Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

 

Jag blev sittandes vid chatten på Facebook härom kvällen. En vän ifrån förr  dök upp och han väckte många tankar och minnen efter vi ”pratat” klart.. Tänkte på det som var långt innan Ohana var påtänkt. Innan Livet gav mig en av de tuffaste matcher som fanns att delta i.. När livet var rätt bekymmerlöst och fritt. Jag kunde förverkliga mig själv på alla plan, det fanns liksom inga hinder då..men fattade jag innebörden av det då?  Njöt jag tillräckligt mycket av allt jag hade tillgång till? Jag lurade nog mig själv. Trodde att jag levde opptimalt och på bästa sätt. Jag skulle bara ha vetat..

Det är nog först nu jag är den sanna livsnjutaren. Att jag greppar att tiden verkligen rinner iväg och att det är IDAG jag skall förverkliga mig. Inte sen. I den där framtiden.. ”if tomorrow never comes..”

Jag  hade iallafall kul på den tiden. Impulsiv och nyss 20 år fyllda. Våghalsig. Stundom dumdristig. Ansvarslös mot mig själv. Jag var naiv och blåögd med dålig självkänsla. Osäker. Lät mig utnyttjas. Vem var jag och vad ville jag med det långa livet som låg framför ?

Jag tror man måste igenom alla stadier i livet. Och det är först nu som jag blommar upp, trots allt som jag befinner mig i och har passerat. Motgångarna har stärkt mig och jag är en helt annan människa nu än för bara 5 år sedan. Trots att det kostar på så väldigt med att vara mamma till Sam och nu Tobbe den senaste tiden, så skulle jag ändå inte vilja ha det ogjort. Jag har fått stryrkor som jag inte vill vara utan, vyer som jag först nu kan se och uppskatta. Och upplevelser jag inte heller skulle fått nosat på..  (Tänker bla på mitt sommarprat i radion.. TV4 medverkan..den här bloggen och allt den fört med sig..och att jag inom snar framtid har min bok klar.. och hade jag inte haft detta livet så skulle jag heller inte tänkt i de banorna att bli egen företagare heller.. )

Ja du Zoffe..om du kunde resa tillbaka i tiden 20 år och se dig själv.. Kanske skulle du kunna ge lite råd på vägen till hon som var så osäker på det mesta..Kanske en och annan kunskap om diagnoslandet också så att det inte blev så tungrott såsom det blev..

( Ett hipp hurra till min blogg som nu passerat 30 000 läsare sedan flytten i juni 2011 också.. Är superglad att ni är så många som vill läsa här!! )

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Annonser

Read Full Post »

Någon som är riktig opptimist som gjort denna. Hittade den på facebook i morse. Kan stämma in en hel del. Affirmerar om en bättre tillvaro. Jag tänker på det varje dag..lite i taget..

Igår hade jag barn i fullskalig harmoni. Hade tid till att skriva på boken. Tanken slog mig hur mycket omvärldens krav påverkat dem genom åren. Hur de mått i sin unga själ. Hur kraven har pressat ihop dem så att de knappt kunnat andas. Att pressen utifrån har resulterat i allt för många utbrott, iallafall på den stora..  Om allt bara varit bättre uppbackat. Om kunskapen varit större..

Nu vet jag att gjort är gjort. Men just därför är min bok ännu viktigare att skriva klart. Därför behöver jag fortfarande lämna ut mig och min Ohana bitvis här på bloggen. Det behöver ut i samhället hur det här livet är. Vad det kostar på. Och vad som händer när inte tillräcklig kunskap eller förståelse finns kring det.

För 2 veckor sedan var det M I N  helg i Globen med allt som det innebar.. Lever på det än..energin.. Tänker på att ikväll gör Martin Stenmarck det igen nere i Skåne.. Undrar hur många konsertbesökare som har hört han läsa mitt brev..som hör hur han hyllar min fina vän.. Jaa..det är mäktigt än mina läsare.. Ännu mäktigare vore att veta hur många som själva tar tag i något jobbigt efter att ha hört det..om de blev påverkade..

För 1 vecka sedan skulle det ha varit Ohanas dag på teatern men blev inte så.. och den här helgen var det My Loves tur att ge sig ut på trevligheter. Kryssning med jobbet..
Hoppas så att han och jag kan styra upp att få en egentid ihop och göra något skoj på..men först jobbar vi nu på det nya schemat 6 veckor och är inte ledig en enda dag ihop..så kan bli svårt *ler ironiskt*

På hab sade de att egentiden är jätteviktig den med. Att man inte släpper taget om vem man är. Att man får ha kul på varsitt håll. Det kan ge mer energi till förhållandet.. Energi att rodda det vi har här hemma.. Bli en bättre förälder..

Snart stundar kvälljobb på mitt älskade jobb. Medicinavdelningen med diverse sjuka i olika grad. Svärföräldrarna roddar här hemma fram tills My Love kommer hem sent ikväll..och ute skiner solen magiskt över vår lilla sjö. barnen kvittrar på från två håll..

Idag kan jag nog ta till mig allt ifrån den där possitiva bilden längst upp  ♥

 K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Nordens Ark i somras. En av få grejer som vi gjorde tillsammans detta år. Ohana. Trotts motgångar får vi inte ge upp. Alltid försöka..
Och säg mig när jag gav upp? Fast lusten har funnits där likamånga gånger som det regnar i Sverige på ett år.. att man bara vill skita i allt..kasta in handuken. Skrika ”GAME OVER”..

Jag är född fighter. Jag hade nog lyckats nå OS guld om jag blivit idrottskvinna. Aldrig ge sig. Falla. Låta blåmärkerna läka ut. Upp i rinken igen.
Kanske man gör det om man slåss för livet. Det gäller ens barn, det käraste livet kan ge en. Gåvan som man lovat att förvalta så gott det går, ifrån den dagen då graviditetstestet knockat en helt. Kanske ser man till att bli en CHAMPION och aldrig låter sig besgras då??

Picknick invid min helgedom på Ramsviks klippor med junior och mina kusinbarn..

Junior ja.. Detta är 4:e veckan jag funnits till hand i skolan och äntligen har vi nått målet som vi strävat efter. Att någon annan skall ta över min staffetpinne där så att skolan roddar Tobbe på egen hand och förmår han att lyckas. Komma igen. Låta sina blåmärken läka ut. Att han blir hel igen. Får tron tillbaka på sig själv. På sin framtid. Låta han blomma igen.

Han kommer att få börja på en resursskola för barn som just honom. Som inte fixar den vanliga skolmiljön. Det är i en lägenhet invid komunhuset.
Han kan få gå där allt ifrån några veckor, till månader. Vissa elever blir kvar där i terminer, allt beroende på orsaken till varför de inte klarar av skolan ”som alla andra”. Detta ”team 21” är ett projekt på ett år till en början och sedan skall det utvärderas. Jag fattar ingenting. Utvärderas?? När varenda komun behöver dyligt för behovet kommer alltjämt at finnas!! Det borde vara obligatoriskt att detta finns för alla elever som behöver det!!
Detta är Tobbes livlina just nu.
Kan inte låta bli att tänka tanken..Tänk om det funnits när allt började hopa sig kring Sam i klass fyra redan? Vart hade han varit då?

Tobbe tog detta besked med vånda då jag berättade idag hur vi vuxna som bryr sig om honom tänker..men får han bara landa i tanken, komma dit och se hur det är så tror jag läget blir ett annat.

Se gärna denna fantaskiska video som jag och Tobbe hittadde vid hans hemmauppgift att skriva om Frankrike.. Dröm er bort, för det gör vi..
Detta är platsen som bådas vår längtan är just nu. Och en dag vill jag verkligen visa världen för honom. Och givetvis hoppas jag att även Sam är mottaglig att se denna fantastiska ö som ligger utanför Madagaskar..Och att jag säljer så mycket Kyäni att detta blir en möjlighet 😉 *skratt*
Visade den för Tobbe idag igen då han mådde skit över så mycket att han blev hemma från skolan..och vi började fantisera om den dagen när vi väl befinner oss där.
Mamma du är knäpp på riktigt. Du tror verkligen att jag både skall lyckas i skolan och att vi skall ha råd att åka till Reunion Island”

Visst sade jag att jag var född till en fighter?? Kanske en knäpp sådan..


K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

Always look on the bright side of life står det på det gula paraplyet som junior kommer viftandes med längs med perrongen då jag hämtar dem i söndags. Han har köpt det på Oscars teatern och sett Spamalot. ”Mamma den ÄGDE”. Han hade älskat den, uppsättningen av Monthy Pytons film ”Holy Grail”.


Sam kom inte iväg och inte jag heller som bekant, men det gick att rodda så att junior fick åka. Superglad är jag för det! Detta var hans första riktiga möte med teaterns värld, och Oscars som är så himmelens fint också..
Även de goda krafterna var på vår sida trotts allt och vi hade fått våra biljetter sålda på plats (min och Sams) och slapp gå back 1200 kr.. Det är trotts allt lite pengar..

Solen förvandlade lövens träd till guld på vägen till tågstationen. Martin I bilhögtalarna som fick mig att rysa än.. Kändes rätt ok att allt kring teaterresan  gick att fixa i all hast. Nederlaget. Bakslaget. Och Sam och jag hade det riktigt trivsamt här hemma med, fast på helt andra premisser förståss.. Undrar bara när Ohana kan göra något tillsammans igen. Om hur många år? Är allt bara till minnen nu?



Junior gick inte varken Måndag eller Tisdag till det som Sveriges lag säger är obligatoriskt. Jag kunde inte vara med. Och utan mig känner han sig förlorad. Uppgiven och resingerad redan innan skoldagen börjat. Idag var min lediga dag och den var jag med Tobbe i skolan. Han KAN jobba bra, men det kostar på än. Både hos han och mig. Nu är jag inne på vecka 4 att vara med i skolan på den lilla fritid jag har.. 
Rektorn var in i klassen och pratade om framtiden och vad det betyder att man lägger manken till. (Är stökigt kring många barn i klassen, inte bara vårat) Att det har betydelse på sikt. Att de alla har ett mål framför sig och varför skolan är viktig. Viktigt varför man försöker och håller sig till de regler som gäller.

Detta fick junior helt ur balans. Han vet ju att han kommer att misslyckas i skolan och han förstod vad rektorn sagt.. Han skulle aldrig kunna komma in på högskolan. Bli advokat som han nu fått för sig att vilja bli..och han vet att hans mamma inte kan vara med såsom jag varit nu.. Åh om skolan bara kunde skynda på att skriva under de papper som behövs, så att vi vet att förändringen som skall komma verkligen ÄR av sådan art som utlovat..
Tobbe hade så ont i hjärtat både igår och idag av all stress omkring.. ( Lär nog ändå kolla upp det där med sjukvården.. ) Vi har jagat skolan idag för att få svar snarast med hur allt faller sig.. 

Han har varit med på teatern vid 2 tillfällen bara. De andra gångerna har han vägrat vara med.. Han hade då jönsat runt och bara varit allmänt dryg och förstört för andra klasskamrater. Hängt på de andra killarna..
Idag var jag med, innerst inne trodde jag att killen skulle uppskatta det fina med att få stå på scenen, improvisera, synas.. Oddsen var inte bra, men jag kan säga er, att den förvandling jag fick se gjorde mig alldeles varm..
Hade inte jag varit med idag och pratat så med honom som jag gjorde, hade han inte gett detta chansen att lyckas.. Sett möjligheterna.. Och då när han tog detta seriöst så slutade det med att de andra bråkiga killarna gjorde detsamma..
På vägen hem ifrån vår privatteater säger han i bilen ”Mamma vet du- det var ju faktiskt riktigt kul med teaterlektionerna. Jag vill att du blir med nästa gång också, för jag kommer nog att fixa detta ändå”

Always look on the bright side of life var det va??


K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

I början av allt, då vi utredde Sam fick jag och my love frågan om vi hade några diagnoser. Då visste vi knappt själva vad det innebar, ibörjan av allt. Nu när jag levt diagnoserna så nära så undrar jag mer och mer på det där. Jag analyserar mer och mer mitt betende och tänker till, tänker efter. Gör saker som uppmärksammar mig mer och mer på det..Ser likheter i vissa områden med mina barn. Vet att i 80 % av alla barn som har diagnos så är det ärfligt..

Skulle det göra någon skillnad att veta? Skulle det förändra någonting i min/vår vardag?
Kanske skulle det förklara en hel del av de impulsiva grejer jag ger i mig i kast med och har alltid gjort.. ? Går in för till 110%. Ger gärnet. Tänker tillbaka på så mycket jag gjort och sagt. Så mycket som blivit/blir fel och så mycket jag genomfört/genomför tack vare det också..

Var det därför jag som 19 åring påbörjade min anorexi/bullemi? Och den psykolog som då skulle hjälpa mig inte förstod varför? Kanske den inre oron berodde på något helt annat, men som jag kunde döva på annat sätt??
Var och är det därför jag brinner för så mycket? Företar mig? Vill vara med och frälsa världen på alla håll samtidigt? Kastar mig in i saker jag igenterligen inte vet om jag klarar av. Är så våghalsig? Ser inga hinder.. Att jag har tio projekt i luften och lika många i huvudet? Att jag mår som bäst när det är strukturerat? När jag har full kontroll? Att jag skjuter upp jobbiga saker till sen..
Att jag gärna tar komantot.. såsom jag alltid gjort och gör men att först nu mer och mer reflekterar över varför det är så.. ( jag hade nog blivit en utmärkt politiker *skratt* ) Att jag är påläst på det som intresserar och är hopplös på att prata och på att avbryta folk..
Är det därför jag hela tiden är på gränsen till utmattning numera? En dålig kombo av det liv jag lever nu och en eventuell diagnos själv?

Jag har pratat med my love om detta. Han som levt mig nära i 17 år..Ingen av oss skulle vara förvånad om så är fallet.
Läste en artikel med Carolina af Ugglas. Hon ville inte bli diagnostiserad, utan såg det som en personlighet att vara såsom hon är.. Ja alla är vi olika. Om man vet om en ev diagnos,  finns både förståelse och ev hjälp att få..och jag har ingen aning om vart jag står faktiskt.. Kanske tiden får utvisa hur det blir..

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

Vi har aldrig sett Sams diagnoser som ett hinder, en vägspärr. Vi har genomfört saker, men med ett annorlunda upplägg bara. Åkt när det varit lite folk, sonderat terrängen innan vi åkt, gett han en visuell karta som funkat.
Allt har funkat bra fram tills denna sommar, då vi blev omkullkastade helt. Tsunamin drog med oss och vi visste inte vad som var upp eller ner. Vår karta vi kunde orientera oss så bra med flög i väg med vinden och vi försågs inte med någon ny.

Jag blev tokdeppad, det var som att bearbeta någon näras död. En process som måste ta sin tid. Tiden att sörja över det liv vi haft men inte längre. Att acceptera att vår värld krympt radikalt. Att den yta vi har att röra oss på är här hemma, kanske vi kan förmå Sam att fortfarande åka till kusinerna i Dalarna och till farmor om julen.

Vi hade bokat 4 biljetter till Spamelot, Oscarsteatern idag. Vi skulle gå med min släkt som Sam är så trygg med (faster är specialpedagog och min kusin jobbat med AS barn bl.a) Igår kväll kom avbokningen. Han såg ingen som helst nytta med att åka. Jag tror själv att detta blev för stort projket då hans värld är så minimal just nu.  Att jag vill åka, att övriga Ohana vill åka tas ingen hänsyn till. Inte heller att vi kastat 1300 i sjön för biljetterna. Han tyckte vi kunde ge dem till en uteliggare istället i Stockholm och glädja den..

Snart skjutsar jag my love och junior till tåget. Junior älskar mina kusiner så mycket och främst min yngsta och ville verkligen åka ändå. Han ville se teatern. Men han hade velat göra det med alla fyra.. Igårkväll blev tårarnas kväll ännu en gång.. Tobbe saknar den tiden vi hade förlite sen.. Inser att det bara kommer att förbli ett minne..

Hallå FK!! Fattar ni att vi behöver våra assistenter nu då ?? Det är inte alltid min älskade mamma kan komma och stötta upp oss..

Har tänkt mycket kring Sam och hur han har det nu. En kille som inte visar några som helst tecken på depression, som är nöjd med det liv han lever nu. Sitt microkosmos.
Det pratas om att normaliseras. Anpassas till vårat samhälle. Ge han medicin för det. Han MÅSTE ju fullfölja sin skolgång. Och det underlättar så om han får mediciner.. Jag är så kluven till detta. Om det är bra såsom det är nu? Om han inte alls har de behov som vi andra har just nu?
Jag har hört så många andra som bevittnat hur det bara går ”utför” när AS barn hamnar i tonåren. Det som vore intressant är att veta om och när det vänder och hur det blir då.. Någon som kan berätta??

Självklart är jag tyngd idag att inte kunna åka alls och hälsa på min fina släkt. Tur jag har kramen ifrån Martin förra lördagen att trösta mig med en smula..

K R A M I S A R   M A M M A  Z

 

 

Read Full Post »

Så liten på jorden..så beroenda av oss vuxna..att vi verkligen FATTAR och FÖRSTÅR och tar de rätta besluten.. Gör vi fel får det förödande konsekvenser..

Skollagen tolkas olika.
En del komuner bygger ut sin verksamhet så att barn som mina skall få den bästa skolgången man kan tänka sig. Att de får en självkänlsa. Att lyckas, på sina premisser och sin egna takt. Att de tillåts blomma ut och inte vissna, tappa blad för blad och all världens näring kan inte förmå dem att blomma om..
Andra komuner har bara pengarna på näthinnan, ser inte barnen i perferin som de kör över, de bemödar inte ens att ta reda på hur de mår eller hur det kommer att gå..

Vad f-n skall man göra åt det?? Jag är på gång så smått med min mission. Kanske hjälper det i en avlägsen framtid. För vi är många som kokar över hur det är nu.
Och mig är det ingen som sätter sig på längre.. Är laddad med Laila Bagge power och kanske bidrog det till dagens beslut..

 

Vi är på möte på bup. De drar igång alarmet. Tobbe är långt under ytan nu och nu är det en livräddningsauktion som måste till. På många håll och främst är det i skolan en förändring krävs. Bums. Radikalt.

Rektorn hade idag kallat med både skolchef och den skolpsykolog som haft med Tobbe att göra sedan i våras. Det blev mycket prat om olika lösningar. Jag kan omöjligt vara med i skolan såsom jag gjort nu..det har mest varit för att han inte skall tappa greppet helt kring skolan.. Konstgjord andning. Behålla livet.
Då jag varit med har han jobbat lite och kunde vara nöjd med sig själv..men idag då jag var tvungen att vara med Sam hemma så gick inte Tobbe. Tron på skolan och sig själv fanns inte på kartan..och jag stred inte ett skit skall ni veta för att han skulle gå..

Vi fick ett klockrent förslag som vi köpte, som gjorde mig hoppfull, men som jag ännu inte kan prata högt om. Papper måste bli påskrivna, kontakter tas. Jag vill berätta för junior vad som är på gång, men får hållas till allt är solklart..

Ändå har vi en glad kille nu idagarna två..och tror han känner att det händer grejer.. Dels var jag med hela dagen igår och han arbetade på superbra..han blir lyssnad på hos bup och han vet om stormötet vi haft idag..och vet att imorgon kan jag vara med han igen..

I skrivandets stund poppar han min ADELE skiva och bara är NÖJD med det han småpysslar med.. Det var så länge sedan.. Harmoni råder här hemma hos alla fyra i Ohana..

Och det är inte en dag förtidigt..Underligt.. Är det så här vi borde få må alltjämt om allt bara fungerade där ute i samhället det fina??

K R A M I S  M A M M A  Z

 

Read Full Post »

Older Posts »