Ont det gör ont..

En syn jag aldrig mer lär få bevittna, hösten 2007, en gemensam promenad till skolan

Det är bara förmiddag och jag har blivit golvad två gånger redan. Rejält. Båda mina barn mår dåligt av skolan, på olika vis. Satan vad det gör ont att bevittna.
Jag har Tobbe hemma idag med diagnosen ”ont i själen”  Han är så pressad över sin skolsituation att det gör sig i otäcka uttryck nu och det jag fick bevittna i morse. Jag är djupt oroad över honom. Skolpsykologen har gjort klart sitt och vi har fått tagit del av vissa bitar av vad den påvisar och det är åt det hållet jag misstänkt..men än är inte allt sammanställt. Jag bad fröken idag att omgånde kalla till möte med resursteamet. Jag vägrar släppa Tobbe till skolan om han skall få känna misslyckande på misslyckande dagarna i ända. Må så skit som han gör i sin unga själ. Never.
” Det är jobbigt hemma och jobbigt i skolan, jag får aldrig lugn och ro någonstans” Nej hjärtat, jag har förstått det.

 

 

Sam har sina ”skol”dagar av struktur. Spelfria. Får gå upp samtidigt som lillebror. Spela fram till halv nio då ”skoldagen” börjar. Klockan elva skall vi göra årskurs sju:s första uppgift. Så banalt som att skriva ett brev på engelska till sin lärare och berätta om sig själv. Det slutar med två meningar om något helt annat. Skitsamma. Han skriver på engelska. Motvilligt. Jag kräver att han skall skriva några meningar till och då är tromben här på nolltid, den vi inte sett till på evigheter så länge det inte är press om skolan..  Det gör satans ont i min överarm och det som kastades i väggen kommer föraltid att bevittna denna första ”skoldag” hemma, ytterligare ett hål i väggen..och skolarbetet sönderrivet.
Skall han medicineras för att göra detta? Skall vi peta i han piller så att han anpassas till det VI vill att han skall prestera?

Jag är trött på detta. Skitless. Tvärslut. ” Mamma jag kan bo hos en annan familj när du har så jobbigt med Sam, det räcker”  No way. Ohana är min helgedom, mitt revir som jag bevakar. My love får jaga bup och FK. Jag bara grinar.. Queen of tears ni minns. Bättre han pratar i luren än jag då..
Det måste hända grejer rätt omgående nu. Någon av oss kommer att gå under annars. Kanske blir det förhållandet..det knakar rejält i det nu.. Den lilla tid vi ses och får till samtal blir kring barnen. Vi har tappat bort varandra igen..

Shit happens.

 

K R A M I S    M A M M A   Z

Annons

Read Full Post »

Övertid..

 

 

Vi var  handfallna  då som nu..
Sam skulle snart få sin första diagnos, hösten 2006 och han var då nästan 8 år. Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra, hur vi skulle bemöta och framförallt stötta upp.. När jag ser i backspegeln ser jag hur mycket vi gjorde fel, så satans mycket fel, allt i vår okunskap.. Tänk om man fått en snabbkurs i vad detta innebar, om så mycket redan var serverat, framförallt denna kamp vi har fått haft i så många år..varför måste den få vara ständigt närvarande? Som en otäck andedräckt, ständigt i släptåg..

Vi måste vara supermänniskor som fixar detta. Diagnoslandet. Landet Holland. Många får vi stå ensamma om i detta. Många säger att de tänker på en, men få verkligen agerar och kliver in innanför rinken och blir behjälpliga.. och jag vill inte tigga om den hjälpen..

 

 

Åren har varit en bra läromästare dock, fram tills nu. Vi kunde Sam så bra och det har funkat därefter. Nu står vi inför något nytt. Vi får lära oss gå ifrån början igen.. Staplande steg, rammla, skrubbsår, blåmärken.

Vi var på hab i veckan och träffade kurator, specialpedagog och psykolog. Vi fick beröm, pepping för det vi gör. Att vi snudd på offrar vårt förhållande för Sams bästa. Men jag gör det. Det finns inget jag älskar så mycket som mina barn.. Faktiskt.. De är prio ett. Alltid.
My love och jag går så mycket omlott nu, knappt ses, men någon är alltid hemma med Sam. Har struktur redan nu. Skoldag är skoldag även om han är hemma nu. Mellan 8.30-12.00 äger Sam min/vår tid. Vi har ett upplägg och när skoluppgifterna kommer in så försiktigt så hoppas jag att det funkar med.. vi tittar mycket på tv, dvd filmer. Lärande sådanna. Filmen om folkmorden i Rwanda, History X om nynastsiter, filmen om Raoul Wallenberg m.m.

Självklart gör jag detta. Det som är och blir tufft är att hus och hem skall skötas också plus att jobbet skall skötas..Tror inte att jag ljuger när jag säger att mitt jobb är på 150% såsom det är just nu.. Egentid? Tja, inte just nu iallafall..

Show must go on..

K R A M I S    M A M M A   Z

Read Full Post »

Det kom lite pö om pö..

Skrutten och jag för några år sedan..

 

Det har kommit bitivs och det har kommit fragment. Ett jättepussel att lägga. Jag börjar få en tydligare bild av hur han tänker kring livet just nu. SKÖNT. Om ni bara visste. Sam som tidigare varit som en öppen bok inför mig, berättat allt, sina  framtidsplaner, reflektioner och haft funderingar. Det har hjälpt mig oerhört i att kunna vägleda honom eller att han har väglett mig.. Nu har jag mest handlat i blindo, gissat mig till och haft sådan ångest över vissa bitar då jag varit helt utan viktig information.

 

Vi fick ett bra snack idag om skolan. Han blev lugnare av att veta hur vi tänker oss den första tiden. Inget tvång eller MÅSTE om att GÅ till skolan..
Hemma skola med oss föräldrar och med de uppgifter som skolan ger oss. 5 dagar i veckan och minst en halvtimme om dagen till en början. Kanske kanske han var motiverad. Om det inte var matte eller svenska som serverades..jippi..det finns ett litet litet hopp om att han kan gå med på detta.. Imorgon ska vi till HAB och få hjälp med att struktuera upp vårta förmiddagar med honom.. My love och jag har vår första gemensamma LEDIGA dag den 21 oktober tack vare detta, att vi går omlott hela tiden.. Men vi fixar livet för Sam..hoppas bara vår rellation gör detsamma..

Sanrt kommer iallafall försäkringskassan hem och utreder om vi är berättigade assistenttimmar på honom..eh..får vi inte detta beviljat så vete fan på ren svenska.. Hur skall livet lösas då kring honom?? Just nu??

Tanden blev rotfylld idag..jotack det VAR behövligt.. Bilen blev lagad med på verkstan.. Det känns som om kanske vi kan fixa till Sam också.. Iallafall som det kändes idag..

 

Read Full Post »

Blåmärkerna talar sitt tydliga språk..

Pressen blir för stor. Den går inte att hantera. Pratet om denna skola. Om det han MÅSTE prestera, om än så lite. Han vill inte. Och hur han tänker vet jag inte alls. Förmodligen blir det bara kaos numera då skolan förs på tal, framtiden. Jag fick blåmärken både själsligt och fysiskt. Det talar sitt tydliga språk. Efter en hel sommar med att bara fått vara, inga krav alls och han har mått bra, så tvärvänder det.. och det är så jävla synd om honom..

Vad håller vi på med? Samhället och jag? Hur långt skall man driva det? Och vart finns politikerna som är ytterst ansvariga för utformningen av skolan?

Hållå Jan Björklund. Du är fortfarande välkommen att läsa min blogg! Lev mitt liv!! Du som vägrar ge ifrån dig några riktlinjer för hur ni tänker kring barn som mitt..vad som händer när skolan skiter sig..vad väntar sen när han är 18 år och myndig? Hur skall han kunna få ett jobb, outbildad, utan att leva på bidrag och få ut 7000 efter skatt??

Jag har svinont i en tand som troligvis måste rotfyllas snarast. Ipren hjälper inte ett dugg. Jag har en bil som är sönder och måste in på verkstad nu i veckan.. Båda går att göra något åt. Men vad som händer med Sam..då det varken finns ett konkret ”fel” att åtgärda, eller ingrepp som gör allt bra.. Jo, om han bara slapp kraven från skolan så..pressen av att leva och bli stor..att ta ansvar för sig själv..bli utbildad och självförsörjande..

Vi fick en rätt ok start. Hans dagar här hemma blir spelfria mellan halv nio till tolv. Vi får släppa allt vi har för händer och vara med han. Vi tittade på dokumentären om Utöja på tv4 play och sedan såg han lite annan teve. Nästa vecka kommer små uppgifter ifrån skolan.. Om han nu slog bakut av att jag bara pratade om skolan, hur blir det då när vi faktiskt skall sitta ner och  göra skolarbete? Shit hörrni. Dubbelshit!

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Om vi bara vetat..

♥ SAM solstrålen ♥

 

Tänk att kunna vrida tiden tillbaka. När man vet så mycket bättre nu. Så mycket som blivit annorlunda. Så mycket som hade blivit rätt från början.

Jag minns barnpsykologen som besökte öppna förskolan. Satt brevid mig och berömde min söta ettåring. Frågade om jag hade några funderingar kring Sam. Jag minns så väl vad jag svarade. ” Oh nej, vi har världens mest nöjda kille och ALLT är så bra så”.
Jag minns hur stolt jag var. Klart vi fixade att vara föräldrar till Sam!!

 

 

Jag hoppas innerligt att min blogg kan bidra med att förändra bristerna till det bättre.. Att samhället kring NPF barnen inte är/agerar som de gör idag.. Att föräldrar till adhd/asberger barn som nyss fått sin diagnos förstår innebörden av att man MÅSTE stå på sig och KRÄVA barnets rätt..så att de inte hamnar där vi är idag..

Hade jag bara vetat det jag vet idag så banne mig att då hade jag stått på mig.. Åh mitt lilla hjärta..jag har gjort så gott jag kunnat efter min förmåga..och det kanske alla andra också har gjort i sin okunskap.. Vi fallerade alla..

 

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Kan man stämma staten att vi hamnat här? Kampen fortsätter och tar aldrig slut..

♥ Junior på min kvällsprommis runt sjön ♥

 

Kämpande och kämpande alltjämt.
Tänk om hab bara kunde säga till mig ” Nu har vi en jättebra föreläsning som vi tycker du skall gå på. Den handlar om när NPF barn blir hemmasittare ifrån skolan och anordnas av asberger center. Nu har vi i vårat landsting inte denna typen av föreläsningar, men kan du ta dig ner till Stockholm så skall vi ordna så att du får gå ändå”

Nada. Här får man leta informationen själv på nätet. Inse att hjälpen/stöttningen kan finnas med att få gå på denna 4 timmar långa föreläsning, träffa andra desperata föräldrar. Blir dämpad av att inse att det är bara för de som bor i Stockholms läns landsting som får gå. Får lust att svära högt. Fula ord. 
Om jag behöver ett hjärtbyte blir jag skickad till Göteborg där de kan sin sak. Det kan man inte kan på läsnsjukhuset. Om jag nu behöver hjälp i vår supertuffa sits så blir jag nekad det nu. Vad är skillnaden? Tja inte livshotande, men vården ÄR INTE lika för alla. Det är som ett lotteri vart du bor någonstans..och så även den hjälp man får ifrån skolan. (tack fina Bellan för det du skrev på din blogg http://bellan-autism-adhd.blogspot.com/2011/08/orattvist-i-diagnoslandet.html om detta lotteri som avgör vilken hjälp man får )

 

Sam och våra små i Ohana

 

Gud som jag klagar på denna blogg nu igen. Men om SAMHÄLLET fungerade som det BORDE så skulle detta vara en så mycket gladare blogg..Sam skulle vara gladare, lillebror likaså och jag och my love skulle inte ha de problem vi nu har med äktenskapet heller.. Om allt bara hade funkat/funkar kring Sam så skulle vi betydligt ha en bekvämare sits..på många fronter. Så mycket har gått fel längs vår resa och ingen verkar kunna ta på sig ansvaret. Kan man stämma staten?

Är våra motgångar nödvändiga så att vi kan skrika så pass högt att det når de beslutande, att det når ut till allmänheten?? För att en förändring skall komma till stånd? Är det så illa? Att vi måste sjunka till botten för att bli sedda och trodda?? Att man kavlar upp ärmarna och går till handling, så att fler barn inte skall hamna här?
Frågan är om vi ens blir tagna på allvar då?
Jan Björklund, vår skolminister blev ombedd att läsa min blogg av en mamma som skrev till honom om alla bekymmer som finns kring våra barn. ” Nej, inte skulle han kunna ta sig tiden att läsa allas bloggar om ditten och datten” typ fick hon till svar. Det är kanske just det han borde. Lukta på SANNINGEN och VERKLIGHETEN. Kliva in i den här på min blogg. DELTA i den..

 

 

K R A M I S    M A M M A   Z

Read Full Post »

Ta mig tusen dagar härifrån..

Sam, en av få stunder han var ute denna sommar

 

Perssons Pack sjöng titeln på mitt inlägg.. ”Ta mig 1000 dagar härifrån” Om jag syftar på framåt eller bakåt i tiden vet jag inte. Bara bort i från nuet som smärtar så. Vill inte delta, känna smärtan och sorgen och allt vad detta nu innebär. Bestiga Mount Everest utan syrgas och klätterutrustning känns det som. Att ta ner månen känns lättare. Har jag ett upp redan? Ja,iallafall idag.

 

 

Jag hittar ett papper som smärtar att läsa, som Sam skrev i början av Mars i klass fem. Då assistenten T kom till klassen och som hjälpte han så mycket. Saker han inte förmått sig att göra blev gjorda. Jag minns då hon förmått han att förstå ett mattetal och hur glad han var då jag hämtade han ifrån skolan.   ”Mamma jag ÄR inte dum i huvudet för nu fattar jag ju matten” På utvärderingen av veckan som gått så framgår det tydligt. T plockades bort efter sommarlovet. LAS listan skulle följas och komunen kunde inte ge henne förlängt då DET KOSTADE PENGAR.. En ny assistent kom in som Sam inte köpte alls och man tog då bort denne helt eftersom Sam FUNGERADE så pass bra utan henne.

Sen rasade korthuset. Sam gick säkerligen in i väggen. KRASCH BOM PANG och nu står vi här i spillrorna.. Fan, hade hon bara fått vara kvar i klassen, stöttat upp och väglett då det blev svårt och jobbigt..att man inte tog bort ämne för ämne, tog bort slöjden då den inte funkade..att han kunde ”rymma” hem ifrån skolan istället för at någon fanns där och stöttade upp.. allt bara escalerade ju..

 

”..som en spillra på ett öppet hav”

Jag kan inte sluta att tänka på alla OM..nej jag får allt be att ”ta mig 1000 dagar härifrån” och göra det bakåt i tiden. Tala om hur det blir när man tar bort en fungernade assistent. All stress som blev för Sam och som inte blev hanterbar utan stöd tillslut. Jag har fått STOR respons på de förfrågningar jag gjort av stressproffesorer, forskare och föreläsare i ämnet. Jag kommer att sammanställa deras svar i ett kommande inlägg här på bloggen.. Genomgripande är att många stödjer mina tankar kring vår situation iallafall..men det blir vi inte hjälpta av.

Vi hade ett möte idag på skolan. Det väckte så mycket känslor..och fick mig helt knäckt..karatespark i mellangärdet. Inte alls för det som de sade eller hur de tänker, för vi fick ett jättebra bemötande och suveränt tänk.. Utan att allt kring Sam blev så himmelens påtagligt. Det är så här ”djävligt” som det blivit. Eller har det inte blivit det ? Bara att vi lever i ett samhälle som inte är anpassat efter den han kommit att blivit just nu, eller för att det fallerade tdigare kring honom.. 1000 dagar härifrån. Undrar vart vi befinner oss då..

 

K R AM I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Now what?

Min Ohana, min älskade, som jag vill er alla tre väl.

 

Jag slår bakut, lägger mig platt innan livet hinner fläta till mig och det gör så förbenat ont igen.. Jag är beredd och redan tagit ut skadan i förväg..

Så mycket som vilar på mig. Oket är tungt. Så mycket som hänger på mig hur livet skall bli.. Hur det skall blir för Sam. För junior. För oss. Me and my love..förhållandet..
Jag orkar inte. Resignerar. Deppar. Tycker synd om mig själv. Vilken vekling jag är. Gråter tyst innombords. Musten gick totalt ur helt efter skolministerns såkallade SVAR..(se nästa inlägg)

 

Sam och my love i sommras

 

Jag dränker mig i jobb istället på min långledighet. Satt med boken igår i minst två timmar. Orden bara flödar. Vill berätta så mycket samtidigt som det tynger mig att skriva om det. Kanske inte läge nu, men det är ett arbete jag vill få klart snarast..
Har mailat en massa stressforksare, proffesorer, överläkare  och föreläsare och har fått en del intressanta svar om NPF barnen, skolan och all stress de utsätts för där..Jag fortsatte min jakt på de som kan svara mig. Bara det är ett dektektivarbete..

Ägnar all min lediga tid sen till att jobba med Kyäni (läs gärna min blogg om den www.meuskyani.wordpress.com ) För jobb, det har jag, om jag vill lyckas.. och det vill jag. Sannerligen! Jag vil ha detta som mitt yrke om ett eller två år. På fullaste allvar! Få vara länken ut till andra så de får chansen att må så mycket bättre! Säljare av ett kosttillskott som jag redan sett gjort underbara saker med mina kunder..
Jag råpluggar antioxidanter, mineraler, vitaminer, dess effekt på kroppen och hur bristerna gör oss sjuka. Pysslar om min Kyäni blogg, läser lite till om företaget.. Jag blir sittandes 6-8 timmar under två dagar. Min räddning som får mig att se ljusare på livet..

Jag har så ont i hjärtat igen. Infarkt-ont. Men jag vet vad det är. S T R E S S . Något lär göras i mitt liv och jag är på god väg..tror jag.. Planerna finns och jag skall infria två av dem iallafall. Dom som jag kan påverka själv. Resten, hur det blir med Sam och skolan, livet och politiker på toppnivå som skiter i att engagera sig i hur det blir för honom..ja det står skrivet i stjärnorna nu hur allt detta kommer att sluta..
Jag vill inte att denna  sommar skall ta slut och sommarlovet likaså. Så mycket att ta itu med då..

 

Junior

 

”Mamma, vad är meningen med livet. Man lever för att någongång dö och oftast är allt bara så jobbit” Junior har tankar nu som jag stundtals delar. Men mina tankar blir lätt som ett envist tuggummi som fastnat.. Jag deppar ihop och har svårt att komma vidare.. men jag försöker och tror jag kommit en bit på väg.. Men när gajsten falnar är det så lätt att allt annat dras med. Jag funderar på förhållandet.. Sist vi gjorde något på tu man hand var i slutet av April.. När nästa dag för bara oss två blir av har jag ingen aning om när.. Kanske skall vi prövas ännu hårdare? 

”Det var du och jag mot världen, så var det då så är det nu” Peter Le Marc

 

 K R A M I S    M A M M A    Z

 

 

Read Full Post »

Skolministerns svar gav inga klara besked ändå för Sam..

Min skrutt då det ännu fungerade i skolan

Jag har fått svar ifrån skolminister Jan Björklund. Mina frågor blev inte besvarade. Politikst svammel för att inte granska och ta ansvar för den verklighet vi lever i. Blah!! Dock går det åt rätt håll, de börjar hända grejer i maskineriet iallafall.. Ni skall få både min frågeställning och regeringens svar.

Jag skrev bla följande
”Skolan av idag kräver att han klarar skolans mål, oavsett hur mycket det kostar på och gör att han mår psykiskt dåligt varje dag.
Vad har ni för allternativ att erbjuda min Sam? Jag vill att han skall kunna få självförtroende, en bra utbildning och ett jobb. MEN då han nu inte fixar att läsa alla dessa ämnen som ni enligt lag skall tvinga honom till?? Jag har läst om så många ungdommar med diagnos som hamnar snett, lever på bidrag. Är det den framtid jag skall ge mitt barn?

Finns det ingen plan B ? En annan utväg ? Skulle han kunna få en utbildning som inte kräver att han är godkänd i åtta-tolv ämnen?

Kanske barn/ungdommar med NPF diagnos skulle kunna söka in på gymnasiet med att bara ha klarat tre ämnen såsom det var förr?? Det är som gjort för honom att misslyckas och det kan ni ändra på!! 

Summan av min frågeställning var och är alltså följande. Om man inte blir godkänd i alla dessa grundskoleämnen för att söka vidare till gymnasium VAD FINNS DÅ FÖR ALTERNATIV? Vad kan Sam få för utbildning men ändå bli utbildad till det han är intresserad/bra på ?

Följande svar kom till mig

”Jan Björklund tackar för dina synpunkter. Han har bett mig, som medarbetare i den politiska staben, att svara på ditt brev. Jag vill börja med att be om ursäkt för att svaret dröjt.

Du efterfrågar i ditt brev att alla lärarstudenter ska få kunskaper om elever med neuropsykiatriska diagnoser under lärarutbildningen. Detta har regeringen genomfört, och i den nya lärarutbildning som startar i höst finns specialpedagogik med som obligatorisk del av utbildningen.

I den nya skollag som trädde i kraft den 1 juli i år har skrivelserna om elevers rätt till särskilt stöd skärpts. Om elever med neuropsykiatriska diagnoser har behov av särskilda stödåtgärder, ska rektor se till att behovet utreds. Om utredningen visar att eleven behöver särskilt stöd, ansvarar rektor för att ett åtgärdsprogram utarbetas. Av åtgärdsprogrammet ska framgå vilka behoven är, hur de ska tillgodoses och hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas. Beslut om åtgärdsprogram kan från och med den 1 juli i år överklagas, vilket ökar rättssäkerheten för elever och vårdnadshavare. Genom en tydlig koppling till Barnkonventionen markeras dessutom att barnets bästa ska vara utgångspunkten i all utbildning. Särskilt stöd finns reglerat i skollagen (2010:800), 3 kapitlet, 7-12 paragraferna. Vill du läsa mer finns den nya skollagen här:http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=2010:800#K3

De pedagogiska konsekvenserna av autism och aspergers syndrom kan man till viss del kompensera genom att skapa förutsägbarhet och tydlighet i lärandesituationerna. Det är därför viktigt att skapa en lärandemiljö som av eleven upplevs som meningsfull, begriplig och hanterbar. För att lyckas med detta kan skolorna få stöd av Specialpedagogiska skolmyndigheten. Stödet kan ges i form av rådgivning, specialpedagogisk utredning, information och utbildning av både skolpersonal och föräldrar. Myndigheten arbetar också förebyggande genom kommunsamverkan som är en dialog med förvaltningschefer och motsvarande i syfte att få en bild av respektive kommuns struktur, kompetens och kompetensbehov. Inom Specialpedagogiska skolmyndigheten pågår ett antal utvecklingsprojekt som syftar till att möta de behov som framkommit i kontakten med skolorna. Vidare information kan du hitta på myndighetens webbplats: www.spsm.se.

Om du anser att skolan inte lever upp till kraven i läroplan och skollag, och upplever att du inte får gehör hos rektor och lokalpolitikerna, kan du vända dig till Skolinspektionen för att göra en anmälan. Mer information om hur det går till finns på myndighetens hemsida: http://www.skolinspektionen.se

Vänliga hälsningar

Linda Nordlund
Departementsledningen
Utbildningsdepartementet
Tel: 08-4051850
linda.nordlund@education.ministry.se

Ser ni någon antydan till svar på min fundering och oro?

Vilken utbildning tänker de på utbildningsdepartementet ge honom så att han blir utbildad ändå, trotts att han INTE blir godkänd i åtta ämnen när åk 9 är över? Det spelar ingen roll hur många duktiga pedagoger de finns i skolan, för Sam är inte motiverad till någon skolgång överhuvudtaget som läget är just nu..

Jahapp..kampen är långt ifrån över ändå. Fan så samhället är utformat ännu. Ger ingen plats för Sam och det han förmår kunna, på sina premisser. Ett samhälle för alla? No way. Not yet mina vänner..
Jag kommer inte att nöja mig med dyligt. Krigaren  Athena får dra ut i strid, igen. Försvara de mina och det jag tror på.

Samhället må svika dig nu Sam, men jag tänker inte göra det!! Aldrig!

K R A M I S    M A M M A    Z

Read Full Post »

Vart bär det hän?

 ♥ Junior  ♥

 

Jag drömmer otäckt, men samtidigt kanke drömmarna speglar den världsbild som råder i Ohana. Drömmarna är till för att hjälpa och förstå många gånger. Jag drömmer att jag har Samuel död invid mig men att det inte rör mig i ryggen. För inom mig så vet jag att han lever ändå. Jag vaknar av drömmen. Ser att han sover lugnt intill mig. Reflekterar och klurar länge på vad denna dröm skall säga mig. Hur kunde jag vara så känslokall i drömmen?

Det blir ett jobbigt samtal med junior sent igår kväll. Hans funderingar och tankar i landet Holland. Det var mycket djupa sådanna och helt förståerliga över att de finns där. Han upplever hur Sam och han som alltid varit så tajta och kompatibla med varandra inte längre är det. Sam glider mer och mer ifrån sin bror och snart finns bara en främling kvar.

Plötsligt får min dröm en innebörd. Ett syfte. Sam finns kvar hos oss, men börjar ta form i en annan skepnad. Så när jag drömde att han var död var det bara symboliskt. Han ömsar skinn just nu och det upplever både jag och Tobbe väldigt markant nu. Stundtals gör det ont att se då ingen av oss vet hur det blir i slutänden..Åt vilket håll han utvecklas till.

 Jag känner mer och mer hur jag och Sam glider ifrån varandra. Innerligheten vi alltid haft finns inte där. Samtalen. Kanske är det så med alla grabbar som blir 13. Kanske är det bara Sam..

 

 

Vi har haft att göra på jobbet. Helt slut när jag kommit hem. Jobbat i dagarna fyra denna vecka. Haft att göra på min lediga tid. Handlat. Laga mat. Bytit däck på bilen. Möten med hab om ADL intyg inför assistent-timmarna. Doktorsbesök om min hälsa.Varit med Tobbe. Det viktigaste av allt. Faktiskt. Fått så mycket indikationer att han känner sig undanskuffad även innan vårat förtroliga samtal igår. Jag har fått så många exempel av honom som jag bara kan dementera fakta. ”Ja, det är så. Tyvärr lilla hjärtat”

Vi har spelat mycket kort. Vändåtta och femhundra. Läst sagor om kvällarna och han har fått sova invid mig i dubbelsängen. Åkt och badat på tu man hand. Idag skall vi ut på loppis bara jag och junior och imorgon, Söndag tar my love med sig honom ut och fiskar hela dagen. Picknick. Kalla pannkakor. Egentid och få vara i focus. Man försöker så gott det går. Räcker inte till ändå. Han känner det som om vi älskar Sam mer än honom bitvis.

Capre diem. Solen skiner ute nu. Skall göra frukost och försöka få ut även Sam i den ljuvliga morgon som besöker oss. Om än för de fyra minuter som han bara sitter där..

 

 

K R A M  I S     M A M M A     Z

Read Full Post »

Lugnt fram tills nu..

Vad tänker du om livet älskade Sam ?

 

Jag har varit symptomfri i flera flera veckor. Tagit nya prover gällande hjärt-hälsan och dom är bra. Men nu, när kraven kommer på både mig och Sam, när lovet snart är över och karusellen drar igång igen, ja då får jag ont igen..

Stressangina. Jotack, jag märker det. Det gör vansinnigt ont över hjärtat, uti i vänster arm.. och jag får som mera ont när jag märker att jag har ont.
Fan, att skiten inte gett med sig. Att livet ter sig som det gör. Krav ifrån så många håll som jag skall uppnå.
Förbannade samhälle som inte är utformat så att Sam tillåts vara Sam. Att han får mogna i sin egen takt. Att han kan finna sin egen väg genom livet. Jag har varit inne på det förr. Jag börjar låta som en pappegoja.

 

Frukostmys med en av råttorna i kökssoffan

 

Kanske leder allt till något gott i slutänden, till någonting större..att vi banar vägen för andra. Frågan är bara på vems bekostnad det sker? I vilken omfattning?
När jag tar upp ämnet skola med Sam sluter han sig som en mussla omgående. Ber mig dra åt helvete. Han skall inte gå till någon skola av samma anledning som i våras. Han har inte varit med en enda vän sedan påsklovet. Svårt överlag att prata med andra barn, förutom kusinerna. Att gå till en skola full av ungdommar känns inte som en höjdare..än mindre sådanna som han inte känner..

Jag vill till skillnad mot många andra inte ha en skolstart. Det innebär allt för stor påfrestning känns det som om för både mig och Sam.

En klok vän jag hade en gång, Hildemar, sade till mig ” Det enda vi kan göra är att följa med båten på livets flod och ta livet för var det är och vart det för oss” 
Hans råd kanske är klokt att följa. Men lättare sagt än gjort.

 

 

K R A M I S   M A M M MA   Z

Read Full Post »

Mina 3 veckor av ledighet..

Simbadet ifrån bruksorten där killarna har sina rötter delvis..
Bad och skoj med kusinerna och träffade fin-vännen H

My love och jag fick oss en hårdrockkväll ihop med en hel del artist-träffar backstage till hans stor lycka..

Blåbärsplock

Båtfärd, picknick på det eviga blå och mys med vänner idagarna tre

 

Hemmadagar, både på gott och ont invid vår fina lilla sjö

Åter en doft av hav och en träff med min bloggvän som jag längtat så efter

(Jag får icke förglömma min vecka i Hunnebostrand v 24, så igentligen hade jag 4 veckors ledighet, fast inte sammanhållna..) 

Rätt så nöjd och glad Mamma Z ändå.. Trots allt så fanns ljuspunkterna där under min ledighet.. Carpe diem va? Visst var det så?? Back to work again!!

K R A M I S   M A M M A   Z 

Read Full Post »

Skriverier och svårigheter..

Jämngråa dagar

Livet kan inte alltid innehålla solsken, varken ute eller i mitt sinne. Sån är jag. Grubblare. Tänker på att om 2 veckor återgår barnen till skolan. Alla utom mitt. Vi har fortfarande så svårt att motivera Sam till att göra saker här hemma, så hur sjutton skall vi bära oss åt för att få motivationen att infinna sig när det gäller skolan? Men ändå känns inte tanken lika tung nu som i slutet av förra terminen.

Tror jag kommit till ett accepterande att det är så här det är nu och jag troligtvis funnit orsaker till varför det blev så. Att Sam blev utbränd. Men har inget stöd i det än ifrån varken bup eller hab. Undrar vad de säger när jag pressenterar mina misstankar. En diagnos som man inte ens sätter på barn som mitt än..och hur ställer sig då skolan till mig om inte skjukvården stöttar upp mig? Blir jag en ensam krigare igen? Ifrågasatt? Hur bedömds jag utifrån mina tankar?

 

Himmlen är mulen idag. Konstatnt regn. Innedag. Skrivardag. Jag har suttit invid min bok i timtal sedan jag vaknade. Snart i sex timmar. Vilken pli på mig själv va? Redigerat 64 skrivna sidor av hitills 128. Jag har fått nytändning. Eld i baken och vill få den klar snarast. Har redan gästlistan klar i huvudet för vilka som skall komma på realisefesten av den 🙂 Många av er därute. Erat stöd och support betyder jättemycket där jag sitter och skriver. Tappar tråden men finner den igen. Ger inte upp. Ett Marathonlopp som jag skall rodda och nå målet.

 

Det blev haveri i förrgår. Det höll på i timtal och jag såg hur dåligt Sam mådde över en sak han fick lov att konfronteras med. Tobbe var så underbar och backade, irriterade inte. Ifrågasatte ingenting. Han förstod läget såsom många gånger förr. Så underbar. Tillslut kunde jag nysta upp virrvarrvet med Sam. Han är inte lika öppen nu som tidigare, pusslet blir svårare att lägga. Betydelsefulla bitar som saknas.

Jag kan sakna mycket ifrån hur vi hade det förr..då det var så mycket enklare. Jag blev så påmind om det då jag fick träffa Lenas underbara Junior i veckan. Hur behändigare det var när man fortfarande kunde distrahera svårigheterna med lekar, räddningen var inom räckhåll. Fantasin som kunde lätta upp och lösa upp jobbigheter. Jo, han är en tonåring numera, jag vet. Överlag så tror jag det är knepigt att vara mamma under den tiden..

 

K R AM I S    M A M M A   Z

Read Full Post »

Löftet som äntligen infriades..

Den utlovade picknicken invid det eviga blå blev äntligen infriad

 

Sittandes under ett träd som skuggade satte vi oss på picknickfilten, hade sanden emellan tårna, och kaffet dracks. Jag log. Tänk att det gick att förverkliga! Det som vi mestadels skojat om via bloggar och inlägg på FB..att bloggvännen minnsan skulle få bjuda mig på kaffet invid havet när jag väl letade mig dit.. Nu hade jag gjort det..tagit mig alla milen ner. Och det var värt varenda kilometer bakom ratten.. 
Dessutom måtte vädergudarna haft överläggning om att skjuta på det dåliga vädret en dag då det gav oss det önskade vädret 🙂

 När man var barn var det aldrig problem att skaffa nya vänner. Man var inte bränd, hade inte blivit sviken, åsidosatt och ersatt pga att man var den man var och stod för det.. Livet gav en den erfarenheten med tiden. Man blev vaksam, avvaktande. Kunde man bli omtyckt för den man var? Ge och ta? Att vänskapen var besvarad? Hur skulle nya bekantskaper i livet se på mig? Hur skulle de bemöta mig och vårda mig?

Livet lärde mig på nytt att lita på det. Succesivt. Lita på att jag var fullvärdig som vän.. och jag kom att våga sattsa igen på vänskapen två människor emellan..och jag är så himmelens glad att jag övervann rädslan för att släppa in nya vänner i mitt liv. 

 

♥ Fin-vännen ♥

 

”Hade ni kul mamma” undrade Tobbe när vi satt i soffan och kollade på Lost avsnittet ifrån box nr 4 igår kväll. ” Var du blyg mamma, du hade ju inte träffat henne förrut” blev följdfrågan utan att jag hunnit svara på den första.

Ja det var pirrigt. Man känner varandra men ändå inte, via bloggarna.. Men pirret gav sig rätt snart och det kändes så bekvämt och okonstlat. Hjärtligt och spontant allting. Så självklart att vi skulle ses..
Förbenat att det skall vara 22 mil emellan (hm..jag hade gjort en mindre felberäkning..det var liite längre bort..) För jag vill göra det igen. Träffa henne, min bloggvän. Det gav så mycket 🙂 ♥

Det som känns gott i hjärtat är att veta att det finns så många fina blogg-vänner därute att träffa och att jag kommer att återkomma till den vän jag äntligen fick en kram av på RIKTIGT igår..inte bara i tanke och via bloggen..

 

K R A M I S   M A M M A   Z

 

(klockren bild av Lena och mig va?? Fotografen var inte så lång..blev liksom tagen i hans perspektiv på livet 🙂 )

Read Full Post »

Efterlängtad roadtripp över dagen

Vägen till en vän kan aldrig bli för lång

 

Då jag började bloggen 2007 kunde jag aldrig ana vad den skulle skörda. både för egen del och för andra. Vad den skulle betyda för Sam. Att den skulle föra mig både till att bli sommarpratare i radio och vara med på TV4 och prata om mitt liv som mamma till Sam.. Jösses..

Det som kommit att betyda väldigt mycket är de fina vänner som blommat upp lite varstanns i Sverige, det avlånga. Många av dem/er har kommit mig så nära inpå livet, har betytt så oerhört mycket då jag varit som svagast..när allt bara varit nattsvart…då har ni funnits här ute för mig ♥ Aldrig svikit mig fast jag måste ha varit världens mest dryga människa med mitt jämmer och elände..
Men det är inte bara i jobbiga tider ni betyder så mycket..annars också givetvis 🙂 och hur många gånger har jag inte förbannat att vi bor så långt ifrån varandra?

 

 Fikastund mer er alla? Ja tack..

 

Jag var på väg 37 mil ner i landet för att äntligen få träffa en av mina nyfunna bloggvänner, men omständigheter gjorde att den trippen återstår att göra längre fram ♥ Nu skall jag bege mig 17 mil imorgon, ut till kusten där ännu en bloggvän bor.. Är långt att åka men fullt överkomligt att köra över dagen.. Jag rymmer ifrån min Ohana, bara jag, bilen och stereon fram tills jag får träffa Lena!! Tjatter, kaffe-picknick och mera tjatter..
Tänk, förra sommaren visste vi inte om varandra alls..Var främlingar. Livet är bra förunderligt. Vilka vägar det tar och vad man erbjuds efter vägen om man bara stannar upp och tar tillvara på det..

Vill så klart träffa er alla fina! En bloggträff måste bli av!! Har tänkt så mycket på det..och tanken skall snart övergår till handling.. men fram tills dess så får jag rå om min vän i öster..och det skall bli så himmelns kul och spännande!!

 

 

 K R A M I S    M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

Gudarna var lyhörda..

♥ Klippor, picknick och ett kluckande hav ♥

 

Östkusten är bra vackert, men jag kan inte rå för det.. förlåt ni alla som älskar denna kust, men för mig kommer det föralltid vara västkusten som är nr 1, därmed inte sagt att jag inte vill hit..inte på långa vägar..

Efter den turbelenta starten på veckan, efter min mentala kollaps som få kan förstå, när jag kände att allt jag skulle få se under min semester var hemmets fyra väggar.. Trodde även att trevligheterna till helgen skulle skita sig..
Nu kunde jag hjälpa Sam med det som fick han helt att gå i baklås men det tog också mycket av min tid. Och när den spärren släppt för honom var det inga problem med att åka till Upplandskusten och våra vänner, my loves barndomsvän sedan 2 års ålder 🙂 och den andre sedan 6 års ålder..

 

♥ Sam ♥ 

 

Han får bara vara där med.
Hos vännerna som förstår och inte tycker vi gör skumma saker med vårat barn. Han blir sittandes i ett rum med sin laptop och sitt spel. Kommer ner till oss andra först efter nio tiden då det blir film, ”Baksmällan” och han tittar med. Dagen därpå skall vi på loppis. Det är inte förhanldingsbart att han skall med. Vi löser det med. Han får mobiletelefonen intill sig och äldsta grabben i huset sover viserligen, men Sam är inte själv i det stora huset i skogen. Han kan ringa oss om det är något. Tryggehet. Vet att vi kommer tillbaka om 2 timmar.

Det var som om Sam hade ett sjätte sinne. Loppiset är MEGA stort och packat med folk, Sam hade aldrig fixat det,tom jag tycker det är drygt. Fast jag fyndar. En stor träbricka att måla, runda kuddar till kökssoffan och ett vackert målat keramikfat i från medelhavet med blåa fiskar..Vilket upplägningsfat..Allt för 70 kr!! Älskar loppis!! Det som andra kan rata och vill bli av med kan bli en ögonblicksförälskelse för mig..

 

Höjdpunkten under helgen för Tobbe

 

Då det är dags för båttur på mitt eviga blå (min benämning på havet för ev nya läsare) så följer Sam med. Junior vågar sig på att åka tub efter båten. Sam nöjer sig med att sitta kvar i båten  medans Tobbe tjöt av lycka av att åka på släp! ”fortare fortare” skrek han trotts att det gick i 40 km i timmen 🙂

Picknick på klipporna och kaffet intogs till havet vågor.. Tänker på några av mina bloggvänner som har detta intill sig alltjämt. De lyckostar som BOR invid det eviga blå.. Hm..tja, jag kan ju flytta i en framtid..
Barnen i sällskapet badade och Sam var rätt nöjd för stunden som inte blev allt för långvarig där ute på klipporna..

Väl tillbaka lånade jag vännens mountain cykel och begav mig ut på en fototramp ( dokumentation av omgivninganra med min kamera längs med en cykletur ) Harg är väldigt vackert och min tur blev lång och avkopplande. OCH så många fina bilder det blev i mitt arkiv!

Väl tillbaka hade de 3 herrarna lagat så god mat undertiden (http://www.recept.nu/1.142589/per_morberg/varmratter/kottfars/lasagne_bolognese )som vi avnjöt ute i sommarkvällen med ett glas rött till 🙂 Underbart! Även Sam letade sig ut till oss vilket han inte gjort tidigare. En liten stund satt han med och åt men gick rätt snart. Men bara det att han DELTOG känns så gott i mamma hjärtat!! Bara en sådan sak som för andra är självklar..

 

 Kvällsbadande Tobbe..och vilken dröm att få bo såsom vår vän A..suck..

 

Det slår mig på vägen hem vad lyckad denna helg blev, för alla parter. Blir så himmelens tacksam över fina vännerna ännu en gång som möjliggör att vi kan komma, på Sams premisser. Även barnen därborta verkar införstådda med hur läget är och gör ingen sak av det. Både H och A gick upp till Sams krypinn i omgångar och småpratade så att han inte kände sig bortglömd då han valde att inte vilja vara med oss alla på en och samma gång.

Kanske ömmade gudarna för oss och såg till att det blev lyckat. De såg till och med till att vädret blev på vår sida.
Kanske kanske börjar detta bitvis iallafall likna vad andra kallar semester.. En vecka kvar av ledigheten och jag har en höjdpunkt till som stundar och som bara bli min egna Roadtripp över dagen..

Livet ler igen. Några dagar tillbaka och idag iallafall.

 

K R A M I S    M A M M A  Z

 

 

Read Full Post »