Livets kontraster

 

 

Så kom vi då iväg. Till det som blev den lyckade utflykt jag i mitt inre efterlyste. Den blev så lyckad att jag vill suga på karamellen då jag vill berätta om den. Mest visa den i bilder. Så jag delar upp den på två inlägg just därför.

Vi kom till Tekniska museet. Mamma Z körde såklart fel och vi irrade runt mitt inne i smeten så Junior trodde att vi aldrig skulle komma rätt. Men mammor kan minsann! så vi hittade rätt ut till gärdet och Tekniska musset som blev en hit att gå på. I vår takt. Utefter vad han fann intressant. Bara ta hänsyn till honom. En underlig känsla för oss båda.
Det gick en 4D film om vulkaner som var häftig att se. Den var både visuell och andra häftiga effekter med tippande stolar och stormar genom salonger.
När vi ändå var där vi var så förmådde jag junior med ett oplanerat besök i Kaknästornet. Vi hade tiden i vår ägo och var fikasugna. Why not? Vi hade ingen tid att passa alls och visst är Tobbe den kille som mår bäst av struktur, men är också en kille som kan ställa om sig till en oväntad aktivitet om den verkar kul.
Och vilken fika det blev! Med den magnifika utsikten! Och goda fika som var helt klart värt priset! Hade en kille med mig som njöt 100% av allt. Insöp alla nya intryck som eftermiddagen gett.
Livets kontraster så det skriker om det.

 

 

Väl ute på Haga så installerade vi oss på Hotellet. Det enda klagomål min resekamrat hade var att det inte låg centralt, för det är så mycket mysigare att bo så. Mitt i stan där storstadspulsen går natt som dag. Gångavstånd till rulltrapporna på Åhlens och Butteriks.
Förmådde han med på en långpromenad i kring den kungliga boningen där vår blivande drottning skall växa upp.
Det blev många diskussioner om det mesta. Vi fick en underbar stund ihop. En sådan som man önskar att fler barn fick ha med sina föräldrar, eller vice versa.
Jag funderade lite på det där. Hur mycket vi verkligen umgås med våra barn utan yttre stimuli. Ger möjligheten till samtal. Tiden för det. Tiden att se dem. Vara tillsammans med den. Inte försvinna in bland alla måsten och uppkoppling till sociala medier.

Vi hade fått en slant av mamma för att äta fint på hotellet. Junior tittade med stora ögon på menyn. Skulle bara han äta mat för 219 kr? Det brukade ju räcka till hela Ohana på Max!*skratt*
Vi åt gott sannerligen. Och det var en livsnjutare jag hade vid mitt bord och så härligt att bevittna aptiten!
På kvällen lade vi oss under varsitt nymanglat lakan . Tittade på tv. Ännu mera mys.
”Mamma det var jätteskönt att bara åka med dig. Inte behöva ta hänsyn”. Jo jag förstod det.

På mobilen får jag ett sms ifrån My Love därhemma. Sam är hemma hos bästa vännen för första gången på två års tid. Sover kvar där. Ätit pizza ute med honom. Haft en kanondag och kväll han med. På sitt håll.

Behöver jag säga att jag somnade lycklig denna Söndag kväll?

 

 

KRAMEN MAMMA Z

♥

‘

Annons

Read Full Post »

Tappar orken att andas

‘

Han ligger inte och fantiserar om vilka karuseller han skall åka på Gröna Lund. Eller pratar om 4D filmen om Vulkaner på Tekniska museet vi skall se. Han frågar ingenting om hotellet. Vad vi skall göra inne i huvudstaden.
Det han pratar om, istället är skolan. Det han våndas så inför. Igen. Pojkrummet fylls med ångest likt senapsgas. Tar död på all glädje. På allt liv.
Han ger upp för hundrade gången minst. Tappar orken att andas.

Fan. Jag svär i min tystnad. Svär ut till natten. Svär till något jag inte kan rå på. Svär till något som aldrig kommer att se hur pojken med guldlockarna mår. Hur han gjort till och från hela sommarlovet.

Men idag åker vi. Bort ifrån allt hoppas jag. Bort och till det som kan vara skoj. Lustfyllt. Roligt.

Vi är i nuläget inte  en familj som andra. My Love har semester. Jag är långledig i dagarna tre. Vi borde ha åkt alla fyra. Hela Ohana.
Men Sam vill inte. Ser inte nyttan med det vi skall göra. Jag har frågat. Välkomnat honom. Men jag förstår att det som jag och junior har på agendan är han inte road av. Tycker det bara blir jobbigt. Och då är det ett bättre alternativ att stanna kvar hemma. Helt klart.

Vi åker snart till Stockholm idag. Bor på samma hotell som jag och My Love gjorde då vi vårdade kärleken i Mars månad ( och som skall räcka i ett år tills nästa gång vi ger oss iväg på tu man hand ) Fyrstjärnigt hotell intill Haga parken.
Åh som junior behöver detta. Egentid. Komma bort. Fly ifrån alla tunga tankar om skolan. Få vara det där sommarlovsbarnet han borde fått vara hela sommaren.

Vi ses när vi är hemma igen. Har inte lärt mig blogga via Iphonen än
Hoppas det blir bra det jag får förtälja. Idag var det inte en sådan dag alls.

 

♥ Kramen alla fina därute ♥
Mamma Z
♥

Read Full Post »

Dagens viktigaste blogginlägg?

Dagens viktigaste inlägg finns att läsa på KUNG ÖVER LIVET.
http://kungoverlivet.wordpress.com/2012/07/28/bara-en-pojke/

En mammas kamp för sitt barn genom alla år. Hur hon tillslut fick lov att lämna bort den hon älskar mest på denna jord. Hur hade det gått om någon lyssnat på henne ifrån början? Om både hon och sonen fått rätt hjälp? Rätt förståelse?

Läs det gärna och bli berörd. Jag blev otroligt tagen av det.

KRAMEN
MammA Z

~♥~

‘

Read Full Post »

Är jag sån? Narcissist?

No what? Jag som tror så på karma. Det man ger får man tillbaka. Godhet. Framgång. Vad har jag gjort som är så jävligt att livet måste betala tillbaka redan idag? Ge mig ännu mera huvudbry. Kvoten är redan fylld. Mer därtill.

Fast fadäsen att jag backade in i en bil efter att ha storhandlat är visserligen mitt egna fel på sen eftermiddagen. Såg mig inte för ordentligt och bulan i den röda bilen bakom mig blev ett faktum och det svider gott i vår redan ansträngda ekonomi. 3000 kr minus ännumera. Men jag tackar gud att det inte var ett barn jag backade på. Plåtskador går att laga. Utställning går att ta. Men om det hade varit en liten människa jag inte sett. Ryser. Tackar gud att han lät det vara en Volvo som fick ta skiten för min o uppmärksamhet. Dumhet.

Men dagens djävlighet består av något annat. Någon har varit in på min wordpress sida och skrivit. Troligtvis hackat sig in på mitt blogg konto. Skrivit till mig att jag är påtagligt narsiccteisk och denne skrev lite till. Det är obehagligt så jag ryser.
Vem är så feg att kalla mig för det utan att våga stå för sitt namn? Berätta vem denne är som gör sådan personligt påhopp. Fy fan va svagt gjort. Vem du än är, skriv ut ditt namn på bloggen och förklara dig närmre! Det är ett personligt påhopp så det skriker om det.

Är det fel av mig att gå ut offentligt med det liv vi har för att påverka utvecklingen kring våra barn åt rätt håll? Är det fel av mig att dragit i gång Kung Över Livet? Vilja se en förändring med tusentalet andra i liknande sits. Jag är bara den som går först i detta ledet, men vi alla är precis lika viktiga. Vi är många som agerar nu, på olika fronter. På olika sätt. Med olika ork.

Men vi är alla viktiga.

Så blir jag kallad för narcissist. Att jag tycker att alla skall tänka som jag gör. Jag skall anse mig exceptionell, står över alla andra och att  jag går över lik för att få som jag vill.

Ännu en dos av okunskap. Oförstånd därute.

♥ kramen till alla er som tror på mig ♥

‘

Read Full Post »

Med naturen inpå knuten

.

Om man åker någon mil utanför oss kommer man till Strömsholms kanal. Man parkerar bilen och går någon kilometer eller två utmed kanalen så kommer man till lugnet. Stillheten. Sjöbodar som folk byggt om till primitiva små bostäder. Kalla det sommarstugor i miniformat. Kollonistugor.
En av mina fina vänner har stuga där med det allra nödvändigaste. Gasolspis att koka kaffe på. Bästa utsikten mot kanalen. Fågelkvitter. Vindens sus i björkarna. Fika på nybyggda altanen.
Jag blir så aven sjuk på folk som har denna möjlighet. Tillgång till friheten. Det stilla lugnet. Naturen inpå knuten som är som healing för själen.

Jag fick med mig Sam ut dit, fast brorsan valde att stanna hemma.Tänka sig. Och vi kunde vara borta mycket längre än jag trodde! Dels fanns hunden därute som vi tidigare varit hundvakt åt, men jag tror att han trivs mer och mer i vuxnas sällskap. När vi sitter och småpratar. När vuxna ser även honom och pratar! Inte så att jag kan sitta och ta tretår med kaffe en hel eftermiddag, men väl en påtår.
Det är så gott att se denna utveckling. Tänker på hur han mådde förra året vid denna tid. När det inte gick att umgås alls med folk. Inte ens med de han var som allra tryggast med. Nu kom det o anmält fikasällskap där vi var och det var inga bekymmer. Inte vad jag kunde se.

Vår fina Sam. Så glad jag är för hans skull. Utvecklingen som går åt rätt håll. Måtte samhället acceptera att han får göra sina framsteg i sin takt. På sitt sätt.

Idag är det en mycket bättre dag. Känt ” Nu är det en bra stund”.
Satan i gatan vad skönt efter gårdagens kalldusch.

♥ Kramen mamma Z ♥

Read Full Post »

Kom i rättan tid

 

 

 

Vilken glädje. Vilken skatt. Kattungarna.
Redan första natten tassade de upp och lade sig i Sams säng. Det blev lite svårt att sova med två små sötnosar med i sängen, men han var fullt nöjd med att ha det så. I natt ställde han sin datastol intill sängen med en filt i och där har de legat hela natten.
En katt tvingar man inte vart den skall ligga. De kommer självmant. Och hos Sam känner de säkerligen sig bekväma. Känner att han behöver dem där.

Själv är jag full i stressorer. Mår långt ifrån som jag önskade. Inte heller junior.
Hur Sam tänker, känner eller resonerar har jag ingen aning om. Jag syftar på skolan. Jag ogillar skarpt att det närmar sig. Ogillar för jag inte vet hur det blir med någon av våra fina killar. Hur de kommer att må. Hur det kommer att gå.
Ogillar när jag inte vet hur samhället kommer att agera. Jag vet om en mamma nu där sonen som inte fungerar i skolan, inte går dit alls, kanske skall tas ifrån henne. Få bo i fosterfamilj. Därför att skolan är en katastrofzon och inte mamman. Men man lägger all skuld på henne. Det får mig gråtfärdig i denna fina sommarmorgon.

Orättvisorna yttrar sig på många sätt. Okunskapen likaså.
Jag vill inte möta dem igen. Se att de finns. För det tar så mycket kraft. Energi. Livslust.
Jag ser berget som vi skall bestiga. Hela Ohana. I olika etapper. Olika svårighetsgrad. Och vetefan hur hårt vi kommer att falla den här gången. Slå oss.
Jag har gjort det här förut. Vet vad det innebär. Vet hur ont det gör. Never more.

Idag är jag svag. Gråtmild. Livet med Ohana och den resa vi gjort genom tid sätter sina spår. Synnerhet när spåren syns än. När de inte går att fly ifrån. När jag både ser och hör dem ifrån Junior.

Kanske kom katterna i rättan tid. Kommer med glädje. Kärlek. Tillgivenhet. Allt brukar ha en mening sägs det.

 

 

 

♥ kramen mamma Zoffe ♥

 

 

Read Full Post »

♥ Ohana har blivit större ♥ Blogginlägg nr 700 ♥

 

Lite rädda. Försiktiga. Samtidigt spritter det till i benen och de leker såsom kattungar skall göra. Sen kommer de på sig själva. Att det är nytt alltihopa. Det kan ju finnas faror som de inte känner till. Då blir de reserverade igen. Sötnosar. Gömmer sig under bordet på stolarna där den stora duken skyddar tryggt.
Dolan och Diablo. Grabbar. Bröderna. Och de kommer att bli killarnas bästa vänner.

Ohana har blivit större igen. Alla Råttor som berikat oss genom tid. Alla råttor som fått kärlek och omsorg. Ingen som blivit bortglömd.  Nu har vi endast en kvar av alla nio. Den stackarn har vi en stängd dörr till nu. Han kan inte gärna sluta sina dagar som kattmat väl.
Och nu har Ohana fått tillökning. Det blev en långtur över dagen till Dalahästens rike och jag hämtade hem katterna som vi tingade tidigt.

Då mamma numera jobbar 20 timmar i månaden åt Sam som avlösarservice så passade det utmärkt att nyttja det idag. Sam ville inte åka 30 mil för att enbart hämta katter. Inte heller ville han följa med brorsan och My Love som följde med i bilen en bit för att sedan bli kvar på äventyrsbad under tiden jag åkte den längre sträckan för att hämta hem Ohana.
Vilken skön känsla det var! Att vara borta hela dagen och veta att hon faktiskt får lön för att vara med Sam och vi kan vara borta utan dålig samvete mot henne. Hon är ju här så ofta ändå så att man drar sig för att fråga om hjälp en hel dag som detta nu blev.  Kanonbra! Synd bara att vi fick denna hjälp så pass sent. Hade varit guld värt och haft detta för många år sedan redan. Men men. Nu är nu och vi är glada att det blev så här ändå.

En glad dag idag. Så skönt att de återkommer. Och är övertygad om att dessa små juveler på fyra ben kommer att berika oss mycket. Många ” Nu är det en bra stund”

Notera dessutom att detta är mitt 700:e blogginlägg 🙂 Så skoj att det fick bli ett positivt sådant idag!

 

KRAMEN
MAMMA Z

♥

‘

Read Full Post »

♥ Jag skall älska dig såsom du är ♥

 ♥  Se den  ♥  Bli berörd  ♥ Ödmjuk  ♥ Handlingskraftig  ♥

Mamma Z
♥

Read Full Post »

Kniven mot strupen

Få är de som bryr sig hur vi har det. Som frågar iallfall. Frågar vad de kan göra för oss. Underlätta för oss. Främst för killarna.
Hur mycket skall jag jaga ifatt folk. Skriva på näsan hur vi mår och främst hur junior nu mår. Kräva deras omsorg och uppmärksamhet?
Att han skulle uppskatta mer än de kan ana över om de bemöda sig prata med honom. Visa att vi vuxna som bryr oss om honom inte bara består av mamma och pappa?
Om jag skulle berätta hur många gånger han haft kniven mot strupen? Berätta att det är inte över än på långa vägar? Skulle det ändra något då? Skulle engagemanget väckas till liv då?

Jag fick ta del av något tragiskt häromdagen. En ung människa som haft kniven mot strupen allt för länge och som inte orkade. Som gjorde slut på allt. En gång för alla. 13 år gammal bara. Fatta. Bara två år äldre än junior. Hur mycket hade andra vetat? Anat? Vad hade de gjort för att stärka en ung själ som mådde dåligt?
Tänker så på detta barn. På föräldrarna. Varför det blev som det blev. Så jävla tragiskt så att ord räcker inte till.

När tar man del av det man får som läxa. Lärdomen?  Erfarenheten? Se till att det inte händer igen. Händer någon annan?

 

 

MammA  Z

♥

‘

.

Read Full Post »

Tid för förändring

 

Jag läser något jobbigt i en sluten grupp på Facebook. Jag har varit där och nosat. Vet vad det innebär det som denna förtvivlade förälder berättade om.

Jag skrev om det på min systerblogg KungÖverLivet och jag kopierar texten rakt av även här. Så viktigt att ALLA tar del av det för annars kommer aldrig en förändring till stånd.

 

”Det finns de barn och ungdomar som ger upp. Som känner att de inte orkar mera. Sjuåringar. Elvaåringar. Trettonåringar. Sjuttonåringar. De lägger sig platt fall. Pekar finger åt livet och dess innehåll. Vänder det ryggen helt.

Många är deprimerade. Många som gör sina desperata försök att avsluta livet de fick. Och några av dem lyckas dessvärre fullt ut.
Unga.
Och de var bara på startsträckan på sitt livs lopp.
Föräldrar som gjort allt det kan och lite till. Slagit knut på sig själva. Överöst dem i kärlek. Men det har ändå inte räckt.
De ger upp därför att vi många gånger misslyckats med att stärka dem. Gett dem självförtroendet. ” Se här, du kan visst lyckas om du får göra det på dina premisser och vi stöttar dig på rätt sätt” .

Hur länge kan vi tillåta att det är så?
Hur länge skall vi blunda inför det faktum?
När skall kunskapen slå oss alla på fingrarna och vi tar till oss vad som krävs ifrån oss alla?
När skall erfarenheten skrika rakt ut så att ingen av oss missar budskapet?

Barnen och ungdomarna med *NPF diagnoserna.
De som så ofta blir missförstådda. Misstrodda. Miss bedömda.”

 

♥  M A M M A   Z   ♥

♥♥♥♥

 

Read Full Post »

♥ Tack för att jag får dela ditt mitt liv med dig ♥

 

My Love har födelsedag idag. Vi blev lite gäster kring fika bordet som även blev kvar på middag. Så mysigt. Båda barnen på bra humör som en enorm bonus. Att det kom regnskurar som hindrade oss ifrån att sitta ute gjorde ingenting. Solen tittade ju fram lagom till kvällningen och han fick sin Whiskey ute i trädgården ♥

Min fina man. Som jag haft invid min sida under så många år. Snart 17 år. Sida vid sida. I krig och i kärlek. Ridit ut fler stormar tillsammans än vad som borde vara mänskligt. Prövning efter prövning. vi har varit på glid men hittat rätt. Gång på gång.

Som jag älskar denna långhåriga rockern än. Faktiskt. När utrymme för kärleken är rimlig. Även om det så är det lilla.

 

Grattis my Love.
Tack för att jag får dela ditt mitt liv med dig

♥

Read Full Post »

Matresan

 

Redan som liten ville han inte äta. Vi blev såklart ängsliga. BVC likaså. Skulle Sam bara leva på välling? Maten ratade han och spottade ut. Den hemlagade. Andra småbarns mammor gav sina barn hästlass med mat tyckte vi. Sam åt 10 ärtor och en halv köttbulle.
Vi fick komma till matspecialistenheten i Uppsala. Träffa dietist och psykolog. Vi videofilmade matsituationen för att se om vi gjorde något fel med killen å1½ år. De kunniga ruskade på huvudet. Visste inget de heller om varför.

När han var tre år kunde han hoppa över en flaska med välling. Äta mat. Jublet visste inga gränser inom mig när han åt en hel potatis vid 4 års ålder. Sen har det rullat på i den takten. Smakat. Ratat. Petat. Vägrat.  Seriöst, en två åring äter mer än vad han gör på en dag.

Genom åren vet jag inte hur många kost registreringar vi gjort. Insett att den taniga kroppen fått i sig 800 kcal för lite. VARJE DAG.Vi har energi berikat. Tro mig. Gjort allt vi kunnat. Det är få maträtter vi vet han gillar. Och vi försöker ge han den mat vi vet funkar. Men inte alltid. Ett tag har jag köpt Monika Ahlbergs böcker och provat nya recept med skapligt goda resultat. Nu jagar jag Paolo Robertos, det  italienska och det är mycket nytt som gått i 🙂

Hade turen som stötte på KYÄNI som kost tillskott åt honom och som dietisten godkände. Han har via detta fått i sig viktiga vitaminer, mineraler och antioxidanter! Det innehåller saften ifrån 10 frukter och bär så det är 100% naturligt och inget syntetiskt alls.

Att han inte åt som liten förstår vi nu att det har med hans asperger att göra. Det sensibla i munnen. Som gör att maten upplevs på ett annat sätt. Konsistens. Smak. Färg. Och att han äter rätt mycket med ögonen.

Så att vara mamma till Sam innebär också att jag fått lov att vidga mina vyer även vad det gäller matlagningen. En utmaning det med!

 

K R A M E N    M A M M A    Z
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

‘

 

Read Full Post »

Jävelskapet tillbaka

 

Jag blir väckt. Klockan intill sängen visar 01.03. Pojken med de blåa ögonen kryper tätt intill.
– Det är tillbaka nu.
Det tar ett tag innan jag greppar vad han pratar om. Sen svär jag tyst inombords den fulaste ramsa jag kan komma på. Blir klarvaken. Och vi andas ihop. Andas i fyrkant. Pratar minnen som är trevliga för att förvilla det jobbiga. Trycket är kvar över bröstet på den lilla. Ont i hjärtat. Svårt att andas. Stressen har varit för stor och pågått för länge. Han har fått ångesten tillbaka. Kom ihåg. Han är bara elva år. Fick detta jävelskap när han var tio.

Barn skall inte bli sjuka i själen. Definitivt inte grundad på skolan. Mesta delen av all stress finns där. Och vi kan inte göra ett skit åt det. Tänk om jag kunde avbryta rektorns semester. Att denne fick komma hit. Titta junior i djupt in i ögonen och inte vika med blicken och lova att allt blir bra till hösten. Se till att sommarlovets återstående fem veckor blir bra veckor, för hitils har det inte varit så.

Glad sommar. Jo jag försöker så gott det går. Försöker förmå junior att känna det samma.

 

♥  K R A M E N    M A M M A   Z   ♥

‘

Read Full Post »

Ringar på vattnet

‘

I snart fem år har jag skrivit om oss här. Alla tankar. Känslor. Oro. vånda. Glädje. Sorg. Framsteg. Bakslag. Ja hela spektra som en resa som den här innebär. Och vad det har gett i utbyte är svårt att sia om. Att så öppet berätta som  jag gör. Öppen ridå många gånger.

Jag tror på en förändring kring våra barn med diagnoser.
Tänker tillbaka genom tid. Då man ansåg det vara rätt att bränna häxor på bål. Att jorden var platt. Genom tid har människans syn förändrats. Ser bara på den senaste årtionden vad som hänt med inställningen kring  HBT. Att det skett något bra, ett synsätt till det bättre. Samhället har öppnat upp och tänkt om. Säkert finns en hel del kvar att göra än kring det, men överlag så har det hänt massor sedan Selma Lagerlövs tid då hon bara kunde titulera sin Sophie som vännina istället för partner.

Om tio år har vi tillsammans ändrat så mycket kring våra barn. Vi är med och förändrar det. Formar om samhället och dess tankesätt. Ni som läst min blogg det senaste året bara måste hålla med om det. Hur båda mina killar delvis fallit offer för att vi vet för lite kring dem ( främst stresspåslaget i skolan ) kontra en politik som snålar in på pengarna i skolan.

När jag tittar tillbaka i min blogg, så ser jag själv hur mycket jag lärt mig. Hur många minor jag gått på i all min okunskap innan vi lärde oss hur Sam fungerade med sina diagnoser och hur vi kunde stötta upp som bäst.

Junior var på mig häromdagen och undrade hur det gick med min bok. Ja den ja! Som jag spenderat hundratals timmar med fram tills datorn havererade och lusten bara försvann. Sedan kom tiden med Junior som blev mer än jobbig och nu har mitt engagemang med Kung Över Livet tagit över. Men skriva klart på den bok jag påbörjat måste jag ta tag i. Föra över alla 150 sidor till en annan dator till en början.
Kanske känner Junior hopp om boken kommer ut? Att både han och hans storebror får visa upp hur livet kan vara. Hur man bör göra. Och vad som kan hända om man inte gör det man borde.

Det var väldans vad besök statistiken sköt i höjden här inne efter min medverkan i lokaltidningen i veckan. http://fagersta-posten.se/narakara/1.1730597-ann-sofie-kampar-for-att-tappa-igen-kunskapshalen
Men jag är bara tacksam. För varje ny läsare så kanske jag kan ge denne ett annat synsätt kring barn som mina.
Ringar på vattnet.

Så småning om en helt ny värld.

‘

k r a m e n

m a m m a  Z
♥

,

( Bilden på mig är lånad i från FP tidningen )

‘

Read Full Post »

Våga känna tro

 

Kom ta min hand. Håll den. Lilla älskade vännen. Lita på mamma. Lita på andra. Våga det. Annars kan du aldrig bli hel igen, aldrig läka. Nu har detta pågått i veckor. Månader. Du har inget sommarlov. Du befinner dig i ett stort väntrum. Väntan på misslyckande. För det är så du säger och känner. Hela tiden.

Älskade vän. Pojken med guldlockarna under så många år. De blåa ögonen som såg på när världen omkring dig rasade. Såg på hur vi sakta byggde upp den igen för dig. Men vi kom bara halvvägs. Fick byggstopp.

Undrar hur många inlägg som jag skrivit om detta nu. Hur många som finns kvar att skriva?
Psykisk ohälsa hos ett barn på elva år. Som borde dansa av lycka utmed ängarna för att det är sommar, ledighet och allt bara ett äventyr. Stressen finns där som en osynlig slöja. Som förtar glädjen kring det mesta. Pressen över hur andra skall hantera honom till hösten. Kommer de att lyckas? För vad händer om de inte gör det?

Älskade unge. Våga känna tro.

 

kram
mamma Z

♥

‘

Read Full Post »

Det brända barnet

 

Två veckors semester är över.  Så får jag lägga till den veckan jag hade med killarna på Västkusten. Game Over. Laddat batterierna? Nej, inte i mitt liv. Inte på min semester. Snarare tvärtom. Det är nu jag fått konfronterats dagligen med junior och hur han mår och tänker om både livet och skolan. Han saknar sin fröken så att det värker i hans unga själ. Han fick ha henne i nästan 2 terminer. Bygga upp tillit till en vuxen i skolan som han inte haft på evigheter. Någon som ingav han hopp. Tro på att allt är möjligt.

Nu tar en annan skolform över. En annan fröken som vill han lika väl. Men det är en fröken han redan har agg till, som han byggt upp en mur inför. Han litar inte ett dugg på skolan som komma skall. Inte för fem öre. Då skulle alla floder inte gråtas. All hopplöshet uttalas. Som jag skrivit förr, det spelar ingen roll vad eller hur vi säger att vi litar på skolan. Att de lyssnat på oss. På honom. På Bup.

Han är redan bränd. Han vågar inte lita på någon av oss längre.

Junior är skör som fint porslin. Det märks. Utbrotten. Slagen. Han är som en kokande vulkan som då och då släpper på trycket för att överhuvudtaget kunna överleva.

När han faller så faller även jag.

 

Om tre veckor är jag långledig i tre dagar. Eftersom My Love har semester då ( vi har den inte tillsammans längre ) och kan vara hemma med Sam, så drar jag och junior. Sam är tillfrågad men vill inte.
Det hotell som jag och My Love bodde på i våras i Solna skall vi till! Dels ligger det så fint intill Haga parken, dels så är det så där lyxigt och mysigt som jag vet att Junior uppskattar till max. Maten i restaurangen  var himmelskt god så hoppas han tycker det samma.

Min fina kusin som bor några mil utanför huvudstaden skall möta upp oss en av dagarna. Åka alla karuseller som junior vill på Gröna Lund då hans mamma tycker att nyckelpigan räcker gott och väl. Och min kusin gillar Junior skarpt. Hoppas på uppehåll så att vi kan ha picknick i Haga parken med, åka en av skärgårdsbåtarna kanhända.

Något att se fram emot för både honom och mig. Jag tömmer det sista av sparkapital för egen del. Men Junior måste få kosta nu.

Det är ett barn som fortfarande behöver livräddas.

 

k r a m
m a m m a   Z

♥

‘

Read Full Post »

Att se den lilla människan ifrån vaggan och hela vägen framåt

‘

Uppland avverkat i dagarna tre. My Loves rötter. Killarnas likaså. Mitt hem för 4 års tid för vad som känns vara en evighet sedan.
Vi återkommer 2-3 gånger om året nu endast då de är så pass stora och inte vill åka om inte kusinerna i från Dalahästarnas rike gör det samma. Så var nu fallet och de obligatoriska badet blev av fast det blåste småjävlar i fredags. Med hackande tänder hoppade kusinerna i.
Under gårdagen kan man inte klandra någon för att vilja bada i den hetta som sköljde över oss så då blev det bad i tre omgångar istället. Och junior hoppade orädd rakt ut ifrån tian.

 

Vi skulle fira hela dagen igår.
Fina vännerna som fyllt 40. Vigseln som skett i smyg mellan min svåger och svägerska. Dopet av deras lilla fina kille, killarnas förmodligen sista kusin. Vädret tillät ceremonin att vara ute.
Prästen talade så vackert om att välkomna det lilla barnet och beskydda det. Leda det fram på livets stig. Klumpen växer sig med ens stor. Jag tänker på killarnas dop. Då prästen sade detsamma. Att vi alla skulle värna om deras väl och ve. Det gick ju lite sisåsär. Uppbackningen kring dem är inte längre vad den borde vara.

Jag minns ett samtal med junior för lite sen.
” Mamma jag skulle vilja vara liten igen. För då får man all uppmärksamhet och alla bryr sig om en. Nu är det ingen som bryr sig om mig. Knappt pratar med mig”

Jag tror han har rätt. När ett barn växer och blir större så blir det inte sedd. Inte ompysslad. Det bara finns därute i periferin. Vem tar sig tiden med det? Sätter sig ner för en konversation om än så liten? Jag ser dig. Jag bryr mig. Något vi alla måste bli bättre på överlag. Jag har en vän jag vet är super på det. För junior berättar varje gång han har blivit just sedd av henne. Bara lite snack vid fikabordet. En vuxen som ser honom och som visar att hon bryr sig. Dessvärre är hon rätt ensam om det.

Se den lilla människan ifrån vaggan och framåt med samma kraft hela tiden. Inte tappa intresset för dem.

‘

kramen den stora
M A M M A   Z

♥

‘

Read Full Post »

Påminnelse om livet det korta

‘

Var ner till pappa och graven. Insåg att vårens blommor blomstrat över för längesedan och nya behöver dit. Så sällan jag tar mig dit. Platsen för den eviga vilan. Dit vi alla skall. Jag tycker inte om att vara där ännu. Fast pappa varit död i 7 år nu. Det gör mig tyngd. Så påmind om livet. Det korta. Det vi alla så förtvivlat försöker leva och någonstans däremellan försöker finna lyckan och meningen med det. Vad vill vi att generationen efter oss minns av oss? Vilka spår vill vi ha lämnat kvar på vår korta intensiva vandring?

Jag tycker att döden på jobbet räcker som påminnelse. Den jag har allt för ofta med att göra ändå. Pappa finns alltjämt med mig ändå. Jag behöver inte behöva hans grav för att känna hans närhet.  Men nya blommor skall jag förse han med.

Det blev en tur till vår hembygdsgård också.  Presenter behövdes inhandlas till de vi skall fira i helgen. Killarnas lilla kusin skall döpas. Min svåger har gift sig lite i smyg men vill ändå bjuda på lite festmåltid i samband med dopet. Till kvällen är de 40 års kalas hos en av mina finaste vänner i livet som aldrig har svikit. Skall bli så mysigt ♥
Sam ser fram emot att åka. Kusinerna i från Dalahästens rike kommer till farmor och dopet. Och nu när de är så pass stora så går de ut på egna äventyr i Uppland och den lilla gemytliga orten. Härligt att se glädjen och längtan efter det jag bevittnade i början av veckan.
Kontrasternas rike. Det var där jag var placerad ja.

‘

Jag och junior. Mitt allt. Både han och Sam.

‘

Junior mår upp och ner än. Samma som jag skrivit om förut. Jag läser hos en annan mamma om barnets förtvivlan över livet och skolan. Det är ett mycket starkt inlägg men läs det gärna http://omoss.bloggo.nu/Snart-ar-sommarlovet-slut/ och det är så ruggigt likt det jag varit med om med Sam. Det som nu går i repris med junior fast snäppet värre ändå. Våra barn. Det finaste vi har. Och så skall de må så här i själen.
Det borde vara böter på sånt.

Idag var lokaltidningen här. Linslusen skall synas ännu en gång. Men jag gör det för mina barn. Andras barn. Framtidens. För att få stånd en förändring. Bidra till den. Så att de slipper gråta över livet. Våndas över det. Få leva det på sina villkor och lyckas därefter. Journalisten hade fått nys om KUNG ÖVER LIVET och det är väl bara att le vackert på bilden på  sista sidan. För det är inte JAG som skall synas i tidningen. Igenterligen.

Jag är bara ett språkrör för våra barn.

 

kramen
mamma Z
♥

‘

 

Read Full Post »

♥ Lisan för själen ♥

‘

En underbar bild på junior som jag tog då vi var i Dalahästarnas rike föra helgen.
Ni som följer både min blogg och Kung Över Livet bloggen kanske inte vet att det är mina bilder jag använder. Även de som finns på Kung Över Livets GILLA sida ( http://www.facebook.com/KungOverLivet )

Faktum är att trots min amatörmässiga kamera så fullkomligt älskar jag att fota. Har alltid gjort. Min första kamera hade jag sparat i månader för att köpa. Minns ni dem?Kameran som man fick köpa till ett paket blixt till? Och varje blixtkub gav 4 foton. En ask räckte till 12 kort tagna med blixt. Killarna tror man ljuger när man berättar dyligt.
Och som jag fotograferade som barn sen. Har en uppsjö med album. Foton på allt. Samtidigt en dokumentation om en svunnen tid. 70-tal. 80-tal.
Jag hade mörkrum hemma med pappa. Framkallade negativen själv. Paltade med framkallningsvätskor och på vita ark framträdde en bild i svartvitt. Pappa var klockren lärare. Han hade själv jobbat som fotograf.

Första sommarjobbets lönekuvert gick åt till att köpa hela min kamera utrustning. Året var 1987. Nikon kameran, separat blixt, objektiv för macro kort, zoom objektiv och filter gick då på 10 000 kronor drygt.  Mycket pengar! Och vilken glädje det blev genom tid. Fram tills digitalkameran kom. Då fanns inte pengarna till något liknande av det jag hade. Så det blev något halvdant som jag nu har, jag är långt ifrån nöjd, men den är okej.

Jag älskar att fotografera ännu. Min terapi. Min lisa för själen. Och numera viktig för att jag behöver bilder till mina båda bloggar. Det är liksom halva blogginlägget. Bilderna. Som kan förstärka det jag skriver ibland.

Uppmanar mina fina läsare att gå in på min andra blogg idag. Läs vad andra skriver om sina barn under kommentarerna. Blir så rörd av det fina. All kärlek till de små som de älskar mest på denna jord.

Passa på att var med i tävlingen också! Den vi har för att fira snart 1000 Gillare ♥
http://kungoverlivet.wordpress.com/2012/07/04/tavling-vem-ar-din-kung-over-livet/

‘

Kramen den stora
m a m m a    Z

♥

Read Full Post »

Vi har tiden framför oss ♥

‘

Jag vet att man skall leva här och nu.
Lyssnade på en designer som jobbat för IKEA på radion för ett tag sedan. Hon hade varit mycket utomlands i andra kulturer och hade med sig ett devis som jag anammade. Där hade man inte focus på ”att oj vad tiden går” eller ”vart tar tiden vägen”.
De sade ” Vi har tiden framför oss”.

Tiden framför oss ja. Alla år man förhoppningsvis får vara med om. Tills man ligger där 94 år och somnar in bland dem man älskar mest på denna jord. Tänk. Då har jag 52 år kvar  ♥
Men ändå ältar jag en smula över tid som gått. Den förlorade. Bara minnena kvar.
All tid sedan barnen kom in i livet. Livets stora gåva. Den största. Swich så var småbarns åren över. Allt det som skedde på en helt annan nivå i livet är bara borta. Livets naturliga gång, men likt förbaskat så känns det en smula vemodigt. När livet var ett äventyr för dem oavsett vad vi gjorde eller vart. Tonårstiden är här och allt har blivit annorlunda med det. Samtidigt som vi har haft andra utmaningar. Ibland omänskliga.

‘
Tiden framför oss ja. Jag skulle vilja ha facit i hand och påvisa mina barn den. Se, ni kommer att lyckas! Va inte rädda. Ni kommer att kunna flyga! På era premisser! Vingarna kommer att hålla.
Junior hade vånda igen över livet i natt. Framtiden. Skolan. Hur allt bara kommer att skita sig. Det spelar ingen roll vad jag säger eller lovar. Han måste uppleva att det blir så. Sviken av allt för många möten vi haft med dess löften så har det ändå gått åt skogen. Hur skall han kunna lita på oss nu?
Finns det inget piller som kan trolla bort dessa tunga tankar hos min fina Junior? Om än för bara några dagar.

‘

My Love jobbar dubbelpass i dagarna tre nu. Vilket betyder att jag inte kommer någonstans på min sk ”semester” Blir till att göra det man kan då. Men semester? Alla tankar kring barnen som får min kärlkramp att skrika rätt ut bara för att den är stressframkallad.
Nej, tänk att få göra som en pappa jag lärt känna. Ta med Ohana till Thailand i ett halvår. Bara landa i allt. Och att barnen har en privatlärare om förmiddagarna och resten bara är relaxa. Leva livet. Fånga nuet. Ta med någon som fungerar klockrent med grabbarna så att egentiden sannerligen finns där.

Keep on dreaming. Livet väntar framför oss. Och allt kan vara möjligt än.

 

‘

k r a m a r    m a m m a  Z

 ♥

Read Full Post »