Vi har ett möte i skolan. Jag hejar på två av Sams tidgare kompisar. ” Är Sam sjuk” undrar den ena killen omtänksamt. ”på sätt och vis” svarar jag. ”Hälsa att han skall krya på sig”. Det är nära att det brister för mig där, just då, invid cykelstället..
Det skär och gör ont att höra. Sam som förrut var en del av all den fina gemenskap står helt utanför den nu. Förr hade vi fridtids här hemma, det myllrade jämt ungar här som var med Sam. Nu är telefonen tyst. Inte ens skype gör sig till känna på datorn. Barnen har hittat andra vänner att vara med, vänner som inte är lika tillbakadragna som Sam. De har i de flesta fall haft kul här..Skrattat, skojat, myst, diskuterat, analyserat.. Nu är det bara tysnad som råder..och en självvald sådan. Sam påstår att det är så här han vill ha det..och när jag insåg varför han backade idag och inte gick på sin lektion i skolan börjar jag mer och mer fundera över det här med att inte kunna konfronteras med andra längre..
På väggen i klassrummet hänger skolarbeten som klasskamraterna gjort. Teckningar. Delaktighet som inte finns i Sams värld just nu. Det känns i hjärtat. Jag kan inte rå för det. Det brister inuti mig. Håller ihop. Stiff uppear lipp ni vet..Show must go on. Justja..det var så det var…Min finaste kille i världen..du förbryllar mig så..
K R A M IS M A M M A Z
Goaste mamma Z!!!Du vet att jag tänker på er dagligen i allt jobbigt som pågår i era liv. Jag önskar så att dessa tankar kunde göra lite mera praktisk nytta också, men tyvärr får det bli på ett annat plan och jag hoppas att det ger något extra litet energitillskott till dig och O´hana!Stora styrkekramar till dig, du din kämpe som aldrig ger dig, som alltid orkar lite till trots att du borde ligga slagen till márken för länge sedan.Din familj kan verkligen skatta sig lycklig att du är gjort av detta starka virke med ett så stort hjärta som du har.Åh vad jag önskar att det blir bra….Lena
Lena fina vännen..minns inte du hur mycket som de tankarna verkligen påverkar mig?? I rätt riktning..Jag vete katten vilket virke vår herre byggde mig av men de må vara det slistarkaste iallafall..ha ha..STOR KRAM och tack för din städniga omtanke kring oss!!
Jag vet inte om gårdagens inlägg handlade om helgen som gick. Eller om det var en dag i somras som skildras nu. Men om det var igår han var så duktig så vore det konstigt om han klarade skolan idag!Energin är begränsad. Kör man hårt på en front finns ingen kvar till nästa. Förrän man fyllt på. Och det kan behövas mycket sömn och ”vanliga saker” som WOW t.ex. innan den är tillbaka.Det gör det begripligt, men det gör det inte mindre tungt….
Kloka tankar som mycket väl kan stämma in..som vi inte alltid tänker kring..Tack för påminnelsen om att se det ur det perspektivet..
Kramar om ❤
Kramar tillbaka!! Hoppas allt går bra för dig med alla fotonader 🙂
Det var någon klok person som sa att ”fysisk inkludering ofta leder till social exkludering för barn med npf”. Tyvärr är det nog ofta så som du beskriver att kompisarna försvinner en efter en och vad det beror på kan man inte alltid sätta fingret på. Sorgligt är det så man nästan inte orkar tänka på det. Malene
Oj, det där var komplicerade ord..får nästan googla på dem :-)Fast den som lider av det är ju jag, inte Sam vad det verkar som..
Ja, tänk hur man kan förändras på några år. Ser likheterna med William. När han var yngre var han så utåtriktad och tog lätt kontakt med vem som helst. Nu har han 1 kompis i skolan och 1 på fritiden (grannens son). För William existerar inga andra vänner. Han visar inget som helst intresse av att umgås med någon annan. Om kompisen är upptagen med annat (och det händer rätt ofta) blir W sittandes för sig själv på rummet, han ser ingen som heslt anledning till att gå ut, hoppar inte ens på studsmattan längre. Han säger att han är nöjd med sitt liv och det kanske han är. Lik förbannat gör det så ont i mitt mammahjärta.Varm strykekram till dig, Mamma Z….Ann-Sofie
Ja våra killarna följs ju åt då de är lika gamla :-)Skönt iaf att han har någon vän som det funkar med..Jag har en kompis vars son har AS. Nu är den killen rätt stor och han har aldrig haft några vänner och inte efterfrågat det heller. Han är fullkomligt nöjd med hur det varit och är.. vi kanske får försöka ställa om det tänket.. Huvudsaken att de är nöjda med livet och ifrån sin synvinkel.Allt gott till dig där i Norr!!KRAMISAR tillbaka!!
Jadu kära Mamma Z! Vad säger man?? Visst är det med stor sorg i hjärtat man tänker på hur det blivit för våra barn! Tror jag har skärmat av den här biten…. tänker jag på det för mycket så vet jag att jag klappar ihop…. är en känslomänniska i stora mått nämligen! Kanske kommer det ut senare, jag vet inte. Samtidigt vet man inte hur mycket barnen själva lider av situationen?? Man undrar ju…. trots allt…. Kramar om dig Stort!!!//Bellan
Nej jag tror att Sam är lycklig som det är just nu och det är väl så jag får försöka att se det.. Justnu innebär en kompis att han måste ta så mycket hänsyn och vet att han blir otroligt lätt irriterad på småsaker som en kompis gör eller säger..k r a m i s a r
HejSe det på det hära viset. Han har haft kompisar och vet vad det innebär. Det finns barn som frågar efter honom. Han har kunnat leka med andra barn när han ville, de tycks finnas kvar om/ när han orkar ta kontakten. Det finns många barn med och utan npf som inte har några kompisar på fritiden. Vi har kommit så långt att mitt barn får vara med på rasterna, men ännu har ingen ringt på fritiden. Mitt barn orkar inte längre ringa och försöka efter alla nej. Mitt barn får lätt kontakt med andra barn på främmande platser, men på hemmaplan fungerar det inte.Jag förstår att du tycker att det är jobbigt att Sams kompisar försvinner.
Jo det är sant det du skriver…Hoppas det kan ordna till sig för ditt barn, då det inte är själv valt att ha det så.. Här vet vi vad kompisskapet innebar iform av delaktighet och allt annat skoj som de gjorde..