Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2012

Då kör vi då?

Nu så förverkligar jag min ide som ser ut att kunna vara genomförbar! Wiihooo.
Vi blir nog ett gäng mammor  ♥ Som minst iallafall 4 🙂 Så skoj!!

Nu är datum släppta. Premiär blir det i Västerås den 5 oktober. Jag tänkte mig att vi bokar parkettplats och då ingår 2 rätters. Det är en helt annan känsla att sitta där än på läktaren..

Såg att det blir Andreas Jonsson, Martin Stenmark och Magnus Uggla i år 🙂

Då vi kan bli ett sällskap på 10 pers kollade jag upp möjligheten om jag bokar Scandichotell i Västerås mellan fre-lördag så kostar det bara 888 kr för ett dubbelrum/ vilket blir 444 kr per pers.. Jag tycker det verkar vara ett superbra allternativ ! ( Blir vi färre så självklart att jag kan ha gäster i huset..men har bara 6 sovplatser att erbjuda då och vi lär ta oss de 6 milen hem till oss sen..)

Biljetten är kanske lite saftig beroende på ekonomi, den kostar 990 kr, men förra året då jag köpte det tyckte jag sannerligen att jag var värd varenda krona!!

Jag har ju lite inside kontakt numera *skratt* så kanske kan få till en kram med grabbarna om de inte kommer ut och signerar efteråt ha ha..

Så kan ni kolla av lite hur det kan se ut framöver?? Jag tänkte mig att boka rätt snart och då är det upp till sju dagar att betala efter det, så ni behöver inte bestämma 100% just nu..

Enklast är om ni mailar mig på forsellohrn@hotmail.com  och preliminär bokar er iallafall till att köpa LN biljetten. Övernattningshistorien kan vi ta sen..

 


K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »


Jag får en helt galen ide. Igen. Så likt mig. Den impulsiva varelse jag föddes till. Och jag vill sätta den i verket 🙂

Ni alla som följer min blogg, ni som lever liknande liv som jag. Andra bloggmammor. Ni som behöver något att se fram emot. Ni som vet att ni behöver en energiboost av stora mått. Som behöver komma bort. Bli uppassade för en kväll.


Tänk om jag fick boka ett bord åt oss. Om vi så blir tre mammor eller 30 🙂 Tänk om vi kunde sammastråla i Västerås där jag tror att premiären blir av, för så har det varit de senaste åren.
Jag har varit iväg de senaste två åren. Det som hände i fjol var ju magiskt https://meusohana.wordpress.com/2011/10/16/once-in-a-lifetime/ ( för er nya läsare som missat ) Året innan fick jag goaste spontana kramen av Andreas Johnsson och det är svårtoppat även det ♥
Ingen av gångerna har jag gått därifrån besviken. Bara så fylld av energi och lyckorus som jag levat länge på då det stormar titt som tätt  i vårat liv. Tror man behöver händelser av detta slag när man lever som man gör. Det måste input av det goda, det kreativa, det energifyllda, det roliga. Och tänk om vi kan göra detta tillsammans..

Fast när jag tänker efter så kanske många av mina läsare som INTE lever det liv vi har, iallafall vill hänga på.. Så dumt av mig att kategorisera.. Klart att ni också kan hänga på 🙂

Biljetterna släpps imorgon. Och först till kvarn får de bästa platserna. Då jag gick första gången ifjol, så satt vi på parkettplaster med middag och det blir en helt annan upplevelse än om man bara har läktarplats.. Då finns tid till prat och fniss också 😉
Testar att göra en intresseanmälan här

Jag tror jag får återkomma rätt snart om det visar sig finnas intresse för detta. Dels kanske det beror på OM de kommer till Västerås och har premiären, dels kanske det beror på för många vilket datum det blir..

Vad tror ni??

K R A M I S  M A M M A   Z

Read Full Post »



Denna blogg har gett mig så mycket genom de 4 år jag bloggat. Den har tom gett mig nya fina vänner landet runt. Vänner som har kommit mig nära då vi delar liknande liv. Har en annan förståelse för vad man går igenom. Det går inte att värdera vad de betytt för mig. Jag har ingen aning hur jag skulle pallat mig igenom de tuffa tider om inte deras stöd funnits. Både ifrån dem och de fina vänner jag fick via självhjälpsgruppen.

 

Min tystnad här på bloggen några dagar har varit befogad. But I´m alive ♥ kära läsare!
Jag har varit 40 mil söder ut fredag till söndag. Egentid totalt. Den som jag så sällan får rå om. Reste dit våren hade kommit och där tre av de fina bloggmammor jag lärt känna också slöt upp. En av dem öppnade upp sitt hem bara för oss och hennes man var fantastisk med att stå för matlagningen så att vi bara fick rå om varandra hela tiden. Tänk att människor som dem finns.


Så konstigt att inte behöva bry sig om någon annan än mig själv. Få prata ostört med vännerna utan att behöva tänka ut nästa drag, ha det sjätte sinnet uppkopplat så att allt funkar för killarna. Ligga steget före hela tiden. Beräkna hur saker skall genomföras på bästa sätt. Om de nu ens är genomförbara.
Nu var det bara jag. Mamma Z. Tror nog de andra tjejerna kände likadant då vi lever så likartade liv. De inrutade. Det förutsägbara många gånger. Väntan på det oförutsägbara likväl.
Nu var det fritt fram för den egna viljan. Egot fick stå i rampljuset.

My Love hade varit så snäll och tagit semester under helgen för min skull. Så att jag kunde åka. Han vet vad både bloggen betyder för mig och de vänner jag funnit via den. Tack! Du är underbar fast jag är dålig på att tala om det för dig ibland.

Mamma Z

Det är inte bara våra barn och likartade liv vi har gemensamt. Vi är alla fyra fotoälskare av stora mått, så det blev två fotonader i vackra omgivningar. Vi stod på många konstiga vis för att fånga den bästa bilden. Vi måste ha sett bra roliga ut med fyra rumpor upp i vädret och kamerorna nere i dikena.. ha ha.

Ja jösses vilken välbehövlig helg detta blev. Så gott och så mycket jag skrattat var länge sedan. Däribland varvat med djupa förtroliga samtal. Sen lite knaserier igen 🙂 och trevliga överaskninger. Två andra bloggmammor tittade förbi på middag med oss som bodde skapligt nära och det hade vi ingen aning om! Speciellt kul att träffa A som skrev i sin blogg så fint hur det var att vara stödfamilj till ett barn med adhd.
Sen må ni tro att tjejerna lurade i mig i ett nattligt bad också, fryslort som jag är. Men det var fantastiskt att sitta där och se mån skärvan lysa ner på oss fnissande kvinnfolk i den kyliga februari kvällen. Jag ångrar inte att de tvingade ner mig.


 

Tack fina Bellan för lånet av några bilder här. Tack för initiativet till träffen och för att du öppnade upp ert hem för oss.
Tack My Love för att du roddade livet hemma i Ohana i dagarna tre.
Och framför allt.
Tack fina tjejor för en oförglömlig helg. En sån där man tar fram när det stormar rejält och hjärtat behöver le igen.


K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »


Kronprinsessans lilla under har fått hela Sverige att le idag. Alla vi mödrar påminns om hur dagen var då de kom till oss. Våra barn. Vi blir idag påminda om hur det var. Jag bjussar er på ett utkast ifrån min kommande bok. Dagen då vår prins kom till oss ♥

 

”Han gjorde entré med ett illvrål inne på förlossningsrummet, fem över halv åtta. Narkosdoktorn mumlade fram ett grattis på bruten svenska och log lite blygt innan han gick vidare till nästa storvuxna patient och uppdrag. Det lilla livet lades med varsamma händer på min mage och fick ett täcke över sig. Skriket tystnade snart från den skrynkliga lilla människan . Se där, där var han ju ! Livets stora lycka hade anlänt, vår långa väntan och ängslan var äntligen över. Vi fick en ny titel med omedelbar verkan. Föräldrar. Två blev tre och därmed en familj.  

Längtan förbyttes till stilla förundran över livet och dess gåvor. Vi visste men ändå inte. Lennart Nilssons bok om människans utveckling från ett embryo till fullgånget spädbarn, hade blivit läst många gånger. Magen hade sakteliga ändrat form, byxorna stramat åt och sparkarna blivit både kännbara och synbara. Allt fanns på plats i slutänden och fungerade, tio små fingrar, lungblåsor att andas med och instinkten om att skrika ljudligt efter mat. Sam hade förkunnat för oss närvarande med sitt första skrik att ”här världen kommer minsann jag”.

          Grattis, vilken fin kille det är, välskapt och full av energi, sade barnmorskan som hade peppat mig så bra när jag själv bara ville ge upp och strunta i allt vad barnafödande hette.

          Han är jättefin, fyllde den assisterande undersköterskan i. Och bra kämpat tillade hon och klappade mig uppmuntrande på axeln.

En standard fras som de sade till alla säkerligen, men likväl menad. Det var säkert ett roligt yrke de hade. Att vara de första som bevittnade livets födelse. Ta hand om pappor som svimmade. Få gråta glädjetårar med främlingar. Få gråta de få gånger som livet gav och tog i samma andetag.

           Jo tack, att springa ett Marathonlopp hade varit enklare, skojade jag till och menade varenda stavelse.

 


,

Underverket, den obetalbara skatten låg nära mig. Vår prins. Han fick fortfarande höra mina hjärtslag. Den lilla näsan var tilltryckt efter att ha vilat mot mitt bäcken i veckor.
Lill prinsen vår, så skör han låg där i sin fullkomlighet. Så oskyddad mot livets alla faror, så ovetande om allt det som skedde omkring i den stora vida världen runt om oss. Han bara var, existerade, andades sakta och tittade förundrat på mig, ungefär som om han tänkte djupa tankar redan då.

 

”Aha, det är du som är min mamma, så fin du är och så lycklig du ser ut! Så bra!
Vilken mäktig uppgift du dragit på dig, tjejen, du skall bara veta vilket hästjobb som väntar framöver med mig, jag har mina aningar redan nu förstår du. Du måste vara försedd med allt tålamod som går, din kärlek måste vara gränslös till mig och du behöver vara en fighter, kunna slåss för min skull med näbbar och klor.

Du kommer att behöva lägga undan ditt ego för en lång tid och alltid sätta mitt väl och ve i första hand. Du kommer att lära dig uppskatta de små stunderna i livet då allt bara är bra, tro mig min nya fina mamma, annars överlever du inte den här resan med mig. Hela ditt liv är redan nu i förändring och du kommer att bli förvånad hur förändrad du kommer att vara i slutändan innan det här är över.
Det väntar hårda prövningar i livet samtidigt som du kommer att mogna enormt som människa av att ha mig vid din sida och allt vad det innebär. Jag är glad redan nu när jag ser dig, för du ser ut att vara precis en sådan mamma som jag kommer att behöva under den här resans gång!

Jag älskar dig redan nu, min nya fina mamma! Vi kommer att bli ett bra team!”

.

Jag fick inte bara föda fram en prins. Det blev två. Lika efterlängtade. Lika älskade. Det är stort. Mäktigt.

 

K R A M I S   M AM M A   Z

Read Full Post »

Min lilla spjuver. Som lärt mig så mycket om livet. Som lär andra samma sak. Ställer oss frågande många gånger. Som ger aha upplevelser. Kunskap. Insikt. Förståelse. Ödmjukhet. Som via denna blogg förmedlar samma sak till andra om än via mig. Är min förhoppning iallafall.

Jag har fått funderingar kring Sam här på bloggen. Om han fått någon medicin mot sitt mående? Är han deprimerad? Hur vi fick ordnat hemundervisning? Att det är lärare som tar han på rätt sätt?

Han har provat tre olika sortsers medicin för sin adhd genom åren. Den första slutande han äta helt av. Mager och matkräsen sedan tidigare så gick det inte att härda ut. Preparat nummer två fick han allregi utav och tålde inte. Det tredje försöket gjorde vi i tio veckor men såg ingen skillnad så till vilken nytta åt han det då?
När vi sedan skulle prova medicin nummer fyra sade jag stopp. Då hade vi en kille i fullskalig harnomi som inte haft ett utbrott på 8 veckor över sommarlovet ( läs 2010) och vi såg inte nyttan med att prova igen.

Det enda han ätit nu i  fyra års tid är Omega 3 och nu äter han KYÄNI:s, som sägs vara marknadens renaste fiskleverolja. Den äter även junior. Jag vågar inte sluta och se hur det blir då. Sam kan koncentrera sig och har alltid gjort i skolan och jag vet inte om det är kosttillskottets förtjänst.

Depprimerad har han varit i perioder tidigare. Inte velat leva när han var mindre. Nära att smälla av. Vi har fått trippat på tå hela familjen.
Till största delen säger jag med facit i hand att det var skolrellaterat. När skolan sög för mycket av hans energi kände han att han inte fixade det. Han började vara hemma vissa dagar i klass fyra. Vi började att plocka bort läxor för att minimera stressen. Gjorde små justeringar för skoldagarna. Men det var inte tillräckligt förstår jag nu.

Nu är han långt ifrån den tyngda kille han en gång varit. Den som påvisat sina försök till att avsluta livet. Den som pratat så om det för några år sedan. Då allt var han övermäktigt. Nu är det en kille som är så nöjd med den han tillåts vara.
Jag törs säga att av sju dagar så är det sju dagar vi har en glad och harmonisk Sam.

Hemundervisningen var skolan supersnabb att sätta in. Rektorn på högstadiet hade fått rapporter redan då han gick i klass sex hur det hela låg till. Hur fort allt gått utför. Hur illa ställt det var.
Denne var så schysst och gjorde ett hembesök. Pressenterade sig för Sam och verkligen underströk med sin närvaro att skolan inte gett upp hoppet om honom fast han gjort det. Så har det varit ifrån vecka tre på höstterminen. Den pedagog som kommer hem tycker han om, även fast det inte blir så mycket skolarbete gjort än. Fördelen var och är att han vet vem hon är sedan tidigare kontakter.
Sedan klass tre har vi märkt hur känslig han är inför skolpersonal, vilka som skall ha med han att göra. Så känslig för personkemin då den inte stämmer. Och de som fångat honom har han verkligen tyckt om till hundra procent. Både den assistent han hade i en termin endast och den fröken han hade i sexan var båda riktiga jackpot för honom. Ändå gick det som det gick.
Men det kan jag sia om i ett annat inlägg.

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »


Jag har fått ihop 5100 kr till forskningen kring barn som mina. Varför de stupade i skolan. Vad stress kan leda till. Att man kan bli utbränd som tolvåring.

Jag har länge velat gör mer för barn som mitt. Hela tiden. Så därför drog jag igång en egen insamling via HJÄRNFONDEN, där du kan vara med och påverka utgången för dessa barn i en framtid.

http://portal.hjarnfonden.se/portal/page?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=561

Det har kommit många funderingar kring denna insamling. Hur seriös den är och att man vet att de pengar man sänker verkligen når fram till det ändamålet jag vill.
Nu vet ni. För jag har frågat och fått ett gediget svar på det.



”Vad roligt att det går bra för din insamling!

Alla pengar som kommer in till Hjärnfonden och är öronmärkta (t.ex ADHD), samlas ihop och delas ut till en forskare som forskar just kring öronmärkningen. När det finns tillräckligt med pengar som täcker upp ett postdoc-stipendium på 280.000 kr eller ett forskningsanslag på 500.000 kr delas pengarna ut till forskaren. Vilka som tilldelas Hjärnfondens årliga stipendier och forskningsanslag bestäms av Hjärnfondens vetenskapliga nämnd. Nämnden består av ett tjugotal professorer vid Sveriges universitet. Samtliga av alla landets sex medicinska fakulteter finns representerade. Den ämnesmässiga spridningen inom neurovetenskap är stor, både klinisk forskning och grundforskning finns representerad.

Vetenskapliga nämndens expertis fungerar som en garanti för att de forskare som stöds av Hjärnfonden är de allra bästa inom sitt område.

Bästa hälsningar Cecilia Gustafsson Projektledare

,

Jag hoppas ni fortsätter att stödja denna insamling ♥ Om alla läsare jag har här bemödar sig med att skänka en GULDTIA så innebär det mellan 2000-4000 kr på en dag.
Vad kan det då inte inbringa på en hel vecka..
Ensam är ofta inte stark. Men om vi går samman.
Jösses..

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »



En mamma skrev till mig att hon bodde här invid dessa klippor där min längtan alltid är. Att läkningen fanns på behörigt avstånd närsom. När livet blir för tufft och ny energi måste hämtas in. Då fanns det där utanför. Havet det mäktiga.

Undrar om det finns studier på det? Att de som får bo så här sagolikt vackert mår bättre själsligt än oss i Bergslagen med dess mörka skogar och berg omkring?
Jag skulle i så fall behöva bo där året om. Varför blev jag placerad här? 43 mil ifrån den plats jag kom att älska mest??

Jag dagdrömmer ofta nu. Bort. Men jag skulle behöva komma bort nu också. På riktigt. Bara vara. Ni vet. Drömmen om en sandstrand, paraply drinkar och läsa en god bok under parasollet. Komma hem och allt kring killarna är löst. Pusslet lagt och skall så förbli.
I går var jag lika sjuk som mina patienter. Sjukare stundtals.  Vad fan håller jag på med? Envisheten personifierad. Jotack. Är väl den som burit mig ända hit. Nu jobbar jag ikväll och 2 dar till. Blir det så jävligt som det var igår tar jag trappstegen ner till akuten och får ett Ekg kollat. En kollega till  doktor som lägger huvudet på sned med bekymrad min och ber mig varva ned. Undrar om det finns ett nytt liv på recept tro? Eller iallafall en universallösning på allt just nu.
Det är tredje gången gillt som jag trillar dit nu. Kroppen tar storstryk av livet jag lever.

Jag vänder mig till de stryrande i landet och lägger en del skuld på dem. Se hur vi mår vi kämpande föräldrar. Om saker och ting bara kunde fungera bättre kring våra liv och våra barn skulle jag aldrig hamna här.


Sam mår bra just nu. Men jag ängslas för det som är och det som komma skall.  Tobbe mår bättre men ännu inte bra och klart att tusen tankar finns även där. Nu är socialen inkopplad på oss. Bara en sådan sak. Möten och hundra möten väntar på oss. Minst. Jag har världens mest tollelranta och förstående chef så mycket som jag är borta på dem. Mina kollegor likaså.

Dubbelsuck mina fina läsare. Så var det här med att jaga Carpe Diem igen..
Och jodå. Till helgen tar jag tåget ner till mina 3 fina bloggvänner jag lärt känna genom årens lopp här. Bara det ger mig energi i förskott 🙂
Idag pratade jag med min söta kusinfru att hon kommer om tre veckor och hälsar på med sina grabbar då min kusin är bortrest  ♥

Sen får jag väl sitta och stirra mig blind på det fina meddelande jag fick se på min inkorg på FB som Andreas ”glorius” Johnsson skickat mig. Jo ni, ibland skall man ha tur också..


K R A M I S    M A M M A   Z

Read Full Post »

Older Posts »