Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2011

Nu vänder vi blad


Ring klocka ring. Ring ut det gamla och ring in det nya.
Vilken tur att vi infört begreppet nyår och inbillar oss att det innebär en nystart. Man drar ett streck i sanden. Hit men inte längre. Man ser en markering. En symbolik som gör att allt jobbigt känns lättare. Så mycket skall infrias i det nya året. Det orörda. Det o förstörda. Möjligheterna ligger dukade som ett smörgåsbord.
Konstigt att ett nyår måste till för att det skall kännas så oavsett vad för mål man målar upp. Men tror det hjälper oss alla.. att vi orkar ta tag i jobbiga saker. Orkar att ge dem kraft att genomföra. Bara för att vi vänder blad såsom vår käre konung säger. Lämnar det gamla bakom oss. Ser framåt. Det oskrivna bladet istället.

Det får vara hur som med det. 2012 väntar.
Varje år har gett mig en rejäl höjdpunkt de senaste åren. Mitt sommarprat i P1 som blev till P4. TV4 medverkan i Malous soffa i Efter Tio. Martin Stenmarcks handling hela  Ladies Night hösten av det brev jag skrev. Den goa kramen jag fick av han. ( ja det gör mig fortfarande så himmelens lycklig och har burit mig fram genom många tunga stunder.. )
Och skall min blogg bli med i en bok nästa år. Min och några andras bloggar 🙂 Skitkul!!
Undrar lite nyfiket på vad för höjdpunkt som toppar detta år som kommer till oss i natt. För detta lär väl vara ett återkommande mönster väl?  Topparna mitt i bland alla dalar?


Ni vet de flesta hur vi haft det. Året 2011. Peståret som går till historien. Men mycket trevligt hände också, tack o lov. Kanske var det som gjorde att jag höll och inte gick i tusen bitar. Att de var limmet som sammanfogade sprickorna i mig.. Skulle tro att det fungerar så. Livets ying och yang. Det måste finnas en balans. För att klara av det ena så måste det andra finnas där. Det är som att gå på lina. Hålla balansen och inte tippa över åt fel håll.

Luften har gått ur mig den senaste veckan. Har känt mig som en sjunkande Titanic. Saker har hänt i mitt liv som gjort att jag bara känt att ” nej fan nu skiter jag i alltihop” Saker har blivit sagda. Saker har inte blivit sagda. Stöd som inte funnits där när jag behövt det som ifrån de håll jag förväntade mig mest. Tystnad kan vara behaglig vid rätt tillfällen. Men den kan vara lika obehaglig som en svärm myggor som aldrig ger sig. Lika ovälkommen.
Har jag för höga krav om livet? Förväntningar av andra? Varför inte vara helt nollställd på den punkten. Jag arbetar hårt på det men har inte lyckats fullt ut.. En läxa att fullborda nästa år ?

Ikväll kommer fin vännen som Martin sjöng för hela hösten. Hennes nya kärlek. Vi skall skåla för det ljusa som stundar. Vi vänder blad och jag hoppas banne mig det väntar bättre stunder för oss alla i Ohana. För alla därute i världen som också behöver en ljusning.

GOTT NYTT  2102 alla önskar jag med kärlek denna nyårsafton!

K R A M I S   M A M M A   Z

,

Read Full Post »

9 Maj

Vi har ett möte i skolan. Jag hejar på två av Sams tidgare kompisar. ” Är Sam sjuk” undrar den ena killen omtänksamt. ”på sätt och vis” svarar jag. ”Hälsa att han skall krya på sig”. Det är nära att det brister för mig där, just då, invid cykelstället..

Det skär och gör ont att höra. Sam som förrut var en del av all den fina gemenskap står helt utanför den nu. Förr hade vi fridtids här hemma, det myllrade jämt ungar här som var med Sam. Nu är telefonen tyst. Inte ens skype gör sig till känna på datorn. Barnen har hittat andra vänner att vara med, vänner som inte är lika tillbakadragna som Sam.
De har i de flesta fall haft kul här..Skrattat, skojat, myst, diskuterat, analyserat.. Nu är det bara tysnad som råder..och en självvald sådan. Sam påstår att det är så här han vill ha det..och när jag insåg varför han backade idag och inte gick på sin lektion i skolan börjar jag mer och mer fundera över det här med att inte kunna konfronteras med andra längre..

På väggen i klassrummet hänger skolarbeten som klasskamraterna gjort. Teckningar. Delaktighet som inte finns i Sams värld just nu. Det känns i hjärtat.  Jag kan inte rå för det. Det brister inuti mig. Håller ihop. Stiff uppear lipp ni vet..Show must go on. Justja..det var så det var…Min finaste kille i världen..du förbryllar mig så..

18 juni

Jag säger tack till allt vad denna semester gav mig i form av det possitiva för det är det som jag vill minnas.
”Mamma, tack för den här semestern fast det blev så jobbigt och annorlunda” sade junior med en kram i går kväll.
Vi kapade vår efterlängtade semester med en dag i Hunnebostrand, allt för att komma hem och bara landa i vardagen, den som Sam funkar bäst i men den som vi andra är så urbota less på..
Sam skulle ha kunnat åkt igår redan, men vi bet ihop för Tobbes skull och den dealen gick Sam med på..men ut ville han inte.. Bara sitta i sitt hörn i stugan..precis som tjuren Ferdinan..

7 Juli

Vi kom till vår sjö. Det stod bilar på parkeringen. Några få var där och kvällsbadade. Och Sam klev ur bilen och gick ner till vattnet. Blev badsugen och ville i och ta sitt premiärdopp. Killarna badade och stojade. Allt kändes med ens så normalt, men ändå inte. Denna stund var så efterlängtad att en nästintill religiös känsla infann sig. Sam hade övervunnit ett stort hinder, kommit över en känsla som tidigare varit så jobbig. 1-0 till honom och diagnoserna som sätter så mycket käppar i hjulen för honom studtals, de fick känna sig besegrade. Rejält.

 Mamma, det här blev väl den bästa dagen hitills på det här somamrlovet” viskade Tobbe till mig när vi kom hem. Även han förstod storheten. Och var såklart överlycklig att äntligen ha haft med sin älskade storebror till badet. ” Jag vill tillbaka till sjön när din kusin kommer nästa vecka mamma” kvittrade Sam på när vi gick in i huset. Eh?? Jaha..jo självklart!! Vinden hade vänt. Verkligen.

5 Augusti

Sittandes under ett träd som skuggade satte vi oss på picknickfilten, hade sanden emellan tårna, och kaffet dracks. Jag log. Tänk att det gick att förverkliga! Det som vi mestadels skojat om via bloggar och inlägg på FB..att bloggvännen minnsan skulle få bjuda mig på kaffet invid havet när jag väl letade mig dit.. Nu hade jag gjort det..tagit mig alla 22 milen ner. Och det var värt varenda kilometer bakom ratten..
Dessutom måtte vädergudarna haft överläggning om att skjuta på det dåliga vädret en dag då det gav oss det önskade vädret :-)

30 Augusti

Båda mina barn mår dåligt av skolan, på olika vis. Satan vad det gör ont att bevittna.
Jag har Tobbe hemma idag med diagnosen ”ont i själen”  Han är så pressad över sin skolsituation att det gör sig i otäcka uttryck nu och det jag fick bevittna i morse. Jag är djupt oroad över honom. Skolpsykologen har gjort klart sitt och vi har fått tagit del av vissa bitar av vad den påvisar och det är åt det hållet jag misstänkt..men än är inte allt sammanställt. Jag bad fröken idag att omgånde kalla till möte med resursteamet. Jag vägrar släppa Tobbe till skolan om han skall få känna misslyckande på misslyckande dagarna i ända. Må så skit som han gör i sin unga själ. Never.
” Det är jobbigt hemma och jobbigt i skolan, jag får aldrig lugn och ro någonstans” Nej hjärtat, jag har förstått det.

Mamma jag kan bo hos en annan familj när du har så jobbigt med Sam, det räcker”
No way. Ohana är min helgedom, mitt revir som jag bevakar. My love får jaga bup och FK. Jag bara grinar.. Queen of tears ni minns. Bättre han pratar i luren än jag då..

Det måste hända grejer rätt omgående nu. Någon av oss kommer att gå under annars. Kanske blir det förhållandet..det knakar rejält i det nu.. Den lilla tid vi ses och får till samtal blir kring barnen. Vi har tappat bort varandra igen..

Shit happens.

Fortsättning följer..

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

Så skönt det är att befinna sig på rätt plats bland rätt människor. Fick sådan feedback på våra tankar kring Sam och livet, på hans sätt att vara och resonera just nu. Kunniga Hab. Tackolov att man har dem i ryggen. Att vi tänker så pass lika. Att de peppar en. Stärker en. Understryker den tro och uppfattning som vi har.
Tänk om övriga omvärlden kunde göra detsamma. Det känns som om vi sitter inne med en sanning som andra ännu inte sett. Ännu inte förstått.

När det gäller Tobbe känner vi samma sak, fast på Bup. De ser saker som andra missat. Sätter händelser i samband. Ser konsekvenser. Analyserar. En välvilja som är stor att komma till botten med allt. Att ställa allt till rätta. Förmå killen att ha ett bra liv.

Mikael Whiehe har skrivit en låt vars vackra och tankvärda rader jag infogat i bilderna. En text som jag ställer mig bakom.

Jag är den bro som orkar bära dig 
Jag är den hamn där du är trygg 
Jag är den eld där du kan värma dig 
Jag är den famn som ger dig skydd




Med hjälpen av andra. Med kraften ifrån andra. Stödet. Förståelsen. Kramarna och omtanken så skall vi banne mig rodda detta! Har vi fixat resan så här långt så måste det gå en bit till..
Älskade ungar. I´m always here!

För mitt inre ser jag Paolo Roberto som min coach. Gapandes på mig ” Kom igen nu mamma Zoffe. Har du kommit så här långt så kan du inte ge dig nu. Kööör! ”  Jag skall tillåta att han poppar upp lite varstans i mitt liv. Då jag tänker ge mig. Schack matt och livet får besegra mig. Då skall han finnas där som en envis liten djävul på min vänstra axel och tjoa precis som i Robinsson tävlingarna..

Idag är en bra dag. Många dagar har varit snärjiga av olika anledningar, icke önskvärda. Men idag så bara var det ett flow trots en super slitig dag på jobbet ( Ni skulle bli chockade hur tufft det är på svenskt sjukhusgolv ) Fast jag har väl min Kyäni att tacka för att jag orkar så pass mycket som jag gör också 😉 Att jag dessutom födde ideén på att ha en egen Paolo med mig kändes gott. Tror nog han tillåter mig att ha den här formen av fanatsier med mig om de är ett fungerande verktyg.. ha ha.. eller vad tror ni?

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

Året det tunga. Inlägg efter inlägg präglas av det. Otäckt att se tillbaka hur det var och veta hur det blev. Vad det kostade på.

 

25 Januari

Mamma, jag vill verkligen vara lika snabb och duktig som de andra, men hur mycket jag än vill så går det inte. Jag fick ett papper idag som hade något med vokaler att göra. När 5 minuter hade gått så var alla andra klara utom jag..jag satt typ en halvtimme och hade knappt gjort hälften. Jag fattade ju inte vad jag skulle göra fast fröken hade förklarat det för mig. Men så fort hon gått så minns jag inte ändå. Det är skitdrygt..Åh allt är bara jobbigt nu. Jobbigt i skolan och jobbigt hemma”

Gråten kom hos Tobbe och var massiv och det kan jag förstå.


21 Februari

Vi blir sittandes i bilen ett bra tag på skolparkeringen. ”Om jag går nu mamma så sätter jag mig i en snöhög, allt är bättre än skolan, och väntar på tills du hämtar mig”
Att Sam skulle få gå endast tre lektioner idag kvittade.. ” Jag har gett den här förbannade skolan sex år av mitt liv och det räcker nu, till vilken jävla nytta då”??

Tre lektioner var allt jag krävde av han idag och ändå backade han.. Jag är bakbunden, har inte verktygen som kan vara behjälpliga..oavsett hur jag förklarar världen för honom så är det noll läge.. Hur mycket pepping jag bistår med så är det som att hälla vatten på en gås..
”..och..är du klar nu mamma, som om jag bryr mig om allt det där??”

23 Mars

Fan..tänk om det fanns en stressdoktor..som kan det här hur en kropp fungerar vid stresspåslag under så lång tid..och ingen allmänläkare som TOTALT ignorerade mig och hur jag mår nu.. Att jag hade haft ont igår kväll i hjärtat 4 timmar var liksom en axelryckning..”jaha.synd om dig då typ” Han kan säkert skirva ut pencilin vid halsont men tamenfan inte se det som INTE syns..

Så här kränkt var länge sedan jag kände mig.. vad skulle jag dit till vårdcentralen och göra?? 

 Som en bonus på allt elände så havererade det för Sam och skolvägran är åter ett faktum idag..  och Tobbes mage gör SÅÅÅ ont igen..och har det riktigt tufft i sin skolsituation..

Vill någon byta liv för ett tag? Någon som anser att det inte finns tillräckligt med utmaningar i livet?

 

28 april

Tunga tankar som får mig att inse livets tunna tråd som vi är fastsnurrade invid livet självt med..hur bräcklig den är och hur lätt den kan gå av och vi lämnar jordelivet för gott..  
Somliga av oss når ålderdommens höst och andra blir stoppade allt tidigare på sin färd.. Det gäller så att ta vara på sig och njuta av livet..blir åter påmind om det..se det lilla i det stora..och ingenting ta förgivet.. Nu hoppas jag att det går vägen för den jag tänker på..för livlinan hann precis ut i tid denna gång..

Fortsättning följer..

 
K R A M I S   M A M M A   Z

 

Read Full Post »

Snön hade avlägsnat sig helt på annandagen då julen tog ett sista grepp om oss. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av den mer än att den skulle vara fungerbar för båda mina killar.
Själv var jag mestadelen tyngd. Orkade inte med att ”så trevligt vi ska ha det nu när det är jul”. Jag känner mig mer och mer utanför allt sånt. Jag kan inte känna den äkta glädjen längre..
Fortfarande är jag så tyngd av det pissår vi haft, den höst som var rent ut sagt fördjävlig. (Förutom Ladies Night kvällen då.. Tack Martin..)
Kanske jag känner så för att vi står så själva mitt i allt på vår öde ö. De jag omges av vet inte alls vad vi gått igenom. Har inte en susning om de suicidtankar som fanns för bara 14 dagar sedan i vår Ohana.. Vet inte om den tuffa tid som varit och är. Kaoset. Att vi sprungit mer än 1000 maratonlopp sedan skolan började. Det syntes ju inte på honom..Omfattningen. Och jag vill inte skriva det på näsan då vi sågs under trevliga former. Nej, jag ler i mina finkläder och hur sjutton kan någon då ens ana hur jag mår inuti? Få berätta hur mina barn har det och främst det ena..?
Att jag är som söndertrasad av allt? Gråter för lilla minsta? Sönderstressad och så ont i hjärtat till och från.. Att jag känner mig likgiltig inför så mycket.. Trött och less.. Vill bara åka på en enkel resa till landet där solen alltid skiner. Just nu idag känns det bara som Game Over.

Jag begav mig ut till finvännen H efter frukost. Vi ses så sällan, då avståndet är som det är. Nästan 3 timmar i bil för en fika i vanliga fall. Annandagen har blivit en dag för oss att ses då vi ändå alltid är där och innan vi åker alla milen hem.
Då vi väl ses blir det så innerligt vi pratar. Förtroliga samtal. Känner att det är en vän som vet vad jag pratar om. En vän jag kan spy livets galla inför men som ändå finns kvar där. För vi har trevligt snack också. Inte bara det tunga.
Tack fina du ♥ för att du finns i mitt liv..

Hemma fungerar inte datorn som önskvärt. Det som kretsar så kring dagarna för Sam. Hans länk ut i världen. Det sociala snacket med andra. Laptopen har gått sönder och varit 5 veckor på lagning (hur nu det kan vara möjligt) så han är utan helt mellan varven då datorn segar ihop. Livet suger med ens. Han vet om det själv. Frustrationen är stor just därför. Tur att julklapparna innehöll lite nya dvd boxar att titta på, men det är bara hjälp på kort sikt.

Siktet får bli inställt på det nya år som stundar. Det kan tamesjutton inte bli värre. Eller kan det ? Finns det någon utmaning jag ännu inte mäktat med och som skall prövas mig? Öråd efter öråd har jag hålli mig kvar i tävlingen. Utamningarna har blivit större och tuffare. Utmattad har jag fixat det. Alltid på mållinjen. Vad väntas bakom kröken? Grand finale? Vad är det som gör att jag håller mig kvar i det?
Livet det nyckfulla bara ler åt min önskan att se in i spåkulan och klappar mig tröstande på huvudet. Nej, jag är inte ämmad att greppa allt detta. Livets spel där jag känner mig som en spelpjäs många gånger. Flyttas runt. Offras. Blir inkastad igen. Regler jag inte förstår mig på.

Hur kan nåt så stort förvandlas
Hur kan man tappa orken att andas”

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

Stilla Natt. Heliga natt. Julens budskap skymtar förbi ifrån cd spelaren. Någ0nstans i perferien. Inget som många ägnar en aktiv tanke till. Natten för 2000 år sedan då allt sägs ha hänt. Killen som kom och sade en hel del klokt.
Saker som vi borde anamma oavsett om han fanns eller ej.

Stilla Natt. Heliga natt.
Så kom och gick denna dag som upptagits i vårat medvetande hela December månad. Planerats och våndats inför. Julen som skall passa alla. En vanlig Lördag som vi gör till något så heligt. Vi iscensätter den med våra attribut. Ingen jul utan skinkan, sillen, glöggen och what ever.. Ingen jul utan Karl Bertil på tv, Tjuren Ferdinan och Aladdinasken på rumsbordet. Ingen jul utan doften av skogens beklädda gran, julklapparna som är så efterlängtade av de små, alla de porslinstomtar som pryder hemmets vrå. Ingen jul utan Jhon Lennon som sjunger ”so this is Christmas and what have you done” . Visst är vi duktiga på att få till det? Trolla fram en julafton? Förvandla en helt vanlig dag till något så speciellt..

Dagen före dopparedagen ringde fina grannen på. Stod utanför och önskade God Jul med en Alladin ask i famnen. De tänkte så på oss och den tuffa resa vi gjort sedan sommaren. Tyckte vi var värda lite varma tankar i juletid. Om det värmde! Likaså det min kusin och faster gjorde på julaftonskvällen. Ringde med glada stämmor, trängdes invid telefonluren och tjoade God Jul. Vi var i hågkomna. Omtanken om oss fanns 20 mil bort.

Tänk om vi överlag kunde bli duktigare på det som de gjorde? Visa omtanke. Visa att vi bryr oss. Finns där. Det behövs så lite. Och det lilla kan vara värt så himelens mycket. Bära oss flera mil framåt.

 

Jag fick den jul jag ville ge Sam. Han var nöjd rakt igenom. Inga krav på att prestera. Han fick komma och gå som han ville, vilket han gjorde. Satt med och åt julgröt med oss på lunchen. Ville äta sin kvällmat framför teven den nya Family Guy boxen han fått. Kom och gick under julfikat med mamma framför Kalle. Fungerade klockrent att vi bara var hemma.
Tobbe var däremot lite missnöjd. Vi åt inget gemensat julbord i år. Mormor kunde inte vara med oss hela dagen som brukligt. My Love jobbade halva dagen. Sedan skulle jag iväg och jobba natt. Kunde vi inte vara samlade alla? Och förbli hemma? Hoppas ändå att det posstiva tog överhanden. Vill ju ge båda mina barn den jul som jag själv minns med varmt hjärta.

My Love och jag fick tre timmar ihop denna afton. Så är livet när båda jobbar inom vården. Obekväma arbetstider. Aldig få känna sig ledig tillsammans en storhelg, alltid är det något pass som skall jobbas.
På juldagsmorgonen tar Ohana tåget till farmor och den släkt som Sam funkar så bra att träffa än. Bästa kusinerna är där. Bästa stunderna i livet.
När jag vaknat tar jag bilen och kör de 20 milen. Lyssnar på P1:s Vinterpratare i min ensamhet utmed vägen. Tänker de tankar som kommer och far. Tankar kring julen den annorlunda. Tankar kring livet. Tankar på det som komma skall..

Stilla Natt. Heliga Natt. Allt är frid…

K R A M I S   M A M M A  Z

 

Read Full Post »

Så knackar den på våran dörr vare sig vi vill eller inte. Julaftonen. Det är nu som alla måsten skall infrias, alla önskningar slå in.
Jag läste något fint som en gammal skolvän i från förr skrev på sin FB status igår. Hon skulle vara själv på julaftonskvällen och tänkte sig ner till city med glögg och pepparkakor till uteliggarna. Sånt ger mig rysningar. Hopp. Att man bryr sig OM varandra, SER varandra. Julens budskap fullt ut ♥ Bara det att de tankarna är så kortlivade många gånger. De finns där kring jul då vi skall vara så himmelns dana med varandra. Resten av året då?

Jag kan inte slita mig ifrån tanken till de som sannerligen skulle behöva det berg med pengar som vi lägger ut varje år på denna jul. Samtidigt tror jag på ett ökat medvetande. Vi köper en get via action aid till den som har detmesta. En get som kan ge en fattig familj i Afrika nytt hopp, både föda och försörjning. Ringar på vattnet. Vi skänker 18 miljoner via musikhjälpen i P3. Stoppar i en guldtia eller två i insamlingsbössan invid kassan på coop. Köper ett träd via VI skogen..osv..

Förr minns jag inte alls att det var så mycket julklappar under granen att den nästan försvann. Inte heller minns jag att det var dyra klappar. Det jag minns är hur jag och min kusin satt i trappen hos min farmor, med näsorna tryckta emot fönsterrutan och väntade på tomten. Jag minns maten, släkten och alla skratten. Lekarna. Omsorgen och kärleken. Inte julklapparna för flera hundra. flera tusen..
Tid förändras. Visst. Evolutionen som fört oss dit vi är idag. Kanske är det bara jag som fått ett nytt sätt att se på så många saker. Kanske är det Sam med sin klarsynthet som hjälpt mig? Han påvisar många gånger livet ur ett helt annat perspektiv. Många gånger klokt. Jag är tacksam att det är så.

Önskar alla er läsare en god jul och må just du finna meningen med denna helg.  Eftertänksamhetens tid. Tiden att bry sig om sin nästa.
Vi får en annorlunda jul i år men känner att den blir bra ändå på de premisser som råder. Acceptans. Gilla läget. Tänk att det gäller året om oavsett dagens art. Jag har nog  landat i hur våran jul blir..

Tror det gäller att finna julefriden inom en själv. Att inte söka den i stora släktmiddagar eller att behöva poppa ”mer jul” på repeat. Att finna sin egna inställning till själet att fira jul.

 

G O D   J U L   f r å n    M A M M A    Z
 ♥♥♥♥

 

 

Read Full Post »

Min barndom suger, vet du det. Allt det andra har fått gjort får inte jag. Fortfarande är det så. Hänsyn till Sam. Jag hatar det!

Sam har en skoldag kvar. Tobbe fick sluta en dag tidigare. Kvällsrutinerna var detsamma som under hela skolterminen. I säng i tid då det är ”skoldag” och Sams pedagog kommer på förmiddagen.
Det kostade på för junior. Hans utelek med grabbarna på gatan blev radikalt kortare. De fick stanna ute i decembernatten, leken i snön. Skratten som ekade mellan tegelvillorna. Han fick lov att rätta in sig i ledet. Som vanligt. Komma hem. Leva livet det fyrkantiga.

Det är ju jullov förfan mamma. Varför måste jag gå och lägga mig i tid då? Bara för att Sams jullov börjar först imorgon?

Alltid tänka ett varv till. Se objektivt. Vad kan förändras? Vad kan vi göra för att underlätta livet ? Förmå Tobbe att tycka det är skoj nu när hela hösten varit nattsvart.
Så fel vi gjorde. Igen. Jakten på att få ett fungerande liv kring Sam. det skedde helt på bekostnad av den som redan åkt på storstryk. Fan fan fan…


Alltjämt genom åren har han fått höra. ” Nej, reta inte upp honom. Nej gör inte så för då blir Sam arg. Sluta sjung för snart smäller det. Låt Sam bestämma film nu så det inte blir ett nytt utbrott på affären. Sam måste sitta fram i bilen på vägen hem, annars smäller det”
Backa, backa och åter backa. Tobbe var 3 år då allt började kring Sam. Sen har det accelerat. Nått klimax. Börjat att vända. Vi fick redskapen att hantera svåra situationer. Sam mår bättre nu och kan göra upp en deal, något som var svårt för något år sedan bara. Mognad tror jag. Tack o lov.

Tobbe har själv varit duktig på att backa. Inte ta plats. Avläsa en situation. Utvärdera.  Fram tills nu. Nu kommer revolten. Alla undanstända tankar och känslor bara väller fram. Helt rätt. Och vi har stundtals gjort helt fel.

Idag är jag ledig. Har hundra saker att göra såsom en mamma har i dessa juletider. Checka av att allt är gjort. Att alla julklappar är klara. Knäcken kokt. Sillen inlagd. Ja ni vet denna långa maratonlista.
Mitt i allt skall jag finnas där för junior idag. Pyssla om honom extra. Plåster på såren för det som hände igår. Planera ett bra jullov för honom. Visa att vi bryr oss 100%. Visa att vi kan tänka om. Tänka nytt. Hela det hjärta som gör så ont ännu på honom. Hela det hjärta som även värker hos hans mor.

Tänk, jag skulle sannerligen behöva en långsemester långt bort i julklapp. Bara jag och Tobbe. Åka till en shaman som kan hela oss. Ta bort allt det onda. Låta oss bli födda på nytt.

K R A M I S    M A M M A   Z

 ♥

 

Read Full Post »

Snön låg orörd på vår baksida ner mot sjön den frusna. Inte ett spår av lekande barn såsom många vintrar förr. På den tiden kunde de sätta på sig overallerna utanpå pyamasen innan frukost och hänge sig åt snön.
Jag nämner detta för Sam då jag kommer in efter min fotonad. Avsaknaden av barnfötter i snön. Spåren av lek. Utestunderna.
Det glimmar till i hans ögon. Humorn som jag älskar så. Den underfundiga tonen.
Mamma, du skall få dina spår i snön”. Han går ut en snabbis, gör ett ärevarv på baksidan. Kommer in och ler belåtet. ” Nu kan du titta ut och vara nöjd” Älskade ungen min  ♥

Tobbe har avslut idag på resursgruppen han går i. Han ville ha en blomma när han slutar. För har man presterat och gjort bra ifrån sig skall de belönas. Uppmuntras. Tycker han är inne på rätt spår.
Det har dippat halva terminen. Gått åt helevete med alla skolämnerna. Men han hämtade igen sig. Gjort mer i reursgruppen på en vecka än på en månad i sin klass. Det har dippat även sedan han började den nya miljön i skolan. Upplägget det fenomenala. Men han har kommit igen dagen efter.
Idag sker terminsavslutet ute på China restaurangen. Han var helt salig över det. Framförallt värd det. Han gav resurs gruppen en chans. Tillät sig själv att gå dit. Tillät sig att känna ruset av att lyckas.

Jag och fina älskade mamma gick på konsert ihop igår. Något vi gjort av och till genom åren. Sett Chess, Carolas julkonserter, BAO och Peter Jöback. Mammamys. Jag behöver det, 41 år gammal. Hon behöver få rå om sin dotter. Egentid bara vi  ♥ Maten var gudommligt god på konserthuset. Mycket samtal kretasde kring mitt liv. Hennes älskade barnbarn. Hur det är och hur det kan bli. Hon är nästintill lika involverad som oss. Oroas lika mycket. Blir tyngd då det nattsvarta mörkret kommer till unga själar.

Tommy Körberg var den artist vi såg. Mammas favorit. Han pratade om livet. Att leva här och nu. Allt med glimten i ögat. En aning fräck. Att vi skulle hem och njuta av hämningslöst sex med vår älskade innan allt är försent. Undrar vad alla damer på 70 + tyckte om det i publiken. Kanske fnissade de blygt där i mörkret.
Han kan sannerligen sjunga. När han sedan sjunger min absoluta favoritlåt ”Fait Accompli” ( http://www.youtube.com/watch?v=2g20puCZ16s ) så kommer tårarna. Han sjunger så starkt om ett förhållande som tar slut. Tänker på mig och My love. Hur nära och hur ofta vi är där. Det definitiva.
Denna vecka har vi endast 1½ dag ledig ihop. Romantiktid? No way. Det är då jag får passa på att göra allt utanför hemmet väggar. All planering. All diskussion om livet. Det praktiska. En kram i förbifarten.

Tommy avslutar med att sjunga ”Som en bro över mörka vatten, skall jag bära dig”. Jag har oftat undrat vem det är. Den som bär mig genom livets skärseld. Kanske jag aldrig får veta det?

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »


Vintern den vita. Så kom den då lagom till jul ändå i Svealand. Kom till oss som sällan är nöjda med vintervädret. Det är för kallt. För varmt. För mycket snö. För mycket regn. För mycket snålblåst. Förmycket av det mesta och skiner solen ja då är vi på jobbet, instängda och kan inte njuta av sköna uteprommenader. Stackars oss.
Men nu är vi nöjda. Det vill säga för oss som bor där snön har behagat landa. Julens närvaro kräver det vintervita för att vi skall få rätt feeling i oss.

Sam struntar i om det är snö eller full sommar utanför. Bara jag kokar knäck, kola och fudge. Har Monicas lussebullar i frysen, tillgängliga.
Jag kommer att pynta idag. Tomtar fram. Dukar i julens färger. Spela Carolas julsånger på Cd;n. Kanske han ändå bryr sig. Att det blir såsom det alltid har varit fast hans känsla i år är av annan art. Det som känns tryggt. Bekant. Familjärt. Alla tomtarna som han lekt med som liten. De som nu får stå orörda och knappt blir sedda. Utan allt det där kanske han inte får en jul fast fasaden säger något annat.


Junior däremot uppksattar julen än. Magin kring den. Hemlighetsmakeriet med julklappar. Han letar utan att finna dem. Räknar ner dagarna. Frågar när vi skall klä granen från skogen.

Det blir enkelt firande i år. Sorgligt på ett vis både för mig och min pyssliga mamma. Vi kan inte ens åka hem till henne och sambon. Sam fixar inte det. Det var på håret förra året. Sitta still i flera timmar. Vara social? Är vi helt galna? För att få en harmoni som julen faktiskt bör innehålla så är vi hemma. Egositer kanhända, men ja, ett måste för annars kan vi lika gärna skita i det. Mamma vet om att det är så. Gillar läget. 
Blir att vi bara äter tomtegröt ihop på lunchen för sedan skall de ha gäster till middagen och vi kan ju inte komma 😦 Visserligen skall jag iväg och jobba lite senare. Jag åker iväg då My Love kommer hem ifrån sitt jobb. Suck.
Inte ens en julafton får vi ihop. Inte ens uppesittarmyset. Först på Juldagskvällen får vi fira julen tillsammans.. Men så är vårat liv. Gå omlott. Oavsett högtider eller ej. Ett liv ihop? Varför då?  Och försäkringskassan nekar oss assitent fullt ut. Inte en timme beviljad. Vilken julklapp va? Brevet kom i veckan tillsammans med önskningarna om en GOD JUL. Thank you.

Tur jag får rå om min mamma imorgon kväll. Vi struntar i att ge varandra julklappar i år med. I fjol åkte vi på Carolas julkonsert i Stockholm, med junior istället. Nu åker bara hon och jag på Tommy Körberg på konserthuset i Västerås. Tror det kan bli mysigt. Tror det är viktigt att man gör saker tillsammans. Man behöver ut, få lite input ifrån världen därutanför. Inspiration. Upplevelse. Det gäller oss båda ♥

Ha det så gott nu allesammens i dessa bråda dagar!
Vet ni föresten hur många ni är här nu? Att ni tillsammans fyller 4 st Globen på ett halvår!!
Jag bugar ödmjukt inför var och en av er. Att ni vill ta del av mig och Ohanas liv. Ni följer de spår vi tar. Somliga på avstånd. Somliga på nära håll. Somliga inte alls.

 ‘

K R A M I S   M A M M A   Z

 

Read Full Post »


Den sanna glädjen över julen finns inte där i år.
Kanske beror det på att allt varit och är så kämpigt med de båda mina, mest den lille killen. Kanske beror de på att snön föll och försvann. Kanske beror det på att jag och Tobbe inte beger oss till ett julklätt Stockholm som vi gjort i 4 års tid dagarna strax innan jul och gått på Carolas julkonsert. Så magisk den varit och hon har förmått förmedla känslan av det som sägs ha hänt för över 2000 år sedan i detta stall.. Så mysigt han och jag haft det med lyxhotell i våra ögon, konserten på cirkus och alla goa kramar stjärnan tagit sig till att ge honom ♥
Känner mig bestulen på det mesta av det där..

Kanske är det för att jag mer och mer ser det smaklösa i allt. Vi vältrar oss i sådant överflöd att vi borde skämmas, när det finns de som behöver omtanken, omsorgen bättre. De som nästan inget har. De som står på bar backe. Visst har jag köpt till barnen, men se sen är det stopp numera. 
Klappar till vuxna. Beslutsvånda. Vad ska man köpa? Så blir det något man ger bara för att man var tvungen att krysta fram något. Man ger bara för att man ”måste”, det förväntas.. så har det alltid varit ju. Jag hör så många prata om det, men få som vågar ta steget. Säga ifrån.


Tänker på alla barn i Sverige som lever i barnfattigdom. De som inga dyra julklappar får. Mammor som gråter av förtvivlan för att pengarna inte ens räcker till en julskinka, än mindre det som barnen önskar sig på önskelistan. Och vad kan vi göra åt det?
My love brukar sucka tungt åt mina tankar. Jag vet att jag inte kan frälsa världen ensam även fast jag vill det.

Sam bryr sig inte alls i julen i år.
Bryr sig inte om det ligger några paket under granen eller ej. Vet inte om det har med ett ökat medvetande hos honom. Att barnet i honom håller på att försvinna. Eller att Apsergern tar större plats.. Ingen aning..
Den magi som julen alltid innehållit är borta. Han greppar inte syftet med att få paket för att en unge blev född för länge sedan. Ett barn som han dessutom inte tror lär ha vandrat här ibland oss.
Det som dock fyller en mening kring julen är de lussebullar jag bakar. Inte en december och lucia utan Monika Ahlbergs fantastiska bullar anser han, (se recept länk längst ner) Ha ha..  
Inte en jul utan att träffa kusinerna hos farmor och äta all knäck vi kokat antingen för lös eller hård. Inte en jul utan att mormor kommer förbi hemma hos oss den 24:e.
Jag har på känn att han inte kommer att vilja närvara ens vid klapputdelningen invid granen i år. Sitta och behöva vara social?  Han får rysningar. Se på Kalle? Varfördå? I vilket syfte? Det har vi gjort så många gånger, så varför göra det igen då?

Nej, han får bara vara i år. Jag vill få en bra jul och att pressa in honom i en mall såsom vi andra önskar att fira julen funkar inte längre. Tror han blir sittandes som tjuren Ferdinan, på det ställe han trivs som bäst. Med stängd dörr och framför datorn. Sen får det vara hur mycket julafton som helst där utanför.

K R A M I S   M A M M A   Z

http://www.recept.nu/1.304051/monika_ahlberg/kakor_tartor/mjol/varldens_godaste_lussekatter

.

Read Full Post »

Det är många sånger skrivna om när mörket ger vika. När ljuste släpps in. Peter Le Marc sjöng ” Det finns inget bättre än när det vänder” Nej, få saker kan slå det. När man börjar ana strålarna ifrån en sol som skiner där utan för, utanför allt som bara är nattsvart hos oss. Jag är medveten om att de bara tittar in korta ögonblick. Förhoppningen är att de skall skina för oss en hel dag. En hel vecka. Förhoppningsvis resterade tid av mitt liv.
Skina på mina barn. Skina när de växer sig höga mot himlen. När det fäller ut sina vingar och flyger på egen hand. Jag önskar att de skiner med sådan styrka att deras tro på livet aldrig sviktar. Att de väljer de ljusa istället för det mörka. Väljer att se möjligheterna istället för svårigheterna.

Den glada killen är tillbaka. Skrattet. Längtan efter nästkommande skoldag. Han skall få gå på gym med de större grabbarna. De skall äta knäcken som de kokade över idag. Han har kunnat släppa all press för idag. Skjuta allt jobbigt ut i perferin. Han tillåts vara den grabb som jag önskade att få se alltjämt.
Sam är nöjd han med. När jag tänker efter så minns jag inte när senaste utbrottet var. Det är så sällan han går ingång. Förr var det jämt och på småsaker. Så skönt att han funnit sin harmoni, även om han nu lever sitt liv på andra premisser än vad samhället önskar.

 

 

Strålarna nådde även mig idag. Hade ett långt och givande samtal med en jättefin kvinna som berörde min blogg och dess betydelse. Resan om Mamma Zoffe kommer i bokform nästa år och jag är hedrad. Ett intresse finns för det jag gör. Uppmärksammas. Kommer i tryck. Läses av andra. Förgreningarna i livet. Så förunderliga. Så menade kanhända.
Jag återkommer framledes hur det blir med den lilla medverkan. Den gjorde mig gott sannerligen. Just nu när allt bara varit så tungrott. Ro i tjära skall ni se hur kul det är.
Stålarna sken även iform av den enorma respons som förra inlägget genererade i . Över 1300 har redan läst det. Min högsta besökssiffra hitintills!! Så många av er fina som hörde av sig. Om ni visste vad det betyder!

Nejdu tomten. Om du kan ge mig ett paket som innehåller 365 nya dagar till det kommande året som bara strör lycka och glädje över oss. Bekymemrsfritt och med svaret på alla mina frågor jag har. Solskens dagar. Högtryck. Jag kanske kan tolerera en och annan regnskur men inte den storm som skakat oss dag efter dag..

Någon som vet vart den tomten bor föresten?

 

 

K R A M I S   M A M M A  Z

‘Glöm inte att stötta min fond som vuxit. Ge det lilla du kan och förmår
http://www.hjarnfonden.se/egen-insamling/pagaende-insamlingar__620

Read Full Post »

Pojken med de blåaste ögonen gråter. Tårarna blir till ränilar. Kudden blir genomblöt. När andra barn önskar sig julklappar för fullt om kvällarna, fantiserar om vad som skall ligga under granen inslaget med röda snören, då har han en helt annan önskan..
Gråten tilltar, förtvivlan skär igenom rummet. Hopplösheten. Vanmakten. Hatet över så mycket. Över att leva det liv som blev tilldelat. Varför? Till vilken nytta?

Julefrid. Julglädje. Jävla bjällerklang som spelas på radion.” Trallalala la, när julen kommer skall varenda unge vara glad”  Vilket hån emot oss. Mot pojken med guldlockarna. Vem av oss bär ansvaret för att det gick så här långt? Vi vuxna som föralltid skulle finnas där för honom? Vi som svek.. Jag som hade lovat att alltid finnas där för honom. Jag kan inte ha lyckats fullt ut.
Hur kan annars ens barn vilja dö framför att leva? Gång på gång. Vecka ut och vecka in..

Vi lät han vara hemma idag ifrån fina resursgruppen där han går. Han somnade utmattad i min säng innan midnatt med ett hjärta som värkte. En själ som blödde.
 Om en vuxen skulle ha de symptom han påvisar nu skulle denne bli sjukskriven med omedelbar verkan. Men inte ett barn. Dubbelsuck.
Jag tänker på allt det jag så ofta tänker på numera. Att forskningen inte kommit någon vart när det gäller skola och stresspåslag. stress överlag hos barn. Scary. Finns det någon som avsätter medel för det?

( Min insamling via hjärnfonden STÖDJER du här http://www.hjarnfonden.se/egen-insamling/presentation__633?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=561 
Skänk det lilla du förmår 😀 )

Junior hade dubbel otur..kanske trippel. En uppväxt som var och är långt ifrån normal. Sina egna problem. En skola som han bara tappade all respekt inför i rasande tempo. Som inte kunde möta upp. Slutresutatet står vi inför nu. När det mesta är raserat. När vi nu står i spillrorna och skall laga haveriet. Del efter del som skall på plats. Limmas. Förstärkas. Nu får vi alla kavla upp ärmarna och göra jättearbetet. Lägga allt tillrätta igen. Hela det som är söndertrasat.

Jag är medveten om min öppenhet med detta inlägg. Men jag tror på förändringens tid. Då man ser kontentan av vad som kan ske när så mycket bara gick fel. Jag vill förhindra att det händer fler. Stoppa processen.

” När julen kommer skall varenda unge vara glad” Nej inte bara juletid. De skall få vara genuint glada alltjämt.

K R A M I S   M A M M A  Z 

 

Read Full Post »

 ‘

I 4 år har jag bloggat nu. Skrivt massor om oss. Öppet och ibland i gåtor. Ger små pusslebitar, fragment.
Låter er få titta tillbaka hur vi hade det för fyra år sedan. Vad jag skrev då. Sam var  9 år. Livet var tufft redan då. Tur jag inte visste vilken enorm uppförsbacke som stundade.
Kanske vi inte skall veta av våra utmaningar. Kanske skulle vi rygga tillbaka. Inte ta fajterna. Avvika ifrån rinken. Vara utdömd förlorare utan att matchen ens börjat. Känna orken sina innan vi ens rört oss en centimeter framåt.

16/12-2007

Upplever nu att när jag jobbar från sju på morgonen på mitt nya underbara jobb och är hemma kart över fyra så fortsätter mitt arbete fram till 22.00.. Arbetet som vårdare åt Sam..
Måste hela tiden ha bakjour känns det som, måste finnas till hands för att vara hans förlängda hjärna som inte fungerar så bra just nu..Han har ingen förmåga till konsekvenstänkande eller problemlösning av små vardagliga ting..Där måste jag rycka in..hjälpa igång han..få sirapen i hjärnan att flyta bättre.
Sam har något emot sin pappa just nu..han duger nästan aldrig, så det känns som om jag sköter Sam själv just nu.. Hur min man än försöker att närma sig Sam så är det nitlott..han bara ropar efter mamma och kommer pappa så kommer en lång svordom följt efter någon leksak som viner i luften..

Har det så skittufft nu..så tufft att jag bara gråter när kvällen kommer och det visade sig att det varken blev någon egentid eller VI tid närSam somnar bortåt tio tiden.. Är så jäkla rädd att vårat förhållande skall stupa snart..att vi inte orkar nå mer..när tiden för ett förhållande inte finns alls just nu..inge tid till att vårda den..

Nu har han börjat medicinera..tredje dagen idag..hoppas och ber till högre makter att det hjälper vår skrutt..Igår när vi åter hade det så tufft så gråter han och säger 
–  Jag är ju förfan född för att förstöra era liv.Det är det enda jag är bra på! 

‘Så hemskt för han att känna så..får överbevisa gång på gång att våran Sam åxå är en källa till mycket glädje..Är inte bara en jobbig adhd Sam som vi har..”

Jösses. Hur det var och hur det blev.

Känner så mycket igen mig i hur det var då, så många tankar som finns kvar där ännu. Livet går som i repris och nu med Junior. Tänk den dagen då vi får veta varför han mår som han gör, vad som är vad.  Kan bara ana att det återstår många uppförsbackar för våran del.

Allt gott till er fina i adventstider med massor av godisbak!!

 K R A M I S  M A M M A  Z

 

Read Full Post »


Ingen som varit här kan förstå. Men de finns de som försöker. Det måste vara som att se på film. Det berör någon annan. Inte mig. Det sker på avstånd. Man blir berörd för stunden, men glömmer sedan bort känslan. Vänder blicken åt ett annat håll. Blir påmind när nästa episod av mitt liv spelas upp här på bloggen. ”Just jävlar. Det var så där eländigt som de var. Stackars satar.” Ja, nu drabbade detta oss. Mig. Ohana. De små jag älskar mest på denna jord. Vi är med i varje sekvens, den oredigerade filmen. Dokumentären. Den utan givet manus. Jag är långt ifrån ressigören, men försöker desperat att forma slutet på den. The happy End.

Det som många gör, är att bry sig. Det finns de som väljer motsatsen. Men jag får lägga focus på de som finns där. Som skickar ett sms att de tänker på en, som frågar i korridorren på jobbet hur fan man mår i allt. Allt annat är energitjuvar, de som närvarar endast med sin tystnad.  Och jag har bara en massa förväntningar och blir besviken..
Så här i juletider får folk en annan känsla i sig. En ” nu skall vi bry oss lite extra” . Visst, fine, jättefin tanke. Men låt det för guds skull vara jul året om.. Vara givmild med omtanken och kärleken alltjämt.


Att ge till dem som inte har, har blivit allt viktigare för mig i dessa tider. Hellre vill jag, att om någon promt skall ge mig något, ger mig ett tomt paket ifrån SOS barnbyar. Paketet jag får innehåller en sådan omtanke och omsorg, en skolgång en termin för ett barn som inget annat har. Barnen med svullna magar och tomma i blicken får en hjälpande hand och mat för dagen.
I våran stad finns en frikyrka som i flera år har en butik där man kan lämna saker man själv lessnat på.. Pengarna de får in går till barnhem på andra sidan jorden. Jag vet inte hur många påsar jag släpat dit. Hur många hundratals kronor det genererat. Men jag är glad att kunna ge det jag förmår.

Detta hoppas jag har gått in i medvetandet hos killarna. Att stoppa i en femkrona i insamlingsbössan på Coop, att skänka sina leksaker till Kyrkans affär. Vet att då jag och Tobbe varit i Stockholm om jularna och sett alla uteliggare, hur mycket tankar det väckt hos honom. Att vi gett en tjuga, kanske det rädda dennes dag?
Alla kan vi vara delaktiga att förändra saker och ting till det bättre. Vi kanske tycker att det lilla vi gör inte spelar någon roll. Jag tror vi har fel. Alla bäckar små ni vet.. Utan droppar inget hav..

Jag får flagga ännu en gång för min insamling via Hjärnfonden. Den har vuxit lite sedan sist. 3005 kr 🙂
Ge det lilla just DU förmår. Våra barn kan vi inte snåla på!
http://www.hjarnfonden.se/egen-insamling/presentation__633?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=561

Texten jag lagt till mina bilder är ifrån The drummer Boy och är skriven av Blues. Tankvärda ord i dagar som dessa.

K R A M I S    M A M M A   Z

 

Read Full Post »


Ni alla fina här inne. Ni som följt mig under lång tid. Ni som trillat in här den senaste tiden. Ni som vet mina tankar kring skolan och allt det man ännu inte vet kring den. Vad den kan göra med barn som mina. Andras barn.
Ni som vet hur jag får och fått kämpa. Hur mina barn gjort detsamma. Ni som vet att det finns flera i samma sits. Hundratal, tusental. Ett stort mörkertal.

Nu har jag fått ytterligare ett verktyg att stävja detta. Okunskapen ute i skolorna. Vad som sker i all välmening men åt helt fel håll många gånger.
Jag vet att jag inte kan frälsa denna värld på egen hand, men jag kan göra det lilla jag kan och det har jag gjort nu 🙂

Jag har dragit igång en insamling via Hjärnfonden, med målet att få in 100 000 kr på ett halvår. Forskning kring skolan och hur dess stress påverkar barn inom NPF, de med adhd/asperger/autism m.m.
Känns gott att Kronprinsessan är fondens beskyddare. Det ger extra tyngd åt att forskning behövs kring hjärnan. Hos de små hjärnorna.
Kanske kan det förmå flera att skänka till min insamling som jag namngett ” Mamma Zoffe”, skänka det lilla man förmår, om det så bara är 10 kronor

Jag har en uppmaning till er alla läsare här inne! Om varje läsare ger 10 kr efter ni läst detta inlägg så sitter det redan 4000 kr på kontot om 2-3 dagar!! Tänl om ni alla förmår att lägga en tjuga var..eller en femtiolapp..jösses 😉
Jag har även ett stort önskemål till er alla som själva bloggar! Skriv om denna insamling som berör ALLA barn med NPF, uppmana era läsare att skänka några kronor och de i sin tur delar med sig av den!

Ni går in på denna länk
http://www.hjarnfonden.se/egen-insamling/pagaende-insamlingar__620 och klicka er fram till Mamma Zoffe.

I skrivandets stund finns där redan 1850 kr, och då startade jag upp den igår kväll ♥
Jag mailade alla jag känner och bad om bidrag och varför det är så viktigt. Kanske är folk lite mer generösa så här i juletider..
Man kan betala direkt via sitt kontokort eller beställa hem en inbetalningsblankett! Minimum att skänka är 5 kr..

Detta är vad jag skrev på Hjärnfondens sida om mitt syfte och tankar till vart pengarna skall gå:

”Forskningen är bara i sin linda kring elever med NPF. Okunskapen kring adhd/asperger/autism är skrämmande stor i skolan på sina håll. Bemötandet, förståelsen och resurserna finns inte alltid där och konsekvenserna för att det är så kan vi bara sia om.
Jag är mamma till barn inom NPF spektra. Jag har en stark känsla att vi förstår nog inte konsekvenserna eller vidden av stressen i skolan som de utsätts för. Det är skrämmande i ett annars så upplyst samhälle.
Våra barn far stundtals illa i vår väl mening med att låta dem gå i en skola för alla. Men hur skall man göra rätt om man inte vet? Inte har kunskapen? Forskningen? Uppbackningen i från politikerhåll, som gör sina beslut grundade på forskningsresultat?

Jag har varit i kontakt med några överläkare, professorer, och forskare och alla är de överens om att det forskas på tok för lite kring detta. Läs gärna här
www.meusohana.wordpress.com/2011/10/12/forskningen-ar-bara-i-sin-linda/ 
 hur jag tänker kring detta och hur de gör kring samma frågeställning. Kan skolan göra NPF eleverna sjuka? Sönder stressade? Vad får det för konsekvenser? Och varför blir det så? Vad kan vi göra för att förhindra det?

Jag tackar det ödmjukaste för er som vill stödja denna viktiga insamling. Litet som stort bidrag. Mitt barn har adhd/asperger. Ett handikapp som inte syns men som likväl finns där ändå. Hjälp till att tydliggöra dessa barns problem, kartlägga dem och påvisa hur skolan skall bemöta dem för optimal skolgång, på deras premisser! Dessa barn behöver vårat agerande idag! Det kan inte vänta längre! //Tack// ”

Nu håller jag tummarna att ni alla är med på tåget och hjälper mig!!

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Killen med de blåaste ögon jag vet tittar på mig i bilen. Fredag och klockan är halv ett. Skoldagen har slutat. En vecka till ända. Resursskolan. Den som borde finnas i varje komun. Lika självklart som att solen går upp varje morgon. Hur svårt skall det vara att greppa?

Sonen säger något som gör att jag nästan kör av vägen. Som gör att jag svär tusen gånger innuti. Som gör att på samma gång tackar jag de högre maktena för att jag blev bönhörd efter veckans ångvält som kört över både mig och Tobbe. Kanske kanske har giren kommit som jag efterlyste i förra inlägget.. Det blåser en försiktig vind som smeker mig för stunden.

Mamma, tänk om alla skolor var lika bra som min. Den här äger! Jag vill aldrig tillbaka till min gamla skola.

Självförtroendet som blev borttappat har gläntat på dörren. Det försvann av alla förmaningar, alla misslyckanden som bara blev en ond spiral nedåt. All press och stress som bara blev ett enda ohållbart kaos. Självförtroendet gick ut bakvägen. Vi såg inte röken av det under det katastrof år som gått.
Tobbe har börjat andas försiktig tro på sig själv. Väldigt liten, men vi ser skymten av den. Han kan. På sina premisser nu. Han tillåts att lyckas på hans nivå. Lärare som har tid med han. Tid att förstå honom. Som ser till att han inte spårar ur. Leder han rätt.

Så här mycket engelska som jag gjort denna vecka har jag inte gjort på hela terminen, fortsätter han kvittra i framsätet.

Fredagkväll och med en elva åring i harmoni hemma så att han kan lysa upp hela kvarteret med den energin. Efter 4 veckor på resursskolan så verkar det ha hänt något. Det negativa tugget om livet. Om skolan. Om framtiden. Hoppas att alla de stress symptom han har går tillbaka, men det lär väl ta lika lång tid det, som att få dem, antar jag.

Utan denna skola vet jag inte vart han hamnat. Ärligt. Hela hans liv stod/står på spel. Han blev till den unge som ingen lärare uppskattar i ett klassrum. Han blev utåtagerande. Verbalt ful. Ingen hänsyn till någon i skolan, inte inför sig själv heller. Totalt likgiltig. Och mådde skit såklart. Hade en attityd som skulle skydda, men som stjälpte ännumera.
Lägg därtill mina misstankar att han har add/adhd och någonform av dyslexi. Addera dessutom med det tuffa liv han levat sedan han var 3 år. Hur hårt det tagit på honom i längden. Lillebror till jobbiga diagnoser. Barn till föräldrar som stundom inte orkat med sin roll. En mamma som varit på gränsen till utbränd i 2 års tid nu. Madre Mia.

Jag hoppas han får stanna fram till sommarlovet. Tid att läka ut alla djupa sår. Tid att bygga upp självförtroendet. Sitt destruktiva beteende. Att han får må BRA i själen, vara hel så att han inte trasas sönder igen. Att de psykosomatiska sjukdommarna är ett minne blott och skall så förbli.
Jag hoppas vi blir lyssnade på. Att Tobbe blir detsamma. Skynda långsamt.

Korthuset får inte blåsas omkull nu.. Jag pallar inte en vända till..och främst inte Tobbe ♥


K R A M I S   M A M M A   Z

 

Read Full Post »

Egentid med min älskade mamma. Vi tar en mysfika på hembygdsgården. Knycker tiden. Så sällan det är hon och jag. Mor och dotter.
Hemma hinner det bli kaos. Jag skulle ha behövts där. Så mycket lättare att rida ut stormarna då vi är hemma båda två. Man kan ta varsitt barn. Förse de båda med de som behövs för stunden. Men hur sjutton skall man veta när vardagen den komplicerade skall bli ännu värre?

På bup beklagar jag mig. Precis som allt oftast här. Känner mig misslyckad. Failad. Två barn som störtdykt på olika vis. Jag är less på hur vi har det. Hur vi haft det.  Smärtan i bröstet som påminner mig alltjämt om hur det är. Det onda som inte är farligt nu, men som kan bli på sikt. Den stressen är likvärdig skada som om jag rökte 2 paket cigaretter om dagen. 40 stycken.
Kanske jag får fortsätta gnälla? Finns ni kvar hos mig ändå? För ni här är min enda ventil utåt.. Min spyhink när livet blir bara för mycket..



Vi går på möten. Dag ut och dag in känns det som. Vrider och vänder. Det gäller livet för båda mina barn. Jag analyserar livet. Petar i detaljer.
Så less på att inte bara kunna få vara. Att slippa tänka framåt. Inte nog med att denna påtvingade jul skall kräva sin planering. Jag har ett annat liv att rodda också. Mitt egna. Mitt förhållande. Mina barn. Att engagera sig i vänner finns knappt. Orken till det uteblir. Måste gå på sparlåga. Förlåt ni alla. Förlåt för att mitt liv bara stavas till kaos. Förlåt för att jag bara är så less less less och sällan ler med hela hjärtat..

På jobbet håller jag skenet uppe. Jag mår sämre än mina patienter stundtals igen. Att vara sjukskriven är inget allternativ. Det skulle öka på min börda. Så mycket som jag inte kan lösa på egen hand. Saker och ting måste lägga sig tillrätta. Omgivningen måste anpassas. Samhället.. ” Tiden läker alla sår”  Undrar hur långt tidsperspektiv man har då??

Jag ber. Ber till de som kanske hör mig.
Gör ett avslut nu, för detta år vill jag aldrig ALDRIG återuppleva. Den har innehållit ljusglimtar och de är väl det som hållt mig vid liv. Annars har det varit tungt. Haft ett ankare om min fot som velat dra mig ner i djupet många gånger.. Att på nära håll bevittna ett sönderfall och hur ont det gör hos en elva åring..nej..aldrig..Sönderfallet hos en trettonåring detsamma när det var som värst..

Advent. Väntans tider. Folk far runt som tokar för att bibehålla traditioner vid liv. För mig handlar denna väntan bara om att det måste vända. Ingen häftig gir, men att jag känner att skutan vänder åt rätt håll någon gång.. en oslagbar julgåva..

K R A M I S  M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »