Då kör vi då?

‘

Nu så förverkligar jag min ide som ser ut att kunna vara genomförbar! Wiihooo.
Vi blir nog ett gäng mammor  ♥ Som minst iallafall 4 🙂 Så skoj!!

Nu är datum släppta. Premiär blir det i Västerås den 5 oktober. Jag tänkte mig att vi bokar parkettplats och då ingår 2 rätters. Det är en helt annan känsla att sitta där än på läktaren..

Såg att det blir Andreas Jonsson, Martin Stenmark och Magnus Uggla i år 🙂

Då vi kan bli ett sällskap på 10 pers kollade jag upp möjligheten om jag bokar Scandichotell i Västerås mellan fre-lördag så kostar det bara 888 kr för ett dubbelrum/ vilket blir 444 kr per pers.. Jag tycker det verkar vara ett superbra allternativ ! ( Blir vi färre så självklart att jag kan ha gäster i huset..men har bara 6 sovplatser att erbjuda då och vi lär ta oss de 6 milen hem till oss sen..)

Biljetten är kanske lite saftig beroende på ekonomi, den kostar 990 kr, men förra året då jag köpte det tyckte jag sannerligen att jag var värd varenda krona!!

Jag har ju lite inside kontakt numera *skratt* så kanske kan få till en kram med grabbarna om de inte kommer ut och signerar efteråt ha ha..

Så kan ni kolla av lite hur det kan se ut framöver?? Jag tänkte mig att boka rätt snart och då är det upp till sju dagar att betala efter det, så ni behöver inte bestämma 100% just nu..

Enklast är om ni mailar mig på forsellohrn@hotmail.com  och preliminär bokar er iallafall till att köpa LN biljetten. Övernattningshistorien kan vi ta sen..

 

‘

K R A M I S   M A M M A   Z
♥

‘

Annons

Read Full Post »

Vill ni med på Ladies Night i höst ?

‘
Jag får en helt galen ide. Igen. Så likt mig. Den impulsiva varelse jag föddes till. Och jag vill sätta den i verket 🙂
Ni alla som följer min blogg, ni som lever liknande liv som jag. Andra bloggmammor. Ni som behöver något att se fram emot. Ni som vet att ni behöver en energiboost av stora mått. Som behöver komma bort. Bli uppassade för en kväll.

‘
Tänk om jag fick boka ett bord åt oss. Om vi så blir tre mammor eller 30 🙂 Tänk om vi kunde sammastråla i Västerås där jag tror att premiären blir av, för så har det varit de senaste åren.
Jag har varit iväg de senaste två åren. Det som hände i fjol var ju magiskt https://meusohana.wordpress.com/2011/10/16/once-in-a-lifetime/ ( för er nya läsare som missat ) Året innan fick jag goaste spontana kramen av Andreas Johnsson och det är svårtoppat även det ♥
Ingen av gångerna har jag gått därifrån besviken. Bara så fylld av energi och lyckorus som jag levat länge på då det stormar titt som tätt  i vårat liv. Tror man behöver händelser av detta slag när man lever som man gör. Det måste input av det goda, det kreativa, det energifyllda, det roliga. Och tänk om vi kan göra detta tillsammans..

Fast när jag tänker efter så kanske många av mina läsare som INTE lever det liv vi har, iallafall vill hänga på.. Så dumt av mig att kategorisera.. Klart att ni också kan hänga på 🙂

‘

‘

Biljetterna släpps imorgon. Och först till kvarn får de bästa platserna. Då jag gick första gången ifjol, så satt vi på parkettplaster med middag och det blir en helt annan upplevelse än om man bara har läktarplats.. Då finns tid till prat och fniss också 😉
Testar att göra en intresseanmälan här

Jag tror jag får återkomma rätt snart om det visar sig finnas intresse för detta. Dels kanske det beror på OM de kommer till Västerås och har premiären, dels kanske det beror på för många vilket datum det blir..

Vad tror ni??

‘

K R A M I S  M A M M A   Z

♥

‘

Read Full Post »

I´m Alive ♥

Denna blogg har gett mig så mycket genom de 4 år jag bloggat. Den har tom gett mig nya fina vänner landet runt. Vänner som har kommit mig nära då vi delar liknande liv. Har en annan förståelse för vad man går igenom. Det går inte att värdera vad de betytt för mig. Jag har ingen aning hur jag skulle pallat mig igenom de tuffa tider om inte deras stöd funnits. Både ifrån dem och de fina vänner jag fick via självhjälpsgruppen.

 

Min tystnad här på bloggen några dagar har varit befogad. But I´m alive ♥ kära läsare!
Jag har varit 40 mil söder ut fredag till söndag. Egentid totalt. Den som jag så sällan får rå om. Reste dit våren hade kommit och där tre av de fina bloggmammor jag lärt känna också slöt upp. En av dem öppnade upp sitt hem bara för oss och hennes man var fantastisk med att stå för matlagningen så att vi bara fick rå om varandra hela tiden. Tänk att människor som dem finns.

‘

‘

Så konstigt att inte behöva bry sig om någon annan än mig själv. Få prata ostört med vännerna utan att behöva tänka ut nästa drag, ha det sjätte sinnet uppkopplat så att allt funkar för killarna. Ligga steget före hela tiden. Beräkna hur saker skall genomföras på bästa sätt. Om de nu ens är genomförbara.
Nu var det bara jag. Mamma Z. Tror nog de andra tjejerna kände likadant då vi lever så likartade liv. De inrutade. Det förutsägbara många gånger. Väntan på det oförutsägbara likväl.
Nu var det fritt fram för den egna viljan. Egot fick stå i rampljuset.

My Love hade varit så snäll och tagit semester under helgen för min skull. Så att jag kunde åka. Han vet vad både bloggen betyder för mig och de vänner jag funnit via den. Tack! Du är underbar fast jag är dålig på att tala om det för dig ibland.

‘

Mamma Z

‘

Det är inte bara våra barn och likartade liv vi har gemensamt. Vi är alla fyra fotoälskare av stora mått, så det blev två fotonader i vackra omgivningar. Vi stod på många konstiga vis för att fånga den bästa bilden. Vi måste ha sett bra roliga ut med fyra rumpor upp i vädret och kamerorna nere i dikena.. ha ha.

Ja jösses vilken välbehövlig helg detta blev. Så gott och så mycket jag skrattat var länge sedan. Däribland varvat med djupa förtroliga samtal. Sen lite knaserier igen 🙂 och trevliga överaskninger. Två andra bloggmammor tittade förbi på middag med oss som bodde skapligt nära och det hade vi ingen aning om! Speciellt kul att träffa A som skrev i sin blogg så fint hur det var att vara stödfamilj till ett barn med adhd.
Sen må ni tro att tjejerna lurade i mig i ett nattligt bad också, fryslort som jag är. Men det var fantastiskt att sitta där och se mån skärvan lysa ner på oss fnissande kvinnfolk i den kyliga februari kvällen. Jag ångrar inte att de tvingade ner mig.

‘

 

Tack fina Bellan för lånet av några bilder här. Tack för initiativet till träffen och för att du öppnade upp ert hem för oss.
Tack My Love för att du roddade livet hemma i Ohana i dagarna tre.
Och framför allt.
Tack fina tjejor för en oförglömlig helg. En sån där man tar fram när det stormar rejält och hjärtat behöver le igen.

‘

K R A M I S   M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

Född en prins ♥

Kronprinsessans lilla under har fått hela Sverige att le idag. Alla vi mödrar påminns om hur dagen var då de kom till oss. Våra barn. Vi blir idag påminda om hur det var. Jag bjussar er på ett utkast ifrån min kommande bok. Dagen då vår prins kom till oss ♥

 

‘

”Han gjorde entré med ett illvrål inne på förlossningsrummet, fem över halv åtta. Narkosdoktorn mumlade fram ett grattis på bruten svenska och log lite blygt innan han gick vidare till nästa storvuxna patient och uppdrag. Det lilla livet lades med varsamma händer på min mage och fick ett täcke över sig. Skriket tystnade snart från den skrynkliga lilla människan . Se där, där var han ju ! Livets stora lycka hade anlänt, vår långa väntan och ängslan var äntligen över. Vi fick en ny titel med omedelbar verkan. Föräldrar. Två blev tre och därmed en familj.  

Längtan förbyttes till stilla förundran över livet och dess gåvor. Vi visste men ändå inte. Lennart Nilssons bok om människans utveckling från ett embryo till fullgånget spädbarn, hade blivit läst många gånger. Magen hade sakteliga ändrat form, byxorna stramat åt och sparkarna blivit både kännbara och synbara. Allt fanns på plats i slutänden och fungerade, tio små fingrar, lungblåsor att andas med och instinkten om att skrika ljudligt efter mat. Sam hade förkunnat för oss närvarande med sitt första skrik att ”här världen kommer minsann jag”.

–          Grattis, vilken fin kille det är, välskapt och full av energi, sade barnmorskan som hade peppat mig så bra när jag själv bara ville ge upp och strunta i allt vad barnafödande hette.

–          Han är jättefin, fyllde den assisterande undersköterskan i. Och bra kämpat tillade hon och klappade mig uppmuntrande på axeln.

En standard fras som de sade till alla säkerligen, men likväl menad. Det var säkert ett roligt yrke de hade. Att vara de första som bevittnade livets födelse. Ta hand om pappor som svimmade. Få gråta glädjetårar med främlingar. Få gråta de få gånger som livet gav och tog i samma andetag.

–           Jo tack, att springa ett Marathonlopp hade varit enklare, skojade jag till och menade varenda stavelse.

 

,

Underverket, den obetalbara skatten låg nära mig. Vår prins. Han fick fortfarande höra mina hjärtslag. Den lilla näsan var tilltryckt efter att ha vilat mot mitt bäcken i veckor.
Lill prinsen vår, så skör han låg där i sin fullkomlighet. Så oskyddad mot livets alla faror, så ovetande om allt det som skedde omkring i den stora vida världen runt om oss. Han bara var, existerade, andades sakta och tittade förundrat på mig, ungefär som om han tänkte djupa tankar redan då.

 

”Aha, det är du som är min mamma, så fin du är och så lycklig du ser ut! Så bra!
Vilken mäktig uppgift du dragit på dig, tjejen, du skall bara veta vilket hästjobb som väntar framöver med mig, jag har mina aningar redan nu förstår du. Du måste vara försedd med allt tålamod som går, din kärlek måste vara gränslös till mig och du behöver vara en fighter, kunna slåss för min skull med näbbar och klor.

Du kommer att behöva lägga undan ditt ego för en lång tid och alltid sätta mitt väl och ve i första hand. Du kommer att lära dig uppskatta de små stunderna i livet då allt bara är bra, tro mig min nya fina mamma, annars överlever du inte den här resan med mig. Hela ditt liv är redan nu i förändring och du kommer att bli förvånad hur förändrad du kommer att vara i slutändan innan det här är över.
Det väntar hårda prövningar i livet samtidigt som du kommer att mogna enormt som människa av att ha mig vid din sida och allt vad det innebär. Jag är glad redan nu när jag ser dig, för du ser ut att vara precis en sådan mamma som jag kommer att behöva under den här resans gång!

Jag älskar dig redan nu, min nya fina mamma! Vi kommer att bli ett bra team!”

.

Jag fick inte bara föda fram en prins. Det blev två. Lika efterlängtade. Lika älskade. Det är stort. Mäktigt.

 

‘

K R A M I S   M AM M A   Z

♥

‘

Read Full Post »

Det som varit och det som är

‘

Min lilla spjuver. Som lärt mig så mycket om livet. Som lär andra samma sak. Ställer oss frågande många gånger. Som ger aha upplevelser. Kunskap. Insikt. Förståelse. Ödmjukhet. Som via denna blogg förmedlar samma sak till andra om än via mig. Är min förhoppning iallafall.

Jag har fått funderingar kring Sam här på bloggen. Om han fått någon medicin mot sitt mående? Är han deprimerad? Hur vi fick ordnat hemundervisning? Att det är lärare som tar han på rätt sätt?

Han har provat tre olika sortsers medicin för sin adhd genom åren. Den första slutande han äta helt av. Mager och matkräsen sedan tidigare så gick det inte att härda ut. Preparat nummer två fick han allregi utav och tålde inte. Det tredje försöket gjorde vi i tio veckor men såg ingen skillnad så till vilken nytta åt han det då?
När vi sedan skulle prova medicin nummer fyra sade jag stopp. Då hade vi en kille i fullskalig harnomi som inte haft ett utbrott på 8 veckor över sommarlovet ( läs 2010) och vi såg inte nyttan med att prova igen.

Det enda han ätit nu i  fyra års tid är Omega 3 och nu äter han KYÄNI:s, som sägs vara marknadens renaste fiskleverolja. Den äter även junior. Jag vågar inte sluta och se hur det blir då. Sam kan koncentrera sig och har alltid gjort i skolan och jag vet inte om det är kosttillskottets förtjänst.

‘

‘

Depprimerad har han varit i perioder tidigare. Inte velat leva när han var mindre. Nära att smälla av. Vi har fått trippat på tå hela familjen.
Till största delen säger jag med facit i hand att det var skolrellaterat. När skolan sög för mycket av hans energi kände han att han inte fixade det. Han började vara hemma vissa dagar i klass fyra. Vi började att plocka bort läxor för att minimera stressen. Gjorde små justeringar för skoldagarna. Men det var inte tillräckligt förstår jag nu.

Nu är han långt ifrån den tyngda kille han en gång varit. Den som påvisat sina försök till att avsluta livet. Den som pratat så om det för några år sedan. Då allt var han övermäktigt. Nu är det en kille som är så nöjd med den han tillåts vara.
Jag törs säga att av sju dagar så är det sju dagar vi har en glad och harmonisk Sam.

Hemundervisningen var skolan supersnabb att sätta in. Rektorn på högstadiet hade fått rapporter redan då han gick i klass sex hur det hela låg till. Hur fort allt gått utför. Hur illa ställt det var.
Denne var så schysst och gjorde ett hembesök. Pressenterade sig för Sam och verkligen underströk med sin närvaro att skolan inte gett upp hoppet om honom fast han gjort det. Så har det varit ifrån vecka tre på höstterminen. Den pedagog som kommer hem tycker han om, även fast det inte blir så mycket skolarbete gjort än. Fördelen var och är att han vet vem hon är sedan tidigare kontakter.
Sedan klass tre har vi märkt hur känslig han är inför skolpersonal, vilka som skall ha med han att göra. Så känslig för personkemin då den inte stämmer. Och de som fångat honom har han verkligen tyckt om till hundra procent. Både den assistent han hade i en termin endast och den fröken han hade i sexan var båda riktiga jackpot för honom. Ändå gick det som det gick.
Men det kan jag sia om i ett annat inlägg.

‘

K R A M I S   M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

♥ Angående min insamling hos Hjärnfonden ♥

‘
Jag har fått ihop 5100 kr till forskningen kring barn som mina. Varför de stupade i skolan. Vad stress kan leda till. Att man kan bli utbränd som tolvåring.

Jag har länge velat gör mer för barn som mitt. Hela tiden. Så därför drog jag igång en egen insamling via HJÄRNFONDEN, där du kan vara med och påverka utgången för dessa barn i en framtid.

http://portal.hjarnfonden.se/portal/page?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=561

Det har kommit många funderingar kring denna insamling. Hur seriös den är och att man vet att de pengar man sänker verkligen når fram till det ändamålet jag vill.
Nu vet ni. För jag har frågat och fått ett gediget svar på det.

‘

‘

”Vad roligt att det går bra för din insamling!

Alla pengar som kommer in till Hjärnfonden och är öronmärkta (t.ex ADHD), samlas ihop och delas ut till en forskare som forskar just kring öronmärkningen. När det finns tillräckligt med pengar som täcker upp ett postdoc-stipendium på 280.000 kr eller ett forskningsanslag på 500.000 kr delas pengarna ut till forskaren. Vilka som tilldelas Hjärnfondens årliga stipendier och forskningsanslag bestäms av Hjärnfondens vetenskapliga nämnd. Nämnden består av ett tjugotal professorer vid Sveriges universitet. Samtliga av alla landets sex medicinska fakulteter finns representerade. Den ämnesmässiga spridningen inom neurovetenskap är stor, både klinisk forskning och grundforskning finns representerad.

Vetenskapliga nämndens expertis fungerar som en garanti för att de forskare som stöds av Hjärnfonden är de allra bästa inom sitt område.

Bästa hälsningar Cecilia Gustafsson Projektledare

,

Jag hoppas ni fortsätter att stödja denna insamling ♥ Om alla läsare jag har här bemödar sig med att skänka en GULDTIA så innebär det mellan 2000-4000 kr på en dag.
Vad kan det då inte inbringa på en hel vecka..
Ensam är ofta inte stark. Men om vi går samman.
Jösses..

‘

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

‘

Read Full Post »

Tredje gången gillt

En mamma skrev till mig att hon bodde här invid dessa klippor där min längtan alltid är. Att läkningen fanns på behörigt avstånd närsom. När livet blir för tufft och ny energi måste hämtas in. Då fanns det där utanför. Havet det mäktiga.

Undrar om det finns studier på det? Att de som får bo så här sagolikt vackert mår bättre själsligt än oss i Bergslagen med dess mörka skogar och berg omkring?
Jag skulle i så fall behöva bo där året om. Varför blev jag placerad här? 43 mil ifrån den plats jag kom att älska mest??

Jag dagdrömmer ofta nu. Bort. Men jag skulle behöva komma bort nu också. På riktigt. Bara vara. Ni vet. Drömmen om en sandstrand, paraply drinkar och läsa en god bok under parasollet. Komma hem och allt kring killarna är löst. Pusslet lagt och skall så förbli.
I går var jag lika sjuk som mina patienter. Sjukare stundtals.  Vad fan håller jag på med? Envisheten personifierad. Jotack. Är väl den som burit mig ända hit. Nu jobbar jag ikväll och 2 dar till. Blir det så jävligt som det var igår tar jag trappstegen ner till akuten och får ett Ekg kollat. En kollega till  doktor som lägger huvudet på sned med bekymrad min och ber mig varva ned. Undrar om det finns ett nytt liv på recept tro? Eller iallafall en universallösning på allt just nu.
Det är tredje gången gillt som jag trillar dit nu. Kroppen tar storstryk av livet jag lever.

Jag vänder mig till de stryrande i landet och lägger en del skuld på dem. Se hur vi mår vi kämpande föräldrar. Om saker och ting bara kunde fungera bättre kring våra liv och våra barn skulle jag aldrig hamna här.

‘

‘

Sam mår bra just nu. Men jag ängslas för det som är och det som komma skall.  Tobbe mår bättre men ännu inte bra och klart att tusen tankar finns även där. Nu är socialen inkopplad på oss. Bara en sådan sak. Möten och hundra möten väntar på oss. Minst. Jag har världens mest tollelranta och förstående chef så mycket som jag är borta på dem. Mina kollegor likaså.

Dubbelsuck mina fina läsare. Så var det här med att jaga Carpe Diem igen..
Och jodå. Till helgen tar jag tåget ner till mina 3 fina bloggvänner jag lärt känna genom årens lopp här. Bara det ger mig energi i förskott 🙂
Idag pratade jag med min söta kusinfru att hon kommer om tre veckor och hälsar på med sina grabbar då min kusin är bortrest  ♥

Sen får jag väl sitta och stirra mig blind på det fina meddelande jag fick se på min inkorg på FB som Andreas ”glorius” Johnsson skickat mig. Jo ni, ibland skall man ha tur också..

‘

K R A M I S    M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

Så lätt att döma det udda

( bilden lånat ifrån svt )

Tänkte till igår kväll efter Ranelids skräll. Hur lätt det är att dömma det annorlunda. Det som avviker och inte är ”rätt” i ett sammanhang.
‘

För det var det han gjorde i Leksand och ut till miljontals tittare. Gick ifrån alla normer för hur ”det borde vara, hur det borde låta”.
Precis som hur många av våra barn är. Annorlunda. Avvikande. Beroende på vem man frågar förstås. Är det något fel med det?

Kanske därför som svenska folket röstade fram honom? För att de ville se förändringar? Eller att de var så trött på allt det som är det vanliga. Längtan efter något nytt? Att Ranelid fick bli symbolen för det. Nytänket.

Kanske vi kan acceptera oliktänkande? Precis som vi kräver att omvärlden skall göra för våra barn?? Se utanför periferin. Inte  vara så fyrkantiga i vårat sätt att se på saken. Se saken i annat perspektiv. Ett nytt ljus.

Blev ett kortare inlägg än vanligt. Men jag kunde inte låta bli att vädra mina tankar fritt med er denna söndagsmorgon.

‘

‘
”Kärleken, detta under, detta mirakel… och är mäktigare än allting annat på denna jord.
Kärleken… Ett enda vapen, mäktigare än allting annat”

‘Jotack Ranelid. Med kärleken har jag tagit mig över de gränser jag inte trodde fanns. Kärleken till mina barn. Kampen för deras liv. Kampen för att de skall få vara just, annorlunda.

 

‘

K R A M I S   M A M M A   Z
♥

.

Read Full Post »

Återvänder till klippornas rike

‘

Hur kan man längta så mycket efter havet? Efter alla dessa böljande klippor?  Det öppna landskapet som inger sådan frid inom mig? En sommar utan västkusten är som julaftonen utan Kalle på något vis. Jag har sannerligen hittat hem. En förälskelse som inte kommer att ebba ut. När livet går hårt åt är det hit jag drömmer mig. Förnimmer doften av tång och saltvatten. Ljuden ifrån måsars skri. Känslan av att sitta på solvarma lena klippor. 

‘
Vi har bokat en stuga på Klädesholmen, jag och mamma. Hittat en lägenhet med egen altan. Tio meter till havet. Utsikt över mitt eviga blå till oändligheten. Precis när jag själv vill.
Vi åker bara tisdag-lördag innan semestersäsongen drar igång och det är folk överallt. En kort tripp, för jag vet inte hur Sam kommer att fungera med tanke på förra årets semester. Mycket ändras på ett år, jo jag vet. Men om det gått åt fel håll då?? Ändå vill jag åka. Ge det en chans.
I lägenheten vi hyrt har han tillgång till eget rum. Dvd. Dator och sina spel. Om han vill ha det så. Utanför kan vi mysa i kvällsolen och han har oss nära ändå. Tobbe får fiska som han älskar så. Bada i det iskalla havet. En bra vistelse för oss alla, där vi får bara vara på våra egna premisser.

Det här blir nog vår sjätte eller sjunde tripp med mormor . Så mysigt att vi gjort detta genom åren.  Rest ihop. Haft äventyr. Älskade mamma min. Hon om någon vet hur det är i min Ohana. Vad som funkar eller inte för Sam. Jag är fullkomligt trygg när hon är med.

‘

‘

My Love åker på sitt denna aktuella vecka. Sweden rock. Festival liv. Han längtar nog lika mycket dit som jag gör till mitt eviga blå.
Vi får ingen gemensam semester i år. Det funkar inte. Någon måste ju vara hemma med killarna och även fast vi tar våra semestrar omlott så har vi 3 veckor som vi inte vet hur det blir i år.
En liten gemensam tripp blir det nog iallafall sista helgen i augusti då vi åker med våra fina vänner till Åland. Det ser ut att bli av iallafall ♥ i år. Vi har åkt under killarnas uppväxt i omgångar så det är lite av tradition att åka ihop.

Själv är jag fundersam på rätt mycket nu. Så mycket praktiskt att rodda på så många håll och fronter. Så mycket att grubbla över när det gäller båda mina barn.
På jobbet mår jag likvärdigt många av mina patienter stundtals. Ändå tar jag mig dit. Vad tjänar det till att bara vara hemma? Livet vi har går inte att fly ifrån. Vi måste ta oss igenom det. Förmå alla runtomkring att hjälpa oss. Göra detsamma.
Och jag kämpar så med att finna Carpe Diem varje dag. Min överlevnads strategi just nu. Senast idag fann jag den i en patient som var på de 90 åren. Helt redig i huvudet. Pigg i blicken. Nyfiken på livet ännu. Och med ett skratt man inte kunde värja sig emot. Lovely  ♥

‘

K R A M I S   M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

Någon som bär oss

Jag fick ett fint mail ifrån en vän. Hon hade läst det i en annan blogg och jag känner för att sprida vidare. Oavsett vad man har för tro eller åskådning så tycker jag den är fin. För på något vis känns det så. När det är som mest jävligt så klarar man av livet ändå. Även i det mest nattsvarta stunderna. Tro mig. Jag har varit där hundratals gånger. Och om man nu inte tror på det bibeln förkunnar så kan något annat symbolera stegen i sanden.

”En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick på en strand tillsammans med Gud. Ovanför på himlen passerade hela hans liv revy. För varje händelse i sitt liv såg han att det fanns två fotsteg, ett som tillhörde honom och ett som tillhörde Gud. När de sista händelserna passerat såg han tillbaka på fotspåren på stranden. Upptäckte att många gånger under livet fanns det endast ett fotspår. Han såg också att det var i de jobbigaste och deppigaste perioderna i livet. Det bekymrade honom så han frågade Gud:
– Gud du lovade att alltid finnas hos mig när jag följde din väg, Du skulle ju alltid vandra vid min sida, men när jag i mitt liv haft det som jobbigast då finns det ju bara ett par fotspår.  Varför svek du mig de gånger jag behövde dig som mest ?
Herren Gud svarade:

Mitt älskade barn: Jag älskar dig och kommer aldrig att lämna dig. De stunder i livet då du haft det jobbigt och motigt med många svårigheter. När du bara ser ett fotspår var de gånger jag bar dig !!!! ”

‘

‘

Jag är övertygad om kraften ifrån andra. Att vi får den av att de bara finns till för oss. Lyssnar. Stöttar. Peppar. Kramen den välbehövliga. Kanske är det då i dessa stunder som de bär oss?
Nästa vecka skall jag få träffa tre av dessa fina människor som vandrat längs med mig den senaste tiden. En av dem har varit med mig nästan ifrån start då jag började blogga. Fantastiska tjejer alla tre. Fantastiska mammor som kämpar så för sina barn. Skall bli underbart att träffa dem. 37 mil bort. Men så ofta nära i tanken.

Många gånger kan kraften bara komma av ett glatt tillrop på FB. En kollega på jobbet som frågar hur man har det mitt i allt. SMS i mobilen.Underbara mamma som alltid finns där. My Love som ger en extra kram. Jag blir framburen då livet går för hårt åt. Jag hoppas ni alla därute har det så när livet kräver för mycket av er. Det lilla som kan lätta vandringen oerhört.

‘

K R A M I S A R    M A M M A   Z

♥

‘

Påminner er som inte ännu skrivit på den insamling jag och två andra mammor dragit igång.
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217
DU kan vara med och hjälpa mer än du anar med att stödja oss. Det tar en minut av ditt liv och det kan betyda massor för ett barn som mitt

.

Read Full Post »

I elfte timmen

‘
”Hur sjutto skall jag orka med livet som mamma och fru?Jag vet att jag måste vara en supermamma till Sam och Tobbe. Samtidigt finns en rellation att vårda. Men hur vårdar man kärleken när all energi går åt till Sam? När energin töms gång på gång. Dag efter dag. År efter år som det blivit nu.”

Jag skrev detta 25 februari för 4 år sedan. Fick ett gott råd som jag inte lyssnade på ifrån en av mina läsare som säkerligen själv jobbade på soc.

”Vänd dig till socialtjänsten och ansök om en kontaktperson/familj för att få avlastning.Det är inget förnedrande, det är snarare det bästa du kan göra för alla parter.Du måste inte orka. Det är helt okey att be om hjälp.Vi som finns där, finns till för “sådana” som dig. Lyft luren eller gå gå dit”

Först igår kom vi dit. Känns verkligen i elfte timmen nu. Men jag skäms så in i vassen på att vi väntade. Väntade på vad? Vad trodde vi ? Att vi var supermänniskor? Att den medfödda envisheten skulle bära mig hur långt jag själv krävde? 
Mitt hjärta bråkar ännu och det har nu pågått så i 3 års tid, som ebb och flod. Fram och tillbaka. Senast häromdagen. Det fullkomligt bränner och svider i det och ut i vänster arm. Stressangina. Yes, I know.

‘

‘
Nu är Sam för stor för att LSS insattser skall fungera. De som hade gått bättre att ge då han bara var 9 år. Det enda opptimala för honom idagsläget är att jag och My Love, mamma och någon ny som introduceras in på sikt finns där och stödjer upp Sam. Som personliga assistenter. Ny ansökan är på gång. Frösunda verkar kunna sin sak. De har hittat kryphål som vi inte såg. Andra ingångsvägar. Mamma skall försöka att ha honom hemma hos sig och ut och hitta på saker. de få som går. Hon blev beviljad att bli hans stödfamilj. Att vi inte tänkt på det förr. Tidigare.
Skulle det inte fungera lät det som att hon kunde bli avlösarservice åt oss. ( Tidigare hade vi fast anställd personal ifrån komunen, men det måste ju fungera så klockrent med Sam så även vi är trygga att vara borta en längre stund. Den hjälpen fungerade inte såsom vi önskat.)

Tobbe är inte aktuell för LSS lagen, den som man får först då man har diagnoserna autism och asberger. Inte ens adhd går under den. Däremot kan socialtjänsten stödja upp honom med insatser. Vi tänker i första hand på en kontaktperson som tar med han ut på ”roligheter”. Det kan mycket väl vara en man i 60 års åldern då Tobbe saknar en morfar/farfar kontakt ( då morfar är död och farfar bor så långt bort ) Det kan lika gärna vara en pigg grabb på de 20-25 åren.
Sedan lät det som om vi föräldrar även skulle kunna få stödsamtal där.

‘

Möten möten möten och så nya möten. Några till. Några nästa vecka och veckan efter det. Så rullar det på nu ideligen. Allt för Ohanas bästa. För att ge killarna ett fullgott liv. Att jag och My Love någonstans skall kunna ha ett fungerande liv ihop och inte bara gå omlott. Att vi inte skall bli sjuka av allt kämpande.

Passar på att sända ett stort och innerligt tack till en fin släkting som jag vet läser här. Det värmer gott i hjärtat att du bryr dig så. Stärker upp mer än du anar. Inte alla som gör det.

‘

K R A M I S   M A M M A  Z

♥

 

Tack ni ALLA som skrivit på namninsamlingen för barn som mina. För att ge dem en bättre värld. För att underlätta för oss så att vi bara kan få vara föräldrar. Inte pålästa jurister så vi vet att våra barn får den hjälp de enligt lag SKA ha, men som samhället skiter i många gånger att ge dem.

Sedan förra inlägget jag uppmanade er och det länkades på Fb blev det över 100 nya namn! Snart är vi uppe i 2000 namn! LOVELY ♥

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

‘

‘

Read Full Post »

I väntan på förändringens vindar

‘

Det smärtar att läsa bakåt. Jag blir förbannad på den mespropp jag var till mamma då. Så mjäkig på många vis. Livet hade inte läxat upp mig tillräckligt. Hade inte påvisat möjligheterna, de som jag ser idag. Det jag lärt mig.
Lova ni som befinner er där vi var för 2 år sedan att kämpa. Kämpa ännu mer än vad vi gjorde och de vi trodde var rätt.  Jag står ju med facit i hand och ser vart allt ledde till i vårat fall. Jag skulle vilja ha en tidsmaskin och möta mig själv. Tala tillrätta. Kräva mera action från allt och alla.

‘

För 2 år sedan skrev jag såhär i bloggen:

”Stundtals mår Sam så bra som ett barn bör göra..för att i nästa andetag stå för motsatt sen. Det smäller ideligen här hemma och det blir inte många knop gjorda för en annan då tiden går åt till att förbereda, medla, förklara, underhålla och lurpassa så att man hinner parera nästa smäll eller motgång..

I skolan är det stilje..han förmår sig inte att göra någonting alls på lektionerna..Livet bara suger säger han. Motivationen att prestera det minimala är på minus..Krismöte med HAB två gånger nästa vecka..Ett för att stödja upp oss föräldrar och ett i skolan..

Fick ett fint samtal av en vän som stärkte idag..som peppade och sade att vi gör allt rätt och kan inte göra mer än så..vi kan han ju bäst av alla människor på denna jord.. Var till min gulliga barnmorska (nej, jag är INTE gravid..) och hon berättade att hon lyssnat på mitt sommarprat i radion i somras och tyckte synd att jag inte hade fått prata för hela svenska folket..”det hade verkligen behövts” sade hon..Kul att få cred för det man gör .

..men det smärtar så in i märgen av att ideligen bli påmind om hans vånda inför livet..att så mycket är tungt för han att bära..att han knappt orkar med att leva ibland..och vad jag förstått på er andra bloggande mammor så är han långt ifrån ensam om att behöva må så här..men det smärtar likt förbaskat ändå.. Så ikväll skall Sam och jag ha filmkväll-mitt i veckan..poppa popcorn och se en komedi..det behöver vi båda två..lite verklighetsflykt..”

‘

‘

Det är som att läsa om hur Tobbe mått under höst och vintern. Samma inställning till skola och livet överlag. Det övermäktiga. Jag kan inte släppa tanken. Vet ni det? Jag tror att mitt kall i livet är att uppmärksamma dessa barn i denna utsatta sits som de många gånger har som elev. Helt hänvisade till så många faktorer de inte kan rå på. Jag nämnde en hel del i förra inlägget om det. Och jag skall inte trötta ut er med det tugget nu. Men håll med om att det är skrämmande. Och det hände BÅDA mina barn.

Det finns en hel del elva åringar därute med samma psykiska ohälsa. Allt för att vi vuxna inte begriper bättre många gånger. Som mår som Sam gjorde för 2 år sedan då han var elva. Som Tobbe mått det senaste halvåret, även han elva år nu. Och vart finns forskningen om det?? Vad sjutton vet vi ?? Och vad fan gör vi åt det??

‘
Hade en fin partivän här i ett ärende hos mig. Han frågade om jag slutat med politiken. Jo, jag tog time out. På riktigt. Rubbet. Från allt. Jag som satt som vice ordförande i sossarna i stan. Jag som kandiderade till riksdagen. Så ödmjuk för det förtroendet hos både partikamrater och väljare. Men livet här hemma gick inte att konkurrera med. Valet var inte svårt. Men jag saknar politiken. Förmågan att påverka. Förändra. Ha visioner och kan se dem nåbara.
Jag svarade han att jag i högsta grad var aktiv nu, fast på en annan spelplan. Jag spelar över hela registret. Marar på varenda politiker jag kommer åt om det liv vi har. Det liv som många andra lever.

Än är det inte försent för förändringens vindar att blåsa. Vi måste bara våga tro att en förändring är möjlig.

K R A M I S   M A M M A  Z

♥

‘
Du kan påverka här:

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

http://portal.hjarnfonden.se/portal/page?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=561

‘

Read Full Post »

Flytta! Annars blir du utan rätt hjälp!

‘

Tänk om vi var tvungna att flytta. Inte på grund av att vi inte hade jobb. Inte för att vi vantrivdes i vårat hus. Inte för att vi hade något att skämas för ute på stan inför ortsbefolkningen. Utan för att vi var i desperat behov av hjälp men inte fick den där vi bodde.

‘

Tänk om vi var tvungna att flytta för att vi fick inte den sjukvård vi var berättigad. Tänk er en sjukdom. Vilken som helst. Tänk er ett sjukhus som skall vårda dig. Läkarna gör allt de kan i sin makt och sitt kunnande för att hjälpa dig återfå hälsan.  Tänker inte i pengar. Hur mycket skall denna behandling kosta?  Det bara FÅR kosta. Patienten skall bli så pass frisk dom det bara går. Helst kärnfrisk!
Då min pappa var svårt hjärtsjuk fick han en ICD inopererad i hjärtat för att överleva. Den manicken kostade 250 000 kr för tio år sedan. Sug på summan. Tror nog pappa kostade samhället närmre miljonen i all den sjukvård han fick genom åren. Den specialiserade för hans sjukdom krävde det. Det var ingen allmän doktor som hade ansvaret. Docenter på universitetssjukhuset fick den äran. Professorer. Proffsen. De absolut bästa inom sitt område. De uppdaterade. Den kunskapen som de inte innehade fanns inte heller någon annan stans i svensk sjukvård.

Det skulle bli ramaskri om vi skulle behöva flytta för att få den vård vi var berättigad. Flytta flera mil. Kanske väldigt många mil. Bryta upp ifrån allt tryggt. Vänner. Oftast nära släkt. Platser vi älskar. Att hela Sverige skulle vara som ett lotteri. ”Nemen oj då, bodde du HÄR, jamen då får du ingen hjälp. Men om du flyttar 13 mil bort så DÄR har de så fungerande sjukvård.” Logiskt? Rättvist? Inte ett skit.

Men det är så här hjälpen ser ut för våra barn med diagnoser. Jag skojar inte!

‘

‘

Många gånger har jag inte trott att det är landet Sverige det fina som det pratas om. Men så tragiskt är det. Och vi lever i det fördolda om att det är så. Inga stora svarta rubriker på löpsedlarna. Inte ens en notis långt bak i tidningen. VARFÖR ?? Våra barn är det käraste vi har. Vår framtid. Vi ger dem en start i livet där vi bevisar för dem att vi fullkomligt skiter i dem, på många sätt. Att de är lågpriorietrade. Att de belastar samhället ekonomiskt med de svårigheter de har.
För skall de få RÄTT hjälp SÅ KOSTAR DET!! Inse fakta och gör något åt det!!

‘
Jag vet föräldrar som skall flytta 20 mil för att deras barn skall få RÄTT skolgång. Riva upp allt. Rötterna. Flytta till en kommun som satsat rätt. Startat upp en fungerande Aspergerskola. Ett högstadium som övergår i gymnasium. Där barnen sannerligen få tillåtas att lyckas. På sina premisser. Där personalen är utbildad på dessa barn. Specialiserade.  Precis som pappas hjärtdocenter var. Jag vet en mamma som fick lov att flytta 2 gånger för att få en kommun och en rektor som fattade vad det handlade om.. Lyssna in och begrunda. Hur i helvete rent ut sagt kan detta tillåtas??

Förstatliga skolorna igen! Samma direktiv till ALLA skolor att göra LIKA!! Utbilda varenda lärare inom dessa diagnoser! Vad väntar vi på? Jalla jalla!! Se till att det finns Aspergerskolor inom ett närområde för alla kommuner att ta del av! Eller ett sådant fint resursteam som Tobbe nu går på. Att de finns livlinor för barn som mina. Jag känner till så många fall redan där barn fallit rakt igenom. Mår skit. Mår som Tobbe gjorde förlite sen. Deprimerade. Utan framtidstro. Där skolan inte gjort tillräckligt.

‘
Stöd gärna den namninsamling som vi drog igång för ett tag sedan. 1684  personer står bakom oss. Hoppas innerligt du gör detsamma efter att ha läst detta inlägg. Agera!¨

‘
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

 

( Lägger in ett extra tillägg bara tre timmar efter jag skrev detta inlägg. Snart 40 pers har skrivit under insamlingen sedan ni läst detta inlägg. Tycker att det är rätt talande för hur pass viktigt folk därute tycker att detta är! Dela gärna detta inlägg på din Fb status, maila dina nära och kära om du vill hjälpa till att sprida detta.. Mitt ödmjukaste tack )

‘

K R A M I S   M A M M A  Z

♥

‘

Read Full Post »

Livräddning

Ni vet hur vi haft det. Hur marken skakat under oss. Jordbävningen. Hur många gånger vi fallit. Hur många gånger som vi varit orsaken till det. Vi och alla andra som inte förstod bättre då.

Jag fick två fina killar. Lintottar båda två. Gav dem allt jag kunde tänka mig ett barn behöver. Ändå så brast något utmed vägen. Gick fel. Så in i bomben fel. Vi har trampat vatten ett tag. Sjunkit. Simmat upp till ytan igen. Livräddning på två barn i omgångar. Shit happens. Jo jag vet. Men nu har det sannerligen varit på liv och död.

Tobbe har haft en bra vecka igen. All kamp verkar ha gett resultat. Mätbara. Jodå vi gjorde nog allt rätt till slut. Klapp på axeln på oss alla. Alla insattser från så många håll. Hemma. Vi föräldrar tänkte tre varv extra. Skolan likaså. Dessutom var medicinen klockren. Det är bara så himelens synd att han fick vänta allt för länge på den. Alla samtal på bup som puttat på oss i rätt riktning. Lagt pusslet.
Shit vilket upplopp detta blev. Jag har nog sprungit flera mil om dagen nu. Maratonlopp. I uppförsbacke och snålblåst.

Stundtals är man helt matt. Utpumpad. Det kostar på att rädda liv. Allt focus på killarna och främst det ena. Sedan tillstöter andra händelser som bara strör salt i såren. Gör det än jobbigare. Jag skulle behöva livräddas själv.
Fick värsta spelet på Sam istället för att lugnt och sakligt bara prata om det. Tokbryt.
– Mamma om du mår så jävla dåligt själv behöver du inte låta det gå ut över mig.
Han satte huvudet på spiken. Han hade så rätt. Jag gick en våning ner. Satt mig i soffan och bara stortjöt i kudden. 
Ja, hur fan kunde jag tillåta livets frustrationer gå ut över honom?

‘

‘

Livet är åter på paus. Vet inte åt vilket håll det bär nästa vindpust. Just nu flyter vi på ytan. Tänker på den scen i från Titanic som jag och Tobbe såg förra helgen. När Rose befinner sig på det iskalla vattnet på den där salongsdörren i väntan på att bli räddad. När så räddningen kommer i sista stund och hon bara piper fram ett svagt ”help” . Känns som om vi också befinner oss där. Så nära räddningen. Så nära att återvända till livet.
 ( Åh vilken underbar film denna Titanic är, som han och jag myste till den. Tack snällla J för besväret att vi fick låna den)

Idag är en ledig dag. Så mycket jag skulle vilja göra hemma. Men har lovat Tobbe att åka med en ny vän och bada i grannstaden. Inget kan bli viktigare än att få honom tillbaka på banan igen. Behålla honom där. Lyckan över att ha fått en vän. Dessutom behöver han röra på sig. Blir lite mycket att bara sitta vid spel på ledig tid just nu. Och alla måsten??  Tja, det får jag väl ta en annan dag..

K R A M I S A R   M A M M A    Z

 

Read Full Post »

♥ Världens bästa Morfar ♥

‘

Du skulle vara barnvakt denna dag för 7 år sedan. Du var det ofta fast du var så hjärtsjuk pappa. Viljan övervann orken. Det fanns inga som du älskade så högt på denna jord som dina barnbarn. Jag tror du älskade dem mer än mig och det är Ok.

Du gjorde allt för dem. Bakade bullar och åkte ner till dagis och var där med dem en eftermiddag. När du ibland hämtade dem därifrån så var det två barn som sprang emot din öppna famn och tjoade ”moooooorfaaaaar”.
Ni snickrade ute i garaget. Åkte och fikade i skogen med picknick korgen med. Hade långa samtal om rymden och alla stora vattendjur.
Du kunde stå i timtal i lekparken och frysa för deras skull. Ni gick hem först då de hade tröttnat.

Mer närvarande morfar får man leta efter. Så engagerad. Så involverad. Du var här minst 4-5 dagar i veckan. Kunde bara titta in en sväng för att säga hej till dem. Få den kramen du längtade efter av dem.
Jag kan inte låta bli att tänka hur mycket som skulle varit annorlunda om du fått stanna kvar hos oss. Om du fortfarande hade fått mått rellativt bra i din sjukdom.

‘

‘

Ni som följt denna blogg vet hur mycket pappa betydde för mig. Min mentor i livet. Hur mycket jag kan sakna honom än. Always. Jag kommer alltid skriva om honom denna dag. Som en hyllning. Som ett minne. Att vi aldrig glömmer honom. Föralltid en del av Ohana ♥

Idag för 7 år sedan. Du ringde och avsade dig att du inte orkade komma och vara barnvakt. Hade pratat med My Love. Mitt sjätte sinne gnagde att jag skulle ringa upp dig. Något stämde inte. När jag ringde upp kunde du knappt prata. Jag förstod genast läget.
Jag bara for iväg som jag var till dig. Hann inte knyta skona ens. Där i ditt sovrum blev vårat sista samtal. Jag skällde på dig att du väntat så länge med att påkalla hjälp. Sade åt dig att inte vara så förbannat envis. Du lovade att bättra dig.
Ambulansen var lika snabb den. Tog dig med till mitt sjukhus. Jag höll din kalla hand. Sade att killarna hälsade till dig och ville att sin morfar snart skulle bli frisk. Sade hur mycket som de älskade dig. Någonstans mellan de två världarna du befann dig i, aksgrå i ansiktet, så hörde du mig, för du nickade. Du dog starx efter.58 år bara. Dog med vetskapen om hur 2 små lintottar älskade dig lika mycket som du älskade dem.

Idag får vi minnas dig lite extra. Göra det där fikat som du var så duktig på. Kyrkans smarrebitar.

Älskar dig pappa ♥

‘

K R A M I S A R   M A M M A    Z

♥

 

‘

Read Full Post »

Övertalning med mig själv

‘

Är dämpad. Förolämpad av någon som jag tycket mycket om. Respektlösheten jag möttes av. Det tar musten  av mig, den sista. Som om allt annat inte är nog? Räcker det inte med att livet är bra bakavigt nog ändå? Jag gör ju hela tiden mitt bästa men det tycks inte räcka. Vad mera krävs det av mig?

På något vis känns allt så oövervinnerligt just nu. Det känns som om jag bara vill kasta in handduken och ge upp allt det jag tror på. Alla drömmar jag vill förverkliga. Förändringarna som jag hela tiden förväntar mig skall ske.  Och visst har det skett saker tack vare träget arbete. Men jag ser den tunga ryggsäcken framför mig som jag vet jag måste ta tag i, som måste vara med mig en bra bit fram i livet. Jag vet att jag måste orka bära den. Men jag vill inte. Orkar inte. Kan inte.

Får man säga så? ”Nej du livet. Jag vill inte vara med på dina noter längre. Absolut inte idag”

‘

‘

Som jag längtar efter mitt eviga Blå nu. Som om det skulle kunna ge mig alla svaren på de frågor jag har föresten. Men jag tror åtminstone de skulle ge mig en stund av välbehövlig själslig ro.

Nej vet ni. Nu får jag sluta upp med min självömkan. ”Åh det finns ingen som har det lika jävligt som jag” Jag får ta mig ett snack med mig själv. Ifrågasätta vad som skall knäcka mig eller ej. Spänna ögonen i min spegelbild. ”Nå?”

Får se nu.. Positivt tänkande var det ja..
Får tänka på min fina vän H som säger att jag skall ha en gaffel på tvären och LE, gå och tralla på en låt i dur.. Börja måla om någonstans i hemmet som mer och mer tillåts raseras. Sy nya färgglada gardiner av tyget som legat i garderoben i flera år. Laga den där byrån som jag bara irriterar mig på att den är sönder. Göra saker man blir gladare av. Byta ut min depparplatta med Celine Dion till Benny Anderssons Orkester. Tänka på min tjej helg som stundar 🙂

Ok. Jag gör ett tappert försök.
Men lovar inte att det lyckas fullt ut.

‘

K R A M IS   M AM M A  Z
♥

‘

Read Full Post »

Saktar in

Jag vill så gärna skriva varje dag här. Det bara bubblar inom mig varje gång jag sätter mig här. Så mycket att vilja berätta för er fina  ♥ som är beredda att lyssna. Samtidigt blir det inte så mycket tid till boken märker jag. Den som sannerligen behövs skrivas klart. Nu har jag duttat med den i perioder under två år snart. Först nu har jag skissat klart. Vet vilket upplägg den skall ha. Berättarformen. Språket. Vinklingen.

Den skall bara smälla till ute i handeln. Inte bli en doldis. Bli en snackis.
Är jag kaxig? Ja faktiskt.
Jag vill att den skall beröra alla de människor som inte har en susning om liv som vårat. Den skall bli köpt av de som inte alls är intresserad av NPF diagnoser. Självklart vill jag nå ut till alla andra också, ni som har det som oss.
Vi kan inte leva i det dolda längre. Förändringar behövs på många plan.

‘

 

Jag kan inte bara fortsätta att drömma. Nu gäller det att skrida till verket. Verkligen. Så jag måste dra ner på takten av inlägg här, men jag vill för den skull inte sluta blogga. Never. Denna blogg kommer att leva så långt fram jag förmår att skriva. ( läs till död dagar ha ha) Och jag vill att ni stannar kvar. Har tålamod med mig. Det kommer att löna sig framledes. Min förhoppning är att sitta med boken istället för bloggen.
Men jag kanske ändå inte kan låta bli att vara här *skratt*. Kanske skriver jag varje dag som nu, men mycket kortare inlägg..

Min överaskning till My Love igår då?? Jodå. MYCKET lyckad.. Jag hade ordnat en musik och ölkväll här hemma och bjutit hit en av hans nära polare ifrån förr.. De har inte setts på 9 år. De blev aldrig osams, men saker och ting gör ibland att man glider ifrån varandra.. ( Att avståndet sedan är 20 mil emellan dem gjorde nog att de sågs allt mer sällan också..) Kändes gott i hjärtat att vännen kom och var med på min ide. Härligt att se glädjen hos My Love också över återföreningen.. och jodå.de fick en riktig killkväll ihop 🙂

‘

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

 

‘

Read Full Post »

Har vi missat något?

Jag skriver i bloggen för nästan exakt fyra år sedan:

Tobbe fick konsekvens över en stor dumhet och fulhet. Ett nej till honom och vi fick höra ”fan vad jag hatar er” .  Han pekade finger. Var uppstuddsig. Morsk. Kaxig. Liten på 7 år och uppvuxen med dessa ord i flera år nu. Klart att han måste testa gränserna.
”Ha, kan storebror så kan jag. Sam tillåts ju att bete sig så här så då är det ok för mig åxå” tycktes han hinna tänka..

Han blev precis som Sam. Fula ord,inte lyssna alls och blev till en tornado. När han väl lugnade sig och satt snyftande i mitt knä fick jag lov att bli pedagog till honom för omväxlingens skull.
” Jag förstår vad du går igenom med din bror, men han har en skada på sin hjärna och det har inte du..din hjärna är frisk” Han himlar med ögonen och tittar uner sin långa lugg o mumlar fram ”jag har åxå adhd”

‘

‘

Nu tänker jag samma sak som han gjorde då. Skulle det ta sådan tid?? Vad har vi missat längs med vägen? Signalerna? Tecknen?
Sam var det så uppenbart med att han hade svårigheter. Adhd dragen de klassiska. Då var han fem, sex år. Tobbe hann bli tio innan jag började tänka i dessa termer. Fungerade Tobbe introvärt till en början och sedan konverterade så nu den senaste tiden? Att vi verkligen SÅG att det var något som inte stämde. När allt bara blev för jobbigt att bära?? När förändringarna blev för många och för stora?
När allt rasade över han och han höll på drunkna i allt innan vi fattade allvaret? Har han diagnos eller är allt bara ett enda stort symptom på det liv vi alla gett honom utan större eftertanke?

Utredningen har inte påbörjats ens. Jalla jalla känner jag.  Men bup vill att han skall må bättre. Att vi bearbetar depressionen först. Jag känner att vi redan kommit långt där. Bara det att ungen får somna utan sin superjobbiga ångest. Känslan av att bli strypt och hjärtat värker hål i honom kväll efter kväll. Och han får nu en tidsvinst på en till två timmar per natt då han kan somna i tid. Tänk vad det blir på en vecka. Större energi depå. Pusslet läggs. Bitar hittas. Läggs på plats.
Kan de få ligga kvar där sen ett bra tag framöver tack??

Igår kväll fick vi en myskväll han och jag försseten. Tittade på TITANIC filmen. Evigheter sedan jag såg den. Fortfarande lika underbar.
Idag blir det Överaskningarnas dag. Ni minns väl? Jag och mina upptåg för My Love?? Hoppas den gillas stort.

Kan stoltsera med att detta är inlägg nummer 600 på min blogg ♥ också 🙂
Någon som läst alla inlägg?? *skratt*

‘

K R A M I S   M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

Synad i sömmarna

‘

Mötesrum. Runda bord. Fyra stolar. Avlånga bord. Åtta stolar. Ombonade mötesrum. Kala mötesrum. Opersonliga. Andas kunnande. Proffsighet. Deklarerar territorium. Vad som är deras yta och vad som är min. Vad som är min verklighet. Vad som blir deras tolkning av den. Sällan finns en neutarl zon. Serveter står mitt på bordet. Utifall man faller i gråt. Utelämnad.
Ibland har jag inte kunnat prata för all gråt. Helena Bergströms film snyft är ingenting i jämnförelse med mitt snörvel. Ibland har man tagit in hushållsrullen åt mig. Klart som fann man gråter när livet stundtals går i kras. När man ser det hopplösa. När jag vet vad mina barn behöver och andra inte gör det. Förblindade av sin egna tro.

Utsatt. Ifrågasatt sitter man där. Synad. För talan för ens barn. Berättar sanningen. För vidare det som sagt i förtroende många gånger. Förråder dem. Måste blotta deras hemligheter så att omvärlden skall förstå. Så att de lärda kan tolka tankarna och känslorna. Bena ut vad som är vad. Vad det innebär i förlängningen. Vad skall omgivningen göra? Att de lärda sedan kan sitta i nya mötesrum och påvisa det som vi sett. Tolka det rätt. Förmå andra att förstå.

Möterna är uppe i hundratal. Minst. Men vad att göra. Jag är mamma till två helt underbara fina killar och jag gör det för deras skull. För deras välmående. För deras framtid.

‘
‘

Jag blir sittandes en del på Facebook. Inte för att strö/nöjes surfta utan för att söka kunskap. Erfarenheter. Stötta andra som har det jävligt då jag vet vikten av det. Det finns några forum som gett så mycket på kort tid. Samtidigt som det gör mig pissförbannad av en del av det som andra föräldrar berättar. Det finns så mycket okunskap därute och den gör mig mörkrädd..

Jag har kortat ner lite vad en förälder skrev
”Under höstterminen fungerade det väldigt bra efter ett tag och han var i skolan varje dag, rätt som det var så tyckte skolan att det fungerade så bra och drog ner på resursen han hade i klassen.
Alla tyckte att det var så jättebra, skolan gör så enormt arbete och han hade gjort såna framsteg! Rätt som det var så kom krashen och han kom sporadiskt iväg till skolan. Vi efterfrågade anpassad skolgång, fick då till svar av rektor att här bedrivs minsann lärarledda lektioner under dagtid och någon annan verksamhet har vi inte. Och dessutom fick vi kastat i ansiktet att han bara var lat/bekväm! som bara vill ligga i sängen.”

Tack fina du för att jag fick skriva ut det här. Belysa hur vardagen ser ut på många ställen. Det är inte bara Sam detta har drabbat. Att man missat en del i skolan. Nu hade vi ingen oförstående rektor tack o lov.
Men att denna rektor bara kan yttra sig om dyligt.. Att pojken skulle vara LAT och att man inte ANPASSADE skolan efter honom.. GAH..Han har ju försjutton både adhd och AS.. Jag ryser av obehag.
Det borde vara straff på att kränka folk så här.. Diskriminering.. Och ALLA berörda politiker och chefter/rektorer skulle gå en gedigen utbildning om vad vi går igenom för liv. Hur våra barn påverkas av en skola av idag och framför allt hur det dolda handikappet yttrar sig..
Så den som är blind är bara ”lat” och inte ”vill” läsa då?? Bara för att ge er en tydligare bild av vad detta handlar om..

Åh, nu drog jag iväg igen här märker jag. men när det är våra barn som är drabbade. När det är det samhälle vi har idag som inte alls möter upp, jag då går jag igång..
Kanske jag skall ringa Reinfeldt och fråga om jag kan bli NPF minister??

‘

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

 

‘

Read Full Post »

Nitlott

‘

Utmed riksvägen ligger parkeringen i anslutning till skolan. Jag parkerar bilen där idag för ett ärende jag har till skolsyster. Går förbi trädet som vi kom att kalla ”Sams korkek”. Flashbacken kommer. De jobbiga minnerna. Trots att solen skiner blir jag dämpad. Hur allt var då.
För min inre syn ser jag honom som tio åring sitta där i sina tunna kläder när kylan bet sig fast på oss andra. Hur han satt under sin korkek, hans revir där ingen kunde komma åt honom. Skyddet ifrån att inte  behöva gå in till klasskamraterna. Våga vägra skola.
Den enda som fick han därifrån var den assistent han bara hade till låns en termin. Hon som inte fick stanna för att hon bara var en outbildad timvikare. Den som visade sig ha fungerat bäst hitills med honom förutom suveräna fröken i klass sex.

Inne på skolgården träffar jag på en av Tobbes klasskamrater. En av grabbarna som han lekt så mycket med tidigare. Grabben frågade hur Tobbe mådde lite försynt. Som mammahjärtat blev varmt av omtanken. Saknaden av klasskamraten. Han var inte glömd. Han var efterlängtad. Och grabben vågade fråga hur läget var.
Fortfarande var stegen tunga att entra skolans lokaler. Där skulle båda mina ha gått. I dessa korridorrer. I dessa klassrum. Nu gör ingen av dem det.

‘

‘

Jag skäms för mig själv idag då jag drev en sak för långt med Tobbe. Ett besök på Bup 2 timmar efter att skolan slutade. Han skulle med, till varje pris. Föräldraransvaret ni vet.. Förmågan att få honom till den hjälp vi anser att han behöver.
Såklart att det kostade på och fick ett uttryck för frustration. Han ville vara hemma och spela istället. Freetime. Ha kul. Inte sitta på Bup som han tycker är så dödens tråkigt nu.

Har jag inte fattat ett dugg?? Efter alla år som mamma till Sam och alla de utbrotten?? Eller är jag i fasen när jag inte vet hur långt jag kan driva Tobbe? När är det dags att backa? Sätta ner foten? Vad är vad? Diagnos eller bara trotts? Var han så slut efter en heldag i skolan att det kostade på att hämta ny kraft inför Bup besöket? Att den inte fanns? Varken den eller motivationen till att gå? Iallafall fanns inte konsekvenstänket hos den unge mannen just då. Och jag lät bägaren rinna över och sade en massa ogenomtänkt såklart.
Jag blir inte klok på denna världen. Vet ni det? Varken den eller mig själv ibland.

Hur som haver. Vi har pratat igenom det som hände. Satt ord på känslor. Kanske har vi båda lärt oss något till nästa gång. Dyrköpt läxa som vanligt. Skrubbsår där de inte ska vara. Fan. Jag som är vuxen borde veta bättre. Jag som varit här sedan Sam var sex år.. Shit shit shit.. Sju års erfarenhet och ändå gick jag bet.

‘

‘

Minns ni att det är dragning idag?? Fira att ni är 50 000 läsare här inne sedan Juni månad förra året..
Tobbe drog tre vinnare men tyckte det var fusk och drog en fjärde också .Tröstpris ansåg han..*ler*.
Så av er 32 som var med föll det sig så här:
Anette (du som har 2000 med i din mailadress, ni var 2 st med samma namn), du fick SPA Tvålen ifrån Klockargården . Cilla, du fick hjärtat och Malin S, du vann WWF:s halsbandet. Tröstpriset som Tobbe drog går till Tina och jag köper dig en fröpåse då de snart börjar att säljas uti butikerna ♥

Många av er skrev så fina saker till mig att jag blev rörd hundra gånger om. Tack ni fina. Jag skulle vilja ge er pris allihopa!

Och imorgon är en ny dag. Nya tag. Det gäller oss alla oavsett utmaningarna som livet kastar efter en.

‘

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

 

‘

Read Full Post »