Rektorn höll ett sådant vackert tal. Om ett sommarlov som skulle bli så härligt, att äntligen efter allt kämpande så var det bara vila, få vara, återhämtning och bara äventyr som stundade.
Barnen kom på led utanför kyrkan klassvis och när Sams klass kom förbi mig vände jag mig om och kände att det var kört redan där..Jag kunde inte se alla de fina killarna som stundtals bott hemma hos oss förr, när de kom där uppmed gången.. Alla de vännerna som haft det gudomliga tålamod som krävts för att vara just Sams vän..de har inte vänt honom ryggen..de har han gjort i stället..
Vi åt gott innan avslutningen, mormor bjöd, tack snälla.. Sam var väl förberedd, han visste hur allt skullegå tillväga. fröken hade ringt och checkat av på eftermiddagen desstom! Det hjälps inte, inom en bråkdels sekund förandlade han till det jag på någotsätt hatar så när det var dags att gå. Inbundheten, gömstället, den tysta bönen om att bara låta han vara, inte låta han delta i livet..
När jag gick in i kyrkan var det med liknande känsla som på en begravning. Hallå, det är skolavslutning.. Andra föräldrar skojade, skrattade.. tårarna var ständigt beredda på ett utfall, brännde bakom macsaran. Jag ska inte gråta intalade jag mig. Bet mig hårt i läppen. Det gick bra tills det var Sams klass att ställa sig längst fram och sjunga. Sex avslutningar har han stått där framme han med, den lilla lintotten, i år fixade han inte det. Bilden på näthinnan kom åter av hans reaktion innan vi skulle åka. Jag bet nästan hål i läppen.. ”ska inte grina, ska inte grina”
Alla barn i Sams klass fick en blomma av fina fröken..
Mantrat fungerade fram till ” Den blomster tid nu kommer” då brast jag som en damm där i kyrkbänken. Ingen mer än min mamma som satt med kunde förstå mina tårar, skulle jag förklara för omgivningen skulle en roman behövas. Jag som följt Sam genom hela livet, snart 13 år, kände mig så liten där och mina känslor för honom just då och allt som hänt den sista tiden. Kyrkans tömdes. Barnen tjojade. Jag satt kvar. Snyftande. En mamma jag känner väl som vet om vår sits kom fram och gav en styrkekram, och tårarna kom även på henne när jag nämner vad som hänt.. så fint gjort!!
Känns som jag avslutningsvis vill citera vad kloka Lotta Abramhamsson sade till mig gällande detta i en Fb grupp vi båda är med. Tror flera behöver höra det, just när man upplever en viss sorg med det som diagnoserna kan medföra sitt barn.
” Jag tror sorgen är nödvändig. Jag hanterade det genom en liten mail-grupp (det är några år sedan). Men jag önskar någon sagt att det blir bättre då och då till mig. För det blev det. Men det krävde 100% av min tid där ett tag. Det fick se ut så då bara. Så nu säger jag det till dig. Sörj, acceptera läget och jobba med det. Efter hans behov. Då blir det bättre!! Det blir bättre!
K R A M I S M A M M A Z
PS. gå gärna in på denna länk och tävla om en jättefin LOVE FOREVER klänning! http://nordljus.blogspot.com/2011/06/tavla-om-en-prinsessklanning-fran-love.html
Meus Ohana 
Kram, gumman ❤
TACK !!
Stor kram tillbaka!!
Jag tror jag förstår hur det känns. Lilleman satt kvar i bänken förra året och gick aldrig med upp längst fram i kyrkan och bara det gjorde ont i hjärtat! Är rädd att han snart inte kommer med till kyrkan heller. I vår har det varit så tufft att jag inte vet vart det slutar, ser samma tendenser som hos Sam att han drar sig undan och börjar tröttna på skolan. 0 motivation och en krisreaktion tror jag det är. Kris för de ständiga misslyckandena. Förlorat sin bästa vän (pga hans eget beteende som han ju inte kan rå för!) och tvingats sluta spela fotboll eftersom det var helt ohållbart med det sociala samspelet och interaktionen med andra.
Lägg till ett troligt trotsssyndrom och eventuellt andra saker och kaoset är fullkomligt! Jag vill bara ta honom i min famn, hålla om honom och stryka hans numera långa blonda hår…
Kram!
Men du..nu låter det inget roligt hos er heller.. vi får stötta och peppa varandra så gott det går då vi verkligen börjar vara i liknande sits..
Kramis en snabbis ifrån en micropaus på jobbet..
Hej!
Är ny här, men när jag läser din blogg gråter jag nästan varje gång för jag känner så väl igen mig, känns som om du skriver om mitt liv. Jag har en son som har ADHD/Aspbergers. Han är 10 år blir 11 i Augusti. Min son var inte ens med på skolavslutningen, får inte med honom och vi tillsammans med skolan har kommit fram till att det får vara så vi tvingar honom inte. Men så himla jobbigt det är när hans klasskamrater går ditt fram och sjunger. Då tränger tårarna fram. Hälsn Cissi
Välkommen till min blogg! Är så ödmjuk inför varje läsare här och varför ni följer den..
Ja vi är några mammor som vet vad en annorlunda skolavslutning innebär..
Hoppas det går bra i övrigt för din grabb i skolan!
Kram
Du skriver så tårarna trillar när man läser här! Tårarna har runnit på mig också idag när vi hade skolavslutning, men dina tårar är ju av ett ännu ledsnare slag. Skönt att mamman stannade till hos dig och brydde sig om dig.
Lotta är så klok och förståndig! Hoppas du kan låta tiden ha sin gång och gråta när du behöver det. Tror att tårar läker sorgen så småningom. För det blir bättre!!
Kramar om dig med en massa styrkekramar!
//Bellan
Jodå..det blir en del sorgliga inlägg här emellan varven..
Tack för att du tittar in här hos mig i ur och skur!! Hopaps det blir lite gladare inlägg då vi åker imorgon..
Stor kram
Ibland känner man sig så liten på jorden….jag känner verkligen med dig i denna stund minvän. Det är ett knynävsslag i magen och ett hugg i mammahjärtat att se att man inte kan få den man älskar mest att välja att delta i livet.
Men dessa tårar måste ju ut, man orkar inte ära en sådan sorg inom sig. Jag tror vi är många som känner sorg när det är avslutningsags i Diagnoslandet för budskapen som detta handlar om är ju till stor del det i livet som våra barn kanske aldrig får uppleva, eller inte klarar av att delta i.
Så många barn som mår dåligt i denna tid just för att det även för dem blir påtaglit att de inte är precis som andra. Önskar att Sam kan få må bättre nu när skolan är slut för terminen, att hankan njuta mer av tillvaron då han inte har några direkta krav på sig. Jag kan tro att han sörjer han också även om det är på andra grunder än dina.
Många kramar till dig, fina fina mamma Z
Jag tänker på dig och din familj och önskar som alltid att nu, nu måste det väl ändå bli bättre!!!
Din vän, Lena!
Jag gråter ju även till björnbröder filmen åxå så..men detta är verkligen tårar som måste ut tror jag..
Bra att du är en ständig opptimist i dina inlägg här..hoppas och hoppas och någongång borde din önskan få slå in tycker jag..
Hoppas jag kan skriva lite ifrån vår vecka som stundrar nu åxå..och att det då blir possitiva tongångar..
Stor kram min vän ifrån en svettig undersköterska för tillfället 😉
Vad sorgligt att skolavsluningen blev så för er,jag lider med dig.Jag har själv haft en son som totalvägra uppträda men även bara sitta och lyssna.Han har även vägrat fara till skolan men i år gick det bra.Jag hoppas du också får uppleva det.Vad bra att mamman kom fram och gav dig en kram,sådana är bra att få i denna jobbiga stund.Vad kloka ord sagt av Lotta,instämmer med det.Kramar från Åland.
Jag var nästan inställd på det, men när det väl händer så är det likt förbaskat tufft..
Skönt att det gick bra för din grabb i år!
Ja Lotta är klok hon 😉
KRAM
sänder kramar i massor ❤ orkar inte annat just nu!
Förstår dig fina du.. STYRKEKRAMAR till det som hänt och vi får baske mig höja våra röster så att folk får upp ögonen vad som pågår i samhället!!
Livet är orättvist, den som säger annat vet inte bättre. Vår tjej hade i år den bästa avslutningen nånsin. Med sin lilla grupp från särskolan och allt så fantastiskt ordnat och anpassat. Man blir varm i hjärtat ! Varm kram till er, Tina
HÄRLIGT att höra när något går bra..är alldeles för sällan i diagnoslandet kan jag tycka.. Gläds med er!!
Kram tillbaka Tina!!
Hej alla! Jag kommer inte att hinna kommentera varje inlägg som brukligt då jag snart skall iväg och jobba och så all packning inför semestern imorgon på det..
Men TACK ni ALLA för att ni finns här och skriver om hur ni har det och tänker kring detta..
STOR KRAM
mamma Z
Jag hann ju kommentera, lite lugnt på jobbet i en kvart så 😉
Så fint skrivet och med en så detaljerad beskrivning. Jag kunde riktigt se och känna med er! Jag förstår dig fullständigt och beundrar dig för att du kämpat med dina fina pojke under så många år OCH lyckats! Du har lyckats och som vår barnpsykolog sa till oss igår, det blir bättre och bättre ju äldre barnet blir och det gäller alla npf-diagnoser!
Många styrke och beundranskramar!
Jag tycker om att skriva, skoj att du tycker det!! Jag hoppas det blir bättre..snart..helst idag!!
Kram tilbaka och tack för berömmet *ler blygsamt*
Som vanligt när man läser din blogg så trillar tårarna ner från mina kinder i långa strilar(:
Förstår att det är skitjobbigt för dej och din familj.
Tråkigt att sista skoldagen blev så för er, den som annars e så underbar.
Som sagt, tänker mycket på er…
Styrkekramar till dej i massor.
Hälsa Ohana.
Fina du då 🙂 Du har ju åxå en stor anledning att låta tårarna rinna nu.. så gulligt av dig att ändå titta in här och ta del av vårat ”elände”
Stor kram tillbaka!
En liten kram bland alla andra, men tillsammans blir det en stor och kärleksfull kram till dig ❤
ALLA kramar är både välkomna och värdefulla 🙂 Tack fina du!!
Och jag är också generös så du får en i retur!!
Har själv as och blir på nåt sätt glad av att läsa det här. Det är skönt att höra att det finns föräldrar som dej som står ut och försöker hitta sätt att göra det på. Du blir lessen men försöker inte tvinga fram nåt han inte klarar. Skickar också en styrkekram till dej, det du gör är guld värt!