Att vara stark är att gråta har jag läst någonstans. Men jag får gråta när barnen inte ser. Inför dem måste jag vara stark. I alla fall i detta avseende. Deras skolgång. Skulle jag brista nu skulle jag skuld belägga dem. Och det är inte deras fel att det blivit så här. Det är vi. Vi vuxna. När vi inte gjorde rätt ifrån början..
Jag skjutsar Sam till fina vännen. De gör sällskap därifrån till fots till skolan. Sam är supertrygg med honom. Kompisen har lovat ta hand om Sam.
Han blir kvar första lektionen. Sedan går han hem. Han fixade inte klasskamraterna. Det sket sig på det. Inte skolan i sig. Inte lärarna. Inte på ämnet de höll på med. Genomgång av klasslistan med allt praktiskt. Han hakade upp sig på de som skall vara med han lektion efter lektion. De andra eleverna.De som har hunnit bli tonåringar på den tid han varit hemma. 1½ år. Många var nya ansikten. Andra bekanta men ändå inte. Som har ett sätt som inte går ihop sig med honom. Som han inte kan ha överseende med.
Att gå i en liten grupp är inget för honom. Han ville gå tillbaka till klassen.
Det känns just nu som om man är strandsatt på en Robinsson Ö. Just nu vet jag varken ut eller in. Hur reagerar Sam på detta? När han ville gå men känner att han inte fixar det? Hur ser hans tilltro till framtiden ut då? Han vägrar prata känslor med mig men de små fragment som kommit tidigare talar sitt tydliga språk. Klart som sjutton att han funderar över livet. Hur det blir då han inte går i skolan.
Skall jag få ett till barn som är deprimerad?
Jag sörjer idag. My Love likaså. Att det sket sig på något som vi inte kan styra över. Tänk om det strandat sig på lektionstimmarna, om de var för långa, om dagarna var för långa för sådant hade man kunnat justera. Innehållet på lektionerna likaså. Fel lärare.
Men på 40 minuter hade Sam en solklar bild över läget. Han vägrar delta i det något mera. Svart eller vit i sitt tänkande. Han vill inte beblanda sig med de andra klasskamraterna något mer. Thats it.
Tårar som rinner. Helvete helvete. Vi visste att det skulle kunna bli bakslag. Men inte över detta. Ingen hade sagt något åt dumt åt honom. De hade bara funnits i hans närhet och varit. Det räckte.
Junior har något bättre förutsättningar i nuläget, även fast starten blev supertuff för honom. Det sista jag hörde ifrån sängen innan han somnade var ”skoljävel”. Halv tolv somnade han. Utmattad av sin egen oro.
Väl vid skolgården går han inte in. Vi sitter i bilen. Det är som att backa bandet 2 år när Sam satt så där i bilen. När ångesten snudd på gjorde hela bilen immig på insidan. Våndan av att gå in i skolbyggnaden. Jag får tag i den pedagog som skall vara med Junior hela första månaden. Hon kommer ut. Pratar och förhandlar. Bara att han blir med in. Får träffa sin gamla klass. Se hur det ser ut kring honom. Hur nya fröken är. Det får räcka som mål.
Precis som Sam gått de där tunga stegen på vägen intill skolgården går även han nu. Dejá vu. Det spelas upp som i en dålig film man inte vill se i repris. Han stannar en lektionstimme. Jag hämtar honom på utlovad tid. Strax innan tio rasten. Bup är kontaktad och jag har en känsla av att killen behöver gå halvdagar fram till lunch i 2 veckor till en början. Att målet i sig inte kan vara att pressa han gå fulla dagar. Utan att ge han självförtroende att han faktiskt fungerar i den nya skolmiljön. Sen kanske man kan arbeta mot att han skall gå hela dagar. Men inte i nuläget.
När allt är skört som fint porslin.
KRAMEN DEN STORA
till alla er som finns därute och bryr sig
Ni betyder massor ♥
mamma Z
Meus Ohana 
Önskar att jag hade något väldigt bra svar att komma med. Det har jag tyvärr inte. Jag vet inte alls hur man gör i sådana här lägen. Nu tänker jag främst på Sam´s inställning till sina klasskamrater.
Egentligen skulle man ju vilja säga (och förlåt om jag låter fruktansvärt hård): Det finns människor man inte tycker om och det kommer alltid att finnas människor man inte tycker om. I skolan, i privatlivet och sedan i arbetslivet. Så är det. Men man kanske ändå måste lära sig att vara bland dessa människor. De går liksom inte att komma undan. Men det finns ju ingen som kräver att man måste bli kompis med dem man inte gillar. Men man kanske faktiskt måste lära sig att prata med dem och vistas bland dem även om man avskyr dem för så länge de inte är dumma mot en är det svårt att ha en anledning till att inte kunna göra det.
Nu vet jag ju att i Aspergers värld har man inte riktigt det resonemanget. Finns många personer som min son också inte gillar och det är bl a en kille som han var bästis med förra läsåret men som dummade sig och han existerar inte längre för W. Man får liksom inte någon andra chans i Aspergers värld. Tack o lov inser W att han ändå måste tillbringa skoltid med denna kille. Trots att han inte alls gillar honom längre. Det är flera i klassen som W inte gillar men han försöker fokusera på dem han gillar istället. Det går riktigt bra.
Det är nog det som Sam måste lära sig. Fokusera på sin kompis som han gillar. Om det bara är honom han gillar i klassen så får det bli så. Tids nog kan det tänka sig att han inser att det går att stå ut med puckon omkring sig. Sådana kommer alltid att finnas, vart han än tar vägen i framtiden. Det gäller att fokusera på guldkornen istället.
Jag hoppas du inte tar illa upp av mina ord. Jag menar bara väl och önskar så att Sam ska ta steget ut. ❤
Kramar!
Åhhh så fruktansvärt jobbigt!!! Tänker på er! Bamsekramar ❤
Naaaaw, ni försökte iallafall …<3
Kevin är oxå långt ifrån sina klasskompisar de har en annan mognad, tror han märker det.. finns en kille som K gått tillsammans med sen förskolan som alltid stått vid Kevins sida varit hans trygghet och klocka…men det hjälpte inte…
K trivs dessutom med att vara själv, det är vi som är bekymrade inte han.
Man kan inte tvinga dem att tycka …de måste upptäcka det själv att där finns vissa bra klass kamrater och jag tycker som du vet av egen erfarenhet att ni ska gå RIKTIGT långsamt fram, efter hemmasittande, deprissioner, ångest och känslan att skolan sviker mm är de mycket, mycket sköra..
..
Kevins skola börjar i morgon, vi bestämde att vänta så Kevin ska hälsa på med mig en stund på fredag..(första skoldagarna brukar ju vara lite extra turbulenta nya elever nya lärare upprop, bokutdelningar mm) ..sen reser vi iväg en vecka sedan ska han gå tisd,onsdagar och fredagar mellan 9-13.30 (om inte detta blir för jobbigt då får vi minska mera) Kevin orkar helt enkelt inte hela skoldagar han blir så jättetrött och får blixtrar i huvudet som han utrycker det…därför får han anpassat schema.
Slit inte ut er begär sjukintyg och du får söka om vårdbidrag till 100% (om ni inte har det) dina killar klarar sig ju inte själv…gör upp ett schema om att ni kommer små stunder på besök i skolan
Fungerar inte detta så finns web undervisning att tillgå och det kan hab hjälpa er med.
Styrkekramar
Å så olika vi alla är…..Och ändå så lika.I att vilja ha det så som man förmår. Att få känna att det är ok att reagera på sitt eget sätt. Detta att man ska reagera på ett visst sätt för att ”passa in” är ju hela kruxet. För om ungarna redan från början hade en tillåtande atmosfär i skolan tillsammans med att skolorna har ett synsätt där de genast bemöter en persons upplevelse och har i fokus att alla är lika värda oavsett. Ja då skulle det från början vara annan grund att stå på.Då skulle det kanske vara ok att inte känna sej ok…För då får känslor lov att finnas,som dom är. Och har en naturlig funktion. Systemen trollade bort den mänskliga aspekten,liksom barnperspektivet. Till kostnaden av självkänsla och annat. Det finns många skolor som får saker och ting att FUNGERA. Varför har man då inte till regel att titta på dem ??? Det är aldrig en person som behöver extra stöd som ska ”anpassas” .Det är de som har förmågan att klara detta ,som ska träna på att ha en tolerant attityd. Vem vet vad som händer i unga människors själar…..Men någonstans lärde de sej att de ”inte passar in”….Det är omgivningen som ska lära sej mera. Punkt. Håll ut ! Det kommer förändringar som ger gott .Tar den tid det tar ,mm.Men de kommer .Och sonen är i ständig utveckling med sej själv.En vacker,eller regnig dag lossnar det runt omkring ❤
Blir så ledsen när jag läser om ert tunga. Höll ju tummarna för att det skulle gå bra och bli bra för er. Styrkekramar och tillåt dig gråta
Åh, jag förstår att du vill gråta. Men det måste väl finnas hjälp för er vuxna att få också i det här?
jag tror också handlar om att han ser att de andra barnen fixar så mycket mera saker än han ….
han tappar helt enkelt hoppet om någonsin kunna hänga med ….
för hur kul är det liksom….
under min tid i skolans värld hade jag också svårt att passa in
tyckte det många gånger att det kändes meningslös för alla hade ju
fatta det var prov på fredag men inte jag ….
sen så kröpte det fram även att jag missat klassfesteplaneringen…..
kramar om
Det gör så ont att läsa….För jag känner så väl inom mig din känsla.Maktlöshet,vånda,oro o smärtan över att vi inte kan påverka.Hur man hela tiden går med hopp o förtvivlan.Våra älskade ungar…Sänder över massor av styrka o kramar.
Många kramar från mig!!
Vet inte vad jag skall skriva.. Blir berörd av ditt inlägg men har inget bra svar att komma med..
Jag kan bara skicka en styrkekram till er alla…
Kram Mia
Jag känner igen detta. Sonen var likadan från och till. Minns en gång när vi satt i bilen och försökte övertala honom att gå in på skolan. Så maktlös man känner sig ..och man försöker vara såå pedagogisk och psykologisk.
Jag tror att det blev lite mycket för Sam. Så mycket nytt efter 1,5 år hemma. Det var säkert lite chockartat. Han behöver nog tid att vänja sig vid sina kompisar. Tid, tid, tid …lite i taget.
Håller alla tummar för er.
Största kramen