Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

 

Jag blev sittandes vid chatten på Facebook härom kvällen. En vän ifrån förr  dök upp och han väckte många tankar och minnen efter vi ”pratat” klart.. Tänkte på det som var långt innan Ohana var påtänkt. Innan Livet gav mig en av de tuffaste matcher som fanns att delta i.. När livet var rätt bekymmerlöst och fritt. Jag kunde förverkliga mig själv på alla plan, det fanns liksom inga hinder då..men fattade jag innebörden av det då?  Njöt jag tillräckligt mycket av allt jag hade tillgång till? Jag lurade nog mig själv. Trodde att jag levde opptimalt och på bästa sätt. Jag skulle bara ha vetat..

Det är nog först nu jag är den sanna livsnjutaren. Att jag greppar att tiden verkligen rinner iväg och att det är IDAG jag skall förverkliga mig. Inte sen. I den där framtiden.. ”if tomorrow never comes..”

Jag  hade iallafall kul på den tiden. Impulsiv och nyss 20 år fyllda. Våghalsig. Stundom dumdristig. Ansvarslös mot mig själv. Jag var naiv och blåögd med dålig självkänsla. Osäker. Lät mig utnyttjas. Vem var jag och vad ville jag med det långa livet som låg framför ?

Jag tror man måste igenom alla stadier i livet. Och det är först nu som jag blommar upp, trots allt som jag befinner mig i och har passerat. Motgångarna har stärkt mig och jag är en helt annan människa nu än för bara 5 år sedan. Trots att det kostar på så väldigt med att vara mamma till Sam och nu Tobbe den senaste tiden, så skulle jag ändå inte vilja ha det ogjort. Jag har fått stryrkor som jag inte vill vara utan, vyer som jag först nu kan se och uppskatta. Och upplevelser jag inte heller skulle fått nosat på..  (Tänker bla på mitt sommarprat i radion.. TV4 medverkan..den här bloggen och allt den fört med sig..och att jag inom snar framtid har min bok klar.. och hade jag inte haft detta livet så skulle jag heller inte tänkt i de banorna att bli egen företagare heller.. )

Ja du Zoffe..om du kunde resa tillbaka i tiden 20 år och se dig själv.. Kanske skulle du kunna ge lite råd på vägen till hon som var så osäker på det mesta..Kanske en och annan kunskap om diagnoslandet också så att det inte blev så tungrott såsom det blev..

( Ett hipp hurra till min blogg som nu passerat 30 000 läsare sedan flytten i juni 2011 också.. Är superglad att ni är så många som vill läsa här!! )

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

Någon som är riktig opptimist som gjort denna. Hittade den på facebook i morse. Kan stämma in en hel del. Affirmerar om en bättre tillvaro. Jag tänker på det varje dag..lite i taget..

Igår hade jag barn i fullskalig harmoni. Hade tid till att skriva på boken. Tanken slog mig hur mycket omvärldens krav påverkat dem genom åren. Hur de mått i sin unga själ. Hur kraven har pressat ihop dem så att de knappt kunnat andas. Att pressen utifrån har resulterat i allt för många utbrott, iallafall på den stora..  Om allt bara varit bättre uppbackat. Om kunskapen varit större..

Nu vet jag att gjort är gjort. Men just därför är min bok ännu viktigare att skriva klart. Därför behöver jag fortfarande lämna ut mig och min Ohana bitvis här på bloggen. Det behöver ut i samhället hur det här livet är. Vad det kostar på. Och vad som händer när inte tillräcklig kunskap eller förståelse finns kring det.

För 2 veckor sedan var det M I N  helg i Globen med allt som det innebar.. Lever på det än..energin.. Tänker på att ikväll gör Martin Stenmarck det igen nere i Skåne.. Undrar hur många konsertbesökare som har hört han läsa mitt brev..som hör hur han hyllar min fina vän.. Jaa..det är mäktigt än mina läsare.. Ännu mäktigare vore att veta hur många som själva tar tag i något jobbigt efter att ha hört det..om de blev påverkade..

För 1 vecka sedan skulle det ha varit Ohanas dag på teatern men blev inte så.. och den här helgen var det My Loves tur att ge sig ut på trevligheter. Kryssning med jobbet..
Hoppas så att han och jag kan styra upp att få en egentid ihop och göra något skoj på..men först jobbar vi nu på det nya schemat 6 veckor och är inte ledig en enda dag ihop..så kan bli svårt *ler ironiskt*

På hab sade de att egentiden är jätteviktig den med. Att man inte släpper taget om vem man är. Att man får ha kul på varsitt håll. Det kan ge mer energi till förhållandet.. Energi att rodda det vi har här hemma.. Bli en bättre förälder..

Snart stundar kvälljobb på mitt älskade jobb. Medicinavdelningen med diverse sjuka i olika grad. Svärföräldrarna roddar här hemma fram tills My Love kommer hem sent ikväll..och ute skiner solen magiskt över vår lilla sjö. barnen kvittrar på från två håll..

Idag kan jag nog ta till mig allt ifrån den där possitiva bilden längst upp  ♥

 K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Nordens Ark i somras. En av få grejer som vi gjorde tillsammans detta år. Ohana. Trotts motgångar får vi inte ge upp. Alltid försöka..
Och säg mig när jag gav upp? Fast lusten har funnits där likamånga gånger som det regnar i Sverige på ett år.. att man bara vill skita i allt..kasta in handuken. Skrika ”GAME OVER”..

Jag är född fighter. Jag hade nog lyckats nå OS guld om jag blivit idrottskvinna. Aldrig ge sig. Falla. Låta blåmärkerna läka ut. Upp i rinken igen.
Kanske man gör det om man slåss för livet. Det gäller ens barn, det käraste livet kan ge en. Gåvan som man lovat att förvalta så gott det går, ifrån den dagen då graviditetstestet knockat en helt. Kanske ser man till att bli en CHAMPION och aldrig låter sig besgras då??

Picknick invid min helgedom på Ramsviks klippor med junior och mina kusinbarn..

Junior ja.. Detta är 4:e veckan jag funnits till hand i skolan och äntligen har vi nått målet som vi strävat efter. Att någon annan skall ta över min staffetpinne där så att skolan roddar Tobbe på egen hand och förmår han att lyckas. Komma igen. Låta sina blåmärken läka ut. Att han blir hel igen. Får tron tillbaka på sig själv. På sin framtid. Låta han blomma igen.

Han kommer att få börja på en resursskola för barn som just honom. Som inte fixar den vanliga skolmiljön. Det är i en lägenhet invid komunhuset.
Han kan få gå där allt ifrån några veckor, till månader. Vissa elever blir kvar där i terminer, allt beroende på orsaken till varför de inte klarar av skolan ”som alla andra”. Detta ”team 21” är ett projekt på ett år till en början och sedan skall det utvärderas. Jag fattar ingenting. Utvärderas?? När varenda komun behöver dyligt för behovet kommer alltjämt at finnas!! Det borde vara obligatoriskt att detta finns för alla elever som behöver det!!
Detta är Tobbes livlina just nu.
Kan inte låta bli att tänka tanken..Tänk om det funnits när allt började hopa sig kring Sam i klass fyra redan? Vart hade han varit då?

Tobbe tog detta besked med vånda då jag berättade idag hur vi vuxna som bryr sig om honom tänker..men får han bara landa i tanken, komma dit och se hur det är så tror jag läget blir ett annat.

Se gärna denna fantaskiska video som jag och Tobbe hittadde vid hans hemmauppgift att skriva om Frankrike.. Dröm er bort, för det gör vi..
Detta är platsen som bådas vår längtan är just nu. Och en dag vill jag verkligen visa världen för honom. Och givetvis hoppas jag att även Sam är mottaglig att se denna fantastiska ö som ligger utanför Madagaskar..Och att jag säljer så mycket Kyäni att detta blir en möjlighet 😉 *skratt*
Visade den för Tobbe idag igen då han mådde skit över så mycket att han blev hemma från skolan..och vi började fantisera om den dagen när vi väl befinner oss där.
Mamma du är knäpp på riktigt. Du tror verkligen att jag både skall lyckas i skolan och att vi skall ha råd att åka till Reunion Island”

Visst sade jag att jag var född till en fighter?? Kanske en knäpp sådan..


K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

Always look on the bright side of life står det på det gula paraplyet som junior kommer viftandes med längs med perrongen då jag hämtar dem i söndags. Han har köpt det på Oscars teatern och sett Spamalot. ”Mamma den ÄGDE”. Han hade älskat den, uppsättningen av Monthy Pytons film ”Holy Grail”.


Sam kom inte iväg och inte jag heller som bekant, men det gick att rodda så att junior fick åka. Superglad är jag för det! Detta var hans första riktiga möte med teaterns värld, och Oscars som är så himmelens fint också..
Även de goda krafterna var på vår sida trotts allt och vi hade fått våra biljetter sålda på plats (min och Sams) och slapp gå back 1200 kr.. Det är trotts allt lite pengar..

Solen förvandlade lövens träd till guld på vägen till tågstationen. Martin I bilhögtalarna som fick mig att rysa än.. Kändes rätt ok att allt kring teaterresan  gick att fixa i all hast. Nederlaget. Bakslaget. Och Sam och jag hade det riktigt trivsamt här hemma med, fast på helt andra premisser förståss.. Undrar bara när Ohana kan göra något tillsammans igen. Om hur många år? Är allt bara till minnen nu?



Junior gick inte varken Måndag eller Tisdag till det som Sveriges lag säger är obligatoriskt. Jag kunde inte vara med. Och utan mig känner han sig förlorad. Uppgiven och resingerad redan innan skoldagen börjat. Idag var min lediga dag och den var jag med Tobbe i skolan. Han KAN jobba bra, men det kostar på än. Både hos han och mig. Nu är jag inne på vecka 4 att vara med i skolan på den lilla fritid jag har.. 
Rektorn var in i klassen och pratade om framtiden och vad det betyder att man lägger manken till. (Är stökigt kring många barn i klassen, inte bara vårat) Att det har betydelse på sikt. Att de alla har ett mål framför sig och varför skolan är viktig. Viktigt varför man försöker och håller sig till de regler som gäller.

Detta fick junior helt ur balans. Han vet ju att han kommer att misslyckas i skolan och han förstod vad rektorn sagt.. Han skulle aldrig kunna komma in på högskolan. Bli advokat som han nu fått för sig att vilja bli..och han vet att hans mamma inte kan vara med såsom jag varit nu.. Åh om skolan bara kunde skynda på att skriva under de papper som behövs, så att vi vet att förändringen som skall komma verkligen ÄR av sådan art som utlovat..
Tobbe hade så ont i hjärtat både igår och idag av all stress omkring.. ( Lär nog ändå kolla upp det där med sjukvården.. ) Vi har jagat skolan idag för att få svar snarast med hur allt faller sig.. 

Han har varit med på teatern vid 2 tillfällen bara. De andra gångerna har han vägrat vara med.. Han hade då jönsat runt och bara varit allmänt dryg och förstört för andra klasskamrater. Hängt på de andra killarna..
Idag var jag med, innerst inne trodde jag att killen skulle uppskatta det fina med att få stå på scenen, improvisera, synas.. Oddsen var inte bra, men jag kan säga er, att den förvandling jag fick se gjorde mig alldeles varm..
Hade inte jag varit med idag och pratat så med honom som jag gjorde, hade han inte gett detta chansen att lyckas.. Sett möjligheterna.. Och då när han tog detta seriöst så slutade det med att de andra bråkiga killarna gjorde detsamma..
På vägen hem ifrån vår privatteater säger han i bilen ”Mamma vet du- det var ju faktiskt riktigt kul med teaterlektionerna. Jag vill att du blir med nästa gång också, för jag kommer nog att fixa detta ändå”

Always look on the bright side of life var det va??


K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

I början av allt, då vi utredde Sam fick jag och my love frågan om vi hade några diagnoser. Då visste vi knappt själva vad det innebar, ibörjan av allt. Nu när jag levt diagnoserna så nära så undrar jag mer och mer på det där. Jag analyserar mer och mer mitt betende och tänker till, tänker efter. Gör saker som uppmärksammar mig mer och mer på det..Ser likheter i vissa områden med mina barn. Vet att i 80 % av alla barn som har diagnos så är det ärfligt..

Skulle det göra någon skillnad att veta? Skulle det förändra någonting i min/vår vardag?
Kanske skulle det förklara en hel del av de impulsiva grejer jag ger i mig i kast med och har alltid gjort.. ? Går in för till 110%. Ger gärnet. Tänker tillbaka på så mycket jag gjort och sagt. Så mycket som blivit/blir fel och så mycket jag genomfört/genomför tack vare det också..

Var det därför jag som 19 åring påbörjade min anorexi/bullemi? Och den psykolog som då skulle hjälpa mig inte förstod varför? Kanske den inre oron berodde på något helt annat, men som jag kunde döva på annat sätt??
Var och är det därför jag brinner för så mycket? Företar mig? Vill vara med och frälsa världen på alla håll samtidigt? Kastar mig in i saker jag igenterligen inte vet om jag klarar av. Är så våghalsig? Ser inga hinder.. Att jag har tio projekt i luften och lika många i huvudet? Att jag mår som bäst när det är strukturerat? När jag har full kontroll? Att jag skjuter upp jobbiga saker till sen..
Att jag gärna tar komantot.. såsom jag alltid gjort och gör men att först nu mer och mer reflekterar över varför det är så.. ( jag hade nog blivit en utmärkt politiker *skratt* ) Att jag är påläst på det som intresserar och är hopplös på att prata och på att avbryta folk..
Är det därför jag hela tiden är på gränsen till utmattning numera? En dålig kombo av det liv jag lever nu och en eventuell diagnos själv?

Jag har pratat med my love om detta. Han som levt mig nära i 17 år..Ingen av oss skulle vara förvånad om så är fallet.
Läste en artikel med Carolina af Ugglas. Hon ville inte bli diagnostiserad, utan såg det som en personlighet att vara såsom hon är.. Ja alla är vi olika. Om man vet om en ev diagnos,  finns både förståelse och ev hjälp att få..och jag har ingen aning om vart jag står faktiskt.. Kanske tiden får utvisa hur det blir..

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

Vi har aldrig sett Sams diagnoser som ett hinder, en vägspärr. Vi har genomfört saker, men med ett annorlunda upplägg bara. Åkt när det varit lite folk, sonderat terrängen innan vi åkt, gett han en visuell karta som funkat.
Allt har funkat bra fram tills denna sommar, då vi blev omkullkastade helt. Tsunamin drog med oss och vi visste inte vad som var upp eller ner. Vår karta vi kunde orientera oss så bra med flög i väg med vinden och vi försågs inte med någon ny.

Jag blev tokdeppad, det var som att bearbeta någon näras död. En process som måste ta sin tid. Tiden att sörja över det liv vi haft men inte längre. Att acceptera att vår värld krympt radikalt. Att den yta vi har att röra oss på är här hemma, kanske vi kan förmå Sam att fortfarande åka till kusinerna i Dalarna och till farmor om julen.

Vi hade bokat 4 biljetter till Spamelot, Oscarsteatern idag. Vi skulle gå med min släkt som Sam är så trygg med (faster är specialpedagog och min kusin jobbat med AS barn bl.a) Igår kväll kom avbokningen. Han såg ingen som helst nytta med att åka. Jag tror själv att detta blev för stort projket då hans värld är så minimal just nu.  Att jag vill åka, att övriga Ohana vill åka tas ingen hänsyn till. Inte heller att vi kastat 1300 i sjön för biljetterna. Han tyckte vi kunde ge dem till en uteliggare istället i Stockholm och glädja den..

Snart skjutsar jag my love och junior till tåget. Junior älskar mina kusiner så mycket och främst min yngsta och ville verkligen åka ändå. Han ville se teatern. Men han hade velat göra det med alla fyra.. Igårkväll blev tårarnas kväll ännu en gång.. Tobbe saknar den tiden vi hade förlite sen.. Inser att det bara kommer att förbli ett minne..

Hallå FK!! Fattar ni att vi behöver våra assistenter nu då ?? Det är inte alltid min älskade mamma kan komma och stötta upp oss..

Har tänkt mycket kring Sam och hur han har det nu. En kille som inte visar några som helst tecken på depression, som är nöjd med det liv han lever nu. Sitt microkosmos.
Det pratas om att normaliseras. Anpassas till vårat samhälle. Ge han medicin för det. Han MÅSTE ju fullfölja sin skolgång. Och det underlättar så om han får mediciner.. Jag är så kluven till detta. Om det är bra såsom det är nu? Om han inte alls har de behov som vi andra har just nu?
Jag har hört så många andra som bevittnat hur det bara går ”utför” när AS barn hamnar i tonåren. Det som vore intressant är att veta om och när det vänder och hur det blir då.. Någon som kan berätta??

Självklart är jag tyngd idag att inte kunna åka alls och hälsa på min fina släkt. Tur jag har kramen ifrån Martin förra lördagen att trösta mig med en smula..

K R A M I S A R   M A M M A  Z

 

 

Read Full Post »

Så liten på jorden..så beroenda av oss vuxna..att vi verkligen FATTAR och FÖRSTÅR och tar de rätta besluten.. Gör vi fel får det förödande konsekvenser..

Skollagen tolkas olika.
En del komuner bygger ut sin verksamhet så att barn som mina skall få den bästa skolgången man kan tänka sig. Att de får en självkänlsa. Att lyckas, på sina premisser och sin egna takt. Att de tillåts blomma ut och inte vissna, tappa blad för blad och all världens näring kan inte förmå dem att blomma om..
Andra komuner har bara pengarna på näthinnan, ser inte barnen i perferin som de kör över, de bemödar inte ens att ta reda på hur de mår eller hur det kommer att gå..

Vad f-n skall man göra åt det?? Jag är på gång så smått med min mission. Kanske hjälper det i en avlägsen framtid. För vi är många som kokar över hur det är nu.
Och mig är det ingen som sätter sig på längre.. Är laddad med Laila Bagge power och kanske bidrog det till dagens beslut..

 

Vi är på möte på bup. De drar igång alarmet. Tobbe är långt under ytan nu och nu är det en livräddningsauktion som måste till. På många håll och främst är det i skolan en förändring krävs. Bums. Radikalt.

Rektorn hade idag kallat med både skolchef och den skolpsykolog som haft med Tobbe att göra sedan i våras. Det blev mycket prat om olika lösningar. Jag kan omöjligt vara med i skolan såsom jag gjort nu..det har mest varit för att han inte skall tappa greppet helt kring skolan.. Konstgjord andning. Behålla livet.
Då jag varit med har han jobbat lite och kunde vara nöjd med sig själv..men idag då jag var tvungen att vara med Sam hemma så gick inte Tobbe. Tron på skolan och sig själv fanns inte på kartan..och jag stred inte ett skit skall ni veta för att han skulle gå..

Vi fick ett klockrent förslag som vi köpte, som gjorde mig hoppfull, men som jag ännu inte kan prata högt om. Papper måste bli påskrivna, kontakter tas. Jag vill berätta för junior vad som är på gång, men får hållas till allt är solklart..

Ändå har vi en glad kille nu idagarna två..och tror han känner att det händer grejer.. Dels var jag med hela dagen igår och han arbetade på superbra..han blir lyssnad på hos bup och han vet om stormötet vi haft idag..och vet att imorgon kan jag vara med han igen..

I skrivandets stund poppar han min ADELE skiva och bara är NÖJD med det han småpysslar med.. Det var så länge sedan.. Harmoni råder här hemma hos alla fyra i Ohana..

Och det är inte en dag förtidigt..Underligt.. Är det så här vi borde få må alltjämt om allt bara fungerade där ute i samhället det fina??

K R A M I S  M A M M A  Z

 

Read Full Post »

 

Han är elva år och vill inte leva. Sug på orden och föreställ er känslan bakom den.,den vånda ett sådant ungt liv besitter som funderar kring hur man enklast kan göra slut på allt..

Jag har hört det förr. Maktlösheten över livet som inte går att påverka. Tobbe har en ryggsäck så tung att inte ens en åttioåring besitter den packningen.. Resignationen kring ALLT och är lika mörksvart som höstnatten utanför.

Natten till söndagen grät han långt efter midnatt. Grät för att vara människa. För att vara så inihelvete dum i huvudet. För att alla andra är det också som inte förstår sig på honom.. Jag höll honom hemma på måndagen. Att skicka ett trött barn till skolan där allt bara är kaos för honom gör jag inte.. DEssutom med psykisk ohälsa så det bara dundrar om det..
Idag gick han till skolan bara för att jag följde med, för sjätte gången under två veckor..
Kvällen som gick blev samma jobbiga kväll, vånadan inför allt, livet, skolan, framtiden..men övervägande denna skola.. Så, jag går  med till skolan även i morgon med honom. Konstgjord andning, jag vet, men jag kan inte tillåta att han drunknar..


Idag fick jag höra det jag snappat upp tidigare, men inte fattat innebörden av. Han har haft ont i hjärtat idag.. Stressrellaterat som hos mor sin..Lägg därtill huvudvärken, yrseln och magkatarren.. Vad mera skall samhället ge han?? För nu jävlar om inte han får den hjälp och stöttning han behöver i skolan..de åtgärder de gjort funkar inte alls.. Han har gjort tidernas backhopp vars ände vi inte ser slutet på, men det är tvärbrant neråt..och under fallet så skirker han hjärtskärande efter hjälp. Hjälpen ifrån oss vuxna som han anser bara ljuger. Det blir aldrig bra i skolan. Vi har bevisat det tillräckligt..

Om hundra år ifrån nu. Vart befinner vi oss då i vår utveckling och kunnande.. Hur mycket kan vi om den mänskliga hjärnan och skolans påverkan av stress?? Vad kan skolan om det? Om NPF diagnoser? Är de lika duktiga på det som de få pedagoger som nu finns? Att skolan blir en trygg miljö att vara på. Att det inte är milslånga dagar i skolan för barn som mina.

Varför skulle mina två barn dra nitlotterna? Må så illa i själen att jorden alla plåster inte har förmågan att läka.. Whats the point??
Energin som Martin och company gav i helgen är redan slut. Ibland bränner man allt krut på en gång..

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

Once in a lifetime

 

 

Ibland känns somliga saker som menade. Att högre makter är med och petar i våra jordiska liv. I vår strävan till det bättre. Att vi skall finna hjälpmedel utmed vägen och göra slag i saken med det vi tänker så innerligt på och vill förverkliga. Att vi skall skrida till verket..
Igår kväll lade både jag och vännen till en viktig pusselbit i vår strävan till att få livets pussel att gå ihop..och det vi fick uppleva känns som Once in a lifetime.. Ett tillfälle och upplevelse som denna kommer inte mera igen..

För er som följt bloggen vet vad som hände i fjol på Ladies Night. Ni vet vad Martin Stenmarck gör inför fullsatta hus varje spelning på Ladies Night. Han hyllar min vän som fick den sista sparken därbak av att göra slut på ett långvarigt destruktivt förhållnade.. Hon fick energin till att orka slutföra det hon inte förmått tidgare. Utan denna kväll i fjol hade hon inte orkat bryta sig loss. Det säger hon själv och jag tror henne fullt ut.

Så, detta kom till kännedom  för Ladies Night staben då jag mailade om detta. Tyckte allmänt att de kunde få uppskattning och verkligen VETA vad detta kan innebära för den enskilde konsertbesökaren..att det som de kanske ansåg vara lite allmän trevlig underhållning kunde vara så livsavgörande för en av dem i publiken.
Produktionen tog detta till sig och därav detta ödmjuka och mäktiga nummer. Denna fantasktiska hyllning om kvinnan som gick mot ljusare tider tack vare boosten ifrån Ladies Night

Jag fick tag i Per, som hade yttersta ansvaret kring Ladies Night produktionen. Han försåg oss med varsinna biljetter ( tusentack ) OCH att vi fick träffa Martin och Brolle innan konserten. Mötet blev så spontant och avslappnat och framför allt, så fyllt av omtanke och värme. Detta blev ett möte som både gav och tog ifrån båda parter. Vi var inte där på de premisser för att de råkar vara de kändisar de är, utan för de medmänniskor de är. För de fina de gjorde i fjol och i år på scenen.. Att det påverkade så fullt ut för min vän.. Båda killarna var tagna av denna stund, det märktes. Hjärtliga kramar. Ögon som glimmade till.  Lyhördheten till det vi båda hade att säga under komprimerad tid. Ödmjukheten fanns där hos oss alla fyra på olika presmisser, det är jag säker på.. Ett möte som vi alla uppskattade..

Vi stötte även ihop med Frank Andersson och jag tackade för att han pratar så öppet om sin adhd. Fler som han behövs. Avdramatisera och sprida kunskapen..

Jag tänkte på en sak under denna kväll. Jag skulle behöva gå på en Ladies Night var tredje vecka. Bli boostad med den energi denna show ger. För det behövs i det liv man lever. Det tar mer än det ger just nu. Det var som menat att detta skulle hända denna helg efter de veckor jag haft här hemma. Att detta möte skulle finnas som ett minne för livet, att ta fram när tromberna är som mest hänsynslösa. Det kom att betyda så mycket för både mig och min vän på olika vis. Hon fick en revansch, upprättelse efter all förnedring och jag fick bara vara lycklig av min egna insatts av detta som blev av allt.. Lycklig och energi boostad till max..

 

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

 

 

Read Full Post »

Ännu en dag då han inte vill gå till skolan. Den lilla. Jag fick lov att offra min lediga förmiddag igår och gå med Tobbe till skolan innan eftermiddagspasset på sjukhuset. Detsamma idag. På två veckor har vi stöttat upp fem dagar i skolan med varierad längd. Men vi har varit där. Och vi har behövts.. Frågan är hur länge vi pallar med det.. och vad skolan snarast måste göra..

Sossarna föreslår i motioner till riksadagen nu bla att
”Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en skola som ger alla elever samma chans att lyckas i skolan
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om införande av en lag motsvarande lex Sarah för skolan.”

Hoppas att partierna oavsett politisk grundsyn och oliktänkande nu är enade. Barn som mina kan inte må så här.

 

Det finns inte på kartan att en elva åring skall hyperventilera av gråt på kökssoffan fem minuter innan vi skall bege oss till skolan. Av all vånda. Av att skolan suger och inget ger han kunskapsmässigt. Att allt är tråkigt. Att hela livet suger och han kommer aldrig att kunna utbilda sig som vuxen. Det är kört. Han gör ändå ingenting i skolan.
Han får ideligen höra hur misslyckad han är. Hur bråkig han är. Hur omöjlig han är. ( jag tror skolan peppar han också, men det lägger han inte på minnet..det är det negativa som etsar sig fast..)

 

Vi kompromissar. Han går med på att gå idag om jag går med han. Jag lovar att stanna till tiorasten. Min minimala lediga egentid seglar förbi och hånler..
Jag förmår han att arbeta men det krävs lika mycket bränsle som att sjuta upp Apollo 13 till månen.

Jag tänker på en bekant som ojade sig över att behöva gå till tandläkaren så mycket med en besvärlig tand. ” Du anar inte hur jag får springa där som en skottspole”. Jag förstår denne, men blir samtidigt så frustrerad. ”Byt liv. Lev mitt och du kommer inte att gnälla”. Skolmöten, bup möten, hab möten. Hemma skola med Sam. Närvaro i skolan med Tobbe. Jaga våra rättigheter. Överklaga. Ifrågasätta. Läsa lagar och paragrafer som ingen vanlig Svensson kan tolka. Men jag måste.
Jag går ifrån mitt jobb till ett annat. Det obetalda.
De senaste 14 dagarna vet jag inte vad egentid är överhuvudtaget. Att stressen ökat markant att jag gjorde flera missar på jobbet igår. Att jag uppfyller alla kriterier för att själv bli patient på jobbet med de symptom som stressen klär sig i..

Men hur skall andra förstå ? Jag kan inte kräva det. Ändå kan sådant trigga igång mig så..ojet över några sketna tandläkarbesök förmycket som ändå är övergående. Jag har levt såhär i ..ja..jag minns faktiskt inte.. De senaste fyra åren kanske?? Och det har bara accelererat lavinartat sedan sportlovet detta år..

Tur att Ladies Night väntar imorgon-igen. Energipåfyllning de luxe.

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Sam sommaren 2006. Tänk om vi vetat det vi vet idag. Tänk om forskningen vetat det som de kommer att veta i en framtid med största sannolikhet. Tänk om uppbackningen varit en helt annan av ALLT vi hitills gått igenom. Tänk, hur hade vi alla fyra mått då i Ohana? Så mycket bättre såklart..

Jag har letat reda på forkare, proffesorer och överläkare. Alla har de engagerat sig i min frågeställning kring barn med adhd/asperger i skolmiljö och dess stress.. Hur det blir när det skall köra på i samma tempo som sina klasskamrater, vara integrerade i en klass och miljö som de kanske inte alltid klarar av..?
Jag har ställt frågan, kan ett barn bli ”utbränd” av skolan? Kan skolan göra mitt barn sjukt under lång tid av konstant påslag av stress?

Alla har svarat på mina mail. Upptagna forskare och överbelastade överläkare med jobb..alla har de svarat mig och jag är så ödmjuk inför detta. Och jag pressenterar kort deras svar här och mina tankar kring svaren..

Frank Lindblad är forskare kring adhd och stress. Fått bidrag via Hjärnfonden att forska (inga statliga medel avsätt alls till detta) Han skriver:

” Vi håller just nu på med en studie där vi undersöker om barn med ADHD har lägre nivåer i kroppen av stresshormonet kortisol. Vi har just börjat analysera de prover som vi samlat ihop under lång tid. De första anlayserna talar för att det verkligen är som vi trott, många barn med ADHD tycks ha betydligt lägre nivåer av kortisol vid vissa tidpunkter på dagen. Det är för tidigt att dra några slutsatser och våra analyser är inte avslutade och inte heller vetenskapligt granskade av andra. Man kan idag bara gissa att våra preliminära resultat skulle kunna innebära att dessa barn kan ha svårare att anpassa sig till yttre stressande omständigheter.
I Sam fall tycker jag att du beskriver på ett övertygande sätt hur hans tillstånd växlat med hur skolmiljön varit utformad. Själv är jag försiktig med att använda uttrycker ”utbrändhet” när det gäller barn
.”

Tänk om jag verkligen har/haft  rätt..  Och hur kan vi förhindra att andra barn hamnar där han är idag??
Ingen har gjort en grundlig funderare på VAD som gick snett, lagt ett pussel. Haverikommision, för att förhindra att det drabbar fler elever med liknande handikapp. Jag hoppas denna studie blir vägledande för politiker och skola och för hur skolan skall vara utformad på allra bästa tänkbara sätt..


 

Killarna invid morfars grav 2006

Då jag skrivit till Maria Rådstam, professor på Lunds universitet svarade hon mig bla

Jag har ofta mött samma problem hos unga vuxna med ADHD och autistiska drag. En del har hjälpts av medicin, andra inte. Det behövs behandlare, coacher, specialpedagoger. Tyvärr har inte skola, behandling o andra samhällsinsatser kommit ikapp diagnostiken. Även hon ser det jag upplever. det ni andra berättar i olika forum här på nätet..
Att samhället inte alls är med på tåget-än.  
 
Björn Kadesjö,överläkare vid Drottning Silivas barnsjukhus skriver

”Tyvärr känner jag väl igen det du beskriver har hänt din son. Även om jag inte använder termen utbrändhet så är problemutvecklingen med uppgivenhet och alltmer växande motvilja mot en övermäktig skolsituation precis det jag känner igen.
Det krävs förståelse och anpassning för att barnen ska ha en chans att komma tillbaka. Och det är bråttom med instaser för ju längre tiden går ju svårare blir det att komma tillbaka, precis som det är för vuxna med ”utbrändhet”.
 
Proffessor Peter Währborg, sahlgrenska Akademin skrev

”Ja, visst kan en ung person drabbas av både ”utbrändhet” och depression. Vilket som gäller för din son är svårt att svara på med den information jag har tillgänglig. Mycket i ditt brav talar också för att hans tillstånd förorsakats av den stress han utsatts för och att han på grund av sina besvär kan ha en nedsatt förmåga att hantera stress.”

 
Jag tror det behövs jättemycket forkning kring detta.  Så många barn mår dåligt av denna stress, denna okunskap och vi, samhället, gör inget åt det såsom dagsläget är känner jag.
Det finns inga rön att förlita sig på, inegt att hänvisa till. Vad blir konsekvenserna för en sådan ung människa? Både på kort och lång sikt?

Utan forskning tror jag även att politikerna har svårt att ta rätt beslut. De har inget att förlita sig på.

 

 

K R A M I S    M A M M A  Z

(Min fina profilbild på FB.. Stöd hjärnfonden du också. Forskning behövs!!)

 

 

 

Read Full Post »

Jag och mina små för fem år sedan..

 

My love visar sitt nya schema idag. Vi jämnför. På de sex veckorna går vi omlott HELA tiden. Inte en endaste hel-dag ihop.. Jag går kväll. Han dag och tvärtom. Har jag ledig dag jobbar han och tvärtom.. Tankarna om ett fungerande förhållande går i stöpet. Jag ger upp. Igen. Jag vet att jag är barnslig som resonerar så. Tjurar istället för att se det som fungerar, att vi kan stötta upp Sam fram till jullovet. Går igång på småsakerna här hemma. Kan INGENTING få fungera friktionsfritt i mitt liv?? En liten plats där allt bara är perfekt? En vrå som är orörd och som får vara helig mark?

Kanske blir det så. Att man söker platsen där allt bara ÄR och ÄR till det bästa. Där min inblandning inte krävs alls.. Jag måtte vara bipolär som svänger så i humöret. Eller också blir det så av allt man går igenom. Man blir känslig. Tunn och spröd som silkespapper.

Junior vrålar att han inte vill leva idag. Allt är motigt. Dessutom har han inte gjort matten i skolan så den får vi göra hemma. Han ville inte i skolan. Men hemma funkar det, men inte speciellt poppis.. Imorgon skall vi till bup på akut tid med honom. Skönt att första spadtaget är taget..

Sam har kollat på ”den gröna milen” idag. Så bra film så det finns inte. Tyckte den skulle ge han lite tankar och reflektioner. Han satt knäpptyst i 2½ timme. Sällan fångar en film honom så.. och visst gav den även mig lite tankar.. Den gröna milen, vägen som vi alla går innan våra dagar på jorden är över.. Vad gör vi med den? Färden, den jordiska?

 

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

 

Read Full Post »

Morgonen var sagolik vacker då jag kom hem efter mitt nattpass..och solen letade sig upp bakom vår lilla sjö..

När jag vaknar är jag fylld av energi..Kanske för att jag och mannen rett ut en del..Kanske för att det närmar sig Ladies Night i Globen till helgen (johoddå..produktionsbolaget bjuder mig och vännen på det med tanke på vår lilla delaktighet/medverkan i showen)
Kanske för att killarna haft en bra helg och jag ett trevligt pass på jobbet.. Kanske för att det går så himmelens bra för mig att sälja KYÄNI..( hämtade hem 18 lådor till mina kunder i lördags..och alla som ätit detta ett tag mår bättre.. ) Tänk att jag kan vara en process, en länk i det stora hela så att möjligheten till bättre hälsa finns 🙂 för andra.

Bara detta gör mig så glad idag.. Tillfredställd..Sinnesro..Fram tills jag läser en krönika som sätter igång maskineriet hos mig. Ifrågasättandet. Missnöjdsamheten och frustrationen över att hur högt jag än skriker så är det inför döva öron.

Jag läser Marcus Birro, krönikan i Expressen idag. Han sätter fingret på det jag klurar så över.  Han är så ärlig i sitt resonemang.

”Politiken är som en roman av John Grisham. Ingenting är vad det synes vara.”
”Jag hann inte göra många timmar i politikens värld men bara under de här få dygnen har jag fått klart för mig att politik bara handlar om makt och vägen dit. Allting annat är sekundärt. Alltså är vi medborgare sekundära. Vi är som boskap. Vi är lydiga soldater. Vi är marionetter i någon annans garn.
Vi är dumt vatten som rinner dit marken vill.”

Jag tänker på Aspiggan, en blogg jag nyligen hittat och all den kamp hon för mot samhället och sitt barns bästa. Hur hon håller på att gå i kras för att samhället inte förmår bättre. Vi är många som snart bara ligger där i spillror i väntan på att nästa generation mammor skall göra detsamma om inget görs åt det..och hur kommer våra barn må mitt i allt? Vart finns konsekvensanalyserna? Haverikomissionerna för de som redan misslyckats?

Politiker som bestämmer sig utan att veta vad de är för krafter de sätter igång.. 

Hur många politiker VET om VÅRA liv.? Tagit sig tiden, suttit ner och reflekterar. Ifrågasätter. Pratar MED OSS??
Skall det vara så här? Vart brister det och vad kan vi förbättra?

Politiken är tyst om oss. Vi finns inte.

Inte mer än när någon med Asberger begår ett hemskt brott syns ”vi” bland rubrikerna, men på helt felvinklat sätt och inte oss till gagn ett dugg..

Vad krävs för att samhället skall lyssna på oss? Kan mitt upprop vara till någon nytta eller är det bara en droppe ute på det politiska havet som inte märks?

(912 stycken har anslutit sig på ”mitt” uppror hitills
 http://www.facebook.com/#!/event.php?eid=243688819010986 och det gör mig riktigt stolt..)

 

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

 

Read Full Post »

 

Faran över. Idag iallafall. Det är bara min hälsa som börjat opponerat sig igen på samma välbekanta sätt som i våras.. Stress anginan. Så ovälkommen men så väl förståerlig att den åter entrat scenen. Två barn att hålla ovanför vattenytan har sitt pris. Att få förhållandet att göra detsamma.

 

Lyssnade på Karlavagnen igår på hemvägen ifrån jobbet. En klok betendevetare sade ” Vi misslyckas först när vi gett upp” . Jag hann mysa med junior i sängen innan sovdags och berättade detta. Att han lyckats fullt ut i skolan denna vecka trots sina bakslag och nererlag. För han har försökt.
Men mamma, det har jag gjort bara för att jag fått hjälp av er den här veckan” Vet att han även haft viss resurshjälp men jag har inte stämt av med skolan hur mycket och hur väl det slagit ut..

 

 
”När dimman har lättat
och den sjunde vågen slår in
tar vi sats ifrån klippan
och vi räds då alls ingenting
och vi håller kroppen varm
såsom bara älskade kan
hand i hand”

Martin Stenmarck

 

Jag och my love har kommit på fötter igen ♥ Ridit ut stormen. Igen. Helt otroligt. Att kärleken till varnadra är så stark att den håller. Men varje gång vi numera får en svacka är jag så rädd för att det skall brista. Att det inte skall bära. Hur stor påfrestning kan den tåla? Kärleken den eviga?

 

 K R A M I S   M A M M A  Z
 

 

Read Full Post »

Mamma, det måste vara något fel på mig. Jag måste vara dum i huvudet”

Har vi hört det förr? Med vårat förra barn? En självkänsla som är körd i botten.

Fick denna bild av MizzLiz idag på Facebook. Tycker den är underbar och talande..så lånar den och visar er den 🙂

Idag var jag tvungen att åter följa med junior till skolan. Backa upp. Han hade inte gått annars till skolan. Rektorn är på välbehövlig semester denna vecka så det blir att ta itu med detta omgående på Måndag. Så här kan vi inte ha det. En balansgång på livets sköra tråd. Så skör att elva åringen har magkatarr, stress migrän och stress eksem i armvecken..justja. Har nämnt det förr, men väl värt att upprepas. Han är sjuk för att samhället är detsamma kring oss.

Denna bild finns både på bloggen och Fb gruppen med samma namn som en symbol för vårat opolitiksa uppror. ♥ NPF UPPRORET ♥( http://www.facebook.com/event.php?eid=243688819010986#!/event.php?eid=243688819010986 )


Jag och två mammor till har dragit igång en namninsamling/uppror som ni kanske hört er till leda kring. Men jag puschar ändå för den.
Den är så viktig och nu är det inte bara vi tre som skall dra det tunga lasset. Vi är förespråkare, språkrör, you named it, men vi behöver erat stöd. Råg i ryggen. Kommer vi tre till riksdagen säger de ”tack för vänligheten men ingen har tid att träffa er” (Läs ”fatta-ingen bryr sig” ) Men om vi knackar på, har med oss TV4 i släptåg, Expressen och med erat stöd där vi är i rundatal 10 000 så blir vi mera slagkraftiga.. Det enda aktiva ni behöver göra är att gå medd i Fb gruppen och gärna sprida den. Skriv även under namninsamlingen såsom 1500 andra gjort 
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

Ni om några här lär veta min inställning till det mesta vad gäller samhället kring våra diagnosungar.. Jag hoppas ni stöttar mig i detta..eller gör jag bara något dumt tycker ni??

Detta är vad jag känner iallfall.
Att vi käver rätten till ett bra liv för våra ungar med adhd/asperger/autism bl.a ♥ Varje dag får föräldrar kämpa så för dessa barn för att samhället fallerar på allt för många punkter ♥ Detta måste få ett slut och politikerna måste lyfta blicken och SE OSS och göra de förändringar som är nödvändiga. Visst fungerar det på sina håll, beroende helt på vart man bor och vilka personer som sitter på posterna. Det kan inte vara ett… lotteri detta. Alla måste få samma rätt till hjälp och stöttning!!http://npfupproret.wordpress.com/2011/09/03/skriv-under-detta-npf-uppror-forandringar-maste-till-och-detta-ar-vad-vi-vill/ )

Så länge jag lever skall jag göra mitt bästa för en förändring. Liten som stor.. Jag har sett på nära håll vad bristerna i vårat samhälle leder till..

♥ K R A M I S   M A M M A   Z  ♥

 

 

 

Read Full Post »

 

Min favoritbild denna. Som var min bildheader på förra bloggen. Sam och Tobbe i fullskalig harmoni. Som jag minns den semestern i Hunnebostrand. Sam var 9 och Tobbe 7 och de bekymmer vi hade då är bleka vid minnet. Om vi hade vetat DÅ vad som väntade oss NU då hade vi aldrig aldrig pallat det..

Hela tiden har man en förhoppning om att det skall bli bättre. Stundtals har så varit fallet. Man har trott att ”nu, den här gången kommer allt att stagnera och förbli så här” men se då har det varit en fallgrop och hela Ohana brakat igenom.. vi har letat oss upp igen och fallit..bara att somliga av oss slagit oss hårdare i fallet..
Så har det varit. År ut och år in..

.

 

Junior rymde hem ifrån skolan både igår och idag. Det hände saker som han blev så urbota less på i skolan som fick han att handla dyligt. Det har inte hänt tidigare. Snacka om at bägaren är överfull för han. Att lilla minsta motgång nu leder till detta. Skolket. Han pallar inte. Därmed inte sagt att jag gillar det han gör men kanske kan förklara iallafall.
Respektlösheten inför både sig själv och skolan som sådan. Sam började på samma vis, men i klass fyra redan. Tobbe går nu i femman. Vart har jag fallerat så med i vår uppfostran? eller är det arv och miljö och yttre påverkan som jag inte kan rå på??
Jag var med han 2 lektioner innan mitt kvällspass i måndags och idag var maken där hela förmiddagen. Då jag var där så jobbade han på bra, fast det var suckigt och jobbigt, men jag punktmarkerade han och fick han verkligen att jobba och inte tappa focus..

 

Bup har lyssnat på mina S.O.S samtal de senaste tiden så nu fick vi tid med väldig fart! De kan inte påbörja utredningen, men vi och Tobbe får komma redan om en vecka. Bara för att prata om det skaprpa läge som råder. Applåder!! I och med detta så kanske vi kan få med oss Bup till skolan på våra möten framöver så jag slipper sitta där ensam och gråta ut all min förtvivlan. Det känns som om jag bara hittar på allt och det jag misstänker..men det är ju bara min egna känsla.. Men eftersom jag suttit på liknande möten rörande Sam så är det som en dålig VHS film som tuggat fast i spelaren och visar samma filmruta hela tiden..

 

 

K R A M I S   M A M M A  Z

 

 

Read Full Post »

 

Jag har svårt att hålla fingrarna i styr. Det vet ni som följt mig ett tag.. Är det något som engagerar mig så gör jag det med både hjärta och stort intresse..

Igår hade P4 Karlavagnen ringt mitt mobilsvar under tiden jag jobbade kvällpass på sjukhuset.. De ville att jag skulle medverka till att prata om denna blogg. Kvällen tema var ”Bloggar”..
Jag ringde inte upp reporten på radion på hemvägen i bilen bara för att få synas och höras. (Igen) Utan för att få chansen att synliggöra OSS, vi som lever här.. Bidra med en micropratikel till att öppna upp förståelsen kring oss och våra liv..
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3117&artikel=4721818 
Där har ni länken..och jag kommer en 42 minuter in i programmet.. Det hörs att jag verkligen brinner för detta.. Jag är som att sätta på en bandspelare när det gäller detta *skratt*.. Jodå..jag bjussar på det!

 

Det var ett tungt inlägg det förra. Jodå. det var behövligt att lyfta fram det i ljuset. Ämnet som man sällan berör..
Och det gav verkligen en massa reaktioner. ..Både här på bloggen och det slutna NPF forumet på Facebook.. Många igenkänningsfaktorer.. Det är sorgligt att det måste vara så här. Att det blir så här. Frågan är vad vi kan göra åt det. Vad våra släktingar och vänner kan göra..Vad samhället kan göra. För vi är i stort hjälpbehov, det går inte att komma ifrån.

Kanske skulle mycket underlätta OM vi bara slapp BRÅKA så himmelens mycket om allt och det lilla.. Bara få vara föräldrar och resten bara tickar på.. Önskedrömmar..visst..men hoppet finns att morgondagen kan erbjuda det..

Fick i skrivandets stund ett glädjande besked iallafall..
Bup har tänkt om (läs ledningen) och minsann så kan en läkare göra hembesök för att TRÄFFA Sam (iallafall fysiskt..om han pratar något är osäkert..jag är stupsäker på att han INTE gör det)
Därmed så får vi vårat efterlängtade läkarintyg på Sam. Som vi måste ha. Utan det har vi inte rätten till VAB nu när han är hemma ifrån skolan eller ansöka om assitans timmarna. Visserligen säger FK nej till det, men utan intyget kan inte ens juristen hjälpa oss..
Känner att det står 1-0 till oss just nu. Jag fick rätt!!

Älskade Sam.. vi skall nog tids nog få ordning på livet kring dig!! Men först lär vi ut på krigsstigen ett tag till känns det som..

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

 

Read Full Post »

 

När så mycket fallerer i livet, blir hela livet som domminobrickor. Rasar en följer flera efter.

 
Tänk om NÅGOT kunde vara fungernade och inte behöva omsorg och energi för att få maskineriet att gå runt.. Att autoplitoten tagit över och det bara knallar på utan större incidenter.

.
Tänker på oss my love  ♥
Hur gapet oss emellan blir större och större. Vi är som ett team, en arbetsplats just nu. Möts i dörren, knappt det.Vissa dagar ses vi inte alls. Hinner avhandla det praktiska. Check. Bocka av. Stämma av. Vad har du gjort, vad är kvar till mig? Hur mår han idag?

Samtalen som håller ett förhållande vid liv finns knappt. Samtalen om allt annat. Det utanför diagnoslandet. Reflektionerna kring livet. Den här veckan har vi inte haft en enda kväll ihop. Och inte en morgon heller.. ( Och FK som nekar oss rätt till att ha ett normalt familjeliv. ) Fortsätter det såhär så finns snart inget Vi.. Hur länge till skall orken finnas för att hålla oss flytande? Jag självdör snart i det som skall vara för två. Inte för att jag slutat att älska dig, men för att jag lever som i ensamhet ändå. Utan syre kan man inte leva. Utan gödning kan man inte växa.

 

 

Jag vet att jag lämnar ut mig själv här. Oss. Men jag vill påvisa för omvärlden hur ett liv med diagnosbarn kostar på. Hur det blir i en slutände då man bränt alla broar för sina barns bästa. Då man står där i spillrorna och undrar när det började gå fel.. När man är så tömd på det mesta för all kamp. När energin sinat. När glädjen försvunnit. Det som en gång fick oss att blomstra..och vi har fan försökt fler gånger än vad andra gör under en livstid med vårat förhållande..

Ni som läser och känner igen er. Lämna anonymt svar om ni så vill, men berätta. Hur överlevde ni? Eller självdog allt? Hur har ni det nu?

Jag sade ja till en evighet ihop i kyrkan. Jag hoppas så att så förblir.

 

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

 

Read Full Post »