Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

En underbar bild jag lånat ifrån Fritidsresor

På FRITIDSRESORS GILLA sida på Facebook är KUNG ÖVER LIVET nominerad att vinna 2 738 kronor till vår insamling.
Just nu så leder vi omröstningen ♥ som BARA går att rösta på idag 31/5-2012

 Det är ett sätt att ”synliggöra” oss ännu mera och Hjärnfonden.Våra barn.  Oftast är det så att dessa diagnoser hamnar i skuggan av alla andra insamlingar som åxå är viktiga såklart. Vi kommer sällan till tals eller får media utrymme. Kanske vi får en glimt av det nu ;-)

Vi skulle behöva kamma hem detta ♥ Dels för det jag nämner ovan och sedan för att pengarna sannerligen behövs för forskningen kring våra älskade barn ♥

RÖSTA gärna HÄR mina fina läsare om ni vill
http://www.facebook.com/questions/10151765432010106/

 

Profilbild

k r a m i s    m a m m a   Z

 ♥

.

Read Full Post »

 

 

Så stolt. Fatta att saker och ting sannerligen börjar att hända. Fatta att jag har de fina som finns omkring mig, som tro på mig och min idé.
Ni som läst ett tag hos mig vet att jag försökte mig på en egen insamling som nästan nått 6 000 kr. Men det visade sig vara svårt att motivera folk att skänka och varför. Med Kung över Livet hoppas jag att budskapet sannerligen når fram och att det blir så pass stort över landet, förmår folk engagerade och förenade i detta. Att media blir så pass intresserade att vi både syns och hörs med det vi vill säga.

Bilden ovan som numera är Kung Över Livets  signum är Junior vid Ramsviks klippor förra året. Jag älskar denna bild på många sätt. Symboliken hur liten en människa kan vara. Hur mäktigt livet omkring en är. Och att förmå denna harmoni som råder hos detta barn även råder alltjämt.
Tobbe mådde bra när jag tog bilden. Harmoni. Ett liv som var värt att leva. Det som hände under hösten och vintern sedan för honom vill jag med alla medel förhindra att något annat barn skall behöva genomgå. Att framtida forskning visar vägen för samhälle och skola.

Forskning som endast kan ske av er välvilja att skänka till vår insamling.

 

 

 

 

Så jag uppmanar er som känner att ni kan att ge. Såsom det står på Hjärnfondens sida om oss:

Syftet med insamlingen:

Tillåt våra barn med NPF* få lyckas i livet. Inbringa pengarna till forskningen som idag saknas. Täpp igen kunskapsluckorna. Tillåt våra barn förbli de kungar de föds till att vara. Orubbliga. Känslan av att kunna genomföra allt. Förverkliga sig själva. Ha en tro på sin framtid och veta att allt är möjligt. Nåbart. Hjälp våra barn med ADHD, ADD, Touretts syndrom, Aspergers syndrom, Autism, Tvångssyndrom, Dyslexi och Dyskalkyli via denna insamling.

( * Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar )

Ni gör så här:

Gå in på denna länk
http://www.hjarnfonden.se/egen-insamling/presentation__633?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=1321

Fyll i det belopp ni förmår att skänka. Minimum är 50 kr

Sedan kan man välja att betala via VISA kort,  Mastercard.
eller Internetbank (Handelsbanken, Nordea, SEB, Swedbank) eller via Inbetalningskort

Vi har redan fått in 800 kr på mindre än ett dygn ♥ och vi har många planer för hur vi skall få in pengarna. Har ni några tips och ideér så hör gärna av er på kungoverlivet@hotmail.se

 

 

k r a m i  s    m a m m a  Z

Read Full Post »

Citatet på bilden är inte mina ord. De är en 15 årig tjej som hyllar sin mamma för allt hon gjort för henne genom tid. Läs gärna det fina inlägget här http://kungoverlivet.wordpress.com/2012/05/27/min-mamma-kommer-alltid-sta-invid-min-sida/
Passar så bra idag på Mors Dag!
Dock är bilden ovan jag och min fina mamma.

Vi fick en supermysig kväll jag och Sam invid sångtävlingen i Baku. Vi började titta först då när Loreen sjöng och såg tills röstningen skulle börja. Junior var hos fina vännen och sov kvar, så vi var själva i soffan bland alla fniss och skratt. Jag vet ingen som har så sjuk och klockren humor som Sam alltså. Som ser nyanserna och gör ett skämt av det. Och som jag gillar skarpt. Som jag skrattar så hjärtligt till.

När det var Tukiets tur att sjunga så bildar dansarna en båt med hjälp av sitt tyg på kläderna. Varpå Sam säger
”Mamma det är det där som man kan kalla för budget båt” 

 

Turkey Eurovision

Budget båten

 

Mors dag idag. Sonen vaknar kvitterglad för att sedan bli det motsatta. Jag ogillar när datorer strular. När jag inte kan ett piss om dem. När haveriet är det som gör att dagen förvandlas till ett mörker fast solen skiner från klarblå himmel.
Varför kan man inte göra datorer som håller och aldrig går sönder? När man kunde skicka människan till månen för 40 år sedan??

Sam har bytt rum för att sitta att spela i. Och det rummet blir det varmaste i hela huset. Frustrationen växer sig stor för att en hel sommar väntar med sin värme. I en bastu med en dator som krånglar. Jag har hittat en AC på blocket till 1/3 av nypriset. Det är nog värt att åka 15 mil över dagen för att köpa den. Inte för att vi riktigt har pengarna till den nu, men jag står inte ut med tanken hur det kommer att bli en våning upp och ett 30 gradigt rum nästan hela sommaren.

Jag känner stressen påkallas då vi även måste få våran laptop att fungera så pass så att semestern till Västkusten om dryga veckan blir behaglig. Det känner Sam också.
Njut ni alla av dagen som är! Jag skall försöka förmå moll bli till dur innan ett arbetspass väntar. En extra stor kram till alla mammor som kämpar på så därute!

k r a m i s    m a m m a   z

.

Read Full Post »

 

Tror jag inte behöver skriva mer än vad bilden med texten vill förmedla. Jag läste att Benny sagt följande igår på ett forum och jag tyckte det passade så himmelens bra. Kanske hade han på känn att hans ord behövdes nu och här??

 

Jag skall nu i denna sommarvärme, pingstaftonen, snart jobba natt på sjukhuset. My Love är och upplever Ozzy i Stockholm. Min bröllopspresent till honom om någon minns? Snälla underbara mormor Z kommer och är med barnen över natten så att livet fungerar för oss. Ännu en gång.

k r a m i s    m a m m a   z

,

Read Full Post »

 

 

Mycket har jag varit med om under mina 42 år. Sannerligen. Livet, denna arena som vi lever på en kort tid, det skådespel som vi själva deltar i. Det kommer in statister, biroller och huvudroller. En del är goda, andra mindre bra kan jag tycka. Alla med något att lära. Alla påverkar de utgången på arenan på ett eller annat sätt.

Det jag fått erfara den senaste tiden gör mig förbryllad. Det känns enklare att förklara hur Jesus kunde gå på vattnet än hur folk kan förmå sig göra emot mig. Folk som inte känner mig alls. Som inte gett den chansen alls och framför allt skriver osanningar om mig på nätet. Drar slutsatser och gör dem till sina egna sanningar. De har inte ens pratat med mig om det som påstås vara sant.

När jag dröjer med nattningen av Junior så undrar han vad jag var så upprörd över invid datorn när jag väl kommer till hans säng. Jag berättar snabbt den enkla versionen så att en elva åring kan förstå.
Mamma, jag trodde inte att vuxna människor höll på med mobbing

Nej inte jag heller.

 

 

 

 

Sam fortsätter göra framsteg kan jag tycka. Vi var till mamma första gången på 1½ år igår och fikade. Han har inte velat alls tidigare även fast han älskar sin mormor stort. Jobbigt att vara social och bara fika. Men vi hade supermysigt och skrattade gott alla fyra. Skoj för min fina mamma att få främmande av barnbarnen tillsammans. Tror hon saknat det.

Idag är det skolmöte igen. Stämma av och planera inför hösten. Svårt att veta hur läget är då, men vi börjar se öppningar nu iallafall kring Sam.
Junior skall klippa av sig guldlockarna till min sorg på eftermiddagen. Han är så himmelens fin i dem, men han måste få bestämma själv. Han har haft sitt långa hår sedan han var sju år. Blond och lockig. Nästintill prinsess lockar.

Tack alla fina avslutningsvis för den stöttning jag upplever. Både nu och då av er.
Den värmer mig mer än Majsolen utanför!

 

k r a m i s    m a m m a   z

,

Read Full Post »


Det finns knappt något så starkt som kärleken till ett barn. En dag som denna, så ställs fokus på det igen i media. Estells dop. Barnet i centrum. Alla fina tal. Hyllningar. Välkommen lilla du. Välkommen till livet och det vi har att ge dig. Vägen som dig väntar. Vi skall för alltid finns med dig utmed din väg.

Jo hej och hå kan jag känna personligen. Så välkomna ni var i början av allt. I takt med att åren gick försvann de som skulle bry sig om er. Likt ett träd om hösten. Löv efter löv föll bort. Några stannade envist kvar.
Ni behöver fortfarande alla lyckönskningar ni kan inför livet som prövar er hårt. Jo jag vet att jag nämnt det för lite sen. Människor kommer och går ut och in genom ens liv, visst är det så. Bara jag som har svårt att förlika mig med att det är så. För det sker på bekostnad av barnen.

Och de som har en del av ansvaret för er att lyckas med livet tar delvis många steg ifrån det. Jag tänker samhälle. Politiker. De ytterst ansvariga. Det finns guldkorn som gör rätt. Som tänker rätt. Men hela vårt land behöver en sandstrand full av guldkorn så att det räcker för varje barn. Att ingen blir över. Bortglömd. Sviken.

Jag är så förbannat stolt över de andra mammor som står fast vid vår vision kring det. Kung Över Livets. Över Hjärnfonden som stöttar den fullt ut. Tillsammans så skall vi förverkliga den.

Att det blir Sanden som blir till Guld istället för tvärtom som i musikalen Christina från Duvemåla.

Det är kärleken som bär min förtröstan genom livet.
Så jag söker dig, jag ropar överallt ditt namn tills jag är i din famn;
vilar glad i din famn.

k r a m i s   m a m m a   Z



Bilden på Estelle är lånad ifrån

http://kungligheter.blogspot.se/2012/04/fler-bilder-pa-prinsessan-estelle-och.htmlhttp://kungligheter.blogspot.se/2012/04/fler-bilder-pa-prinsessan-estelle-och.html

Read Full Post »

 

 

De senaste dagarna har varit chockartade på många sätt. Mycket har hänt på kort tid och en del saker kommer jag aldrig att ges en chans till att begripa. Men det väcker en hel del tankar helt klart. Jag ifrågasätter mig själv vad det är som gör att folk väljer att bryta tvärt med mig utan att ge en rimlig förklaring. Det har hänt nu och det har hänt förr.

Jag står med en öppen famn och fattar ingenting när dörren bara stängs igen framför mig. Att jag inte ges tillträde till det jag trodde var vänskap eller en hållbar rellation. Jag är ju bara jag fullt ut.
Men jag säger som Tony Ricardsson  ”nä ja ä inte bitter” No Way. För jag håller fast vid vad jag tror på och känner. Och jag vet vilka som är mina sanna vänner, som köper mig för den jag är, med mina goda och sämre egenskaper.

Underbara ni  ♥ Ni vet precis vilka ni är ♥

Om livet kring mig som person har varit upp och ner så har killarnas fått stått för motsatsen. Det har hänt saker som gör att jag får backa flera steg för att se och ta in helheten och vad det kan betyda för dem båda..

 

 

 

 

Jag fick bege mig 38 mil igår för att följa med Sam och fina vännen till Stockholm och Naturhistoriska museet. Det gick lite knaggligt väl på museet. Det var mycket folk och utställningen i sig gav inte Sam speciellt mycket. Han backade när det gällde Cosmonova men kunde tänka sig att gå utifall vännen ville det.  Med den insikt och förståelse som vännen har så övervallades hela jag med värme av hur han resonerade ♥ det slutade med att vi letade på ett MAX mitt i stan, snurrade runt innan vi hittade vägen hem och det var ett tjatter i baksätet utan dess like varvat med så glada skratt ifrån dem båda. Lyckorus är ett lindrigt ord i detta sammanhanget.

Sam har börjat öppna upp rejält inför mycket. Kvällen innan åkte han och vännen på speedway (!) med Mormor Z. Visserligen blev det inte full tid de var där, men han tog sig dit! Gick igår på stadens Våryra med vännen och utsatte sig för att träffa på gamla vänner och klasskamrater. Något han har undvikit i 1 års tid..

Junior gick på skoldisco i dagarna. Träffade på gamla klasskamrater och hade haft himmelens skoj. Ingen som ifrågasätter varför han varit ifrån klassen i nästan ett år.  De tar emot han med öppna armar som om inget hade hänt ♥ Vår största rädsla har varit att han skulle ha känt motstånd inför klassen och vice versa.

Ja jösses. Vilket liv man lever. Som jag sagt tidigare.
Här är det då aldrig stiltje.

 

 

k r a m i s    m a m m a    Z

Read Full Post »

Älskade pappa. Du fattas mig hundra gånger om på ett år. Vet du det? Fast du varit död i 7 år nu.

Mormor Z är gudomlig på alla vis. Ställer helhjärtat upp på oss. Vi hade inte haft ett liv om det inte varit för henne. Men morfar K-Å fattas oss.
Jag tänker mer och mer på vad du skulle ha betytt för killarna nu. Du var den bästa morfar som killarna kunde ha då du levde. Du vigde ditt liv åt dem på slutet. Blev som en extra pappa. Var med dem då och då på dagis. Bakade tårta och blev poppis bland alla 20 barnen. Stod och frös i timtal när killarna inte ville gå hem ifrån lekpraken. Hade allt tålamod i världen med dem båda. Tiden. Kärleken. Omsorgen.

Fan pappa. Om du fått varit kvar, behållt hälsan någotsånär. Jag vet, du var svårt hjärtsjuk.
Killarna har nu ingen manlig förebild i det äldre ledet. De skulle ha behövt någon som tog dom med ut. Gjort saker som man bara gör med en morfar. Du hade kunnat blivit den underbara mentor som du blev för mig. Lärt dem så mycket som inte kan läras annat genom dig.

Tänker på alla de som grattade oss när båda killarna kom till världen. Önskade dem lycka till på livets stig. När jag tittar i lådan av alla kort som gavs då räknar jag till över trettiotalet.
Få finns kvar idag av dem alla. Ännu mindre är skaran som sannerligen VET hur båda mina killar mått och mår. De skall ha en eloge för att de gör vad de kan. Att det fortfarande bryr sig.

Men de kan aldrig ersätta dig pappa.

 

 

Jag hade behövt dig nu. Du som hade sådan klok syn på mycket i livet. Gav min själ lugn när jag tappade focus på mig själv och livet. Fick upp mig på banan. Gav mig den där sparken därbak. Gav mig tillbaka mitt självförtroende när någon tagit det ifrån mig.

Jag drömde om dig här om natten. Det sägs att man möts i drömmarnas land. Kan det vara så?
Du gick framför mig i en stad som bara hade utförsbackar. Vi gick ner ner ner och vek av invid ett hörn. Vi skulle äta på en restaurang som jag inte ville äta på för den såg allt för ”billig” ut,  men du lämnade mig utanför där bara och gick din väg.
Finns det budskap i drömmarna till oss? Små hemliga koder som skall ge oss en hint om verkligheten och de liv vi lever så förtvivlat många gånger. När vi inte finner svaren själva. När vi famlar i ett mörker och snöar in oss totalt i våra egna tankar och sätt att se på saken.
Jag vet inte. Jag kanske försöker finna en slags tröst mitt i allt.

Ville drömmen säga mig att livet är utförsbacke nu? Att jag skall ta ett beslut själv? Lyssna innåt vad mitt innersta faktiskt vill säga mig?
Ingen aning.

Det enda jag vet är att du fattas mig och min Ohana. Och att jag är lika vilsen än.

 

k r a m i s   m a m m a   Z

 

Read Full Post »

Genom tid har jag blivit ifrågasatt.
Redan som liten fick jag uppleva mobbing och ett ifrågasättande av mig som person. Fick höra att jag inte dög. Både genom handling och tanke. Konstant under fem års tid.
Det har återkommit till och från längre fram i livet. Och klart det har präglat mig och min självkänsla stundom.

Det är som en pendel som kommer tillbaka. Jag blir dömd utifrån utan att man vet vem jag är eller står för. Varför jag agerat/agerar som jag gjort och gör. Det sårar som satan. Men eftersom det långt är ifrån första gången så är jag skapligt härdad med.

Jag har alltid gjort mitt bästa utefter förmåga. Försökt sett andra i det perspektivet med. Med ödmjukhet. Försöker att backa och se saker och ting i ett annat sken då det behövs. Min önskan är förstås att andra skulle ha den förmågan med.
Hur kan man bli dömd för något när man gjort det bästa man kunde? Och det iallafall är kattskit i andras ögon? Blir baktalad och omtalad i negativ term.

Jag VET att min energi inte skall landa här, men jag gör det gång på gång likt förbannat ändå.

Jag blir väl ännu mera ifrågasatt då jag nu medverkar i en bok som i dagarna släpps. Där min blogg Meus Ohana är ett kapitel. Omskriven. Tillgänglig för alla som läser den.  ”Herregud vad hon tror att hon är något-igen!! Tröttnar aldrig människan??” 
Kanske skulle jag bara hålla käft? Vara timid och osynlig. Inte ta plats. Inte vilja något. Inte inneha visioner.
Bara vara en bruning som går igenom livet utan att inneha förmågan att påverka någon annan? Stå still i processen för förändring. Ibland funderar jag om allt är värt sitt pris. En inneboende kraft hoppas att det är så.


Men att bli trampad på tårna gång på gång är inte det roligaste heller.

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »


Alla 4 på ett och samma kalas. På samma premisser. Hela Ohana och allt som för andra är så normalt blev det för oss också. Första gången på vad som känts som en evighet.

Det har hänt något med Sam. Till det bättre med hästlängder.
Tänker på det läkaren sade förra året.  Att vi hade ett barn som var utbränt. Som när vi vuxna går in i väggen. När energin bara har runnit genom fingrarna. Då orkar man inte med folk. Folksamlingar. Vara social. Vill bara vara hemma.

Vi hade nu ett barn som satt med i soffan. Pratade med andra. Skojfrisk som bara den. Inte tillstymmelse till det vi successivt fått vant oss vid. Att han gått undan direkt, suttit med stängd dörr i ett rum med sin dator och inte velat suttit med oss andra ens för att äta. Nu satt han vid dukat långbord och satt där länge dessutom. Med oss andra.

Vi kunde stanna 4 timmar på kalaset. Förhoppningen var att vi skulle få stanna åtminstone max 2 timmar. Jag var glad över att han gick med på att överhuvudtaget åka med de 18 milen till min finfina faster och hennes man.
När vi gick till sängs sent i natt så somnade jag så belåten. Så glad för hans skull. Han såg ut att ha haft det supertrevligt.
Och med två barn som hade det bra så kunde både jag och My Love koppla av och sannerligen också ha det bra.

Jag minns hur jobbigt vi hade det förra året. Tja det har vi nu med, men kring annat. Men den känsla jag hade av att vi var fångna vid vårat eget hem inte längre finns. Nu i veckan skall jag åka med Sam och hans forna bästis till Stockholm och Vasa museet. Bara en sån sak. Det hade känts som en omöjlighet förra året.

Förändringarnas tid sannerligen. Tänk om han mjuknar upp på flera plan nu.

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

Jag och min skugga. Vi som alltid följs åt. Så less man blir på den ibland.
Så less andra verkar vara på mig stundtals. Suckar. Hur jag än gör och försöker göra allt gott så känns det fel ändå. Min känsla förvisso som bara är min egna uppfattning. Kanske inte alls är sant. Men tystnaden känns ibland mer talande än det sagda ordet. Och jag får mina gliringar. Men även credit för det jag gör och det överväger ändock ♥
Fast det blir som en vagel i ögat. Det irriterar och finns där.

Kanske är det extra tungrott nu. Haft jobbiga samtal i veckan. Haft en press på mig som varit utöver den vanliga. Haft jobbiga situationer kring killarna jag kunnat varit utan. Blåslagen igen och påmind om hur min karta och kompass ligger för ett bra tag framöver. Vilken ut stakad väg som finns att vandra. Och jag gör allt för att knycka mig en avstickare, gå mina egna vägar emellanåt.

Det blev bakslag för junior i veckan. En händelse som påtalar att han inte mår så bra ännu som vi trott. Jag gråter inför skolans personal. Jag pallar inte hålla masken. Att se sitt barn må som han gör, no way att det går att hålla emot. Matsluten försvinner och kilona detsamma.
Jag har gjort denna brokiga resa med start för snart 8 år sedan. Klart man faller. Tycker jag borde vara klar med den men livet och jag går isär där med våra åsikter.

Imorgon åker vi till den lilla släkt vi har på min sida. Mina kusiner som känns mera som mina syskon. Fasters man skall ha kalas och det verkar som om båda killarna är med på tåget vad vi skall göra.
Det som är så himmelens skönt är att vi vistas bland folk som inte tycker vårat liv är fel. Bara lite annorlunda och det får vara så utan att man måste ursäkta sig eller förklara. Försvara.
Vi får förse killarna med våra ny införskaffade iphones till den långa bilresan. Fattar inte att de sannerligen är som hund och katt nu. Som rivaler om allt. Så det får bli ett barn i framsätet och ett bak. Men de kan överaska oss. Har gjort det förr.
Härom kvällen satt de så fint ihop och pratade om något spel. Ikväll skulle vi ha Fredagsmys som blev det omvända.

Ja du kära värld.
Jag ser fram emot vad du har att ge mig samtidigt som jag fasar inför det. Lever i kontrasternas land nu. Kastas mellan iver, glädje och förväntansfullt pirr i magen till att känna livet hastigt dränker mig.

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

.

No way. Jag har inte glömt er läsare. Har dåligt samvete för jag sviker er. Inte hinner skriva.
Men tiden har inte funnits. Så mycket annat har krävt min energi och tid. En del kan jag berätta om. Annat inte. Mitt sidoprojekt tar även det sitt och det med all rätt.
Jag blir gång på gång påmind om varför jag behövs där. Varför det är så viktigt att en gång för alla belysa det jag bloggat om i snart fem års tid.

Kramen på er alla!

Jag återkommer inom kort ♥

 

K R A M I S     M AM M A   Z

 

Read Full Post »

Efter allt jobbiga i slutet av veckan så for vi iväg jag och junior. Vi skulle se Titanic på 3D. En film han redan sett på dvd men fortfarande älskade. Han har läst de fakta han kommit över katastrofen som hände för 100 år sedan. Fascinerad. Hänförd.
Vi sitter i biosalongen och njuter fullt ut i 3.15 timmar. Inte ett pip om att vilja gå därifrån.  Inte en suck. Mestadels är han andäktig.

I början av filmen ställer sig Jack i fören av Titanic och har det eviga blå framför sig. Äventyret som väntar. Livet. Möjligheterna. Han ställer sig upp och blir ett med vinden. Skriker ut ett glädjetjut och ser alla möjligheter i världen bara blomstra framför sig. Ingenting är omöjligt.
” I´m the king of World skriker han”

Jag får gåshud i biosalongen. Denna scen fångar känslan så klockrent av det vi dragit igång. Det vi håller på att förverkliga. Det som händer på flera håll i Sverige och ingen har aning om vart det slutar.
Att förmå varenda unge i detta land att känna samma sak som Jack i filmen. Att allt är möjligt. Precis allt. Med rätt förståelse och uppbackning. Att få känna sig som Kung Över Världen alltjämt.

Vi hade myskväll. Åt toksen middag på MAX efter nio snåret.
Som jag önskade att jag kunde göra detsamma med Sam. Men han ser inte tjusningen med bio längre. Film kan man se hemma. Gå ifrån när man själv vill. Inte störa sig över andra. Och jag kan förstå det med.

Jag blir bara så rädd att han skall känna sig åsidosatt. Att Junior prioriteras. För han och jag gör så himlens mycket på tu man hand ihop.
Jag förklarar det för Sam och jag hoppas han greppar att så är fallet. Det är bara för honom att säga till mig så släpper jag allt.

Jag är förväntansfull idag, trots att jag nyss blivit golvad igen. Rejält denna gången.
Det känns som en spännande resa är på gång. Precis som för Titanic. Men jag förväntar mig inget isberg.

Däremot förväntar jag mig rubriker

 

 http://www.facebook.com/KungOverLivet

614 GILLARE

*Ler stolt*

K R A M I S   M A M M A

.

Read Full Post »

.

Hela jag är omskakad. Upp och ner vänd. Av både det ena och det andra som hänt under dessa två dagar. Och en av bitarna skulle jag gladeligen kunna klara mig utan. Kasta åt helvete.
Jag skulle hellre bestiga Mount Everest, höjdrädd som jag är än att genomgå det som hänt med junior.
Ett rejält bakslag som har sina orsaker och vi har inte greppat vidden av hur han känt. Hur han tänker. Detta har gått oss obemärkt förbi och vi fortsätter att göra allt vi kan. Nu får vi göra det snäppet ännu bättre bara.

Skolmötet blev bra i veckan kring honom. Man tänker helt rätt. Har tänkt om och ger han det utrymme han måste få ha. Pojken med guldluckorna som ännu är så skör så skör och allt kan i princip fortfarande hända. Det har jag redan bevittnat.

Tiden är knapp men planen bra så jag hoppas så att det fungerar. Det skall finnas en resurs kopplad till honom under en månads tid då han återvänder till klassen. Det väntar honom en ny fröken med ett arbetssätt som kanske passar honom. Men då måste också kemin stämma. Han är så svart eller vit. Antingen så tycker man om någon eller också så gör man det inte. Phju.
Och den plats han har på resursteamet idag skall finnas kvar som en back up 2 dagar i veckan fram tills höstlovet.

Att man kan må så skit som mamma. När man gjort det man kan inte räckte. Inte nu och här. Men ändå vet jag vad jag betyder för honom. Kanske det räcker i det långa loppet?
Jag tog Vård av Sjukt barn igår. Psykisk ohälsa så det skrek om det.
Chefen på jobbet är förstående. Jag är tacksam. Inte alla som har det i en sits som oss. Jag är borta mycket nu därifrån då barnen inte mår bra på sina håll. Det är möten på möten och jag får ta ledigt på ledigt. Jag läste om en mamma som fick lov att sluta på sitt jobb just därför. Jag blir rädd. Vad är det för samhälle vi har? Vad kostar det på sikt om vi inte ställer upp för våra barn nu?

Fina älskade mamma kom över när det var som värst här om dagen. Vad hade jag varit utan henne? Vad hade Ohana varit? ♥ Tack mormor Z för att du alltid finns här för oss ♥ Som kämpar lika hårt du med för våra barn skall må bra.

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »


Pojken med gullockarna har andats ut ett tag.
Den starka reaktionen på vad som var på gång golvade honom helt. Och när han såg sin mamma resa sig likt en jätte och lovade dyrt och heligt att slåss för han sak så lugnade han sig. Han vet om att ett nytt möte är inplanerat till morgondagen och vi föräldrar är hans språkrör där.

Jag ber till högre makter att det löser sig och att skolan kan möta upp lika fint såsom man gjort tidigare kring honom. Att inte den skall vara orsaken till att han tvär dimper nu. För jag såg förra veckan hur starkt Junior reagerade på det lilla han fick veta. Det sade allt faktikst.
Skolan FÅR inte göra bort sig nu, och det tror jag inte de vill heller. Engagemanget är stort kring honom och han skall inte falla offer för politikerbeslut.
Det måste finnas en lösning på detta som är hållbar för honom.

,

,

Sam verkar trivas med skolan nya upplägg so far. Struktur på dagarna. Vid de tre tillfällen som fina pedagogen kommer så är det ett och samma ämne varje veckordag. Återkommande.
Han verkar nöjd än med livet. Har såklart sina egna funderingar kring hur livet skall bli då han inte går i skolan emellanåt. Han ser inte de lösningar som vi gör.
Men han kan inte prata om det. Inte alls. Det kommer bara små fragment som man fångar upp i flykten.
Förr var han som en öppen bok när han var mindre.  Pratade känslor så jag aldrig behövde fundera över hur han mådde, eller varför han mådde som han gjorde.

Bröderna går inte alls ihop just nu. Vet inte om det är allmänt att de inte gör det när den ena snart är 14 och den andra 12. Befinner sig på olika stadium. Är drygt när man ideligen måste gå emellan då båda har lika hetsigt humör och det smäller av fort. Man får inte vara långt borta då utgången kan bli farlig för dem båda i stridens hetta.

Irritationen är så stor inför varandra så nu försöker vi sära på dem så mycket det går. Borta är syskonkärleken som en gång var. Men det kanske vänder.

Som så mycket annat här i livet..

 

K R A M I S    M AM M M A  Z

 

Read Full Post »