Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

Snart är denna namninsamling uppe i 2 100 namn. Tänk om det kunde bli 3 000. 4 000. 10 000.
Är det först då som politikerna lyssnar på oss?? Ser våra barn och gör det som behövs?? Action NU TACK !!

DU kan göra skillnad med att skriva under. Sprida detta! Tillsammans kan vi förflytta berg. Kom ihåg det ♥

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

Do I really see what’s in his mind
Each time I think I’m close to knowing
He keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Minns ni sången som Abba sjöng? Som Björn skrev den känslosamma texten till? När han insåg att barnaåren började vara över. Att dottern Linda var på väg till sitt egna liv. Att man tappar taget om dem.
Jag har inte riktigt greppat texten förrens nu. Det är nu den tar tag i mig mer på riktigt. Så mycket vi gjort genom tid som aldrig kommer tillbaka. Sånt man gör i småbarnsåren. Som man tar för givet att man föralltid skall göra med sina barn. Skratt. Förstår man inte bättre ibland?
Redan nu sitter jag och tänker tillbaka med en smula vemod. Tid är föränderlig. Jo jag vet. Men nu har den även drabbat mig.


Små kalla fötter som kröp under täcket. De kladdiga pussarna. Timmarna på golvet med berget av lego intill. Utflykterna. Lekarna. Äventyret som var med oavsett vad vi än åkte eller gjorde. Nyfikenheten. Lusten att upptäcka.

Jag kan förstå varför somliga väljer att skaffa en sladdis. Förlänga allt detta ljuvliga. Förmånen att vara en sådan stor del av deras liv för så lång tid. Vara den som påverkar så vilka de blir, vara med att forma en del. Finnas där. Blåsa på de sönderskrapade knäna. Trösta och vara den enda på denna jord som stundom förstår dem.

Med tiden misnkar mamma rollen. Annat tar över. Förhoppningsvis. De entrar tonåren. Vuxenvärlden.
Det kommer en dag då man inte längre är en del av denna värld. För dem kommer man bara var ett minne som bleknar med tid. Minnena som kallades för barndomen. Och tills nästa generation är allt detta glömt.

Tiden som jag börjar sörja så smått att den försvinner ur mitt liv. Den finns det ingen jäkel som sörjer om hundra år..

Then when he’s gone there’s that odd melancholy feeling
And a sense of guilt I can’t deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

När våren kommer väcks allt till liv. Igen. Efter en lång dvala. I väntan på  att åter födas på nytt. Knopparna på träden, krokusarna som ny vaket sträcker sig mot värmen. Fåglarna sjunger och det doftar sommar stundom.

Även vi vaknar till liv. Blommar upp en smula på nytt.
Jag ser med tillförsikt på en vår och sommar då Sam inte mår som han gjorde i fjol.  När allt blir mer hanterbart. Att vi inte förblir låsta vid hemmet. Att skolan gör de som de kan för honom just nu. Inte skyndar på. Inte viner med piskan på varken han eller oss. Vi har haft bra möten med skolan. Min önskan är att den uppbackning vi nu fått, den förståelse, skulle finnas hos varenda rektor ute i landet. Varenda skolchef och varenda politiker. Så är det inte dessvärre.

Jag är administratör för gruppen jag startat upp på Facebook.  Crescat scientia. Vilket är latin och betyder” – Må kunskapen växa. En sluten grupp där vi föräldrar till barn som min Sam. Hemmasittare. Barn som håller på att falla igenom i skolans oförstående värld många gånger. Som är hemma helt eller delvis ifrån skolan. Där skolan antingen gör vad de kan eller skiter totalt i dessa barn.

Jag får ta del av så mycket att de gör mig spyfärdig. Inte på dessa barn. Inte på deras kämpande föräldrar som stångar sig blodiga. Blir sjuka på kuppen. Både barn och vuxna.
Det jag inte kan fatta är att det är så här illa ställt på många ställen i landet. Att man famlar i mörker och ibland inte alls. Att skolan många gånger gör våra barn sjuka. Skapar psykisk ohälsa som vem f-n vet vad det leder till. Förgör deras framtid.

Varje gång jag släpper in en ny medlem i denna grupp är det som att få en käftsmäll. ”Jahapp, ännu ett barn som fallerat. Som inte fått hjälp i tid” kan jag känna.
Just nu är vi 112 föräldrar. Vilket innebär minst 112 barn ♥

Vi hade ett kanonbra möte kring junior i veckan. Det blev saker sagda där som fick mig att känna mig så stolt över mina medmänniskor, de som är med och påverkar hans framtid. ” Det är dags att inse att det är inte barnet som har problem, utan skolan som inte alltid kan möta upp på rätt sätt”.
Kan det vara ett mantra som kan delas ut till varenda en som har med våra barn att göra? Att det sitter i ryggmärgen? För jösses vilken underbar skola som skulle kunna finnas då för våra barn. Vilket paradis istället för de helvete många många barn upplever skolan som.

Jumior skall få skynda långsamt tillbaka till klassen. Det skall hela tiden stämmas av hur det går, anpassas efter honom. Nu skall han landa mjukt och aldrig mer behöva falla såsom han gjorde i höstas. Det var alla överens om och bara den känslan är guld värd. Min energi kan gå till annat. Jag vågar luta mig tillbaka och känna att skolan gör det som de skall just nu och jag kan lita på dem.

Ja. Vilken vecka det blev. Omtumlande på många vis. Jag blev dunder dunder sjuk, men blev lika fort frisk igen. Ja, jag vet att jag tjatar om min Kyäni, men utan den hade jag aldrig kunnat stått på benen igår och jobbat i det tempo som fortfarande råder på mitt sjukhus. Never.
Och tacksamheten över skolan till mina barn i dagsläget är väldigt stor. Tacksamheten över de fina människor som gör vad de kan för dem, som har rätt inställning och attityd. Som inte anklagar mig i egenskap av mamma över att de gått som det har gått.

Våren är här. Och jag är gladare i själen än jag varit på mycket mycket länge.

K R A M I S   M AM M A   Z

Read Full Post »

,

Bloggen är som en dagbok. Stödminne. Jag kan läsa hur snön fortfarande hade oss i sitt grepp för ett år sedan. Att jag var sjuk av stressen redan då. Att vi ansökte om assistent åt Sam redan då. Och att skolan började glida han ur händerna helt.

”Han gick inte i Fredags till skolan. Inte i måndags då han låg i fosterställning länge länge och vägrade vakna till denna värld.
Tisdagen blev det 2 lektioner gjorda och idag ensdast en. Hade jag proppsat på att han skulle gå båda hade jag haft han kvar hemma. Jag kunde avläsa han såpass där på skolparkeringen och han kröp ihop under instrumentbrädan. Han skulle kunna gå, om det bara blev en lektion hörde jag mummlandes under luvan.”

Vad hände där? Vad hade vi kunnat göra annorlunda för att slippa hamna där vi befinner oss idag? Satan i gatan om vi bara vetat. Gjort rätt. Jag vet att jag ältar, men med resultatet kan vi inte bortse ifrån. Det går inte att komma ifrån.

2 000 elever MINST i Sverige är idag hemma ifrån skolan. Det händer inte över en natt.
Och det finns inget centralt organ som tar på sig detta. Som har kollen. Hanleder. Innehar kunskapen. Pekar med hela handen åt skolan hur de skall göra för att hjälpa elever som bara faller. Förhindar smällen. Fångar upp i tid.

Idag är junior hemma. Kanske är det vattkoppor han har. Konstigt att ha myggbett denna årstid på 10 olika ställen på kroppen som kliar. Jag kan ana blåsor. Det kliar och tur jag har min KYÄNI bod FX att använda. Helt suverän när det gäller klåda! Förhoppningsvis är det andra blåsor/utslag han har så att han kan gå till skolan resten av veckan.

En tripp till grannstaden måste det bli idag. Grafikkortet har gett upp på Sams dator och det går inte ihop sig alls. Han är så beroende av denna dator. På gott och ont.
Kanske hittar jag nya tapeter under tiden den lagas. Junior skall få ett nytt rum som skall tapetseras till helgen . Nu har killarna rummen vägg i vägg och det fungerar inte alls. Junior är nattuggla och vill kunna spela länge om kvällarna då det är helg och lov. Sam är som jag. Trött och lägger sig halv elva. Vill ha det tyst omkring sig. Ingen brorsa som tjoar till kompisarna via skype. Så nu får junior sitt rum på bottenplanet och Sam blir kvar på övre planet.
Frid och fröjt åt alla förhoppningsvis.

K R A M I S   M AM M A   Z

Read Full Post »

Jag blir som en tjurig barnunge som inte får det utlovade godiset. En vecka varade effekterna av vår Romantiska helg i Stockholm. En vecka var vi så mysiga med varandra. Som nykära. Idag lät jag det fallera.

Nu står vardagen här igen och skriker mig i örat. Jag kan inte blunda för saker som måste tas itu med.  Inget kan få mig så ur balans som just det. När jag inte har koll på läget. När jag tappar kontrollen. När jag inte mäktar med allt som ramlar över en samtidigt. När det läggs på hög och blir en sak förmycket. Många gånger funderar jag om jag också har en adhd hjärna. För då bara brister det för mig.

Eller vill man bara att NÅGOT i ens liv skall fungera och inte fallera? Att någon zon i detta hem, denna Ohana får vara fridlyst. Ifred. Vara välfungerande utan min inblandning? Sköta sig självt?

Känner ni igen er?

Jag ser hålen i väggarna som nu suttit i åratal och lär så göra ett tag framöver. Minnesmärken ifrån utbrott. Dörrar med liknande hål. Hemmet som sakteliga förfaller för att det inte underhålls. Saker som går sönder efter hand och jag har ingen aning om vilket århundrade det blir åtgärdat. Allt detta gör mig stressad. Lägg därtill livet med grabbarna och allt som är omkring. Det som väntar.

På jobbet borde jag få dubbelt betalt just nu. Idag hann jag med en tio minuters frukost sedan jobbade vi och jobbade och jobbade lite till. Fick skippa rasten för att våra sjuka patienter behövde oss mer än vi vår lunch. Framåt två tiden tog jag min lunch på stående fot inne i köket. Snacka om att mina reserver var slut för länge sedan. Av mina 8 timmar på sjukhusgolvet fick jag bara 20 minuters vila. Och en annalkande förkylning i kroppen på det som bonus.
Då behövs inte så mycket som skall gå fel förrens jag inte mäktar med livet hemma ” nu skall vi leva i ett mysigt förhållande” . No Way!
Småsaker som gick fel och jag det minsta jag hade lust med var att vara kärvänlig.

Usch, så livet skall vara. Att påfrestningarna blir förmånga att jag blir otrevlig. För sådan är jag igenterligen inte alls.
Jag vill vara som den där Zoffe var förra helgen. Hela tiden.

 


K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Vi har lång väg kvar att gå. Så har det alltid varit. Kampen. Strävan till att det skall bli bättre. Titta tillbaka i historien. Titta runt om i världen just nu. Som i Syrien nu. Människor offrar sina liv. Bokstavligen. För de kämpar för de som de tror på. Förbättringens tid. Förändringens tidevarv.

Vi har våran kamp. Jag och tusentalet andra i detta fina land. Och det börjar hända saker kring oss och våra barn. Har börjat. Men vägen dit är fortfarande lång och jag vet inte vad som krävs. I vilken snigeltakt detta skall få ta. Hur många barn vi faktiskt offrar på vägen till kunskap och insikt.
Då jag är med i slutna grupper på FB får jag dagligdags ta del av unga människors liv och öde. Vad som händer när samhället inte förstår. Inte lyssnar. Inte stöttar upp. Och hur deras föräldrar kämpar tills de får blodsmak i munnen. Nästintill stupar. Knappt ingenstans uppmärksammas detta offentligt. Madre Mia.

Ni som ännu inte skrivit under namninsamlingen som närmar sig 2 100 GÖR DET!!
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217
Det är en viktig del för att markera vad vi anser var okej eller inte för våra barn!!

Jag undrar vad jag skriver om i denna blogg om tio år. Femton år. Vad jag är kritisk då till. Vad jag gnäller om. Påtalar bristerna kring.
Jag hoppas att den inte finns då föresten. Att den inte behövs. Att bloggen endast finns till som ett sorgset minne av hur det en gång var. Hur det tilläts vara på många håll.

Igår ville inte junior till skolan. Incidenter gjorde att han stretade emot likt en katt som måste ner i badbaljan. Men vi gjorde en deal tillslut han och jag som skolan fick ta del av. Och resursgruppen med den stora lyhördheten gjorde att jag hämtade en kvitterglad kille ifrån skolan. Helt fantastiskt! Det är så det måste vara! Överallt! När man lyssnar in. Känner av. Balanserar och får det att fungera! Allt ifrån lärare som har med eleven att göra till rektor, skolchefer och beslutsfattande politiker. Folk på försäkringskassan som beslutar om såväl vårdbidrag till personliga assistenter.

Sams fina pedagog hade ett bra resonemang med honom igår. Nåde fram bättre än vad vi gjort med att motivera till att lära. Kanske han lyssnade in, om så bara en tiondel. Jag är så glad att vi har denna pedagog. Att de funkar bra ihop, för det är inte där problemet sitter. Men han är ifrågasättande än. Sonen. Undrar varför han måste lära sig om månens dragningskraft om han skall bli brandman eller mata djuren på Eskilstuna Zoo. Att han lär sig det lilla lilla. Det leder ju ingen vart. ”Nej” svarade jag. ”Men om du bara ökade på ditt tempo så kanske det faktiskt gör det”. Men det skulle han inte palla med heller. Det verkar för övermäktigt.

Idag skiner solen. Våren är här. Jag och älskade mammsen skall bege oss ut till handelsträdgården. En plats jag blir lycklig på. Vårda den lilla plätt till trädgård som vi fick. Förmå den att grönska. Min lilla oas. Göra entrén välkomnande. Pärlhyacinter. Violer. Narsiccer.  Pensér. Jord under naglarna. Underbart!

Årstiden som jag älskar mest börjar titta fram.

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

Underligt hur båda mina barn tycker om folk eller inte. Det är svart eller vitt. Antingen så gillar man personen jättemycket eller också är det helt motsatt effekt. Hur vi föräldrar än förklarar och förenklar livet spelregler, att man behöver inte älska alla, men man måste acceptera dem, så går vi bet. Nitlott. Och man skäms bitvis över att det är så. Man verkar slapphänt som låter ens barn härja fritt och många gånger säga rakt ut vad de anser om somliga.

Sam gick i trean då det började. Urskiljningen. De hade en lärare en gång i veckan på en lektion som aldrig kom att funka. Det var då han började att rymma hem. Sedan dess har det fortsatt i olika grad. Oftast hade de bara en chans på sig vid första mötet med honom. Gjorde bort sig var man rökt och Sam hade och har  svårt att ställa om sig till ett accepterande.
I samma form tycks junior ha blivit stöpt när det gäller detta. Så känslig. Vem som funkar eller inte. Vem han får förtroende för. Och är det någon han inte tycker om av någon anledning (ofta något som hänt och ligger bakåt i tiden) ja då blir det tufft för den personen.

Finns det någon som känner igen detta så berätta!


Junior rymde igår från skolan. Det är den utvägen som finns just då. Han hade ingen bättre lösning. Tyvärr. När det låser sig är det toksvårt att öppna upp, backa bandet vad som gick fel och starta om. Oftast har han hunnit blivit för arg redan. Och när han passerat den fina gränsen, ja då är han som en jetmotor som tar lång tid att stoppa och få avkyld.
Det är svårt att backa i tid, men jag har börjat känna igen tecken då det är läge att göra det. Inte driva på för mycket. Supersvårt. Mitt i allt har man ett barn att uppfostra också.
Han är själv medveten om detta och säger att när han passerat en gräns som vi kan tycka är väldigt banal, ja då har han jättesvårt för att backa och ”bete sig”

Igår insåg jag vad han kan vara kapabel till i sin argaste stund och jag hoppas sannerligen att denna adhd utredning sätter fart snart så att man vet vad som är vad mitt i allt.. och har han inte det, ja då lär man verkligen fundera över varför vissa saker bara sker utan eftertanke eller konsekvens tänk..

 

Ja ni. Efter allt mys i helgen kastades man in i verkligheten igen. Både hemma och på jobbet. Efter dessa tre dagar på jobbet med super tufft tempo och det vi fick här hemma så borde jag ligga helt orkeslös på soffan nu. Bara vilja sova. Icke. Jag sneglar på mitt kost tillskott Kyäni här i köket och suckar förnöjsamt. Tänk om fler kunde få må så bra som jag gör mitt i allt. Jo, jag vet att jag har min stress angina. Men vad hade jag mera haft på köpet utan min Kyäni??



 
K R A M I S    M A M M A    Z

Read Full Post »

Older Posts »