Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Jag gjorde ”en Lena”, då man bara lämnar allt bakom sig för stunden, knycker den välbehövliga egentiden som behövs för att fixa det här. Jag åkte ut till Notö på Ramsvikslandet, ett sådant vackert naturreservat med sina enorma klippor och det eviga blå utanför. Bara satt i solen och var intill vågorna. Laddade energin, batteriet fullt. 

 

Jag fick ett sådant varmt meddelande av en fin vän därhemma, som tar del av vårat liv på avstånd, som bara finns där och har oss i sina tankar..Han hälsade att jag skulle spara alla dessa underbara intryck och upplevelser här nere som faktiskt blir, och ta fram dem då och då när det tunga kommer över oss.. Han har fullkomligt rätt.. Carpe diem i sitt sanna uttryck. Ta vara på de små ögonblicken som blir, spara dem och ta fram dem då de kan behövas som mest. Undrar om man blir en större levnadskonstnär i diagnoslandet? Att man ser det  det som annars bara går en obemärkt förbi? Att man fångar det i flykten och tar vara på det? Suger märgen ur livet ordentligt då tillfälle ges?

 

Älskade lilla vännen

Vi for in till Kungshamn på eftermiddagen, gjorde våra ärenden. Sam följde med my love in på bolaget och valde ut ett rött vin till sin mamma (joho, KRAVmärkt dessutom) Vi satt ute i det underbara vädret, junior fiskade och fiskade nere på bryggan. Sam var förnöjdsam inne i stugan fram tills internet inte ville vara samarbetsvillig. Då vet vi alla vad en klocka kan vara slagen oavsett om man är hemma eller ej. Stugorna på campingen börjar få sina gäster nu inför helgen och många fick ta del av ett missnöje på hög nivå. Tromben var åter här och jag tycker så jävla synd om Sam att det blir så här. Att livet är så begränsat och att han skall vara så beroende av att visas inne i spelens värld. Att det är först där han kan uppleva euforin och en tillvaro att trivas i. Kunde jag krypa in i hans tankevärd, sätta ett stetoskop till hans tankar kanske det skulle vara detta jag fick höra.

Jag vill bara hem, är det ingen som begriper det, Jag hatar att vara på semester, jag är inte som ni längre. Jag fattar inte vad man får ut av att springa omkring på klipporna eller stirra ner i havet som Tobbe gör. Jag hatar alla krav som kommer att vi skall göra det och det, för jag känner att jag inte fixar det och inte heller har något utbyte av det. Men då vet jag samtidigt att jag gör så många besvikna men det pallar jag inte med att tänka på heller. Innerst inne är jag ledsen att det är så, men det är så jag funkar just nu..” 

Snabb vistelse ute i regnet

Vi struntade helt i Göteborg idag. Att åka  1½ timme dit och sedan att Laserdoome inte skulle funka och så 1½ timme i bil igen, nej tack. Vi utsätter inte Sam för det. Inte så labilt som det är nu. Tobbe suckar tungt. Han hade så gärna velat det, men han vet om spelreglerna som så många gånger förr. Jag kollar upp internet och det finns även i Stockholm. Jag lovar att bara han och jag skall göra det längre fram i sommar, men det är ändå inte samma sak som nu på semestern. Han sätter på sig regnstället med en suck och går ut till det han gillar mest på semestern. Sam springer med en snabbis ut då ryktet om en simmande säl fanns därnere på bryggan nådde han. Sam gör några kast och vill sedan in igen.

Jag har lärt mig massor-igen-om diagnoslandet och hur fort som kulörerna kan förändras. Vet så mycket mer om en kulör nu som jag tidigare inte stiftat bekantskap med, som jag aldrig sett i min närhet.

Fullärd lär jag aldrig bli verkar det som.

 

K R A M I S    M A M M A    Z

Read Full Post »

Morgonfiske för junior

 

Tobbes lycka är stor. Dels blev hela Ohana kvar efter jordskredet igår och dels får han stå  hela dagen där han trivs som bäst. I lugnet med sin pappa, fiskmåsarnas skri och fiskelådan vid sin sida.

Sam mådde så mycket bättre efter att ha insett att reträtten hem fanns, att vi sänkte kraven på denna semester med att bara vara kvar i stugan, då han kan sitta och snattra med kusinen via skype och spelet han älskar så. Det blev en tur till minigolfen på kvällskvisten och hela Ohana kunde spela då det var folktomt där och vi körde våra egna regler.. Sam har sådan störtskön humor när han är på det humöret, så hade jag på morgonen gråtit av sorg och förtvivlan så grät jag skratt tårar på kvällen åt hans sjuka skämt.. Livets ying och yang som så många gånger förr..
Vi for även in till ett folktomt (kan det vara möjligt) Smögen och köpte med de sista färska räkorna hem och hade räkfest i stugan. Borta var allt det jobbiga. Harmonin rådde och vi andades ut för en stund, alla fyra faktiskt..

 

Min Ohana i Smögen

Kvällen bjöd på en riktig fotonad i kvällsljuset (”men mamma så kan det inte heta” tjoade killarna..”joho, mina bloggvänner har lärt mig det” svarade jag.. ”gud vad de failar” ansåg Sam..)
Tobbe följde med och vi fick båda en stark upplevelse av vad moder jord kan ge oss i upplevelse när hon är på det humöret.. En solnedgång som var magnifik ifrån ”mina” klippor, och vi gick en bra bit upp på dem så möttes vi av det mäktiga och eviga blå i horisonten.. Både jag och Tobbe tog några ”Ronja” skrik över livet och det mäktiga skådespelet.. Jösses vilka tvära kast livet kan ha.. När man minst anar det dessutom..

 

Få saker gör mig så lycklig som detta

Vi skippade Göteborg idag och sova kvar där. Vi hade tänkt genomföra tre aktiviteter, men minskar ner det bara till en och den kan vi bara ta över dagen. Allt för att minimera att det skall bli jobbigt när han är så himmelens nöjd nu i stugan. Dessutom så skiner solen vackert här för utestunder för oss som vill och Sam kan sitta så nöjd där han är.. Kanske det börjar likna en semester trots allt. I små små mått mätt..

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Syskon i tillfällig harmoni på bryggan

Magkänslan sade mig att det kunde hända vilket det också gjorde. Förtvivlat har han sagt till mig så många gånger ” Vad har jag här att göra mamma, det hade varit bättre om jag stannat hemma. För det enda jag vill är att bara hem”

Lillebror gråter, jag gråter och my love som jag ytterst sällan ser gråta gör det, om än tyst och i smyg, men han gör det. Sam är uppe på skullen där vi sover och har låst ute världen. Ligger under täcket och vill ingenting, bara hem. Den enda utväg vi ser i stuga 207B är att Sam och hans pappa skall ta tåget ifrån Uddevalla och åka hem på eftermiddagen. Hem till de strikta rutinerna, hem till det trygga och hem där inga krav eller förväntningar ställs på honom. Gårdagen gick hur bra som helst, kan det vara att han tömde all energi på den och är tvärslut idag? Ingen aning. Det enda jag vet är hur förtvivlan känns långt in i märgen, när man gör allt och det ändå inte fungerar. När jag känner juniors smärta, ser hans förtvivlan över att Ohana har det som vi har det just nu. Fy fan säger jag bara.

Vår fina lintott på Nordens Ark igår

Min ”lillebror” är också här på semester på västkusten denna vecka. Tio mil ifrån oss. Självklart skulle vi ses på Nordens Ark, dit killarna ville igen och se de utrotningshotade djuren. Efter det skulle vi ta en gemensam picknick på mina klippor. Det gick emot och blev jobbig morgon, men vi red ut den stormen och Sam dyrkar min lillebror och stortrivs i hans sällskap. Så dagen gick över förväntan bra. Det var många gånger som han fick Sam att både le och skratta gott.. När vi sen skulle hem till vår stuga började svårigheterna komma och tur är att de är så förstående och inte gör en stor grej av det..så klart att vi kunde fixa till det med.. Mina klippor ligger ovanför campingen så Sam kunde förnöjdsamt bli kvar i stugan med sin dator och spel och vi andra bege oss upp till toppen där maten stundtals blåste iväg för så starka var havsvindarna..

Picknick i blåsten med det eviga blå omkring oss

Nu kunde det ordna sig så pass att vi slapp skicka 2/4 av Ohana med tåget hem. Vi förkortar semestern med en dag och tvingade inte ut Sam alls idag på det vi hade tänkt (åh..mina klippor i Smögen, när skall jag få se er då? ) Han har suttit inne i stugan hela dagen och snart skall Tobbe och jag åka in till en camping i närheten i och spela Minigolf. Ordet semester kommer jag aldrig att använda igen. För det är det inte. Inte det minsta. Ständigt i beredskap och jag får offra massor av det jag vill se och göra här nere. Fotbojan är med. Men jag understryker för er alla som följer min blogg. Det är INTE Sams fel, de är de där diagnoserna som jag har lust att skicka all världens väg just nu. Så less på dem och vad de ställer till med.

” Mamma” säger junior idag till mig. ”Jag önskar att jag vore vuxnare så jag kunde hjälpa till mer med Sam”
Den ungen gör allt för sin bror och lite till, redan nu. Livet kan inte kräva mer än så för honom. Frågan är vad det kräver av oss andra just nu..

K R A M I S    M A M M A     Z


Read Full Post »

Bryggan invid Ramsviks Camping, helt folktom just nu


Jag är åter på den plats som gör mig lycklig, klipphällarna, det mäktiga eviga blå havet och himlen. Allt är stilla, tycks bara finnas till för mig med en välkomnande famn. Om någon skulle fråga mig vart paradiset är på jorden skulle jag utan tvekan svara Sotenäset, Hunnebostrand och Smögen. Ni som ännu inte varit här vet inte vad ni går miste om i form av naturupplevelse..och detta Paradiset får jag rå om nästintill själv med Ohana.

 

Mamma Z och kaffekoppen  den njutbara och junior fiskar krabba..

Vi har redans stött på patrull. Jag hann tänka snabbt. I värsta fall skulle Sam få sätta sig på tåget hem med my love och jag bli kvar med Tobbe. Vad annars att göra om det skulle bli för jobbigt? Då kan det inte kallas för semester för någon av oss. Nu fann vi en lösning på det som blev för jobbigt och hade det inte funkat, ja då vet jag inte hur det slutat för Ohana semestern. Men visst känns det. En semester på helt andra premisser än vad folk kan ana, andra spelregler som känns ibland både som ut isning och ständiga straffar som antingen slutar med förlust eller vinst, ibland oavgjort. Gilla läget är ett ord som vi lärt oss innebörden av, men som ändå svider.. Jag vill så gärna göra saker, saker som andra tillåter sig att göra som en ren självklarhet. Jag sneglar på ute serveringarna och den blåa himlen och det eviga blå nedanför. På flanerande människor utmed mysiga gränder. Spatsera utan jäkt och bara få vara..en annan gång..jo jag vet.. Adolpsson och Falk sjöng en gång ” När man inte reser till någonting, när man reser ifrån”. Det gäller många men inte oss..

Nästintill folktomt i stugorna

Jag har på känn att vi roddar det här. På Sams premisser och därmed inte glömmer bort den lilla killen vi har med oss.. Vi får skiljas åt lite grann och Tobbe har redan visat sådan omsorg för att få det att fungera bättre för sin bror. Jag tackar högre makter som gett mig insikten med att ska vi åka så är det denna vecka som gäller. Vecka 24, innan allt folk bara rasslar in. Nu kanske det är 10% beläggning på campingen vilket gör det möjligt för oss att vara här. (och halva priset av stugan med havsutsikt) Det skulle aldrig aldrig funka annars med tanke på hur det är. Trots allt så har vi en frihet, om än begränsad just nu. Säkert blir det som Lotta sade till mig. Det blir bättre. Men inte nu bara.
Internet fungerade i stugan och jag hoppas på små stunder som är mina egna där jag får skriva till er alla läsare.

K R A M I S     M A M M A    Z

Read Full Post »

Åskan mullrar på och har så gjort i timmarna tre. Rensar luften. Tillför nytt liv i den tunga luften som varit. Jag blev väckt på tok för tidigt för att vara utvilad av den, men bilresan på 42 mil skall nog ändå gå bra att köra.
Hoppas så på att dels det kravlösa skollovet skall få Sam på bättre tankar, att han inte tänker så mycket framåt på livet, på sjuan och blir tyngd av det. Hoppas att han lever ”här och nu” och verkligen får landa i det. Att veckan i Hunnebostrand blir bra, både för han och oss, att det ger något i utbyte. Glädje. Lustfylldhet. Vila. Äventyr. Kärlek. Ohana.

Jag har aldrig känt sådan vånda som nu inför en semester. Borta är nu killen som roar sig i leken vilket kan vara en utmaning för en tonårsförälder, Tobbe är fortfarande barn, snart på gränsen han med, men än så länge mera lättroad med sig själv. På Bup fick jag creed för hur vi tänker inför semestern så får förlita mig på min egen intuition som ofta fungerat, min inre kompass i diagnoslandet. Den har ju visat mig rätta vägen många gånger förr..

 

Snart får jag vara invid det eviga blå..

 

My love åker dryga femtio mil nu ifrån sin älskade festival som slutade i natt. Han hinner hem för en dusch och sedan fortsätta med oss. Inte ett knorr om det, att det skall vara drygt och att vi skulle förkorta vår vecka med en dag och åka imorgon. Tror han är så tacksam att han för det första får åka för mig och sedan att jag tar allt det tunga på hemmafronten då han bara roar sig. Jag vet hur gärna han vill åka med Ohana också och att vi alla vet att skall det vara genomförbart så får det lov att bli just denna vecka 24. Gilla läget. Som så många gånger förr i diagnoslandet.

Jag har förhoppningen om att kunna skriva ifrån min vistelse på klipporna, där himlen möter havet i en vacker konstillation. Tror att internet skall fungera, men är inte säker. Så ses vi inte på ett tag så vet ni varför.. Bär med mig många av er i mitt hjärta om vi inte hörs av!!

 


K R A M I S    M A M M A   Z

 

PS. Har ni sett att kommentarerna har en rätt så frän funktion här på min nya blogg? Att ni alla kan svara och kommentera någon annans inlägg? och att det på så vis kan bli en form av diskussion/komunikation. Tror det går att ha tio kommentarer under en kommentar 🙂 Bara en liten kul grej att veta!!

Read Full Post »

Rektorn höll ett sådant vackert tal. Om ett sommarlov som skulle bli så härligt, att äntligen efter allt kämpande så var det bara vila, få vara, återhämtning och bara äventyr som stundade.
Barnen kom på led utanför kyrkan klassvis och när Sams klass kom förbi mig vände jag mig om och kände att det var kört redan där..Jag kunde inte se alla de fina killarna som stundtals bott hemma hos oss förr, när de kom där uppmed gången.. Alla de vännerna som haft det gudomliga tålamod som krävts för att vara just Sams vän..de har inte vänt honom ryggen..de har han gjort i stället..

 

Vi åt gott innan avslutningen, mormor bjöd, tack snälla.. Sam var väl förberedd, han visste hur allt skullegå tillväga. fröken hade ringt och checkat av på eftermiddagen desstom! Det hjälps inte, inom en bråkdels sekund förandlade han till det jag på någotsätt hatar så när det var dags att gå. Inbundheten, gömstället, den tysta bönen om att bara låta han vara, inte låta han delta i livet..
När jag gick in i kyrkan var det med liknande känsla som på en begravning. Hallå, det är skolavslutning.. Andra föräldrar skojade, skrattade.. tårarna var ständigt beredda på ett utfall, brännde bakom macsaran. Jag ska inte gråta intalade jag mig. Bet mig hårt i läppen. Det gick bra tills det var Sams klass att ställa sig längst fram och sjunga. Sex avslutningar har han stått där framme han med, den lilla lintotten, i år fixade han inte det. Bilden på näthinnan kom åter av hans reaktion innan vi skulle åka. Jag bet nästan hål i läppen.. ”ska inte grina, ska inte grina”

Alla barn i Sams klass fick en blomma av fina fröken..

Mantrat fungerade fram till ” Den blomster tid nu kommer” då brast jag som en damm där i kyrkbänken. Ingen mer än min mamma som satt med kunde förstå mina tårar, skulle jag förklara för omgivningen skulle en roman behövas. Jag som följt Sam genom hela livet, snart 13 år, kände mig så liten där och mina känslor för honom just då och allt som hänt den sista tiden. Kyrkans tömdes. Barnen tjojade. Jag satt kvar. Snyftande. En mamma jag känner väl som vet om vår sits kom fram och gav en styrkekram, och tårarna kom även på henne när jag nämner vad som hänt.. så fint gjort!!

Känns som jag avslutningsvis vill citera vad kloka Lotta Abramhamsson sade till mig gällande detta i en Fb grupp vi båda är med. Tror flera behöver höra det, just när man upplever en viss sorg med det som diagnoserna kan medföra sitt barn.
Jag tror sorgen är nödvändig. Jag hanterade det genom en liten mail-grupp (det är några år sedan). Men jag önskar någon sagt att det blir bättre då och då till mig. För det blev det. Men det krävde 100% av min tid där ett tag. Det fick se ut så då bara. Så nu säger jag det till dig. Sörj, acceptera läget och jobba med det. Efter hans behov. Då blir det bättre!! Det blir bättre!

 

K R A M I S    M A M M A    Z

 

PS. gå gärna in på denna länk och tävla om en jättefin LOVE FOREVER klänning! http://nordljus.blogspot.com/2011/06/tavla-om-en-prinsessklanning-fran-love.html

Read Full Post »

Sista dagen i skolan och bänken förblir tom. Den har varit tom länge och bitvis mycket. Jag börjar tyda vad som felar och varför det är så. Ikväll kommer finklädda barn sjunga ”i denna ljuva sommartid” i kyrkan och jag kommer nog att gråta som ett barn då. Gråta för att känslostormarna bara är för många just nu och tankarna likaså kring en av de jag älskar mest på denna jord.

Hade ett suveränt samtal med Bup igår som stärker mig. Hur långt det sedan räcker vet vi inte, men det gäller att inte backa utan att fortsätta framåt, om än på ett annat sätt än tidigare. Jag blev bekräftad att mina tankar är åt rätt håll och jag har tagit in så himmelens mycket av de som ni skrivit här till mig på bloggen. Tack fina ni för att ni gör det och finns där för mig!! (vilken gång i ordningen??)

Mamma Z

Jag blev bekräftad ifrån flera håll. Goa kramen jag fick ifrån Tobbe för att jag släppte allt jag hade för händer och åkte till vår sjö en mil utanför och tillät han och bästisen bada. Inte för att jag hade tid med allt det som skall roddas inför vår semester, att jag är själv hemma och skall göra det..men ibland struntar man i alla måsten.. ” Åh..världens bästa mamma som gör det här” jublade junior på vägen ut i bilen och badet. Mm..jag vet 😉 Sam ville inte med och jag tvingar han inte, men kommer att erbjuda varje gång vi skall dit. Kanske säger han ja och det går bra den gången..

Nästa bekräftelse blev ifrån grabbarna i Ladies Night.. skulle tro att det är Martin som håller i den gruppen på FB, för han är flitig på sin artist-Fb sida som jag också följer..( joho..får man visst göra fast man är 40+) Jag skrev några rader, tackade dem för att de gör detta för oss och vad det faktiskt kan betyda för den enskilde. Länkade till mitt förra inlägg som någon av dem måste ha läst för detta svaret fick jag: Tack själv raraste Mamma Z! Det är när vi får höra från sådana som dig som vi blir extra glada och tänker tillbaka på hur allting startade. Allt för er – iaf för en kväll 🙂

 

 

K R A M I S     M A M M A    Z

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »