Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012


Sakta sakta komer livet tilbaka för den lilla killen. Med små små mått mätt.  Ibland så små att man får lov att använda ett skjutmått. Men det jobbiga har stagnerat. Blivit fryst. Stiltje på det hav som stormat så. Det blev inte värre än så här. Ändå nådde vi gränser som är långt utöver vad en liten människa måste utstå. Det har varit som att förhindra förlisningen av Titanic. Ett mastodant jobb..och jag Tror banne mig allt vi gjort i vår makt har gett resultat..

Att skolan insåg vad som höll på att hända. Erbjöd han en plats att återhämta sig på. Återfå självförtroendet i skolan. Inte behöva vara den busiga, bråkiga killen som få tyckte om. På reursgruppen såg man under alla symptom och förstärkte allt som var bra och fungerade istället för skäll. Visst finns fallgropar än, men tror banne mig att han är på banan när det gäller skolan igen.

Han fick medicin mot den nattliga ångesten och banne mig verkar det fungera. Vilken lättnad för honom att slippa paniken över att ständigt bli kvävd och ett hjärta som värker satan. Tack Bup. Fast jag skulle velat gett han den för veckovis sedan..

Vi har rannsakat oss ut i fingerspetsarna. Både jag och My Love arbetar på bitar som blivit jobbiga för Tobbe där vi är involverade i. Lärt oss att sätta den där gaffeln på tvären då det känns motigt. Visat mera glädje här hemma. Skrattet det förlösande och helande. Vi har eldat på ett kol när det gäller egentiden med han. Gjort lustfyllda saker. Han har börjat greppat att vi faktiskt älskar honom likamycket som Sam. Att vi finns där för honom också i samma utsträckning.
” Jag trodde ni sade att ni älskade mig lika mycket som Sam, bara för att vara snäll emot mig”

Sams pedagog är tillbaka efter sin välbehövliga semester och hon behöver bara sätta foten innanför dörren så har vi en fungernade son som gör sina få skoluppgifter. Hitills har han köpt ämnet som de pratat om för dagen.
När hon har andra arbetsuppgifter i skolan nästa vecka så uteblir  2 lektioner vilket gör mig frustrerad. När han är åter på banan,om än i liten skala, jag då skall han lämnas åt oss och den fjuttiga underisning vi kan ge honom.. det blir inte sama sak som när fröken ändå är här..

Jag har dragit igång ett forum på FB för oss föräldrar i denna utsattasitts till ”hemmasitarbarnen” ( http://www.facebook.com/#!/groups/364971846863396/ ) Vilken kunskapskälla det är. Att byta erfarenheter med varandra. Stötta, för det är en utsatt sits man har som förälder.
Så mycket är ett föräldrar anvar att se till att barnen kommer till skolan. Fine. Men då måste också skolan kunna möta upp eleven på rätt nivå.. Redan är vi över 40 föräldrar i denna grupp och jag anar att mörkertalet är stort kring oss.. Vi som för kampen i det tysta för våra barns överlevnad och framtid.

Kampen är för egen del långt ifrån över. Kan inte jubla högt. Men vi befinner oss på en nivå som idagsläget är hanterbar. Sen kan jag bara ana vilka strider det kan bli när Tobbe skall lämna sin ersursgrup och återgå till det ”normala”. Strider att försvara varför Sam vägrar sätta sin fot i skolan igen och göra det som svensk lag tvingar ner i halsen på honom. Kunskap han inte vill ha.
Men det får bli en annan dag.. Idag är det en bra dag.

Och Tobbes försvunna glasögon? Tja, de blev hittade i en kartong som stod i hallen och som skall till kyrkans affär i stan. Massor av saker som vi inte vil ha, men som skall säljas vidare.. Ha ha, tur att vi inte han kränga lådan för då hade väl glasögonen också blivit sålda 🙂

 

NI GLÖMMER VÄL INTE UTLOTTNINGEN LITE LÄNGRE NER!!
Junior och jag drar tre vinnare imorgon kväll 🙂

K R A M I S   M A M M A   Z

 

Read Full Post »

Mil efter mil

Livet det föränderliga. Det förunderliga. Man tittar tillbaka. Ryggar över vad man ser. Så mycket som var bättre. Så mycket som var sämre. Om man vetat det man vet idag. Ja vilka annorlunda val vi skulle ha gjort. Men nu är det som det är. Livet funkar liksom så. Man vet först i efterhand om sina val var de bästa.
Och vi utvecklas ständigt. Förhoppningsvis till det bättre.

Jag tänker en massa på dåtiden. Den för fyra, fem år sedan. Det är där jag befinner mig i bokskrivar processen de få minuter jag hinner knycka av livet nu. Jag känner hur Brasse Brännström står och skriker åt mig såsom han gjorde i ”Fem myror” barnprogrammet.. ” Fel fel fel” .Sorry. Jag gjorde så gott jag kunde efter förmåga.
Tänk om jag hade haft de underbara forum som finns främst på Facebook idag. Med all den kunskap och erfarnehet som florerar där. Nu fick jag jaga så mycket kunskap på egenhand. Dra nytta av mina egna lärdomar. Det blev dyrköpa läxor. Mil efter mil har vi många gånger åkt för att finna den rätta vägen. Hur många gåner vi körde fel går inte att räkna..

Jag tror att ni som nu blir invigda i detta,, ni som är i början av allt med diagnoser hos era barn har det mycket lättare idag..faktiskt.. Dels finns ju uppsjön av bloggar såsom min och sedan alla dessa forum ( Sök på attention, autism och asbergerförbundet på FB te.x )

Det har varit jobbigt ett tag igen mellan My Love och mig. Denna ständiga dragkamp om att få ihop livet. Det praktiska. Det emotionella. Allt kring barnen. Överklagande. Möten. Nya möten. Nya funderingar. Stressen över att allt skall skita sig. Allt annat som hör ett familjeliv till. Rellationen. Jobb. Pengar. Hinna med de få vänner som står kvar. Och så egentiden någonstans som är så minimal men nödvändig. Iallafall för mig. Får jag inte mina skrivarstunder främst skulle jag gå under helt.

Minns ni min överaskning för My Love på vår bröllopsdag? Jag känner mig busig igen. Hemlighetsfull. Det är ge och ta i ett förhållande och jag kommer att ge honom en ny upplevelse till helgen. Fast jag kan inte skriva vad..han läser ju här ♥ *ler* En glad man i huset har vi alla glädje av *skratt*.. Skämt å sido.. När livet bara blir till vad det varit länge, när det egna hemmet stundom känns som en varböld, då är det dags för lite ny energi.. Och själv skall jag om några veckor bege mig till fina bloggvänner och bara ha det trevligt en hel helg..

Man måste fylla på med trevligheter, om än så små. Blanda upp allt det andra. Fast det har varit jäkligt svårt kan jag erkänna. Sådant här stryptag var länge sedan livet utsatte mig för.

Kom ihåg att vara med i min utlottning som jag hade i förra inlägget.. Jag tror vi drar vinnaren på Onsdag så ni hinner än kära läsare ♥

K R A M I S   M A M M A   Z

 

‘ 

Read Full Post »


Ni finns här. Ni kan inte gömma er. Ni syns på min statistik och det värmer gott skall ni veta. Jag har marat om det förr. Yes I know. Men ni är uppskattade. Även ni som inte kommenterer. För det jag vill förmedla blir läst och vad det leder i sin tur har jag ingen aning om. Utan er läsare är denna blogg ingenting. Då kunde jag lika gärna skriva dagbok.

Nu skall jag göra som hos de enda två kändisbloggar jag följer ( Monikas Mat och Maria Montazami ) De brukar ibland vara schyssta och bjussa på lite kul utlottningar. I samma syfte som jag antar jag. visa uppskattning ♥ Dessutom fira att denna blogg sedan juni i fjol snart har sin 50 000 läsare..

Nu kan jag inte lotta ut fina kokböcker eller exlusiva krämer ifrån staterna. Men jag har ett litet pressentbord liggandes här nu.  Ett fint långhalsband ifrån PANDA och Världsnaturfonden med äkta stenar. En SPA tvål ifrån min favoritbutik Klockargården som gör sina tvålar själva av naturliga råvaror ( luktar så gott ) Ett litet tankehjärta att pryda hemmets vrå med.
( För er som inte vinner tvålen kan själva beställa här.. Rekommenderar dessa VARMT http://shop.justfairgoods.se/?category_id=284 )

Hoppas ni hänger på och inte blir blyga nu.. Jag vill det här! Ni kan kommentera anonymt i kommentarsfältet nedan att ni vill vara med, men ni måste skriva in er mailadress, för det är bara jag som kommer åt den. Annars kan jag ju inte meddela de 3 vinnarna 🙂
så häng med nu.. Trogen läsare sedan länge eller en nyfunnen läsare ♥
Jag kommer att skriva upp er alla på en lapp sedan så får någon av killarna dra vinnarna..

Denna söndag får vi storstäda huset. Finkamma det. Junior har lagt ifrån sig sina glasögon i stridens hetta och fast vi letat igenom de tre våningsplanen många gånger så finns de bara inte.. Så nu blir det att grundligt undersäka varje kvadratdecimeter av huset.. Annars får jag nog ringa någon Zaida kvinna och be om hjälp *skratt*

K R A M I S   M A M M A   Z

 

Read Full Post »

Så många tankar tänkta. Så mycket som jag funderat över. Som vanligt. Jag gör ineget annat än tänker på det liv vi fick. På våra barn och hur det skall gå. My Love morrar i all välmening att jag måste släppa taget om alla tunga tankar. Måste tänka på annat. I know. Har så svårt för det. Är för innässlad i det. Tänker och tänker så. Finner förklaringar till problem och betende. Försöker finna utväger till det bättre. Ständigt uppkopplad.
Flera mammor som nickar igenkännande därute??

Junior och jag var till bup och träffade läkaren. Tungt för oss båda på olika vis. Tunga saker att prata om. Inget man önskar en elva åring att behöva förklara. Lusten till livet. Lusten att leva det.
Han skall äntligen få prova en medicin till natten. Till en början.Förhoppningsvis ligger han inte två timmar och snurrar i sängen innan sömnen kommer. Ligger inte och får sin hemska och jobbiga ångetst.
Saker och ting har lättat något nu så får hoppas att han slipper äta anti deppresiv medicinen också. Vi lägger ett pussel som är så stort och börjar finna bitarna. Lägger dem rätt. Korrigerar.
Veckan i skolan har varit den bästa på länge, även om det funnits en del småmoln på himmelen, men de har iallafall inte skymt solen.

Efter läkarbesöket blev det shoppingrunda på stan. Det fick bli på mina besparingar. Den lycka som gick att se när vi fyndade på halva rea priset och ungen blev så fin var oslagbar. Nu var det inte någon Paris Hilton shopping *ler*.. Men ett par svart/röd rutiga byxor, 2 skjortor (varav en turkos..så fräck..) och en ny vintermössa blev det. Tjat om spel fanns inte, utan det var kläder han ville ha. Och en fika på ett mysigt fik givetvis.

Läkaren var inne på den linje som vi redan greppat. Att fylla på med så mycket possitivt som det bara går nu, utan att för den skull skämma bort honom. Idag ställde fina mamma upp och var med Sam så att vi kunde åka till ett äventyrsbad i grannkomunen dessutom. Kanske kanske kanske har det iallafall vänt nu. Kanske kanske kanske blir det inte värre än så här.

Läste ett inlägg på Fb som jag vill lyfta här avslutningsvis. Det handlade om en blogg där en mamma skrivit ett tag om sin kamp för sitt barn med Asberger. Det sista inlägget hon skrev senast igår är en föräldrers värsta mardröm ever. Då det barn man älskar mest på denna jord bestämmer sig för att inte längre vilja leva. Och gör verklighet av den tanken. Hennes dotter tog sitt liv därför att hjälpen inte fanns där för henne i rätt utsträckning. Med rätt bemötande. Rätt förståelse. Jag har tänkt många gånger på denna mamma under dagen och forumen går vama på Facebook kring detta hemska. http://domkallarhennec.blogspot.com/2012/01/farval.html

Måtte ingen förälder behöva uppleva denna smärta. Måtte vi vara ett sådant fint samhälle som fixar att hjälpa dessa sargade själar. Dessa unga som har hela livet framför sig.

 

Read Full Post »

Jag älskar Sam. Jag älskar Tobbe. Två så fina killar vars rikedom nästintill bara jag får ta del utav. Det gör mig stolt. Förmår mig att växa som människa och jag känner ”Tammefan att jag är bäst på det här. På att vara deras mamma
Oftast. Då jag orkar. När jag känner det jag uträttar för deras bästa. Det jag gjort för dem genom åren.
Tänk om jag kunde möta dessa två killar i en framtid, fast nu. Hoppa ett steg tio år om så bara för en minut. Se vilka de blivit. Se vad vi förmått dem till när de själva hade tappat tron på sig själva. Att all vår strävan, kämpade gav resultat.

Vi var på stödsamtal hos BUP idag. Pratade om vår föräldrar roll, vilka delar vi tar hemma. På hur det fungerar nu och hur vissa bitar måste fungera bättre. Det är tungt att blotta sig. Det är tungt att veta vilka bitar som behöver arbetas med. Vad det kan krävas av oss. Men vi måste. För Tobbe främst just nu. Sam kommer att ta del av vinsten han med. Förhållandet. Ja hela Ohana.

 

Möte nummer två betades av i bara farten idag. Ett possitivt sådant hoppas jag. Det kom en kille och reste enkom tretton mil för oss ifrån Uppsala och assistansbolaget Frösunda. Så kunnig. Så påläst. Som erkände djungeln av paragrafer när det gäller detta. Hur lagen tolkas. Vilka ingångsvägar vi kan ha missat då både kommun och FK säger nej till att hjälpa Sam på det vis både han och vi vill. Att det vi verkligen kan ta på är de motivations insatter vi lär ha dagarna igenom. Det blir knepigare att söka på bara hans tillsynsbehov dessvärre. Men så mycket beror på vilka intyg som skrivits, hur de skrivits och vad som kan ha uteslutits.
De har en superkunig jurist som skall titta på detta, som är specialiserad mot just autism och asperger.

För första gången på  LÄNGE känns det som vi är i rätta händer. Men, anser denna jurist att vi inte kommer någon vart med det vi har och kan skaffa oss, så får vi lägga ner vår ansökan.
Grejen är att jag vet att barn i Sams sits fått och har assistenter kring sig. som fungerar väldigt lika.
Jag vill inte ge mig förrens jag gjort allt och lite till för hans rättigheter. Hur olika denna LSS lag tolkas därute i landet. GAH.. När kan någonting fungera likvärdigt över landet??

Tack älskade mamma som orkade hjälpa oss när jag inte förmådde mer. Att du tog kontakt med Frösunda och etablerade kontakten. Vad vore vi utan dig?? Vad kan detta leda till?? I det bästa av alla världar tro??

 

K R A M I S   M A M M A   Z

 

Read Full Post »

.

Di Leva sjunger ” Vem skall jag tro på”. Jag vet vad jag tror på men inte övriga samhället. De styrande.
Jag tror inte på en skola för alla. Inte såsom den är utformad idag. Det finns ingen plats för barn som mitt. Som Sam. Lagen säger att det är allmän skolplikt.
Minns ni sagan om Askungen? Då styvsystrarna skulle prova glasskon men den inte passade dem hur de än försökte.. Så känns det med Sam just nu. Man skall tvinga i han i en mall som inte passar han alls. Man skall forma honom till något han inte är eller förmår.
De vill väl. Jag vet. Men det måste finnas ett allternativ. Ett fungerbart. Som erbjuder honom ett bra liv ändå.

Vi har en kille i fullskalig harmoni. Det är härligt att se hos den stora. Frågan är om det sker på bekostnad för hans framtid. Den som det inte finns någon given mall inför. Han kommer att gå ut klass nio utan behörighet att söka sig vidare. Och vad väntar då??

Om han bara ville så skulle han kunna läsa till läkare. Forskare. Han har läshuvud. Är klyftig och klurig. Svårigheterna sitter inte där. No way. Det är motivationen till att lära sig. Förstå nyttan med att lära sig människocellens uppbyggnad kontra växtcellens. Som exempel på vad skolan kräver av honom.

Tänk om det fanns en ramlag. Som säger ” En skola för alla elever på deras premisser” Där det finns untantagsfall. för den skull inte till för att utnyttjas. Men när det fins läkarutlåtanden. Buntvis med journaler på varför den vanliga skolan inte fungerar. Ja då måste det till ett allternativ. ”Ok. den här eleven klarar inte av vanlig skolgång, knappt hemundervisning. Vad gör vi då?? Vilka andra alternativ finns då längre fram?”
På kunniga HAB säger de att denna process inte går att påskynda. Sams mognad inför skolan. Hans återhämtning ifrån sex år i den vanliga skolan. Då spelar det ingen roll hur vi mutar. Hur vi hotar.
Det är ett föräldraransvar att förmå han till skolan. Jo jag har fått höra det ett antal gånger. Men när man gjort allt. Slagt knut på sig själv. Ägnat all vaken tid till att grubbla över det faktum att ens barn inte går till skolan.

Kanske behövs det lite input i vårat fall. Nytänk. En ny form av undervisning. Look outside of the box.. Sam får allergi av bara ordet skola. Men han är villig att lära sig nya saker. Om det är i hans intresse. Att han förstår vidden med att lära sig. Vad blir vinsten?
Om han ändå inte förmår lärandet. Skall de ta mitt barn ifrån mig med våld och sätta han på internat? Jag har hört att de kan göra det.. Åh, jag gråter på stört vid blotta tanken.. Hur kan man vilja rasera den trygghet ett barn har. Ett barn som mitt?

Jag har startat upp en grupp på Facebook för föräldrar i min sits. Den utsatta. Den ifrågasättande rollen. Jag hoppas knyta kontakter. Att vi stöttar varandra. Sök på Crescat Scientia. Det är latin och betyder” – Må kunskapen växa. Ja, låt oss begripa oss på bättre vaför våra barn hamnar här och vad vi kan göra för att hjälpa dem. Ge dem en värdig framtid.

K R A M I S   M A M M A   Z

Här är direktlänken till den gruppen:

( http://www.facebook.com/groups/364971846863396/?profile_pic_upload=1&success=1#!/groups/364971846863396/ )

Påminer också om insammling via hjärnfonden kring barn som mina och vad okunskapen därute i skolorna kan göra med dem. Forskning behövs sannerligen! Länken hittar ni längst upp under fliken.

Read Full Post »

Snön busar på vägen ner till marken den frusna. Virvlar fritt. Gör inget motstånd. Visst är det vita vackert, man jag kan inte hjälpa det. Längtan efter min balkong en skön morgon i Maj. Dagens första kopp kaffe till fågelkvitter. Inlindad i feecefilten. Raggsockor på. Men det går att sitta ute.. Längtar efter mina små krukor som står och trängs på fönsterbrädan. Frön som grott och skall förgylla min sommar ännumera med sina blomster. När det är läge för uteplantering.

På jobbet pratar de om sina utlandssemetsrar i februari. Jag blir avis. Jag vill också åka till sommaren sålänge den inte kommer till mig. Få ta med hela Ohana och bara vara. Njuta. Återhämta. Lämna allt jobbiga. Springa barfota utmed strandremsan. Känna vågorna slå emot vaderna. Sand emellan tårna. Solen som värmer vinterblek hy.
Men tid till det kommer förhoppningsvis. Framförallt en ekonomi som tillåter det..


Förra inlägget efterfrågade jag vilka ni var och varför ni läser här. Tack alla ni som hitills svarat. Så skoj det var att se spridningen. Spectrat. Främst blev jag glad över att det är så många som läser utan att själva leva i detta ”Diagnosland”. Tänk vad denna blogg kan vara länken ut till andra att förstå både mig och mina barn så mycket bättre. Att så sakterliga förändra synsättet inom NPF diagnoser.

Vi fick en myskväll igår efter mitt pass bland magsjuka patienter (äsch, jag klarar mig..jag äter ju min KYÄNI *ler* kaxigt..)
Sam hade hyrt filmen ” Salt” och den var ruggit bra tyckte vi allihopa i Ohana. Vi behöver dessa myskvällar invid teven. Vi uppskatar nog dem på olika vis ♥

Gjorde några inlägg på facebook på några forum med anknytning till Npf diagnoser också. Påminde om den insammling jag dragit igång hos Hjärnfonden och vikten av att stödja den. Under kvällen gav det 650 kr 🙂 Så nu har insamlingen nått nästan 4500 kr..
Uppmanar även er läsare att ge det lilla ni förmår..om så lite som tio kronor..
Utan droppar inget hav ni vet..
Ni som följer mitt liv här vill säkerligen hjälpa till att stävja så andra barn inte får må som mina. Gå in på länken nedan. Tack för er som redan visat erat stöd. Tack för er som tänker göra det!

http://portal.hjarnfonden.se/portal/page?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=561

Trevlig Söndag alla lediga!!
Jag själv skall snart till bacilluskerna på mitt kära jobb 🙂

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

Vem är du ?

Jag är så nyfiken på er därute. För mig är många av er bara siffror. Statistik. Ena dagen är ni 229 läsare. En annan 336. Som mest över 600 per dag. Makalösa siffror för mig. Med tanke på att denna blogg inte är speciellt lättläst alla gånger. Inte så upplyftande.

Skulle vara så spännande om ni vill svara på min fundering om varför ni är här. Varför dyrbar tid går åt till att pricka in Meus Ohana. Ta sig tiden till att läsa den.


Jag får ibland synpunkter på bloggens innehåll. Ser det bara som possitivt. Konstruktiv kritik. Jag vill bara väl med denna blogg. Att den skall tjäna ett syfte. Att den skall vara levande. Ge er läsare något. Tillföra något. En skör balansgång på vad som kan berättas eller inte. Jag vet. Samtidigt tänker jag, vad händer om jag inte blottlägger mig och det som händer mina barn, det som varit den senaste tiden främst? Kan deras mående och tankar påverka utgången för andra? Att man kan se ett samband? Se det som ett symptom på något som är sjukt i samhället? Uppbackningen överlag för oss som hamnar här? Går det att rädda andra barn i tid innan det går så långt som för mina? Kampen tillbaka blir så mycket tuffare.

Önskar er alla en trevlig helg därute i landet Sverige! Och hoppas ni svara på min lilla frågeställning ovan 🙂
 


K R A M I S   M A M M A  Z
 ♥

Read Full Post »

Vad skall jag skriva? När livet ter sig som en trist LP skiva med ständiga hack. Som bara repeterat ett enda spår, som har hakat, hakat, hakat upp sig..
Det är allt jobbigare för junior nu. skolan känns som ett jätteberg att bestiga. Sam sliper skolan nästintill helt. Varför måste han dit?
” Mamma, varför blir du så arg på mig när jag inte vill gå? Så här elak och dum var du aldrig mot Sam förut när han inte ville gå. Varför är världen så elak mot just mig?”

Jag förklarar, förenklar och skalar av en hel del. Greppar han då? Skillnaden bröderna emellan. Likheterna. Att när jag lät Sam vara hemma var för att han inte mäktade med den VANLIGA skolan då hans assistent försvann främst. Nu går Tobbe på en resursgrupp. Väldigt anpassad för honom och hans behov men ändå vill hanogärna dit..
Kan det vara för att han ser sig själv sitta i sitt gamla klassrum med sin gamla klass i sexan och veta att allt kommer att vara som förr..att detta halvåret bara är konstgjord andning för honom??
Att blev uppgiven ger upp för han fick höra via Facebook att en klasskamrat bytt skola för att denne inte lärde sig något i Tobbes klass.. Visserligen kan det vara felaktiga uppgifter, men han tar dem på stort allvar. Om denne inte klarar skolan hur skall då han göra det??

 

Han är motsträvig i tanken. Jag mäktar inte med ett till barn som förfaller i skolan. Jag förmår han till skolan. Tillslut. Vi har gjort en ny deal. Han vill att jag är med den sista biten av dagen i skolan. Bara finns där. Fina fröken är där hela dagen som han tycker så mycket om. Men det hjälps inte just nu. Inte fullt ut.

Vi är kallade till ett samverkansmöte när det gäller BÅDA våra killar rätt snart. Alla involverade kommer. Skolchef, 3 rektorer, skolpsykolog och de vi har att göra med på både bup och hab.
Jag känner mig liten och misslyckad. Som en loser.
Tänk er. Två så fina killar som det gått bra för i skolan fram till klass fyra. Då rasar korthuset. Rubbet. Vad har man missat i egenskap av förälder? Hur mycket är vår skuld i allt som skett? Skolans? Samhällets? Vad kommer de att kräva av oss?
Självklart är det bra att ett möte är fastställt. Att de bryr sig. Men det väcker så mycket oro i mig då jag inte vet dess utgång..

Så himmelens skönt att jag fick träffa mina fina väninnor igår kväll på tjejmiddag. Skratta. Gråta. Flamsa. Vänner som VET hur detta livet ter sig. Där man inte behöver säga så mycket..  ♥
 

K R A M I S    M A M M A     Z

Read Full Post »

Moder jord. Den gode guden som ser till våra liv sägs det. Ni ger mig vackra scener utanför mitt hus när dagen nalkas. Ni som ser till att Sam gav så mycket lycka för en stund i rättan tid..
Är det en kompensation för allt annat vi går igenom nu ? Glädjeämnerna..strör ni dem lite varstans likt stjärnstoff..

Själen får sig en injektion av bedövningsmedel. Blir avtrubbad av det jag får veta telefonledes av My love när han ringer mitt jobb. Hur det mås därhemma. Junior vägrade skola. Igen.
Han gick halvdag i Måndags. Förmådde inte mer och skolan tjafasde inte om det.
Jag sköter mina sjuka patienter. Ler fast hjärtat gråter. Lyssnar på deras klagan över sina sjuka kroppar. Tröstar dem, fast jag känner att det är jag själv som är i störst behov av det. Går som i dvala i sjukhuskorridoren. Gör mina uppgifter men är ändå inte närvarande. Hur skall man förhålla sig till det? Att ens barn gett upp? Hur länge skall man stå pall inför det faktumet? Att det liv man gav inte själv vill ha det..
Jag ber en kollega muntra upp mig. Säger inte vad det är för då skulle jag inte kunna sluta gråta.
Han får mig åtminstonne att le.
 

Sam älskar sina råttor. Mer omtanke och kärlek kan inte en råtta få. Sam bestämmer sig då jag kommer hem helt tom ifrån jobbet. Vi skall åka den dryga timmen till Västerås och gå på Djurmagasinet.,Köpa RIKTIG råttmat än den skit som Coop härhemma säljer. Klart att råttorna skall ha det bästa! Sen vill han äta på Pizza Hut.  Hinner tänka snabbt. Mormor som varit ”barnvakt” får hänga på och junior likaså då My Love jobbar kväll. Han knorrar vilket jag förstår. Att åka bil i två timmar för att köpa råttmat. Då jag bönar och ber att han skall följa med för att det är första gången Sam vill ut på över en månad så samlar han kraften att följa med. Ännu en gång gör han saker han inte vill, men gör det för Sams skull..

Sam är på strålande humör. Får mig att skratta flera gånger om. Vi köper råttmat, Tobbe får gå in på Siba och köpa sig en ny datormus.. Att Sam fick vänta gjorde ingenting ( så har det inte alltid varit ) Väl på Pizza Hut fick vi vänta på maten, något som förr varit jobbigt. Nu satt vi och hade världens mys och pratade och skojade. Något som för andra är ren självklarhet. Sådant som man bara gör.
För oss kändes det välsignat. Sam har inte ätit ute på nästan ett år bland folk..
Under middagen är det lika gemytligt.
Sam hade överaskat mig ännu en gång. Han gör det han själv vill och är motiverad till att göra. Thats it.
Under bilfärden hem tittar killarna på dvd boxen i mörkret. Nöjda båda två. Myser. Stunder som dessa är sannerligen guldkorn. Och det behövs sannerligen.

Detta liv är som dag och natt. Som ebb och flod. Som ying och yang.
Tvära kast och ibland något däremellan..

 

K R A M I S   M A M M A   Z

 

Read Full Post »


Monday morning och jag har redan avklarat vad de flesta ”normala” får i utmaningar på en hel vecka. Allt under komprimerad tid. Tre timmar. Plus allt jag har i  huvudet som måste fixas under förmiddagen innan kvällpass på sjukhuset.

Men tar mig en kaffe invid er här på bloggen först och skriver. Måste hinna andas. Återhämtas. Och det gör jag bäst här invid tagentbordet.
Helgen som gick gav bara jobbiga tankar och känslor. En liten som börjar ha mer och mer ont i hjärtat. Åh, NÄSTA vecka får vi komma till läkaren. Äntligen!
Jag och My Love drar inte jämt i vissa avsenden och det i sig skapar en massa konflikter. Så klart att de uppkommer på helgen som skall symbolisera mys och återhämtning.
Vi har svårt att mötas och förstå varandra i olika grader. Självklart märker i synnerhet junior av det och mår ännu sämre. Vad som sägs eller inte sägs. Hur det sägs. Den jobbiga tystnaden. När mamma och pappa inte kramas som brukligt. ‘Tänker på det som min finvän sade för lite sen. ” Stoppa in en gaffel på tvären och LE åtminstonne för dina barns skull” Och visst försöker jag hålla skenet uppe fast själen värker..


Sams pedagog som kommit under hela hösten är på semester. Den nya får inte en chans. Han ser inte nyttan med att lära sig. Varfördå? Vad har vi för nytta med allt vi lärde oss? Sen? I vuxenlivet? På våra jobb vi nu har.
Hon kom och gick i morse. Skall göra ett nytt försök imorgon.  Gud som jag vill höra en föreläsning om hemmasittare och deras resonemang kring skolan som sådan.. Höra andra ungdomar i liknande sits, som varit och är där..

Junior hade inte rört frukosten imorse. Ville inte gå till resursgruppen. Ville inte delta alls. Jag kan hans kroppspråk bra vid detta laget. Kan tolka signalerna. Dra en slutsatts. Jag ringde skolan och sade att jag kommer när vi rett ut allt i lugn o ro. Inga problem. Nystar och drar. Vad är fel och hur kan vi hjälpa? Motivera till att gå? Mäkta med allt?
Vi gör en deal. Han går halvdag idag. Hämtar han halv tolv. Hellre det än att han blir hemma helt. Motivationen måste tillbaka och fina fröken han tycker så mycket om är där och stöttar upp. Förstår.  Vill så gärna få han att lyckas.

Jag ber himmlens alla ängalar att samla sig krig Tobbe nu och ge han styrka och mod att klara av allt som bara är så jobbigt. Jag ber dem titta till Sam också. För säkerhetens skull.

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »


Mamma, kommer vi iväg på nån semester i år ?”
Pojken med guldlockarna tittar på mig. Funderar över hur saker och ting kommer att bli. Medveten om att inget är som förut. Längtar efter en semesterstuga. En vecka med äventyr. Oupptäckt terräng. Aktiviteter. Picknick invid havet det eviga. Ohana mys. Kortspel i stugan då regnet öser ner utanför. Han vet att mycket av det där är en utopi numera. Kan vi åka överlag? Bort? När Sam har det som allra bäst på hemmaplan.

Genom alla åren i Tobbes uppväxt har vi åkt på semester. På senare år åkte vi vecka 24, då det varit så minimalt med turister överallt. Där vi får vara på Sams villkor och allt har varit genomförbart. Ingen folksammling att ta hänsyn till. Inga köer. Vi har kunnat valt vilket matställe som helst, valt det bord som fungerat bäst. Inte behövt vänta i timtal på ledigt bord, eller på att få maten färdiglagad. Haft klipporna för oss själva. Kunnat skrika våra Ronja rop till havet utan att någon varken hörde elller brydde sig. Inget letande efter lediga parkeringsplatser i Smögen.  Ingen trängsel alls vart vi än rört oss. Snarare har det varit folktomt.

Förra semestern gav oss en rejäl käftsmäll. Sam satt mestadelen inständ i stugan. Ville inte ut alls. Visserligen hade vi varit två gånger tidigare på Ramsviks underbara klippor, visserligen började grabben vara tonåring. Lekarna var slut. Allt det som tidigare roat sög.
Han ville hem. Ohana grät i det tysta. Efter tre dagar skulle My Love ta tåget de 45 milen hem med honom och jag bli kvar med Tobbe. På någotsätt mobiliserade Sam sina krafter till att stanna kvar ändå, men bara om vi kortade ner semestern med en dag och i princip strök allt ur programmet som vi skulle ha gjort. Övernattningen i Göteborg, Lisseberg och Laserdoome.

Numera gör Sam ingenting som inte han ser nyttan med. Nöjet. Behållningen. Utbytet.
Jag har hittat en stuga på Gotland. 3400 kr för en vecka. 500 meter till havet. Nybyggd. Tipptopp skick. Tvättmaskin och platt teve. Tillgång till internet. Separata sovrum. En dröm att hyra. Ledig vecka 24.
Men vad gör vi om han inte vill åka då det är dags? Eller ponera att han följer med dit, men väl på plats så vill han inte lämna stugan där heller. Och vi som inget hellre vill än att upptäcka denna magiska ö. Då blir vi sittandes där.. Hallå FK.. det där med assitans tack..kan ni ordna det så att tre av fyra i Ohana får se Fårö. Rosornas stad. Raukerna. Solnedgångarna…

Jag vet inte” svarar jag Tobbe på hans fundering. ”Jag vet inte alls hur det blir med semester i år”. En suck hörs. Den tunga och uppgivna. En av många många genom åren. Tysnad. Eftertanke. Sen kommer det.
Kan inte bara du och jag åka då mamma? Ta med mormor för jag tycker så himmelens mycket om henne.’ Kan vi inte åka till Paris? Jag har så länge velat se Eifeltornet. Då kan jag passa på att köpa mig en ny basker också

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

Jag skjutsar Tobbe till resursgruppen nu på morgonen. I bilen spelar vi Pontares samlingsskiva. Spår nummer sex får mig att rysa till. En text vars innebörd jag inte tänkt på tidigare.
Hon bär sitt barn genom elden, trampar över skärvor av liv
Änglavakter står längs med vägen, följer varje steg hon tar
Aldrig förr har världen skådat modet som hon har”

Det är om mig och så många andra mammor han sjunger om, i min tolkning. Vår kamp för de vi älskar mest på denna jord.
Jag har lärt känna så många av er därute. Lejoninnorna som gör allt för era barn och mer därtill. Det övermänskliga. Jag är stolt att vara en del av er härd. Att vi gemensamt försöker påverka detta trögtänkta samhälle många gånger. Att vi alla försöker få stånd en bättring. En annan syn på våra barn. En annan förståelse. En annan uppbackning. En ny tid.

Med ryggen vänd mot ett hett inferno
går hon emot en morgondag”

Det har hänt en del kring Tobbe. En litet litet steg i rätt riktning. Förhoppningsvis känner han samma sak. Men det har tillstött händelser som gör att framstegen fördröjs. Nya tag, nya dagar och förhopningsvis en del förbättringar kring det han påtalar vara så jobbigt.
Vi har haft två möten med bup denna vecka. Tror att båda har varit bra på olika vis, att även Tobbe tycker det. Fått nya infallsvinklar. Nya former att bearbeta ångesten på som Tobbe verkar acceptera.
Dessutom har vi skapligt klart för oss vilka faktorer som gör att han mår dåligt.. Skolan är den största biten, därefter Sam, men det finns även mindre bitar att titta på. Att jag och My Love rannsakar oss själv och det vi gjort/gör fel.. Allt annat runtomkring. Fem till tio saker till som är påfrestande.

Fredagen den 13:e och Tobbe gick på eget bevåg ifrån skolan i detta ogästvänliga väder. Jag fann honom stelfrusen då han endast gick i en tunn tröja flera kilometer ifrån oss. Utan mössa och vantar. Gråtandes. Olycklig. Ingen i hela världen som förstod honom. Ingen förutom jag tyckte han.
Otursdagen som vi får vända till något bra då vi nystat i vad som gick så fel på resursgruppen. Klumpen i magen försvann. Nya pusselbitar hittades. Inge nytt hopp. Älskade lillprinsen min.. 

”Hon bär sitt barn genom elden, trampar över skärvor av liv”


K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Jag lyssnar på radion på väg till jobbet. Rix Fm. Dispalyen på bilradion lyser 5.55. Ute är det 11 grader kallt. Vinter. Hör på nyheterna hur halkan tog fem människoliv igår kväll.  Två vuxna och Tre barn. Fördjävligt. Jag tar mitt tio i två grepp på ratten och kör försiktigt mina fyra mil denna tidiga morgon. Vidare hör jag Kelly Clarksons låt som går för runt om dagarna nu. ”What doesn’t kill you makes you stronger” Skitsnack att det skall vara på det viset. Tårarna bränner av det natten blottade för mig. Vägen blir suddig framför. 

Natten gav mig inte mycket sömn. Tankarna for på det jag fått bevittnat. På det jag fick höra ifrån mitt älskade lilla hjärta. Önskan om den eviga vilan. Nu.
På Bupakuten fick jag en superbra sköterska att prata med. Ett långt samtal som fick mig att någorlunda förstå varför han inte fick komma in på akuttid och bli insat på medicin. Efter gårdagens händelse så får vi komma på akuttid på torsdag, dock inte träffa någon läkare, men de lovar att skynda på allt de kan.

 

Life is’nt about waiting for the storm to pass. It’s learning how to dance in the rain!!

Detta citat jag fann i djungeln ute på FB igår tycks inte vara till någon tröst idag ♥ Eller kan det? Svårt att tro då jag har ett barn som blev hemma ifrån vårterminenes första dag för att han hade så gruvligt ont i hjärtat.
På jobbet ställer jag mig och gråter i linneförrådet. Jag kan inte hålla inne alla känslor som bubblar inom mig. Sorgen. Förtvivlan. Desperationen. Vad i helvetet är det här? Snälla nån. Bär mig! För jag måste orka bära Tobbe. Ge han allt jag kan och förmår. Ge han tillbaka livet. Det som vi så duktigt tog ifrån honom.

I skrivandets stund verkar han nöjd. Jag skall ha en tevekväll med honom. Räcka till även för den stora. Hinna andas. Vila. Min kärlkramp har varit på ett jävla humör idag. Konstigt? Inte alls. Vilken mamma skulle inte hamna på bristningsgränsen över att ha ett barn som gett upp nästan allt. Över att ha ytterligare ett barn, som visserligen mår bra nu, men som vägrar att anpassa sig till det samhälle som råder. .
 
What doesn’t kill you makes a fighter
Footsteps even lighter..

K R A M I S   M A M M A   Z

 ♥

 

Read Full Post »

Han pratar än om livet. Det bara bubblar. Reflektioner. Varför det är som det är. Varför han känner som han gör. Hur svårt han har att hantera andra barn som inte tänker som honom. Klarsynt. Pojken med de stora glasögonen mot världen. Som ser det som vi missar.
Han fixar inte orättvisor. Folk som ljuger. Folk som förställer sig. Och han fixar inte skolan tror han än. Eftersom junior går på en resursgrupp som bara är på prov fram till sommarlovet finns inga klara direktiv av vad som händer sedan. Han vill inte till en ny klass. Han vägrar gå tilbaka till sin gamla. Det var där allt förstördes. Allt raserades. Han säger att han hatar den. Och när en tanke etsat sig fast så sitter den där för tid och evighet. Han är så lik Sam på den punkten.

Det opptimlala vore om tjänstemännen och politikerna enas om att behålla den. Utöka den och göra en skola av den. Utan den grupp där han nu går hade han varit hemma han med. Solklart.

Mamma, om Sam hade varit utan sin adhd och asperger så tror jag att jag mått bättre. Jag hade nog orkat med skolan med. Jag har ofta fått vänta på min tur. Han har alltid fått det bästa. Bestämma.Jag hade sluppit alla utbrott. Allt det jobbiga. Att du och pappa blir osams. Att jag fått gått och varit rädd nästan jämt. ”
Det smärtar att höra där i mörkret när vi skall sova återigen brevid varandra. Men han har rätt och han har kommit fram till det helt på egen hand. Sen får jag veta mera som jag inte kan skriva ut här, men det var skönt att han fick sätta ord på det. Och han grät när det kom. Det förlösande erkännandet. Det han skämdes så inför att känna..

Hjärtat värker. Ångesten tar stryptag om honom, men han kämpar tappert på. Min hjälte. Som stundtals håller på att drunkna. Som på någotsätt börjar öppna upp nu inför livet. Som vågar tänka på framtiden. Vad han skall jobba med. Som i nästa andetag ångrar alltihopa och känner att loppet är kört ändå.

Jag befinner mig i livets väntrum stundom. Allt är tryckt på paus. Vi står still för tillfället. Väntar på nästa drag. Håller tummarna hårt så att de vitnar.

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Skriver du något om mej mamma på din blogg?” Pojken med guldlockarna ligger ihop kurad emot mig vid sovdags. Tätt. Nära. En ny jobbig ångest attack är över. För vilken det är i ordningen vet jag inte. 50. 100. 300 ?
Som han kämpar på med livet. Har ont i hjärtat än. Riktigt jävla ont. Det som skall göra ont hos en elva åring borde vara blåmärkerna efter vurpan i pulkabacken. Inte i själen.

Det är svårt att andas ofta nu. Trots ett vilsamt lov där vi hittar på lite roliga aktiviteter. Försöker koppla bort det som stressar. Fyller på med roligheter. Energi. Spelar hans nya favorit spel ”Nya Finans” i timtal.
Trycket över bröstet kommer närsom, mest på kvällen då vi skall sova. Det tar timtal för han att somna nu. Klockan har ofta blivit över tolvslaget innan jag hör hur lugn andningen intill mig blir. Äntligen. Denna nattliga ro.

Jodå jag skriver om dig men inte jämt” svarade jag. ” Jag skriver om dig så att andra kan läsa hur ett barn kan må av allt i ett liv där ett syskon eller någon annan i familjen har diagnos. Hur det kan gå i skolan då man inte får rätt hjälp eller stöd eller framför allt förståelse. Jag skriver så att andra kan förstå dig och Sam. Så att de kan ta lärdom av det. Jag vet att jag har lärarstundenter som läser. Folk som jobbar som lärare. Som vill veta mer om det här. Som vill vara med att förändra att det inte för all framtid ser ut som det gör för dig eller din bror. Många av våra vänner och släktingar läser också

Han gjorde en suck i mörkret. Reflekterade. ”Lyllos de barn som har en lärare som läser din blogg. Fatta vilken fröken de har som lär sig allt det du berättar. Skönt för dom”.

Jag jagar bup. Vi har läkartid om 3 veckor först. Så länge kan det inte behöva ta. Han behöver medicin nu och han ber om det själv.
Hade han haft ont i halsen hade han fått träffat en doktor dagen därpå. Ont i själen prioriteras annorlunda av våra landstingspolitiker. Jag har full förståelse hos de personer jag pratat med. Men de kan inte trolla med knäna. Det finns inga läkartider. Dock fick jag numret till bup akuten som jag skall ringa idag.

Tack du 2012. Du verkar ha gett mig en rivstart på det nya året.

 

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Så nära i tiden men ändå så långt borta. Så små ni varit. Nykläckta till livet. Jag älskar den här bilden. 2004 var året. Ni var 5 och 3 år. Så mycket framför er. Allas våra misstag ni skulle behöva ta er igenom. Vår oförmåga att inte greppa bättre.

Jag gick förbi skolgården häromdagen. Den där leken varit om rasterna. Det bekymmerlösa livet. Klassrummens fönster där adventsstakarna är upptejpade av barnahänder, ritade i krita. Där inne gick ni båda och det fungerade så himmelens bra. Aldrig att det skulle vara ett problem, denna skola. Detta liv.
Det kom för er båda i klass fyra på olika premisser. Men bekymmren började hopa sig då. Och de kom i olika fart och kraft, men slog liktförbannat omkull er båda två.
Djupa tankar som väcker ännu djupare. Undrar varför jag är så idag just?

Döden är en del av mitt jobb. Patienter som dör. Ofta tycker jag det är vackert att se när en gammal människa somnar in. Det väcker samtidigt mycket tankar. Livet. Man föds. Man lever. Man dör. Vad är meningen med all vår strävan? Våra önskemål? Våra drömmar? Det vi lyckades med utmed vår färd?Vi kommer alla ligga där i vita kläder med rosbuketten i händerna. Stilla. Kalla. Bleka. Bli sörjda. Saknade en tid. Blir till ett minne som bleknar. Blir ett namn i ett släkt träd om hundra år.

Tänker tillbaka på min barndom och allt jag kämpat mig igenom. Jag fick en tuff start med en pappa som ofta var sjuk. Som jag jämt trodde skulle dö. Som jag på nära håll sett tappa greppet om livet. Blåljusfärder med hjärtstopp. Jag minns hur blåa hans läppar var. Hur jag bad till Gud endast tio år på akutens toalett. ”Snälla ta inte min pappa ifrån mig” Han lyssnade på mig då. Han som sägs höra alla våra böner.
Jag genomgick en tid i skolan där jag var mobbad. I 6 år och min självkänsla blev släpad i gruset. Oönskad. Åsidosatt. Den fula Ankungen.
Kanske var det därför jag blev så hårdhudad som vuxen? Härdad? Livet hade redan gett mig ett kok stryk. Gett mig vad jag tålde.

Tänker på mina killar. Det som varit och det som ligger framför. Livet som de skall leva. Som jag skall hjälpa dem med så långt det bara går. Göra det bästa av det.
Kanske är det som är meningen med allt? Att försöka göra det bästa som bara går med allt? Vara lycklig i de stunder som erbjuds. Ge kärlek och ta emot den. Suga märgen ur livet så ofta det bara går?

Ibland tror jag vi är ämmade att inte inneha svaren på allt. Men en djupsinnig kvinna som jag kan inte låta bli att iallafall reflektera över det.

K R A M I S   M A M M A   Z

 

Read Full Post »

Så har vardagen kommit åter. Vi städar bort julen som vi tyckte var så mysig att ta fram. Skurar golven med intorkad skumpa sedan tolvslaget det magiska. Längtar efter känslan av att peta med händerna i solvarm jord. Sätta fröer som gror. Som blommar. Som glädjer. Det är inte långt kvar. Det är inom räckhåll.

Jag vill åka på semester med min mamma i år. Vi har genom åren åkt på så många minisemestrar som sträckt sig från 2 dagar till 6. Vi har semestrat i Trosa, Katrineholm, Hunnebostrand, Gryts skärgård, Skara och Södertälje. I fjol blev det inget då vi inte visste hur hälsan skulle bli för hennes sambo.
Tror det är viktigt att ha något att se fram emot. En ljuspunkt. Något att längta till. Anar att livet har sina utmaningar än åt mig. Att jag kan behöva hålla mig fast invid något.
Jag vill fara till Gotland. Se havet. Raukarna. Sam säger att det är Ok att åka, men jag är osäker. Tänk om det inte funkar? Vem skall vara med honom då? Vi fick ju inga assistanstimmar. Han skall ju kunna sköta sig själv heter det så vackert..

 ‘

Jag lyssnade på Karlavagnen igår kväll i bilen på väg hem ifrån ett slitigt pass igen. Man pratade om vad man vill få ut av det nya året. Vilka målen var. Stora som små.
Jag vet vad jag vill när det gäller barnen. Jag vet att jag har ett förhållande som skall överleva. Jag vet att jag har en hälsa att vårda. Jag vet att jag har vänner jag försakat för att det är som det är och som jag vill försöka träffa. Jag vet att det finns hundra saker att göra på huset…

Främst vill jag ha klar boken. Nu har poletten ramlat ner ordentligt. Nu vet jag hur den skall vara uppbygd. Vilket berättarspråk. Alla 146 sidor skall få en make over.  Bara det gör att jag vill ha semester hela januari och bara skriva och skriva. Jag hoppas så att innan året är slut att den är inskickad till ett förlag. Och framförallt att de lovar att trycka den!

Önskar allt gott till er!

K R A M I S   M A M M A   Z  

De 2 översta bilderna har jag lånat ifrån denna tankvärda blogg http://paulocoelhoblog.com/

Read Full Post »

Årskrönika 3/3

12 September

Jag säger såsom Martin Stenmark sjunger i Sjumilakliv sången ”jag vill kasta mig loss” Jo, jag vill bort härifrån. Ta sjumilaklivet. Bort från allt. Jag tar med mig killarna till en plats där inget längre kan skada dem. Som inte kan göra ont.
Finns den tror ni? Paradiset?

Mer uppgiven än så här kan jag knappt bli. Jag trodde det redan förra veckan att botten var nådd.
Det känns som man krachat in i en betongvägg men överlevt. Helt bedövad, sönderslagen och bara i spillror.. Allt annats som sker i livet sker på avstånd. Händer andra. Det lyckliga, det bekymmerslösa.
Kanske får jag smaka på det livet i en framtid, långt bort..

27 September

I helgen kom så ett ögonblick jag länge längtat efter.. Ni vet att jag åkte till fina Lena i sommras, en bloggvän som kommit mig nära.. ♥ och det är så det kan bli när man bloggar och läser andras bloggar. Man liksom ”finner” varandra, blir sammansvetsade på ett sätt som utomstående i diagnoslandet inte kan förstå.. Nu blev jag påhälsad, av fina Bellan och hennes make.. De åkte 37 mil enkom för att träffa mig denna soliga lördag. Och de fick säga ett hej till Sam, men han var inte på det sociala humöret direkt..men med 39 i feber så kanske det gjorde sitt till..
Och tänka sig..Vi ”fann” varandra även i verkliga livet också..det klickade!  Precis så som jag kände med Lena! Det kändes inte alls som första gången man sågs..och visst, det var en kär vän sedan 2 år tillbaka, men ändå första gången som vi blev fysiska personer..

16 Oktober

För er som följt bloggen vet vad som hände i fjol på Ladies Night. Ni vet vad Martin Stenmarck gör inför fullsatta hus varje spelning på Ladies Night. Han hyllar min vän som fick den sista sparken därbak av att göra slut på ett långvarigt destruktivt förhållnade.. Hon fick energin till att orka slutföra det hon inte förmått tidgare. Utan denna kväll i fjol hade hon inte orkat bryta sig loss. Det säger hon själv och jag tror henne fullt ut.

Så, detta kom till kännedom  för Ladies Night staben då jag mailade om detta. Tyckte allmänt att de kunde få uppskattning och verkligen VETA vad detta kan innebära för den enskilde konsertbesökaren..att det som de kanske ansåg vara lite allmän trevlig underhållning kunde vara så livsavgörande för en av dem i publiken.

Produktionen tog detta till sig och därav detta ödmjuka och mäktiga nummer. Denna fantasktiska hyllning om kvinnan som gick mot ljusare tider tack vare boosten ifrån Ladies Night
Jag fick tag i Per, som hade yttersta ansvaret kring Ladies Night produktionen. Han försåg oss med varsinna biljetter ( tusentack ) OCH att vi fick träffa Martin och Brolle innan konserten. Mötet blev så spontant och avslappnat och framför allt, så fyllt av omtanke och värme. Detta blev ett möte som både gav och tog ifrån båda parter. Vi var inte där på de premisser för att de råkar vara de kändisar de är, utan för de medmänniskor de är. För de fina de gjorde i fjol och i år på scenen.. Att det påverkade så fullt ut för min vän.. Båda killarna var tagna av denna stund, det märktes. Hjärtliga kramar. Ögon som glimmade till.  Lyhördheten till det vi båda hade att säga under komprimerad tid. Ödmjukheten fanns där hos oss alla fyra på olika presmisser, det är jag säker på.. Ett möte som vi alla uppskattade..

21 November

Du vill inte lyssna. Vill inte se. Eller så förmår du inte. Du är på upploppet men mäktar inte med spurten. Du vill ge upp. Skita i allt. Elva år gammal snart.
Kan Sam så kan du. Hjärtat värker än för dig och hela jag varje gång du säger att det är så.
Jag vill köpa all världens plåster som kan hela dig mitt hjärta. Nu när min kärlek knappt räcker.
Att livet gått så hårt åt. Som en ångvält som inte väljt för dig. Bara tryckt ner dig. Och vi har inte fattat innebörden. Inte fattat konsekvenserna. Inte någon av oss.

Snälla snälla. Våga öppna dörren till livet fullt ut. Nu vet vi vad som hänt och kommer aldrig tillåta det igen.

Det blev sent i natt av alla tankarna som for som osaliga andar. Viljan att hoppa av livets karusell.
Satan i gatan. Vi får inte låta dig falla fritt.

5 December

Ni alla fina här inne. Ni som följt mig under lång tid. Ni som trillat in här den senaste tiden. Ni som vet mina tankar kring skolan och allt det man ännu inte vet kring den. Vad den kan göra med barn som mina. Andras barn.
Ni som vet hur jag får och fått kämpa. Hur mina barn gjort detsamma. Ni som vet att det finns flera i samma sits. Hundratal, tusental. Ett stort mörkertal.

Nu har jag fått ytterligare ett verktyg att stävja detta. Okunskapen ute i skolorna. Vad som sker i all välmening men åt helt fel håll många gånger.
Jag vet att jag inte kan frälsa denna värld på egen hand, men jag kan göra det lilla jag kan och det har jag gjort nu :-)

Jag har dragit igång en insamling via Hjärnfonden, med målet att få in 10 000 kr på ett halvår. Forskning kring skolan och hur dess stress påverkar barn inom NPF, de med adhd/asperger/autism m.m.
Känns gott att Kronprinsessan är fondens beskyddare. Det ger extra tyngd åt att forskning behövs kring hjärnan. Hos de små hjärnorna.
Kanske kan det förmå flera att skänka till min insamling som jag namngett ” Mamma Zoffe”, skänka det lilla man förmår, om det så bara är 10 kronor.
Ni går in på denna länk
http://www.hjarnfonden.se/egen-insamling/pagaende-insamlingar__620 och klicka er fram till Mamma Zoffe.

Nu håller jag tummarna att ni alla är med på tåget och hjälper mig!!

K R A M I S  M A M M A  Z

Read Full Post »

Nu lyssnar du på mig. Rejält. Jag spänner ögonen i dig. Får den där blicken. Onda ögat.
Jag välkomnar dig, men välkomnar dig bara om du låter det vända nu. Om du låter det bli bättre. Låter förståelsen för båda mina barn öka markant. Låter dem få mogna i sin takt. Låter dem göra livtes framsteg utefter deras förmågor.Inte efter skrivna mallar. Fyrkantigt tänkande. Där pengar styr behoven. Där okunskap förgör och förstör mina små. De jag älskar mest på denna jord. Bannemig att du tillåter det som hänt att hända igen.
Nu är du samarbetsvillig med mig. Tänjer på gränser. Tillåter nytänkande. Tillåter framsteg om än så små.

År 2012. Jag hoppas jag blir nöjd med dig. I alla fall nöjdare. Inte såsom din föregångare. Ok?

Vi fick en minnesvärd Nyårsafton. När vi firade in det nya. God mat ( gudagott alltihopa ) god dryck, glada skratt och varma hjärtan. Finvännen och hennes nya kärlek och deras barn. Sam valde att inte delta i firandet alls. Satt inne med stängd dörr och sket fullkomligt i att det var fest och nyår. Det var som vilken annan lördag som helst. Och han fick bara vara och han var som nöjdast så. Men visst känns det. Att han väljer att avstå. Men jag får tänka att det kommer nya tider. Andra tider. Nu är det som det är.

En ny dag randas
Som den gjort i evig tid
En ny dag andas
Sitt ljus in i mörkret
Och allt vaknar till liv.

”Ulf Lundell”

1 Januari.
Utanför faller vita flingor ner i massupplaga på den kalla marken, bland nerfallna nyårsraketer. Blandas med alla nya löften vi skrek ut i den stjärnklara natten då fyrverkerierna överröstade oss.
Nya andetag att andas. Nya steg att ta i den orörda snön. Steg i den riktning som mitt hjärta säger att jag skall ta.

 

 


K R A M I S   M A M M A  Z

 ♥

Read Full Post »