‘
Det smärtar att läsa bakåt. Jag blir förbannad på den mespropp jag var till mamma då. Så mjäkig på många vis. Livet hade inte läxat upp mig tillräckligt. Hade inte påvisat möjligheterna, de som jag ser idag. Det jag lärt mig.
Lova ni som befinner er där vi var för 2 år sedan att kämpa. Kämpa ännu mer än vad vi gjorde och de vi trodde var rätt. Jag står ju med facit i hand och ser vart allt ledde till i vårat fall. Jag skulle vilja ha en tidsmaskin och möta mig själv. Tala tillrätta. Kräva mera action från allt och alla.
‘
För 2 år sedan skrev jag såhär i bloggen:
”Stundtals mår Sam så bra som ett barn bör göra..för att i nästa andetag stå för motsatt sen. Det smäller ideligen här hemma och det blir inte många knop gjorda för en annan då tiden går åt till att förbereda, medla, förklara, underhålla och lurpassa så att man hinner parera nästa smäll eller motgång..
I skolan är det stilje..han förmår sig inte att göra någonting alls på lektionerna..Livet bara suger säger han. Motivationen att prestera det minimala är på minus..Krismöte med HAB två gånger nästa vecka..Ett för att stödja upp oss föräldrar och ett i skolan..
Fick ett fint samtal av en vän som stärkte idag..som peppade och sade att vi gör allt rätt och kan inte göra mer än så..vi kan han ju bäst av alla människor på denna jord.. Var till min gulliga barnmorska (nej, jag är INTE gravid..) och hon berättade att hon lyssnat på mitt sommarprat i radion i somras och tyckte synd att jag inte hade fått prata för hela svenska folket..”det hade verkligen behövts” sade hon..Kul att få cred för det man gör .
..men det smärtar så in i märgen av att ideligen bli påmind om hans vånda inför livet..att så mycket är tungt för han att bära..att han knappt orkar med att leva ibland..och vad jag förstått på er andra bloggande mammor så är han långt ifrån ensam om att behöva må så här..men det smärtar likt förbaskat ändå.. Så ikväll skall Sam och jag ha filmkväll-mitt i veckan..poppa popcorn och se en komedi..det behöver vi båda två..lite verklighetsflykt..”
‘
Det är som att läsa om hur Tobbe mått under höst och vintern. Samma inställning till skola och livet överlag. Det övermäktiga. Jag kan inte släppa tanken. Vet ni det? Jag tror att mitt kall i livet är att uppmärksamma dessa barn i denna utsatta sits som de många gånger har som elev. Helt hänvisade till så många faktorer de inte kan rå på. Jag nämnde en hel del i förra inlägget om det. Och jag skall inte trötta ut er med det tugget nu. Men håll med om att det är skrämmande. Och det hände BÅDA mina barn.
Det finns en hel del elva åringar därute med samma psykiska ohälsa. Allt för att vi vuxna inte begriper bättre många gånger. Som mår som Sam gjorde för 2 år sedan då han var elva. Som Tobbe mått det senaste halvåret, även han elva år nu. Och vart finns forskningen om det?? Vad sjutton vet vi ?? Och vad fan gör vi åt det??
‘
Hade en fin partivän här i ett ärende hos mig. Han frågade om jag slutat med politiken. Jo, jag tog time out. På riktigt. Rubbet. Från allt. Jag som satt som vice ordförande i sossarna i stan. Jag som kandiderade till riksdagen. Så ödmjuk för det förtroendet hos både partikamrater och väljare. Men livet här hemma gick inte att konkurrera med. Valet var inte svårt. Men jag saknar politiken. Förmågan att påverka. Förändra. Ha visioner och kan se dem nåbara.
Jag svarade han att jag i högsta grad var aktiv nu, fast på en annan spelplan. Jag spelar över hela registret. Marar på varenda politiker jag kommer åt om det liv vi har. Det liv som många andra lever.
Än är det inte försent för förändringens vindar att blåsa. Vi måste bara våga tro att en förändring är möjlig.
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Du kan påverka här:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217
http://portal.hjarnfonden.se/portal/page?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=561
‘
Hej.
Min pojke är 8 och vi är i början av vår resa mot det okända landet Diagnos. Han mår inte bra och det har uppmärksammats av både oss som föräldrar och av skolan. Vilket är bra antar jag, att det inte ”bara” är jag som ”inbillar mig” saker för att jag är mamma.
Ville bara säga hej, har precis börjat läsa din blogg och den både stärker och skrämmer mig. Tack för att du skriver!
Hälsningar
Petra
Du är så välkommen hit Petra! Det är för sådanna som du som jag skriver bla.
Önskar dig all lycka till på vägen som stundar! Den kan vara brokig många gånger, men samtidigt så underbar..
//mamma Z
Bra jämförelse du gjorde där. Och visst borde det vara lika självklart för våra barn att få rätt bemötande i skolan som att man får rätt behandling när man är sjuk och söker vård på sjukhus. Tyvärr är det oftast en kamp för de här barnen med NPF-diagnoser.
Är glad att du kämpar vidare!
Stora kramen från mig ♥
//Bellan
Ja vi kämpar på du och jag och så många fler med oss..
Kanske behöver nästa generation inte kämpa såsom vi nu får göra.. Jag hoppas vi gör skillnad.
Storkramen tillbaka ♥