Min favoritbild denna. Som var min bildheader på förra bloggen. Sam och Tobbe i fullskalig harmoni. Som jag minns den semestern i Hunnebostrand. Sam var 9 och Tobbe 7 och de bekymmer vi hade då är bleka vid minnet. Om vi hade vetat DÅ vad som väntade oss NU då hade vi aldrig aldrig pallat det..
Hela tiden har man en förhoppning om att det skall bli bättre. Stundtals har så varit fallet. Man har trott att ”nu, den här gången kommer allt att stagnera och förbli så här” men se då har det varit en fallgrop och hela Ohana brakat igenom.. vi har letat oss upp igen och fallit..bara att somliga av oss slagit oss hårdare i fallet..
Så har det varit. År ut och år in..
.
Junior rymde hem ifrån skolan både igår och idag. Det hände saker som han blev så urbota less på i skolan som fick han att handla dyligt. Det har inte hänt tidigare. Snacka om at bägaren är överfull för han. Att lilla minsta motgång nu leder till detta. Skolket. Han pallar inte. Därmed inte sagt att jag gillar det han gör men kanske kan förklara iallafall.
Respektlösheten inför både sig själv och skolan som sådan. Sam började på samma vis, men i klass fyra redan. Tobbe går nu i femman. Vart har jag fallerat så med i vår uppfostran? eller är det arv och miljö och yttre påverkan som jag inte kan rå på??
Jag var med han 2 lektioner innan mitt kvällspass i måndags och idag var maken där hela förmiddagen. Då jag var där så jobbade han på bra, fast det var suckigt och jobbigt, men jag punktmarkerade han och fick han verkligen att jobba och inte tappa focus..
Bup har lyssnat på mina S.O.S samtal de senaste tiden så nu fick vi tid med väldig fart! De kan inte påbörja utredningen, men vi och Tobbe får komma redan om en vecka. Bara för att prata om det skaprpa läge som råder. Applåder!! I och med detta så kanske vi kan få med oss Bup till skolan på våra möten framöver så jag slipper sitta där ensam och gråta ut all min förtvivlan. Det känns som om jag bara hittar på allt och det jag misstänker..men det är ju bara min egna känsla.. Men eftersom jag suttit på liknande möten rörande Sam så är det som en dålig VHS film som tuggat fast i spelaren och visar samma filmruta hela tiden..
K R A M I S M A M M A Z
Meus Ohana 
Jag har sagt det många gånger också, tur vi inte visste vad som väntade innan. Då hade jag väl varit inlagd nån stans gissar jag……
Jag lider in i märgen med er vad ni går igenom. Det är omänskligt och sjukt orättvist att det bara byggs på och aldrig blir lite lugnt.
Jag önskade ett tag en lugn period i livet, då inget nytt hände och utan utbrott. Ja lite harmoni…. Sen hoppades jag på en lugn vecka, en lugn dag eller snälla ett par timmar….Och det har väl hänt ! Faktiskt en lugn kväll sen duschen avklarades strax innan 20.00. Då var det som vanligt krig. En vanlig dag i diagnoslandet alltså……….. Andas vännen och jag skickar så mycket styrka jag förmår. Kramar Tina
Det finns säkert en mening med det. Att vi inte skall veta om vilka berg vi måste bestiga..för då skulle vi inte förmå oss att mobilisera den kraft som behövs..
Tja, idag fick jag lov att vara med Tobbe IGEN i skolan för annars hade han inte gått. Vad har man för val då??..och vi som inte vet om detta är diagnosrellaterat eller ej..än..ja ja..
Vi får heja på varandra efter detta utmanande lopp som livet har gett oss båda..
STORKRAMEN 🙂
Jag känner igen det där..då vår son börja skolan hände att han gick hem från skolan,han rymde in i skogen och han låste in sig på wc.Var skulle jag varit om jag visste om vad som vänta oss när problemen börja för vår son?Det går upp och ner för oss.Idag vet jag att livet kanske blir så för evigt men jag vill så gärna hitta lösningen på det.Jag finns där för vår son och så fort jag inte finns där rasar han.Det gäller att jag håller mig frisk och orkar.Nu funderar jag på hur jag skall gå vidare för att få vår son att må bättre mer.Jag prata också med hans psykiater om hans upp och dal gångar.Det är som vanligt då och oron för högstadie har alla elever svara han mig.Det tas inte på allvar att situationen måste förberedas och planläggas innan..Han blev så orolig då rektorn kom in och prata om högstadie att han sluta jobba.Inget kan göras som det görs för andra.Nu drömmer han hemska drömmar om skolan och är ur balans.Jag kan bara finnas och stötta honom i detta.I vår börjar inskolningen till högstadie och redan nu vill jag planera ut det.Vad kan jag göra för att få det bästa av situationen som väntar?Vad gjorde ni inför högstadie övergången?Styrke kramar från Åland.
Kämpa på! Det låter bra att ni åtminstone har kommit en bit på väg…
Kram…