Posted in För att det skall bli bättre, Förändringar via politiken on mars 31, 2012| 5 Comments »
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217
Snart är denna namninsamling uppe i 2 100 namn. Tänk om det kunde bli 3 000. 4 000. 10 000.
Är det först då som politikerna lyssnar på oss?? Ser våra barn och gör det som behövs?? Action NU TACK !!
DU kan göra skillnad med att skriva under. Sprida detta! Tillsammans kan vi förflytta berg. Kom ihåg det ♥
‘
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Posted in Föräldrartankar i diagnoslandet on mars 30, 2012| Leave a Comment »
‘
Do I really see what’s in his mind
Each time I think I’m close to knowing
He keeps on growing
Slipping through my fingers all the time
‘
Minns ni sången som Abba sjöng? Som Björn skrev den känslosamma texten till? När han insåg att barnaåren började vara över. Att dottern Linda var på väg till sitt egna liv. Att man tappar taget om dem.
Jag har inte riktigt greppat texten förrens nu. Det är nu den tar tag i mig mer på riktigt. Så mycket vi gjort genom tid som aldrig kommer tillbaka. Sånt man gör i småbarnsåren. Som man tar för givet att man föralltid skall göra med sina barn. Skratt. Förstår man inte bättre ibland?
Redan nu sitter jag och tänker tillbaka med en smula vemod. Tid är föränderlig. Jo jag vet. Men nu har den även drabbat mig.
‘
‘
Små kalla fötter som kröp under täcket. De kladdiga pussarna. Timmarna på golvet med berget av lego intill. Utflykterna. Lekarna. Äventyret som var med oavsett vad vi än åkte eller gjorde. Nyfikenheten. Lusten att upptäcka.
Jag kan förstå varför somliga väljer att skaffa en sladdis. Förlänga allt detta ljuvliga. Förmånen att vara en sådan stor del av deras liv för så lång tid. Vara den som påverkar så vilka de blir, vara med att forma en del. Finnas där. Blåsa på de sönderskrapade knäna. Trösta och vara den enda på denna jord som stundom förstår dem.
Med tiden misnkar mamma rollen. Annat tar över. Förhoppningsvis. De entrar tonåren. Vuxenvärlden.
Det kommer en dag då man inte längre är en del av denna värld. För dem kommer man bara var ett minne som bleknar med tid. Minnena som kallades för barndomen. Och tills nästa generation är allt detta glömt.
Tiden som jag börjar sörja så smått att den försvinner ur mitt liv. Den finns det ingen jäkel som sörjer om hundra år..
‘
Then when he’s gone there’s that odd melancholy feeling
And a sense of guilt I can’t deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go
‘
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Posted in För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Skola on mars 29, 2012| 4 Comments »
‘
När våren kommer väcks allt till liv. Igen. Efter en lång dvala. I väntan på att åter födas på nytt. Knopparna på träden, krokusarna som ny vaket sträcker sig mot värmen. Fåglarna sjunger och det doftar sommar stundom.
‘
Även vi vaknar till liv. Blommar upp en smula på nytt.
Jag ser med tillförsikt på en vår och sommar då Sam inte mår som han gjorde i fjol. När allt blir mer hanterbart. Att vi inte förblir låsta vid hemmet. Att skolan gör de som de kan för honom just nu. Inte skyndar på. Inte viner med piskan på varken han eller oss. Vi har haft bra möten med skolan. Min önskan är att den uppbackning vi nu fått, den förståelse, skulle finnas hos varenda rektor ute i landet. Varenda skolchef och varenda politiker. Så är det inte dessvärre.
Jag är administratör för gruppen jag startat upp på Facebook. Crescat scientia. Vilket är latin och betyder” – Må kunskapen växa. En sluten grupp där vi föräldrar till barn som min Sam. Hemmasittare. Barn som håller på att falla igenom i skolans oförstående värld många gånger. Som är hemma helt eller delvis ifrån skolan. Där skolan antingen gör vad de kan eller skiter totalt i dessa barn.
Jag får ta del av så mycket att de gör mig spyfärdig. Inte på dessa barn. Inte på deras kämpande föräldrar som stångar sig blodiga. Blir sjuka på kuppen. Både barn och vuxna.
Det jag inte kan fatta är att det är så här illa ställt på många ställen i landet. Att man famlar i mörker och ibland inte alls. Att skolan många gånger gör våra barn sjuka. Skapar psykisk ohälsa som vem f-n vet vad det leder till. Förgör deras framtid.
Varje gång jag släpper in en ny medlem i denna grupp är det som att få en käftsmäll. ”Jahapp, ännu ett barn som fallerat. Som inte fått hjälp i tid” kan jag känna.
Just nu är vi 112 föräldrar. Vilket innebär minst 112 barn ♥
‘
‘
Vi hade ett kanonbra möte kring junior i veckan. Det blev saker sagda där som fick mig att känna mig så stolt över mina medmänniskor, de som är med och påverkar hans framtid. ” Det är dags att inse att det är inte barnet som har problem, utan skolan som inte alltid kan möta upp på rätt sätt”.
Kan det vara ett mantra som kan delas ut till varenda en som har med våra barn att göra? Att det sitter i ryggmärgen? För jösses vilken underbar skola som skulle kunna finnas då för våra barn. Vilket paradis istället för de helvete många många barn upplever skolan som.
Jumior skall få skynda långsamt tillbaka till klassen. Det skall hela tiden stämmas av hur det går, anpassas efter honom. Nu skall han landa mjukt och aldrig mer behöva falla såsom han gjorde i höstas. Det var alla överens om och bara den känslan är guld värd. Min energi kan gå till annat. Jag vågar luta mig tillbaka och känna att skolan gör det som de skall just nu och jag kan lita på dem.
Ja. Vilken vecka det blev. Omtumlande på många vis. Jag blev dunder dunder sjuk, men blev lika fort frisk igen. Ja, jag vet att jag tjatar om min Kyäni, men utan den hade jag aldrig kunnat stått på benen igår och jobbat i det tempo som fortfarande råder på mitt sjukhus. Never.
Och tacksamheten över skolan till mina barn i dagsläget är väldigt stor. Tacksamheten över de fina människor som gör vad de kan för dem, som har rätt inställning och attityd. Som inte anklagar mig i egenskap av mamma över att de gått som det har gått.
Våren är här. Och jag är gladare i själen än jag varit på mycket mycket länge.
‘
K R A M I S M AM M A Z
♥
‘
Posted in Barnens reflektioner, Föräldrartankar i diagnoslandet, Skola, syskon on mars 26, 2012| 5 Comments »
,
Bloggen är som en dagbok. Stödminne. Jag kan läsa hur snön fortfarande hade oss i sitt grepp för ett år sedan. Att jag var sjuk av stressen redan då. Att vi ansökte om assistent åt Sam redan då. Och att skolan började glida han ur händerna helt.
”Han gick inte i Fredags till skolan. Inte i måndags då han låg i fosterställning länge länge och vägrade vakna till denna värld.
Tisdagen blev det 2 lektioner gjorda och idag ensdast en. Hade jag proppsat på att han skulle gå båda hade jag haft han kvar hemma. Jag kunde avläsa han såpass där på skolparkeringen och han kröp ihop under instrumentbrädan. Han skulle kunna gå, om det bara blev en lektion hörde jag mummlandes under luvan.”
Vad hände där? Vad hade vi kunnat göra annorlunda för att slippa hamna där vi befinner oss idag? Satan i gatan om vi bara vetat. Gjort rätt. Jag vet att jag ältar, men med resultatet kan vi inte bortse ifrån. Det går inte att komma ifrån.
2 000 elever MINST i Sverige är idag hemma ifrån skolan. Det händer inte över en natt.
Och det finns inget centralt organ som tar på sig detta. Som har kollen. Hanleder. Innehar kunskapen. Pekar med hela handen åt skolan hur de skall göra för att hjälpa elever som bara faller. Förhindar smällen. Fångar upp i tid.
‘
‘
Idag är junior hemma. Kanske är det vattkoppor han har. Konstigt att ha myggbett denna årstid på 10 olika ställen på kroppen som kliar. Jag kan ana blåsor. Det kliar och tur jag har min KYÄNI bod FX att använda. Helt suverän när det gäller klåda! Förhoppningsvis är det andra blåsor/utslag han har så att han kan gå till skolan resten av veckan.
En tripp till grannstaden måste det bli idag. Grafikkortet har gett upp på Sams dator och det går inte ihop sig alls. Han är så beroende av denna dator. På gott och ont.
Kanske hittar jag nya tapeter under tiden den lagas. Junior skall få ett nytt rum som skall tapetseras till helgen . Nu har killarna rummen vägg i vägg och det fungerar inte alls. Junior är nattuggla och vill kunna spela länge om kvällarna då det är helg och lov. Sam är som jag. Trött och lägger sig halv elva. Vill ha det tyst omkring sig. Ingen brorsa som tjoar till kompisarna via skype. Så nu får junior sitt rum på bottenplanet och Sam blir kvar på övre planet.
Frid och fröjt åt alla förhoppningsvis.
‘
K R A M I S M AM M A Z
♥
Posted in Föräldrartankar i diagnoslandet, Förhållandet, Jobbigheter, Ohana on mars 24, 2012| 3 Comments »
‘
Jag blir som en tjurig barnunge som inte får det utlovade godiset. En vecka varade effekterna av vår Romantiska helg i Stockholm. En vecka var vi så mysiga med varandra. Som nykära. Idag lät jag det fallera.
Nu står vardagen här igen och skriker mig i örat. Jag kan inte blunda för saker som måste tas itu med. Inget kan få mig så ur balans som just det. När jag inte har koll på läget. När jag tappar kontrollen. När jag inte mäktar med allt som ramlar över en samtidigt. När det läggs på hög och blir en sak förmycket. Många gånger funderar jag om jag också har en adhd hjärna. För då bara brister det för mig.
Eller vill man bara att NÅGOT i ens liv skall fungera och inte fallera? Att någon zon i detta hem, denna Ohana får vara fridlyst. Ifred. Vara välfungerande utan min inblandning? Sköta sig självt?
Känner ni igen er?
‘
‘
Jag ser hålen i väggarna som nu suttit i åratal och lär så göra ett tag framöver. Minnesmärken ifrån utbrott. Dörrar med liknande hål. Hemmet som sakteliga förfaller för att det inte underhålls. Saker som går sönder efter hand och jag har ingen aning om vilket århundrade det blir åtgärdat. Allt detta gör mig stressad. Lägg därtill livet med grabbarna och allt som är omkring. Det som väntar.
På jobbet borde jag få dubbelt betalt just nu. Idag hann jag med en tio minuters frukost sedan jobbade vi och jobbade och jobbade lite till. Fick skippa rasten för att våra sjuka patienter behövde oss mer än vi vår lunch. Framåt två tiden tog jag min lunch på stående fot inne i köket. Snacka om att mina reserver var slut för länge sedan. Av mina 8 timmar på sjukhusgolvet fick jag bara 20 minuters vila. Och en annalkande förkylning i kroppen på det som bonus.
Då behövs inte så mycket som skall gå fel förrens jag inte mäktar med livet hemma ” nu skall vi leva i ett mysigt förhållande” . No Way!
Småsaker som gick fel och jag det minsta jag hade lust med var att vara kärvänlig.
Usch, så livet skall vara. Att påfrestningarna blir förmånga att jag blir otrevlig. För sådan är jag igenterligen inte alls.
Jag vill vara som den där Zoffe var förra helgen. Hela tiden.
K R A M I S M A M M A Z
♥
Posted in Barnens reflektioner, För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Skola on mars 23, 2012| 1 Comment »
‘
Vi har lång väg kvar att gå. Så har det alltid varit. Kampen. Strävan till att det skall bli bättre. Titta tillbaka i historien. Titta runt om i världen just nu. Som i Syrien nu. Människor offrar sina liv. Bokstavligen. För de kämpar för de som de tror på. Förbättringens tid. Förändringens tidevarv.
Vi har våran kamp. Jag och tusentalet andra i detta fina land. Och det börjar hända saker kring oss och våra barn. Har börjat. Men vägen dit är fortfarande lång och jag vet inte vad som krävs. I vilken snigeltakt detta skall få ta. Hur många barn vi faktiskt offrar på vägen till kunskap och insikt.
Då jag är med i slutna grupper på FB får jag dagligdags ta del av unga människors liv och öde. Vad som händer när samhället inte förstår. Inte lyssnar. Inte stöttar upp. Och hur deras föräldrar kämpar tills de får blodsmak i munnen. Nästintill stupar. Knappt ingenstans uppmärksammas detta offentligt. Madre Mia.
Ni som ännu inte skrivit under namninsamlingen som närmar sig 2 100 GÖR DET!!
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217
Det är en viktig del för att markera vad vi anser var okej eller inte för våra barn!!
Jag undrar vad jag skriver om i denna blogg om tio år. Femton år. Vad jag är kritisk då till. Vad jag gnäller om. Påtalar bristerna kring.
Jag hoppas att den inte finns då föresten. Att den inte behövs. Att bloggen endast finns till som ett sorgset minne av hur det en gång var. Hur det tilläts vara på många håll.
‘
‘
Igår ville inte junior till skolan. Incidenter gjorde att han stretade emot likt en katt som måste ner i badbaljan. Men vi gjorde en deal tillslut han och jag som skolan fick ta del av. Och resursgruppen med den stora lyhördheten gjorde att jag hämtade en kvitterglad kille ifrån skolan. Helt fantastiskt! Det är så det måste vara! Överallt! När man lyssnar in. Känner av. Balanserar och får det att fungera! Allt ifrån lärare som har med eleven att göra till rektor, skolchefer och beslutsfattande politiker. Folk på försäkringskassan som beslutar om såväl vårdbidrag till personliga assistenter.
Sams fina pedagog hade ett bra resonemang med honom igår. Nåde fram bättre än vad vi gjort med att motivera till att lära. Kanske han lyssnade in, om så bara en tiondel. Jag är så glad att vi har denna pedagog. Att de funkar bra ihop, för det är inte där problemet sitter. Men han är ifrågasättande än. Sonen. Undrar varför han måste lära sig om månens dragningskraft om han skall bli brandman eller mata djuren på Eskilstuna Zoo. Att han lär sig det lilla lilla. Det leder ju ingen vart. ”Nej” svarade jag. ”Men om du bara ökade på ditt tempo så kanske det faktiskt gör det”. Men det skulle han inte palla med heller. Det verkar för övermäktigt.
‘
Idag skiner solen. Våren är här. Jag och älskade mammsen skall bege oss ut till handelsträdgården. En plats jag blir lycklig på. Vårda den lilla plätt till trädgård som vi fick. Förmå den att grönska. Min lilla oas. Göra entrén välkomnande. Pärlhyacinter. Violer. Narsiccer. Pensér. Jord under naglarna. Underbart!
Årstiden som jag älskar mest börjar titta fram.
‘
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Posted in Barnens reflektioner, För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Skola on mars 21, 2012| 4 Comments »
Underligt hur båda mina barn tycker om folk eller inte. Det är svart eller vitt. Antingen så gillar man personen jättemycket eller också är det helt motsatt effekt. Hur vi föräldrar än förklarar och förenklar livet spelregler, att man behöver inte älska alla, men man måste acceptera dem, så går vi bet. Nitlott. Och man skäms bitvis över att det är så. Man verkar slapphänt som låter ens barn härja fritt och många gånger säga rakt ut vad de anser om somliga.
Sam gick i trean då det började. Urskiljningen. De hade en lärare en gång i veckan på en lektion som aldrig kom att funka. Det var då han började att rymma hem. Sedan dess har det fortsatt i olika grad. Oftast hade de bara en chans på sig vid första mötet med honom. Gjorde bort sig var man rökt och Sam hade och har svårt att ställa om sig till ett accepterande.
I samma form tycks junior ha blivit stöpt när det gäller detta. Så känslig. Vem som funkar eller inte. Vem han får förtroende för. Och är det någon han inte tycker om av någon anledning (ofta något som hänt och ligger bakåt i tiden) ja då blir det tufft för den personen.
Finns det någon som känner igen detta så berätta!
‘
Junior rymde igår från skolan. Det är den utvägen som finns just då. Han hade ingen bättre lösning. Tyvärr. När det låser sig är det toksvårt att öppna upp, backa bandet vad som gick fel och starta om. Oftast har han hunnit blivit för arg redan. Och när han passerat den fina gränsen, ja då är han som en jetmotor som tar lång tid att stoppa och få avkyld.
Det är svårt att backa i tid, men jag har börjat känna igen tecken då det är läge att göra det. Inte driva på för mycket. Supersvårt. Mitt i allt har man ett barn att uppfostra också.
Han är själv medveten om detta och säger att när han passerat en gräns som vi kan tycka är väldigt banal, ja då har han jättesvårt för att backa och ”bete sig”
Igår insåg jag vad han kan vara kapabel till i sin argaste stund och jag hoppas sannerligen att denna adhd utredning sätter fart snart så att man vet vad som är vad mitt i allt.. och har han inte det, ja då lär man verkligen fundera över varför vissa saker bara sker utan eftertanke eller konsekvens tänk..
Ja ni. Efter allt mys i helgen kastades man in i verkligheten igen. Både hemma och på jobbet. Efter dessa tre dagar på jobbet med super tufft tempo och det vi fick här hemma så borde jag ligga helt orkeslös på soffan nu. Bara vilja sova. Icke. Jag sneglar på mitt kost tillskott Kyäni här i köket och suckar förnöjsamt. Tänk om fler kunde få må så bra som jag gör mitt i allt. Jo, jag vet att jag har min stress angina. Men vad hade jag mera haft på köpet utan min Kyäni??
‘
Posted in För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Skola on mars 20, 2012| 3 Comments »
‘
Dagarna går. Vi gör så gott vi kan här hemma med Sam. De skoluppgifter som pedagogen lämnat gör han inte med oss. Vi stagnerar. Jag är rädd att han gör detsamma. Utvecklas inte. Blir inte serverad något han kan finna nyttan och nöjet av att lära. Tomgång.
Tror han känner detsamma. Dagarna går i varandra. Det gäller att finna öppningar. Lösningar. Nytänk. Han behöver sysselsättas, vilket vi gör så gott det går även det. Släpper allt vi har här hemma. 7 dagar i veckan. Klapp på axeln. Jo, vi förtjänar det.
Jag har tipsat kommunen att använda sig av Bo Hejlskov Elvéns *1) kunnande nu. Vi är på ruta ett fortfarande och det känner Sam också. Jag tror han är i behov av en skjuts i rätt riktning. Sams pedagog har varit och är fantastisk med honom. Provat så mycket. Gått bet. Gjort framsteg, men som inte på det stora hela leder till något. Tror denne är i behov av handledning, för att ha hand om hemmasittar kan inte vara lätt.
Sam lär sig det han vill lära. Ser nyttan med. Inget han hymlar om. National Geographic och Discovery är två favoritkanaler. Lärande program. Lärande fakta. Javisst. Men man kan inte mäta kunskap i det. Sätta betyg.
,
‘
Känns gott att kompisen gav Sam en chans. Att Sam var mottaglig. Utdelningen var en återfunnen vänskap. Han har även fått en ny vän via spel, en grabb i hans ålder, med samma diagnoser och likartad skolsits. Jag och pojkens mamma har sammanfört dem och Sam är så glad över denna grabb. Visserligen bor vi 25 mil ifrån varandra, men med Skype är en vän aldrig långt bort och de har haft många skojiga stunder ihop. Nästa helg åker killarna förhoppningsvis till sina kusiner också. Ytterligare ett steg framåt. Sam trivs så med dem, och så även junior.
Ja hörrni. Det skall bli en intressant resa att följa detta på många plan. Med hela Ohana faktiskt. Alla står vi inför utmaningar. Utvecklingar. Steg som förväntas tas i rätt riktning. Med rätt hjälp och stöttning skall det nog gå. Men då måste ALLA vara med på tåget och sträva åt samma håll och mål.
‘
‘*1) För er som vill veta mer:
Bo är leg. psykolog och jobbar med utbildning och handledning kring hantering av problemskapande beteende. Metoderna tar utgångspunkt i hur personalen hanterar brukaren i vardagen, inte i brukarens beteende i sig. Läser på hans hemsida att han definierar problemskapande beteende som beteende som skapar problem för personalen. Det är inte brukaren som har ett upplevt problem, utan personalen. Därför beror det på personalens metoder och känsla av säkerhet om ett beteende är problemskapande. Dessutom uppstår beteende aldrig i ett vakuum, allt beteende uppstår i samspel med omgivningen.
Det innebär att det enklaste sättet att jobba med problemskapande beteende är att få personalen att kunna hantera beteendet. Om man kan hantera problemskapande beteende är det inte längre problemskapande och man påverkar inte längre brukarens beteende på samma sätt som innan. Det har dessutom visats i forskning att det innebär att beteendet ändras fortare än om fokus är på beteendet i sig.
‘
Posted in Allt är bara bra, Föräldrartankar i diagnoslandet, Förhållandet on mars 18, 2012| 5 Comments »
,
I bilen på väg hem ifrån en gudomlig helg sjunger Tomas Ledin på radion
” Och ingenting kan splittra oss och ingenting kan söndra oss. Ingenting kan slita oss isär och ingenting kan få oss att överge varann. Stormar kanske tystar oss. Skuggor kanske slukar oss. Sorger kanske tvingar oss på knä. Men ingenting i världen kan lösa våra band”
En sång vars text träffade oss båda. Som hämtad ut vårat liv.
Ja jösses vad vi behövde denna helg efter den turbelenta tid som varit. Den var som menad att vara just nu. En nystart på vårat slitna förhållande. Tillfälle för att vara nykär. Hålla varandra i handen längs med långpromenaden ute på Haga. Prata om annat än bara praktiska saker kring Ohana. Se utanför periferin. Input av andra vyer av livet. Påfyllning av kultur, historia och naturupplevelser. Tillfälle att bara vara. Tillfälle för reflektioner. Tillfälle för åter hämtning de lux.
Tillfälle dessutom att se Prins Daniel som åkte förbi oss på vår promenad. Ha ha, lite kunglig glans är väl aldrig fel. Han åkte så nära att jag kunnat knackat på bilrutan, men Säpo bilen bakom Daniel hade nog inte uppskattat det 🙂
‘
,
Ja ni.. Vi bodde superfint. Kan varmt rekommendera Radisson Blu Royal Park Hotel i Solna. Granne med Kronprinssan Victorias vackra slott dessutom!
Vilken frukost vi fick! Så mycket gott att välja på! För att inte tala om maten i restaurangen. Kunde inte ha ätit godare. Varje tugga var en ren njutning.
Dessutom finns ju Sture badets SPA där så det passade vi på att nyttja såklart!
Och vilka promenad stråk på Kunglig mark. Jösses. Det var vackert nu trots det bistra vädret, och hur skall det då inte vara i sommar?
My love har alltid varit intresserad av fjärilar sedan barnsben, såklart att det blev besök på Fjärils museet också!
Vi skippade storstadens puls. Vi har varit där inne så många gånger förr så att vi klarade oss utan den. Vi bara njöt av friden istället. Lugnet. Tiden som bara rann stilla fram. Haga var sannerligen rätta stället för oss denna helg.
Vi tog bilen in till Cirkus. Mötte upp mina fina kusiner x 3 plus kusinfru som sett föreställningen innan oss, helt oplanerat. Hann kramas och ha trevligt en kort stund innan vårat sällskap slöt upp ifrån Uppland.
Det blev 3 rätters på vita linnedukar. Mat som jag aldrig skulle kunna laga. Lika gott som dyrt. Go vännerna som alltid är lika trevliga att träffa ♥ Avslutningsvis Robert Gustavsson på det med sin iller Göran så man skrattade härligt gott.
Kan säga att jag somnade med ett stort belåtet leende på läpparna i natt. Vilken helg! Makalös på alla vis!
Här hemma hade allt flutit på så bra. Barnen med farmor/farfar/mormor som back up. Utan dem hade vi aldrig kunnat åka. Vi är båda så tacksamma för det. Mer tacksamma än någon kan ana. För detta var stort för oss. Det som bara tas förgivet av så många andra.
Men nu vill vi inte vänta två år tills nästa romantiska tripp igen. Det kan räcka med ett.
‘
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Posted in För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Förhållandet on mars 16, 2012| 4 Comments »
‘
De låter oss åka bort över en helg. Välbehövd. Svår att genomföra. Dels med ekonomi. Dels vem som tar killarna för så lång tid. Dels att vi bara är lediga ihop en helg helg var tionde helg.
Vi fick pengar i julklapp. Älskade mamma gav det hon skulle behöva behålla själv. Sina sparpengar.
” God Jul Mamma Z och Pappa P. Nu åker ni bort en helg och barnvakt ingår”
Vi har sålt en del på Tradera. Blocket. Nu kan vi unna oss finmiddag ute också. Hasselbacken. Tre rätters. Ett glas rött. Bor på Coop Medmera hotell. 2 nätter. 4 stjärnigt. 1 500 kronor för oss båda. Nymanglade lakan och en överdådig frukost. Inte fy skam alls.
Vi kommer att ha sällskap av nära vänner i livet ena kvällen. Som känner oss på alla plan vid det här laget. Ovärderliga sådanna. My Loves barndomsvänner. Som stannat kvar genom tid och allt det som hänt med Ohana.
Robert Gustavsson på Cirkus. Mamma Z som druckit rödvin. Jag kommer att bli bra fnissig. Skratta gott. Det är jag fan värd.
‘
‘
Killarnas farmor och farfar tar första dygnet vi är borta denna helg. Jo, för det skall vi vara. För första gången på två år. Kan ni fatta hur denna kärlek övervinner? Den som sällan får någon vård. Gödning. Åter hämtning. Egentid.
Tobbe längtar. Det är sällan han träffar sina farföräldrar då de bor en bit bort. Rå om dem själv. Han längtar efter dygnet med mormor fast de ses flera gånger i veckan.
Jag längtar efter storstadens puls. My Love och jag i vårsolen i Hagaparken. Kanske en picknick korg med. Lite bubbel. Göra sånt vi aldrig gör annars. Spa på hotellet. Dricka dyrt kaffe i Gamla stan. Bara ta hänsyn till oss. Kärleken. Den som bitvis försvinner och vi fångar upp den i grevens tid. Gång på gång.
‘
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Posted in Allt är bara bra, Barnens reflektioner, För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Skola on mars 14, 2012| 2 Comments »
‘
Så många reaktioner på mitt förra inlägg. Så många som skrev på FB i de slutna forumen jag är med i. Mitt ödmjukaste tack för era ord. Peppning. Kärlek. Vilken underbar hejaklack ni alla är ♥
” Du har förmågan att klä dina ord i känslor och inga böcker i världen kan bättre beskriva hur vardagen är med denna problematik än vad din blogg gör” . Jösses Amalia.
”Du har gett mig och lärarna på min sons skola en förståelse. Min son har själv valt att inte berätta om sin asperger för alla i skolan, men lärarna vet”. Ännumera jösses Amalia.
Jag berättade för killarna om vad ni skrivit. Vad ni tycker. Junior blev stolt över hur hans liv kan hjälpa ett annat barn, i en annan skola. Därför att jag berättar. Därför att hans lärare läser min blogg. Får bättre förståelse. Jag är lika stolt jag. Stolt över mina barn som inte vill hymla om sina problem de tampas med.
Sam ser inte sig själv som ett problem. Han ser mera omgivningen som ett. Junior börjar själv lägga pusslet varför han föll så hårt, varför han mådde och gjorde såsom han gjorde. Även han börjar inse att så mycket är yttre påverkan från många håll. Hur i händerna han är på skolan. Så beroende av rätt stöd och förståelse.
‘
‘
Det Junior sade igår blev jag så stolt över. Så jävla glad att all kamp, alla åtgärder nu börjar skymtas. Resultatet.
” Mamma, jag börjar fatta att jag kan bli vad som helst när jag blir stor. Men då måste också skolan fortsätta hjälpa mig när jag slutar på resursgruppen. Lova mig att det blir så”. Så viktigt. Annars är allt bortkastat.
Vilket enastående jobb de gjort med honom. Dessa tre lärare. Gett han självkänslan tillbaka. Tron på sig själv. Förmågan att lyckas, bara man inte själv ger upp.
Han låg och fantiserade om vad han kunde jobba med som vuxen. Ridån har gått upp. Han ser horisonten och vet att han kan vara en del av den. Det är inte kört som han trodde för bara ett halvår sedan. Men han kikar försiktigt upp. Vågar inte riktigt tro att denna känsla kan vara sann. Att möjligheterna faktiskt finns.
Sam och jag fick en bra förmiddag ihop. Jag skippade de skolämne som vi blivit ombedda att göra då pedagogen har ledig vecka. Han bara går igång på de fåniga uppgifterna som han säger själv. Ser inte nyttan med att lära sig vattnets kretslopp. Läsa engelska böcker han inte är intresserad av.
Vi åkte och tvättade bilen istället. Satt och pratade om Dalai Lama, om Tibet, om Buddismen undertiden som biltvätten gjorde sitt utanför. Säkert lärde han sig något av det, även om jag inte är den bästa läraren.
Vi åkte ut på en liten fotonad och gick en kortare promenad runt slussarna. Jag bjussade på köpt Kinamat på hemvägen, då han äter minimalt och nu var sugen på friterade räkor. Ja då tar man alla chanser till att få han att äta. Och då får en köplunch kosta 108 kronor.
I skrivandets stund hopps jag att Junior fick den toppendag han länge längtat efter. En utedag med resursgruppen. Pimpla och grilla korv. Med lärare han med tiden fått förtroende för. Som han tycker om. En av de manliga vet jag har blivit en viktig förebild.
Idag är en bra dag. Jag ber gärna om en repris imorgon.
‘
‘
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Posted in Barnens reflektioner, För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Ohana, Sommarpratare on mars 12, 2012| 18 Comments »
‘
Gång på gång blir denna blogg ifrågasatt. Jag stöter på det till och från. Från de som bryr sig och bara vill killarnas väl och ve. De ängslas över vad min öppenhet leder till för deras skull. Jag tar aldrig illa upp att så sker. Tro mig. Och tro mig när jag säger att jag tänker mer och mer på vad denna blogg kan innebära för deras skull.
Jag undrar hur många gånger jag vädrat detta genom alla år jag bloggat. Nu när jag är inne på mitt femte år som blogg mamma. Jag har hela tiden varit så öppen med vårat liv, mina tankar och stundtals killarnas.
Jag tänker på Sixten Herrgård som gav Aids ett ansikte. Eva Dahlgren som stod upp för en kvinnas rätt att älska en annan kvinna. Gav det ett ansikte.
Båda avdramatiserade något vi bara visste vagt om. Såg det som främmande. De öppnade upp så mycket för så många. Underlättade. Gav det mera förståelse.
Skillnaden är att de valde det själva. Mina barn har inte gjort det ifrån början. Sam var 8 år och Junior 6 år när Meus Ohana föddes.
När jag blev tillfrågad att vara sommarpratare 2010 i P1 inför en halv miljon lyssnare blev frågan aktualiserad. Jag var tvungen att ha Sams godkännande om att få prata om honom. Han skulle synnerligen bli synliggjord. Minns vad han svarade mig då, 11 år gammal.
” Men mamma, det är väl bara bra om någon som du pratar om någon som mig. Det är så många som inte kan ett skvatt om adhd, för det har jag redan märkt. Så prata du mamma, prata så att andra begriper bättre”
‘
‘
Jag ställde nu båda mina barn inför samma fråga. Frågade de hur de tänker till att jag skriver om dem här. Så öppet. Så naket. Nu är de 13 och 11 år. Tänkande individer. Reflekterade. Börjar se sin omvärld. Berättar att det är många som vi både känner och inte känner som läser om oss. Ohana. Vad vi har att vinna på det. Att förlora.
‘
” Men vad dryg du är mamma. Jag har ju sagt förut att det är okej och det är det fortfarande” säger tonåringen och suckar. ” Jag vill veta vilka som läser” sade Junior men hade inga andra invändningar.
Jag förtydligade att det är några ifrån skolan som läser. Några vänner. Några släktingar. Bekanta. Ytliga bekanta. Politiker. Kändisar. Främlingar. Alla i ett behov av att lära. Lyssna på en vardag som för dem är helt främmande.
Ingen av dem skrek rätt ut. Inget bestämt nej. Ingen olustkänsla av det jag berättar om. Att jag berättar om dem. Deras svårigheter i sina unga liv. Kanske greppar de att syftet är gott. Har alltid varit.
Vad hade hänt om inte Eva vågat öppna upp? Brutit isen? Likaså Sixten? Hur lång tid hade inte processen då tagit?
Visst finns andra som pratar om liknande liv som mig på sina bloggar. Jag skulle kunna tystna helt. Bespara mina barn det offentliga, även om jag bloggar under fingerade namn och inte visar ansiktsbilder på dem. Då jag finns med både namn och bild numera i media så är det så, att de som vet vem jag är, per automatik vet vilka mina barn är.
Visst kan jag starta upp från noll. Få ett fåtal läsare på en helt anonym blogg. Men det bär emot. Nu när varje inlägg har runt 700- 1 000 läsare så känner jag att det jag skriver kan få större ringar på vattnet än jag kan ana. Jag har börjat att ”nå ut” även om det så sker till en ”liten” skara i jämförelse med andra. Och jag är försiktig med det jag skriver. Så många gånger jag skulle vilja basunera ut allt, men inte kan.
Jag litar på mina barn. Jag litar på de som ni läsare sagt tidigare till mig. Men måste ändå fråga en sista gång.
Vad händer om jag tystnar?
‘
K R A M I S A R M A M M A Z
♥
Jag har lagt till en picbadges på min Fb för att hedra denna unga kille som jag skrev om i förra inlägget.
Både han och alla andra unga med NPF diagnoser som valt att ta sina liv.. Göra det jag kan för att förhindra att det sker igen ❤
Lägg gärna till den ni med..och Martin får allt vackert hänga med i min profilbild ett tag till *skratt*
http://www.picbadges.com/for-alla-med-npf-diagnoser-som-inte-far-hjalp-i-tid/2518841/
.
Posted in För att det skall bli bättre, Förändringar via politiken, Jobbigheter on mars 9, 2012| 5 Comments »
‘
Det värsta har hänt en bloggmamma som var en av de första jag lärde känna här ute. Hon skrev precis som jag i en blogg om livet som mamma till barn med diagnoser. Det är nu 3 år sedan och vi har följts åt till och från.
Hennes son valde idag att ta sitt liv. Unga pojken. Livet tycks ha blivit för övermäktigt. För svårt att leva. Gjorde allt för ont.
Jag tänker så på henne idag. På de syskon som blev utan en storebror. Kommer att tänka många stunder framöver.
Vad är det överlag som driver en ung människa till att inte vilja leva? Dum fråga, jag som nyligen varit i kontakt med de känslorna. Men det borde vara skillnad på viljan att fly livet när man är tio år mot tjugo. Man borde tänka annorlunda när man precis blivit vuxen. Förstår bättre vad ens handlande leder till.
‘
‘
Tänker så på allt man kämpar för. Som hon har kämpat för. Roddat ett ungt liv. Roddat det rätt men ändå så blev det fel. All kärlek kunde inte läka. Kunde inte rädda.
Tanken är tung. Stärker samtidigt. Vi MÅSTE hjälpa våra unga med diagnoser. Ge dem allt stöd och förståelse som de kan tänkas behöva. Kanske räddar vi många liv. Kanske inger vi hopp. Framtidstro?
Låter dem VÅGA LEVA ♥
Åh min fina bloggvän. Jag gråter med dig ♥
‘
Min profilbild på FB idag som jag vet många av oss har idag.
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Posted in För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Förändringar via politiken, Skola, Tankvärt, tagged hemmasittare on mars 8, 2012| 2 Comments »
‘
Tänk, tänk om alla kunde känna den uppbackning som vi gör. Ifrån alla instanser. Att viljan finns. Kanske inte kunskapen alltid. Men viljan till att se problemet och finna vägar att tillrätta lägga det.
Jag andas ut. Nätverksmötet är över och blev riktigt bra på många plan.. Jag behöver inte strida för mina barn, inte på det lokala planet. Allt det jag inbillat mig besannades inte. Långt ifrån.
Jag satt och tänkte på så många föräldrar jag kommit i kontakt med på mötet. De i samma sits. Och hur hjälpen uteblir helt eller delvis. Här bor vi i en kommun med rätt tänk, lyhördhet.
Jag lade fram ett alternativ jag funnit för att hjälpa igång Sam. Jag fick inte ett rungande ja, men inte heller ett nej. De skulle undersöka saken. Avväga. Det är pengar inblandade. Igen. Om det inte skulle belasta ekonomin kanske det skulle blivit ett ja på stående fot.
Förbannade pengar. Jag tänker på det jag spånade på häromdagen och det gör mig så upprörd ännu.
‘
Aldrig aldrig jag har hört mina läkare sagt på ronden ” nej tyvärr kan vi inte behandla denna sjukdom då den är för dyr”.
Läkaren SER PROBLEMET och sätter in åtgärder. No matter vad det kostar. Jag har varit med behandlingar som kostat tiotusentalet kronor. Aldrig har en läkare backat för det.
Men våra barn. Deras liv som står på spel. En spolierad skolgång. För att inte tala om deras psykiska ohälsa.
Den kan man äventyra. Därför att man är tvungen att ifrågasätta om man har råd att sätta in rätt hjälp!
Jag anklagar inte rektorn. Skolchefen. Men jag tittar högre upp i ledet. Björklund och kompani. De som styr landet nu och har förmåga att ändra på detta. Se till att pengarna finns där.
Läser Lärarnas Nyheter. Blir ännu mer förbannad. Nu är det inte bra för min hälsa att bli det. Yes I know. Men kan inte låta bli att ta del av texten där det bla står
”En individ som inte är arbetsför kostar mellan tolv och femton miljoner under sin livstid. Lägger man till alla de insatser som kommer att behövas i form av olika rehabiliteringar, psykiatrisk vård med mera hamnar man långt över denna summa. Det är svårt att beräkna antalet hemmasittare eftersom en inventering aldrig gjorts, men det är inte orimligt att anta att det totalt handlar om cirka 2 000 i Sverige.”
En misslyckad skolgång leder inte till utbildning och jobb. Oftast. Undantag finns. Jag hoppas innerligt att Sam fixar detta ändå. Att samhället hinner öppna upp och tänka om.
Nej. Barnen får inte kosta pengar nu. Men hur blir det sen då? Är det något bättre alternativ?? Att han kan komma att kosta samhället 15 miljoner därför han inget får kosta nu??
‘
.
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Läs hela artikeln här http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/02/23/hemmasittare-hamnar-mellan-stolar
‘
Posted in Föräldrartankar i diagnoslandet, Tankvärt on mars 7, 2012| 3 Comments »
‘
Jag lyssnade på Mark Levengood på radion igår. Denna underbara människa med så många klokheter sagda. Han säger på sin finlandssvenska som når rakt in i mig ifrån bilradion.
” Det finns ett liv som igenterligen är mitt och det är inte det här..”
Hur många gånger har man inte känt så? Att jag lever mitt liv, men inte på det viset som jag skulle vilja ha det. Och hur mycket kan jag påverka själv?
Mark satte ord på en känsla jag haft så länge. Men som jag inte kunnat formulerat mig så klart i ord. Nu kom den och den får sannerligen mig att sätta fart med att förverkliga så mycket hos mig själv. Snart 42 fyllda. Jag ser hur fort livet går fram. Hur rynkorna smyger sig på. Timglaset som aldrig upphör med att rinna.
Jag ser hur livet ger och tar många gånger på jobbet. Många som räddas till livet. Många som ger vika för krafter vi inte kan rå på. Livet som får ett snörpigt slut, många gånger alldeles förtidigt.
Jag vill byta spår. Färdriktning. Det är inte försent med att förverkliga sig själv. Bara en hel del omständigare när man lever det tungrodda liv som man gör. Jag måste bara se möjligheterna till att göra det. På vårat sätt som passar Ohana.
‘
‘
Jag skall göra en lista som bara är min egen. Se den och känna att allt faktiskt är möjligt. Ett steg i taget. Små. Stora kliv. Men aldrig stå still och bara se hur livet rinner igenom mig utan att jag är delaktig i det själv. .
Tanken kraft är stor. Större än vi tror. Med den har vi förmågan att påverka. Förändra. Både min värld och min omvärlds. Jag känner själv hur passiv jag varit allt för länge i många saker som rör mig själv. Det har fått stått tillbaka pga de jag älskar mest på denna jord. Mina barn. Och jag har sannerligen behövt lagt allt annat åt sidan. 100% focus på dem. Ni som följer mig vet varför.
Så tack Mark för din mening. En enda mening som satte pendeln i rörelse igen. Gav mig en knuff framåt. ”seså Mamma Z, ta för dig nu, ta tag i saker du bara tränger undan och hela tiden tänker sen sen sen”
Rekommenderar er varmt att lyssna på hela inslaget med Mark som kan få den suraste Surtant att le, åtminstonne litegrann http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2151
‘
K R A M I S M A M M A Z
♥
.
Posted in Barnens reflektioner, För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Förändringar via politiken, Jobbigheter, Skola on mars 6, 2012| 2 Comments »
‘
På Torsdag är det stora dagen D. Jag känner tusen fjärilar i magen redan. Så ängslig över vad som kommer att sägas. Främst hur vi föräldrar skall bedömas. Jag vet att vi gjort det vi kan och lite till, men det hjälps inte. Oron finns där ändå att vi skall bedömas felaktigt. Att jag skall sitta där och grina över hur läget är. Grina för att ingen förstår hur fan det känns med ett barn som inte går i skolan. Där jag ser att samhället inget har att erbjuda honom när studierna kanske går käpprätt åt helvete. Grina för all kamp vi för har varit förgäves so far beroende på vad som sägs och hur..
Skolchefen. 2 rektorer. Bup och Hab. Sams pedagog på plats. Jag kommer att lägga fram ett förslag som jag inte vet alls hur det kommer att mottas. Är jag ute på en terräng jag inte har att göra med eller kan jag påvisa den för skolans värld att den finns? Ingen aning. Men man läser och läser på nätet så att ögonen stundtals blöder. Söker kunskap. Söker input. Nya tankar. Nya ideér. Nya lösningar. Men är det mitt jobb? Igenterligen? Jag är inte skolan. Den som skall ansvara för att undervisningen fungerar. Men ändå gör jag det. Gräver. Är detektiv. Läser och diskuterar mycket på den slutna gruppen på FB, Crescat scientia. Föräldrar i liknande sits. Med liknande tankar.
‘
‘
Sam sade något så klokt igår om sin sits. Då jag förklarade att när den dagen kommer och han är på en anställningsintervju och arbetsgivaren gillar honom skarpt. Så skarpt att han har chansen att få jobbet. Men så är det två stycken till som har samma chans, och de har gått ut skolan och fått betyg.
”och vadfan har jag att visa upp då? Att jag gjort ett halvt papper varje dag under hela min skoltid? När dom gått 5-6 timmar varje dag? Jag kommer aldrig att få ett jobb då”
Shit vad den grabben har koll på läget. Och så rätt. Så jävla sorgligt. Hur skall jag peppa inför framtiden då? Men den känslan i magen kanske det är därför som han ger upp skolan? Det är redan kört? Allt som pedagogen kommer hem med inte räknas? Lära sig ? Till vilken nytta då när det ändå inte leder till något?
Livrädda. Jo. Jag börjar bli bra på det. Vi båda. Dra upp mina barn då de sjunker som stenar. Motivera. Peppa. Förklara så gott det går. Men när omvärlden ser ut som den gör så är det bannemig svårt.
Vad har politikerna för planer när det ser ut som det gör nu? Vad finns det för ess att servera när han är 19 år och skall ut i arbetslivet? Outbildad men ändå bra på det han är motiverad till att göra??
‘
Tack alla för den fina respons ni gav My Love för hans inlägg i Söndags 🙂 Är övertygad om att tyckte det var kul och att han gladerligen gästbloggar hos mig framöver! Dessutom så var det ett himla trevligt inlägg med tanke på vad som hade hänt. Det ofattbara.
‘
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Posted in Uncategorized on mars 4, 2012| 22 Comments »
WOW! vilken dag det blev idag.
Mitt första inlägg på bloggen är ett spontant ”detta måste få delas” moment å inget tjat från frugan:)
Det var så att mormor z hade förberett killarna på att hon ville ta med dom till Borlänge och en släkting till henne.Sam va helt med på detta, då det skulle ätas på en av de stora hamburgerrestaurangerna efter besöket. Men vis av tidigare bakslag när det gäller att åka någonstans(att han backar i sista sekund) va man inte sådär jätteövertygad om att det skulle gå.
Lördagen kom. Sam satt som vanligt på morgnarna, och spelade vid datorn. Telefonen ringer och det är en av hans gamla bästisar som ringer
jag smyglyssnar på samtalet:
”ja vi kan va, men vi ska till borlänge å hälsa på nån släkting,men du kan följa med så åker vi och badar i badhuset i efter besöket…”
Badhuset i detta fall är ett Äventyrsbad
Jag blev så paff att jag var tvungen och fråga vad som blivit sagt. Jag hade hört rätt. Han skulle åka å bada!!!
Jag var tvungen å då kolla med Mormor Z hur hon ställde sig. Det enda hon ville var att ja skulle med å bada. Värre uppoffringar har man ju gjort ska jag säga. Fick släppa allt här hemma med eventuell dagordning om vad man borde gjort och leta reda på badkläder för oss.
När sam och forne kompisen kom ihop var det som de aldrig varit ifrån varann så länge som det nu blivit. De drev med varann,mig,brorsan,mormor z som aldrig förr. en ren fröjd.
CHOCK 1:
Det skulle börja med att ätas. Det var sam helt inne på. Väl framme så hade kompisen övertalat sam att de skulle äta inne i restaurangen. Han har inte varit inne på en MAX restaurang på 2 år säkert. Men han kliver glatt in i en fullsatt restaurang(Lördag em på sportlovet…)å berättar vad han vill ha. Utan att ens verka tycka att det är ett dugg jobbigt med LÅNG kö och mycket folk. Han går och sätter sig vid ett bord,inte avskillt alls som han ”Brukar”göra utan på en bra plats för alla. Inga axlar i öronnivå, ingen huva att gömma sig under. Får sin mat, äter lika lite som han brukar trots en jättebeställning. Går sen och slänger sin egen mat vägen dit är ju full av folk å mycket sorl. Det verkar inte bekomma honom ett enda dugg.
Efter ett lyckat restaurangbesök var det dags för fika hos Mormor Z:s kusin. Sån tur är har hon 2 hundar som jag blixtsnabbt tänkte att detta blir en inkörsport till att fånga hans tid. Han busar jättemycket med dessa 2 jyckar och berättar om sin farbrors hund och hur den hunden beter sig och lite om sin farmor å farfars hundar. Den som suckar är lillebror för han vill bara åka och bada. Samma sak här. Inga axlar i öronhöjd, ingen huva att gömma sig under. Pratar med mormor z:s kusin en del också. Vi stannar säkert 30-40 minuter där.
CHOCK 2:
Badet. Ser på parkeringen att det kan vara mycket folk, men eftersom det är sporthall,gym,äventyrsbad i samma så hoppades jag på att det skulle vara ”lagom” mycket.
Jag påpekar detta för sam- ”Ja men pappa, det är ju sportlov! och sen är det väl Lördag idag?”……Hoppsan
Kliver in… Det är verkligen Sportlovslördag. Hua tänker jag och funderar ut hur jag ska kunna dra ut på tiden. Det behöver jag inte göra. Kompisen drar med honom 3 gånger i en vattenrutschbanan. Han åker ”fors” ett par gånger. På detta bad kan man även simma ut så man simmar utomhus. Även detta görs ett antal gånger. jag frågade honom även i badet om hur han upplevde det. Han tyckte det var jobbigt i början men han vande sig ”…och sen är det ju sportlovshelg…” Det sista vi gör i badet är att alla killarna går till hopptornen inne i en annan del av badhuset. Ett par hopp och sen är det KOMPISEN och inte sam som tycker det är nog. Killarna verkar överens och vi kliver upp.
På hemvägen glider gemenskapen under utflykten ut till att kompisen följer med hem och äter middag. Efter middagen häver sam ur sig att det ska sovas ihop….Både mamma zoffe å ja tittar på varann som om vi vunnit 20 mille på joker eller något.
SAM vill ha en kompis sovandes hos sig inatt!
När man nu refererar dagen är det som att allt är som ”normalt” och denna buckliga krokiga vindpinade värld vi levt i är som bortblåst.
Tänk om Kompisens återkomst kan få sam mer på banan igen än tidigare?
De 20 miljonerna idag var:
Han gick in på en fullsatt restaurang utan att protestera
Han badade i 90 minuter i ett sportlovsfullt äventyrsbad
Han har förmodligen fått sin bästa vän tillbaka
Posted in För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Förändringar via politiken, Skola on mars 2, 2012| 3 Comments »
‘
För vilken gång i ordning jag skriker mig hes inför politiker på toppnivå vet jag inte. Lika lite som jag vet om Jan Böjrklund verkligen läst det jag skrev. Lika osäker är jag om detta är ett standard svar som de bara trycker enter på till alla som skriver och marar.
Jag vill iallafall delge er hur de tänker kring barn som mina, för jag gav dem en kort resume av det jag skrivit om här på bloggen sedan höstterminens start.
”Hej
Jan Björklund tackar för ditt brev och dina synpunkter. Han har bett mig, som medarbetare i den politiska staben, att svara på ditt brev.
Om en elev har behov av särskilt stöd, framgår det mycket tydligt av skollagen vilka skyldigheter rektorn och skolan har. Rektorn ska se till att behovet utreds skyndsamt, och om utredningen visar att eleven behöver stöd ansvarar rektorn för att ett åtgärdsprogram utarbetas. Av åtgärdsprogrammet ska framgå vilka behoven är, hur de ska tillgodoses och hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas. Om skolan inte ger tillräckligt stöd bör man först och främst prata med rektorn på skolan. Om inte det ger resultat kan man kontakta ansvarig tjänsteman i kommunen, eller styrelsen för skolan om det är en fristående skola. Om inte det heller hjälper kan man göra en anmälan till Skolinspektionen, som utreder och åtgärdar denna typ av brister.
Eftersom skolan står under kommunalt huvudmannaskap ligger, vare sig man vill det eller inte, ett stort ansvar på kommunen när det gäller skolan och uppfyllandet av de krav som finns i skollagen och andra bestämmelser. Dessvärre finns det en del kommuner som inte tilldelar skolan tillräckliga resurser, vilket bland annat går ut över de elever som är i behov av särskilt stöd. Men så länge skolan står under kommunalt huvudmannaskap är kommunernas resursfördelning till skolan inte något som regeringen har befogenhet att påverka.
Detta kan man tycka är dåligt – Folkpartiet vill till exempel att skolan ska återförstatligas för att komma till rätta med den ojämna kvaliteten mellan skolor som kommunaliseringen gett upphov till. Men i dagsläget är det så det ser ut. Det som kan göras på nationell nivå är att utfärda generella lagar och regler om verksamheten i skolan, såsom de om stöd till elever med särskilda behov.
När det mer generellt gäller den psykiska hälsan bland elever, satsar regeringen 650 miljoner kronor åren 2012-2015 för att stärka elevhälsan. Den största delen av satsningen är ett statsbidrag som kommuner och skolhuvudmän kan söka för att anställa fler skolläkare, skolsköterskor, skolkuratorer, skolpsykologer, speciallärare och specialpedagoger. De som får statsbidraget ska göra en långsiktig förstärkning av antalet anställda i elevhälsan.En annan del av satsningen utgörs av fortbildning för personal inom elevhälsan.
Med vänliga hälsningar Emma Söderberg Majanen
Departementsledningen Utbildningsdepartementet
emma.soderberg-majanen@education.ministry.se
‘
‘
Tänk om det kunde ÖRONMÄRKAS pengar till våra älskade ungar? Riktade medel som verkligen GÅR till utbildning i skola och rätt sådan. Lika över hela landet. Nya riktlinjer. Visst behövs det fler specialpedagoger, inget snack om det, men jag har en känsla av att ALLA lärare behöver ha handledning och kunskap kring adhd/asperger/autism.
Men inte ett ord hörrni, inte ett ord från Björklund om hur man tänker kring elever som blivit hemmasittare, mer än att det är kommunens ansvar. Vad finns för tankar kring dem och hur kan man hjälpa dem längre fram? Vad kan man erbjuda Sam för skolhjälp längre fram då han kan tyckas vara med på tåget? Måste han läsa allt det som skollagen säger? Kan han lyckas ändå i samhället? På sina premisser?? Begränsad skolgång för det kanske då han tillåts att lyckas?
Någon politiker som vågat tänka den tanken ens ??
Påminner om namninsamlingen jag är delaktig i. Snart 2 000 namnunderskrifter. Fler än jag som reagerar på att det är som det är. Men vi måste bli flera. Det känns som om vi aldrig blir lyssnade på annars.
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217
.
‘
K R A M I S M A M M A Z
♥
I gruppen jag startade upp på FB finns nu över 80 medlemmar, alla är vi föräldrar till barn vars skolgång havererat nästintill helt eller totalt. Crescat Scientia som är latin och betyder ”Må kunskapen växa” . Vi skall inte stå ensamma i denna kamp. Det är tufft nog ändå som det är!
http://www.facebook.com/groups/364971846863396/395088140518433/?notif_t=group_activity
‘
‘
‘
Posted in Barnens reflektioner, För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet on mars 1, 2012| 4 Comments »
Äntligen. Solen, den som kan värma så skönt. Den som lockar ut bleka barn. Det finns plötsligt en anledning till att gå ut. Vi grillar korv. Det hettar skönt. Bränner lätt på kinderna. Den enkla lunchen smakar gudomligt.
Det händer saker här hemma som jag på ett vis vill förmedla om men på ett annat vis inte alls.
Nackdelen med att min blogg blivit så pass offentlig. Så många vet vem jag är. Vilka killarna är även fast jag inte visar dem med ansiktsbilder. Det är långt ifrån en anonym blogg. Jag har stuckit ut hakan allt för många gånger i det offentliga.
Detta evinnerliga avvägande. Vad kan berättas eller inte? För vems skull målar jag ut oss? Till vilken nytta? Vad vill jag få utav det? Hur mycket kostar det på för mina barn det som sägs här?
Jag vet att ni är många därute som sagt till mig att denna blogg hjälpt er på ett eller annat sätt. Många som inte vetat någonting om liv som mitt som fått en annan förståelse för det. Jag berättar med stora penseldrag. Går sällan in på detaljer.
Tobbe har vi hämtat upp ifrån sjöns botten. Livräddat. Vi har nått vattenytan nu. Andas frisk luft. Kan koppla av för ett tag. Han mår bättre, men ändå inte optimalt. Det är nu vi skall förmå han att simma in till land. Till det trygga. Vi har en lång väg in, men vi är på väg. Det blir bakslag. Kallsupar. Men vi tar oss upp hela tiden.
‘
Kaffepremiär ute idag
Sam börjar jag ha många tankar kring just nu. Stundtals tunga. Så mycket som händer i tonårs kroppen. Så många nya tankar. Reflektioner. Infallsvinklar. Så mycket som kommer i kapp honom nu. Tankar på framtiden. Tankar på hans egna sits just nu. Det gäller att peppa rätt. Att lägga fram saker rätt. Förmå han att tänka saker som han borde tänka på.
Det gläder mig att berätta att hans forna bästis är här i skrivandets stund. De har inte setts på ett år snart. Sam drog sig undan allt och alla när han mådde som sämst av skolan och allt omkring det. Han har saknat sin vän men inte vetat hur de skall hitta tillbaka. Hur umgås man när man snart är 14? Då man inte har leken gemensamt? Hur ”är” man?? Detta kall pratande. Vad är det för regler som styr umgänget då? Hur fördriver man tiden ihop så att den blir behaglig?
Jag håller tummarna så att det vitnar. Att det skall funka idag för dem båda. Sam är saknad av vännen också. De var så tighta under så många år. Var som ler och långhalm. Som Bill och Bull. Ständigt tillsammans. Ständigt flamsande. Det tog lika tvärt slut som en bilolycka som smäller rakt in i en bergvägg i 110 km.
Ute skiner solen än. Sinnet har sol sedan helgen som gick med mina fina bloggvänner. Jag kommer på mig än att le sådär fånigt vid alla minnerna vi fick. Jag ler lite barnsligt åt också att vi ser ut att bli ett härligt gäng som åker på Ladies Night premiären. Vi blir nog bortåt 10-12 stycken vad det ser ut som just nu.
Tar ett djupt andetag. Andas. Hinner njuta åt det som är njutningsbart. De andra låssas jag inte om idag.
‘
K R A M I S M A M M A Z
♥
‘
Meus Ohana 