestrarna, titta drömskt på min förstoring ovanför kökssoffan på det fotografi som förevigat ögonblicket jag så ofta ville återuppleva.”

K R A M I S    M A M M A    Z O F F E

Annons