Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

Tävlingen är i gång igen!

IMG_2323[1]

 

Här sitter jag. Invid bloggen och har så gjort i fem års tid. Jag vill fira det såklart och återupptar nu därför min tävling som kom helt av sig pga av den bomb som släpptes här hos oss för bara några andetag sedan.

Vinnare utser jag andra advent! Antingen fyller ni på de tio som redan skrivit och tävlat på denna länk
https://meusohana.wordpress.com/2012/11/01/utlottning-hos-meus-ohana/
eller så skriver ni här

Skriv och berätta om ett inlägg som berört dig personligen här på bloggen under dessa fem år. Eller ett inlägg som fick dig att handla annorlunda, tänka om och nytt.

Skriv en kommentar, helt okej att den är anonym, bara ni fyller i er mailadress utifall ni vinner ( bara jag som ser mailadressen )

Skriv skriv skriv!
Jag vet att ni är runt 200 här inne varje dag. Så nyfiken på hur denna blogg påverkat er vid något tillfälle, eller kanske hela tiden??

IMG_0949[6]

kramen alla

Z

Read Full Post »


I skolan fick han höra att han måste skärpa till sig. Måste sitta still, måste jobba på, måste det och måste det. Redan i klass fyra sade jag att Junior har drag av adhd. Att han måste backas upp därefter. Jag såg det så klart och tydligt.
Han fick höra att om han bara låg på bänken och inget gjorde så kunde han lika gärna gå ut på rast. Han hade ju fått en instruktion om vad han skulle arbeta med. Så varför gjorde han inte det då?

Med tiden gav han upp. Pojken med de blåaste ögon jag vet. Han började resignera i skolan. Sket i allt. För det spelade ingen roll vad han gjorde så blev det bara fel ändå. Vårt allt förvandlades till något jag inte kände igen. En sådan elev som man tillslut ogillar. Uppkäftig. Motsträvig och sket i regler. Sket i hur man betedde sig mot vuxna. Han kände att ingen tog honom på allvar så varför skulle han vara schysst tillbaka?

Steg för steg gick han in i depressionen som tillslut höll honom fast i ett järngrepp. Jag hade ett barn som inte ville leva under en lång tid. Och allt arbete vi lade ner på denna elva åriga grabb är det få som kan ta till sig vad det arbetet innebär. Vi borde ha OS medalj allihopa. Men priset vi fick tillslut var ett barn som fick lusten åter till livet, visserligen nosade han försiktigt på det och han befinner sig precis på gränsen än. Men längtan att leva är större än längtan efter döden just nu.

 

Always by your side Junior

Vad hände när det började vända? Jo, han fick omges av folk som trodde på honom trots de hinder han hade och har. Som lyssnade på oss. Som lyssnade på Bup. Lyssnade in honom. Och gjorde något konkret av den informationen.

Vad var det som jag sade för över två år sedan? Som jag idag fick bekräftat av Juniors läkare. Jo, att grabben har adhd, fast det lutade mer åt add tyckte denne. Liktförbannat så har han en bokstavsdiagnos och då kunde han omöjligt göra allt det där som skolan ville förmå honom till för två år sedan. Lägg därtill en djup depression som diagnos. Grattis grabben! Fy fan som han måste ha mått av alla överkrav. Inte undra på att det gick fort utför.

My oh My. Nu finns det på papper, fast skolan har för ett tag sedan ändå greppat vad som gäller och de är superduktiga på att möta upp rätt. Juniors assistent är en klippa och de andra fröknarna likaså. Och när han efter nyår skall börja med Ritalin kanske det fungerar bättre i skolan, för han tycker det är så jobbigt när han fattar så segt. När han bara känner sig dum i huvudet.

Ja ni fina som läser. Resan med mina två barn är långt ifrån över.
Men nu så fick vi svart på vitt och rätt ännu en gång.

Kram
Mamma Z

 

Read Full Post »

 

Tänk om vi alla kunde se den väg som ni väljer att gå och rätta oss efter den istället för tvärtom?

Så tacksam. Mer än så. Sams läkare är en klok läkare. Som jobbat med dessa AS barn under lång tid. Som ser det som så många i samhället missar. Individen och vad de KAN prestera. Inte vad de enligt svensk skollag SKA prestera.

Kanske är det där focus skall ligga? På de som inte passar in i varken mallen, normen eller vad som anses vara grunden för det som skapar goda medborgare? Vad kan detta barn, vad är de villig ATT lära sig? Om man ser bortom alla lagar som säger si eller så annars är du körd mer eller mindre.

Inte en chans att Sam skall familjehemsplaceras för att få han dit samhället anser att han måste dvs  GÅ I SKOLA. Inte en chans att han skall tvingas till ett forum där han inte fungerar. Det gäller att vänta ut honom, tills HAN finner motivationen och lusten till lärandet. Då kan han lära sig massvis. Läsa till läkare om så är, visserligen fem år senare, men ändå. Och det behöver finnas någon som väntar där tålmodigt utan pekpinnar och skrika ”du måste gå i skolan därför att så gör man bara”

Kan denna kloka läkare få sitta en hel dag och prata ostört med våra styrande i landet. Att de verkligen BEGRIPER vad de håller på att göra med våra barn. Stressa sönder dem helt och hållet och deras föräldrar likaså.

Sam blev utbränd av skolan. Mamma Z fick hjärfel som en följd av detta och stress angina (kärlkramp)  Sjukskriven och utredd ifrån topp till tå när det är samhället och dess skola som stressar sönder mig samman. Att jag gått in i en  depression därför att man föreslår att TA MITT BARN IFRÅN MIG då man finner det som en lämplig väg att gå mitt i allt?

Barnen mår psykiskt dåligt och mätinstument för detta finns inte. Ingen i detta land vet hur många barn som mår dåligt i själen just för att skolan är som den är idag. Ett nationellt register.
Tror fan jag skall ringa socialstyrelsen om det imorgon. Fråga hur de tänker igenterligen. Ringer skolinspektionen i samma fråga.

Nu gäller det alla alla berörda kring Sam lyssnar på vad denna kompetenta läkare har att säga för det han sade bara kändes som en stor lättnad med tanke på vad den senaste tiden inneburit för oss.

Ett läkarbesök avklarat idag. Imorgon väntar nästa med nästa barn som inte heller fungerar enligt alla givna ramar.

Och det är fortfarande inte mitt fel som förälder!


Någon sade att jag började se mager ut.
Efter dessa veckor är det inte konstigt alls.

Mamma Z

 

 

 

 

 

Read Full Post »

Katterna tittar längtansfullt ut genom fönstret. Livet på andra sidan. Ja vem fan gör inte det just nu?

.

Jag är på utbildning idag. Landstinget Dalarna har en kanonbra utbildning för oss personal. Om hur vi skall göra arbetet ännu bättre. Om hur vi gör det ännu mera patientsäkert. Hur vi blir mer nöjda med det jobb vi utför. Hur gör vi för att få ännumer nöjda patienter och anhöriga?

Vi vrider och vänder.Långt ifrån första gången vi pratar om det. Hur gör vi för att göra det vi är bra på ännu bättre? Jag vet att vi skriver synergier, avvikelserapporter när något i vårdkedjan gått fel. Allt för att rätta till det. Allt för att förhindra att dyligt händer igen.
Vi skriver olika register som registreras nationellt i samma syfte. Bra kan blir bättre och vi siktar mot bäst.
Superbra att det är så. Inte en tvekan! Vi är till för att göra så att människor blir friska, och kan vi inte förmå dem att tillfriskna helt så strävar vi att göra så att de får må så bra som möjligt det går.

Jag tänker där jag sitter på kursgården att när skall man börja föra samma gedigna register på elever som fallerar i skolan. Få en överblick för en sådan finns inte nu. Jan Björklund, herr skolminister, hur tänker ni nu? När skall man titta bakåt vad som hände med dessa elever? När skall en nationell handlings plan finnas för det? För att förhindra att nya barn hamnar där? Vi pratar om tusentalet elever!

Det är som om vi skulle strunta i en patientgrupp inom sjukvården. Sorry, ni räknas inte.

Junior kan inte mobilisera orken till skolan idag. Magen gör ont av all oro och ängslan. Vi föräldrar mår ännu sämre än vad vi redan gör. Han är på väg utför igen. Helt klart och nu gäller det för skolan och oss att tänka ett snäpp till. Hur i helskotta gör vi så att han inte faller såsom storebror gjorde? För det är nu det krävs massvis av oss!

Jag tänker hela tiden på hur ifrågasatta vi blivit genom tid. Hur vi nu blir ännu mer ifrågasatta i dagsläget. Bara vetskapen om det gör att hjärtat värker ännumera. Jag blir sjuk av all oro, ängslan, vånda och idagsläget kan jag inte påverka min sits ett endaste dugg.

Bakbunden av de regler och lagar som styr vårat land idag. Bakbunden av okunskapen kring våra barn.

Bakbunden därför att man inte kommit längre på vissa fronter.

My Love bjöd på god middag i efterskott.
Bröllopsmiddag
Uppskattat! Mitt i all sorg

Read Full Post »

För sju år sedan idag låg snön vintervit med ett tunt  täcke. Det hade fått blivit vinterbröllop istället för sommarbröllop. Pappa hade dött oväntat i februari och det planerade bröllopet fick stå åt sidan ett tag.

Vi sade ja till varandra där framme vid altaret. Sade ja till en evighet. Det ingen av oss visste var hur hårt marken skulle skaka, hur hårt våran kärlek skulle prövas, prövningar som andra par aldrig kommer i närheten av.
Jag har tappat räkningen på alla kriser vi haft. Som vi bitit ihop, hållt andan och bara väntat ut många av dem. Men när kärleken hela tiden fått stå tillbaka för något annat, när det tillslut inte fanns mycket ”vi tid” över, ja då blir det svårt att hålla kärleken vid liv.
Lågan. Glöden. Passionen. Längtan. Det lustfyllda.

Vi kan aldrig ha gemensam semester längre, vi lägger jämt den omlott. I somras fick vi ynka fyra dagar tillsammans. Vi har en helt ledig helg var tionde helg. Bara en sån sak. Idag på vår bröllopsdag jobbar My Love dag och jag kväll. Livet omlott som vi blivit så van vid att ha, såpass mycket att man stundtals känner sig som ensamstående många gånger. Men vi kan aldrig jobba samma skift. Det skulle aldrig funka härhemma då en vuxen jämt måste vara närvarande.

Det är många gånger jag bara velat gå. När man känner ”nä, jag orkar inte med att rädda äktenskapet också när det är två barn som också skall räddas”. Engagemanget finns inte där. Orken att ta tag i det med. När förhållandet inte fungerar friktionsfritt, när vi knappt möts och när vi väl gör det går vi igång på småsaker därför  att frustrationen är så stor över att vi har det som vi har det. När jag mår dåligt, när jag är sjuk i hjärtat, när själen mår dåligt därför att någon av barnen gör det samma.

Så många som har det som oss. När man mera blir ett team som måste fungera istället för rollen som man och hustru, mamma och pappa. Det är så mycket annat vi måste vara samtidigt. Koordinator, jurist, medlare, krigare, själavårdare, språkrör,  you name it.

Nu har vi lappats ihop igen. I hop limmade. Jag älskar min man och vill verkligen att det skall vara vi.
Men det är skört och bräckligt än som fint porslin.

Du och jag mot världen

Read Full Post »

Perssons Pack kom till stan. På vår årsdag! Dessutom.

Under alla 17 år med My Love har skivorna med dem spelats. Gamla och de nya varteftersom. Och många av deras låtar är makalöst bra.  Detta är ett band som förtjänar en större publik än vad som var igår. Texterna har ett djup många gånger och bra melodier. Lyssna på min favorit nedan med dem så greppar ni lite hur de låter.
Vi hade turen som fick träffa grabbsen efteråt och prata lite om deras musik. Och My Love som då är ett stort fan av dem fick både bilder med dem och signerade skivor.

Det kändes så konstigt att gå ut, trots att vi gjorde det enbart för konsertens skull. ( Tack underbara mamma som var med killarna så att vi kunde gå ut, första gången på ett år )
Men att vistas ute i skrålet, finklädda människor, där alkoholen gjort sitt med människan. Usch. Kände mig så malplacerad. Hejade på folk man kände. Nickade till  ytligt bekanta. Vem tittade på mig med medlidande bakom ryggen? Vem visste om vår sits? Vem trodde sig veta och hade en helt skev bild? Dessutom var det så jobbigt att se andra så glada, spralliga, tillsyntes så opåverkade av livets törnar.
Jag kan inte släppa de vi har. Finns inte en chans även fast jag gör mina försök. Förbannade ovisshet.

Perssons Pack sjöng en låt som heter ”Ta mig tusen dagar härifrån”. Och jag kände där jag stod i publiken ” Ja, ta mig med tusen dagar härifrån och släpp av mig när all denna mardröm är över. ” 

Junior fick en toppendag. Så nöjd med presenterna. Så nöjd över att jag bakade Budapest rullen och faktiskt lyckades med den! Så nöjd att bästisen kom och sova över. Så nöjd att Sam följde med ut och sköt med nya pilbågen! Så nöjd för de om kom ihåg att ringa och gratta honom.
Och jag andas ut att han fick den dag som ett barn förtjänar på sin 12 års dag.

Jag försöker verkligen att fånga stunderna. ” Nu är det en bra stund” Tro inget annat. Hur skall jag annars överleva det här racet?
Men det är tufft när snaran sitter runt halsen och jag inte vet om och när den kommer att ryckas åt.

Kram mamma Z

Read Full Post »

 

Junior figurerar mycket i det dolda nu via Kung Över Livet. Så många bilder han är med på. Men ändå så han inte framträder helt med ansiktet helt. Han är för liten att ta ställning om att synas. En del av mig tycker det är synd för han är så vacker. Bildskön. Jag vill ju visa upp han inför hela världen!
Se här! Han är min ♥ Visst är han fin?

Men jag skriver om han här. Och om Sam.  Och det är ett sätt att visa upp han för världen visserligen. Ändå får ni bara se en skymt av något som är större än livet självt.

Idag är det Juniors dag. Han fyller hela 12 år. Fina fina killen som är så skör inför livet ännu. Som varit med om mer än vad en människa någonsin borde få gå igenom. Han har uppfyllt kvoten hundra gånger om.
12 år. Vart tog alla åren vägen? Liten börjar sannerligen bli stor. Och som jag älskar denna kille med de blåaste ögon jag vet. Och hans storebror såklart. En kärlek som är lika stor för båda. Lika ändlös.  Lika vacker. Och lika kämpig. Kampen för ett barn.
Så mycket vi gjort ihop genom tid och jag hoppas jag gjort det bästa en mamma kan göra för sitt barn. Jag hoppas så att han minns det som blev bra. Det som blev skoj och minnesvärt. Allt det vi gjort i vardagen men även då vi lyxat till det på tu man hand.
Hoppas så att jag ger han de vingar han behöver för att sedermera kunna flyga ut i livet, på egen hand ♥

Jag fick bli så rörd häromdagen då det ringde på dörren. Blombudet som stod där.
Någon som läser min blogg och som vet hur vi haft och har det. Någon som jag bara känner på avstånd, men som jag ändå tycker så mycket om de få gånger vi träffats. Med mänsklighet och omtanke om sin nästa kan verkligen denna fina tjej stå för. Att det lilla man gör kan betyda så stort för en annan. Så innerligt tacksam ♥
Samtidigt så förstår jag ännu mera bloggens inverkan på er som läser. Ni tar till er och verkligen greppar hur vi har det.

Sam frågade varför vi fick blommor. ” Tja, vi har haft det lite tufft ett tag med skolan när det gäller er båda” svarade jag. ” Våddå tufft? Den enda som verkar tycka det här med skolan är jobbigt är du mamma. Jag bryr mig inte”  
Nej min älskade son. Du vet inte vilka tuffa strider jag har för din skull. Skall jag berätta vad de anser? Att du skall flytta ifrån oss därför din asperger gör att du fungerar helt utanför alla givna ramar och mallar i skolans värld?

Nu mina fina skall jag göra Budapest rulle för första gången. En önskan ifrån dagens födelsedagsbarn. Vi blir väldigt få kring fikabordet. ”Bara” Ohana och min fina mamma som kommer. Förhoppningsvis Juniors bästis. Men likväl skall det vara riktigt gott på fikabordet.

Vi har ju verkligen något att fira.
Dessutom så firar jag och My Love 17 år som ett par precis idag ( Jo på vår 5 års dag blev vi föräldrar )
Bara en sån sak.

 

 

Mamma Z

 

Read Full Post »

Older Posts »