Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

IMG_5733[1]

 

 

Här lunkar livet på i sin gilla gång. Jag och My Love jobbar omlott som vanligt. Ingen skola som stressar Junior när det är lov. Katterna som förgyller våra liv. Lite status que. Livet satt på paus i väntan på något.
Stunder att hämta andan på. Behövs massvis av dem.

Det händer roliga saker kring Kung Över Livet som gör att jag bara jublar högt här i kökssoffan när det når mig vilka vi når ut till. Men jag kan ännu inte säga något. Mer än att jag är vansinnigt tacksam för vad jag drog igång. Vad andra nu gör tillsammans med mig. För jag är långt ifrån ensam.
När jag läste veckorapporten för förra veckans aktivitet på facebook blir man bara så. Ja. Tacksam. Vansinnigt.
Snacka om att  det behövs det vi gör. Annars skulle vi aldrig få det här engagemanget. Spridningen.

Nästan 100 000 pers. Tänker bara hur mycket folk det ryms i en fullsatt bio salong. Undrar hur många biosalonger som fått veta om oss nu??

 

 

IMG_5722[1]
KRAM MAMMA Z

*

 

 

Annonser

Read Full Post »

IMG_5704[1]Så fin tavla som idolen signerade sist vi träffade henne
Junior har träffat henne fyra gånger

Tänk. För 30 år sedan kom hon i mitt liv. Denna fantastiska sångfågel som berikat mitt liv på så många vis.
Idag är det exakt 30 år sedan hon sjöng FRÄMLING  och jag fattar inte vart tid tar vägen. Visserligen är jag inte 13 år länge, men man minns ändå den här kvällen så klar.
Och jag har så många minnen kring denna kvinna genom tid. Framför allt under de 5 år som Junior blev så förtjust i hennes musik att vi såg alla hennes konserter i Stockholm och en i Dalhalla. Och han bara bodde i tröjor med Carola. Som mest hade han 14 om jag inte missminner mig.

Såklart att pojken med guldlockarna blev retad i skolan i omgångar. Hur bra skolan attackerade mobbningen och hur stark han själv var. ” Jag tänker minsann ha mina tröjor på mig för JAG tycker om dem och bryr mig inte om vad andra säger”  Även Sam och hans kompisar bildade ett livgarde åt Junior på rasterna och jagade de som vågade yttra något negativt åt Carolakillen.

Kan tänka mig att hon ger sig ut på en 30 årig jubileums konsert och då tänker jag iallafall gå. Tänk att vissa personer kan berörda en så. Att musik kan förmedla så mycket. Och mycket av det hon gjort har gett mig styrka och ork. Faktiskt. Sökande som jag är efter något, min egna religion så har många av de texter hon sjungit in berört mig.

Och jodå. Jag har träffat henne själv innan alla möten som blev via Junior. För snart tio år sedan.  Hon fick lov att sitta på en pall när jag stod bredvid så vi blev jämn långa på kortet *ler*

IMG_5703[2]
Kramen mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5678[1]

Jag räknade ut att jag lagt ner över 2 500 kr ur egen ficka på Kung Över Livet. Att allt jag gjort för denna förening varit helt ideellt.
Inte ett kvitto har jag skickat till vår kassör och krävt pengar av vår förening.
Såklart att mitt sparkonto blivit mindre. Mina ”fickpengar” som jag annars brukar vilja ta tex för att inreda hemmet med.
Nu får man tänka om. Prioritera annat.
Vet inte ens om jag har råd att gå ut med jobbarkompisarna att äta nästa vecka. Måste spara pengarna. För Ohanas skull och det som kostar för killarnas väl och ve. För min förening som jag satsar så stort på.

De 50 bidrag som får flest röster hos Jotex tävling blir granskade av en Jury. De utser 3 vinnare. Och jag är glad om jag bara får ett presentkort som 3:e pris!
Så, vill ni stödja mig med lite tur? Har tom gett rummet en KÖL känsla, då det går i KÖL färgen som är lilarosa..

Ett enkelt klick HÄR och ni har röstat på mig! Men ni måste så klart trycka på Rösta knappen på Jotex sida först!!

IMG_5666[1]

Diablo gjorde mig riktigt orolig idag. Han var ute ifrån halv sju igår morse och kom först hem idag efter lunch. Rackans katt. Han är ju en del av Ohana nu och såklart man bryr sig och ängslas.
Fina katten då. Han hade väl fått upp ett spår av någon hona och följt med henne hem.

Junior har haft LAN i nätterna två här hemma igen. Den här gången blev de ”bara” 3 grabbar, men verkar haft skoj ändå. Härligt att höra hans skratt med vännerna. Att han lever upp så. Han behöver det mer än någonsin nu.

Kom ihåg att rösta nu!
Junior är den som lider mest av vårt hem och att det inte inreds tillräckligt med ”fina”saker. * Ler* en riktigt livsnjutare det där. Lyx och flärd vill han ha!

 

IMG_4346[1]

Kramen mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5637[1]

Längtar. Längtar med stort L. Stunderna på balkongen. Mina egna. När huset sover och dagen har kommit med en vacker morgon. Fågelsång. Småkylig.  Bara just den stunden betyder så stort för mig. Har gjort sedan den dagen vi flyttade in. Fast då hade jag små killar som var med mig. 2 och 4 år. Nu när man lägger på tio år kanske man får ut dem vid något tillfälle, men de stunderna känns lika sällsynta som en solförmörkelse.

Nu är jag less på vinter. Har varit länge. Det är inte mitt rätta element. Inte alls. Killarna känner likadant. Sam längtar ut till skogen. Junior är mer i den sökande fasen vad man gör ute när man börjar vara tonåring.

Jag förstår de som åker utomlands i februari. De som har råd och kan. Avis. Jo visst tusan är jag det.
Ändå har vi bokat in två resor som jag ser framemot. Inte till varmare nejder. Vi håller oss i Sveriges gränser. Får räkna med regn. Rusk. Och 15 grader som varmast. Men jag vill åka redan nu.
v 24 åker Ohana till Gotland innan alla andra ger sig ut på semester. Veckan som erfarenheten talat om fungerar bäst.
Vi har en hel ö att upptäcka då vi inte varit där tidigare. Och jag har massvis med vackra vyer att fotografera.

Sista helgen i Augusti tar jag med mig fina vännerna till Klippornas rike ( jojo mitt älskade Hunnebostrand ) och vi skall fiska hummer. Vännerna som vi alltid brukar åka på fiskesemester med och som Sam är så trygg med. Nu skall de också få upptäcka den plats på jorden som för mig är den vackraste.

IMG_5638[1]Min vy från balkongen

Undrar om längtan är ett sätt att fly. Nu när det varit som att gå milslångt i sirap. Man bara vill bort i från allt. Bara få vara. Bekymmersfri för några andetag.
Har så mycket att ta tag i nu. så mycket som kommer ifatt när värsta pressen och stressen kring Sam har lagt sig. Så mycket som är undan lagt till framtiden. Som jag helt enkelt inte orkat tagit tag i.

Förhållandet har halkat efter så mycket. Fått stryka på foten rejält. Det som vi en gång hade börjar vi tappa. På bekostnad av det liv vi lever. Det har varit så påfrestande på många sätt under lång tid att man undrar hur ett äktenskap skall överleva det gång på gång på gång.
På ett sätt känns det som att vi lever ett parallell liv då vi går om varandra så mycket. En hel ledig helg ihop på tio veckor. Max en hel ledig dag i månaden. Av veckans sju dagar går vi om varandra minst fyra. Och när vi väl ses är det så mycket praktiskt snack, att man bit för bit glider ifrån det andra.
Jag har så lätt att gå igång på småsaker med när det gäller oss två. Känner att kan det inte vara en fredad zon där det bara fungerar friktionsfritt? Skulle aldrig gå igång såsom jag gör om det övriga livet såg rätt så ”normalt” ut.

Kom och ta mig långt härifrån. Till sommar och sol. En dag som är helt bekymmersfri.

IMG_5636[1]

Kramen Mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5622[1]

 

Bara att inse. Resan är lång ännu. Riktigt lång. Men jag behöver inte oroas såsom jag gjort tidigare. För alla berörda vet numera att vi gör det vi kan och mer änså.
Slut är tiderna på misstänksamheten. Tvivlen på det vi gör. Att det är vi som felar. Alla kort är lagda på bordet och alla har synat. Felet ligger inte hos oss. Inte i fallet när det gäller någon av våra barn.

Det som hänt och händer våra två barn som är frånvarande i skolan har sin orsak och verkan. En kombination av för lite kunskap, inte rätt uppbackning i tid, inte rätt förståelse och en funktionsnedsättning mitt i allt.
Sam har adhd och asperger. Junior sin add och något mer vi i nuläget inte vet vad det är.

Det som hände Junior idag gör att både vi och bup kliar oss förbryllat i huvudet. Har våra aningar, men inga klara svar. Han dalar. Det går utför. Än. Djupare och djupare. Vi står där med våra skyddsnät runtomkring. Beredda utifall han faller allt för djupt. Men det gäller att förebygga att så inte händer.  Själv kan han inte sätta riktigt ord på det. Han bara vet att det känns väldigt fel i kroppen och vissa situationer.
Hade bra samtal med bup idag. Likaså med Juniors läkare, så nu skall vi prova en medicin som tar sina veckor på sig att verka och hoppas att det som tillkommit nu backar. Försvinner för gott.

IMG_5610[1]Dolan matplanerar med mig i bästa kokboken ever, Monica Ahlbergs senaste


Det gäller att ta djupa andetag nu. Igen. Livet. Denna ständiga resa. Ständigt i förändring. Framåt. Vidare. Snårig och full med tistlar och brännässlor. Men jag är härdad. På något vis. Fast kan man bli det? När det gäller det käraste man har.
Hjärtat har börjat värka igen.  Kärlkrampen. Undrar ännu en gång hur farlig den är för mig. Attans attans men är inte ett dugg förvånad heller. Allt kommer väl efter nu. När pressen släpper. När nya utmaningar kommer hela tiden. Slag efter slag.

Imorgon går Junior på sportlov. Det börjar med lan igen. Nätterna två. Klart man ställer upp när han så gärna vill. När han känner glädje med något. Två kompisar kommer över.
Själv har jag en jobbarhelg framför mig på sjukhuset. Såvida jag inte själv blir patient. För det har hänt förr. Både på arbetstid och med blåljus.
Allt på bekostnad av vad man får utstå i egenskap av mamma till dessa älskvärda ungar.
Tänk den dagen då man slipper strida och kriga för deras skull.

När allt är lika självklart som att solen går upp varje morgon.

 

IMG_5572[1]

 

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5541[1]

Om alla kring våra barn och ungdomar som inte går i skolan hade den uppbackning och förståelse för deras problematik såsom Sams underbara läkare har. vilken önskedröm. Snudd på utopi.
Jag är så ödmjuk för läkarens klarsynta sätt. Det objektiva. När han höll i nätverksmötet igår så var förståelsen nästintill densamma hos de närvarande. Somliga hade fått backa i sina synpunkter om vad som var det bästa för Sam. Omvärderat sig. Att flytta på detta barn till en annan familj för att de skulle ha fastare ramar än vi. Att det var det som var felet. Inte en antydan om det längre. Inte en viskning.

Läkaren förklarade mycket bra. Förtydligare. Förenklade. Påvisade hur Sam fungerar. Hur hans diagnoser gör det. Varför stegen till skolan inte går att ta. Och vad vi kan göra, vi som finns runt om honom.

Vi måste möta honom på hans nivå. Där han befinner sig. Det som intresserar honom. Vi kan inte tvinga på en modell som passar de flesta av eleverna. Vi måste se utanför skolans givna ramar. Utanför systemet. Vad är Sam intresserad av? Vad går att ta vara på? Utveckla? Först där kan skolan möta honom och han köper det förhoppningsvis först då.
När lärandet gör nytta för honom.

IMG_5533[1]

 

Bara Sam får de verktyg han behöver. Så kan han lyckas stort. Läkaren är helt övertygad. Fast det blir att ske på Sams premisser. Inte tvärt om.
” Vi måste möta individen på den nivå den är, inte försöka förmå den att möta oss där vi befinner oss”

Vi fick beröm där vi satt. Stor klapp på axeln av Sams läkare. Där han sannerligen poängterade att det var tack vare oss föräldrar som Sam mådde så bra, trotts att han ”bara” är hemma. Att vi gjort ett enormt bra jobb med honom. Och att det var hemma hos oss han skulle fortsätta vara. 1-0 till oss. Faktiskt. Efter alla helvetes veckor och månader av vånda. Oro. Misstänksamhet mot allt och alla. Att det var hos oss felet låg. Nej.

Felet ligger i det som kallas normer. Det som anses vara normalt. Hur vissa individer faktiskt inte passar in där. Och det sker o human hantering kring det på sina ställen. Vi föräldrar håller i oss lika hårt som de som förliste på Titanic gjorde invid relingen. Vi försvarar oss och våra barn. Varför? Varför måste vi göra det när det är så uppenbart. Så solklart att så mycket beror på fel uppbackning och förståelse ifrån skolan ifrån början. Att så mycket blev fel utmed vägen. Att eleverna tillslut blir hemma.

1köölasfö

När mötet är slut. När kartan är lagd. När ingen längre tittar på oss med anklagande ögon. Då berättar jag om Kung Över Livet. Vad vi dragit igång, vi föräldrar som vet hur det är när samhället inte förstår varken vår sits eller våra barn. Att jag för en vecka sedan pratade med Sveriges ledande barnforskare på hjärnan om barn som våra. Att det saknas kunskap än om dem. Och när kunskap saknas så kan det gå så snett som det gjorde för Sam.
Jag sticker åt dem varsin broschyr om KÖL. Nu får de tycka vad de vill om det.
Och jag känner mig så stolt över den resa jag gjort med Sam. Det jag gjort för denna fina kille. Allt och lite till. Och nu har min frustration över hans sits genererat i något som kan bli större än jag anar kanhända.

Sam kommer att få prova hem undervisning igen. Mycket kvarstår än att rodda. Förbereda. Inse att det behövs massvis med tålamod. Han har varit utan undervisning i snart ett år. Klart att det inte går som önskat först kanhända. Eller också blir det bara bra ifrån start.

Livet ja. Livet som är så övermäktigt mellan varven.
Men fasiken att vi idag står här som segrare efter allt.

IMG_3044[1]

Mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5510[1]

 

Måndag morgon. Jag får hjälpa han på med kläderna. Han vill inte. Det är som att skicka ett djur till slakt. Jag får förmana. Tjata. Putta på han. Fysiskt lyfta han ur soffan för att förmå han så småningom att ta stegen ut till bilen. Där han sitter ihopkrupen. Säger inte ett ord till mig fast jag pratar på. Försöker förvilla. Försöker vända det negativa humöret. De svarta tankarna.

Vi blir kvar på skolans parkering i den silvergråa combin. Som så många gånger förr nu. Det är som att sätta en snara runt halsen på honom. Ser ut som om man håller på att kväva det mest älskade man har. Det går bara inte. Stegen in till skolan. Till kunskapen. Till framtiden. Till lärarna som förstår så bra och möter upp så rätt.

Fan fan fan. Vart är det på väg med pojken med de blåaste ögon jag vet? Hur kan jag hjälpa mer än vad jag redan gör?
Han hatar omställningen säger han. Ifrån helgen som bara är skoj med kompisarna på nätet. Så kraschlandar han i verkligheten på måndag morgon. Allvaret. Tyngden som det innebär. Han fixar inte omställningen. Haft svårt för det länge och det verkar bara bli värre. 5 dagar av skola. Det är som att plocka ner solen ifrån himlen.

IMG_5516[1]

Idag har vi jättemötet jag tidigare bävat så inför. Nu gör jag det inte. Jag är så stark i min tro nu på hur vi hanterat Sam och hur närmsta framtiden kommer att se ut. Så många samtal jag haft med viktiga personer.
Men att vara förälder i denna sits är ingen hit. Man känner sig bra liten. Det gäller att ha massvis med skinn på näsan. För man blir ifrågasatt. Det har vi ju märkt. Och har vi som nu barn nummer två som mer och mer börjar att vara hemma ifrån skolan, självklart blir vi synad då i sömmarna än värre. För då måste väl felet ligga hos oss? Anser några eller flertalet?

När det onda sitter i själen. När funktionshindret sätter sig på tvären och inte gör att vissa barn passar in i mallen. Det som anses vara normalt. När de inte presterar såsom våra Svenska lagar säger. När det inte tillåts något annat. Ja då är det inte lätt för varken barn eller föräldrar.

Tur som sjutton att jag fick energiboost med fina vännen på Åsby trädgård igår. Att mamma är hemma och mår efter omständigheterna bra. Att svärföräldrarna åkte nästan 40 mil så jag kunde jobba mitt pass i helgen och slippa förlora så mycket pengar.
Allt detta gör mig stark idag. En annan dag hade jag legat i soffan och bara tokgrinat.

Men jag har så mycket kött på benen idag. Så många som stöttar upp mig. Som står på min sida. På mina barns sida.
Soc. Habiliteringen. Sams läkare. Forskarna jag träffade förra veckan med Hugo Lagerkrantz i spetsen. När vi pratade om vår utsatta sits som föräldrar därför forskningen inte kommit längre och kan påtala orsaker. Förebygga så att det inte går så långt som för mina killar.

Idag är jag stark. Jävligt mycket.

IMG_4726[1]

Jag går genom eld för er skull

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Older Posts »