Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Beviset hänger framme. Det går att lyckas med rätt hjälp!

Det var kaos på flera hål när det gällde Junior i skolan förra året. Slöjden var en av dem. Med de svårigheter som han har så förtår jag att det var allmänt kaos på sy slöjden. Tålamodet att invänta sin tur. VÄNTA i vad som kändes som en evighet. Vänta på hjälpen för att han så sällan begrep sig på muntliga instruktioner. Och förstod han dem skapligt så hann han glömma bort vad han skulle göra.

Han blev underkänd i sy slöjd. Jag klandrar han INTE.
Han kunde inte skärpa till sig trots ständiga förmaningar. Göra som läraren sade. Kunde inte vara på sin plats för äventyret runt hörnet lockade så mycket mera. Och han hade vid denna tid tappat all respekt både för sig själv och de vuxna. Vad spelade det förr roll om han gjorde sitt bästa för det gick ju åt helvete likväl?
Men han blev knäckt av det och depressionen stärkt . Ett kvitto på hans dåliga förmåga. Att han aldrig skulle lyckas.

Det var kring påsk förra året. Jag åkte och stöttade upp alla de sy slöjds lektioner JAG kunde närvara på mitt i allt som redan var kring Sam. Och ungen jobbade på. Sydde och svor om vart annat. Men jag fanns intill hela tiden och vägledde han. Förmådde han att arbeta. Precis som jag fått göra två år tidigare med Sam och samma lektioner. Samma problematik.

Han gjorde klar sin påskfågel. Super stolt. Att han också fick lyckas. Precis som sina klasskompisar. Så tydligt det blev. Att med rätt hjälp och stöd så kan man lyckas. Övervinna svårigheter.

Fågeln hänger kvar fast det snart är jul. Hängde där förra julen med. Bara som en påminnelse för hur små hjälpinsatser kan leda till något så stort. Fågeln symboliserar allt det jag nu dragit igång med mina Kunga mammor.

Vi måste låta våra barn få förbli de Kungar de föds till att vara!

Min Kung. Mitt allt. Junior och Sam.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

DSC01238.JPG

Skulle behöva ett mentalt bad. Och när jag sedan tappar ur vattnet så följer allt skit med vattnet. Bort ifrån mig.
Att jag blir fri det som tynger. Som hindrar mig ifrån att leva livet fullt ut. Omständigheter som gör att det ÄR tufft. BLIR ännu tuffare med de system som omger oss. De system som fortfarande har grus i maskineriet och inte fungerar optimalt.

Kommer till hab efter ett tufft pass på jobbet. Pratar. Vrider och vänder på vårat liv vi har just nu. Hur det är kring Sam. Vad vi kan göra. Tänka. Agera.
På Hab är de suveräna där vi går. Man går alltid därifrån en smula stärkt. Vi gör rätt. Tänker rätt. Och vi får nya infallsvinklar. Lite nya läxor att testa oss fram med. Jag vet inte hur jag skulle må nu utan deras stöd och kunnande i detta.

Hinner hem. Koka på kaffet och sedan ringer soc äntligen upp mig. Det blir en givande timme med handläggaren som förstår nästan varje stavelse av vår problematik. Jag behöver inte övertala. Övertyga. Försvara mig. Att det är som det är. Att jag är den mamma jag är. Som gjort vad jag kan.
Kaffet är kallt när samtalet avslutas men en bit av mig kan andas ut efter detta samtal.

När jag slår på datorn ser jag mailet ifrån skolan som bara vill väl. Men jag orkar inte ta till mig det som står i det. Ta ställning. Agera på vissa saker som står där. För jag är helt färdig.
Slut. Ifrån topp till tå.
Orkar inte något mera. Vill inte. Vill bara vara jag.
Vill inte en vara mamma Z något mer. Inte i den bemärkelsen som nu råder just idag. Time Out.

Bara få vara JAG utan titlar eller förpliktelser.

Sams Pollykaka bjuder man bara fint folk på 🙂

Tänker på det som jag och min nyfunne vän pratade om i helgen då hon var här och fikade ( Vi lärde känna varandra via denna blogg, är inte det fantastiskt ♥ och jag tycker redan så mycket om henne. Det är bara 7 mil emellan oss *ler stort och stolt* )

Vem är JAG mitt upp i allt detta? När jag inte har med diagnoserna att göra? Kampen för mina barn. Vem är hon då den där kvinnan som jag ser tittar trött tillbaka på mig i spegeln. Hur var hon innan allt detta. Denna kamp som gett kroppen dess sjukdomar av all stress och slit. Rynkorna runt ögonen som kom fort. Var det för alla tårar som kom?

Nehepp. Man skulle behöva en Ladies Night kväll varannan vecka som det är nu. Påfyllnad av energi.


Går det att få på recept tro?

KRAM MAMMA Z

.

Read Full Post »

Om 15 år kommer det inte att hända igen.

När man gör rätt och gör det  i tid går så mycket att förebygga. Borta är snacket om ”nej vi har inte råd”. Man tog lärdom av de barn fick ta livet hårda smällar tidigt. Såg konsekvenserna av snålheten. Vad som hände på sikt. Vad det kostade samhället då.
Barn som behöver extra stöd får det. ALLA. De assistenter som fungerar bäst med barnen är de som får jobba med dem då personkemin är så viktig för dessa elever. En grundkriterier.

När det blir tok i skolan reder man ut varför.  Vad beror utbrotten på ? Trottsen ? Rymningarna hem? Motviljan att komma till skolan? Vad kan man göra annorlunda i skolmiljön för att underlätta?
Förebygga? Stävja? Stärka? Man går till botten med det. Ser en helhet. Ser detaljerna.

Barn med adhd diagnoser har forskning påvisat att de har mindre stresshormon. Självklart pressas inte dessa elever lika hårt. Går inte lika långa dagar. Kanske går måndag, tisdag, ledig onsdag för att sedan fixa torsdag och fredag optimalt. Orka med på sikt.

All personal i skolan har gått en gedigen utbildning kring NPF eleverna. De är ständigt uppdaterade när nya rön kommer. Tar hela tiden hjälp av SPSM när man känner att det börja glida en ur händerna.

När något ändå går fel är man ödmjuk inför det faktumet och LEX Sam anmäler sig själva.Gör en form av haverikomision för att inte göra samma fel igen med nästa elev. Ha förståelse varför en elev hamnat där den gjorde utan att skuld belägga föräldrarna.

Om 15 år tittar man tillbaka med fasa på hur skolan var på många ställen och hur in i helvete käpprätt det gick förmånga elever.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

Detta är alldeles sant. Hände för 4 år sedan. Var det här början till allt? Till där vi står nu och darrar av skräck ?

”Telefonsamtalet till  jobb fick marken att börja gunga. Sam vägrade gå till skolan, igen.
Någon redogörelse varför kunde inte presentera för min förtvivlade make därhemma. Han ville inte, totalvägrade. Endast Svea livgarde skulle bemästra den uppgiften och då få ta han till skolan med våld.
Sam låg under överkastet ihopkurad och var inte kommunikations bar. Gick inte att föra en diskussion åt något håll.
Gick inte att hota med konsekvens då han inte hade förmågan att mobilisera kraften som krävdes, att ta sig samman. Detta var långt ifrån första gången och jag undrade trött hur det hela skulle sluta. Tårarna bara kom inför förvånade jobbarkompisar. Pressen gick inte att hålla tillbaka, alla tårar som kom hemma tycktes inte räcka till, de kom även på min arbetsplats där jag stod i all min sårbarhet.

Väl hemma från en slitsam dag bland sjuklingarna konfronterade jag Sam en gång för alla. Det fanns en lag om allmän skolplikt och man kunde inte vara hemma hur som helst. Hur tänkte han kring det? Reaktionen lät förstås inte vänta på sig.

          Ditt jävla dampmiffo, ut ur mitt rum, jag vill aldrig mera se dig! Du är inte min mamma för mammor skall vara snälla mot sina barn, fatta det! Du är precis som alla andra! Exakt lika elak!

Jag stod kvar på hans rum, utsatte mig för faran av slagen från förtvivlade barnhänder som inte visste vad de skulle göra av all ilska, frustration och en hjärna som kokade över.

          Jag sade att du skulle gå, du är så störd att du inte ens fattar en sådan enkel sak.

Det var svårt att ta in att detta var min älskade Sam som gjorde och sade dessa saker. Ytterligheterna var enorma och få hade svårt att inse att han blev så här ibland. ”Ja ja, det är nog inte så farligt, det är nog inga större fel på den pojken”.
De som hade svårast att ta in vad jag pratade om skulle stå i mina skor just då, känna slagen, höra orden som var som piskkrapp mot själen och känna stämningen av ren förtvivlan. Förstå att något var fruktansvärt fel och att han inte kunde sätta ord på det, att livet inte tillät Sam att må så bra jämt, att det blev bakslag som gav oss alla blåmärken lång tid framöver. Jag satt mig på behörigt avstånd och väntade ut stormen. Om jag inte tjafsade emot gav sig utbrottet fortare, vilket det också gjorde. Glåporden dog ut och en försiktig fråga ifrån mig godtogs.

          Hur tänker du vännen, jag förstår att det måste vara tufft för dig igen, men jag kan inte hjälpa dig om jag inte vet vad som felar.

          Allt mamma, precis allt. Du fattar inte hur det är att vara trött. Jag orkade inte gå idag. Sen visste jag att Martin skulle skryta över Runescape och att han är bättre än mig på spelet och jag fixar inte sånt, skryt du vet.

Sam förblev tyst ett tag innan jag lyckades få ur lite till av allt som stavades kaos för honom.

          Sen ligger jag efter i matteboken, hela sex jävla sidor, fattar du hur mycket det är?

Han torkade sina tårar och tillät sig att sitta i mitt knä som ett litet barn igen. Tårarna fylldes hos mig också. Jag förstod att hans bägare var full, att orken sinade och motivationen likaså. På bup hade vi lärt oss att dagar som dessa kom och då var det bara att gilla läget, formkurvan pekade rakt ner.
Han hade mental migrän och inga huvudvärkstabletter kunde hjälpa han emot det.  Sam kunde inte styra detta själv och det som vi ansåg vara småsaker kunde för honom vara jättestort, som att bestiga Himalaya med brutet ben och utan kryckor.

          Dessutom har vi Charlie idag och jag hatar det, hatar att sitta still i grupp och att vi pratar om så självklara saker, jag vet allt det där redan. Sen hatar jag Sebbe och Hampus som sitter och pratar med mig i skolan på lektionen, de stör mig och jag svarar dem och då får jag skäll av fröken fast det inte är jag som börjar.

Jag vaggade han i min famn och kände hur spänningarna släppte, musklerna blev behagliga, avslappnade. Tänk om jag hade ett trollspö i min ägo, att jag med ett svep bara kunde göra världen bra för honom, att den blev anpassad efter den han var och klarade av. Talade om för honom de jag sagt tusen gånger förr med en övertygande röst.

          Jag älskar dig till oändligheten, till stjärnorna och längre bort än så. Jag gör verkligen det.

          Jag vet mamma och jag älskar dig bortom stjärnorna till oändligheten”

 

Citat ifrån min kommande bok.
(Den jag började skriva på för tre år sedan. Som blev liggandes då min lilla skirv laptop gick sönder. Den jag vet att jag måste skriva färdig. Jag är skyldig mina barn det. Faktiskt. Berätta för att kunna förändra. Förhindra att dyligt sker igen som nu skedde )

 

Jag fick ett sådant fint mail av en annan mamma. Som inte lever det liv vi gör. Det är ljusår emellan. Hon vill så gärna förstå. Men hur skall jag förmå att göra det?  ( Mer än att skriva klart min bok då. Ge dessa barn, dessa trasiga familjer upprättelse såsom Gardell gjorde nu med sin ” Torka inga tårar utan handskar”. )

Det finns tusen tankar kring Sams havererade skolgång. Till varför vi står där vi står idag. För allt skedde inte över en natt. Det skedde långsamt under tre år tid. Och vi har hela tiden gjort det vi kan efter vår förmåga. Tagit tillvara på den feedback vi fått ifrån både bup och hab.

Jag återkommer imorgon med tankar och reflektioner. Inte alla tusen jag har. Men kanske de viktigaste. Mest intressanta.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

♥ Ni är så många ♥


Över 100 000 läsare sedan jag flyttade denna blogg Maj 2011. Så skoj. Så ödmjuk.

Så synd bara att jag inte hade något räkneverk sedan jag startade upp min blogg för 5 år sedan. Jag tycker det är skoj med statistik. Det är som ett kvitto på en prestation. Ett mätvärde. Och det gör att jag vill fortsätta skriva. Fortsätta ta av min tid till er ♥

Jag har fått mycket feedback på denna blogg. Ifrån er. Tack för allt stöd genom tid. Omtanke. Uppmuntran. Det har varit en lång resa med mina killar. Det ser jag när man nu tittar tillbaka. En makalös sådan.
Och den har gett mig mycket jag annars skulle ha varit utan. Mitt sommarprat i radion. En HEL timme 🙂 Uppringd av P4: Karlavagnen. Medverkan i TV4, Efter Tio hos Malou.
Nya vänner. Det bästa av allt faktiskt!
Och mer förstående vänner/släkt av de som läser här.

Förhoppningsvis en mer förstående värld för barn som mina. För ett liv som vårt.

Snart fyller denna blogg 5 år som sagt.
Och jag lovar en utlottning kring något som är aktuellt då som ni får vara med och ”tävla”  🙂

Idag vill jag inte beklaga mig. Delge mina bekymrade tankar som förra inlägget dominerades av.
Men jag vill TACKA ALLA som hört av sig och lyft upp mig en bit. Framåt. Vidare.

Gjort mig starkare.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

När jag skulle konfirmera mig frågade jag prästen varför vi knäpper våra händer när vi ber. Hör inte Gud oss annars?

Ikväll har jag bett och det är inte ofta jag gör det. Lite halvkristen som jag är, på mitt eget vis. Jag ber när det är riktigt tufft. När det känns som sista utvägen. Och ikväll knöt jag nävarna tills de vitnade. För Gud lyssnar väl bättre då? Gör mig bönhörd en gång för alla och främst nu för så här intensiv har min bön aldrig varit tidigare. Aldrig med den desperationen.

Sam har berättat fragment igen. Jag vet vad han står. Samtidigt som jag vet vad samhället kräver av honom just nu. Och de två kan inte mötas här och nu. Men jag är den som skall få detta att ske.
Och om jag inte förmår det vet jag inte vad lagarna i Sverige dömer oss till.Vilken förståelse de har för hans stora svårigheter. Att de insett att vi gjort allt för detta barn och mer därtill.

Jag gråter stilla när jag tänker över när  samhället skall backa bandet och se sin del i det hela. När allt började gå fel för honom i skolan.Var det vårat fel? När allt började?
Vi som släpade dit han under tvång. Hot.
Han grät. Slogs. Sparkades i ren desperation.Till en början.Då vi ännu rådde på honom. Övergrepp som är hemska att tänka tillbaka till.

Sam

‘Jag har gråtit att luften nästan tog slut. Kippade efter den. Grät och grät och grät tills jag bara blev tom. Jag har gjort allt och tänker fortsätta med det. Finns det ett tak på hur mycket man kan älska ett barn så har jag överstigit det på båda mina lintottar. Jag älskar dem till stjärnorna och längre bort än så. Ut till evigheten.
Det känns som om vi nått Ground Zero och skall bygga upp allt på nytt igen. Fast på ett annat sätt än förut.

Gud. Hallå. Är du uppkopplad nu?
Det är bara jag och katterna vakna i huset nu. Jag borde sova för länge sedan men kan inte. Vet du varför? Och vet du hur du kan hjälpa mig? Var inte så blyg. Förmå goda tankar till dem som skall hjälpa oss. Stärk de som fortfarande har tålamodet att finnas kvar där för oss.
Ge oss alla de verktyg vi så väl behöver nu. Ge mig styrkan att klara av detta. Jo, jag knäpper mina händer. Hörs jag? Testing testing. Jag vet att du har koll på läget men nu ber jag dig att kliva fram. Ett stort steg. 

Ta med dig himlens harmoni ner till oss och låt den stanna kvar. För nu är det tufft att vara människa. Marken har aldrig skakat så här intensivt förut, även fast vi brukar vara vana vid det.
Sover du? Eller är du allmänt trött på människans klagan? Tycker att vi minsann får fixa och trixa bäst vi kan utefter förmåga?

Tja,med eller utan dig så måste jag göra det här.

Peter Le Marc sjöng ” Jag skall gå hel ur det här”. Det skall jag med. Ohana. Mina fina killar. Den som tvivlar på det kan börja med att läsa min blogg med start för 5år sedan. Läsa hela.
Den som ifrågasätter mig och dömer mig helt fel.

kram mamma z
Tack för att ni finns
Kärlek

Read Full Post »

♥ Ohanas mormor ♥

Idag fyller du år älskade mamma. Ohanas mormor.

Och jag minns så tydligt och klart den dagen du fyllde 30. Hur jag och pappa hade våra små överraskningar för dig och hur lyckat allt detta blev. Vart tog tiden vägen? Nu när det är över 30 år sedan.

Du var så ung då du fick mig att det gjort att vi haft så mycket utbyte av varandra när jag blev vuxen. Och du har alltid alltid funnits där för mig. Och så när Ohana kom. Älskade barnbarnen. Ja då rådde samma premisser. När sedan livet började vara tufft så stod du kvar när så många andra föll bort en efter en. Och nu kan jag inte tänka mig hur vår vardag skulle gå ihop om du inte fanns här för oss.

Tror du inte greppar vad du betyder för oss. För mig. Killarna älskar dig så högt de med. Och du är som en del av deras vardag. Har alltid varit och blivit ännu mera de senaste åren. Och jag tror du får mera kramar av Sam än vad jag får. Men jag bjussar gladerligen på det!

Tänker tillbaka. Fast du jobbade natt och behövde hem för att sova  skjutsade du Sam till skolan de senaste åren då han fortfarande gick och jag jobbade. Fick hem och sova 1½ timme senare just därför. Tycker det talar så mycket för hur mycket du är villig att offra för Ohanas bästa. Då som nu.
Tänker på de minisemestrar vi haft genom alla år. Vad härligt vi haft det, även fast det blivit svårare att komma iväg.

När vi nu planerar inför att åka till Skottland nästa år så säger Junior ” men då skall mormor med tycker jag” Bättre betyg än så kan väl en mormor inte få?

Älskade fina mamma. Grattis på din dag!
Tur att min magsjuka som kom igår gav med sig så vi kan äta tårta ihop idag!

kramis mamma Z

Read Full Post »

Older Posts »