Vad tänker du om livet älskade Sam ?
Jag har varit symptomfri i flera flera veckor. Tagit nya prover gällande hjärt-hälsan och dom är bra. Men nu, när kraven kommer på både mig och Sam, när lovet snart är över och karusellen drar igång igen, ja då får jag ont igen..
Stressangina. Jotack, jag märker det. Det gör vansinnigt ont över hjärtat, uti i vänster arm.. och jag får som mera ont när jag märker att jag har ont.
Fan, att skiten inte gett med sig. Att livet ter sig som det gör. Krav ifrån så många håll som jag skall uppnå.
Förbannade samhälle som inte är utformat så att Sam tillåts vara Sam. Att han får mogna i sin egen takt. Att han kan finna sin egen väg genom livet. Jag har varit inne på det förr. Jag börjar låta som en pappegoja.
Frukostmys med en av råttorna i kökssoffan
Kanske leder allt till något gott i slutänden, till någonting större..att vi banar vägen för andra. Frågan är bara på vems bekostnad det sker? I vilken omfattning?
När jag tar upp ämnet skola med Sam sluter han sig som en mussla omgående. Ber mig dra åt helvete. Han skall inte gå till någon skola av samma anledning som i våras. Han har inte varit med en enda vän sedan påsklovet. Svårt överlag att prata med andra barn, förutom kusinerna. Att gå till en skola full av ungdommar känns inte som en höjdare..än mindre sådanna som han inte känner..
Jag vill till skillnad mot många andra inte ha en skolstart. Det innebär allt för stor påfrestning känns det som om för både mig och Sam.
En klok vän jag hade en gång, Hildemar, sade till mig ” Det enda vi kan göra är att följa med båten på livets flod och ta livet för var det är och vart det för oss”
Hans råd kanske är klokt att följa. Men lättare sagt än gjort.
K R A M I S M A M M MA Z
Meus Ohana 
Känner ungefär på samma sätt inför skolstarten, sonen är lugn nu men vad händer då? När kraven återkommer och pressen att prestera och lyckas blir övermäktig.
Jag hoppas att våra barn inte tar skada av denna stress och press för då förlåter jag mig själv aldrig.
Håller tummarna för att Sam kan få en meningsfull tillvaro hur den än ser ut! Hoppas innerligt att man lyckas hitta en balanserad väg ut ur hans självvalda ensamhet.
Kram!
Ann, varför skall vi ta på oss denna tunga biten? Känna oss ansvariga för att skolgången blir lyckad, att vi förmår dem att gå dit? Tänk om vi kunde luta oss tillbaka och känna att skolan gjorde det. fungerade på egen hand. Föräldraransvar, jo jag vet, men till vilket pris och omfattning??
Hopps så att din fina kille fixar skolan! Att kraven är rimliga..
STOR KRAM
Ja du vännen!
Inte roligt att du börjar känna av stressymptomen igen och må dåligt. Och hur du ska kunna motivera Sam, jaa det krävs nog en tankeläsare, men jag förstår att inte argumenten om framtiden hjälper. Våra barn lever jui nuet och vad jag förstår så säger senaste forskningen ang. ADHD att deras hjärnor fungerar mycket bättre på en snabb beläning än en långsiktig. Alltså då menar de signalsubstanserna i hjärnan, inte rent praktiskt. Så det måste nog till nåt helt annat, fråga mig inte vad. Jag har försökt att tänka hur jag tänkte i den åldern, men jag minns inte riktigt. Det jag minns är att inget någon skulle kunna få mig motiverad att göra nåt vettigt i skolan som jag inte var intresserad av. Men då jag fick gå i liten grupp, på den tiden kallad OBS-klass gick det bättre, bla för att vi var få, för att vi bara hade en lärare och för att vi inte hade så fasta tider för lektionerna utan jobbade på och när det blev för jobbigt tog vi en paus och gjorde nåt annat, som att diskutera eller läsa.
jag hoppas verkligen att ni hittar det sättet som passar Sam, ,för hur som helst så mår man ju bättre om amn slipper känna sig misslyckad över alla krav man inte klarar av.
Kramar om dig vännen//Lena
Stressen är alla krav jag känner..
* Jag skall vara den som förmår Sam att gå till skolan
* Jag skall vara den som skall förmå Sam att orka tänka framåt i livet och tänka åt rätt håll
* Jag är den som skall förmå Sam att följa med till DR på BUP annars kan han inte få någon medicin utskriven..
* Jag är den som får vara drivkraften om det inte fungerar alls i skolan
* Jag mår dessutom dåligt över att se han bara sitta inne, hemma och givetvis tänker många tunga tankar kring det fast jag kanske inte behöver..
Jadu..den där betendevetaren hinner nog gå i pension innan jag får komma till henne..
Stor kram!!
Mormor Z. Förstår din oro, men försök om du kan ta det för vad det är nu. Det är banne mej skolans skyldighet att se till att han får nån sorts undervisning. Läst om skollagen och där står att om man har ett funktionshinder eller av svårare art, så kan man få hem undervisning, eller att de ger förälgrarna möjlighet till att få underlag som gör att de kan undervisa barnen hemma.Varför skulle det vara så svårt för sloöan att ordna, sunt förnuft, och sluta pressa och stressa dessa barn som är nog så stressade inombords med sina svårigheter.Har haft en fin dag med barnen i dag och vi har ätit pixxa i kväll. Hoppas du får sova direkt när du kommer hem så du orkar upp i morgon bitti. Kramar mamma
Skolan gör det som de kan, frågan är hur man fångar Sams uppmärksamhet överhuvudtaget om omvärlden just nu..
Ha ha..du får nog skaffa dig ett nytt tagentbord mamma..med STORA bokstäver på 🙂
Kram och tack för att du alltid finns där för oss 😀
mormor z. Blev mycke stavfel, men hoppas det går att läsa ändå ha ha ha
Ja du…. lider med dig, önskar jag kunde ge dig en lösning på er sits….
Men när jag läser det du skriver så ryser jag med tanke på hur Sam blir intvingad i nåt han eg. inte klarar. Klart han slår bakut, Tycker att skolan borde kunna ordna nån liten grupp när han väl är mogen att öht gå till skolan.
Finns det ingen aspergerklass i närheten där ni bor? En bra skola där de kan bemöta Sam på bästa sätt? Det vore ju underbart om ni kunde få hjälp av en sån att lösa upp alla knutar.
Hoppas det löser sig….
Styrkekramar till dig och de dina ♥
//Bellan
Lösningen står skivet i stjärnorna vännen.. det finns en liten grupp för honom men han vägrar det med.. Han vägrar ju allt vad umgänge heter nu med barn/tonåringar.. Vi har möte med skolan om en vecka, men Sam har jag inte på kroken än på långa vägar..Inte överhuvudtaget om livet utanför hans fyra väggar..
Ja, lösningen hoppas jag med skall komma snart för detta tär innifrån..
Stor kram till dig fin-vännen där nere ♥
Jag kan bara hålla med dig..mitt liv är precis som ditt.Idag fick vi hem pappren om skolstarten och min son blev direkt nedstämd.Han ser inget hopp att skolan skall lyckas klara av honom.Jag försöker peppa honom att försöka göra ett försök och inom mig bara känner jag mig maktlös.skall jag orka med mera?Jag förstår hans känsla för skolan för ingen har lyssnat på honom och hjälpt honom då han behövde det.Han har visat på alla vis att det är för svårt..Hela dagen har han varit ur balans och han berätta att han funderar på skolan.Det är tungt att redan innan tacklas med det som komma skall.Nu gäller det att jag orkar med allt utan att krascha..Jag sänder dig styrke kramar från Åland.
Stackars kille..men visst var väl skolan införstådd nu med hans problematik? och kan möta upp därefter eller?? Minns inte hur det var för er..
Styrkekram tillbaka ♥