Jag funderar på att byta namn på bloggen helt i min flytt.. Jag har tänkt på det till och från, men den dagen som Sam hittar hit och verkligen läser vad jag skriver om oss alla i Ohana..? Han vet om dess namn och googla är ju ingen konst för att hitta hit..
En av kommentarerna här under öppnade upp igen för tankarna kring detta. Hur mycket kan man hänga ut sitt barn och de svårigheter som finns omkring? Jag är noga med att aldrig publicera bilder på barnen så att man ser vilka de är, (men bilder som små, som här ovan går bra för Sam är sig så fruktansvärt olik som stor nu..) jag nämner inte i vilken stad vi bor i och barnens namn är lite fingerade..Många i vår stad vet vem Mamma zoffe är i och med min sommarpratarkanditatur i P1, mitt sommaprprogram i P4 och då jag var med i efter Tio i TV4 i fjol..det kan jag inte gömma mig ifrån..och Sam har givit high five till att jag ställer upp och pratar om honom i de medierna ” Då kanske fler kan lära sig och förstå barn som jag” har han sagt.
Många av er vet om en bok som är under skapandet och jag känner att den måste bli klar och ut på diskarna. Men åter igen, på hur mycket bekostnad av Sam? Så jag bestämde mig för att prata om de som varit fram tills han var tio år, att så mycket ligger i det förflutna och pekar på hur det var då och inte nu.. Visst kan jag ge ut den under pseudonym åxå.
Hur tänker ni kring detta? Ni som bloggar om era barn? Öppet eller anonymt? ni som bara läser hos mig och det sätt som jag berättar på? Jag har blivit mycket mer noga med att inte lämna ut allt. Ni får bara se de stora penseldragen här..jag sållar massor numera..men är det tillräckligt??
K R A M I S M A M M A Z
Jag har inte läst hos dig, så jag vet inte hur du skriver om dina barn. Själv är jag MYCKET försiktig med vad jag skriver. Det fåtal antal bilder jag lagt ut på barnen genom åren har jag blurrat. Namn används aldrig. Inte ort heller, men har man följt mig, så har man nog för länge sedan listat ut var jag bor, för jag är inte jättehemlig med det, även om jag aldrig skrivit det ordagrant.Vi har också en son med adhd (han är 10) och en som ska utredas inom npf nu i sommar. Det har förstås gett många funderingar (10-åringen utreddes akut i början av fjolåret) och jag har av och till funderat på att starta en ny blogg om bara det. Jag vill inte skriva i min vanliga blogg om det, just för att det känns för utlämnande. Jag vet inte vilka som läser, kanske finns det byagrannar och till och med kompisar till barnen som vet om bloggen, vad vet jag?Samtidigt kan jag tycka att det är skillnad när det handlar om ett tema som ditt. Du skriver förmodligen för att stötta och hjälpa andra i samma situation och det gör man ju bäst genom att berätta som det är. Å andra sidan är dina barn för små för att kunna godkänna att du blottar dina grubblerier kring dem på internet…Det är en svår balansgång! Jag tror du hittat ganska rätt, dock. Lämna ute en del, berätta om de stora penseldragen. Skriv om sådant som barnen inte blir förskräckta över att se att du delat med världen. =)
Jag håller med om att det är ett dilemma. Försöker också tänka som du att det kan hamna i ”orätta händer” och användas emot dem och det är ju det sista man vill som mamma. Samtidigit kan man ju inte skydda dem mot allt. Jag har varit väldigt öppen utåt i skola ocjh till vänner och bekanta med min dotters diagnos. Var mycket kluven kring detta i början men har fått kvitto på att jag gjorde rätt flera ggr. Dottern som fick sin diagnos vid 9 har accepterat denna och kan själv nu berätta för dem hon vill att hon har ”syndrom” som hon säger.I skolan har man tackat mig för att det underlättat både för dem och barnen att veta. Inte exakt diagnos men att hon är ”speciell”. Det är kanske inte riktigt samma sak som att skriva saker på en blogg i och för sig… Men jag tror att du redan gör rätt saker som att tänka dig för både med text och bild och att sålla.Tror att det du skriver är till stor hjälp för många och säkert även för dig själv och det får ju inte heller underskattas.Många kramar från J
Jag förstår precis hur du tänker. Jag hade en ”vanlig” blogg först och kände mig väldigt låst. Allt det jag ville få ut i text var jag tvungen att tänka flera gånger om. Det blev nånslags teaterblogg kändes det som. Du är ju mycket mer öppen än jag var i den bloggen. Och jag tycker egentligen att allt det där som är lite tabu behöver skrivas om.Tjabolinas utbrott likväl som Sams låsningar. Sorgen över Tjabos annorlundahet likväl som Tobbes resa mot eventuell diagnos. Och min bipoläritet likväl som dina bekymmer. Askungen på bal som du beskrev här nedan fick mig att börja gråta. Jag känner så väl igen det. Och det behöver ut till allmänheten. Det är så viktigt allt det där du berättat i radio och TV och nu din bok. Jag beundrar dig så mycket som klarar allt det där. Och jag håller föreläsningar just för våra älskade barns skull. Det är så viktigt mamma Zoffe. Men just det där att hänga ut sina barn…. det är så svårt. För mig har det mestadels handlat om Tjabo. Jag vill inte att han hittar min sida och blir arg eller ledsen. Och jag vill inte att hans kompisar gör det heller. Det får inte ske. Det var därför jag startade min anonyma blogg. Och det har jag aldrig ångrat. Så det är ett tips. För att ändå lyckas få ut det där man tycker är så oerhört viktigt utan att kränka sina barn. Men just det där med min bipolaritet kanske jag en vacker dag går ut med. Det är ju mitt liv. Och på sätt och vis kan det vara viktigt att ge svåra frågor ett ansikte.Ja det här var bara mina tankar. Kram!
jamen visst är det svårt..jag är ju lite halvanonym på min blogg också, inte mitt riktiga namn, inte några bilder där man kan se precis vem min son är och aldrig hans namn. Jag har heller aldrig skrivit var vi bor. Jag skriver inte heller om precis allt utan i det stora hela. Från början var jag ju så säker på att ingen annan skulle hitta bloggen och läsa den, men jag hade fel. Mina tankar har många gånger varit och snurrat på vad jag ska skriva och inte, men samtidigt är det ju viktigt att skriva om hur det är annars blir det ju en förskönad bild av verkligheten iallafall. Mina tankar och funderingar är ju som sagt ok, men resten??? Och visst finns där några som vet vem jag är som läser…och kanske några som vet om den som inte jag vet att de gör. Jaa, tankarna snurrar. Jag vill ju givetvis inte heller att Junior ska få veta allt som jag skriver och känner inför det liv vi lever eftersom det skulle kunna missuppfattasKram på dig vännen
Hade du själv uppskattat om någon som du har en nära relation med skriver om de problem den personen upplever i sitt umgänge med dig?För vems skull skriver du, din, Sams, andras skull? Är det värt att få problem tack vara det du skriver eller leder det till bra saker för dig och Sam?Jag vet inte vad som är rätt eller fel, precis som jag inte kan se vad som är rätt eller fel med att skriva om mitt eget sexliv, hur det kan påverka barnen längre fram om det kommer ut osv. Tror verkligen man måste tänka igenom varför man gör som man gör, känna att det är något man verkligen orkar stå för, ta strid för även om det blir jobbigt. I mitt fall så handlar det ju om mina val, något jag och Fru S får stå för själva, inte något som är kopplat till barnen i man ser rent krasst på det. I ditt fall så handlar det ju om dig och en annna individ, där ni är två personer som kan ha olika tankar om det som händer, olika uppfattning om det hela, där olika behov står emot varandra.//Herr S
Lägger in 2 inlägg som följer med den gamla bloggen och hit:
Bellan
min blogg http://bellan-autism-adhd.blogspot.com 25 maj 2011, kl 18:40
Det här är inget lätt ämne…. balansgången är jättesvår. Jag för min del bloggar anonymt med ett alias som ingen i min närhet egentligen förknippar med mig, så det går inte att googla fram det på ett enkelt sätt. Jag nämner aldrig våra namn eller var vi bor. Däremot har jag ju bilder som kan kännas igen…. Jättesvårt att veta var man ska dra gränsen.
Lite av syftet med att jag började blogga är ju att försöka förmedla lite förståelse för diagnosfamiljerna. Hur det är att leva som vi får göra. Hur det är för individen som har diagnoserna m m. Och det kan man ju inte förmedla om man inte skriver som det är. Naturligtvis finns det sånt man inte skriver ut som är alltför känsligt, men ändå i stora drag.
För dig måste det vara extra svårt eftersom ditt ”mamma zoffe”-namn blivit så pass känt när du varit i media bl a. Många googlar säkert på det namnet.
Man får nog helt enkelt gå efter sin egen magkänsla. Hur man än gör så är det säkert andra som har åsikter….
KRAAAAAAM!!
Embla
min blogg http://www.eureka.bloggproffs.se 25 maj 2011, kl 20:00
Men….Alltså, jag förstår inte det där med att hänga ut.
Allt som du och de flesta andra mammor (ink mig själv) skriver är ju skrivet med kärlek.
Om man skulle skriva något om någon annan, i mening att skada, då vore det att hänga ut, anser jag.
Att er situation är som den är, är väl inget att dölja inför honom?
Tror du att han skulle bli sårad om han visste?
Jag funderar ofta på det samma kring min egen blogg. Men jag resonerar så att så länge jag skriver om andra med kärlek och kan stå för mitt skrivna ord inför den individen så klassar jag inte det som att ”hänga ut” någon.
Min tanke….
Kram från Embla
Ja visst är det svårt detta, men jag känner ändå att jag gör rätt.. Kommer nog att göra ett eget inlägg kring detta. Tack ALLA för er uppriktighet och vad ni anser!!
K R A M I S