Visioner så bra att ni finns..

Ett minne blott just nu

 

Jag har en dröm som skall bli sann. Nej, jag har många sådanna. Och är det inte drivkraften i från dessa som gör att man pallar med detta livet? Drömmarna? Som ger hopp om förbättring och ljusning. Jag tror det och jag är glad att jag har dem. Visionerna. De stärker upp mig, gör att jag orkar två steg till..

Om ett år kan läget vara ett helt annat, så mycket kan vara satt i rullning ifrån min egen person. Jag hoppas det. Vet inte om jag sattsar för högt och tror allt för gott om mina projekt, men jantelagen struntar jag faktiskt i. Framgång byggs inte på osäkerhet och lågt självförtroende. Det här jag skall göra tänker jag göra bra dessutom!!
Hoppas det kan bli bra för hela ohana ♥ Men jag tror det, verkligen. En gladare och mer utvilad mamma, mer närvarande hemma och med bättre ekonomi 🙂 Just nu kostar det på lite krafter för att nå dit, men jag skall ta det försiktigt..lovar!!

 

Ohana

 

Idag skiner solen från blå himmel och jag är ledig ifrån mitt jobb som igår kväll var tokstressigt. Extremt många sjuka som kräver sitt och alla lär få sin vård, i tur och ordning. Att spinga ett maratonlopp känns jämnförbart.. Hade såklart velat åka till sjön nu på morgonen och bara få vara, vila upp mig efter två superjobbiga pass på sjukhuset. Vet att det inte är förhandlingsbart i nuläget. Jag och junior får åka ikväll då my love är hemma ifrån sitt jobb istället. Kvällsbad är inte att förakta heller..och så länge Sam mår bra av att vara där han är, ja då får det vara så. ” Jag säger till om jag vill göra något annat mamma” Ok. Fast i min värld känns det bakavigt, men jag vet att i diagnoslandet får man tänka om, tänka nytt och annorlunda..
Så istället för att åka till sjön får jag göra annat som berikar livet. Arbeta litegranna på att förverkliga mig själv kanske och mina drömmar??

 

K R A M I S   M A M M A    Z

Annons

Read Full Post »

Både bra och inte

Min yngsta juvel i stt rätta element

 

Sam mår bra nu. Ja ni läser rätt. Är så tillfred med livet och för var det är just nu. Kravfritt. Totalt. Jag kan ge mig fan på att det är skolan som till stor del orsakar hans depressoner, oviljan till livet då kraven är för höga.. visst var det tanktvärt det förra inlägget om det? Skolans förmåga att få så unga så illa därann, i all välmening. Förbannade skolplikt rent ut sagt. Det måste finnas andra former för lärande och att han blir en bra samhällsmedborgare.

Han har inte lämnat tomtgränsen på över en vecka. Men är nöjd så. Glitttret är tillbaka i ögonen. Skratten och alla dömysiga skämt som bara han kan dra. Kolla bara på denna länk han visade mig igår, http://www.youtube.com/watch?v=EnSoLoNzWh4 så hänger ni med hans skönt sjuka humor som vi båda delar.. Och jag låter han bara vara för det är då han mår som bäst, just nu iallafall. Han måste få landa i allt, återfå kraften som skall hjälpa han igenom så mycket.. ‘Jag kan skriva under på en kille i fullskalig harmoni just nu.

 

 

Smygande har det börjat komma tillbaka..det onda ut i vänster arm.. trycket över bröstet som känns som en betongpress..både hemma i vila och på jobbet..stress..I know och inte ett dugg förvåndad. Jag gick och jobbade då jag ännu inte var läkt riktigt. För att samhället inte tillät mig må dåligt..när ingen sjukskrivning var möjlig så var det bara att bita ihop.. jobbar 80 % men det kanske är för mycket ändå det.. får tänka mindfullness ” Om du uppmärksammar din andning utan att förändra den, bara låt dig bli medveten om att du andas och känn in hur kroppen rör sig i takt med andningen. Då låter du hjärnan vila från alla tankar och stress. Om du känner att tankarna drar iväg med dig så låt dig bara återgå till andningen igen. Var tillåtande och ge dig själv tid.”  Som jag andas. Metvetet. Vet om dess betydelse. Carpe diem och hela kittet..

Jag försöker med allt och lite till..med allt i mitt liv.. Kanske skulle jag också krävt doktorns uppmärksamhet i natt då jag och Tobbe fick åka in till akuten. Junior hade ramlat så tokigt på studsmattan att jag förstod att det kunde bli hjärnskakning, så när han efter några timmar fick de karakeristiska symptomen så var det bara att åka de 7 milen in till akuten. No way att min skrutt skulle bli så pass illa däran att livet stod på spel.. Nu var det inga större fel vad dr kunde bedömma, men vi skall ha koll idag och jag har väckt han inatt för att se så han inte blivit medvetslös.. Faktum är att vi hade det riktigt trevligt inatt vid halv två på hemvägen, där på riksvägen. Småprat om det mesta.

Ja mina vänner..livet fortskrider..och det är snällt att bara följa med strömmen och göra det bästa av det. Kärlek till er alla! Känner mig extra givmild idag!

 

K R A M I S    M A M M A    Z

Read Full Post »

Utbränd av skolan

Kanske har jag funnit svaret som jag så längre grubblat över, kanske finns det en människa som satt fingret på spiken. En pionjär i sitt tänk, en som går före och visar oss andra vägen. Pekar med hela handen och har fullständigt rätt i sin upptäckt och resonemang. Men, så finns ju inte dessa studier och vetenskapliga belägg för det – än. Tänk om hon har rätt och vi bara kör vårat race och unge på unge går förlorad av vårt okunnande. Det blir ett rätt långt ilägg idag, men det måste få bli så, så  att ni kan få er en helhetsbild på vad hon menar..

 

Tänk om min Sam har gått in i väggen, utbränd, bara 12 år. Det tål att tänkas på, att vi drivit på han så hårt att det slutade så. 
Hela klass fyra var ett kaos med hur många lärarbyten som helst-vad kostade det inte på? I klass fem kom en ny lärare igen, en assistent blev insatt som klassresurs men arbetade mer och mer mot Sam och han fungerade SÅ bra. Den assistenten fick inte stanna till Sam (vi hade inte kunnat haft bättre tjej och Sam verkligen älskade henne) för LAS listan skulle följas. Klass sex gick skapligt bra tack vare toppenfröken, den nya assistenten köpte han aldrig så denne fick sluta. Jag tror det var här det hände. alla tyckte att han fungerade så bra, presterade inför jullovet. Han trampade gasen i botten och gjorde slut på det sista energierna och vi fattade ingenting att hans prestation bestod av det.Tömning. total urladdning. Ni vet de flesta vad som hände. Han krachlandade kring sportlovet och sedan gick det fort utför. Det gjorde det så även för mig när jag höll på att smälla. Det går fort och kroppen skriker i panik. Vi var båda utbrända i början av årets slut. Tragiskt, men logiskt nu när jag tänker efter .

 

 

” Skolans värld kan verka obegriplig och ­meningslös för många barn och unga med ­Aspergers syndrom. Grupparbeten med otydliga arbetsuppgifter, raster där man ska vara ­social, stökiga lunchmatsalar, lagspel på gymnastiken och plötsliga förändringar i schemat; sådana miljöer och situationer kan upplevas som stora problem för dessa elever. Det handlar om stress, menar Elisabet von Zeipel. Eleverna är stressade av att inte kunna tolka sin omvärld och inte kunna leva upp till de förväntningar som finns på dem. Får den stressen pågå för länge kan den gå över i ren utbrändhet. Det enda man orkar är att stanna hemma framför datorn eller i sängen, med en reducerad kontakt med sin omvärld.

– Energin är körd i botten, säger hon. Hemma­sittandet blir en överlevnadsstrategi, en lösning på en outhärdlig situation.

Föräldrarna känner ofta en stor skuld för att de inte klarar att få iväg sina barn till skolan. De oroar sig för hur framtiden ska bli om ­barnet inte får en utbildning, och de vet att de är ansvariga för att barnet ska gå i skolan och fullgöra sin skolplikt.

– Ofta får de höra att ”bara ni som föräldrar visar att ni vill, så skulle han gå”. Det är grymt, för det handlar inte om det, säger Elisabet von Zeipel.

 

Hösten 2009 kom Skolverket ut med rapporten Skolan och Aspergers syndrom. Där konstaterar de helt frankt att både skolledning och lärare i skolorna har för lite kunskap om funktionsnedsättningen. Att elever med Aspergers syndrom inte får rätt stöd i skolan leder inte bara till mycket lidande och hög frånvaro. Det leder också till en låg måluppfyllelse, visar samma rapport från Skolverket. Bara en mindre andel av de undersökta skolorna i rapporten uppger att eleverna med Aspergers syndrom når målen i alla ämnen.

Det finns ofta en vilja från skolans sida att hjälpa en elev som blivit sittande hemma, menar Elisabet von Zeipel. Ibland finns också en teoretisk kunskap om vad Aspergers syndrom är.

– Men ofta saknas kunskap om hur funktionsnedsättningen påverkar vardagen, säger hon. Många tror att problemen går att träna bort.

I skolan ökar kraven alltmer på eleverna att till exempel tolka outtalade krav vid skoluppgifter, eller att planera i flera steg. Det är sådant som de flesta klarar bättre ju äldre de blir.

– Men för en person med Aspergers syndrom så består ju funktionsnedsättningen, ­säger Elisabet von Zeipel. Det blir inte lättare med åren. Därför ökar stressen ofta med de ökade kraven.

Vad kan skolan göra för att få en hemmasittande elev tillbaka till skolan då? Ge barnet tid, är det första hon vill betona.

En del skolor tar rutinmässigt hjälp av ­särskilda team för att skynda på återvändandet för elever som inte går till skolan. Det ­passar inte för elever med Aspergers syndrom som stannar hemma på grund av stress, menar ­Elisabet von Zeipel.

– Det kan se ut som om ett sådant team har lyckats om eleven börjar gå till skolan igen ­efter en kort period. Men då ger stressen kanske utslag inom andra områden, genom ­utbrott hemma eller depressivitet, säger hon.

Det finns också andra planer på hur man ska stävja elevers skolfrånvaro. Strax före valet lanserade utbildningsminister Jan Björklund idén att skolk ska skrivas in i terminsbetygen. Socialdemokraterna hakade på och sade ja till förslaget.

– Men det blir bara ytterligare en stress­aspekt och ingen lösning för de här barnen, ­säger Elisabet von Zeipel.

Ett hemmasittande, sönderstressat barn behöver vila. Därför bör man börja med att söka läkare för en sjukskrivning, tycker Elisabet von Zeipel. Det blir en signal till ­omgivningen att barnet är sjukt och inte stannar hemma av ­lättja. Det blir också en signal till barnet att det har rätt att vara hemma och slippa kraven.

– Under sjukskrivningen ska varken föräldrar eller någon annan prata om skolan. Det ska inte ens pratas i frivilliga termer som ”om du vill så kör jag dig till skolan imorgon”.

Det kan också behövas någon som kan komma hem till familjen och hjälpa föräldrar och barnet självt att förstå funktionsnedsättningen bättre. Att få hjälp att lära sig de egna gränserna för vad man orkar med är det bästa sättet att förebygga nya problem i framtiden.

– Då krävs förstås också att omgivningen respekterar de gränserna, säger hon.

Den här processen kan ta lång tid, från ett par månader till ännu längre.  

Hur vet man när det börjar bli dags att ta sig tillbaka till skolan då?

– Barnet brukar själv ge signaler, till exempel genom att börja prata om skolan eller vilja ha hem böcker, säger Elisabet von Zeipel. Vid det laget har han eller hon ofta redan börjat gå ut från sitt rum.

I det läget ska inte skolan börja göra upp scheman för hur lång tid det ska ta att ­komma tillbaka.

– Låt barnet själv bestämma takten. Klarar han eller hon två timmar om dagen så låt det hålla på tills barnet visar att det vill vara mer i skolan.

Med det här tänkesättet har Elisabet von Zeipel hjälpt flera barn tillbaka till skolan i sitt arbete på Aspergercenter.  

– Men det är inte säkert att eleven blir fullt fungerande igen, säger hon. Man tar stryk av att ha varit utbränd, det ser man hos vuxna också.

Det finns än så länge ingen forskning inom området stress och Aspergers syndrom. Men Elisabet von Zeipels arbetssätt grundar sig på beprövad erfarenhet. Hon har arbetat med barn och unga med Aspergers syndrom ­sedan diagnosen började användas i Sverige i ­slutet av 1980-talet, då med neuropsykiat­riska ­utredningar på Astrid Lindgrens barnsjukhus. I ­arbetet där ingick också kontakt och en ­inledande handledning för den skola där eleven gick.

– I början förstod vi inte hur vi skulle hantera dessa barn, och jag har gjort alla misstag man kan göra, säger hon. Men sedan jag börjat lägga stressaspekten som ett raster på de problem som uppstår i samband med Aspergers syndrom, så har jag sett att det gör skillnad.

Många föräldrar har känt igen sig när hon talat om stress som en försvårande faktor för deras barn. Förklaringen har visat en väg ut ur problemen och gett dem hopp.  

– Att leva med Aspergers syndrom innebär alltid ett visst mått av stress. Men man kan leva ett bra liv om man själv hittar en balans mellan orken och den egna förmågan – och om omgivningen förstår och respekterar dessa gränser, säger hon.”

Artikeln finns i sin helhet att läsa på http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2010/10/21/hemmasittarna-ofta-utbranda

K R A M I S    M A M M A   Z

Read Full Post »

Ingen dans kring stången..

Sam på Neptuni ängar, Öland

 

Midsommarafton. Glädje, fest. och gemenskap. Vi skippar det helt i år. Jag skall jobba natt på självaste aftonen och skippar det där med sju blommor under kudden och my love jobbar kväll i kväll och så där håller vi på hela helgen. Jobbar omlott. Det får bli lite sill till lunch och jordgubbspaj enligt Tobbes önskemål. Fest får vi ha en annan gång i ett annat forum.

Vad ni är gulliga med era hejarop när det gäller boken. Igår hade jag skrivkramp 😉 efter att ha redigerat 33 sidor. Jag skall känna mig 100% nöjd så det här får ta sin tid. My love är förstående och låter mig sitta timtal invid köksbordet där jag skriver som bäst.. Har jag tur hinner jag med lite idag igen..

 

 Folktomma ängar och hav på Öland, som alltid då man åker v 24

 

Sam har haft det jobbigt bitivs igen. Frustrationen är stor över att bara kunna förmå sig att sitta vid datorn och inget annat är kul eller lockar. MEN vi har kommit på något annat som kan bryta detta, om än tillfälligt. Vi har börjat att se LOST boxen (vi har 4 av dem, tror det är 6 ) och han är helt såld på det. Igår såg vi 4 avsnitt fördelade under dagen. Kruxet är att någon av oss vuxna skall sitta med och se det, men så klart vi släpper allt vi har för händer för att förmå han att göra annat än bara sitt spel.

Det som är bra med LOST är att det är sådan sensmoral inbakad om mycket, så förhoppningvis kan han lära sig litte nyttigt inför livet också. Vad som är rätt och fel, hur vi gör med vårat samvete, vilka konsekvenser vissa val i livet ger på sikt, att vi alla kan förändra våra liv till vad vi själva önskar och att man aldrig skall ge upp..

Allt gott till er mina midsommarfirande läsare!

 

K R A M I S    M A M M A     Z O F F E

Read Full Post »

Prioritering av skrivarstunderna..

Saknar redan det eviga blå

 

Jag känner behovet bara växer. Att riktigt nå ut till den stora massan om det jag fått så stor erfarenhet kring. Diagnoslandet. Så många har inte en susning om vad det kräver av någon av oss. Jag vill verkligen det här och jag vet ni är hur många som helst där ute som stöttar mig i det jag företar mig. Att vara språkröret och guiden.. visa på ett sätt som ingen tidiare gjort hoppas jag..

Den har kommit en bit på väg. Boken. Den som ligger på min hårddisk på min lilla laptop. Som skrivs, raderas, bearbetas om och får ligga och mogna till sig. Peta här och där med meningsbyggnader, uttrycksätt och vad som kan skrivas eller inte, hur mycket och hur tydligt. Jag älskar att sitta och skriva för jag känner det som ett kall, men jag kunde aldrig ana att det skulle ta sådan tid av mig att göra det och hur mycket som måste försakas just därför..

 

Någonstans måste jag knycka den, tiden för att skriva klart boken och då får något annat stryka på foten ett tag. Kanske jag inte bloggar så mycket som jag gjort den senaste tiden, ett inlägg varannan/var tredje dag? (buhu, jag som tycker om att skriva här så ofta nu förtiden, är i princip varje dag nu) Men då vet ni varför.. Jag blir inte frånvarande här därför att jag inte vill ”umgås” med er, delge er med livet jag lever. Jag gör det i ett annat forum som förhoppningsvis kommer er/andra till gagn längre fram men som ni inte kan ta del av nu. Sen har jag på känn att mina läsare har lite annat för sig nu när det är sommar och blir svårt att hinna med att läsa varje dag..

 

 

K R A M I S    M A M M A    Z

Read Full Post »

När vi trampar vatten och blir rätt bra på det..

 

Det är du och jag mot världen

17 år sida vid sida. Men som stormarna har vinit kring oss och viner än. Ingen som inte lever i det vi gör kan ana påfresetningarna. När ett ”vanligt” förhållande kan vara svårt att hålla liv i efter ett tag.. Vi har varit väldigt nära att gå skilda vägar och gråtit massor för att det blev så. Tagit nya tag, fick nya krafter, överlevde. Hållit hårt i livlinan..

Det stormar ofta på vårat hav och vi parerar smällarna, duckar, håller andan då vågorna försöker att dränka oss..ibland trampar vi vatten..väldigt länge.. Stunder som denna semester klargör tydligt vad som gäller. Barnen i främsta rummet. Alltid. Deras väl och ve. Det blir inte så mycket till övers för oss då. Paret. Rellationen. Vi knycker små stunder, blir frustrerade över att det inte blir mer än så. Försöker gilla läget. Hinner ta ett glas rött på bakongen under tidspress.. Är i stand by läge. Redo att rycka ut då diagnoserna gör sig gällande, behöver någon av oss på stört. Egot har lärt sig att niga vackert, att ständigt stå tillbaka. No fun at all. Men ack så sant.

 

Vi sade ja till en evighet i hop, i både lust och nöd

Jag tror och hoppas på att det blir bättre. Vi kommer ju att ansöka om assistent inom kort till Sam och jag har svårt att tänka mig ett avslag till det med tanke på hur vi har det nu kring honom. Jag hoppas vi hittar så fina killar som Bellan fått till sin grabb, som möjliggör att vi kan göra saker på tu man hand. Inte bara att det sker inom hemmets fyra väggar. Och att vi kan åka utanför komungränsen..och vara borta längre än en timme då han är själv hemma. Om Tobbe är hemma måste någon vuxen altid vara kvar med dem..redan där går planerna om intet på gemensamma aktiviteter..

Visst har vi fått kommit hemmifrån, en gång i kvartalet. Det är inte ofta, tiden till att underhålla oss och det som är heligt. Är vi för kräsna och egoistiska som önskar mer tid? På ett sätt känns det som om vi är kvar i stadiet då barnen var små och behövde ständig tillsyn. Är det elakt att säga så? Men det är inte riktat till Sam alls, för hade han undkommit sina diagnoser hade läget på kartan varit ett helt annat.
Nu har vi haft vår gemensamma semestervecka ihop. Game over. Nu jobbar vi omlott, går på semester omlott. Vi är vana. Vi är härdade. Men jag har på känn att vi står inför något nytt som kan gynna oss. Den tanken ger tröst. Vi orkar nog trampa vatten lite till..

 

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Trots allt fanns guldkornen mitt i allt..

Jag säger tack till allt vad denna semester gav mig i form av det possitiva för det är det som jag vill minnas.
”Mamma, tack för den här semestern fast det blev så jobbigt och annorlunda” sade junior med en kram i går kväll. 
Vi kapade vår efterlängtade semester med en dag, allt för att komma hem och bara landa i vardagen, den som Sam funkar bäst i men den som vi andra är så urbota less på.. Sam skulle ha kunnat åkt igår redan, men vi bet ihop för Tobbes skull och den dealen gick Sam med på..men ut ville han inte.. Bara sitta i sitt hörn i stugan..precis som tjuren Ferdinan..

Bakom mig fick jag nu idag lämna det eviga blå som jag älskar så och som nu ytterligare fått en plats i mitt inre..Har hittat några nya fina guldkorn som jag gömt undan..har gått på rätt många fotonader i min tillfälliga ensamhet så även de skall kunna göra mig lyckliga stundtals. Men jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte känner vemod, sorg och besvikelse över att det blev som det blev.. Hade velat ge barnen så mycket mer än det som blev, i synnerhet junior..

Tack mina läsare för att ni ständigt följer mina steg, går bakom mig, framför mig och bredvid mig.. Vet ni att ni stundtals också bär mig..  Kärlek till er alla !!

K R A M I S    M A M M A    Z

 

Read Full Post »

Nya färger på paletten

Jag gjorde ”en Lena”, då man bara lämnar allt bakom sig för stunden, knycker den välbehövliga egentiden som behövs för att fixa det här. Jag åkte ut till Notö på Ramsvikslandet, ett sådant vackert naturreservat med sina enorma klippor och det eviga blå utanför. Bara satt i solen och var intill vågorna. Laddade energin, batteriet fullt. 

 

Jag fick ett sådant varmt meddelande av en fin vän därhemma, som tar del av vårat liv på avstånd, som bara finns där och har oss i sina tankar..Han hälsade att jag skulle spara alla dessa underbara intryck och upplevelser här nere som faktiskt blir, och ta fram dem då och då när det tunga kommer över oss.. Han har fullkomligt rätt.. Carpe diem i sitt sanna uttryck. Ta vara på de små ögonblicken som blir, spara dem och ta fram dem då de kan behövas som mest. Undrar om man blir en större levnadskonstnär i diagnoslandet? Att man ser det  det som annars bara går en obemärkt förbi? Att man fångar det i flykten och tar vara på det? Suger märgen ur livet ordentligt då tillfälle ges?

 

Älskade lilla vännen

Vi for in till Kungshamn på eftermiddagen, gjorde våra ärenden. Sam följde med my love in på bolaget och valde ut ett rött vin till sin mamma (joho, KRAVmärkt dessutom) Vi satt ute i det underbara vädret, junior fiskade och fiskade nere på bryggan. Sam var förnöjdsam inne i stugan fram tills internet inte ville vara samarbetsvillig. Då vet vi alla vad en klocka kan vara slagen oavsett om man är hemma eller ej. Stugorna på campingen börjar få sina gäster nu inför helgen och många fick ta del av ett missnöje på hög nivå. Tromben var åter här och jag tycker så jävla synd om Sam att det blir så här. Att livet är så begränsat och att han skall vara så beroende av att visas inne i spelens värld. Att det är först där han kan uppleva euforin och en tillvaro att trivas i. Kunde jag krypa in i hans tankevärd, sätta ett stetoskop till hans tankar kanske det skulle vara detta jag fick höra.

” Jag vill bara hem, är det ingen som begriper det, Jag hatar att vara på semester, jag är inte som ni längre. Jag fattar inte vad man får ut av att springa omkring på klipporna eller stirra ner i havet som Tobbe gör. Jag hatar alla krav som kommer att vi skall göra det och det, för jag känner att jag inte fixar det och inte heller har något utbyte av det. Men då vet jag samtidigt att jag gör så många besvikna men det pallar jag inte med att tänka på heller. Innerst inne är jag ledsen att det är så, men det är så jag funkar just nu..” 

Snabb vistelse ute i regnet

Vi struntade helt i Göteborg idag. Att åka  1½ timme dit och sedan att Laserdoome inte skulle funka och så 1½ timme i bil igen, nej tack. Vi utsätter inte Sam för det. Inte så labilt som det är nu. Tobbe suckar tungt. Han hade så gärna velat det, men han vet om spelreglerna som så många gånger förr. Jag kollar upp internet och det finns även i Stockholm. Jag lovar att bara han och jag skall göra det längre fram i sommar, men det är ändå inte samma sak som nu på semestern. Han sätter på sig regnstället med en suck och går ut till det han gillar mest på semestern. Sam springer med en snabbis ut då ryktet om en simmande säl fanns därnere på bryggan nådde han. Sam gör några kast och vill sedan in igen.

Jag har lärt mig massor-igen-om diagnoslandet och hur fort som kulörerna kan förändras. Vet så mycket mer om en kulör nu som jag tidigare inte stiftat bekantskap med, som jag aldrig sett i min närhet.

Fullärd lär jag aldrig bli verkar det som.

 

K R A M I S    M A M M A    Z

Read Full Post »

När vindarna mojnar fort

Morgonfiske för junior

 

Tobbes lycka är stor. Dels blev hela Ohana kvar efter jordskredet igår och dels får han stå  hela dagen där han trivs som bäst. I lugnet med sin pappa, fiskmåsarnas skri och fiskelådan vid sin sida.

Sam mådde så mycket bättre efter att ha insett att reträtten hem fanns, att vi sänkte kraven på denna semester med att bara vara kvar i stugan, då han kan sitta och snattra med kusinen via skype och spelet han älskar så. Det blev en tur till minigolfen på kvällskvisten och hela Ohana kunde spela då det var folktomt där och vi körde våra egna regler.. Sam har sådan störtskön humor när han är på det humöret, så hade jag på morgonen gråtit av sorg och förtvivlan så grät jag skratt tårar på kvällen åt hans sjuka skämt.. Livets ying och yang som så många gånger förr..
Vi for även in till ett folktomt (kan det vara möjligt) Smögen och köpte med de sista färska räkorna hem och hade räkfest i stugan. Borta var allt det jobbiga. Harmonin rådde och vi andades ut för en stund, alla fyra faktiskt..

 

Min Ohana i Smögen

Kvällen bjöd på en riktig fotonad i kvällsljuset (”men mamma så kan det inte heta” tjoade killarna..”joho, mina bloggvänner har lärt mig det” svarade jag.. ”gud vad de failar” ansåg Sam..)
Tobbe följde med och vi fick båda en stark upplevelse av vad moder jord kan ge oss i upplevelse när hon är på det humöret.. En solnedgång som var magnifik ifrån ”mina” klippor, och vi gick en bra bit upp på dem så möttes vi av det mäktiga och eviga blå i horisonten.. Både jag och Tobbe tog några ”Ronja” skrik över livet och det mäktiga skådespelet.. Jösses vilka tvära kast livet kan ha.. När man minst anar det dessutom..

 

Få saker gör mig så lycklig som detta

Vi skippade Göteborg idag och sova kvar där. Vi hade tänkt genomföra tre aktiviteter, men minskar ner det bara till en och den kan vi bara ta över dagen. Allt för att minimera att det skall bli jobbigt när han är så himmelens nöjd nu i stugan. Dessutom så skiner solen vackert här för utestunder för oss som vill och Sam kan sitta så nöjd där han är.. Kanske det börjar likna en semester trots allt. I små små mått mätt..

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Vad fan skall man med semester till ??

Syskon i tillfällig harmoni på bryggan

Magkänslan sade mig att det kunde hända vilket det också gjorde. Förtvivlat har han sagt till mig så många gånger ” Vad har jag här att göra mamma, det hade varit bättre om jag stannat hemma. För det enda jag vill är att bara hem”

Lillebror gråter, jag gråter och my love som jag ytterst sällan ser gråta gör det, om än tyst och i smyg, men han gör det. Sam är uppe på skullen där vi sover och har låst ute världen. Ligger under täcket och vill ingenting, bara hem. Den enda utväg vi ser i stuga 207B är att Sam och hans pappa skall ta tåget ifrån Uddevalla och åka hem på eftermiddagen. Hem till de strikta rutinerna, hem till det trygga och hem där inga krav eller förväntningar ställs på honom. Gårdagen gick hur bra som helst, kan det vara att han tömde all energi på den och är tvärslut idag? Ingen aning. Det enda jag vet är hur förtvivlan känns långt in i märgen, när man gör allt och det ändå inte fungerar. När jag känner juniors smärta, ser hans förtvivlan över att Ohana har det som vi har det just nu. Fy fan säger jag bara.

Vår fina lintott på Nordens Ark igår

Min ”lillebror” är också här på semester på västkusten denna vecka. Tio mil ifrån oss. Självklart skulle vi ses på Nordens Ark, dit killarna ville igen och se de utrotningshotade djuren. Efter det skulle vi ta en gemensam picknick på mina klippor. Det gick emot och blev jobbig morgon, men vi red ut den stormen och Sam dyrkar min lillebror och stortrivs i hans sällskap. Så dagen gick över förväntan bra. Det var många gånger som han fick Sam att både le och skratta gott.. När vi sen skulle hem till vår stuga började svårigheterna komma och tur är att de är så förstående och inte gör en stor grej av det..så klart att vi kunde fixa till det med.. Mina klippor ligger ovanför campingen så Sam kunde förnöjdsamt bli kvar i stugan med sin dator och spel och vi andra bege oss upp till toppen där maten stundtals blåste iväg för så starka var havsvindarna..

Picknick i blåsten med det eviga blå omkring oss

Nu kunde det ordna sig så pass att vi slapp skicka 2/4 av Ohana med tåget hem. Vi förkortar semestern med en dag och tvingade inte ut Sam alls idag på det vi hade tänkt (åh..mina klippor i Smögen, när skall jag få se er då? ) Han har suttit inne i stugan hela dagen och snart skall Tobbe och jag åka in till en camping i närheten i och spela Minigolf. Ordet semester kommer jag aldrig att använda igen. För det är det inte. Inte det minsta. Ständigt i beredskap och jag får offra massor av det jag vill se och göra här nere. Fotbojan är med. Men jag understryker för er alla som följer min blogg. Det är INTE Sams fel, de är de där diagnoserna som jag har lust att skicka all världens väg just nu. Så less på dem och vad de ställer till med.

” Mamma” säger junior idag till mig. ”Jag önskar att jag vore vuxnare så jag kunde hjälpa till mer med Sam”
Den ungen gör allt för sin bror och lite till, redan nu. Livet kan inte kräva mer än så för honom. Frågan är vad det kräver av oss andra just nu..

K R A M I S    M A M M A     Z

Read Full Post »

När man reser ifrån

Bryggan invid Ramsviks Camping, helt folktom just nu

Jag är åter på den plats som gör mig lycklig, klipphällarna, det mäktiga eviga blå havet och himlen. Allt är stilla, tycks bara finnas till för mig med en välkomnande famn. Om någon skulle fråga mig vart paradiset är på jorden skulle jag utan tvekan svara Sotenäset, Hunnebostrand och Smögen. Ni som ännu inte varit här vet inte vad ni går miste om i form av naturupplevelse..och detta Paradiset får jag rå om nästintill själv med Ohana.

 

Mamma Z och kaffekoppen  den njutbara och junior fiskar krabba..

Vi har redans stött på patrull. Jag hann tänka snabbt. I värsta fall skulle Sam få sätta sig på tåget hem med my love och jag bli kvar med Tobbe. Vad annars att göra om det skulle bli för jobbigt? Då kan det inte kallas för semester för någon av oss. Nu fann vi en lösning på det som blev för jobbigt och hade det inte funkat, ja då vet jag inte hur det slutat för Ohana semestern. Men visst känns det. En semester på helt andra premisser än vad folk kan ana, andra spelregler som känns ibland både som ut isning och ständiga straffar som antingen slutar med förlust eller vinst, ibland oavgjort. Gilla läget är ett ord som vi lärt oss innebörden av, men som ändå svider.. Jag vill så gärna göra saker, saker som andra tillåter sig att göra som en ren självklarhet. Jag sneglar på ute serveringarna och den blåa himlen och det eviga blå nedanför. På flanerande människor utmed mysiga gränder. Spatsera utan jäkt och bara få vara..en annan gång..jo jag vet.. Adolpsson och Falk sjöng en gång ” När man inte reser till någonting, när man reser ifrån”. Det gäller många men inte oss..

Nästintill folktomt i stugorna

Jag har på känn att vi roddar det här. På Sams premisser och därmed inte glömmer bort den lilla killen vi har med oss.. Vi får skiljas åt lite grann och Tobbe har redan visat sådan omsorg för att få det att fungera bättre för sin bror. Jag tackar högre makter som gett mig insikten med att ska vi åka så är det denna vecka som gäller. Vecka 24, innan allt folk bara rasslar in. Nu kanske det är 10% beläggning på campingen vilket gör det möjligt för oss att vara här. (och halva priset av stugan med havsutsikt) Det skulle aldrig aldrig funka annars med tanke på hur det är. Trots allt så har vi en frihet, om än begränsad just nu. Säkert blir det som Lotta sade till mig. Det blir bättre. Men inte nu bara.
Internet fungerade i stugan och jag hoppas på små stunder som är mina egna där jag får skriva till er alla läsare.

K R A M I S     M A M M A    Z

Read Full Post »

Till klippornas rike

Åskan mullrar på och har så gjort i timmarna tre. Rensar luften. Tillför nytt liv i den tunga luften som varit. Jag blev väckt på tok för tidigt för att vara utvilad av den, men bilresan på 42 mil skall nog ändå gå bra att köra.
Hoppas så på att dels det kravlösa skollovet skall få Sam på bättre tankar, att han inte tänker så mycket framåt på livet, på sjuan och blir tyngd av det. Hoppas att han lever ”här och nu” och verkligen får landa i det. Att veckan i Hunnebostrand blir bra, både för han och oss, att det ger något i utbyte. Glädje. Lustfylldhet. Vila. Äventyr. Kärlek. Ohana.

Jag har aldrig känt sådan vånda som nu inför en semester. Borta är nu killen som roar sig i leken vilket kan vara en utmaning för en tonårsförälder, Tobbe är fortfarande barn, snart på gränsen han med, men än så länge mera lättroad med sig själv. På Bup fick jag creed för hur vi tänker inför semestern så får förlita mig på min egen intuition som ofta fungerat, min inre kompass i diagnoslandet. Den har ju visat mig rätta vägen många gånger förr..

 

Snart får jag vara invid det eviga blå..

 

My love åker dryga femtio mil nu ifrån sin älskade festival som slutade i natt. Han hinner hem för en dusch och sedan fortsätta med oss. Inte ett knorr om det, att det skall vara drygt och att vi skulle förkorta vår vecka med en dag och åka imorgon. Tror han är så tacksam att han för det första får åka för mig och sedan att jag tar allt det tunga på hemmafronten då han bara roar sig. Jag vet hur gärna han vill åka med Ohana också och att vi alla vet att skall det vara genomförbart så får det lov att bli just denna vecka 24. Gilla läget. Som så många gånger förr i diagnoslandet.

Jag har förhoppningen om att kunna skriva ifrån min vistelse på klipporna, där himlen möter havet i en vacker konstillation. Tror att internet skall fungera, men är inte säker. Så ses vi inte på ett tag så vet ni varför.. Bär med mig många av er i mitt hjärta om vi inte hörs av!!

 

K R A M I S    M A M M A   Z

 

PS. Har ni sett att kommentarerna har en rätt så frän funktion här på min nya blogg? Att ni alla kan svara och kommentera någon annans inlägg? och att det på så vis kan bli en form av diskussion/komunikation. Tror det går att ha tio kommentarer under en kommentar 🙂 Bara en liten kul grej att veta!!

Read Full Post »

I denna ljuva sommartid..

Rektorn höll ett sådant vackert tal. Om ett sommarlov som skulle bli så härligt, att äntligen efter allt kämpande så var det bara vila, få vara, återhämtning och bara äventyr som stundade.
Barnen kom på led utanför kyrkan klassvis och när Sams klass kom förbi mig vände jag mig om och kände att det var kört redan där..Jag kunde inte se alla de fina killarna som stundtals bott hemma hos oss förr, när de kom där uppmed gången.. Alla de vännerna som haft det gudomliga tålamod som krävts för att vara just Sams vän..de har inte vänt honom ryggen..de har han gjort i stället..

 

Vi åt gott innan avslutningen, mormor bjöd, tack snälla.. Sam var väl förberedd, han visste hur allt skullegå tillväga. fröken hade ringt och checkat av på eftermiddagen desstom! Det hjälps inte, inom en bråkdels sekund förandlade han till det jag på någotsätt hatar så när det var dags att gå. Inbundheten, gömstället, den tysta bönen om att bara låta han vara, inte låta han delta i livet..
När jag gick in i kyrkan var det med liknande känsla som på en begravning. Hallå, det är skolavslutning.. Andra föräldrar skojade, skrattade.. tårarna var ständigt beredda på ett utfall, brännde bakom macsaran. Jag ska inte gråta intalade jag mig. Bet mig hårt i läppen. Det gick bra tills det var Sams klass att ställa sig längst fram och sjunga. Sex avslutningar har han stått där framme han med, den lilla lintotten, i år fixade han inte det. Bilden på näthinnan kom åter av hans reaktion innan vi skulle åka. Jag bet nästan hål i läppen.. ”ska inte grina, ska inte grina”

Alla barn i Sams klass fick en blomma av fina fröken..

Mantrat fungerade fram till ” Den blomster tid nu kommer” då brast jag som en damm där i kyrkbänken. Ingen mer än min mamma som satt med kunde förstå mina tårar, skulle jag förklara för omgivningen skulle en roman behövas. Jag som följt Sam genom hela livet, snart 13 år, kände mig så liten där och mina känslor för honom just då och allt som hänt den sista tiden. Kyrkans tömdes. Barnen tjojade. Jag satt kvar. Snyftande. En mamma jag känner väl som vet om vår sits kom fram och gav en styrkekram, och tårarna kom även på henne när jag nämner vad som hänt.. så fint gjort!!

Känns som jag avslutningsvis vill citera vad kloka Lotta Abramhamsson sade till mig gällande detta i en Fb grupp vi båda är med. Tror flera behöver höra det, just när man upplever en viss sorg med det som diagnoserna kan medföra sitt barn.
” Jag tror sorgen är nödvändig. Jag hanterade det genom en liten mail-grupp (det är några år sedan). Men jag önskar någon sagt att det blir bättre då och då till mig. För det blev det. Men det krävde 100% av min tid där ett tag. Det fick se ut så då bara. Så nu säger jag det till dig. Sörj, acceptera läget och jobba med det. Efter hans behov. Då blir det bättre!! Det blir bättre!

 

K R A M I S    M A M M A    Z

 

PS. gå gärna in på denna länk och tävla om en jättefin LOVE FOREVER klänning! http://nordljus.blogspot.com/2011/06/tavla-om-en-prinsessklanning-fran-love.html

Read Full Post »

Bekräftad och skör

Sista dagen i skolan och bänken förblir tom. Den har varit tom länge och bitvis mycket. Jag börjar tyda vad som felar och varför det är så. Ikväll kommer finklädda barn sjunga ”i denna ljuva sommartid” i kyrkan och jag kommer nog att gråta som ett barn då. Gråta för att känslostormarna bara är för många just nu och tankarna likaså kring en av de jag älskar mest på denna jord.

Hade ett suveränt samtal med Bup igår som stärker mig. Hur långt det sedan räcker vet vi inte, men det gäller att inte backa utan att fortsätta framåt, om än på ett annat sätt än tidigare. Jag blev bekräftad att mina tankar är åt rätt håll och jag har tagit in så himmelens mycket av de som ni skrivit här till mig på bloggen. Tack fina ni för att ni gör det och finns där för mig!! (vilken gång i ordningen??)

Mamma Z

Jag blev bekräftad ifrån flera håll. Goa kramen jag fick ifrån Tobbe för att jag släppte allt jag hade för händer och åkte till vår sjö en mil utanför och tillät han och bästisen bada. Inte för att jag hade tid med allt det som skall roddas inför vår semester, att jag är själv hemma och skall göra det..men ibland struntar man i alla måsten.. ” Åh..världens bästa mamma som gör det här” jublade junior på vägen ut i bilen och badet. Mm..jag vet 😉 Sam ville inte med och jag tvingar han inte, men kommer att erbjuda varje gång vi skall dit. Kanske säger han ja och det går bra den gången..

Nästa bekräftelse blev ifrån grabbarna i Ladies Night.. skulle tro att det är Martin som håller i den gruppen på FB, för han är flitig på sin artist-Fb sida som jag också följer..( joho..får man visst göra fast man är 40+) Jag skrev några rader, tackade dem för att de gör detta för oss och vad det faktiskt kan betyda för den enskilde. Länkade till mitt förra inlägg som någon av dem måste ha läst för detta svaret fick jag: Tack själv raraste Mamma Z! Det är när vi får höra från sådana som dig som vi blir extra glada och tänker tillbaka på hur allting startade. Allt för er – iaf för en kväll 🙂

 

 

K R A M I S     M A M M A    Z

Read Full Post »

En kväll för bara oss..

Tänk om alla ni kämpande mammor därute kunde komma..tänk om jag kunde bjuda er alla till grabbarnas show..för vi om några är värda det.. En kväll i energins tecken, då vi tillåts att bara vara kvinnan, inte mamman, pedagogen eller den som håller i alla tåtar för att få diagnoslandet att fungera..

 

Tänk att få släppa allt det jobbiga, allt det tunga som vi stundtals tampas med, det som gör att vi spyr på livet emellertid, då vi är som urvridna disktrasor allihopa.. Tänk att få fylla en hel arena med mammor till NPF barnen och ge oss alla den energikick vi så väl behöver, en skjuts framåt så vi orkar springa sista biten själva.

Jag hade förmånen att se få grabbgänget i fjol och fick för er som läste bloggen redan då mindes kanske den hjärtliga kramen jag fick av Andreas då jag nämde mitt tuffa liv (inte tvärt om 🙂 ) och som jag levde lääänge på kan jag säga.. Tänk om ni alla finge vara med om samma sak..Suck..
Tja, nu skall jag och två vänner till mig som sitter i liknande sits i livet se Martin med gänget.. VIP plats blev det..jo jo..så nära scenen som det bara går att komma! Får väl hoppas på en lika go kram av Martin i år då 😉 Ja det känns gott att ha detta inplanerat, något att se fram emot. Visserligen stundar sommaren nu, men jag kan bara ana vad som väntar där i fjärran till hösten och det gör att jag ryser fast det är så varmt nu..

Jag avslutar detta inlägg med en bild jag fick av my love imorse som nu är närvarande invid sin musikaliska upplevelse, Sweden Rock.. Tror jag förordar salongerna på Ladies Night hörrni..för inte ser det här så glamoröst ut..eller??

K R A M I S    M A M M A    Z

Read Full Post »

Queen of tears

Gråten är en städig följeslagare och kommer precis när den själv behagar och jag tror den behövs. Jag upplever det som en sorg nu som jag måste ta mig igenom, en sorg över att se sitt barn må som det gör och komma till någon sorts acceptans med att det är så. Men fan vad det är svårt. Jag skulle kunna ge allt för att få han på banan igen, få han ut i livet, delaktig av det. Jag vill nysta upp den kokong han spunnit, lyfta han ur den..

Kanske mår jag sämre än honom över det här och jag försöker verkligen göra som en klok mamma skrev här förlitesen till mig. Att stoppa en gaffel på tvären i munnen och LE. Le fast hjärtat blöder, le för att jag har Tobbe att tänka på som behöver en glad mamma och inte en dämpad jämt.. Le så att Sam inte ser sin mamma så rödgråten och själv förstår vad det beror på. Vill inte läga skuld på honom, vilket barn kan rå för att man blir sjuk, att man föds med en NPF diagnos? 
Jag har alltid varit en fighter, frågar ni folk som känt mig skulle de beskriva mig possitiv och glad. Jag är inte det jag en gång var. Livet är föränderligt, jo jag vet. Nya tankar tillförs, nya värderingar, det jag tyckte var rätt och riktigt förr är inte längre min sanning. Men när jag gång på gång blir blåslagen och jag febrilt letar efter svaren till det som är för mitt barns bästa och inte finner det? Och när inte ens de lärda på bup vet hur vi skall gå tillväga..

Skall hela sommarlovet spenderas bakom den nerdragna markisen uppe på hans rum? Han vet inte ens själv och frågan gör han frustrerad.

K R A M I S    M A M M A    Z

Read Full Post »

Vänskap, blommor och funderingar

Vilken blomsterprakt att kunna köpa med sig hem..

 

Hur ofta finns egentiden, den totala, när bara mina behov står i focus, som nummer ett? Korta tag, några få minuter i taget, men en hel dag? Och framför allt, att kunna släppa den tunga ryggsäcken hemma vid dörren och försöka att focusera på allt det goda i livet då min utflykt begav sig?

 

Jag lyssnar på Maritin Stenmarcks skiva ”sjumilakliv” och ett spår som heter ”kom hem” och låter tårarna rinna i bilen på väg till min vän-träff. Den är allt för slående på Sam och jag fullkomligt älskar den sorgsna låten.

”Kom hem för jag behöver en vän,
en dröm som är större än skräcken och skammen,
en dröm den är allt jag har
visa mig vägen, visa mig vägen hem”
http://www.youtube.com/watch?v=-ZChZPuXSIc

 

Åsby innehåller inte bara fint till trädgården..

Vi fick en heldag min långväga vän. Känns så gott att hon sitter och åker 30 mil denna dag bara för mitt sällskap..och ja..för utflyktsmålet Åsby i sig också. Vilken fantastisk vänskap jag har i henne. Vi har mycket gemensamt och diskussionerna blev långa, tårfyllda, blandat med hjärtliga skratt. Tack fina H för denna dag som behövdes som ett rejäl break i allt! (och jo, jag fick lägga ut denna bild på henne..) Dessvärre fick ett telefonsamtal på vägen hem, en rejäl påminnelse om det jag aldrig kan fly ifrån. Men i några timmar under dagen så var dagen i helt i min ägo och jag försökte verkligen, Carpe diem ni vet 🙂

Jag hade kunnat köpa hela affären på Åsby..

 

Jag blir avundsjuk på my love som åker på sin Sweden Rock Festival  i dagarna sex. Han har alltid fått åka för mig, då det är hans stora intresse, musiken. Det är att ge och ta i ett förhållande och man måste tillåta sig ha kvar sina intressen. Han är en toppen pappa i 51 veckor om året och tror inte barnen tar skada av att han är borta en vecka varje år. Då har vi en glad pappa/make som får förverkliga sig, istället för att jag skulle kräva hans fulla närvaro kring Ohana jämt och därmed kväva hans största intresse..
Frågan är vad jag skall göra? Jag som max är borta såsom jag var igår, borta ifrån hemmet mellan nio till sex.. Så har jag känt varje år han åker. Vart skall jag ta vägen för att kunna ”koppla av”?? En weekendresa? Tja, min tid kanske kommer till det med..

 

K R A M I S   M A M M A    Z 

Read Full Post »

Sol ute men sol i sinnet?

En del av han ville följa med idag, men när vi kom fram till ”vår” sjö såg jag direkt vad klockan var slagen. No way att detta skulle vara genomförbart då det stod tre andra bilar på parkeringen. Rullgardinen drogs ner i ett andetag.

My love fick stana kvar med junior och bästa vännen till honom och jag skjutsade hem Sam milen hem. Pratade om det som förr varit en baggis nu är som att bestiga Himalya, så svårt, så kämpigt och jag vetetusan hur jag skall hjälpa honom med detta som fortfarande är så nytt och skrämmande för mig. Jag fick dra ur några få ledtrådar och bilda mig en uppfattning själv varför han låser sig totalt bland andra och ville jag nysta lite till så fick jag bara en lång svordom i retur. Tecken på att det var för jobbigt att prata om detta..

Det känns som om hela sommaren kommer att tillbringas hemma, inomhus. Jag har en elektronisk fotboja runt vristen och kan inte röra mig fritt längre. Och jag klandrar inte Sam, utan de där jävla diagnoserna rent ut sagt, för nu är jag så less på vad de gör med min fina kille. Hur de långsamt äter in i honom, försvårar livet än mer än tidigare, naglar sig fast och tänker inte ge vika en tum..

Jag har två mammor idenna stad som jag lärde känna för 3 år sedan då en självhjälpsgrupp kring livet som förälder i diagnoslandet drog igång. De har betytt mycket för mig och numera räknar jag dem som fina vänner i livet 🙂 Igår ringde en av mammorna och tyckte att nu behövde vi verkligen se fram emot något kul, så vi bestämde oss för att åka på Ladies Night i höst. Skulle behöva åka idag redan och få den energipåfyllningen som Martin och hans grabbgäng förmedlar..
Men ändå är det en bra timing i livet, skall åka imorgon till Åsby handelsträdgård ( för er som är på genomresa förbi Hallstahammar eller bor inom en radie på 15 mil, ÅK dit!! www.asby.nu ) Jag har en vän som står mig nära och det är inte så ofta vi ses, då det är 19 mil oss emellan, men imorgon har vi bokat in en heldag där bland blommor och blader och bara strosa runt, fika och sedan botanisera lite till.. En middag blir det också på ett värdshus med hur god mat som helst. Vi får åka nästan halva vägen var för att mötas där och det värmer så gott att det är just imorgon det sker, då jag är nedslagen igen känns det som..

Nåja..fick njuta av en mysfrukost i morse på balkongen i strålande sol.. Fick uppleva hur junior iallfall badade av hjärtats lust i den kalla sjön.. Min gulliga mamma var förbi med ett fikabröd hon bakat och vet att Sam gillar (som sagt..vi behöver ju göda honom med det som går) och Tobbe är nu själv på marknaden i staden med bästisen och har det hur bra som helst.. Sam verkar också förnöjdsam där han sitter invid datorn och skype.. så livet är väl inte bara kattskit heller.. MEN att se svårigheterna blir fler än färre, ja det känns mina vänner..

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Hemma och nöjd så..

Sommar och sol.. glada skratt invid vatten och solsken i blick. Som jag längtar efter att få uppleva det igen.

Idag åker Sams klass på skolresa till Boda Borg och han blir  kvar hemma. Han fixar inte sådan ostrukturerad miljö, fullt med folk och höga ljud. Han vet att jag hade följt med utan att blinka, men trotts den trygghet jag ger honom så ville han inte åka. Ville inte vara med de grabbar som varit sådanna favoriter i sex års tid. Klassen hade pratat om Furuvik, och dit hade han kunnat tänkt sig att åka för där har han varit förr och han älskar djuren.
Jag har hört honom hela dagen kvittrandes på sitt rum där han via skype umgåtts med kusinerna och gemensamt spelande. Det har tillkommit en kille till i detta spel och det glädjer mig att Sam släpper in någon ny, främmande. Men kanske går bättre att umgås såsom dom gör nu, för han kan närsom bryta när han vill och gå ifrån om sällskapet inte funkar.. Han verkligen älskar sina kusiner och vet att det är ömsesidigt, även fast de inte uttrycker sig i de termerna.

Ikväll skall vi grilla, göra Hasselbackspotatis och vitlöksbaugetter. Jag vet att han kommer att äta då, då det är en av få rätter han äter. Just nu är han så klen i maten, en ettåring äter mer på en dag än han. Minus 800 kcal minst varje dag. Jo, både han och vi vet om det. Ibland får han så ont i magen för att han äter så lite. Jag är så tacksam att jag funnit KYÄNI:s kosttillskott som han äter. En näringsexpert riktigt lovordar det då det innehåller nästan allt en kropp kan behöva iform av vitaminer, antioxidanter, spårämnen och mineraler.. ( En shot som han tar varje dag motsvarar 1½ kg frukt av olika slag..) Undrar hur han hade mått om han inte ätit det?? Hitills har han inga bristsjukdommar pga av sin kost, så sällan sjuk.. Men han behöver ju energin..för att växa och för att orka..

Har ledig Fredag med hela Ohana.. något som inträffar lika sällan som det är solförmörkelse känns det som. Vi går om varandra så mycket på våra jobb att det är så drygt så drygt. Förra helgen såg vi på torsdag kväll och sedan på måndag eftermiddag.. Att leva så blir inte kul i längden alls. Så idag har vi storstädat huset (åh så romasntiskt va..ha ha), gått hand i hand på marknaden i staden som är ( dessvärre blev Sam hemma själv då han inte alls ville följa med, men tror han var lika lycklig av det..) och skall nu ta oss ett glas vitt Leyda på inrådan av min matguru Monika Ahlberg..

Stor kram till er alla fina därute! Jag blir fortfarande så chockad över vilken tillströmmning det är till min blogg. Tack för att ni läser!!

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

Våndas

En del av mig längtar tillbaka, en del inte..

 

Visst vill jag åka lika mycket som jag våndas. Alla år som vi åkt på semester har gått så himmelens bra att vi givit varandra High five, my love och jag på hemresan. Något enstaka utbrott på en hel vecka har det blivit, någon sits som Sam varit obekväm med, men vi har i princip kunnat genomföra allt vi planerat så i detalj. I år känns det så annorlunda och det känns som om jag tappat bort instruktionsboken och måste börja om på nytt med allt.

Jag har börjat att skssa på vår semestervecka. Hur vi skall fylla sex hela dagar med aktiviteter. Men blir alldeles matt över vad saker och ting kostar. Sälsafari på havet för Ohana 600 kr. Besök på Nordens Ark i Hunnebostrand 520 kr.  Vi tänkte oss ner till Göteborg och sova kvar en natt på vandrarhem. Tja..aktiviteter där kostar åxå.. Laserdome (man sjuter på varandra med laserpistoler..verkar superkul..) i 60 minuter 480 kr.. Entre till Maritiman 250 kr (man får titta på krigsfartyg och u-båtar) Universum 475 kr.. Suck.. Nu skall vi ju inte göra allt det där men inser att aktiviteter behövs för är det något som Sam har svårt med så är det dötiden.. Att ha dagar som är ostrukurerade att fylla med något meningsfullt..och vet ju inte om han uppskattar picknick invid havet som en annan gör..

Vandrarhemmet Wendelsberg..

Suck..att jag inte kommer ifrån våndan med att åka eller inte åka. Har aldrig kännt sådan olust inför en semester..men har ju junior åxå att tänka på. Den lilla killen kommer iallafall att uppskatta detmesta..och Sam har överraskat oss förr.. Sen får jag dåligt samvete..att göra av med så mycket pengar koncentrerat på en vecka när det finns så många barn till arbetslösa, sjukskriva som blivit utförsäkrade.. De barnen kommer ingenstans, kan inte göra aktiviteter ens på hemmaplan. Läste om en dotter till en utförsäkrad ensamstående mamma att de samlade tomburkar ute i samhället för att ha råd att unna sig en glass..Jösses.. Vart är landet Sverige på väg? Den dagen jag blir rik (jodå har mina planer att inte alltid finna mig i min undersköterskelön..) skall jag köpa ett hus invid havet eller en sjö och se till att några av dessa barn får komma och bo helt gratis i min gäststuga 🙂 tänk va? Om det gick att genomföra.. Oj nu gled jag ifrån ämnet här ser jag..

Jaa ni..det är mycket funderingar nu inför det stundande sommarlovet. 70 dagar att sysselsätta honom med.. finna en slags dagordning som blir hanterbar både för honom och oss. Jag vaknar efter mitt nattpass med tryck över bröstet. Stress, yes I know, men hur sjutton skall jag kunna undvika den? Nu är han och Tobbe lediga fram till tisdag då det är röda dagar och lovdag.. Tre ynka skoldagar kvar innan sommarlovet..ett lov som vi både välkomnar och ogillar..för att inte tala om högstadiet som sedan väntar.. Nej fy vilken vånda.

Kan man köpa sig en spåkula tro? Ett facit med alla svaren på?

K R A M I S  M A M M A   Z

 

Read Full Post »