![IMG_4966[1]](https://meusohana.files.wordpress.com/2013/01/img_49661.jpg)
‘
Junior har börjat äta Ritalin för en vecka sedan. Känner att han blir hjälpt av det i skolan. Skärpt. Fokuserad. Uthållig.
Samtidigt som biverkningarna börjar ta rejäl fart nu. Idag mår han så illa att han inte fixar skolan. Jag hinner tänka att han kanske fixar halvdag, men får inte tag i skolans personal på morgonen för att förhandla fram det.
Men han blir besviken på mig som inte tror han fullt ut att han ÄR sjuk. Att han inte ORKAR skola.
Inte alls.
Jag känner pressen ifrån allt för många håll nu. Hur andra tycker och tänker att jag BÖR vara i min mamma roll. Hur jag skall förhålla mig till barnens diagnoser. Vilka krav som är rimliga. ”Om du bara gör si eller så så blir det bra”
Allt bara står mig upp i halsen just nu. Faktiskt.
Jag får ont i hjärtat när jag sjukanmäler han till skolan. Vad fan skall de tro nu då? När Sam började likadant i klass sex vid denna tidpunkt. Då han faktiskt inte orkade mer. När utmattningen var nära ruinens brant?
Hur pratas det om mig igen? ” Ja se där. Vad är det vi säger. Hon kan inte förmå sina barn till skolan längre.”
Tänk om jag visste att de istället sade. ” Fan vad bra kämpat genom alla år. Blod, svett och tårar. Vi förstår att det är tufft. Vi litar fullt ut på omdömet att Junior ÄR SJUK idag och inte kommer därför medicinen gått så hårt fram.”
Vem kan jag lita på numera? Vem är min allierade? Som ser den sida som jag gör? Vilka är de som står på andra sidan och dömer mig? Pekar med hela handen. ” Titta där är den misslyckade mamman”
Junior har för hög frånvaro i skolan. Jag vet. Men jag vet också vad det beror på. Kallas för depression och add. Add:n kan förklara hans låga tröskel när det gäller att motivera sig. Samla kraft. Förmå sig att göra något som bär emot så.
Gud som jag längtar efter det där privata samtalet med hjärnforskaren på barn som mina. Som kan ge sina hypoteser. Det som hans forskning kommit fram till. Stressen som våra barn med adhd/add utsätts för och vad det ger för resultat. Hur det yttrar sig. Och hur lite stress som behövs för att utlösa det som inte ses med så blida ögon av andra.
Sen känner jag så här. Tänk om forskningen påvisar en sak som är av stor vikt för barn som mina. Om sedan beslutande politiker och skolmyndigheter skiter i det då?
Hur många fler barn skall falla? Hur många fler mammor skall känna sig urusla. Värdelösa.
När vi hela tiden igentergligen gjort det som var rätt för våra barn?
‘
![IMG_4346[1]](https://meusohana.files.wordpress.com/2012/12/img_43461.jpg)
Mamma Z
*
J
Gaahhh…. Sitter på lokala fiket å gråter efter att ha läst ditt inlägg….blir så arg, ledsen å frustrerad över att det är på det här viset…för våra underbara ungar å för deras föräldrar som krigar sig sjuka för att få någon form av hjälp, stöd, förståelse å rättvisa…vårt älskade knytte är bara 5 men ska till sommaren lämna förskolan där man sedan 1:à dagen lyssnat, känt in, reflekterat, agerat, stöttat, tröstat, puschat, misslyckats, gjort om, gjort rätt, hjälpt till med att skapa sammanhang och delaktighet för knyttet, tagit ansvar fullt ut för att föratt T ska ges möjligheten att utvecklas, känna tillit å trygghet osv…. Är livrädd för hur det ska bli i skolans brutala värld, där alla de saker som förväntas av en är just sånt som är svårigheterna…;-(. Försökt förbereda skolan men känslan vi prackats på är att det nog ordnar sig… Vad är det då för magiskt som skall hända över sommaren 2013??? Tänker skolan att diagnosen ”svår AD/HD” kommer att blekna i solgasset? Förlåt… Nu fick du många av mina tankar i knät… Tack för att du delar med dig…. Stora kramar mammaTanya
Skriv ni också! Era reflektioner och tankar! Är ju det som levandegör denna blogg ännumer! Jättebra att du berättar hur ni har det. Så glad att det gått bra för er lilla prins bara hoppas att lyhördheten finns kvar ett tag till!
men fy farao .det är inte alls okej. Du är ingen dålig mamma. Du gör allt i din makt för dina barn.
Nu är det bara min känsla jag går på. Jag vet att jag är en bra mamma. Det är bara känslan av vad andra tycker..
Ingen mamma som kämpar för sina barn är en dålig mamma….inte du och inte någon annan….du som dessutom kämpar för att alla andra barn ska få det bättre gör ju allt du kan…
Tack du fina. Läs kommentaren ovan ❤
Det är inte klokt att du blir misstrodd så som du har kämpat. Det är du som vet vad som är bäst för dina barn.
Jag blir misstrodd på fel grunder har jag en känsla av. Och det är så lätt att tycka när man inte lever i det och får hela bilden..och när jag inte vet vem som tycker vad känns det bara så jobbigt.
Jag har stort förtroende för juniors lärare. Och de är alla jättebra med honom. Men skolan är så mycket större än bara dessa lärare..