Till mitt eviga blå igen

‘

I dag åker vi. Hela Ohana samlat. Första resan vi gör ihop sedan Västkustresan i fjol.
Vi åker bort. Till mitt eviga blå igen. Någon förvånad? Jag hittade ett stort hus direkt på klipporna som räcker åt oss nio som nu far. Ålands hav. Invid det jag älskar så.

Resesällskapet gillade det med så nu åker vi. My Loves fina barndomsvänner som är lika fina vänner än och även blivit mina. De som står kvar hos oss fast kartan ritats om många gånger och det kanske inte varit alltid så lätt när vi har träffats. Men med flexibilitet och en önskan om att få det fungera så har det varit guld värt genom tid.
Som nu. När reseledaren upptäckte att det inte fanns någon tv i stugan ( jo läser man det finstilta så stod det, men hyr man en tipp topp stuga som vi gjort så utgick vi alla ifrån att det fanns ) Vojvitto! Vad gör vi då? Sam som kan ha svårt att roa sig. Då funkar ju alltid tv:n som tidsfördriv.
No problem. Inom en timme hade fin vännerna ordnat det så att en liten tv skärm medtages och en dvd spelare. En jobbarkompis till My Love lånar ut hela sin Sopranos box. Sam har sett hela säsong ett och tyckte den var jätte bra! Så nu kan vi åka dit med tryggheten att det finns en backup. Och en fungerande semester.

Lämnar tunga tankar på fastlandet.
Vi skall ha ett nätverksmöte kring Sam och hans skolgång nästa vecka och det känns jättebra. Likaså kring junior. Mycket att bita i när det gäller två barn på samma gång. Det går åt lite energi. Och inte så lite heller. Men nu har vi ingenting att kämpa emot ( förutom ett trång synt samhälle och förmå politiker att tänka om och tänka nytt ) i skolan.

Alla är med på båten och vi ror åt samma håll i dagsläget.

‘

♥ Sam på Åland för vad som känns en evighet sedan ♥

See You!
KRAM MAMMA Z

‘

Annons

Read Full Post »

Applåder i massor!

♥ My Love har försett mig med ny bra bilmusik på min shopingrunda i stan ♥
The Hives såklart! Favoriterna som ger så mycket energi!!

‘

Vi pratade skola på hemvägen Junior och jag. Han är så tacksam för det upplägget de har kring honom! Och han tycker det fungerar så bra med sin nya pedagog! Fast visst saknar han resursgruppen, men det känns iallafall helt okej som det är nu.

Han tyckte det kändes bra att göra klart uppgifter då klassen spelade bingo te.x. Han kände att det är bra att vissa uppgifter går att vänta med att göra då han inte mäktar med dem och ta dem vid senare tillfälle. När jag frågade han vad den nya pedagogen betydde för honom så svarade han ”Allt. Jag skulle inte fixa skolan utan hennes hjälp” . Så underbart att han redan nu känner sig trygg med henne och att det flyter!Andas verkligen ut när det gäller honom just nu.
Borta är ångesten och våndan över livet. Skolan har gjort helt rätt! Applåder i massor!
‘

Jag gör lite ärenden igen på stan. Snart skall vi till Åland med fina vännerna fredag-söndag och jag står för både meny och inköp. Hittar en devis tavla som gör mig överlycklig ( på COOP av alla ställen ) och som jag köper direkt! Nu hänger den i hallen och påminner stort om båda mina barn. De som lärt mig massor om livet. I nya perspektiv. Och vi har massvis att lära av dem! Se bara hur skolan lyssnat in på Junior nu och verkligen gjort många anpassningar efter hans önskemål och hur han känner att han mäktar med. Och se resultatet av det!

kramen mamma Z
♥♥

‘

Read Full Post »

Finalplatsen på 100 meter i OS som blev fråntagen i sista sekund.

Glöm aldrig det mina barn. Ni skall förmå bli de Kungar ni föddes till att vara!

♥

Känslan  jag får bevittna hos mitt barn som vill men som inte förmår. Ja den är fördjävlig. När man ser viljan till förändring. Viljan att kunna som alla andra men sedan inte förmå. Han hade valt ut en tröja han ville ha på sig i skolan idag. Ville dricka kaffe för att vara pigg i skolan, för det hade kompisen på skype talat om. Skolan har förberett, anpassat så gott det går.

I hallen på väg till skolan låser sig allt. Han är klar för avfärd men han fixar det inte. Den bild han hade målat upp finns inte på riktigt. Det blev för många hinder att klättra över. Och jag får inte vägleda mer. Fina vännen som lovat ta hand om honom i skolan får heller inte hjälpa. Han ville gå dit själv idag. Ville vara som andra.

Asperger kallas det för det han har. Det han blev född med. Det som gör livet så svårt i bland. Min fina fina kille som håller på att bli vuxen. Snart 14. Och en sådan fin människa han blir.

Vad har vi gjort med dig som gjorde att vi hamnade där vi hamnade? Att du blev sjuk av skolgången. Isolerade dig under en lång tid. Drog dig bort ifrån allt. Kom till baka. Redo att ge dig in i matchen igen. Men då var spelplanen en helt annan sedan du lämnade den sist. Och det visade sig inte fungera längre.

Älskade vännen. Om ett hjärta kunde blöda så gör det så just nu. Mängder. Fy för att se den uppgivenhet. Känna den vibrera i luften.

 

Måste vara som att ha fått finalplatsen på 100 meter i OS och bli i fråntagen den i sista sekund.

 

‘

kram mamma Z
♥

Read Full Post »

Mitt brott är att skriva..

 

 

Vart tog yttrandefriheten vägen? Min rätt att säga något jag vill förmedla till andra? Berätta om. Påtala. Belysa. Beröra.

Det har börjat kostat på det jag gör. Min längtan att nå ut till andra. Berätta om oss. Om Kung Över Livet. Viljan till förändring. Folk har börjat dra sig undan mig. Ta bort mig som vän på facebook. Plocka bort mig ur forum på FB. Forum som i allra högsta grad berör det liv jag lever.

Mitt brott?

Att jag skriver. Både här på denna blogg och på Kung Över Livets blogg samt GILLA gruppen på Facebook med sina snart 1 300 gillare. Och när jag skriver så vill jag såklart förmedla det ytterligare ett varv. Facebook är ypperligt verktyg för att nå ut ännu mera. Så då har jag lagt ut länkar som jag bara påtalar att de finns för de som vill läsa.

Nej. Då har jag fått påstötningar att folk ogillar det jag gör. Om jag ändå kunde skriva vanliga inlägg så var det okej, men inte att jag länkade. Vad är skillnaden? Om jag länkar ett blogginlägg? Ett GILLA inlägg som har något att säga? Och vill folk inte se det jag vill berätta så skit i det då! Men varför blir folk så illa berörda att jag utesluts? Tala om det för mig! Lämnas kvar utan förklaringar med en stängd dörr som tidigare varit öppen.

Jag är riktigt sårad. För jag tror så på det jag gör. Att jag berättar. Och nu via Kung Över Livet kan göra det snäppet ännu mer. Men då kommer jag åter till det jag berättat öppet om förr här. Att allt har sitt pris och även detta. Att jag skall tro att jag är ”förmer” än någon annan.

Varför blir det annars som det blir?

 

 

 

Kram en mycket förbryllad Mamma Z
♥

‘

 

 

Read Full Post »

Att få vara en Skalman

Fotade en sväng bland mina ärenden på stan igår

‘

Ibland finns det vissa dagar när man inte vill gå ut. Än mindre träffa någon. När man känner sig misserabel. Sju svåra år. När man skulle behöva åka iväg en weekend på en riktig make over. Bli ny stylad helt från topp till tå. Känna sig tipp topp fin på utsidan, för det hjälper upp insidan så mycket ♥ Så  jag slipper möta den där eländiga människan i spegeln. För hon förtjänar något bättre!

Jag träffar såklart folk. Vill vara som Skalman precis i den tid då mat och sovklockan ringer och man får gömma sig i sitt skal. De jag träffar vet jag att en del läser här inne. Vet hur det är. Och jag får många varma tankar kring hur det varit och är. Och de verkar inte ta notis om mitt stackars yttre heller. Min svaga jag. Som försvagar den karisma jag hoppas inneha. ( Som vi alla har i olika grad )

My Loves kusin kommer långväga i ett ärende. Så trevligt, men fortfarande sitter jag där med kaffekoppen i handen och känner mig så olustig och..får man använda ordet ful? Usch, jag som så sällan brukar vara fåfäng. Eller är det känslan av hur man mår inuti som förstärker det? Well well jag får fortsätta kvällen i samma anda då fina vännen P kommer och hjälper oss lägga Sams golv och min fina vän sedan barnsben är med. Men inför henne blir det inte samma sak. Hon har haft en tuff resa och vet hur man kan må. När det kommer till den grad att man inte orkar bry sig om sitt yttre alls.

‘

‘

Sam har fått hem sina dyra gubbar i från England. Warhammer. Ett pillergöra att måla, men oj så han gillade det! Han vill ha något i händerna att göra, för datorn har han sedan länge ledsnat på att sitta invid. Det finns hur mycket som helst att beställa därifrån   (http://www.games-workshop.com/gws/home.jsp ) Så det blir väl att kränga en hel del på Tradera så man har råd *skratt*

Vi hyrde film igår kväll. Hade Ohana mys. Släppte allt för en stund. ”Nu är det en bra stund” infann sig. Oron lades på is. Kanske allt blir bra till slut. Det har ju vänt rejält för junior.Jag mailade skolan igår och gav dem sin välförtjänta eloge. De måste ju få höra när de gör rätt och inte bara när allt går fel. Så viktigt för dem! Jag vet ju själv hur bra man mår på jobbet av credit. Klapp på axeln ”duktiga du”. Jo man växer av sånt. Gör ett ännu bättre jobb.

Det märks på Junior att skolan nu gjort helt rätt. Tänkt rätt. Lyssnat på oss. Åh som han sjöng i bilen på vägen hem då jag poppade fjolårets Absolute Summer Hits. Satan som det glädjer en. Det lilla. Det ytterst lilla lilla som andra inte tar en notis om. Glädjen hos ett barn. Den sanna. Den äkta. Att den finns där. Närvarande.
Det är som efter ett hejdundrande åskoväder när luften blir så klar att andas. Annorlunda. Lättare.

Nu inväntar vi samma känsla kring storebror.

‘

♥ Merci beaucoup ♥
Mamma Z

♥

‘

Read Full Post »

Here we go again

♥ Katterna var ute för första gången igår ♥

‘

Jag tar på mig en smärta och förtvivlan som inte är min. Men den befinner sig på mitt egna kött och blod. Såklart man tar åt sig. Absorberar. Oron som Sam har finns även hos mig. Hos My Love. Han skulle gå idag till skolan. Ville. Men så fick han veta en sak som han inte var inställd på och då gick det inte.
Har en bra dialog med skolan. De är helt inne på samma linje som oss. Att få det fungerbart och ingen klandrar honom för att han har haft svårt att komma iväg. De greppar varför. Hab är lika suveräna det. Att bekräfta mina tankar. Sams reaktion på allt. Och hur vi nu skall gå vidare.

Varför rasar jag? Deppar ihop totalt? Tillåter trycket över bröstet infinna sig? Han gick ju i tisdags till skolan. Pratar i termer som vi aldrig kunnat drömma om.
Kanske är det oron för hur han tar det här nederlaget. Framtiden för honom. Hur blir skolgången? Utgången till vuxenvärlden ? Vad har han för möjlighet att lyckas därute? Min fina fina kille ♥
Har tagit del av en mamma som har tre barn. Hon är duglig mamma åt de andra två. Men inte det tredje som inte fungerade i skolan, sonen med autism. Samhället anser det och har LVU:at honom. Soc har placerat honom hos en familj som han inte känner alls. Som om de skall kunna trolla med knäna och förmå honom till skolan. Få han att lyckas där. Det skrämmer skiten ur mig att samhället kan ta mitt barn i från mig därför att det inte förmår skola. Pressas in i en mall som inte passar alls.

‘

‘

Junior är gladare än på länge. Igår kväll somnade han utan sin psykmedecin. Inte ett ont ord om skolan. Hatten av för skolan och det som de gjort hittills för honom! Så synd bara att han fick gå ett helt sommarlov med ovissheten om vad som väntade. Vånda i 10 veckor. Nu när det visade sig fungera bättre än vad han någonsin vågat hoppas på.
Skolan har lyssnat på oss. På bup. På honom. Så tacksam. Men slutkörd av allt.

Ja ni fina läsare. Vänner jag känner, ni som är främlingar men ändå väljer att följa mitt liv. Dallas in reallity. Där det hela tiden tillåts clifhangers. Allt för att behålla spänningen. Hur har det gått till nästa avsnitt? Nästa inlägg?

Here we go again sjöng StakkaBo i min ungdom. Och precis så känns det nu.

‘

kramen till varenda en av er
mamma Z
♥

Read Full Post »

När man vårdar det ömt

När erfarenheten får tala och blir lyssnad på. Ja då kan det hända massor. I rätt riktning. Skolan kring Junior är så sensibel. Så lyhörd. De vet vad de har att göra med den här gången. Vet vad som står på spel. Och de lyssnar fullt ut på vad jag i egenskap av mamma och den som känner Tobbe bäst i denna världen tycker. Vad bup tycker. Hur han mår och reagerar på allt nu när det blev som det blev.

Den här veckan skall han få gå fram till lunch. Så han får känna in. Känna av. I sin takt. Lära känna den nya personalen kring honom och de honom. Hitta varandra. Få det jobbiga fungerbart.
Det hade gått jättebra i skolan idag. Tackvare att han fick gå den snabbis han gjorde igår. Att han fick sig en bild av allt. Att han visste att dagen idag inte skulle kosta på för mycket. Han han skulle ”härda ut” till lunch. Att han skulle överleva.

Han hade fått gått till det egna rummet han har tillgång till när han behöver det. Han hade varit delaktig på lektionen och pratat inför klassen vad som skett under sommarlovet. Vågat tagit plats.

När jag hämtade honom tio i tolv var det en glad kille i bilen. Yes. Yes. Det är på väg åt rätt håll. När man vårdar det sköra ömt kan mirakel ske. Små små sådanna! Så underbart att se! Skolan skall ha en eloge som verkligen greppat. Lyssnat. Åtgärdar.

Idag har jag fullt upp i Sams nya rum. Tapetserar och jösses vad fint det blir. Men vem uppfann dessa snedtak? *skratt* Lite bök är det allt att få det snyggt!
Jag mår bättre än igår, men är fortfarande tyngd på Sams vägnar. Han som vill så gärna gå i skolan men inte förmådde. Såvidda vi inte kan spinna vidare på det lilla lilla stänk av information jag sög åt mig av igår av honom.

♥ Tusentusen tack ALLA ni som stöttat så dessa dagar!
Jag behövde lyftas upp! Stärkas med energin ni frikostigt delade med er av! Ni är så himmelens fina!! ♥

stor kram mamma Z

♥

Read Full Post »

När allt är skört som fint porslin

Att vara stark är att gråta har jag läst någonstans. Men jag får gråta när barnen inte ser. Inför dem måste jag vara stark. I alla fall i detta avseende. Deras skolgång. Skulle jag brista nu skulle jag skuld belägga dem. Och det är inte deras fel att det blivit så här. Det är vi. Vi vuxna. När vi inte gjorde rätt ifrån början..

Jag skjutsar Sam till fina vännen. De gör sällskap därifrån till fots till skolan. Sam är supertrygg med honom. Kompisen har lovat ta hand om Sam.
Han blir kvar första lektionen. Sedan går han hem. Han fixade inte klasskamraterna. Det sket sig på det. Inte skolan i sig. Inte lärarna. Inte på ämnet de höll på med. Genomgång av klasslistan med allt praktiskt. Han hakade upp sig på de som skall vara med han lektion efter lektion. De andra eleverna.De som har hunnit bli tonåringar på den tid han varit hemma. 1½ år. Många var nya ansikten. Andra bekanta men ändå inte. Som har ett sätt som inte går ihop sig med honom. Som han inte kan ha överseende med.

Att gå i en liten grupp är inget för honom. Han ville gå tillbaka till klassen.
Det känns just nu som om man är strandsatt på en Robinsson Ö. Just nu vet jag varken ut eller in. Hur reagerar Sam på detta? När han ville gå men känner att han inte fixar det? Hur ser hans tilltro till framtiden ut då? Han vägrar prata känslor med mig men de små fragment som kommit tidigare talar sitt tydliga språk. Klart som sjutton att han funderar över livet. Hur det blir då han inte går i skolan.
Skall jag få ett till barn som är deprimerad?

Jag sörjer idag. My Love likaså. Att det sket sig på något som vi inte kan styra över. Tänk om det strandat sig på lektionstimmarna, om de var för långa, om dagarna var för långa för sådant hade man kunnat justera. Innehållet på lektionerna likaså. Fel lärare.
Men på 40 minuter hade Sam en solklar bild över läget. Han vägrar delta i det något mera. Svart eller vit i sitt tänkande. Han vill inte beblanda sig med de andra klasskamraterna något mer. Thats it.

Tårar som rinner. Helvete helvete. Vi visste att det skulle kunna bli bakslag. Men inte över detta. Ingen hade sagt något åt dumt åt honom. De hade bara funnits i hans närhet och varit. Det räckte.

 

 

Junior har något bättre förutsättningar i nuläget, även fast starten blev supertuff för honom. Det sista jag hörde ifrån sängen innan han somnade var ”skoljävel”. Halv tolv somnade han. Utmattad av sin egen oro.

Väl vid skolgården går han inte in. Vi sitter i bilen. Det är som att backa bandet 2 år när Sam satt så där i bilen. När ångesten snudd på gjorde hela bilen immig på insidan. Våndan av att gå in i skolbyggnaden. Jag får tag i den pedagog som skall vara med Junior hela första månaden. Hon kommer ut. Pratar och förhandlar. Bara att han blir med in. Får träffa sin gamla klass. Se hur det ser ut kring honom. Hur nya fröken är. Det får räcka som mål.
Precis som Sam gått de där tunga stegen på vägen intill skolgården går även han nu. Dejá vu. Det spelas upp som i en dålig film man inte vill se i repris. Han stannar en lektionstimme. Jag hämtar honom på utlovad tid. Strax innan tio rasten. Bup är kontaktad och jag har en känsla av att killen behöver gå halvdagar fram till lunch i 2 veckor till en början. Att målet i sig inte kan vara att pressa han gå fulla dagar. Utan att ge han självförtroende att han faktiskt fungerar i den nya skolmiljön. Sen kanske man kan arbeta mot att han skall gå hela dagar. Men inte i nuläget.

När allt är skört som fint porslin.

KRAMEN DEN STORA
till alla er som finns därute och bryr sig
Ni betyder massor ♥

mamma Z

Read Full Post »

Never again

Sommarlovet är över. Game Over. Sommaren lever kvar i några veckor till. Det skapar vemod. Jag älskar ju denna årstid. Fullkomligt. Och mina stunder invid det eviga blå slår det mesta. Det är som en religiös upplevelse i det mötet. När jag sitter där på solvarma klippor som istiden format för tusentals år sedan. Blickar ut över evigheten.

 

Igår kväll fick vi ge Junior medicin mot ångesten. Nu har han haft så ont i hjärtat att han gråter. Svårt att andas. Det kan inte få vara så. Ett barn som är elva år skall inte må som han. Never. Jag har gjort allt för killen med de blonda lockarna. Med de vackraste blå ögon jag vet. Grabben som har en attityd stundtals för att skydda hur han mår innerst inne. Och det är bara jag som får ta del av det. Smärtan och våndan. Jag får vidabefodra den till skolan. Så det vet hur han mår. Hur han tänker. Och hur mycket omsorg denna sköra människa behöver. Och budskapet har nått dem. Är helt hundra på att de vill honom lika väl som hans mamma. Men han måste själv våga släppa in dem. Våga ge dem en chans.

” Efter alla möten förut och du lovade att det skulle bli bättre. Det blev inte bättre efter något av alla dessa möten. Inte förrens jag fick börja på Team 21 (resursgruppen) blev det bättre. Hur skall jag kunna veta att de ändrar sig just denna gången”

Tårarna rinner. På både han och mig där i mörkret. Han märker inte mina. Men jag hör hans gråt.

 

Vi skulle behöva se in i framtiden. Små fragment. 
Som bevisar att det kommer att gå bra

Idag är jag sjuk. Sjuk av all oro. Ängslan. Vånda. Stress. Är jag som får sopa ihop spillrorna. Som skall läka. Hela. Blåsa bort det som smärtar. Förmå dem att lyckas. Två barn som går till skolan med olika förutsättningar. Sam som inte varit i skolan på över ett år. Som är villig att gå. Men har ingen aning om hur det blir. Junior vet sedan tidigare hur det varit. Som tror att det blir samma helvete igen fast spelplanen är en helt annan nu.
Ett barn blev sjuk av skolan. Som blev utbränd. 12 år gammal.Som behövde nästan 1½ år på sig att läka. Återhämta sig. Ett barn blev deprimerad av skolan främst. Som inte ville leva. Som inte såg någon framtid. 11 år gammal. Han mår fortfarande inte bra, är fortfarande inte läkt.

Jag har idag tryck över bröstet. Stundom ont i hjärtat. Jag är sjuk för att mina barn blev sjuka. Allting har sitt pris. Folk frågar hur jag orkar med Kung Över Livet. Men det GER mig energi. Ett utlopp för all frustration hur det är kring våra barn. Att jag funnit en väg ut att påvisa det för folk. Förmå dem att agera. Reagera. Och omvärdera. Jag skulle må ännu sämre om jag inte fick kanalisera detta. Göra min röst hörd därute.

Alla ni fina. Håll tummarna för mina fina killar imorgon. Be en bön till han jag hoppas finns därovan. Jag skall ta ett rejält snack iallafall med vår herre. Nu får det vara slut på kampen. På tårarna. Själen som blöder. Såren som svider. De svårläkta.

Tid för läkning. Tid för glädje. Tid för att leva gott och göra det utan alla mörka moln. Dementorerna som förföljer oss.

Never again att vi skall ha det lika tufft som vi allaredan provat på.

‘

KRAM mamma Z

♥

Read Full Post »

Rädslan över att hamna på botten igen

Lördag morgon. Sovmorgon. Ledig dag. Allt borde ha varit bra. Men jag vaknar till en dag som kommer att bli tuffare än på länge.
”Godmorgon” kvittrar jag till Junior. Han är så söt när han sover. Har alltid varit. Håret som börjar växa ut igen, de lockiga gömmer hans kind. Jag stryker undan en hårslinga. Väcker han försiktigt. Han kikar yrvaket på mig, kastar huvudet mot kudden och stönar
”Jävla skolskit”.
Inte ett ”god morgon”. Inte en tanke på att en hel dag väntar honom med det han själv vill göra. Han vaknar upp med våndan inför skolan. Och då pratar jag inte om den allmänna känslan som ett barn har när skolan drar igång. Det här sker i en helt annan liga

Sams dator havererar kvarten efter. Big problems! Visst kan han numera fördriva tiden utan sin dator, men inte en hel dag utan den. Vi har fixat och trixat med denna dator och fått fart på den, men nu vetekatten vad som hänt. Det blev superstressigt fram till lunch innan vi hade en någorlunda strategi för hur vi skulle kunna lösa detta. Jag gick upp i spinn av allt som hänger mig hack i häl och som måste ha en lösning snarast.
Hjärnan var nära att koka över av trycket. Av allt som blev samlat så koncentrerat. Svårt att sortera. Hade lust att ställa mig på baksidan av huset och bara få skrika ur mig allt. Lätta på trycket. Ett Ronja skrik om ni minns i från filmen. Nu satte det sig över hjärtat istället. Intalade mig själv att andas lugnt.  Fyrkant såsom jag gjort med junior den senaste tiden.
Skit skit skit också!

Fina mamma kom över och hjälte mig massvis med rusten i Sams nya rum. Målade och målade. Katterna bevakade penseldragen. (såsom de även gjorde med disken som ni kan se ovan ) Jag spacklade det sista. Gjort av med 1.2 liter spackel så det var en del. Nu är den tråkigaste delen gjord. Grundarbetet.
Undertiden jag stod där och skrapade tapeter så tänkte jag en hel del. Pratade en del med mamma. Om hur det är och hur det blir. I Sams skola har man ingen färdig plan B. Utifall det skiter sig. Utifall han inte går till skolan. Förstod det efter gårdagens möte. Nähäpp?? Så om han inte går då kommer inte hans pedagog han är så trygg med  hem till honom?
Jag orkar inte tänka så långt. Orkar inte börja om från början med en ny pedagog då det fungerat så himmelens bra mellan Sam och den han har haft.
Jo jag målar fan på väggen. Visst har Sam öppnat upp massvis. Visst vill han börja i skolan igen. Men han har ingen susning om hur det kommer att bli. Skolan är inte detsamma som när han lämnade den i slutet av åk 6. Nu skall han gå i klass 8. Tänk om? Ja tänk om allt bara skiter sig? Och gör detsamma med Junior?
Kan inte lägga band på all min oro. Jag försöker. Mest är jag rädd för att hamna där vi varit redan. På botten av allt.

SUPERTACK alla för att ni kommenterade så igår! ♥ Jag hoppas att ni går in och läser kommentarerna, för de kan vara lika givande som att läsa ett blogginlägg faktiskt! Jag ville sågärna hinna svara er alla, men hann inte så långt..

Jag uppmuntrar er att fortsätta med det! Kommentera och läsa ♥ Jag är inne och läser hos en annan mamma i ett helt annat sammanhang än vad jag skriver om och där tycker jag det är så skoj att läsa just kommentarerna! Det finns så mycket som andra har att förmedla. Att ge oss. Låt inte bara mig ta utrymmet härinne. Häng gärna på det ämne jag berör!

KRAMEN ALLA FINA DÄRUTE
MAMMA Z

♥

Read Full Post »

När hälsan sviker ännu en gång

 

Möten. Igen. För tusende gången kring ett av mina barn. Hade jag fått en guldtia för alla möten hade jag haft Paris resan betald för länge sedan. Möten som skall leda till förbättring. Nysta i vad som gått fel och hur man förhindrar det att hända igen.
Vi har gått på möten sedan Sam var sex år. Nu är han snart fjorton. Nu har vi även en lillebror att gå på lika många möten kring.

Jag mår illa innan jag äntrar skolgården igår. Hela jag mår dåligt. Trycket över bröstet och den molande känslan runt hjärtat. Jag vet att jag kommer att sitta i möte med Juniors nya fröken som känns mer än bra. Tillsammans med rektorn som jag känner verkligen har greppat allvaret kring honom och är mer än villig att hjälpa honom. Jag vet att det finns andra där som vill han väl. Som vill förmå han att lyckas. Jag är numera trygg med de människor som skall ha med han att göra. Många har jag träffat sedan Sam gick i första klass. Välbekanta ansikten. Ändå är jag kräkfärdig när jag går in på mötet. Världen snurrar för ett tag omkring mig.

Tror att allt har ett pris. Tillslut så kommer man dit. Livet kring mina båda barn har förmått mig ringa ambulans då hjärtat skenade. Utredningar.  Prover. Obehagliga sådana. Vad var vad? Kärlkrampen konstaterades i våras. Den stressutlösta. Nu har jag mått bra ett långt långt tag. Ett halvår gick. Nu känner jag igen symptomen. Smärtan i hjärtat. Trots att jag nyss haft semester så är hela kroppen fullproppade med stressorer.

 

 

Mötet blir bra. De tänker så rätt utefter de förutsättningar som de har. Tack gode gud att jag har med dessa människor att göra. Som jag inte behöver omvända. Som har lärt sig massor om barn som mina. Som fortfarande har en hel del att lära. De har vi alla. Jag kan inte allt. Inte expertisen heller.
Det gäller bara att förmå junior att lita på dem. Att han vågar ta deras utsträckta hand. Men han är bränd på denna skola sedan tidigare. Hur skall han då våga lita på den igen?

Jag åker till mitt jobb efter skolmötet. Jag vårdar de som är hjärtsjuka. Igår var jag själv lika sjuk. Trycket runt bröstet gav inte vika. Smärtan kom och gick. Stiff uppear lipp. Jag antyder till mina andra undersköterskor hur jag mår men inte mer än så. Jag borde såklart gått hem. Gått en sväng förbi akuten bara för att checka av att det verkligen var kärlkrampen och inget annat. Men med mycket jobb att utföra. Många sjuka att vårda så kan jag inte lämna mina kollegor i sticket.

Idag är det skolmöte kring Sam. Det känns lättare att andas idag. Men jag är gråtmild som fan. Det är bara förmycket just nu. Oron. Hur skall det gå för dem om en vecka? Jag vet att mötet kommer att bli som igår. Så många som faktiskt vill Sam det allra bästa i skolan. Men ingen av oss vet hur Sam reagerar på skolan nu. Och på högstadiet är det så många olika lärare. Hur blir han bemött? Och ur kommer han reagera på det?

My Love är bortrest nu i dagarna tre. Kanske hade jag inte fallit så hårt om han hade varit hemma och delat på ansvaret med mig. Haft någon att ventilera mina tankar och känslor med.
Killarnas farmor kom och var här när jag jobbade. De hade haft det sypermysigt vilket glädjer både henne och mig. Men jag kunde inte prata med henne om hur jag mår. Känns som om jag överdriver. Drama Queen. Att jag haft detta kommit och gått nu i snart tre års tid. Skall jag aldrig bli fri det?

Saknar era tillrop här på bloggen igen. Ni alla 200 som läste under gårdagen. Som kommer att läsa här idag. Nu eftersträvar jag inte Maria Montazamis kommentarar skara som kan vara över 70 per inlägg. Men att det blir reflektioner tillbaka på det jag skriver. Era tankar. Feeedback. Jag vill så gärna ”se” er mer än konstatera att ni finns i blogg besökare statistiken.
Ett önskemål bara. Ett av så många just nu.

 

KRAMEN MAMMA Z

❤

‘

 

Read Full Post »

Min Meus Ohana

Mitt Liv.Mitt livs resa. Meus Ohana. Min familj. Där alla är lika mycket värda och ingen lämnas utanför. 
Snart har jag skrivit här under 5 års tid. Snart har jag sedan bloggflytten för ett år sedan haft nästan 90 000 läsare ❤

 

Vad är det som driver mig? Att skriva här? Jag står och funderar på det när jag river tapeter i Sams nya rum. Tankar kring bloggen. Tankar kring KungÖverLivet. Mitt engagemang.
Jag vill ju se en förändring. Få en förståelse kring vårat liv. Vara en av dem som är med och påverkar samhällsutvecklingen åt rätt håll. Vara en del av det. En pusselbit. Påverka er som läser i någon grad.
Jo, jag ser att ni är här än mina fina läsare. Och det måste vara av någon anledning som gör att ni stannar kvar. Så tacksam för det ❤

Tänk om denna blogg kunde expandera. Inte för egen del.  För att jag behöver exponeras. Mamma Z. Men om man tänker på vad jag ofta skriver om. Det livet som så få vet om. Ett liv som skulle vara så mycket lättare att hantera om omvärlden såg annorlunda ut. Och omvärlden. Tja, det är ju ni läsare 🙂 som är en del av den.

Såg att VeckoRevyn hade något Blogg Adwards nu. Undrar stilla när de vill nominera en blogg som denna? I denna kategori. Eller är det för tungt ämne? Barn som mår dåligt. Föräldrar som går på knä.
Diagnoslandet. Hur många känner till det? Vet vad det innebär och vad det kostar på? Och vad det faktiskt även ger i lycka. Vyer som aldrig skulle ha blivit sedda annars.

 

Mina fina killar igår kväll i Sams rum

Kanske skall denna blogg förbli i detta formatet. Det lilla. Med mina 1000-2000 läsare i veckan. Såg att Maria Montazami hade 20 000 läsare om dagen på sin blogg där hon skriver om livet det glamorösa. Jag har inget sådant att erbjuda. Inte är jag kändis heller *ler*.

Mitt skötebarn Kung Över Livet verkar iallafall satt lite fart nu. Då jag är ansvarig för GILLA sidan på facebook http://www.facebook.com/KungOverLivet och styrelsen litar fullt ut på mig vad jag lägger ut där, så kan jag nå ut mer där än här. Inte i samma omfattning som här inne på min blogg, men med små fragment når jag bätre ut.
Gårdagens inlägg där hade nästan nått 3 500. Superskoj!

Jag får använda mina egna bilder, finna en lämplig text eller citat och göra något snyggt utav det som gillas av andra. Visst tar det av min tid. Massvis. Men jag hoppas också att det ger något.

 

KRAMEN MAMMA Z

❤

‘

 

Read Full Post »

Röj

Vår Diablo är skeptisk till bokens titel. Fakttum är att det är en härlig bok att läsa. Mestadels bilder. Så talande. En katt bestämmer själv vart den trivs bäst. Vem den tycker om. Den gör inte som den blir tillsagd, förmanad. Den äter inte vilken mat som helst heller. Ja exemplen är många och slående hur även katterna stämmer in på kriterierna kring Asperger 🙂

Vi röjer för fullt hemma nu. Flyttar ifrån rum A till B så att sakerna ifrån rum C får plats i B så att rum D kan flytta in i C. Hängde ni med? *skratt* Inte jag heller. Det kräver god planering för att göra denna rokad.
Och oj vad saker man hittar. Minnen ifrån förr. Dåtid blandas med nutid. Böckerna om sagan om ringen. Juniors idoltröja som vi gjorde åt han efter första träffen med Carola. Träff nummer två med Carola signerade hon då den tröjan och kvittrade förtjust ♥ Yu-gi-oh korten som kostade en förmögenhet att införskaffa. Alla högar med omsorgsfullt ritade teckningar med Runescapegubbar.

 En del kastas. En del sparas. En del skall till Kyrkans ”bra begagnat” affär. En del säljer jag på en Facebook grupp som är lokal. En del skänker jag bort till nära och kära.
Nu när rokaden snart är klar så är det bara att sätta fart på riktigt med rusten. Sam har nästan rivit klart alla tapetväggar i sitt nya rum. Jag behöver spackla och My Love slipa väggarna innan målning och det roligaste av allt. Tapetseringen. Då det nya rummet tar fart och form.

Själv är jag åter stressad. Inte bara över pysslet hemma utan för att det är nu det drar ihop sig. Skolstart. Hur det kommer att gå för båda killarna. Möten är inbokade med rektorer denna vecka i omgångar. Stressen har börjat satt sig på min stressangina igen. Kärlkrampen. Det bara knyter sig och gör ont. Och jag kan mina övningar för att stävja det för stunden. Inte låta rädslan ta överhanden. Det är inget farligt. Inte nu. Men på sikt kan det bli det såklart vara det. Att gå med stress i kroppen är lika skadligt som att röka 2 paket cigaretter om dagen har jag läst. Men jag har mått bra i hjärtat sedan min vända i vintras. Fast att ha 2 barn att inneha de tankar och funderingar man har nu, klart som sjutton att kroppen inte pallar i längden. Detta sommarlov som varit med junior. Alla känslor kring det. Tankar. Jag vet vad vi har bakom oss med honom.

Jag får sluta ögonen och tänka tillbaka på en ”nu är det en bra stund” och inhämta kraft. Lugn. Styrka.
Ni vet säkert vilken:

Från klippornas rike invid mitt eviga blå

KRAMEN ALLESAMMANS
SÅ GLAD ATT NI FINNS HÄR DAG UT OCH DAG IN

♥

Z

‘

Read Full Post »

Förändringens tid

 

Det är tur att sonen är allert. Vill göra i ordning. Byta rum så snart som det bara går. Ivrig med stora planer för hur hans nya rum skall se ut. Kommer att bli kanon när allt är klart. Blir lite jobbigt med att jobba samtidigt som det skall rustas men det får jag ta. My Love får vara den som handlar och lagar mat i en veckas tid eller två. Min pappa var målare och tapetserare så jag har det i blodet *skratt*. Nej faktum är att det är jag som kan det bäst av oss två så då blir det jag som gör det. Pappa hann lära mig det innan han dog. Så tacksam för det.

Vi river tapeter jag och sonen till efter midnatt. 30 år gamla. På tiden att det kommer upp någonting nytt. Junior kom en sväng och hjälpte till. Tyckte det var skoj! Precis som nyfikna kattungar!

Det blir ytterligare en rokad i huset av möbler som flyttas, byter rum och funktion. Sist var när juniors rum gjordes i ordning av gamla gästrummet i våras. Jag röjde en hel del då. Sorterade, kastade, sålde på loppiset.
Efter frukost sysslorna, innan mitt kvällspass idag skall jag och Sam iväg till Colorama butiken och beställa golv och tapeter. Är så härligt att se hans driv. Viljan för förändring. På många fronter.

Tänker tillbaka ett år. Det är inte alls samma kille. Vilken skillnad med sjumilakliv!

‘

KRAMIS MAMMA ZOFFE

 ♥

‘

Read Full Post »

Vad är en bal på slottet?

 

Storheterna ifrån gatan skulle uppträda på hemmaplan igår kväll. De som lyckats där ute i världen. Blivit rockstjärnor. Frontkillarna som lärt sig cykla på den gata vi nu bor på, då de har föräldrahemmet ett stenkast bort ifrån oss. De har gått i den skola som mina killar nu går i. De såg utanför periferin, såg möjligheterna. Såg utanför kommungränsen med vad de kunde göra där. Såg att dom skulle kunna lyckas. Vilket de gjorde stort.

Jag peppar junior ännu en gång. Inte för att han skall bli rockstjärna såsom Pelle. Men att  man har ett mål. Ett sikte. Och vet att man kan gå på den skola han gör nu och har hela världen för sina fötter. Att han kan förverkliga sig själv. Om han bara inte tappar tron på sig själv. Sin kapacitet. Alla vägar finns där. Väntar på att bli äntrade. Upplevda.

Grabbarna i The Hives skulle uppträda på Rock Med Livstid i stan. Tio är sedan de gjorde sist. Uppträdde på hemmaplan. Vanligtvis har de ju numera hela världen som sin spelplan. Så stödjer de en nystartad minifestival här hemma. Fint gjort! Och som jag hade velat se dem. Älskar deras musik och energi. Och det gör jag inte bara för att de råkar vara härifrån.
Det var en hel dags festival att lösa biljett för. Och den rådande ekonomin tillät inte ytterligare en utgift. Man är tvungen att prioritera. Men satan i gatan att jag hade velat vara där. Jag vaknade av den höga musiken strax innan två i natt. Den ekade över hela stan. Ingen kunde undgå att höra vem som stod på scenen.
Mina fina vän M visste min längtan dit. Visste att jag älskar grabbsens musik och scenshow. Hon mms:ade bilder under kvällen. Och hade träffat sångaren himself. Fick tillåtelse att ha dem mms bilderna med idag här.

Kände mig som Askungen igår kväll som längtansfullt tittade ut. Suckandes. ”Vad är en bal på slottet”? Jo, jag tänkte i samma andetag vad jag lagt pengarna på istället eftersom jag fick avstå detta. Påminde mig om juniors och min tripp till Stockholm. Och vad jag vet skall killarna inte lägga av än på ett tag  så jag får försöka se dem en annan gång.

Livet. Detta underbara att stundtals leva.
Där vi får uppleva det mesta. Glädje. Frustration. Sorg. Smärta. Kärlek. Längtan. You name it.

Ni vet vad jag menar.

KRAMEN MAMMA Z
♥

‘

Read Full Post »

Sjuk av skolan

 

 

Loppisdagen resulterade i 1117 kr. Hade inte hjärta att dela det på oss fyra i Ohana. Sam ville ha ett spel tagentbord till datorn och var helt ren på pengar. Så killarna fick dela på det. Junior bubblade av lycka. Då kunde han köpa sig en spelmus till datorn. Faktum var att det mestadels var killarnas gamla leksaker vi krängde. Spåren av småbarns tiden. Lekåldern. En smula vemod som infann sig då överlyckliga sexåringar blev nya ägare till det som en gång stod lika högt i kurs hos mina killar.

Tröttheten infinner sig. Inte ens min Kyäni kan kompensera de stulna timmarna av sömn i natt. Den blev minimal. Junior kom och väckte mig och hade den jobbigaste ångesten på väldigt länge. Han hade så ont i hjärtat att han grät. Svårt att andas. Skolan som börjar snart, allt för snart. Och den fina plan som bup förordade för optimal tillbaka gång ser vi inte spåret av, även fast skolan gjort många bra åtgärder. Men han har inte varit på plats och sett dem fungera. Han litar inte på skolan för fem öre. Och det gör att han blir sjuk. Sjuk av sin egna oro. Sjuk av att inte veta. Sjuk av att vänta.

Vi ligger vaken bra länge innan vi får bukt på det tillsammans. Värken. Trycket över brösten. Känslan av att hålla på att dö. Över en timme i mörkret. Och jag ligger vaken lika länge efter jag hör Juniors lugna andetag. Där sömnen tagit över. Där drömmarna tar vid och allt blir bra för ett tag.

 

 

 

Vårat sovrum och den kommande rusten pågår för fullt i min tankeverksamhet. Gav mig i kast med den vinda dörren igår kväll som inte gick att stänga helt. För om dörren inte gick att fixa ville Sam inte ha vårat rum. Han behöver ha tryggheten att det går att stänga om sig och öppna på sina premisser. När han vill släppa in folk.
Två timmar senare var det fixat 🙂 Vem har sagt att kvinnor inte kan? Så nu har ni ett före kort ovan här så får jag servera er med resultatet senare. Typ snart. Om Sam får som han vill. Men nu är det så mycket att dra igång med när det gäller rusten att jag inte vet riktigt vart man börjar. Gästrummet och badrummet får jag helt enkelt vänta med att göra klart tills hans rum är klart. Gäller och prioritera vad som funkar bäst för honom.

Fast går det någon sysslolös stackare därute så är det bara att knacka på och få en pensel i högsta hugg 🙂 Lovar att bjuda på kaffe!!

 

 

 

( Såhär mysigt ligger katterna intill mig på kökssoffan nu
då jag skriver på bloggen ♥  )

KRAMEN MAMMA
ZOFFE
♥

‘

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »

Rörigt i mitt huvud

,

Junior vill till sjön. Bada. Solen sken. Ohana hängde på. Vattnet var kallt men resan ut till vår sjö på en mil var värt det ändå. Sommarbad. Så få de varit. Men gäller att passa på då det går att komma i. Om än om det blir en snabbis.

Hemma är det rörigt. I mitt huvud med. Blir det för mycket omkring mig så blir det jobbigt. Och är det mycket praktiskt att ta tag i plus att den yttre miljön är stökig. Hua mig. Jag behöver Feng shu för att må som bäst. En vrå där det är balans. Harmoni.

Jag skall stå på loppis på Lördag. Har massvis med saker att kränga. Har lovat att dela inkomsterna på oss 4 i Ohana. My Love och jag får för våran del lägga pengarna på den nya rusten i huset som bara ploppade upp hux flux.

Sam vill byta rum. Något vi erbjöd han för ett halvår sedan. Att vi tar hans lilla kryp in på 10 kvm och han tar vårat som är betydligt större än så. Men nu vill ha göra bytet och då skall de gå undan! Min hjärna arbetar febrilt. Hur skall jag hinna med denna rust nu? Det är fullt upp med underhåll ute också som måste göras innan sommaren är slut. Dessutom är jag inte klar med rusten i gästrummet heller. Badrummet står också halvt klart och bara väntar på nästa steg av mig. Ogillar när det är halvfärdiga projekt. Arga snickaren skulle gå igång direkt om han kom hem till oss.

‘

‘

Sen vet jag att en rust innebär lite extra utgifter. Nu börjar det bli för många av den sorten. Att jag brände mina sista sparpengar i Stockholm är inget jag ångrar. Men det tar tid att samla ihop nya. Och listan är lång på sådant som behöver inhandlas eller göras. Jag  har en dröm om att kunna samla ihop pengar till en resa till Paris för mig och junior nästa vår. Ha det som en rejäl morot för honom när det gäller skolan. Att gör han sitt bästa och skolan likaså, så åker vi dit. Han har pratat så länge om det. I samma andetag vill Sam också ut i vida världen. Till Irland!
Åh nu får ingenting gå sönder. Inga bilar. Inga tänder som kostar extra.Vet att katterna måste kastreras. Det räcker det känns det som. Dessutom så får jag samla kraft till min kära KYÄNI som jag vet hjälpt så många med sin hälsa. Om jag bara fick fart på min försäljning rejält så kunde jag mäkta med både Paris och Irland!

Man allt har sin tid. Så mycket av min energi går till båda killarna. Har gjort sedan nyår i princip. Och sedan kom Kung Över Livet in. En möjlighet jag inte kunde ge vika inför. Och nu skall tiden finnas även för en rust. Såklart jag hakar på Sams iver! För rummet han skall in i är inte rustat än, trots att vi bott i huset i över 10 år. Klart jag vill att grabben skall trivas. Han har så många visioner om vad han skall göra med det och jag tycker det andas framtidstro och initiativ till att inte bara ha ett liv invid datorn!

‘

kramen mamma zoffe
♥

‘

Read Full Post »

Wind of change

‘

Jag är den som gärna ser romantiska komedier. Drama. Filmer som kan ge mig något själsligt. Beröra mig. Berika mig. Nu skulle ju Sam och kompisen se senaste Batman filmen.
”Skall jag försöka träffa en vän jag har i stan när ni går på bio?  Utifall du skäms över att ha mamma med på bion” Tonårs sonen är så klockren i sitt svar. ” Varför skulle jag skämmas över dig? Följ med om du vill”. Osäkerheten på hur han kommer att hantera sitt första biobesök på 1½ år gör att jag följer med. Batman. 2.45 lång. Jisses tänker jag. Inte alls min typ av film. Men vad gör man inte för de man älskar högst på denna jord?

Vi kommer till Västerås. Går på DjurMagasinet och köper lite skoj leksaker till katterna. Kompisen som varit kattägare förut insisterar på en katt borste också. Jag flirtar till mig en sväng in på Plantagen då vi har gott om tid. Har kompisarna hack i häl och som alltid genom åren är det en härlig jargong dem emellan. Det blir många härliga skratt och mamma hjärtat bubblar av lycka.

Tänk för ett år sedan. Tänk hur det var när Sam hade stängt ner omvärlden. Ville inte vara delaktig i den alls. Ville inte vara med vänner längre. Ville inte vara med på den samvaro som vi hade med våra fina vänner och släkt.
Det har hänt massor med honom nu. Till det positiva. Pedagogen som varit här i ett års tid skall fortfarande ha en eloge för sitt tålamod med honom. Alla peppande samtal. Tror att många mån gjort åt. Pusselbitar som hjälpt han att bli hel igen.

För den som inte varit där vi varit kommer aldrig att förstå det stora. Det som är en självklarhet för så många känns som ett under för oss just nu.

‘

Sam har spelsällskap

‘

Vi äter på MAX. Sitter i bilen för att båda killarna vill det. Det skrattas o skojas än. Det är en tacksam tanke jag har där. Med bilstereon på som spelar Flogging Molly. Förstärker den positiva känslan.

Biosalongen är snudd på knökfull. Jag har bokat platser i förväg som jag vet funkat tidigare för Sam. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta igen i biomörkret med min 14 åring. Jag får verkligen ingjuta hopp för er läsare som befinner er där vi var för ett år sedan. Tid ÄR föränderlig. Det kan VÄNDA och gå åt rätt håll om än i små steg. Jag själv trodde inte på det när en klok kvinna sade det till mig i ett mail jag fick. När hon hade gått igenom samma resa som oss och sett förändring genom tid för sitt barn.

Vi sitter i över tre timmar. Och jag förvånades över hur bra jag tyckte filmen var. Faktiskt! Jag hade aldrig gått och sett den om det inte varit för Sams skull. Men jag kan faktiskt rekommendera den! Riktigt maffig! Och det tyckte tonåringarna också.

Jag får bokföra ”nu är det en bra stund” i min almanacka. Hela eftermiddagen och kvällen.

‘

KRAMEN MAMMA Z

♥

‘

Read Full Post »

Delaktig igen

,

Mycket kattbilder blir det här märker jag. Men det är ju som att ha fått en bebis. Man knäpper kort alltjämt på dem. Alla möjliga situationer och vinklar. Jag kommer snart att tröttna mina läsare *skratt*

Idag är första gången på 1½ år som Sam skall på bio. Nu är han motiverad igen. Att vara ute i samhället. Delaktig. Tidigare har han vägrat. Gjort det enkelt för sig. Film kunde man se hemma på dvd. Vi lät han vara. Hade hemma bio kvällar istället.
Han har kommit ifatt på många fronter. Tiden hemma gjorde han gått verkar det som. Tid att läka. Hämta kraft.

Jag är fortfarande frustrerad över att ingen tittat bakåt i tid. Haverikommision. Lex Sara anmält. Hur kan ett barn bli utbränd av svensk skola? VART gick det fel? Hur kan man förebygga så att det inte drabbar ett annat barn?
Vart finns forskningen om barn och stress och dess ödesdigra konsekvenser? Jag vet om EN forskare som tittar på en del av det via medel ifrån Hjärnfonden. Men så många fler behövs. Pengarna till det.
Hajar ni vart ifrån jag får min drivkraft till KungÖverLivet? Det stavas frustration.

Vi åker bara jag, Sam och fina vännen till den mellanstora staden och SF biografen. Skall se senaste Batmanfilmen. Hoppas så på en lyckad kväll.

Ett steg i rätt riktning för vår fina kille.

 

‘

KRAMEN MAMMA Z
♥

‘

Read Full Post »

Sommaren är kort

.

Åker hem ifrån jobbet med vemod i kroppen. Sommaren börjar lida mot sitt slut. Nu är det bara veckor kvar av det ljuvliga, även om det varit en rätt kall och regnig sommar. Men det har gått att vara ute mellan skurarna. Njutit av de solstunder som varit.
Klockan närmar sig 22.00 och utanför bilrutan ser jag hur det sannerligen har vänt. Mörkret som kommer. Och det påminner mig så starkt om det som komma skall.
Vet inte om jag hiar upp mig i onödan. Målar fan på väggen. Men jag har varit där när det smärtas som värst. Jag har ju ingen aning om hur det blir för någon av mina fina killar i skolan nu. En klok mamma bad mig ta en kvart i taget 🙂 och jag får försöka. Men jag har aldrig mått så dåligt av en augustimånad som nu. Aldrig känt detta motstånd så starkt av att ett sommarlov snart är slut. Att sommaren var så kort.

Ändå har hösten en hel del gott att servera mig.
Sista helgen i augusti åker vi med finvännerna en helg till Åland. De som bryr sig så om oss och förstår. Där vi kan få vara oss själva fullt ut med det vi har med oss. Vi har hyrt en storstuga precis på klipporna. Precis invid havet. Mitt eviga blå.
Jag har en arbetarhelg med styrelsen för Kung Över Livet då vi skall ses, vi 5 mammor som dragit igång detta. En lång resa ner till småland. Jag har bara träffat en av dem. De andra tre blir första gången jag träffar ”på riktigt”. Pirrigt och hur kul som helst!
Två helger senare är det tjej helg med Ladies Night. 10 tjejer som sluter upp. En del väldigt långväga. Bloggvänner som jag inte träffat förr. Bloggvänner jag har träffat och vill träffa igen. Bloggläsare som skall bli så mysigt att träffa 🙂 Kanske Martin är på ett bra humör och bjussar på en kram igen?

Kanske behöver jag dessa tre lyft. Något att se fram emot mitt i allt? Hämta styrka och ork ifrån?

Morgonen gav mig iallafall sol på balkongen och kattungarna som nyfiket sällskap. Visst är de söta? De är en enorm glädjekälla. Ger upphov till så mycket glädje och skratt här hemma. Sam har blommat upp rejält på många fronter och katterna hjälper verkligen till.

 

 

KRAMEN MAMMA ZOFFE
♥

‘

Read Full Post »