Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

Tävlingen är i gång igen!

IMG_2323[1]

 

Här sitter jag. Invid bloggen och har så gjort i fem års tid. Jag vill fira det såklart och återupptar nu därför min tävling som kom helt av sig pga av den bomb som släpptes här hos oss för bara några andetag sedan.

Vinnare utser jag andra advent! Antingen fyller ni på de tio som redan skrivit och tävlat på denna länk
https://meusohana.wordpress.com/2012/11/01/utlottning-hos-meus-ohana/
eller så skriver ni här

Skriv och berätta om ett inlägg som berört dig personligen här på bloggen under dessa fem år. Eller ett inlägg som fick dig att handla annorlunda, tänka om och nytt.

Skriv en kommentar, helt okej att den är anonym, bara ni fyller i er mailadress utifall ni vinner ( bara jag som ser mailadressen )

Skriv skriv skriv!
Jag vet att ni är runt 200 här inne varje dag. Så nyfiken på hur denna blogg påverkat er vid något tillfälle, eller kanske hela tiden??

IMG_0949[6]

kramen alla

Z

Read Full Post »


I skolan fick han höra att han måste skärpa till sig. Måste sitta still, måste jobba på, måste det och måste det. Redan i klass fyra sade jag att Junior har drag av adhd. Att han måste backas upp därefter. Jag såg det så klart och tydligt.
Han fick höra att om han bara låg på bänken och inget gjorde så kunde han lika gärna gå ut på rast. Han hade ju fått en instruktion om vad han skulle arbeta med. Så varför gjorde han inte det då?

Med tiden gav han upp. Pojken med de blåaste ögon jag vet. Han började resignera i skolan. Sket i allt. För det spelade ingen roll vad han gjorde så blev det bara fel ändå. Vårt allt förvandlades till något jag inte kände igen. En sådan elev som man tillslut ogillar. Uppkäftig. Motsträvig och sket i regler. Sket i hur man betedde sig mot vuxna. Han kände att ingen tog honom på allvar så varför skulle han vara schysst tillbaka?

Steg för steg gick han in i depressionen som tillslut höll honom fast i ett järngrepp. Jag hade ett barn som inte ville leva under en lång tid. Och allt arbete vi lade ner på denna elva åriga grabb är det få som kan ta till sig vad det arbetet innebär. Vi borde ha OS medalj allihopa. Men priset vi fick tillslut var ett barn som fick lusten åter till livet, visserligen nosade han försiktigt på det och han befinner sig precis på gränsen än. Men längtan att leva är större än längtan efter döden just nu.

 

Always by your side Junior

Vad hände när det började vända? Jo, han fick omges av folk som trodde på honom trots de hinder han hade och har. Som lyssnade på oss. Som lyssnade på Bup. Lyssnade in honom. Och gjorde något konkret av den informationen.

Vad var det som jag sade för över två år sedan? Som jag idag fick bekräftat av Juniors läkare. Jo, att grabben har adhd, fast det lutade mer åt add tyckte denne. Liktförbannat så har han en bokstavsdiagnos och då kunde han omöjligt göra allt det där som skolan ville förmå honom till för två år sedan. Lägg därtill en djup depression som diagnos. Grattis grabben! Fy fan som han måste ha mått av alla överkrav. Inte undra på att det gick fort utför.

My oh My. Nu finns det på papper, fast skolan har för ett tag sedan ändå greppat vad som gäller och de är superduktiga på att möta upp rätt. Juniors assistent är en klippa och de andra fröknarna likaså. Och när han efter nyår skall börja med Ritalin kanske det fungerar bättre i skolan, för han tycker det är så jobbigt när han fattar så segt. När han bara känner sig dum i huvudet.

Ja ni fina som läser. Resan med mina två barn är långt ifrån över.
Men nu så fick vi svart på vitt och rätt ännu en gång.

Kram
Mamma Z

 

Read Full Post »

 

Tänk om vi alla kunde se den väg som ni väljer att gå och rätta oss efter den istället för tvärtom?

Så tacksam. Mer än så. Sams läkare är en klok läkare. Som jobbat med dessa AS barn under lång tid. Som ser det som så många i samhället missar. Individen och vad de KAN prestera. Inte vad de enligt svensk skollag SKA prestera.

Kanske är det där focus skall ligga? På de som inte passar in i varken mallen, normen eller vad som anses vara grunden för det som skapar goda medborgare? Vad kan detta barn, vad är de villig ATT lära sig? Om man ser bortom alla lagar som säger si eller så annars är du körd mer eller mindre.

Inte en chans att Sam skall familjehemsplaceras för att få han dit samhället anser att han måste dvs  GÅ I SKOLA. Inte en chans att han skall tvingas till ett forum där han inte fungerar. Det gäller att vänta ut honom, tills HAN finner motivationen och lusten till lärandet. Då kan han lära sig massvis. Läsa till läkare om så är, visserligen fem år senare, men ändå. Och det behöver finnas någon som väntar där tålmodigt utan pekpinnar och skrika ”du måste gå i skolan därför att så gör man bara”

Kan denna kloka läkare få sitta en hel dag och prata ostört med våra styrande i landet. Att de verkligen BEGRIPER vad de håller på att göra med våra barn. Stressa sönder dem helt och hållet och deras föräldrar likaså.

Sam blev utbränd av skolan. Mamma Z fick hjärfel som en följd av detta och stress angina (kärlkramp)  Sjukskriven och utredd ifrån topp till tå när det är samhället och dess skola som stressar sönder mig samman. Att jag gått in i en  depression därför att man föreslår att TA MITT BARN IFRÅN MIG då man finner det som en lämplig väg att gå mitt i allt?

Barnen mår psykiskt dåligt och mätinstument för detta finns inte. Ingen i detta land vet hur många barn som mår dåligt i själen just för att skolan är som den är idag. Ett nationellt register.
Tror fan jag skall ringa socialstyrelsen om det imorgon. Fråga hur de tänker igenterligen. Ringer skolinspektionen i samma fråga.

Nu gäller det alla alla berörda kring Sam lyssnar på vad denna kompetenta läkare har att säga för det han sade bara kändes som en stor lättnad med tanke på vad den senaste tiden inneburit för oss.

Ett läkarbesök avklarat idag. Imorgon väntar nästa med nästa barn som inte heller fungerar enligt alla givna ramar.

Och det är fortfarande inte mitt fel som förälder!


Någon sade att jag började se mager ut.
Efter dessa veckor är det inte konstigt alls.

Mamma Z

 

 

 

 

 

Read Full Post »

Katterna tittar längtansfullt ut genom fönstret. Livet på andra sidan. Ja vem fan gör inte det just nu?

.

Jag är på utbildning idag. Landstinget Dalarna har en kanonbra utbildning för oss personal. Om hur vi skall göra arbetet ännu bättre. Om hur vi gör det ännu mera patientsäkert. Hur vi blir mer nöjda med det jobb vi utför. Hur gör vi för att få ännumer nöjda patienter och anhöriga?

Vi vrider och vänder.Långt ifrån första gången vi pratar om det. Hur gör vi för att göra det vi är bra på ännu bättre? Jag vet att vi skriver synergier, avvikelserapporter när något i vårdkedjan gått fel. Allt för att rätta till det. Allt för att förhindra att dyligt händer igen.
Vi skriver olika register som registreras nationellt i samma syfte. Bra kan blir bättre och vi siktar mot bäst.
Superbra att det är så. Inte en tvekan! Vi är till för att göra så att människor blir friska, och kan vi inte förmå dem att tillfriskna helt så strävar vi att göra så att de får må så bra som möjligt det går.

Jag tänker där jag sitter på kursgården att när skall man börja föra samma gedigna register på elever som fallerar i skolan. Få en överblick för en sådan finns inte nu. Jan Björklund, herr skolminister, hur tänker ni nu? När skall man titta bakåt vad som hände med dessa elever? När skall en nationell handlings plan finnas för det? För att förhindra att nya barn hamnar där? Vi pratar om tusentalet elever!

Det är som om vi skulle strunta i en patientgrupp inom sjukvården. Sorry, ni räknas inte.

Junior kan inte mobilisera orken till skolan idag. Magen gör ont av all oro och ängslan. Vi föräldrar mår ännu sämre än vad vi redan gör. Han är på väg utför igen. Helt klart och nu gäller det för skolan och oss att tänka ett snäpp till. Hur i helskotta gör vi så att han inte faller såsom storebror gjorde? För det är nu det krävs massvis av oss!

Jag tänker hela tiden på hur ifrågasatta vi blivit genom tid. Hur vi nu blir ännu mer ifrågasatta i dagsläget. Bara vetskapen om det gör att hjärtat värker ännumera. Jag blir sjuk av all oro, ängslan, vånda och idagsläget kan jag inte påverka min sits ett endaste dugg.

Bakbunden av de regler och lagar som styr vårat land idag. Bakbunden av okunskapen kring våra barn.

Bakbunden därför att man inte kommit längre på vissa fronter.

My Love bjöd på god middag i efterskott.
Bröllopsmiddag
Uppskattat! Mitt i all sorg

Read Full Post »

För sju år sedan idag låg snön vintervit med ett tunt  täcke. Det hade fått blivit vinterbröllop istället för sommarbröllop. Pappa hade dött oväntat i februari och det planerade bröllopet fick stå åt sidan ett tag.

Vi sade ja till varandra där framme vid altaret. Sade ja till en evighet. Det ingen av oss visste var hur hårt marken skulle skaka, hur hårt våran kärlek skulle prövas, prövningar som andra par aldrig kommer i närheten av.
Jag har tappat räkningen på alla kriser vi haft. Som vi bitit ihop, hållt andan och bara väntat ut många av dem. Men när kärleken hela tiden fått stå tillbaka för något annat, när det tillslut inte fanns mycket ”vi tid” över, ja då blir det svårt att hålla kärleken vid liv.
Lågan. Glöden. Passionen. Längtan. Det lustfyllda.

Vi kan aldrig ha gemensam semester längre, vi lägger jämt den omlott. I somras fick vi ynka fyra dagar tillsammans. Vi har en helt ledig helg var tionde helg. Bara en sån sak. Idag på vår bröllopsdag jobbar My Love dag och jag kväll. Livet omlott som vi blivit så van vid att ha, såpass mycket att man stundtals känner sig som ensamstående många gånger. Men vi kan aldrig jobba samma skift. Det skulle aldrig funka härhemma då en vuxen jämt måste vara närvarande.

Det är många gånger jag bara velat gå. När man känner ”nä, jag orkar inte med att rädda äktenskapet också när det är två barn som också skall räddas”. Engagemanget finns inte där. Orken att ta tag i det med. När förhållandet inte fungerar friktionsfritt, när vi knappt möts och när vi väl gör det går vi igång på småsaker därför  att frustrationen är så stor över att vi har det som vi har det. När jag mår dåligt, när jag är sjuk i hjärtat, när själen mår dåligt därför att någon av barnen gör det samma.

Så många som har det som oss. När man mera blir ett team som måste fungera istället för rollen som man och hustru, mamma och pappa. Det är så mycket annat vi måste vara samtidigt. Koordinator, jurist, medlare, krigare, själavårdare, språkrör,  you name it.

Nu har vi lappats ihop igen. I hop limmade. Jag älskar min man och vill verkligen att det skall vara vi.
Men det är skört och bräckligt än som fint porslin.

Du och jag mot världen

Read Full Post »

Perssons Pack kom till stan. På vår årsdag! Dessutom.

Under alla 17 år med My Love har skivorna med dem spelats. Gamla och de nya varteftersom. Och många av deras låtar är makalöst bra.  Detta är ett band som förtjänar en större publik än vad som var igår. Texterna har ett djup många gånger och bra melodier. Lyssna på min favorit nedan med dem så greppar ni lite hur de låter.
Vi hade turen som fick träffa grabbsen efteråt och prata lite om deras musik. Och My Love som då är ett stort fan av dem fick både bilder med dem och signerade skivor.

Det kändes så konstigt att gå ut, trots att vi gjorde det enbart för konsertens skull. ( Tack underbara mamma som var med killarna så att vi kunde gå ut, första gången på ett år )
Men att vistas ute i skrålet, finklädda människor, där alkoholen gjort sitt med människan. Usch. Kände mig så malplacerad. Hejade på folk man kände. Nickade till  ytligt bekanta. Vem tittade på mig med medlidande bakom ryggen? Vem visste om vår sits? Vem trodde sig veta och hade en helt skev bild? Dessutom var det så jobbigt att se andra så glada, spralliga, tillsyntes så opåverkade av livets törnar.
Jag kan inte släppa de vi har. Finns inte en chans även fast jag gör mina försök. Förbannade ovisshet.

Perssons Pack sjöng en låt som heter ”Ta mig tusen dagar härifrån”. Och jag kände där jag stod i publiken ” Ja, ta mig med tusen dagar härifrån och släpp av mig när all denna mardröm är över. ” 

Junior fick en toppendag. Så nöjd med presenterna. Så nöjd över att jag bakade Budapest rullen och faktiskt lyckades med den! Så nöjd att bästisen kom och sova över. Så nöjd att Sam följde med ut och sköt med nya pilbågen! Så nöjd för de om kom ihåg att ringa och gratta honom.
Och jag andas ut att han fick den dag som ett barn förtjänar på sin 12 års dag.

Jag försöker verkligen att fånga stunderna. ” Nu är det en bra stund” Tro inget annat. Hur skall jag annars överleva det här racet?
Men det är tufft när snaran sitter runt halsen och jag inte vet om och när den kommer att ryckas åt.

Kram mamma Z

Read Full Post »

 

Junior figurerar mycket i det dolda nu via Kung Över Livet. Så många bilder han är med på. Men ändå så han inte framträder helt med ansiktet helt. Han är för liten att ta ställning om att synas. En del av mig tycker det är synd för han är så vacker. Bildskön. Jag vill ju visa upp han inför hela världen!
Se här! Han är min ♥ Visst är han fin?

Men jag skriver om han här. Och om Sam.  Och det är ett sätt att visa upp han för världen visserligen. Ändå får ni bara se en skymt av något som är större än livet självt.

Idag är det Juniors dag. Han fyller hela 12 år. Fina fina killen som är så skör inför livet ännu. Som varit med om mer än vad en människa någonsin borde få gå igenom. Han har uppfyllt kvoten hundra gånger om.
12 år. Vart tog alla åren vägen? Liten börjar sannerligen bli stor. Och som jag älskar denna kille med de blåaste ögon jag vet. Och hans storebror såklart. En kärlek som är lika stor för båda. Lika ändlös.  Lika vacker. Och lika kämpig. Kampen för ett barn.
Så mycket vi gjort ihop genom tid och jag hoppas jag gjort det bästa en mamma kan göra för sitt barn. Jag hoppas så att han minns det som blev bra. Det som blev skoj och minnesvärt. Allt det vi gjort i vardagen men även då vi lyxat till det på tu man hand.
Hoppas så att jag ger han de vingar han behöver för att sedermera kunna flyga ut i livet, på egen hand ♥

Jag fick bli så rörd häromdagen då det ringde på dörren. Blombudet som stod där.
Någon som läser min blogg och som vet hur vi haft och har det. Någon som jag bara känner på avstånd, men som jag ändå tycker så mycket om de få gånger vi träffats. Med mänsklighet och omtanke om sin nästa kan verkligen denna fina tjej stå för. Att det lilla man gör kan betyda så stort för en annan. Så innerligt tacksam ♥
Samtidigt så förstår jag ännu mera bloggens inverkan på er som läser. Ni tar till er och verkligen greppar hur vi har det.

Sam frågade varför vi fick blommor. ” Tja, vi har haft det lite tufft ett tag med skolan när det gäller er båda” svarade jag. ” Våddå tufft? Den enda som verkar tycka det här med skolan är jobbigt är du mamma. Jag bryr mig inte”  
Nej min älskade son. Du vet inte vilka tuffa strider jag har för din skull. Skall jag berätta vad de anser? Att du skall flytta ifrån oss därför din asperger gör att du fungerar helt utanför alla givna ramar och mallar i skolans värld?

Nu mina fina skall jag göra Budapest rulle för första gången. En önskan ifrån dagens födelsedagsbarn. Vi blir väldigt få kring fikabordet. ”Bara” Ohana och min fina mamma som kommer. Förhoppningsvis Juniors bästis. Men likväl skall det vara riktigt gott på fikabordet.

Vi har ju verkligen något att fira.
Dessutom så firar jag och My Love 17 år som ett par precis idag ( Jo på vår 5 års dag blev vi föräldrar )
Bara en sån sak.

 

 

Mamma Z

 

Read Full Post »

 

Alla dessa tidningar i affären. Slagfärdiga rubriker. Står om hur andra fångat lyckan. Står om ytligt skvaller som inte kommer att förändra världen ett dugg till det bättre. Står om heminredning. Tidningar om hur man får en underbar och magisk jul. Laga mat. Glada ansikten som ler ifrån tidningsstället mot den miserabla människa jag känner mig som.
Jag får lust att bara storgråta åt alltihop. Åt ytligheten där som speglar samhället i stort. När skall man ta vårat liv på allvar. När skall vi få våra välförtjänta rubriker i tidningarna. När skall folk ta del om vårat liv och hjälpa till och göra skillnad?

Jag vill bara spy på det mesta. Den sits vi befinner oss i är stundtals omänsklig än. Och samhället vet inte ett skit om den. Vet inte om hur delaktig de är till att vi hamnat här. Att man varje dag numera har en stor klump i bröstet när man inte har en aning om hur allt slutar. För det finns ingen given manual att känna sig trygg i. Inte nu längre.

Nästa vecka har vi två superviktiga möten med två läkare. På Onsdag Sams läkare och dagen efter Juniors läkare. Deras uppfattning och kompetens kommer att vara avgörande för båda mina barn för lång tid framöver. Det innebär resor båda dagarna. 30 mil. Jag blir matt redan nu, men vi måste.

Det känns om jag är i slutet av fem milen på skidor. Har bara några kilometer kvar till mål. Är slut på alla sätt och vill bara kasta mig i diket och ge upp loppet. Men fan heller. Jag har två barn att kämpa för. Att finnas till för. Kraften mobiliseras. Heja heja.

Vi skall överleva det här racet. Och vi skall gå in som vinnare tillslut allihopa.

Saknar stunderna då jag kunde skratta hjärtligt.
Då jag fick känna mig genuint glad.
Tänka positivt? Jo jag försöker. Men om ni var där jag var.
TRY IT!

Mamma Z

Read Full Post »


Morfar skogen blev som magisk när solen lyste genom gren verket. Säg mig, hur kan naturen bara vara? Bara bli påverkad av väder och vind och tidens tand. Sen hur alla bekymmer som rör mänskligheten låter den bar passera. Sätter inga spår mer än hos de arma själarna som söker sig till skogen för att finna ro. Finna kraften. Lugnet för en stund. Fly allt det som jagar på i vardagen. Fly undan det som igenterligen inte går att fly ifrån.

Det var Sam som lockade ut Ohana i skogen idag. Han ville dit av någon anledning och vi hängde på utan att fråga vilken baktanken var. Junior är hemma idag för psykisk ohälsa. Det jättelass av information jag fick veta skär i mamma hjärtat att han känner sig. Att han har de tankar han har. Tusen tankar om livet och mer än så. Att det gör så satans ont i den unga själen igen.

Jag är rädd att han börjar återknyta till depressionen som varade nästan ett år. Att den återupplivas. Ett tag har jag sett tecknen som bara blivit allt tydligare. Och det barn som grät hjärtskärande över känslan av att leva och vara människa idag kunde jag inte förmå till skolan. När klassas psykisk ohälsa som ett giltigt själ till att inte gå till skola? För man är väl sjuk?

Samtidigt känner jag hur vissa kanske får vatten på sin kvarn att jag inte förmådde Junior till skolan idag.
” Se där, det var ju det vi sade att hon sög på att vara mamma. Hon förmår inte ens barn nummer två till skolan” Jag kan inte rå för tankarna på vad andra tycker om mig. Resonerar.

För jag har ju nyligen fått veta att de existerar.

Mamma Z
Kramar i massor till er
Såklart

.

Read Full Post »

Vi var ju på Åland i slutet av sommaren och hyrde stuga privat. Stugvärden hade ställt ut en dubbelsäng på klipporna med havet som andades tätt intill. Ombad oss att låna den och bara vara. Återhämta kraften. Ligga där med en bra bok och låta vindarna smeka kinderna. Låta tiden bara vara. Passera.

Just nu vill jag ligga där. En skön försommardag. En himmel som är blå och jag infinner mig i ett liv som är hanterbart. Som är som det ska, där kampen för mina barn inte finns längre.

Jag behöver återfå hälsan och det är fort som bara den. Stressen sitter numera bara inte på hjärtat utan även slagit sig på humöret. Jag håller mig bra på jobbet men hemma kokar det över för lilla minsta dessvärre. Jag orkar inte! Jag kan inte skärpa mig något mer! Så jag kan nu förstå hur det är att leva med en adhd hjärna på så vis. Att tappa fattningen helt.
Stressen  har slagit slig på minnet också. Och det är otäckt. Blackouter kommer. Jag tappar saker jag skulle ha gjort. Jag glömmer vart mjölkdisken på coop ligger när jag står där med min kundvagn bara som ett exempel på hur det yttrar sig.

Byt jobb sade läkaren förra året till mig då stressanginan var som värst. Samma rekommendation gäller väl nu med då vårat jobb kräver mycket och mer ändå ibland. Men jag kontrar med att ”ordna till vårat liv” så mäktar jag med sjukhusjobbet det älskvärda.
Sluta med häxjakten på oss som föräldrar och förstå helheten kring Sam som har sin svåra asperger som gör att han idagsläget inte fixar skolan. Som testat hemma skola som inte fungerade optimalt trots en underbar pedagog och nu vill han inte ha det igen. Han säger nej till resursgruppen där junior gick av olika anledningar som vi inte kan varken tvinga eller hota han dit.

 

Status Que. Där är vi . Vart sjutton tar allt vägen nu? Ovissheten är nog värst. Att inte veta alls vart denna resa för oss.

Nej, i mina drömmar idag så ligger jag där på sängen. Känner en känsla som var längesedan den bodde i min kropp. Friden. Stillheten. Lugnet. ” Nu är det en bra stund”.

Sam mår tack och lov bra igen. När stressen om att kunna prestera att gå till skolan är borta har vi fått tillbaka vår nöjda kille. Skojfriska. Och han pysslar på här hemma med att måla sina Warhammargubbar och lite annat som roar honom och INTE framför varken dator eller tv som många säkert tror då han bara är hemma.

Tänk om han också fallit samtidigt som mig? Att jag skulle livrädda oss båda?

 

TACK alla ni som på olika vis påvisar att ni finns och BRYR ER ♥ I en utsatt sits som detta är det ett stort stöd! Ingen nämnd ingen glömd.

Det jag ändå kan känna en sorg över är hur lätt man glömmer bort det barn det faktiskt handlar om. Se honom! Visa att ni finns där även för honom! Knacka på hans liv. Erbjud att göra saker även fast han säger nej. Oftast känns det som om det bara finns Ohana och mormor kring honom. Han är fortfarande det barn som ni välkomnade till världen för 14 år sedan. Då ni kom SÅ många för att gulla och mysa med den lilla bebisen.

Vart finns ni alla nu? När han kanske behöver er som bäst?

 

Sam och måleriet av sina gubbar


Mamma Z

Read Full Post »

Den svunna tiden

Mamma Z  som liten

.

Jag behöver bilder. Massvis. Både till min älskade blogg här och till Kung Över Livets gilla sida på facebook
( Ni är väl med i den, klicka på länken i höger kolumnen )

Jag älskar ju att fota. Det kan inte ha undgått någon.  Men jag behöver mera bilder än det jag fotar idag!
Och jag har börjat leta bakåt i tiden. Till min egna barndom. Till mina föräldrars. Och generationen efter den  ♥ Vilken bildskatt jag hittat! Den svunna tiden. Vi alla har varit barn med små knubbiga händer. Sprungit barfota i gräset och tyckt att livet under en tid bara var ett äventyr att leva.

Det som är spännande är när jag inser att min gammelmorfar var en äkta fotograf. Hade öga för hur en bild skulle göra sig bra. Och då på 30 talet hade man inte som nu möjlighet med att slösa tjugo bilder på ett och samma motiv. Nej, man hade EN chans. Ett försök. En glasplåt som sedermera blev negativ. Det som jag idag har i min ägo.

Det som mera är spännande att min pappa var likadan. Fotografiskt lagd. Jobbade som en sådan också. Ni ser bara på bilden ovan vad duktig han var! Idag fick jag tillfälle att använda den på gillasidan på Facebook. Jag vet att tusentalet kommer att se det innan dagen blir natt. Pappsen är nog stolt i sin himmel. Jag är så glad att bilderna kan användas igen. I ett annat syfte visserligen än bara för privat bruk. Men budskapet jag får använda dem till hade nog varken min gammelmorfar eller min pappa protesterat till.


En bild från 30 talet som jag redigerat kraftigt.
Orginalbilden är hur vacker som helst  av min mormor och hennes syster

Mamma Z

Read Full Post »

Det gäller att fånga dagen. Stunden utanför husknuten.
Carpe diem. Även om de stunderna just nu är väldigt korta och intensiva.
Hur sjutton skall man annars överleva detta som pågår kring oss just nu. När situationen är värre än värst?

Men det är inte om oss, Ohana jag vill berätta om idag. Utan den förening jag sådde fröet till och som sakteliga börjar växa. Kung Över Livet. P4 hade snappat upp om oss och bad om att få träffa vår vice ordförande som bor i Stockholm och hennes son. Jag tycker att alla ni som läser här verkligen tar er tiden och lyssnar.

LYSSNAR på 19 åriga Noa med Add. Ett mycket starkt reportage där de pratar om diagnosena! Om en skola som inte kunde möta upp rätt! Så jäkla mycket bra som den grabben sade! Och så många som det bara går behöver lyssna på honom! Ta lärdom av det han säger!

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3891&grupp=18457
Dessutom blev det en hel del sagt om Kung Över Livet.

Glad så klart. Massor! Mitt i allt.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

 

 

Junior som går i klass 6 skulle haft utvecklingssamtal idag. Det har ju varit ett riktigt trassel i skolan kring honom ( för er nytillkomna läsare ) och är jobbigt än, såpass att han har en egen assistent nu.

Jag hämtar han 13.30. Han kommer kvitterglad in. Sätter på sig bilbältet fram tills jag påminner om att vi skall tillbaka 15.00 på utvecklingssamtal. Han bara brinner av. Slår frenetiskt mot bilpanelen och vrålar om att han inte vill gå och inget mer orkar. Han blir helt förtvivlad. Det är redan soppatorsk. Han känner det. Att mobilisera kraften att gå in dit igen finns inte. Dessutom somnade han kring midnatt pga alla tankar kring skolan.

Med erfarenheten ifrån storebror Sam så vet jag att bägaren är full för Junior. Jag har gjort likande resa och blivit klokare på vägen, men det var Sam som fick stå för de konsekvenserna som blev kontentan av min lärdom.

Ringer skolan och avbokar mötet med kort varsel. Ber att få en tid då han är i skolan istället, har orken kvar. Får tillsvar ” nej det går inte”

Junior och mamma Z

Jag brygger på mitt ekologiska kaffe. Fairtrade. Jo, rättvisa skippas där jag förmår. Sen slår tanken mig. Ett slag i magen ännu en gång.
Helvete också! Hur mycket av mitt handlande blir ifrågasatt ännu en gång? Ännu ett varv? Tänk att den tanken från och med nu kommer att finnas med. Mitt ställningstagande. Hur jag agerar. Jämt. I alla frågor.

Jag är inte alls trygg med de instanser överlag längre som har med mina barn att göra. Vem pratar? Skvallrar? Analyserar? Håller tyst och i det tysta håller på mig? Är allierad. Jag känner mig som en fiende i främmande land.

” Men hur curlingmamma är hon inte? Det är väl bara att ta ungen under armen och gå på mötet! Visa vem som bestämmer och inte låta ungen bestämma. Nu gör hon preciiiiiiis samma sak som med Sam. Bara backar. Näe, någon ståndaktig mamma är hon då rakt inte. Om hon bara var det skulle det vara bättre fason på ungarna i skolan

Walk a mile in my shoes, sjöng Elvis.
Jag säger detsamma.

Bilden illustrerar mitt liv så bra

De ser bara toppen av isberget
Jag ser precis alltihop

Mamma Z

Read Full Post »

 

Katterna i morgonljuset på farstubron. Den idylliska sjön nedanför. Här lever vi vårat liv det komplicerade.
Det som utifrån ser ut att vara rena rama idyllen. Happy People.

Inget mer kan vara fel just nu.

Omständigheterna har lagt ut sina snaror som vi fastnat i utan att kunna göra något åt det. Fångade. Och där vi hamnat utan att kunna göra ett skit åt det står de omkring och beskådar oss. Pratar om oss när vi inte kan försvara oss. Hur skall jag kunna sitta i möten nu med folk? Känna mig ännu mer granskad.
Vem tycker vad? Vem förordade att Sam skulle få bo hos någon annan? Få det bättre? Simsallabim börja gå till skolan om man bara hade strama tyglar?

Vem ansåg att jag sög på att vara mamma?

Vem kan vara ståndaktig och säga att det är skolans fel att vi hamnat här? Titta tillbaka. Se olika faktorer under lång tid som blev en helhet. Jag skjutsade denna pojk till skolan under hot och tvång i många år tills det inte längre gick. Jag grät många gånger i bilen på parkeringen då jag såg stegen de tunga till skolans portar hos han.

Kom förfan inte och anklaga mig att jag misslyckats. Under alla år har vi hela tiden haft handledning ifrån Hab.
Jag har gått på så många möten än vad man kan räkna hos dem. Skulle de gett mig fel råd genom all tid? Aldrig att de tyckt jag varit värdelös på det här. Det som nu några uppenbarligen anser.

Jag har blivit knivhuggen. Stympad. Man har sårat mig så djupt med detta att ord saknas. Jag är knäckt på många plan. Som om livet inte är tufft allaredan?

 

Någon mer som vill ge mig en käftsmäll kan väl passa på nu när jag ändå ligger ner?

 

Sam

 ♥
Z

 

Read Full Post »

Vad ni än gör.
Stöd det jag drog igång.
Jag ber er.

Förhindra att andra faller i den grop vi nu befinner oss i. Som vi klättrat i och ur genom tid. Fallit i nya gropar.
Haft det tufft. Jobbigt. Tungrott.
Barn som tappat tron på sig själva mer än vad en människa skall göra under en hel livstid.

Jag har hela tiden letat svar till varför vi är där vi är idag. Och jag tror att en pusslebit som saknas är forskning på barn som mina. Man gör det men inte i den utsträckning som behövs. Och när forskare kommit fram till både det ena och det andra så står vi häpna med gapande munnar och skäms för hur vi gjorde med barnen år 2012. I all vår okunskap så klart.
Att vi inte hjälpte dem i tid.
Hjälpte dem på rätt sätt.

Mitt förra inlägg talar för att det behövs. Forskningen. Framstegen. Upplysningen av det man hittills vet. Som en del i en helhet.

Jag är slagen än av det som hände häromdagen. Totalt mörbultad i själ och hjärta. Orkar knappt andas. Men jag gör det. Av ren  kämpar anda. Moders instinkt.

Och stjärnan över Kung Över Livet har aldrig lyst starkare än just nu för egen del.

Jag ber er att stödja Kung Över Livets insamling hos Hjärnfonden.
Dina 30 kronor som du betalar för en PIN kan göra stor betydelse för ett barn längre fram!

KÖP KÖP KÖP för våra barn behöver det utan tvivel

Betala in aktuell summa till bankgiro nummer 878-3805 ( Kung Över Livet ) och i OCR rutan skriver du ditt namn OCH fullständiga adress. Pinsen kommer med posten inom ca en vecka.

 

Rödgråten. Eländig. Tom.
Men jag ger mig aldrig.

Tusentack för allt stöd.
Ni är underbara!

Z

Read Full Post »

Hur mycket kan jag berätta här. På bloggen. Den offentliga? Just nu vill jag bara berätta precis allt för er. Rubbet.

.

Jag vill berätta för alla okunniga själar därute hur det fungerar när man är mamma till Sam. Skrika ut det så varenda en hör. Förstår. Överlag när man är förälder till ett barn där skolan inte fungerar med barnets funktionsnedsättning. Vad vi utsätts för. Granskningen. Har vi gjort allt rätt? För det är väl vårat fel till att han inte går i skolan?

Jag står hellre helt naken på torget en eftermiddag vid rusningstid än utsätts för denna lupp. Där vi blir omtalade. Ifrågasatta. Kritiserade. För då blir jag sannerligen avklädd utan ha bett om det. Synad från topp till tå.

Vi har fått höra det. Förslaget. Det jag bävat över att få presenterat. Att Sam skulle må bättre av att bo någon annan stans än här. Med Ohana. Tryggheten. Kärleken.

Han skulle få flytta till ett familjehem som är så mycket bättre på detta än vad vi är. De skulle förmå han till skolan.

Det skulle  förgöra han helt. Knäcka han av på mitten och gud vet när han skulle bli hel igen. Om han skulle bli det.

Så när vi gjorde allt för att få han dit till skolan. År ut och år in. Har inte vi gjort det vi kan då? Och skolan någonstans på vägen tappade han? Brände ut han? Och när han skulle komma tillbaka var det andra spelregler som han inte var beredd på. Som inte funkade med hans Asperger?

Det är nu vi pekas ut. ”Aha, där har vi den felande länken”

Jag vet att alla vill väl i dagsläget. Har alltid velat även fast det blev fel utmed resans gång.

 

 

Men just nu känns det bara så jävla fel.

Innihelvete fel.

 

 

 

Forever mine

 

Read Full Post »

 

 

Snön låg som ett tunt lager silke över studentstaden Uppsala, slottet glänste i all sin prakt uppe på höjden i morgonsolen och sneglade ner på staden som vaknat till liv. Botaniska trädgårdens alla fjällväxter och köksväxter från hela världen hade gått i vila, lagt sig till ro. Väntade tålmodigt på våren och dess värme. Domkyrkan reste sig lika mäktig och stor såsom den gjort genom historiens tid som passerat. Sträckte stolt sina spiror mot himlen och det som kyrkan förkunnade. Människor utförde sina vardagliga rutiner. Detta var en dag som alla andra. Bångstyriga barn skjutsades till dagiset, föräldrar kom trötta fram till sina jobb, tog en kopp kaffe i hopp om att piggna till. Studenter småsprang till universitetet och en föreläsning som de inte fick missa. Ett vägarbete i utkanten av staden skulle avslutas så att trafiken åter skulle rulla på utan köer. I ett annat gathörn stod polisen med fartkameran vilket gjorde många bilister några tusenlappar fattigare och deras dag förstörd. Onsdag morgon, få noterade att det var den fjärde november. Men vi gjorde.

Den här dagens skulle bli mycket speciell. Den senaste tiden hade vi vaknat upp varje morgon med förhoppningen om att det var dags för den stora händelsen. Att tiden var inne. Grand finale.  Varje kväll fått somna besvikna att så inte blev fallet. Magen var sprickfärdig och knytet redo för att möta världen. När jag gått tio dagar över tiden så ville naturen det samma som oss, den satte mig på prov med sådan smärta som jag inte trodde gick att uthärda.
Han gjorde entré med ett illvrål inne på förlossningsrummet, fem över halv åtta. Narkosdoktorn mumlade fram ett grattis på bruten svenska och log lite blygt innan han gick vidare till nästa storvuxna patient och uppdrag. Det lilla livet lades med varsamma händer på min mage och fick ett täcke över sig. Skriket tystnade snart från den skrynkliga lilla människan . Se där, där var han ju ! Livets stora lycka hade anlänt, vår långa väntan och ängslan var äntligen över.

Vi fick en ny titel med omedelbar verkan. Föräldrar. Två blev tre och därmed en familj.
Längtan förbyttes till stilla förundran över livet och dess gåvor. Vi visste men ändå inte. Lennart Nilssons bok om människans utveckling från ett embryo till fullgånget spädbarn, hade blivit läst många gånger. Magen hade sakteliga ändrat form, byxorna stramat åt och sparkarna blivit både kännbara och synbara. Allt fanns på plats i slutänden och fungerade, tio små fingrar, lungblåsor att andas med och instinkten om att skrika ljudligt efter mat. Sam hade förkunnat för oss närvarande med sitt första skrik att ”här världen kommer minsann jag”.

          Grattis, vilken fin kille det är, välskapt och full av energi, sade barnmorskan som hade peppat mig så bra när jag själv bara ville ge upp och strunta i allt vad barnafödande hette.

          Han är jättefin, fyllde den assisterande undersköterskan i. Och bra kämpat tillade hon och klappade mig uppmuntrande på axeln.

En standard fras som de sade till alla säkerligen, men likväl menad. Det var säkert ett roligt yrke de hade. Att vara de första som bevittnade livets födelse. Ta hand om pappor som svimmade. Få gråta glädjetårar med främlingar. Få gråta de få gånger som livet gav och tog i samma andetag.

           Jo tack, att springa ett Marathonlopp hade varit enklare, skojade jag till och menade varenda stavelse.

 Underverket, den obetalbara skatten låg nära mig och fick fortfarande höra mina hjärtslag. Den lilla näsan var tilltryckt efter att ha vilat mot bäckenet i veckor. Lill prinsen vår, så skör han låg där i sin fullkomlighet. Så oskyddad mot livets alla faror, så ovetande om allt det som skedde omkring i den stora vida världen runt om oss. Han bara var, existerade, andades sakta och tittade förundrat på mig, ungefär som om han tänkte djupa tankar redan då.

 

”Aha, det är du som är min mamma, så fin du är och så lycklig du ser ut! Så bra!
Vilken mäktig uppgift du dragit på dig, tjejen, du skall bara veta vilket hästjobb som väntar framöver med mig, jag har mina aningar redan nu förstår du.

Du måste vara försedd med allt tålamod som går, din kärlek måste vara gränslös till mig och du behöver vara en fighter, kunna slåss för min skull med näbbar och klor. Du kommer att behöva lägga undan ditt ego för en lång tid och alltid sätta mitt väl och ve i första hand. Du kommer att lära dig uppskatta de små stunderna i livet då allt bara är bra, tro mig min nya fina mamma, annars överlever du inte den här resan med mig. Hela ditt liv är redan nu i förändring och du kommer att bli förvånad hur förändrad du kommer att vara i slutändan innan det här är över.

Det väntar hårda prövningar i livet samtidigt som du kommer att mogna enormt som människa av att ha mig vid din sida och allt vad det innebär. Jag är glad redan nu när jag ser dig, för du ser ut att vara precis en sådan mamma som jag kommer att behöva under den här resans gång! J

Jag älskar dig redan nu, min nya fina mamma! Vi kommer att bli ett bra team!”

 

.

Grattis Älskade Sam, 14 år idag.
Texten är ifrån min kommande bok

KRAMEN MAMMA Z

 

 

Read Full Post »

MEUS OHANA. Min blogg om vårat liv. Min familj.
Där inget är heligare. Ingen lämnas utanför.

Nu fyller denna blogg makalösa fem år! Och jag vill fira det tillsammans med er! Uppskatta att ni finns här! Har funnits lång eller kort tid! Utan läsare så har denna blogg inget syfte.

SÅ mina läsare! Tävling är på gång!

Skriv och berätta om ett inlägg som berört dig personligen här på bloggen under dessa fem år. Eller ett inlägg som fick dig att handla annorlunda, tänka om och nytt.

Vad jag lottar ut ?
Hemlis än så länge, men det är ett fint pris. Ett förresten? Äsch, är det fem år som skall firas så får det allt bli 3 priser!!

Så.Skriv en kommentar, helt okej att den är anonym, bara ni fyller i er mailadress utifall ni vinner ( bara jag som ser mailadressen )

Skriv skriv skriv! Jag vet att ni är runt 200 här inne varje dag. Så nyfiken på hur denna blogg påverkat er vid något tillfälle, eller kanske hela tiden??


Det är vi 4 som utgör Meus Ohana, med mig som berättare.
Ur min synvinkel.

Tacksam att du är här.
MAMMA Z

Read Full Post »