Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

Slut på orden

 

 

Jag är inte tipp topp än. Något är det som felar. Men jag skall jobba i natt så får jag se hur det känns då. Blev sjukskriven igen denna vecka som gick. Bara så ont i kroppen och helt slut på ork. Jag som annars inte är den som inte ligger på sofflocket bara och vilar mig.
Nåja. Får väl bli ett nytt läkar besök igen då när jag vaknar.

Helgen har annars varit produktiv. Sitta och skriva vid datorn är vad jag orkat med. Så nu har jag jobbat undan jättemycket med Kung Över Livet och My Love är så himmelens fin och har låtit mig sitta alla dessa timmar som jag tappat räkningen på för länge sedan. Utan hans stöd kan jag inte göra detta då jag nu försakar en del i hemmet.

Men nu när vi förverkligar det som finns på papper. Ja jösses. Om ni bara visste vad som kan hända då. Jag själv blir alldeles pirrig i hela mig. Mest av iver. Stolthet. Och såklart nervositet. De personer jag idag mailat kommer jag bli helt matt i benen av den dagen de ringer tillbaka. Men det är klart att jag vill att de ringer! Det är inte så jag menar. Bara att det innebär postitivt pirr 🙂

Jag har skrivit så mycket att jag är slut på ord nu ni fina därute.
Vi ses en annan dag!

 

KRAMEN MAMMA Z

 

Read Full Post »

Jag sneglar i backspegeln ett år tillbaka i tiden bara. Det som komma skall om en vecka gör mig påmind. Kryper nära inpå.
Ladies Night börjar igen sitt glädjetåg för Sveriges kvinnor. Och det som de gjorde i fjol var bara så makalöst för egen del.

Jag hade skrivit till produktionen på Ladis Night om hur kvällen med grabbsen förändrade min vännina så stort hösten 2010. Och vad som händer sen kan ni se på videon nedan. När jag hör Martin läser mitt brev inför en tjutande tjej skara står jag bara där med mina tårar rinnande utmed kinderna. Jag vet vad min vän gått igenom. Jag har torkat hennes tårar så många gånger över det liv hon levde. Det liv som hon fick kraften att lämna tackvare Ladies Night.

Produktionen fick till sin vetskap att hon inte varit på plats och hört hyllningen till henne. Så de fixar fram biljetter till oss båda och en träff med killarna innan konserten i Globen. Det var så stort. Är så stort. Hela hösten blev hon hyllad utmed deras turne. Jubel i massor ifrån publiken. Kanske ingav det samma styrka till ännu en kvinna att bryta sig loss av att höra det.

Hon fann kärleken igen. Och jag har inte sett henne glittra så av lycka på väldigt länge. Och nu till jul skall hon gifta sig ♥

Vad vill jag säga med detta inlägg då?

Jo. Uppmana till att det aldrig är försent med något. Att förverkliga sig. Börja om på nytt såsom Martin sjunger i Sjumilakliv sången. Ta steget. Måhända sjumilaklivet. Kanske bara ett minimalt steg också, men ändå ett steg i rätt riktning? Ett nytt håll.
O trampad mark.

Sen vill jag verkligen uppmana er som kan och har möjlighet att gå på Ladies Night. Ta med väninnan. Gör er vackra för en kväll och gå! Många av er läsare lever ett liv som liknar mitt. Och vi behöver komma ifrån det. Tanka energi om så bara för en kväll. Känna oss vackra. Inte vara de slitna mammor som vardagen ofta innebär för oss

Om en vecka möter många av mina läsare upp i Västerås 🙂 Vi blev sammanlagt 14 tjejer! Satan i gatan vad underbart! En av dem reser så långt som över 50 mil. Andra nöjer sig med 30 mil. *Skratt*
Vi skall bo på finaste hotellet i Västerås. Dricka lite vin, göra oss fina för vår egen skull och släppa loss för en kväll.

Det är vi värda! Jag vet att många av de tjejer som följer med lever tuffa liv. En evig kamp för sina barn som har någon form av NPF såsom Adhd, asperger, autism och dyslexi.

Jag vill kasta loss och lära mig slåss”

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

Detta brev har min släkt och mina vänner fått på sin mail idag.
Ni får ta del av samma brev ni med. Och ni gör som ni vill med min önskan.
Tillåt våra barn få förbli de kungar de föddes till att vara

 
 
Vill du vara med och lägga grunden?
 
 
 
Det är med stor ödmjukhet som jag sett att det finns de som tror på det vi dragit igång. Sett vad denna nystartade förening kan göra i en framtid.Vad vi har för potential.
Inte bara genom att vara med på vår ständigt växande Gillasida på facebook. Utan verkligen stödjer oss och blir en del av oss. Föreningen Kung Över Livet.
Det stora stöd som vi har hos Hjärnfonden. Att man pratar om oss på huvudkontoret!
 
Fröet till Kung Över Livet har nog funnits hos mig länge. Jag har känt att något behöver göras för att få till en förändring kring våra barn och ungdomar med Npf diagnoser. Förändringar som behöver ske på många nivåer. Men jag har inte riktigt vetat hur det skall göras i praktiken.Omsättas ifrån en känsla till en handling. Och en kraftfull sådan.
 
Nu har jag blivit ordförande för en förening som är nyfödd. Och den har världens chans att lyckas! Men vi 5 som nu sitter i styrelsen kan inte göra detta på egen hand.
 
Då man träder in som medlem gör man det för att stötta oss nu, främst i fasen av att födas som förening. Vi behöver grundstenarna för att bygga vidare på detta. Fundamentet. Det som gör att vi kommer att stå stadigt för all framtid på fast mark. Utan ert stöd så kommer vi ingen vart. Då mer än halva året har gått så tar vi nu bara halva priset utav ert medlemskap för 2012.

100 kr per person eller 200 kr för en hel familj. 

Gör så här!

Betala in aktuell summa till bankgiro nummer 878-3805 och i OCR rutan skriver ni ert namn OCH fullständiga adress

Vill ni ta del av våra medlemsutskick så mailar ni in eran mailadress till oss på kungoverlivet@hotmail.se och skriver även med namn och adress!

 
Föreningen Kung Över Livet verkar för
 
* Att sprida kunskap och att öka förståelsen kring barn och ungdomar med npf diagnoser såsom adhd/asperger/autism/dyslexsi
* Att samla in pengar till forskningen via Hjärnfonden
* Skärtorsdagen 2014 anordnar vi en GALA kväll i Stockholm med artistuppträdanden då vi både får medialjuset kring barnen/ungdomarna med NPF diagnos och pengar till forskningen som saknas idag. ( Kungafamiljen kommer att bli inbjuden via Hjärnfonden )
 
Som medlem får man:
 
* Vara passiv men stödjande medlem
* Vara aktiv medlem på eget initiativ och vara föreningen behjälplig på olika sätt. Vi kommer att bilda arbetsgrupper inför olika projekt där man är med och väljer själv vad man vill göra. 
  
Vi hade vecka 39 en arbetshelg i Småland då vi utarbetade en gedigen plattform för Kung ÖverLivet. Då vi startar upp ifrån ingenting så är det ett omfattande arbete!
Att ni förhoppningsvis går med som medlemmar innebär att ni är med och lägger grunden. Det kostar pengar att dra igång detta.
 
Jag hoppas så på erat stöd med det jag dragit igång! Jag bjuder in er alla som medlemmar. Ni som vill!
.
Jag har sett hur mina barn fallit och jag vill sannerligen verka för att så inte sker med flera barn!
Bara för att vi vet för lite om dem!
 
 
 
STOR KRAM
AnnSophie
.
 ‘

Read Full Post »

 

Till och från har kläder varit jobbiga att bära. Aspergern har gjort honom så sensibel för det. Hur det skaver. Det där som vi andra utan den diagnosen inte tänker på. Hakar upp oss vid. Kan få som panik att bära på oss.
Nej. Det måste vara följsamt. Bekvämt. Luftigt och rymligt. Inte för tjocka material som blir bylsiga. Inga tvättrådslappar som kliar i nacken.

Vet inte hur många byxor jag handlat i hopp om att de skulle sitta bekvämt. Vet inte hur många jag bytt. Hur många jag gett bort. Och när man väl hittat ett klädesplagg som passade så var det dem byxorna som gällde och gud nåde om de var i tvätten! Eller blev försmå.

Nu vägrar Sam skor. Vill gå barfota för att det är skönast så. Skor är obekväma. Punkt. För mig är detta inget nytt. Inte själva grejen att kläder är obekväma, men han har aldrig tidigare klagat över fötterna. Men nu går han barfota. Överallt. Höstrusket gör att vi andra klär på oss. Men när vi åker till affären så går han barfota och jag bryr mig inte.
Frågar bara lite lätt om han inte fryser.

Men som folk stirrar i all sin okunskap. Vänder sig om till och med! Vuxna människor! Jag känner hur jag bygger upp irritationen att jag tillslut har lust att vråla ett Hulken vrål inne på Coop Xtra. ” Ge fan i att glo. Vad är felet? Att han vill vara den han är? Och vi kan inte acceptera det? När skall vi acceptera varandras olikheter och vanor då? Kika i smyg och gör en tyst dokumentation! Det räcker!”

Jag är sjuk än.
Fattar inte det här. Jag blev helt slut av att plocka ur diskmaskinen i morse och ville bara vila. Låg och läste favvo tidningen under ullfilten som svärmor gett mig en gång. Fryslort som jag alltid varit.
Imorgon får det bli vårdcentralen igen om inte det här blir bättre. Känner hur hela jag har en pågående infektion. Tredje veckan nu. Jag längtar efter mina sköna promenader som jag behöver. Längtar efter att känna mig pigg. Jag har jobbat och mått sissådär och tänkt att det var då en envis influensa jag haft i mig. Eller nåt.

Blev liggandes kvar i soffan och såg denna gripande dokumentär som handlar om oskyldiga barn och mobbing. Den har fått flera priser och det kan jag förstå. Se den gärna. Bli berörd. http://www.svtplay.se/video/316409/bully

Själv känner jag hur illa det kan gå när samhället blundar inför ett barn. Tankarna glider såklart in på det jag och fina mammorna dragit igång med KÖL.
Tänker på de barn och ungdomar som inte orkat med livet just därför. Vi var för dåliga på att finnas där i många stunder.

Det får aldrig aldrig vara så.

Aldrig.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

”Tyckasyndommig”

Att alltid vara på väg. Livets resa. Det var så det var ja.

Jag blev sjuk igen. Kände diffust hur det smög sig på under vår arbetsdag i Vimmerby. Under färden hem i söndags var signalerna tydligare. Och när jag var på sjukhusgolvet igår fanns det ingen tvekan om det. Jag var dundersjuk igen! Pencilinet hade inte gjort sitt och proverna påvisade att så var fallet.

Jag var åter igen på samma nivå som mina patienter. Lika sjuk. Det fanns inget där för mig att göra just då så jag sjukskrev mig, gick hem och uppsökte vårdens hjälpande hand ännu en gång. Nytt pencilin och hem och bara vara. Inte många knop gjorda.
Idag har jag inte ens orkat med att påbörjat mitt hem arbete med Kung Över Livet, och då är det illa ställt. Hela kroppen bara värker och orken syns inte till alls. Lite ängslig blir jag att åka på blodförgiftning så jag som sjukvårds personal håller koll på eventuella symptom. Jo. Lite hypokondriker får man vara. Och är väl bra i ett sådant här läge. Utifall att.

Imorgon måste jag må bättre, för ett nytt skolmöte kring Sam skall bli av.
När upphör dem föressten? Möterna? Nu har det varit så sedan han var 6 år. Han blir snart 14. Ibland är jag bara så less på dem att jag kan spy. Fast jag vet att vi måste ha dem. Att jag gör allt för mina barn och förstår att vi måste ha dem. Självklart. Men jag måste få känna mig trött på dem. Och nu när det varit så mycket möten kring Junior också.

Ja ibland är bägaren redan full. Och även fast det finns de som har det värre så måste man få beklaga sig. Lite. Kanske är det en överlevnads instinkt? Där man finner kraft? Och någon därute fattar galoppen och tycker synd om en.

Lite ”jagtyckersyndomdig” räcker. Bara pytte.

Kram mamma Z
Nu med Lorrenlugg 🙂

Read Full Post »

Uppsala. Denna mäktiga stad. Den vackra. Historiens vingslag som ekar. 

Jag och min fina vän Helene (tillika kassör i vår förening) mötte upp Hjärnfonden på deras kontor i Uppsala. Det kändes att inom dessa väggar finns framtiden. Forskningen och kunskapen om våra barn.

50% av Kung Över Livets verksamhet skall ju främja insamlingen till den forskning som Hjärnfonden ger anslag till. Den nödvändiga. Den som kan verka obetydlig för den o invigde, men av stor betydelse för det barn som drabbats och vi nu står utan kunskap kring.
Barn som mitt.

Vi fortsatte färden till Stockholm och rusningstrafiken. Bilar i rörelse överallt. Fredagseftermiddag. Alla som skulle hem på samma gång. Hem till Fredagsmyset. Mitt i allt detta vimmel så hämtade vi upp Lena . En av styrelsemedlemmarna jag inte träffat irl.  Resan ner innehöll en rad incidenter som vi bara skrattade gott åt, men till sist blev det inte allt för spännande när vi körde tokfel i bäcksvarta natten i Smålandsskogarna. Visste inte vart vi var. Med en trasig bil dessutom. Spookie. Men Alexandra som vi skulle vara hos hela helgen lyckades leta reda på oss ute i ingenstans i hällregnet och bilen det löste sig det med.

Arbetshelgen blev sannerligen en arbetshelg!
Under Lördagen jobbade vi i över 11 timmar! Och det var massvis som vi kom fram till. Det pirrar så i magen av det som jag behöver göra nu. De kontakter jag måste ta. Prata med. Folk som jag annars bara ser på tv.

Helt otroligt när jag ögnar igenom anteckningsblocket vad vi betat av. Vilka beslut vi tagit. Vilken gedigen plattform vi nu står på. Fundamentet som skall hålla för lång tid framöver. Jösses. Jag är så otroligt stolt över dessa tjejer. Dessa soldatmammor som genom tid stridit så för sina barn med NPf.  Som gör det än. Som är beredda att slåss för varenda unge därute! Att vara en del av att förmå dem att bli de kungar de föddes till att vara. Så härligt att vi fungerade tillsammans! Stävar åt samma håll och mål.

Jag var på resande fot i nio timmar igår på vägen hem. Hann tänka så många tankar. Och det finns inte en tvivel i min tankevärld på det jag hittills bidragit med  att något skulle ha gjorts annorlunda. Eller på det som komma skall. No way!

Ödmjukheten är stor för alla som ställt upp hitills på mig. På oss. På de som stöttar vår nybildade förening. På de som tror på oss. På de som gett löften om att vara behjälpliga längre fram.

Det som faktiskt snart är nu.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

 

Vad är det som gör att jag tar ut 2 semesterdagar denna helg? Kostar på runda tusenlappen i resepengar ur egen ficka? Att jag åker lite halvrisig än i min njurbäckeninflammation (jodå jag mår bättre iallafall ) ?

Jo viljan till en förändring. Att få vara en av dem som gör rösten hörd kring våra barn. Att jag får vara en pusselbit för att hjälpa till att ta död på all okunskap som florerar än på allt för många håll. Som jag fått höra om Sam ” Jamen han SER ju normal ut” Ja han ÄR normal men har svårt för vissa bitar bara! Ser saker ur ett annat tänk många gånger.
Tänk om jag verkligen är med och banar vägen. Så att andra barn inte faller såsom mina gjorde. I en framtid. Då kunskapen kring våra brann är så stora att den gått igenom märg och ben på varenda en vad detta handlar om och att uppbackningen är därefter!

Ja. Idag far jag. Till Uppsala först med tåg. Möte på Hjärnfonden och KUNG ÖVER LIVET insamlingen. Hur vi skall gå vidare med det. Många tankar och uppslag finns. Massvis!

Sedan slår vi följe jag och två mammor till som sitter med i styrelsen för KÖL för att komma ner 4 timmar senare till vår fina sekreterare i Småland! Vi skall ha en arbetshelg för Kung Över Livet. Finns så mycket att beta av, bocka av och dra igång på flera växlar nu!
My Love är snäll och lagt ledig helg allt för att jag skall kunna åka. Och fina mamma är med killarna hela fredagsförmiddagen då My Love jobbar dag. Tacksam!

Så mina fina bloggföljare! Jag syns inte härinne förrens nästa vecka. Mitt Lördagtema får ta en paus, I BACKSPEGELN.

Men ni vet ju alla varför.

Jodå. Det blev en Lorrenlugg! Men den får ni inte se idag!
Kramen på er!
Mamma Zoffe

Read Full Post »

Sjuk sjukare sjukast

Jag hade många teorier om varför jag var däckad i över en vecka.
Igår kom svaret och jag blev paff vad det är jag gått och släpat på.

Mitt jobb är att vårda sjuka. Ta hand om dem. Vara en förlängd arm då orken inte finns. Sjukdomar som står i vägen. Hjälpa till att återfå hälsan med det jag kan.
Förra veckan jobbade jag och var totalt slut. Benen tunga som bly på landstingsgolvet. Vet att jag tänkte att det var då en rejäl influensa aktig historia jag då dragit på mig. Att det tog sådan tid att må bra igen.

 

Igår hände samma sak igen på mitt kvällspass. Stundtals var jag sjukare än dem jag vårdade. Vad var nu detta?
Urinprovet sade sitt. What? Det enda jag haft var ju ont över njurarna till och från. Något jag trodde hade att göra med infektionen i kroppen. Bara det att det var njurarna som var källan.
Ett besök på akuten och saken var biff. Njurbäckeninflammation. Helvete! Det kan man få blodförgiftning av om man går obehandlad. Skada på njurarna för all tid framöver.
Vilken tur jag ändå haft! Undrar hur mycket som min KYÄNI varit till nytta. Den som spetsar till immunförsvaret. Hade jag varit ännu sämre utan det?

Idag har jag bara varit. Äter snällt min pencilin. Legat och softat på soffan med Junior som gick hem ifrån skolan. Inte pigg han heller. Men det börjar kännas bättre nu. Och nu vill jag då inte vara sjuk då ett möte står på agendan imorgon med HJÄRNFONDEN och arbetshelgen med fina tjerna i KÖL.

Snart skall jag bege mig till min duktiga frissa. Kanske blir det att jag vågar mig på en Lorren lugg. Kanske är jag lika mesig som brukligt när jag väl kommer dit. Tänk om jag ändå vågade mig på en Lisbeth Salander frissa? Ha!

Det skulle vara något det!

Kramen alla och håll nu tummarna att jag blir piggare tills imorgon
och allt viktigt som väntar!

KRAMEN
MAMMA Z

Read Full Post »

Efter flera veckor av vånda hos alla inblandade så vet vi hur det gick.
Efter att ha varit hemmasittare i över ett år. Efter att ha velat gå tillbaka, men inte haft förmågan till det. Velat ha en utbildning trots allt.

Idag snappade jag upp hur han tänker. Kanske har han behövt dessa fyra veckor på sig att själv komma fram till det. Att ”vanlig” skola inte funkar just nu.
Igår kväll bad han mig att jag skulle väcka han strax innan halv sju som idag, just för att han skulle hinna vakna till för att gå till skolan. Viljan att gå fanns alltså. Han visste vilket klassrum det var och fick beskrivning vart det låg.

Kvart i åtta visade klockan. Time to go. Samma procedur vi gjort varje dag. Prova. Bakslag. Prova igen. Bakslag.
Han tittar i jämnhöjd på mig när jag säger i lättsam ton att det är dags att gå.
Mamma jag kommer aldrig att fixa skolan såsom det är nu. Det här går inte” . I nästa andetag så säger han ” Mamma, på något vis kommer jag att fixa skolan. Jag får säkert läsa ikapp sen”
Tanken på en annan form av skola finns men han kan inte precisera den. Inte föreställa sig den hur den kan se ut. Jag låter diskussionen stå still då och där.
Så. Jag tror att han har behövt denna tid på sig för att komma till insikt med detta själv. Det har inte vi kunnat tala om för honom då han själv var så inne på att det är skola som gäller och inget annat.
Nu tror jag att när väl detta sjunkit in hos honom så kan vi förhoppningsvis tillsammans förmå han på andra tankar. Vår plan B eller C eller vad det nu blir.
Jag får världens bamsekram av honom. Min fina tonåring. Jag ruskar om håret lite lekfullt. ” Klart som sjutton att du skall få din utbildning. Men den kanske blir på ett annat sätt än vad du tänkt dig”
Nya tag. Nya möten. Nytt tänk.
 


Han fick det bra fint på sitt ny rustade rum. Älskade Sam. Grönt skulle det vara.

Det är inte riktigt färdigt än för att bli riktigt ombonat och mysigt. Men det kommer.
Två skrivbord fick plats. Ett för pysslet med att måla Warhammar figurer och ett stort för spel. Skönt med yta för honom!
Katterna ligger alltid i hans rum numera när det är läge för att sova. Spinner. Myser som bara katter kan.

Idag var jag på mammografi. Check av hälsan. Check att allt är som det skall på en front i min kropp. Check av att allt det där som man bara tar förgivet verkligen är så. Frisk vävnad. Celler som sköter sig. Att jag har ett långt liv kvar framför mig.
I mitt jobb i sjukvården vet jag att så är inte fallet alla gånger. Jag har sett det på nära håll. Det griper tag i mig när man blir så påmind.

Jag tog del av en ung kille som skulle ha fyllt 23 idag. Men som valde en annan väg att ta. Den som leder bort mot evigheten. Jag vet inte hur mycket hans diagnoser påverkade detta. Beslutet om att inte längre leva. Undertiden jag tände ett ljus för honom på köksbordet då jag vet vem hans fina mamma är, så ser jag denna länk på Facebook
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do?ref=fb
Ännu ett ungt liv som fick sluta. En grabb med cancer. 15 år gammal bara. Hur jag får i mig kaffet och frukosten vet jag inte. För jag stortjuter fullkomligen när jag läser länken ovan här. Dels har jag 23 åringen i färskt minne och så läser jag detta tragiska som bara slutar på ett sätt.

Kanske behöver vi bli påminda ibland. Livets sårbarhet.

Lever vi livet mer intensivt då? Tar vara på det mer? Måste andra människor dö för att vi skall greppa det för att sedan låta det falla i glömska i våran så hektiska vardag.

kramen alla
mamma Z

Read Full Post »

Vi tappade er. Ni var som skört porslin.
Och ni gick i kras. Blev till tusen skärvor.

Det är ett tufft liv ni vet. Det jag levt. Det jag lever. Samtidigt händer det en massa som väger upp allt detta. Tyngder som drar mig åt rätt håll. Att det blir jämnvikt. rättvist fördelat. Att jag befinner mig någonstans mittemellan allt. Det är varken bra eller dåligt just nu.

Så mycket har hänt. Så mycket kan hända ännu.
Junior gick i tusen skärvor. Och det tog nästan ett helt år att limma ihop honom igen. Han är arg över att ett helt sommarlov togs ifrån honom med den vånda och ångest som det blev. Av att inte veta hur bra det faktiskt skulle bli när han slussades tillbaka till skolan. Att skolan efter alla dessa möten faktiskt mötte upp rätt. Att han blev lyssnad på till slut.

Men han är fortfarande skör. Tappar vi honom nu igen så vet jag inte hur mycket han går sönder igen. Resursen är satt på honom på heltid ett tag till just därför. Jag är ödmjuk för den förvandling som nu skett. Men förbannar ett system som inte tillgodoser ALLA elever som behöver den hjälp som sonen nu får. Det finns flera trasiga barn därute.Ett helt hav av krossat porslin.

Sam är det stiltje kring just nu. Han vill men förmår inte gå till skolan av olika skäl. Min andra fina son som också gick sönder. Som blev mer komplicerad att limma ihop. Bitarna passar inte riktigt. Och vi provar olika konstillationer. Lägger ut bitarna och försöker på nytt. På ett annat sätt. Har vi fel lim?

Jag börjar darra av förväntan för vad Kung Över Livet börjar ta vägen nu. Börjar inse vad det är vi håller på att genomföra. Vad vi inom kort kan visa upp i offentlighetens ljus. Arbetshelgen närmar sig till helgen. Och bollat idéer med de som skall hjälpa oss. Kreativa sådana.
Och härom natten kunde jag inte sova för jag var tvungen att förlösa en ide som bara kom till mig. Som jag var tvungen att skrivas ner på papper mitt i natten.
Hoppas tjejerna i styrelsen blir lika ivriga som mig på att förverkliga den. För jag gör inget på eget bevåg. Ingen toppstyrning här inte. Vi är fem i styrelsen och allas röst skall få höras och majoriteten bestämma.
Illvilliga rykten går tydligen om mig på nätet och mitt sätt att ha hanterat Kung Över Livet. Undrar vilka krakar det är som måste sprida falska rykten om mig? Snacka skit. Och varför? Vad har man att vinna på det?

Är så ödmjuk inför de personer som visat sig vilja hjälpa oss. Ödmjuk inför vilken reaktion som Kung Över Livet börjar få där ute. Ödmjuk inför My Love som får ta lite mer att göra här hemma när jag blir sittandes vid datorn och faktiskt arbetar med detta. Det är så mycket arbete bakom som inte syns. Så många timmar varje vecka så att det nästan uppgår till en hel arbetsdag.

Margon Wahlsröm var hos Skavlan. Där säger hon något i stil med Om bara jobbet är en passion, man ser att man kan göra skillnad, då tröttnar jag aldrig på att jobba.
Jag är dessutom oavlönad och vet inte hur mycket timmar jag lagt ner på detta. Frivilligt. För ingen tvingar mig.
Drivet är att förhindra att andra barn skall gå i kras. I tusen skärvor.

Att vi skall kunna förhindra att de krackelerar sönder. Tillsammans.

Invid min arbetsplats.
Tusen kramar till er som tror så på mig.

MAMMA Z

Read Full Post »

Varje Lördags skall jag försöka skriva. Reblogga ifrån min snart 5 år gamla blogg.
Om det som varit. Och hur det sedan blev. Med facit i hand.
När lärdomarna gav vishet. Insikt.  Kunskap.

26 Oktober 2010

” Idag var ingen bra dag, varför kunde han inte förklara. Den bara fanns där. Närvarande. Gav rysningar. Som att dra med naglarna på svarta tavlan. Ilningar in i märg och ben. Olustkänslan. Som en stor klump i bröstet. Ovilja till skolan. Oviljan till att befinna sig innanför dess fyra väggar. Motivationen att vara på plats för att lära fanns inte  ett uns av.

Han blev hemma. Igen. Någon lösning till detta har jag inte funnit än hur jag än letar ledtrådar. Ständigt på jakt efter ett botemedel till att det är som det är. Har tappat räkningen på de dagar som ser ut som denna. När jag lämnar han vid skolan finns en magkänsla om att vistelsen där inte blir långvarig. Och jag får i nio fall av tio helt rätt.

Han hade suttit ute under sitt träd invid parkeringen där jag lämnat av honom. I en halvtimme i kylan och likt Skalman krupit in till sig själv. Fröken ringer och är förtvivlad. Har ingen koll på hur vi skall lösa situationen gemensamt. Vi är som borttappade båda två. Vill lika väl. Men vi kan inte. Förmår inte.

Hon hade varit hos han där under hans korkek. Luskat utan att få ett svar på varför han inte vill komma in till skolan. Hon hade med dagens schema ut för att påvisa vad som skulle hända under dagen. Påvisade att det inte krävdes så mycket från hans sida. Tvärstopp. Han rörde sig inte en millimeter i rätt riktning.

Jag kom till skolan och fann han där jag befarat. Där jag hittat honom hundra gånger förr. Försökte prata med han vad som var så himmla fel. Skulle jag bli med in och vara med i skolan idag.
Kropp språket och mimiken i ansiktet sade mig mer än tusen ord. Erfarenheten knackade mig på axeln och talade om vart skåpet skulle stå.
Jag kom ingen vart med ett barn som började komma i affekt. Pressade jag han det lilla minsta till så skulle han smälla av och rymma ifrån mig.

Tillslut fick jag med han in i bilen. Vi satt på Ozzy i cd spelaren. Tog en tur runt de gamla delarna i stan och småpratade, någon som han fullkomligt älskar då vi gör det han och jag.

Vad som var vad förblir olöst. Han är ett mysterium ibland och det skrämmer mig för då kan vi ju inte hjälpa han. Oftast kan han tala om vad som felar men idag gick det inte.”

 

Då var han som en öppen bok. Oftast. Pratade om hur han mådde, tänkte och kände. Även fast han till och från var som en mussla. När jag står med facit i hand och grunnar nu på hur allt blev. Att jag fick ett barn som slutade gå i skolan helt. Som troligtvis blev ”utbränd”. Att livet med diagnoserna för honom kostat på så mycket. Och att återgången nu är så tuff då massvis har hänt under denna förlorade tid.

Jag tänker att han började fallera vid samma tidpunkt som Junior. I klass fem. Men Junior hade turen att få börja i en resursgrupp. Med fem elever och tre pedagoger. Där man inte bara fokuserade på skolarbete utan gjorde mycket annat. Åkte och bowlade. Pimplade. Ut på långpromenader. Konstruktiva diskussioner. Sista dagen på jullovet gick man och åt på restaurang. En belöning för allt kämpande. Tillgång till datorn på rasterna. Titta på youtube. Spela minecraft.

Tänk om detta funnits för Sam då? Att man hunnit fånga upp han i grevens tid som så skedde med Junior.

I elfte timmen.

KRAMEN alla underbara som läser här

Mamma Z

Read Full Post »

Junior och jag för vad som börjar kännas som en evighet sedan

Den som förstår mig bäst i Ohana är Junior. Faktiskt. Den som förstår när batterivarningen sedan länge stått på rött. När bägaren är överfull och jag inte orkar mer påfrestningar.
Han är den mest sensibla. Som fångar upp undertoner. Hör på mitt ordval vad som felar. Tonfallen. Suckarna. Ser tårarna som bränner i ögonvrån. Som någonstans greppar, snart tolv år ung, hur hårt livet kan gå åt på en mamma när det varit förmycket. Hur det är när allt är på gränsen till att brista.

Skit också. Han skall inte behöva ta på sig den rollen ännu en gång. Han har gjort det förr. Massvis. Ibland kan man inte klistra på det där leendet som inte finns. Mobilisera orken när allt bara är för mycket och livet är som en blodigel på en.
Var jag verkligen dundersjuk i en infektion den senaste veckan? Tröttheten som gjorde ont i hela kroppen? Eller är jag vad man i dagligt tal säger ”utbränd”. Har det gått så långt av allt? Är jag där i kanten och naggar? Igen? För jag tål ingen negativ stress alls så som det är nu. Jag kan börja tokgrina över lilla minsta. Och de två dagar jag jobbat nu har det känns som bly i hela min kropp.

Fina älskade Junior. Vår Tobbe. Som tänker stort om allt. Som tänker på hur hans mamma skall få må bättre. Kommer med tips och råd. Som tänker på barnen i andra länder som inte har det lika bra som honom. Som på eget bevåg googlade på Unicef och bestämde sig för att skänka 100 kr dit. Till de andra som inte har det lika bra som han ♥

Goa katterna som är med överallt
Det är blandade känslor kring det mesta. Som gör mig labil.  Mitt i allt så gick pannan sönder såklart och jag stod och grinade i pannrummet efter att ha försökt gjort allt med den och insåg att vattnet som fyllde pannrumsgolvet var ett dåligt omen. ”jävlapisshelvete” stod jag och snörvlade. Utan varmvatten men med brännheta element.

Tänk om livet bara fick vara ifred ifrån störande moment. Leve me alone! Lägg inte mer sten på börda!

Samtidigt händer mycket gott i livet. Det är en häftig grej på gång kring KungÖverLivet som jag inte kan ta här än, men som gör mig superglad att vederbörande är så ödmjuk och hjälper oss med.
Så himmelens glad över Junior och den skola som gör helt rätt nu med honom. Det är en kvitterglad kille än UTAN dessa tunga tankar som förut tryckt mer han så i skorna att han ett tag inte ville leva.
Sen är det bara EN vecka kvar tills vi i styrelsen för KungÖverLivet skall ha arbetshelg ♥ Jag kommer att åka över 40 mil enkel väg till vår fina sekreterare som bor i Småland. Tacksam är ett stort ord i detta sammanhang. Fler tror så på det jag drog igång 🙂 så pass mycket att de reser långväga de med och ”offrar” en helg på det!

Fina fina tjejer!

Ett potatishjärta till alla som förtjänar det idag
Kramen
Mamma Z

Read Full Post »

 

Vad tänker du där bakom din stängda dörr. När du vägrar lyssna och inte vill ta in verkligheten. Reflektera över den. Diskutera möjligheter. Olika vägar.
När du var mindre var du som en öppen bok och vi hade världens chans att hjälpa dig då du själv gick bet. Nysta. Backa bandet.

Jag älskar dig precis för den du är älskade unge. Exakt och hade inte velat ha dig annorlunda.Men samhället vi lever i har andra krav på dig. Du måste passa in i mallen. Jag vet inte ärligt vad framtiden kan ge dig älskade vän. Vilka alternativ som finns då du inte verkar fixa skolgången som du så gärna ville. Hur våra trångsynta politiker tänker.

Skolan har varit toppen nu som har roddat det som de kan. Stöttat upp utefter de ledtrådar du gett mig. Gjort vissa förändringar så att det skulle fungera bättre för dig.
Du pratar om att vilja gå. Planerar vilka kläder som skall vara tvättade och rena inför skolan. Men när väl dagen D kommer så fixar du inte det. Och jag får inte prata med dig om det. Vad som rör sig inuti dig.

Älskade fina du.

 

 

Steg för steg har jag gått bredvid dig. Framför dig. Bakom dig. Kommer för alltid vara din mamma och göra det som krävs. Men när du inte släpper in mig längre. När jag knackar på din dörr och du bara låter mig titta in genom nyckelhålet? Jag kräver inte att få se hela din värld. Men jag behöver se den så pass att jag kan hjälpa dig nu.

Vi är så många som står utanför här och vill hjälpa dig. Större skara än du anar.

Vad var det som fick dig ända hit? Som fick dig att falla och det nu är så himmelens svårt att komma tillbaka? Vilka fel gjorde vi alla vi vuxna som hade ansvaret för dig då du började dala.

Jag fick på morgonen svar ifrån en professor i neurovetenskap som är inriktad på barns hälsa . Sitter med som ledamot i Hjärnfondens Vetenskapliga Nämnd bla och med i European Academy of Childhood Disability.
Han beklagade att det inte finns forskning kring det som hänt Sam vad han känner till.
Kan ett barn bli utbränd av skolan? Jag kan inte släppa tanken. Ni vet det. Och säg den mamma som skulle kunna det efter allt som hänt?  Klart man vill veta vad som hände. Vem som bär ansvaret.

Och hur vi i framtiden förhindrar fler barn att falla.

 

♥ Älskar dig till stjärnorna Sam och längre bort än så ♥ 

mamma z

Read Full Post »

Utbildning i skolan eller utslagning av den?
Lyssnade på ett SUPERBRA program i P1 som handlade om den hjälp som våra barn enligt LAG SKA ha i skolan men som de inte får. Det var en skakande skildring, baserat på skolpsykologers uttalande bla.
Detta program skulle varenda politiker, skolchef, rektor och lärare ta del av.

” Kaos i klassrummen, inkompetenta lärare och utslagning av elever. 
För ett år sedan skärptes skollagen och alla elever, oavsett förutsättningar, skulle ha rätt till det stöd de behövde för att kunna gå i skolan.
Men när P1 programmet Kaliber i samarbete med UR:s Skolministeriet har varit i kontakt med ett hundratal skolpsykologer vittnar många om att lagen många gånger inte följs – elever med koncentrationssvårigheter saknar fortfarande ofta stöd och tvingas i värsta fall stanna hemma från skolan”

artikel.aspx?programid=1316&artikel=5262242

Känner väl igen många av dessa bitar. Blir så pissförbannad över att det tillåts vara så här år 2012. Att skolan bidrar med så mycket svårigheter och jobbigheter för våra bokstavsbarn som allaredan har det tufft.

När jag igår tillät mig själv att göra tillbaka blickar i bloggen så blir jag så beklämd när man sitter inne med så mycket mer kunskap nu än då över vissa bitar som skedde med båda mina barn. Och jag kommer att reblogga dem. Allt för att påvisa hur det var och hur det blev.

Skoj att så MÅNGA av er uppskattade min Backspegel! Återkommer nästa Lördag igen då!

Jag blev hemma ifrån jobbet nu i helgen. Är allmänt trött och slut. Ont i hela kroppen. Infektion? Av vilket slag? Eller början på av en utbrändhet efter allt som varit och är? Ingen aning. Men jag är hemma. Bara är. Tar det lugnt. Softar. Hämtar kraft och energi.

KRAMEN ALLA FINA
MAMMA Z

Read Full Post »


Finns så mycket att berätta om killarna och allt som varit genom tid. Ni som kommit hit till min blogg på senare tid kan omöjlig läsa ikapp fem år tillbaka i tiden. Så jag ger er korta glimtar av det som varit. Återblickar. Återberättande. Samtidigt som jag tar mig friheten att använda ett annat berättarspråk mot vad jag gjorde förut. Men händelserna är detsamma. Lägger in mina egna tankar som ett avslut. Nu när man har så mycket facit i hand som man inte hade då.

Varmt välkomna till backspegeln! Skall försöka skriva under det temat varje Lördag för er om ni verkar uppskatta det.

22 oktober 2008

Sam skall fylla tio år. Går i klass fyra. Tycker om sin skola och går dit varje dag. Men klassen är en stökig sådan.
Slöjdläraren kan inte hantera gruppen. Han sliter sitt hår. Vill så väl lära ut men når inte dem. Det är som att kastas in i en virvelvind utan slut.
Sam älskar slöjden. Men hatar att vänta på sin tur och få hjälp när han fastnat. När sågen sågat snett, när spiken blivit för sned att slås ner, när de muntliga instruktionerna glömts bort vad han skulle göra och allt bara är ett tomrum.
Någon av grabbarna drar igång ett bus. Sam hakar på. Trött på att vänta in läraren för länge sedan. Såklart. I läkarutlåtandet om hans diagnoser står det att han varken har konsekvenstänk och har ingen impulskontoll. Han gör det som faller han in utan att förstå sitt handlande och vad det innebär. Ingen kan stoppa hans framfart just då.

Klart att skolan måste få stopp på detta. Många av sakerna som killarna drar igång kan vara farliga. Träslöjds salen är inte den säkraste platsen direkt. Stora delar av klassen blir portad ifrån slöjden. De som KAN uppföra sig får gå kvar. Slipper traggla matte i klassrummet istället.
Sam blir också avstängd. Men hans beteende kan ju hänvisas till hans diagnoser och svårigheter. Skall han straffas för det? Slöjden är en skön plats för honom att få vara kreativ i. För det är han sannerligen!

Själv säger Sam ”Jag hinner aldrig med att begripa vad Kjell menar. Han är så snabb att förklara. Och sen när Kjell väl kommer till mig så är han bara arg. Varför vet jag inte.
Säkert är det bara för att jag inte gjort något av det han sa. Men jag kommer ju inte ihåg vad det var jag skulle ha gjort.”

******************************************************************************

När Sam gick i klass sex, strax innan allt havererade kring honom så fungerade inte träslöjden och då slapp han gå dit. Det känns så här efteråt som en stor sorg att det blev så. För tänk om resursen han tyckte så mycket om, som stöttade upp hundra procent på honom i klass fem hade fått stannat kvar. Varit den som hjälpte honom där han själv inte förmådde. Om samma sak hade funnits i klass fyra. En resurs på träslöjden. Fått det fungerande?
Den där träslöjds läraren skall ha en stor eloge ändå för allt han gjorde. Men han kunde omöjligt räcka till för klassen. Än mindre ett barn med adhd och asperger.

Kramen mamma Z

Read Full Post »

 

Stundtals kommer värmen. Känns som sommaren försöker klamra sig fast. Jag vet. Jag gör likadant tillbaka. Vill ha sommaren kvar.
Det blev en skön stund på balkongen idag med vår lilla lilla sjö nedanför. Mycket tankar hann så klart betas av. Tankar om det mesta. Åh om det fanns en ventil att vrida på och låta hälften bara välla ur en. Det skulle räcka och bli över det som blev kvar.

 

Jag har betat av två stora möten gällande killarna denna vecka. Det tar på krafterna även fast alla vill väl. På något vis är man i försvarsställning. Beredd på att ha en utläggning om varför man agerar som man gör. Tänkt och gjort genom tid. Göra en utläggning. Förtydliga en verklighet som jag har men som de inte har samma inblick i. Förståelse för. För hur skall man kunna ha det när man inte lever i det 24 timmar om dygnet och nu i åtta års tid. Vi ser på varandra utifrån olika perspektiv. Genom olika erfarenheter. Önskemål. Krav.
Jag hoppas att alla våra åtgärder gör att det blir som önskat. Eller iallafall kommer i närheten av det.

 

 

Jag blev toksjuk i Tisdags. Som någon drämt till mig med en stekpanna. Blev liggandes och orkade absolut ingenting. Utslagen helt. Soppatorsk. Huvudet värkte och hela kroppen likaså. På Onsdagen trodde jag att mitt KYÄNI race hade gjort sitt men jag insjuknade igen på jobbet. Släpade mig fullkomligt fram och kunde inte gå hem då vi inga vikarier har att ringa in bara sådär.

Igår var jag optimist och trodde att Kyäni hade stärkt upp mig för då var jag jättepigg. Idag går formkurvan ner igen. Nå skit är det. Men hur mycket skall en människa tåla. Stå pall?
Klart att kroppen viker sig. Ger upp. Hissar vit flagg. Fast jag lovordar ändå min Kyäni som stärker upp kroppen så. Vid stress får man dåligt immunförsvar vilket jag inte alls känner av. Är så sällan sjuk. Undrar hur jag hade mått om jag inte ätit det.
Och sjuk måste man bli någon gång även vid bra immunförsvar.
Mår jag halvtask går jag inte till mitt kvällpass imorgon. Till vilket pris skall hälsan få kosta? När hjärtat gör sig kännande av och till.

No way. Jag skall räcka ett tag till. Jag har allt för mycket att uträtta ännu.

 

Panoramavy ifrån vår stuga förra helgen.

KRAMEN ALLA FINA

Z

Read Full Post »

Vara_Barnkvall.jpg

 

Det kom ju en inbjudan till oss. Kung Över Livet och mig i egenskap av ordförande. En tema kväll i Stockholm som skulle handla om barnhjärnan anordnad av Hjärnfonden.
Dessvärre kunde det inte ordnas så att någon av oss kunde gå. Jag själv var på semester ute i Åländska skärgården och kände mig så frustrerad över att inte kunna närvara även fast vår semester var tipp topp lyckad.

Tänk att få sitta där och lyssna till forskarna, vad de sade och vad de efterlyser mera kunskap inom för områden. Kunskapsluckorna. Vart är största glappet? På vilken front behövs det in mera pengar till forskning? Vad behöver vi peka på för stora brister för att förmå folk att skänka pengar till forskningen? Få dem att inse vikten av att skänka en femtiolapp. Vad det genererar till.
Barn som mina. Andras.
Haffa en forskare där i minglet och prata om det som drabbat Sam.

Att vår fina Kronprinsessa närvarade är enbart positivt. Någon så pass offentlig person som engagerar sig i samma sak som är mitt skötebarn. Någon som vet hur det är att leva med en funktionsnedsättning själv dessutom. ( Hon har själv dyslexi )

 

Kronprinsessan_Estelle.png

Foto: Copyright Kungahuset.se

.

Kronprinsessan Victoria är beskyddare av Hjärnfonden och har i samband med Våra Barn-kampanjen gått ut med detta uttalande.

”Våra Barn behöver din omtanke! Vi behöver lära oss mer om barnhjärnan för att alla barn ska få en så bra start i livet som möjligt. Behovet av mer pengar till forskningen är stort. Därför är Hjärnfondens kampanj för våra barn så viktig.”

Jag läser en del klokt på hjärnfondens hemsida ifrån tema kvällen som jag missade men låter citeras här.  Hela artikeln kan ni läsa här  http://www.hjarnfonden.se/om-vara-barn/vara-barnkvall__787

 Våra Barnkampanjen invigdes i samband med en temakväll om barnhjärnan under torsdagskvällen i närvaro av Hjärnfondens beskyddare Kronprinsessan Victoria. Kvällen kantades av besök från några av Sveriges främsta barnläkare och barnhjärnforskare i syfte att belysa vikten av forskningen kring barnhjärnan och det alltmer växande behovet av större forskningssatsningar.

Att barnhjärnforskningen behöver mer resurser rådde det inget tvivel om när forskarna en efter en fick berätta vad som händer inom barnhjärnforskningen just nu.

Malou von Sivers ställde flera intressanta frågor till forskarna. Barnläkaren Hugo Lagercrantz framhöll exempelvis hur viktigt det är att skolan tar tillvara på de forskningsresultat som man kommer fram till kring barnhjärnan.

När Malou von Sivers ställde frågan om vad man skulle göra om forskningen fick mer pengar var barnneurologen Hans Forssberg snabb på att svara.

– Vi har nu blivit duktiga på att ta hand om akuta skador hos barn, men vi behöver bli bättre på att följa upp barnen när de växer upp och till det behöver vi mer pengar, sade han”

 

Jag undrar om ni vill hjälpa mig/oss att tillsammans nå över 10 000 kr till Kung Över Livets insamling till Barnhjärnan innan September månad är slut?

Skänka 50 kr var? I dagsläget har vi 8 889 kronor.

 

 

Gå in på länken nedan och du kan göra stor skillnad för ett barn.

http://www.hjarnfonden.se/egen-insamling/presentation__633?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=1321


KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

Lördag morgon.Vi vaknar till rytmen av ett regn som håller takten nästan dagen rakt igenom. Ihärdigt i olika grad bara.

Stugan vi hade hyrt var ombonad. Personlig. Inslag av feng shu och det mesta gick i blått ute som inne. Fina devis målade på de stora vita väggarna. Med blå text.
Ett paradis på jorden. Ett av många.
Det som slog mig var att hit ville jag återvända då allt tilltalade mig. Den här platsen gav energi. Fullkomligt. Jag lekte med tanken för en stund hur det skulle bli. Den där nästa gången.

Via denna blogg fick jag ju ihop ett gäng mammor som snart skall se Ladies Night. Långväga ifrån. Nästgårds. Alla med en anknytning till min blogg. Många av dem själv mammor till barn med npf.
Snart fyller denna blogg fem år. Det vill jag fira på något vis. Tänk om det går att göra det igen? Dra ihop ett gäng mammor som behöver komma ifrån? En helg på Åland? Till detta paradis jag funnit? Försommaren 2013? Stugan rymmer gott och väl tio mammisar. Och till ett jättebra pris! Mmm. Det tåls att fundera på.

Vilken underbar helg det skulle i bli i huset det blåa invid mitt eviga blå.

Väderguden sket fullkomlig i mina böner. Regn regn och åter regn ifrån en jämngrå himmel. Längtansfullt tittade jag ut genom panorama fönstren. Platserna med ”underbar stund” upplevelser. Såklart jag måste komma tillbaka och ge denna plats en rättvis bild för hur vackert där är.
När solen låter sig speglas i det eviga blå innan den ger sig för dagen. Lämnar det gyllengula skimret kvar på himlen. Penseldragen som bara en mästare kan skapa.

Det blev lite jobbiga stunder för Sam. Kroppsspråket sade det. Tydligt. Men han bet ihop. Kämpade på. En ostrukturerad dag där ” vi kommer att gå och fiska och allmänt ta det lugnt”  Inga klockslag. Inte vilka som skulle gå, göra vad och vart.
Fina vännerna var inte sena med att hänga på det som jag och My Love kände. Dagen måste betas upp i block. Bestämmas i förtid. Agenda. Inte att vi gjorde något då vi själva fick lust för det.
Det funkade att dela upp killarna för vännerna. Junior fick till sin stora lycka ut och ro på havet med H alldeles själv. Undertiden kunde Sam följa med My Love, en av vännerna med äldsta grabben som snart är myndig. Över en timme var de ute och fiskade ifrån land. Och fick jättemånga gäddor!
Ett smultronställe även för fiskefantasterna! Blöta kom de fyra hem men Sam hade verkligen funnit sig till rätta och tyckt det varit givande!


Det blir många fler kort än vad jag brukar bjuda på här. Men det finns så fantastiskt mycket fint att vilja visa er ju 🙂

 

Ännu en gång slogs jag av omtanken för oss och Sam. Vännerna som bara gillar läget. När även de får göra annorlunda, avkall på sitt egna ego för en stund. Jackpot!

Sedan verkade som om Sam tinat upp helt. Han kom och gick kvällen igenom. gick in till sit trum där bärbara laptoppen stod och en hög med Sopranos avsnitt som en kollega till My Love lånat ut. Hon bidrog sannerligen med att rädda vår semester ♥

Junior fick ut på egen hand han med och fiska utmed vassen. Kom hem med sin första gädda! Så stolt han var! Jätteskoj att det nappade så pass på bara några kast! Så nu får farmor göra god gäddpate till jul!

Och jag fick min egna stund invid havet. Det regniga och bara gråa. Men det blev en skaplig mysstund ändå. Vad att göra? Mer än att gilla läget. Som så många andra stunder här i livet. *Och jag tröstade mig med att jag med stor säkerhet återkommer till denna plats.

Med eller utan er.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

Det var som att ha kastats in i en ny värld. Ett annorlunda liv. Någon annans. Inte mitt. Inte alls.

Det vi fick uppleva på dag på vår minisemsters första dag var sådant som andra bara tar förgivet. Det normala. Sådant som är lika självklart som luften vi andas. När vi väl får befinna oss där infinner sig ett vemod av det som gått förlorat. Samtidigt en enorm lycka så klart.

Vi satt på Eckerö färjan som vilken Ohana som helst. Bland folk i en full cafeteria. I ett hörn visserligen där Sam satt med sin laptop på bordet. Gick utan svårigheter med in i taxfreen och tog det han vill ha i godisväg. Att fördriva två timmar på mitt eviga blå var inget problem tills vi nådde hamn.
My love och jag utbytte blickar. Ruskade försiktigt på huvudet. Jag satt och tittade ut över det regniga havet ifrån platsen där vi satt. Funderade det jag hört så många sagt till mig. Det jag själv funderat kring i mängder. Det som finns så knapphändig forskning kring. Som kvarstår att ta reda på. Kan ett barn bli utbränt av för mycket stress under lång tid? Den som finns mesta delen i skolan? Är sanningen den kring Sam?

Jag hade fått tackat nej till en inbjudan ifrån Hjärnfonden som gjorde mig alldeles ödmjuk av att få. Det skulle vara seminarium över forskning kring barnhjärnan kvällen innan Ålandstrippen. Forskare skulle vara på plats. De som kan vara nyckeln till förståelsen av våra barn där vi nu bara gissar. Famlar i blindo många gånger. Prinsessan Victoria skulle också vara närvarande vilket gladde mig stort! Att hon lägger focus på barn som mina!


Tja, mina tankar kommer aldrig att få ett riktigt svar. Det jag vet är att över ett år togs ifrån oss. Honom. Vet vad det kostar på för att komma tillbaka för vissa fronter. Vet vad det redan kostat oss alla.

Stugan låg magiskt vackert ute i den Nordöstra delen av Åland. Egna klippor. Egen vik. Egen natur. Havet och det eviga regnandet. Vi kom dit fem timmar tidigare än vårat övriga sällskap som kom med färjan efter oss. Vi hann boa in oss. Hann med Ohana mys med så många goda skratt. ” Just nu är en bra stund” sparas till asken med lyckliga stunder. Det var som om det magiska satt  i väggarna. Harmonin. Killarna spelade schack inne. Ute fanns samma spel men med gedignare pjäser. Och de roade varandra en lång stund med det. Hade kul ihop. Utbyte av varandra vilket är sällsynt.

 

Kvällen blev lyckad på alla sätt. Maten. Vinet. Sällskapet. Junior fick till sin lycka basta och bada i havet den sista augustinatten. Sam satt med till och från och deltog. Aktiv som passiv. Tog plats. Fina killen. Jag är så glad på hans vägnar att det kan ingen människa ta in. Fortfarande finns känslan kvar hur allt var för ett år sedan. Sitter som ett brännmärke.

Först när vi skulle sova låste det sig över en sak. Vännerna gjorde ingen stor sak av det utan försökte tillsammans lösa det vilket så skedde tillslut.
Överväldigad av förståelsen hos våra vänner somnade jag tacksam. Tacksam för den sällsynta dag som blev en tio poängare rakt igenom trots det eviga regnet utanför som till-inte gjorde mina kaffestunder på klipporna. Tacksam för det som blir krångligt kring Sam inte alls blir krångligt för vännerna. Tacksam för jag inte kände av hjärtat ett enda dugg. Återhämtningsdag till max!

Gårdagen får ni höra om i morgondagens inlägg.
Avslutar med en bild på Dolan som promt skulle ligga i mitt knä nu när jag skrev till er 🙂 Vi har varit hemifrån i fyra dagar så nu är det kelsjuka katter här hemma.

kramen mamma Z


Read Full Post »