Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Beviset hänger framme. Det går att lyckas med rätt hjälp!

Det var kaos på flera hål när det gällde Junior i skolan förra året. Slöjden var en av dem. Med de svårigheter som han har så förtår jag att det var allmänt kaos på sy slöjden. Tålamodet att invänta sin tur. VÄNTA i vad som kändes som en evighet. Vänta på hjälpen för att han så sällan begrep sig på muntliga instruktioner. Och förstod han dem skapligt så hann han glömma bort vad han skulle göra.

Han blev underkänd i sy slöjd. Jag klandrar han INTE.
Han kunde inte skärpa till sig trots ständiga förmaningar. Göra som läraren sade. Kunde inte vara på sin plats för äventyret runt hörnet lockade så mycket mera. Och han hade vid denna tid tappat all respekt både för sig själv och de vuxna. Vad spelade det förr roll om han gjorde sitt bästa för det gick ju åt helvete likväl?
Men han blev knäckt av det och depressionen stärkt . Ett kvitto på hans dåliga förmåga. Att han aldrig skulle lyckas.

Det var kring påsk förra året. Jag åkte och stöttade upp alla de sy slöjds lektioner JAG kunde närvara på mitt i allt som redan var kring Sam. Och ungen jobbade på. Sydde och svor om vart annat. Men jag fanns intill hela tiden och vägledde han. Förmådde han att arbeta. Precis som jag fått göra två år tidigare med Sam och samma lektioner. Samma problematik.

Han gjorde klar sin påskfågel. Super stolt. Att han också fick lyckas. Precis som sina klasskompisar. Så tydligt det blev. Att med rätt hjälp och stöd så kan man lyckas. Övervinna svårigheter.

Fågeln hänger kvar fast det snart är jul. Hängde där förra julen med. Bara som en påminnelse för hur små hjälpinsatser kan leda till något så stort. Fågeln symboliserar allt det jag nu dragit igång med mina Kunga mammor.

Vi måste låta våra barn få förbli de Kungar de föds till att vara!

Min Kung. Mitt allt. Junior och Sam.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

DSC01238.JPG

Skulle behöva ett mentalt bad. Och när jag sedan tappar ur vattnet så följer allt skit med vattnet. Bort ifrån mig.
Att jag blir fri det som tynger. Som hindrar mig ifrån att leva livet fullt ut. Omständigheter som gör att det ÄR tufft. BLIR ännu tuffare med de system som omger oss. De system som fortfarande har grus i maskineriet och inte fungerar optimalt.

Kommer till hab efter ett tufft pass på jobbet. Pratar. Vrider och vänder på vårat liv vi har just nu. Hur det är kring Sam. Vad vi kan göra. Tänka. Agera.
På Hab är de suveräna där vi går. Man går alltid därifrån en smula stärkt. Vi gör rätt. Tänker rätt. Och vi får nya infallsvinklar. Lite nya läxor att testa oss fram med. Jag vet inte hur jag skulle må nu utan deras stöd och kunnande i detta.

Hinner hem. Koka på kaffet och sedan ringer soc äntligen upp mig. Det blir en givande timme med handläggaren som förstår nästan varje stavelse av vår problematik. Jag behöver inte övertala. Övertyga. Försvara mig. Att det är som det är. Att jag är den mamma jag är. Som gjort vad jag kan.
Kaffet är kallt när samtalet avslutas men en bit av mig kan andas ut efter detta samtal.

När jag slår på datorn ser jag mailet ifrån skolan som bara vill väl. Men jag orkar inte ta till mig det som står i det. Ta ställning. Agera på vissa saker som står där. För jag är helt färdig.
Slut. Ifrån topp till tå.
Orkar inte något mera. Vill inte. Vill bara vara jag.
Vill inte en vara mamma Z något mer. Inte i den bemärkelsen som nu råder just idag. Time Out.

Bara få vara JAG utan titlar eller förpliktelser.

Sams Pollykaka bjuder man bara fint folk på 🙂

Tänker på det som jag och min nyfunne vän pratade om i helgen då hon var här och fikade ( Vi lärde känna varandra via denna blogg, är inte det fantastiskt ♥ och jag tycker redan så mycket om henne. Det är bara 7 mil emellan oss *ler stort och stolt* )

Vem är JAG mitt upp i allt detta? När jag inte har med diagnoserna att göra? Kampen för mina barn. Vem är hon då den där kvinnan som jag ser tittar trött tillbaka på mig i spegeln. Hur var hon innan allt detta. Denna kamp som gett kroppen dess sjukdomar av all stress och slit. Rynkorna runt ögonen som kom fort. Var det för alla tårar som kom?

Nehepp. Man skulle behöva en Ladies Night kväll varannan vecka som det är nu. Påfyllnad av energi.


Går det att få på recept tro?

KRAM MAMMA Z

.

Read Full Post »

Om 15 år kommer det inte att hända igen.

När man gör rätt och gör det  i tid går så mycket att förebygga. Borta är snacket om ”nej vi har inte råd”. Man tog lärdom av de barn fick ta livet hårda smällar tidigt. Såg konsekvenserna av snålheten. Vad som hände på sikt. Vad det kostade samhället då.
Barn som behöver extra stöd får det. ALLA. De assistenter som fungerar bäst med barnen är de som får jobba med dem då personkemin är så viktig för dessa elever. En grundkriterier.

När det blir tok i skolan reder man ut varför.  Vad beror utbrotten på ? Trottsen ? Rymningarna hem? Motviljan att komma till skolan? Vad kan man göra annorlunda i skolmiljön för att underlätta?
Förebygga? Stävja? Stärka? Man går till botten med det. Ser en helhet. Ser detaljerna.

Barn med adhd diagnoser har forskning påvisat att de har mindre stresshormon. Självklart pressas inte dessa elever lika hårt. Går inte lika långa dagar. Kanske går måndag, tisdag, ledig onsdag för att sedan fixa torsdag och fredag optimalt. Orka med på sikt.

All personal i skolan har gått en gedigen utbildning kring NPF eleverna. De är ständigt uppdaterade när nya rön kommer. Tar hela tiden hjälp av SPSM när man känner att det börja glida en ur händerna.

När något ändå går fel är man ödmjuk inför det faktumet och LEX Sam anmäler sig själva.Gör en form av haverikomision för att inte göra samma fel igen med nästa elev. Ha förståelse varför en elev hamnat där den gjorde utan att skuld belägga föräldrarna.

Om 15 år tittar man tillbaka med fasa på hur skolan var på många ställen och hur in i helvete käpprätt det gick förmånga elever.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

Detta är alldeles sant. Hände för 4 år sedan. Var det här början till allt? Till där vi står nu och darrar av skräck ?

”Telefonsamtalet till  jobb fick marken att börja gunga. Sam vägrade gå till skolan, igen.
Någon redogörelse varför kunde inte presentera för min förtvivlade make därhemma. Han ville inte, totalvägrade. Endast Svea livgarde skulle bemästra den uppgiften och då få ta han till skolan med våld.
Sam låg under överkastet ihopkurad och var inte kommunikations bar. Gick inte att föra en diskussion åt något håll.
Gick inte att hota med konsekvens då han inte hade förmågan att mobilisera kraften som krävdes, att ta sig samman. Detta var långt ifrån första gången och jag undrade trött hur det hela skulle sluta. Tårarna bara kom inför förvånade jobbarkompisar. Pressen gick inte att hålla tillbaka, alla tårar som kom hemma tycktes inte räcka till, de kom även på min arbetsplats där jag stod i all min sårbarhet.

Väl hemma från en slitsam dag bland sjuklingarna konfronterade jag Sam en gång för alla. Det fanns en lag om allmän skolplikt och man kunde inte vara hemma hur som helst. Hur tänkte han kring det? Reaktionen lät förstås inte vänta på sig.

          Ditt jävla dampmiffo, ut ur mitt rum, jag vill aldrig mera se dig! Du är inte min mamma för mammor skall vara snälla mot sina barn, fatta det! Du är precis som alla andra! Exakt lika elak!

Jag stod kvar på hans rum, utsatte mig för faran av slagen från förtvivlade barnhänder som inte visste vad de skulle göra av all ilska, frustration och en hjärna som kokade över.

          Jag sade att du skulle gå, du är så störd att du inte ens fattar en sådan enkel sak.

Det var svårt att ta in att detta var min älskade Sam som gjorde och sade dessa saker. Ytterligheterna var enorma och få hade svårt att inse att han blev så här ibland. ”Ja ja, det är nog inte så farligt, det är nog inga större fel på den pojken”.
De som hade svårast att ta in vad jag pratade om skulle stå i mina skor just då, känna slagen, höra orden som var som piskkrapp mot själen och känna stämningen av ren förtvivlan. Förstå att något var fruktansvärt fel och att han inte kunde sätta ord på det, att livet inte tillät Sam att må så bra jämt, att det blev bakslag som gav oss alla blåmärken lång tid framöver. Jag satt mig på behörigt avstånd och väntade ut stormen. Om jag inte tjafsade emot gav sig utbrottet fortare, vilket det också gjorde. Glåporden dog ut och en försiktig fråga ifrån mig godtogs.

          Hur tänker du vännen, jag förstår att det måste vara tufft för dig igen, men jag kan inte hjälpa dig om jag inte vet vad som felar.

          Allt mamma, precis allt. Du fattar inte hur det är att vara trött. Jag orkade inte gå idag. Sen visste jag att Martin skulle skryta över Runescape och att han är bättre än mig på spelet och jag fixar inte sånt, skryt du vet.

Sam förblev tyst ett tag innan jag lyckades få ur lite till av allt som stavades kaos för honom.

          Sen ligger jag efter i matteboken, hela sex jävla sidor, fattar du hur mycket det är?

Han torkade sina tårar och tillät sig att sitta i mitt knä som ett litet barn igen. Tårarna fylldes hos mig också. Jag förstod att hans bägare var full, att orken sinade och motivationen likaså. På bup hade vi lärt oss att dagar som dessa kom och då var det bara att gilla läget, formkurvan pekade rakt ner.
Han hade mental migrän och inga huvudvärkstabletter kunde hjälpa han emot det.  Sam kunde inte styra detta själv och det som vi ansåg vara småsaker kunde för honom vara jättestort, som att bestiga Himalaya med brutet ben och utan kryckor.

          Dessutom har vi Charlie idag och jag hatar det, hatar att sitta still i grupp och att vi pratar om så självklara saker, jag vet allt det där redan. Sen hatar jag Sebbe och Hampus som sitter och pratar med mig i skolan på lektionen, de stör mig och jag svarar dem och då får jag skäll av fröken fast det inte är jag som börjar.

Jag vaggade han i min famn och kände hur spänningarna släppte, musklerna blev behagliga, avslappnade. Tänk om jag hade ett trollspö i min ägo, att jag med ett svep bara kunde göra världen bra för honom, att den blev anpassad efter den han var och klarade av. Talade om för honom de jag sagt tusen gånger förr med en övertygande röst.

          Jag älskar dig till oändligheten, till stjärnorna och längre bort än så. Jag gör verkligen det.

          Jag vet mamma och jag älskar dig bortom stjärnorna till oändligheten”

 

Citat ifrån min kommande bok.
(Den jag började skriva på för tre år sedan. Som blev liggandes då min lilla skirv laptop gick sönder. Den jag vet att jag måste skriva färdig. Jag är skyldig mina barn det. Faktiskt. Berätta för att kunna förändra. Förhindra att dyligt sker igen som nu skedde )

 

Jag fick ett sådant fint mail av en annan mamma. Som inte lever det liv vi gör. Det är ljusår emellan. Hon vill så gärna förstå. Men hur skall jag förmå att göra det?  ( Mer än att skriva klart min bok då. Ge dessa barn, dessa trasiga familjer upprättelse såsom Gardell gjorde nu med sin ” Torka inga tårar utan handskar”. )

Det finns tusen tankar kring Sams havererade skolgång. Till varför vi står där vi står idag. För allt skedde inte över en natt. Det skedde långsamt under tre år tid. Och vi har hela tiden gjort det vi kan efter vår förmåga. Tagit tillvara på den feedback vi fått ifrån både bup och hab.

Jag återkommer imorgon med tankar och reflektioner. Inte alla tusen jag har. Men kanske de viktigaste. Mest intressanta.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

♥ Ni är så många ♥


Över 100 000 läsare sedan jag flyttade denna blogg Maj 2011. Så skoj. Så ödmjuk.

Så synd bara att jag inte hade något räkneverk sedan jag startade upp min blogg för 5 år sedan. Jag tycker det är skoj med statistik. Det är som ett kvitto på en prestation. Ett mätvärde. Och det gör att jag vill fortsätta skriva. Fortsätta ta av min tid till er ♥

Jag har fått mycket feedback på denna blogg. Ifrån er. Tack för allt stöd genom tid. Omtanke. Uppmuntran. Det har varit en lång resa med mina killar. Det ser jag när man nu tittar tillbaka. En makalös sådan.
Och den har gett mig mycket jag annars skulle ha varit utan. Mitt sommarprat i radion. En HEL timme 🙂 Uppringd av P4: Karlavagnen. Medverkan i TV4, Efter Tio hos Malou.
Nya vänner. Det bästa av allt faktiskt!
Och mer förstående vänner/släkt av de som läser här.

Förhoppningsvis en mer förstående värld för barn som mina. För ett liv som vårt.

Snart fyller denna blogg 5 år som sagt.
Och jag lovar en utlottning kring något som är aktuellt då som ni får vara med och ”tävla”  🙂

Idag vill jag inte beklaga mig. Delge mina bekymrade tankar som förra inlägget dominerades av.
Men jag vill TACKA ALLA som hört av sig och lyft upp mig en bit. Framåt. Vidare.

Gjort mig starkare.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

När jag skulle konfirmera mig frågade jag prästen varför vi knäpper våra händer när vi ber. Hör inte Gud oss annars?

Ikväll har jag bett och det är inte ofta jag gör det. Lite halvkristen som jag är, på mitt eget vis. Jag ber när det är riktigt tufft. När det känns som sista utvägen. Och ikväll knöt jag nävarna tills de vitnade. För Gud lyssnar väl bättre då? Gör mig bönhörd en gång för alla och främst nu för så här intensiv har min bön aldrig varit tidigare. Aldrig med den desperationen.

Sam har berättat fragment igen. Jag vet vad han står. Samtidigt som jag vet vad samhället kräver av honom just nu. Och de två kan inte mötas här och nu. Men jag är den som skall få detta att ske.
Och om jag inte förmår det vet jag inte vad lagarna i Sverige dömer oss till.Vilken förståelse de har för hans stora svårigheter. Att de insett att vi gjort allt för detta barn och mer därtill.

Jag gråter stilla när jag tänker över när  samhället skall backa bandet och se sin del i det hela. När allt började gå fel för honom i skolan.Var det vårat fel? När allt började?
Vi som släpade dit han under tvång. Hot.
Han grät. Slogs. Sparkades i ren desperation.Till en början.Då vi ännu rådde på honom. Övergrepp som är hemska att tänka tillbaka till.

Sam

‘Jag har gråtit att luften nästan tog slut. Kippade efter den. Grät och grät och grät tills jag bara blev tom. Jag har gjort allt och tänker fortsätta med det. Finns det ett tak på hur mycket man kan älska ett barn så har jag överstigit det på båda mina lintottar. Jag älskar dem till stjärnorna och längre bort än så. Ut till evigheten.
Det känns som om vi nått Ground Zero och skall bygga upp allt på nytt igen. Fast på ett annat sätt än förut.

Gud. Hallå. Är du uppkopplad nu?
Det är bara jag och katterna vakna i huset nu. Jag borde sova för länge sedan men kan inte. Vet du varför? Och vet du hur du kan hjälpa mig? Var inte så blyg. Förmå goda tankar till dem som skall hjälpa oss. Stärk de som fortfarande har tålamodet att finnas kvar där för oss.
Ge oss alla de verktyg vi så väl behöver nu. Ge mig styrkan att klara av detta. Jo, jag knäpper mina händer. Hörs jag? Testing testing. Jag vet att du har koll på läget men nu ber jag dig att kliva fram. Ett stort steg. 

Ta med dig himlens harmoni ner till oss och låt den stanna kvar. För nu är det tufft att vara människa. Marken har aldrig skakat så här intensivt förut, även fast vi brukar vara vana vid det.
Sover du? Eller är du allmänt trött på människans klagan? Tycker att vi minsann får fixa och trixa bäst vi kan utefter förmåga?

Tja,med eller utan dig så måste jag göra det här.

Peter Le Marc sjöng ” Jag skall gå hel ur det här”. Det skall jag med. Ohana. Mina fina killar. Den som tvivlar på det kan börja med att läsa min blogg med start för 5år sedan. Läsa hela.
Den som ifrågasätter mig och dömer mig helt fel.

kram mamma z
Tack för att ni finns
Kärlek

Read Full Post »

♥ Ohanas mormor ♥

Idag fyller du år älskade mamma. Ohanas mormor.

Och jag minns så tydligt och klart den dagen du fyllde 30. Hur jag och pappa hade våra små överraskningar för dig och hur lyckat allt detta blev. Vart tog tiden vägen? Nu när det är över 30 år sedan.

Du var så ung då du fick mig att det gjort att vi haft så mycket utbyte av varandra när jag blev vuxen. Och du har alltid alltid funnits där för mig. Och så när Ohana kom. Älskade barnbarnen. Ja då rådde samma premisser. När sedan livet började vara tufft så stod du kvar när så många andra föll bort en efter en. Och nu kan jag inte tänka mig hur vår vardag skulle gå ihop om du inte fanns här för oss.

Tror du inte greppar vad du betyder för oss. För mig. Killarna älskar dig så högt de med. Och du är som en del av deras vardag. Har alltid varit och blivit ännu mera de senaste åren. Och jag tror du får mera kramar av Sam än vad jag får. Men jag bjussar gladerligen på det!

Tänker tillbaka. Fast du jobbade natt och behövde hem för att sova  skjutsade du Sam till skolan de senaste åren då han fortfarande gick och jag jobbade. Fick hem och sova 1½ timme senare just därför. Tycker det talar så mycket för hur mycket du är villig att offra för Ohanas bästa. Då som nu.
Tänker på de minisemestrar vi haft genom alla år. Vad härligt vi haft det, även fast det blivit svårare att komma iväg.

När vi nu planerar inför att åka till Skottland nästa år så säger Junior ” men då skall mormor med tycker jag” Bättre betyg än så kan väl en mormor inte få?

Älskade fina mamma. Grattis på din dag!
Tur att min magsjuka som kom igår gav med sig så vi kan äta tårta ihop idag!

kramis mamma Z

Read Full Post »

Att vilja men inte kunna. Att se men inte kunna deltaga.Det måste vara som att vara amputerad i själen en bit. Fråntagen något. En förmåga. Och vi har ännu inte hängt med riktigt i svängarna. Jag tänker OM. Tänker HUR det kunnat vara.

När du var mindre  Sam pratade man inte om du behövde någon stödperson. Proppsade på det. Nope. Då fungerade allt. Du hade fina vänner som tog dig för den du var. Du var med ute i samhället om än på dina premisser många gånger. Du gick i skolan. Började dala. Men du gick.
Med facit i hand skulle du haft en kontaktperson ändå när du var 8 år. Så att den fanns där idag för dig och du kände denne sedan långt tillbaka i tid. Att sätta in någon ny främmande person idag ser jag som en omöjlighet. Oavsett om vi får en slipad diamant.

Nu när du inte har en enda vän kvar. För den fina vännen du fann åter har du backat ifrån. Igen. Du gav upp. Det blev för svårt att vara någons vän. Det är nu du verkligen skulle behöva någon utifrån. Men du har backat så fort. Så tvärt att det är först nu jag greppar att du är på samma nivå om förra hösten. Allt det där ljuvliga vi kunde göra under året som gick blev bara till minnen. Det stannade inte kvar.
Att se den snabba förvandlingen är som tortyr för mig. Som mamma.
Vad skall du inte du känna?
Du som var ut och nosade på livet du så gärna ville delta i. Livet som inte passade dig ett dugg.


.

Idag är det riktigt jävla tungt.
Jag måste få ta tid på mig att smälta detta. Låta det sjunka in. Måste få ha min tid att sörja, för det är en process som inte går att backa inför. Jag behöver den. Sörja över det som vi hade för bara några andetag sedan nu ryckts ifrån oss. Sörja de stunderna som går förlorade. Sörja för att du mår som du gör längst därinne. Det som du inte pratar med någon om.

Asperger är en elak diagnos dessa stunder. Som gör att du lider. Jag ser det på dig. Och det gick så fort utför. Fritt fall.
Helvete också! Det känns som djävulens påfund i detta andetag.

Jag längtar tillbaka till mitt eviga blå. Till harmonin vi hade där tillsammans med älskade mormor. Då vi såg hur du blommade upp igen. Hur du började inneha en tro på dig själv och din framtid. Du hade fått din vän tillbaka och du var så glad. Tillfreds.

Fan att man inte har 40 000 på banken och kan åka iväg en vecka med Ohana. Med dig. Till sol och värme. Skulle du må bättre av det? Bjuda med min kusin som du tycker så mycket om.

Tur som sjutton att de finns de som lyssnar på mig. Som stöttar. Att jag har Kung Över Livet att få energi av. Frågan är bara. Hur för jag över det på dig mitt älskade barn? Energin?

Den sanna glädjen över att få finnas till?

kram
mamma
Z

.

Read Full Post »

Älskar mitt nya redigeringsprogram som gör dessa läckra bilder

 

De finns dom som älskar hösten. Dess färger. Dess prakt. Den klara luften. När livet drar sig tillbaka. Precis som jag idag. Jag är lika tom som trädet utanför på synligt liv.

Att leva som vi gjort genom tid. Att befinna sig där än. Att ha tappat stöd på vägen och man står nästintill ensam med allt är jävligt tufft.
Just nu är jag liten trots min resliga längd. Jag gråter därför jag inte orkar mer. Jag har så ont av min kärlkramp idag just därför.
Så mycket jag skulle behöva ha svaren på.  Eller skulle de få mig att drunkna för alltid? Mår jag bäst av att inte veta?

Alla ni som fick ”normala” liv. Tänk efter vad ni gnäller över. Vi har haft vårat slagfält i 7 år och jag ser inget slut på det än.

Vad är det för makter som tror så benhårt på mig? Gav mig denna tuffa resa och vet att på något vis så kommer jag hel ut det här? Min Gud vart är du nu? Vad gömmer du för mig som gör att jag orkar trots allt? För jag har gjort det förr.

Samtidigt är det så mycket som stärker mig. Jag får inte tappa focus på det. Kanske är det min väg ur allt igen? Jo. Såklart att det är! Bara allt vad gårdagen gav mig. Mitt arbete med Kung Över Livet. Jag satt och arbetade minst fem timmar. Jag fick respons  ifrån främlingar och jag kände att det är värt varenda minut av mitt ideella arbete.  Det ger energi tillbaka.
Så fina inlägg på min Facebook profil ifrån de som bryr sig. Sannerligen. Så tacksam.

Är så lätt att glömma bort det positiva då tsunamin kommer med allt tufft som jag måste ta mig igenom. Oss. Att det är på mig så mycket vilar just nu, då jag är den enda som kan prata någotsånär med Sam och skall förmå han till en annan skolform. Så mycket praktiskt som skall lösas samtidigt. Det blir bara förmycket.

Lägg till ett förhållande ute på svag is. Bara en sån ”sak”.

 

Även till Kung Över Livet kan jag göra fräcka bilder! Så stolt över dem!

 

My Love och jag ja. Äktenskapet är som ett lapptäcke. Lika komplicerat.
Och nu vete sjutton vart vi är på väg åt för brant. När frustrationen ifrån mitt håll nått klimax. När vi inte kan mötas i samtal jag så väl behöver. När jag är så skör ändå av allt. Kan de få finnas en plats bara där jag får känna att harmoni råder? Att det fungerar?

Tror du att du och jag kommer att vinna det här racet?
Tror du att du och jag har en chans mot alla andra?
Jag önskar att jag kunde gå på någonting mer än bara känslan,
av att allting redan är försent.

Petra Marklund

Om vi hade levt i den ”normala” familjen hade vi aldrig kommit hit. Aldrig ställts inför utmaningar som stundtals varit övermänskliga. Under alla år har vi haft ETT stödsamtal när det gäller oss. ETT enda.
Hur många förhållanden knäcktes av situationen vi aldrig bad om att få?

Underbara fina läsare. Vad gjorde jag utan er och min blogg? Min ventil? Där jag visserligen inte kan skriva ut allt som jag skulle vilja göra.

Där jag påvisar ett liv som få känner till. Där ni lyssnar på mig. Deltar passivt eller aktivt. Att ni kommer åter. Månad efter månad. År efter år. Att ni läser här av en anledning. Att det måste ge er utbyte i någon form.

Tacksam. Så innerligt tacksam för det.

 

 

Kvällmys igår kväll med Sam och katterna de älskvärda. 

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Allt för er. För evigt för eran skull.

Ibland sjunker man som en sten. När det blir för jobbigt att vistas i vattenvirvlarna för länge. Ja då sugs man ner. När man inte mäktar med att trampa vatten något mera. När mjölksyran tar överhanden. När man ger upp. Reträtt. Låter tyngdlagen styra.
När det inte spelar någon roll för stunden hur mycket annat som är positivt. Som varit det.

Fan

Sam kommer inte att gå i klass åtta. Det funkar inte av vad som känns som hundra anledningar. Hela den här resan under hösten har man ändå levt lite på hoppet. Det där microskopiska. För han gick ju till skolan EN lektion. Det vi trodde var lika omöjligt som det verkar att få fred i Syrien nu. Och hur han ställer sig till plan B vet bara gudarna.
Jag ser en tillbaka gång igen. Inte lika stor som förra året, men att det vänt igen. Hur saker han mobiliserade kraft till att genomföra gått tillbaka. Kan det vara så att han var ut och nosade på ”vår” verklighet och ”vårat” liv och kände att det blev för övermäktigt, även om det i praktiken var genomförbart. Är det därför han backar. Till den trygghet som hemmet är.

Vad händer nu då? En stor ovisshet för den närmsta framtiden. Den skär in i märg och ben. Vad kommer samhället att göra med oss nu då? Hur blir jag betraktad? Bemött?
Hur skall jag förmå Sam på de tankebanor vi är inne på nu? Att förhindra Titanics förlisning känns som ett enklare uppdrag om man kunde backa tiden.Att ha Asperger såsom han har sätter sannerligen omgivningen på prov.
Det känns som om detta är den största utmaningen jag ställs inför när det gäller Sam. Efter alla år och med tanke på vad vi redan gått igenom.
Allt det gamla känns som pice of cake i nuläget.

Suck. Dubbelsuck. Mitt i allt har jag och My Love det tufft av olika anledningar igen. Att inte ha ett friktionsfritt förhållande när man lever under den press vi gjort under lång tid sätter sina spår. Gör oss skörare.Och jag känner bara. Hur fan skall jag orka ta tag i det med nu? När så mycket focus är på barnen och främst det ena.
Hur mycket orkar man bära på en gång? Hur länge överlever vi om man bara går på tomgång för länge?
Kanhända somliga höjer på ögonbrynen att jag berättar så öppet om det. Men jag känner att det behövs. Jag vet allt för många par som har det som oss. Men få vågar prata om det. Varför?
Vad är det för fel att säga att det är jävligt tufft därför att livet är det mot oss. Med tanke på vad vi gått igenom. Med tanke på vad som komma skall.

Jag sjunker idag.
Skitdagar som vi alla får mer eller mindre av. Det som skiljer oss åt är kanske storleken på utmaningarna vi får.

Och hur länge de stannar kvar.

kramen mamma Z

Read Full Post »

Where are you from?


När jag läser statistiken över er alla som är här blir jag jätteglad! För ni är fortfarande många ♥
Nu har jag de siffror per vecka som kändisbloggarna får ihop på en kafferast säkerligen. Men med tanke på vad jag skriver om och att det är ett rätt så ”enformigt” tema så är jag så tacksam för att ni hänger med!

Vet ni att ni är mellan 700- 1000 i veckan!! Ibland upp till 2 000, beroende vad jag skrivit som berör och länkas mycket..

På min statistik kommer jag också över ifrån vilka länder det är som läser. Faktiskt! Och det är inte bara Sverige utan det droppar in lite ifrån utlandet, både Europa och gränserna utanför det.
Det gör mig nyfiken. Vilka är ni?
Svara gärna och kommentera! Den här bloggerskan bli sååå glad när ni ger er till känna om så med ett litet ”hej”

Fick ta del av medlemsstatistiken för Kung Över Livet igår också. Superskoj! Nästan 50 betalande medlemmar! Några ifrån släkt och vänner har betalt in sig också och det glädjer mig jättemycket! Och gillasidan är nu uppe i 1 500.

Ödmjuk och tacksam att jag får vara delaktig i detta som nu är på gång  ♥

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

För fyra år sedan hade vi ett helt annat läge. En helt annan kunskap än nu.
Detta inlägg är ifrån Oktober 2008

F5:a. Vår kod på när tornadon är så stor att den förstör allt i sin väg i Ohana. När Sam får ett utbrott så att hela världen skakar omkring oss. Raserar idyllen. Raserar harmonin. Lämnar bara spillror kvar efter sig. Ett slagfält.

Det är höstlov och min sovmorgon avbryts. Tjutet ifrån trappen får mig klarvaken på stört. Alarmet om kommande tornado.
Mamma hjäääälp.
Stegen upp för de två trapporna är snabba. Dundrar som en elefant hjord på flykt. Synen jag möter får mig att förstå att det är kört. Att det rör sig om en F4:a eller F5:a. ”Heleve också” hinner jag tänka.
Jag skall mörda dig, skriker det stackars barn som inte har någon impuls kontroll alls. Inget konsekvens tänk. Som inte går att förhandla med för fem öre. Som bara ser rött och ilskan är det enda som existerar.

Junior hinner in i sitt rum. Håller för dörren som Sam står och rycker i. Slår. Sparkar på.
Jag får fatt i den som är så arg att ord för det saknas. Hindrar han ifrån att slå sönder ytterligare en dörr.
Släpp mig din jävla häxa-fan vad jag hatar att se dig!
Godmorgon kära värld tänker jag ironiskt. Klockan har ännu inte slagit åtta och det är redan ett pågående världskrig.
Junior hade satt sig vid husets enda dator. Skulle titta på tradera och nya yogioh kort. Sam kommer och flyttar på lillebror för att han ville spela. Och då är det den tanken som gäller!
Den som blev avbruten ledsnar på att alltid få ta hänsyn och dämmer så klart till Sam.
Startskottet till utbrottet.

Frustrationen över så mycket cirkulerar ständigt i Sams huvud. Medvetenheten om hur fort han smäller och vilka konsekvenser det får för oss alla. Vår fina 9 åring som redan har sina demoner att tampas med. Som har blivit kär och en kärlek som är obesvarad.
– Hon tycker nog inte om mig för att jag är ett stort skämt och ett miffo. Hon hatar säkert mig som så många andra.
H
östlovet är jobbigt att ha.  Så ostrukturerat. Vad skall dagarna fyllas med? Vägrar vara med någon kompis då han nu leker lekar som endast Junior hänger på och kan.
– VARFÖR ÄR DET SÅ JOBBIGT ATT LEVA MAMMA?
Mamman kan inte svara på det. Tårarna rinner hysteriskt och hon vill inte att sonen skall få se dem ännu en gång. Bli skuld belagd.
Hon vänder bort ansiktet och svarar tomt
Vi tar det sen vännen.

F5:an lugnade sig. Min Ohana var och rev ner papptaket på garaget. Frid och fröjd för ett tag. Tills nästa motgång.
Sam börjar slå sönder våningssängen i datarummet. Ännu en gång håller jag i han för att förhindra sönderfall av inventarier. Jag blir kallad för det fulaste ord han kan.
Får ta emot hårda slag som delas ut i ilska. My Love tar undan junior på andra våningen. Now what? Jo, Junior hade sagt nej till en lek de lekte så bra igår. För Sam blir då hela dagen nattsvart i ett andetag. Vad skall han då göra av all tid?

Vi vet att han är svår motiverad. Så svårt ibland att komma igång. Startmotorn funkade inte idag. Inte alls.
Vi måste aktivt verka för att han skall komma igång med en lek. Det är så drygt mellan varven. Blir att jag och min man fräser åt varandra i onödan. Men vi befinner oss på yttersta gränsen nu. Många gånger.

I skrivandets stund kan jag se syskonen ute på ängen. Lekandes i leran inne i någon fantasilek. Sam älskar ju sin bror så högt. Har sådant utbyte och glädje av han. Ändå. Ändå blir det fel hundra gånger om på en vecka.
Junior  är den som oftast får ut för allt då Sam inte mår bra. Han är så tillgiven sin bror så jag kan gråta vid blotta tanken på hans stora hjärta och förlåtande själ.

Han är bara bäst.

**************************************************************************************************************

Nu anar vi varför alla utbrotten kom i en strid ström hemma och aldrig i skolan.
När frustrationen blev allt för stor över skolan så fixade Sam inga motgångar hemma. Bägaren var redan full. Han var så full av stressorer att motgångar blev allt för svårhanterliga.
Vi arbetade på i vår roll som föräldrar till ett barn med adhd och Asperger. Vi kan ännu inte allt, men lärt oss massvis. Där och då var vi i början av allt och vi hade inte alla verktyg som behövdes heller.

Att han bad oss många gånger att avsluta allt var en fruktansvärd tid. Men att vara så liten och veta att knappt någon förstår sig på honom. Veta att det här är bara början på livet och SKA det fortsätta vara så här kämpigt så kan det lika gärna vara. När de tappar lusten att andas helt. Jag tappade räkningen på alla dessa böner och önskningar. Hatade dem. Hatade dem för jag visste så väl att mitt i allt stod ett barn och inte mådde bra.
Mitt i allt stod det en omvärld och fattade stundtals ingenting.

Vi gjorde så gott vi kunde alla efter förmåga. Men det var en jobbig tid för så här såg vår vardag ut ett tag. När man lever i lugnet nu så är det bara hålen i dörrar och väggar  ifrån forna utbrott som bevittnar att det verkligen har hänt.
Sam har aldrig några utbrott längre. Slåss inte. Kallar ingen av oss för fula saker.
Till er som har det som vi hade då säger jag två saker:

* Läs Ross Greens bok ” Explosiva barn” . den var vår bibel ett tag och hjälpte oss jättemycket
* Det kommer att gå över. Men det tar tid. Och det krävs massor av oss.

Och ni är aldrig ensam om det här.

kram
mamma
Z

Read Full Post »

 

 

Det finns numera en stor förståelse för båda mina barn. Vi har haft tur trots allt. Kanske inte alltid genom tid då det varit svårt att ta in grabbarnas svårigheter och vad man skulle ha gjort för att få det att fungera innan problemen blev för stora och överhuvudtaget uppkom.

Men när vi står där vi står just nu. När jag låter bli att snegla bakåt utan bara ser mig omkring i dagsläget så känns det bra. Jag vet allt för väl hur andra föräldrar har det på sina håll i landet. Vilken enorm kamp de får föra MOT skolan för att ge barnet den hjälp och förståelse som behövs. Och hur dessa arma barn mår. Ibland vill jag bara blunda inför den verklighet som är allt för sann. Jag har själv varit där då barn faller. Jag vet hur hårt de slår sig i fallen. Jag vet hur det känns i mamma hjärtat då de bönar om att inte behöva leva någotmera.

Sams skola gör allt rätt fortfarande. De har tät kontakt med SPSM och verkar få mycket kloka tankar därifrån.
Crescat sientia. Latin som betyder ” Må Kunskapen Växa”. Och till stor del är det så. Utan kunskap står vi och ser rätt dumma ut och gör bara en massa fel som kostar på mer än vi kan ana. Som ger konsekvenser längre fram. Bakom krön vi ännu inte ser.

Kunskap kring dessa barn vore ett mantra ute i samhället så att alla barn får samma likvärdiga grund att stå på. Och som jag känner det så är det spsms kunskap och allt det som hab säger som gör att skolan faktiskt tar in hur det är ställt med vår hemmasittare.
Att det inte är så bara att ta han i nackskinnet och rya i ”att nu jävlar är det du som går till skolan för annars..” De börjar ha samma helhetsbild som oss och det är en enorm lättnad att känna i egenskap av mamma.
Den slapphänta som andra kan tycka om mig.

 

En magisk himmel utanför mitt fönster dag

Skolan gör rätt kring Junior just nu. När han höll på att falla i veckan så var skolan där med sitt skyddsnät och det som de numera har. Och det är en glad och sprallig kille vi har hemma igen. Tackvare finjusteringarna. Lyhördheten. Och kunskapen kring honom.

Jag vill klona detta tänk till varenda en som har med dessa barn att göra. Vidga vyerna på de trångsynta. Hjälpa dem som redan är villiga att öppna upp.

Mitt skötebarn KUNG ÖVER LIVET vill ju detta. Främja kunskapsspridningen. Förmå folk därute att greppa vad detta handlar om. Är så tacksam för att jag fått möjligheten till att verka även där och inte enbart via min blogg. Nu ligger det en del arbete och bara väntar på att sättas i verket. Och det skal bli så himmelens skoj. Som att stå i kön till en karusell och ha det där pirret i magen.

Snart snart så börjar det roliga! Och ni kommer alla som vill att få vara delaktiga!

Avslutar med en härlig bild ifrån förmiddagsfikat.
Dolan har somnat på My Loves knä!

KRAMEN ALLA
mamma Z

Read Full Post »

Dolan är en sån skön katt. Gör inte som man vill  på beställning. Men är tillgiven när han vill. Kommer och lägger sig i min famn. Somnar och spinner så gott.
Han älskar att komma när jag sitter i köksoffan och arbetar med Kung Över Livet för då blir jag ofta sittandes ett bra tag. Lägger sig över mitt knä och kommer till ro.
Han är den som fått Sam att inte behöva sin cirkadin vissa nätter. Sam kommer så till ro med katten vid sin sida att medicinen inte behövs. Andra nätter kan den behövas såklart, men jag blir så imponerad av vad ett litet djur kan tillföra.

En nära vän till mig förlorade sin katt när den var knappt ett år och var så ledsen. Först nu kan jag förstå varför. Jag som ändå är en empatisk människa. Lyhörd. Katterna är ju som en av Ohana nu. Skulle något hända dem nu skulle det ta mig jättehårt. Och förlåt min vän H för jag inte riktigt förstod när du var ledsen fast jag ville förstå.
Livets erfarenhet har viskat till mig ännu en gång.
Berikat mig med en lärdom.

Ja ni fina läsarae. Det är så mycket tankar jag bär inom mig nu. Och vem får inte det när hösten kommer och man börjar summera livet igen. Vad som blev av året. När livet därute tar ett pampigt farväl av oss för ett tag. Gjorde vi allt det där vi sade? Tänkte? Ville?
Sådde vi några bra frön? Fick vi dem att gro? Eller behöver vi leta efter nya frösorter? Nya ställen att så dem på?

Ha det gott alla! Och lämna gärna ett avtryck att ni varit här.

kramar
mamma Z

Read Full Post »

Vad är en bal på slottet? Det roliga. Det härliga. Det underbara. Jo. Det som håller oss vid liv kan jag tänka mig.
Hade det inte varit för min LN helg hade nog hela världen varit nattsvart igen för några andetag.


Livet jag stundtals ogillar så, står och lurpassar på mig när jag fortfarande går lös på mina endorfiner efter helgen. Klart att de finns där och drämmer till mig hårt och det gör satans ont. Igen. What elese?

Junior föll hårt igen. Saker som händer i hans tankevärld. Som kolliderar med verkligheten. Skolan som gör ett superbra jobb nu med honom. Och jag tror de fångar upp honom innan han faller helt igenom. För de vet vad som felar. Vet hur han känner och tänker. Och de gör om vissa saker ännu en gång.

Är så tacksam för detta. Lyhörda lärare. En skolledning som gav honom den assistent han var i så stort behov av.
Men tårarna på hans kind sved i min själ. Över frustrationen inför så mycket. Inför vacklandet av den egna tron på sig själv. Att allt framför bara är så tungt att gå. Nästintill omöjligt. Som att bestiga Himlalya i snöstorm barfota.

Möte med Hab och hur allt är med Sam. Hur även han tänker kring sitt liv. Omformaterar tankar. Omvärderar sitt tänk. Hur länge skall herr Björklund ha tid med Sams egna mognad kring saker och ting. Det skall gå så fort fram. Men när han föll var det ingen som hade de pengar som behövdes för att förhindra fallet.
Vi ser små framsteg. Hab instämmer. Men skolan vill väl. Jag vet. Och är tacksam för det. Och de vill väl nu. De ser inte det vi ser. Och jag får känslan av att vara en slapphänt mamma än en gång. Driver jag på det minsta lilla så backar Sam ifrån den värld som är vår och deltar inte alls.
Där en balansgång som kräver  finkänsla likväl som en fast hand. Men det är långt ifrån lätt.



Läser i ett slutet forum på facebook där hemmasittare diskuteras ” man ”kan inte” LVUa på § 3 dvs barnets beteende vid NPF men att LVUa på §2 oförmåga hos förälder går alldeles utmärkt.”

Man kan inte sätta LVU på Sam för att han inte klarar av att gå till skolan i dagsläget. Men han kan få LVU därför att jag kan anses inneha oförmåga inför att vara mamma till mitt barn med NPF. Att jag inte gör det tillräckligt bra. att jag inte får iväg han till skolan.

Ändå vet jag med mig att hemma med Ohana är den plats där han mår som allra bäst. Men oron gnager likt förbannat ändå över att man kan ta mitt barn ifrån mig bara för att han inte fungerar i skolan. Jag vet om en mamma där det blev så. Hon var en duglig mamma till 2 av sina 3 barn. Det tredje tog man ifrån henne därför att denne inte förmådde gå till skolan. Satte ett autistiskt barn i en fosterfamilj som inget kunde om dessa barn. Jag ryser satan.

Nu har jag bra kontakt med soc i vår kommun. De har varit jättegulliga och jag kommer snart att behöva kontakta dem igen när vi ser vilket håll Sams små myrsteg går åt.
Varför drar jag upp detta igen då? Jo. För att påvisa er därute vad som faktiskt KAN hända när ett barn inte går i skolan. Vad lagen om allmän skolplikt kan göra i all välmening fast det kan bli så himmelens fel. Varför det är så viktigt att förebygga att dyligt inte händer fler barn i Sverige. Och att oron gnager långt därinne i mig.

En stress jag inte kan fly ifrån oavsett hur många Ladies Nights jag går på.

JIPPI
Vår insamling är uppe i 11 000 kr nu

Tacksam
Mamma Z

Read Full Post »

Med ett leende

 

Dag nummer två. Fortfarande ett gäng samlat. Trötta efter nattens festligheter.
8 mammor med liknande förhållanden därhemma. Liknande liv. Samma kamp för våra barn. Vi satt länge vid hotellfrukosten och pratade. Jag hade gärna velat stannat tiden en stund där och då. Men livet därhemma pockade på de flestas uppmärksamhet och det roliga skulle få sitt slut.

Vi sade hejdå med löften om att snart ses. Hjärtliga kramar. En efter en försvann ur sällskapet och det var bara jag och Anna kvar till slut i Mälarstaden fram tills vårat tåg skulle gå.
Lite vemod omslöt hjärtat för en stund. Var det redan game over? Detta som man längtat så efter var över i ett nafs. Blev till minnen som finns kvar för evigt om jag så vill. Som gör mig varm i hjärtat.

 

 

Anna följde med mig hem och jag fick ett bonusdygn med bara henne.
Tänk. Hon var en av de första bloggar jag läste hos. Och hon fann min. ( Långt innan tiden på facebook fanns. Man kan ju finna mammor i liknande sits väldigt enkelt numera )
Jag har alltid tyckt om Anna. Hennes personlighet har avspeglats i sättet att skriva på bloggen. Resonera. Tänka och känna. Jag har länge velat träffa henne. Under många år. Men nu så var det hon som tog de 55 milen upp hit till först och främst till Ladies Night gänget. Jag fick rå om henne som en rejäl bonus.
Att träffas förstärkte bara det jag tidigare känt. En underbar tjej som jag jättegärna vill träffa igen! Och vi hade så mycket genmensamt!

Tänk vad bloggen har gett mig mycket genom tid.
Jag har tidigare fått nya fina vänner tackvare den. Och gänget med Ladies Night gav mig ytterligare några fler. Om det vill sig väl för en bra tid framöver.
Kanhända en livstid. Så tacksam. Sannerligen.

Och nu är det back to life. Back to reallity. Back to the battlefield. Just nu med ett stort leende på läpparna.

 

 

Kramen mamma Zoffe
*

Read Full Post »

Vi alla minns känslan som små. Av hur det var att längta till julaftonen. Så kom då denna magiska dag och det fanns ingen dag som gick så fort på hela året. Fredagens Ladies Night var precis så efterlängtad. Och gick alldeles fort förbi. Såklart.

Tror vi alla åkte till Västerås med pirr i magen. Förväntan dallrade i den vackra höstdagen när vi gick till mötesplatsen. Så många nya ansikten vi skulle få möta. Personer som rest allt ifrån Lund, Stockholmstrakten och vi som bodde i en schysst radie runt Mälarstaden för att åka. Jag hade bjudit med mina läsare här på bloggen ♥ och fått mer napp än vad jag hoppats på. Några av tjejerna hade aldrig träffat någon i detta sällskap. Så modigt! Men detta var ju vänner som vi ännu inte kände bara! Vi kom dit med liknande erfarenheter kring våra liv.
Bara det knöt oss samman! Och att de läste här hos mig *fniss*



Vi slöt upp en efter en. Kände igen varandra till utseendet ifrån facebook. Men att ses. På RIKTIGT. En härlig känsla. Varma kramar. Känslan av ”åh dig tycker jag om” kom direkt till varenda en kan jag säga som jag tidigare inte träffat. Några av de andra bloggmammorna träffade jag ju i februari nere i Småland. Några var och är mina vänner som är mina läsare här. Men när vi var ett samlat gäng. Fulltaliga. Då bildades en sådan härlig gemenskap som om vi alla var gamla vänner.
Fantastiskt eller hur?

Vi hade bokat bord på Ladies Night. Satt och hade så skoj där med lite rödvin i oss. Finklädda. För vår egen skull. Stylade. Nya naglar. Läppstift. Lukta gott. Något som inte tillhör min vardag direkt. Att känna sig kvinnlig. Vacker. Och få den belöning som komma skulle ifrån grabbsen på scenen. Av erfarenhet ifrån mina tidigare LN kvällar så visste jag vad de gör.
Hyllar kvinnan rejält. För det vi gör i vardagen. Vårt slit många gånger. Boostar oss med energi. Självkänsla. Fy fan vad vi är bra!

Det är fler än man tror som får detta som rena rama spaa kuren för själen. Avkoppling ifrån det som tynger därhemma. Känna gemenskap.
Och som i vårat fall. Få nya vänner för livet om det sig så vill ♥

Vi hade väl aldrig setts annars??

.

Och som de kunde underhålla. Killarna. Tänk att kvällspressen alltid är så mjäkiga med sina betyg för Ladies Night. Kan de inte fatta att vi som var där upplever det som 5 plus eller 5 getingar? Eller också fattar inte journalister detta. Varför vi går ifrån år till år. Varför dessa kvällar blir så magiska för oss.
Skitsamma. Det var hur bra som helst! Ni som kommer att bli lyckligt kvinnfolk under denna höst kan rikta in er på det! Ni som skall se det alltså! Jag blir personligen salig när Andreas och Martin sjunger. Älskar deras musik fullkomligt!

Så. Lyckos er. Som har det roliga framför er. Boosten.

Den som vi bara får leva på som minnen nu.


Jag vill berätta om sååå mycket om min helg för er. För den slutade inte bara för att LN premiären var avklarad.
Jag återkommer med fortsättningen i morgon åt er. Annars blir det på tok för långt inlägg nu.

Håll med om att vi bodde flott på vårt hotell?

KRAMEN MAMMA Z

( Och tack fina NINA för lånet av några bilder.
Ni kan gärna läsa hennes version av vår helg här
http://nina-livetistort.blogspot.se/2012/10/hotta-brudar-och-overfallen-magnus-uggla.html )

Read Full Post »

Min profilbild på Facebook idag.
Dagen till ära

När jag träffade Mr Ladies Night ifjol vet jag att jag berättade hur mycket detta betyder för oss. Girlsen. Att vi får en kväll som bara är vår. Och att vi behöver den. Många av oss. När livet är tufft. När man behöver något att se fram emot. När man får en kväll så fylld av energi att man lever på den i veckor efteråt.

Idag sammanstrålar vi. 14 mammor. Övervägande med barn som har diagnoser. Tuffa sådanna. Och det kostar på. Sannerligen. Jag lade upp på denna blogg i början på året om mina läsare ville hänga på. Och det ville många av er! Många kunde inte. Men många kommer till min stora glädje. En av mammorna har redan påbörjat sin resa. Har 55 mil framför sig. Andra åker 30 mil. 8 mil osv.

Jodå. Jag mår bättre nu, men är inte helt okej. Men jag kan åka iallafall! Wiiiihiiii.
Så underbart att få träffa alla fina. Bloggvänner jag fått som betyder jättemycket! Mina läsare 🙂

Lovely. Riktigt jävla lovely är det!

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

Ge av dig själv och du får tillbaka.
 Ge något och du är med och bidrar till något gott. Kanhända någonting stort.

Tänker på skolmötet vi hade med Junior i veckan. Han går nu i klass sex. I nästan hela klass fem fick han lov att gå i en resursgrupp. Tre lärare på fem elever.
Pedagogerna där fick vara med att bygga upp honom igen. Och det gav sannerligen goda resultat. Kan säga till alla skattebetalare att detta var det sannerligen värt. Det som hände. Förvandlingen. Förändringen.  Tack till politikerna i stan över beslutet att ha resursgruppen. Jag vet inte hur trasig han varit annars. Hur tron på framtiden skulle ha sett ut. Jag såg på nära håll hur det höll  på att sluta.

Tänker på det som fröknarna sett på skolan hur han mår nu.
Hur deras suveräna upplägg kring honom stärkt han ännumera. Att han fick en egen assistent. en lärare med bra struktur och framförhållning. Bra bemötande.
De ser vilken glad kille han oftast är. Och det måste kännas gott. Det lilla som de kan ge till en annan människa kan betyda så stort. Göra sådan skillnad.
Och vad får de tillbaka? Jo. Känslan av att ett barn som tindrar igen. Som fått tron tillbaka på livet och sig själv. Det om något måste vara själslig belöning. Att hans lycka även blir till deras.

För de vet hur jävligt det har varit.

Hur hårt han fallit.

Junior figurerar en hel del på bilderna jag gör till Kung Över Livets gillasida. Vissa av dem ses upp till flera tusen på facebook 🙂
Här är en klar favoritbild. Picknick på den plats jag älskar mest på denna jord.
Ramsviksklipporna. 

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

What if ?

 

 

Följetongen om Mamma Z:s hälsa fortsätter. Spännande läsning va? Nåja. Utan hälsa så är vi inte mycket. På mitt jobb på sjukhuset bevittnar jag det då och då hos yngre människor. Hör talas om tragiska fall.
Vi innehar inga superkrafter och blir född med evigt liv. Vi kan bli bräckliga långt innan ålders pensionen tar vid. Vi kan bli Sjuka. Dö unga. Bäst att vara rädd om sig ♥

Carpe Diem. Visst var det så? Njuta av ” Nu är det en bra stund”
Jag läste hos en av mina favoritblogg mammor om liknelsen om att vårat liv är som att odla potatis. Om vi inte planterar potatisar och de i sin tur blir ett gäng nya potatisar, ja vad gör vi då med vårat liv? Om vi inte tillåter våra drömmar och visioner bli planterade i god jord och får generera i något nytt. Låta något växa sig större. Och det är inga stordåd vi behöver göra. Det kan vara än så liten potatisskörd som vi får längre fram som gagnar oss själva. Klok kvinna det där ♥

Jo visst måste vi ta hand om oss. Tillåta oss njuta av livet. Även fast livet som man lever och så många fler mig mig är supertufft. Kanske blir vi experter just därför för att fånga de små stunderna av guld? Se våra skördar och vara mäkta stolta över dem.

Igår kväll gick jag till jobbet. Med facit i hand var det såklart ingen bra ide. Men vad tror man efter snart 3 veckor av sjukdom. Jo att det skall ha gett med sig! Så jobbigt har jag nog aldrig haft det på mitt älskade jobb. Och då menar jag med orken. Som att springa Stockholm maraton med 10 kg extra i byxfickorna. Jag kämpade på, för att få ut extra personal är svårt och med så kort varsel.
Jag gjorde mig en lov ner till akuten efter att ha stämplat ut halv tio. Checkade av med en läkare om vad han tyckte att jag skulle göra.
Såklart blev jag patient, inlagt på et tundersökningsrum och grundligt undersökt. Fick komma tillbaka idag och göra mera undersökningar och provtagningar.

Jahapp. Och vad skulle det visa? När jag mått som jag mått och mår? Hur sjuk var jag? Hade njurarna tagit skada för allt tid framöver? Vad skulle de hitta i blodproverna? Man är inte så kaxig alla gånger. Tänker på livets sårbarhet. What if?

Läkaren trodde att jag ätit pencilinkuren för kort stund att det gjort att det tagit om och tagit om. Så nu skall jag ge kroppen det i tio dagar istället för fem. Och troligtvis har jag njurbäckeninflammation. Skulle inte kuren hjälpa så får man gräva vidare. Hoppas inte. Har ju bästa helgen framför mig på länge!

Nu skall hela jag må bra för ett långt tag framöver. Det har ju varit si och så med den biten. Nu skall jag bara vårda de som är sjuka på mitt jobb.
Det är det närmsta en sjukdom jag vill komma.

 

 

 

KRaMEn MaMmA
Z

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »

Older Posts »