Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

IMG_5733[1]

 

 

Här lunkar livet på i sin gilla gång. Jag och My Love jobbar omlott som vanligt. Ingen skola som stressar Junior när det är lov. Katterna som förgyller våra liv. Lite status que. Livet satt på paus i väntan på något.
Stunder att hämta andan på. Behövs massvis av dem.

Det händer roliga saker kring Kung Över Livet som gör att jag bara jublar högt här i kökssoffan när det når mig vilka vi når ut till. Men jag kan ännu inte säga något. Mer än att jag är vansinnigt tacksam för vad jag drog igång. Vad andra nu gör tillsammans med mig. För jag är långt ifrån ensam.
När jag läste veckorapporten för förra veckans aktivitet på facebook blir man bara så. Ja. Tacksam. Vansinnigt.
Snacka om att  det behövs det vi gör. Annars skulle vi aldrig få det här engagemanget. Spridningen.

Nästan 100 000 pers. Tänker bara hur mycket folk det ryms i en fullsatt bio salong. Undrar hur många biosalonger som fått veta om oss nu??

 

 

IMG_5722[1]
KRAM MAMMA Z

*

 

 

Read Full Post »

IMG_5704[1]Så fin tavla som idolen signerade sist vi träffade henne
Junior har träffat henne fyra gånger

Tänk. För 30 år sedan kom hon i mitt liv. Denna fantastiska sångfågel som berikat mitt liv på så många vis.
Idag är det exakt 30 år sedan hon sjöng FRÄMLING  och jag fattar inte vart tid tar vägen. Visserligen är jag inte 13 år länge, men man minns ändå den här kvällen så klar.
Och jag har så många minnen kring denna kvinna genom tid. Framför allt under de 5 år som Junior blev så förtjust i hennes musik att vi såg alla hennes konserter i Stockholm och en i Dalhalla. Och han bara bodde i tröjor med Carola. Som mest hade han 14 om jag inte missminner mig.

Såklart att pojken med guldlockarna blev retad i skolan i omgångar. Hur bra skolan attackerade mobbningen och hur stark han själv var. ” Jag tänker minsann ha mina tröjor på mig för JAG tycker om dem och bryr mig inte om vad andra säger”  Även Sam och hans kompisar bildade ett livgarde åt Junior på rasterna och jagade de som vågade yttra något negativt åt Carolakillen.

Kan tänka mig att hon ger sig ut på en 30 årig jubileums konsert och då tänker jag iallafall gå. Tänk att vissa personer kan berörda en så. Att musik kan förmedla så mycket. Och mycket av det hon gjort har gett mig styrka och ork. Faktiskt. Sökande som jag är efter något, min egna religion så har många av de texter hon sjungit in berört mig.

Och jodå. Jag har träffat henne själv innan alla möten som blev via Junior. För snart tio år sedan.  Hon fick lov att sitta på en pall när jag stod bredvid så vi blev jämn långa på kortet *ler*

IMG_5703[2]
Kramen mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5678[1]

Jag räknade ut att jag lagt ner över 2 500 kr ur egen ficka på Kung Över Livet. Att allt jag gjort för denna förening varit helt ideellt.
Inte ett kvitto har jag skickat till vår kassör och krävt pengar av vår förening.
Såklart att mitt sparkonto blivit mindre. Mina ”fickpengar” som jag annars brukar vilja ta tex för att inreda hemmet med.
Nu får man tänka om. Prioritera annat.
Vet inte ens om jag har råd att gå ut med jobbarkompisarna att äta nästa vecka. Måste spara pengarna. För Ohanas skull och det som kostar för killarnas väl och ve. För min förening som jag satsar så stort på.

De 50 bidrag som får flest röster hos Jotex tävling blir granskade av en Jury. De utser 3 vinnare. Och jag är glad om jag bara får ett presentkort som 3:e pris!
Så, vill ni stödja mig med lite tur? Har tom gett rummet en KÖL känsla, då det går i KÖL färgen som är lilarosa..

Ett enkelt klick HÄR och ni har röstat på mig! Men ni måste så klart trycka på Rösta knappen på Jotex sida först!!

IMG_5666[1]

Diablo gjorde mig riktigt orolig idag. Han var ute ifrån halv sju igår morse och kom först hem idag efter lunch. Rackans katt. Han är ju en del av Ohana nu och såklart man bryr sig och ängslas.
Fina katten då. Han hade väl fått upp ett spår av någon hona och följt med henne hem.

Junior har haft LAN i nätterna två här hemma igen. Den här gången blev de ”bara” 3 grabbar, men verkar haft skoj ändå. Härligt att höra hans skratt med vännerna. Att han lever upp så. Han behöver det mer än någonsin nu.

Kom ihåg att rösta nu!
Junior är den som lider mest av vårt hem och att det inte inreds tillräckligt med ”fina”saker. * Ler* en riktigt livsnjutare det där. Lyx och flärd vill han ha!

 

IMG_4346[1]

Kramen mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5637[1]

Längtar. Längtar med stort L. Stunderna på balkongen. Mina egna. När huset sover och dagen har kommit med en vacker morgon. Fågelsång. Småkylig.  Bara just den stunden betyder så stort för mig. Har gjort sedan den dagen vi flyttade in. Fast då hade jag små killar som var med mig. 2 och 4 år. Nu när man lägger på tio år kanske man får ut dem vid något tillfälle, men de stunderna känns lika sällsynta som en solförmörkelse.

Nu är jag less på vinter. Har varit länge. Det är inte mitt rätta element. Inte alls. Killarna känner likadant. Sam längtar ut till skogen. Junior är mer i den sökande fasen vad man gör ute när man börjar vara tonåring.

Jag förstår de som åker utomlands i februari. De som har råd och kan. Avis. Jo visst tusan är jag det.
Ändå har vi bokat in två resor som jag ser framemot. Inte till varmare nejder. Vi håller oss i Sveriges gränser. Får räkna med regn. Rusk. Och 15 grader som varmast. Men jag vill åka redan nu.
v 24 åker Ohana till Gotland innan alla andra ger sig ut på semester. Veckan som erfarenheten talat om fungerar bäst.
Vi har en hel ö att upptäcka då vi inte varit där tidigare. Och jag har massvis med vackra vyer att fotografera.

Sista helgen i Augusti tar jag med mig fina vännerna till Klippornas rike ( jojo mitt älskade Hunnebostrand ) och vi skall fiska hummer. Vännerna som vi alltid brukar åka på fiskesemester med och som Sam är så trygg med. Nu skall de också få upptäcka den plats på jorden som för mig är den vackraste.

IMG_5638[1]Min vy från balkongen

Undrar om längtan är ett sätt att fly. Nu när det varit som att gå milslångt i sirap. Man bara vill bort i från allt. Bara få vara. Bekymmersfri för några andetag.
Har så mycket att ta tag i nu. så mycket som kommer ifatt när värsta pressen och stressen kring Sam har lagt sig. Så mycket som är undan lagt till framtiden. Som jag helt enkelt inte orkat tagit tag i.

Förhållandet har halkat efter så mycket. Fått stryka på foten rejält. Det som vi en gång hade börjar vi tappa. På bekostnad av det liv vi lever. Det har varit så påfrestande på många sätt under lång tid att man undrar hur ett äktenskap skall överleva det gång på gång på gång.
På ett sätt känns det som att vi lever ett parallell liv då vi går om varandra så mycket. En hel ledig helg ihop på tio veckor. Max en hel ledig dag i månaden. Av veckans sju dagar går vi om varandra minst fyra. Och när vi väl ses är det så mycket praktiskt snack, att man bit för bit glider ifrån det andra.
Jag har så lätt att gå igång på småsaker med när det gäller oss två. Känner att kan det inte vara en fredad zon där det bara fungerar friktionsfritt? Skulle aldrig gå igång såsom jag gör om det övriga livet såg rätt så ”normalt” ut.

Kom och ta mig långt härifrån. Till sommar och sol. En dag som är helt bekymmersfri.

IMG_5636[1]

Kramen Mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5622[1]

 

Bara att inse. Resan är lång ännu. Riktigt lång. Men jag behöver inte oroas såsom jag gjort tidigare. För alla berörda vet numera att vi gör det vi kan och mer änså.
Slut är tiderna på misstänksamheten. Tvivlen på det vi gör. Att det är vi som felar. Alla kort är lagda på bordet och alla har synat. Felet ligger inte hos oss. Inte i fallet när det gäller någon av våra barn.

Det som hänt och händer våra två barn som är frånvarande i skolan har sin orsak och verkan. En kombination av för lite kunskap, inte rätt uppbackning i tid, inte rätt förståelse och en funktionsnedsättning mitt i allt.
Sam har adhd och asperger. Junior sin add och något mer vi i nuläget inte vet vad det är.

Det som hände Junior idag gör att både vi och bup kliar oss förbryllat i huvudet. Har våra aningar, men inga klara svar. Han dalar. Det går utför. Än. Djupare och djupare. Vi står där med våra skyddsnät runtomkring. Beredda utifall han faller allt för djupt. Men det gäller att förebygga att så inte händer.  Själv kan han inte sätta riktigt ord på det. Han bara vet att det känns väldigt fel i kroppen och vissa situationer.
Hade bra samtal med bup idag. Likaså med Juniors läkare, så nu skall vi prova en medicin som tar sina veckor på sig att verka och hoppas att det som tillkommit nu backar. Försvinner för gott.

IMG_5610[1]Dolan matplanerar med mig i bästa kokboken ever, Monica Ahlbergs senaste


Det gäller att ta djupa andetag nu. Igen. Livet. Denna ständiga resa. Ständigt i förändring. Framåt. Vidare. Snårig och full med tistlar och brännässlor. Men jag är härdad. På något vis. Fast kan man bli det? När det gäller det käraste man har.
Hjärtat har börjat värka igen.  Kärlkrampen. Undrar ännu en gång hur farlig den är för mig. Attans attans men är inte ett dugg förvånad heller. Allt kommer väl efter nu. När pressen släpper. När nya utmaningar kommer hela tiden. Slag efter slag.

Imorgon går Junior på sportlov. Det börjar med lan igen. Nätterna två. Klart man ställer upp när han så gärna vill. När han känner glädje med något. Två kompisar kommer över.
Själv har jag en jobbarhelg framför mig på sjukhuset. Såvida jag inte själv blir patient. För det har hänt förr. Både på arbetstid och med blåljus.
Allt på bekostnad av vad man får utstå i egenskap av mamma till dessa älskvärda ungar.
Tänk den dagen då man slipper strida och kriga för deras skull.

När allt är lika självklart som att solen går upp varje morgon.

 

IMG_5572[1]

 

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5541[1]

Om alla kring våra barn och ungdomar som inte går i skolan hade den uppbackning och förståelse för deras problematik såsom Sams underbara läkare har. vilken önskedröm. Snudd på utopi.
Jag är så ödmjuk för läkarens klarsynta sätt. Det objektiva. När han höll i nätverksmötet igår så var förståelsen nästintill densamma hos de närvarande. Somliga hade fått backa i sina synpunkter om vad som var det bästa för Sam. Omvärderat sig. Att flytta på detta barn till en annan familj för att de skulle ha fastare ramar än vi. Att det var det som var felet. Inte en antydan om det längre. Inte en viskning.

Läkaren förklarade mycket bra. Förtydligare. Förenklade. Påvisade hur Sam fungerar. Hur hans diagnoser gör det. Varför stegen till skolan inte går att ta. Och vad vi kan göra, vi som finns runt om honom.

Vi måste möta honom på hans nivå. Där han befinner sig. Det som intresserar honom. Vi kan inte tvinga på en modell som passar de flesta av eleverna. Vi måste se utanför skolans givna ramar. Utanför systemet. Vad är Sam intresserad av? Vad går att ta vara på? Utveckla? Först där kan skolan möta honom och han köper det förhoppningsvis först då.
När lärandet gör nytta för honom.

IMG_5533[1]

 

Bara Sam får de verktyg han behöver. Så kan han lyckas stort. Läkaren är helt övertygad. Fast det blir att ske på Sams premisser. Inte tvärt om.
” Vi måste möta individen på den nivå den är, inte försöka förmå den att möta oss där vi befinner oss”

Vi fick beröm där vi satt. Stor klapp på axeln av Sams läkare. Där han sannerligen poängterade att det var tack vare oss föräldrar som Sam mådde så bra, trotts att han ”bara” är hemma. Att vi gjort ett enormt bra jobb med honom. Och att det var hemma hos oss han skulle fortsätta vara. 1-0 till oss. Faktiskt. Efter alla helvetes veckor och månader av vånda. Oro. Misstänksamhet mot allt och alla. Att det var hos oss felet låg. Nej.

Felet ligger i det som kallas normer. Det som anses vara normalt. Hur vissa individer faktiskt inte passar in där. Och det sker o human hantering kring det på sina ställen. Vi föräldrar håller i oss lika hårt som de som förliste på Titanic gjorde invid relingen. Vi försvarar oss och våra barn. Varför? Varför måste vi göra det när det är så uppenbart. Så solklart att så mycket beror på fel uppbackning och förståelse ifrån skolan ifrån början. Att så mycket blev fel utmed vägen. Att eleverna tillslut blir hemma.

1köölasfö

När mötet är slut. När kartan är lagd. När ingen längre tittar på oss med anklagande ögon. Då berättar jag om Kung Över Livet. Vad vi dragit igång, vi föräldrar som vet hur det är när samhället inte förstår varken vår sits eller våra barn. Att jag för en vecka sedan pratade med Sveriges ledande barnforskare på hjärnan om barn som våra. Att det saknas kunskap än om dem. Och när kunskap saknas så kan det gå så snett som det gjorde för Sam.
Jag sticker åt dem varsin broschyr om KÖL. Nu får de tycka vad de vill om det.
Och jag känner mig så stolt över den resa jag gjort med Sam. Det jag gjort för denna fina kille. Allt och lite till. Och nu har min frustration över hans sits genererat i något som kan bli större än jag anar kanhända.

Sam kommer att få prova hem undervisning igen. Mycket kvarstår än att rodda. Förbereda. Inse att det behövs massvis med tålamod. Han har varit utan undervisning i snart ett år. Klart att det inte går som önskat först kanhända. Eller också blir det bara bra ifrån start.

Livet ja. Livet som är så övermäktigt mellan varven.
Men fasiken att vi idag står här som segrare efter allt.

IMG_3044[1]

Mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5510[1]

 

Måndag morgon. Jag får hjälpa han på med kläderna. Han vill inte. Det är som att skicka ett djur till slakt. Jag får förmana. Tjata. Putta på han. Fysiskt lyfta han ur soffan för att förmå han så småningom att ta stegen ut till bilen. Där han sitter ihopkrupen. Säger inte ett ord till mig fast jag pratar på. Försöker förvilla. Försöker vända det negativa humöret. De svarta tankarna.

Vi blir kvar på skolans parkering i den silvergråa combin. Som så många gånger förr nu. Det är som att sätta en snara runt halsen på honom. Ser ut som om man håller på att kväva det mest älskade man har. Det går bara inte. Stegen in till skolan. Till kunskapen. Till framtiden. Till lärarna som förstår så bra och möter upp så rätt.

Fan fan fan. Vart är det på väg med pojken med de blåaste ögon jag vet? Hur kan jag hjälpa mer än vad jag redan gör?
Han hatar omställningen säger han. Ifrån helgen som bara är skoj med kompisarna på nätet. Så kraschlandar han i verkligheten på måndag morgon. Allvaret. Tyngden som det innebär. Han fixar inte omställningen. Haft svårt för det länge och det verkar bara bli värre. 5 dagar av skola. Det är som att plocka ner solen ifrån himlen.

IMG_5516[1]

Idag har vi jättemötet jag tidigare bävat så inför. Nu gör jag det inte. Jag är så stark i min tro nu på hur vi hanterat Sam och hur närmsta framtiden kommer att se ut. Så många samtal jag haft med viktiga personer.
Men att vara förälder i denna sits är ingen hit. Man känner sig bra liten. Det gäller att ha massvis med skinn på näsan. För man blir ifrågasatt. Det har vi ju märkt. Och har vi som nu barn nummer två som mer och mer börjar att vara hemma ifrån skolan, självklart blir vi synad då i sömmarna än värre. För då måste väl felet ligga hos oss? Anser några eller flertalet?

När det onda sitter i själen. När funktionshindret sätter sig på tvären och inte gör att vissa barn passar in i mallen. Det som anses vara normalt. När de inte presterar såsom våra Svenska lagar säger. När det inte tillåts något annat. Ja då är det inte lätt för varken barn eller föräldrar.

Tur som sjutton att jag fick energiboost med fina vännen på Åsby trädgård igår. Att mamma är hemma och mår efter omständigheterna bra. Att svärföräldrarna åkte nästan 40 mil så jag kunde jobba mitt pass i helgen och slippa förlora så mycket pengar.
Allt detta gör mig stark idag. En annan dag hade jag legat i soffan och bara tokgrinat.

Men jag har så mycket kött på benen idag. Så många som stöttar upp mig. Som står på min sida. På mina barns sida.
Soc. Habiliteringen. Sams läkare. Forskarna jag träffade förra veckan med Hugo Lagerkrantz i spetsen. När vi pratade om vår utsatta sits som föräldrar därför forskningen inte kommit längre och kan påtala orsaker. Förebygga så att det inte går så långt som för mina killar.

Idag är jag stark. Jävligt mycket.

IMG_4726[1]

Jag går genom eld för er skull

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

17 individen

Fråga:
Varför skall du skänka pengar till HJÄRNFONDEN? Vad händer med dina fjuttiga 50 kronor som du kanske sätter in till Kung Över Livets insamling?

Svar:
Du blir en del av ett sammanhang. En del som bidrar att kunskap växer fram. Att kunskap finns kring barnen och ungdomarna med NPF såsom adhd, asperger, dyslexi,autism,add mfl.  Barn som mina.
Du är med och bidrar till en ökad förståelse. Att dessa unga får behålla tron på sig själva. Redskapen att förverkliga sig själva. Lyckas på sina premisser.
Denna känsla hos ett barn, en tonåring är bland det största du kan ge dem ♥ Tänk bara på vad du fått tagit del av här på min blogg. Hur det blivit med grabbarna då vi vet förlite. Vilken kamp det innebär. Lidandet.

När jag fick förmånen att lyssna på Nobelpristagaren Torsten Wiesell så pratade han mycket om detta. Varför vi skänker pengar till forskning. Och vad det ger oss alla i en förlängning. Om vi bara inser hur viktig vår gåva är. Liten som stor.
För när en upptäckt görs i en forskning så är vi alla lika mycket delaktiga i den. Vi har dragit vårt strå till stacken för ökad kunskap. Vi har varit en del av det.

Hur mycket kan du avstå för att vara en del i allt detta?
Hur mycket kan du sätta in på vår insamling hos HJÄRNFONDEN som du gör HÄR

Om alla mina läsare under EN endaste dag sätter in 50 kr var skulle det betyda i rundatal 6 000 kr.

Först då greppar man uttrycket ”alla bäckar små”

IMG_4725[1]

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5466[1]

Man blev ödmjuk när man insåg vad dessa forskare kan göra för barn som mina. För andra. I en framtid. Om bara några år. Skynda långsamt. För forskning tar tid. Behöver pengar.

Hugo Lagerkrantz, denna omtalade och kunniga professor och som verkar på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Tänk att jag, undersköterskan fick ta i hand och prata en stund. Presentera oss, Kung Över Livet. Joho. Jag vågade. Något tog överhanden i mig. Drivet. Viljan att skapa kontakter. Få svar på mina funderingar. Vad har hänt mina barn. Hur kan andra bli hjälpta?  Och när forskningen väl gjort sina upptäckter, hur når den fram till det enskilda barnet?

Kungliga slottet. Tänk. Jag och Lena fick komma. Hjärnfonden som tror på oss. Generalsekreteraren som redan visste vilka vi var och vad vi ville uppnå. Wow. På den nivån är det. Fasen. Man får nypa sig i armen. Vad är det vi gör som får ringar på vattnet? Där jag sitter på kökssoffan här hemma och skriver för Kung Över Livet med Dolan spinnandes tätt intill?

IMG_5470[1]De hade klockrena Kung Över Livet ljuslyktor på slottet

Nobelpristagare var där och pratade om vikten av att forska. Hur man förmår folk att skänka. Att det gäller att få dem att inse glädjen av att kunna medverka i en process av förändring till det bättre. Att man passivt deltar genom att aktivt skänka pengar.

Det var många fina forskare som vi fick ta del av. Som ibland pratade på en nivå som var ljusår ifrån en annan så jag var tvungen att efteråt gå fram och fråga. ” Förklara enkelt. Vad betyder din forskning för lilla Stina med autism om 5 år
Klart jag fick ett vettigt svar då och att de tog sig tiden till att förklara. Vet inte hur många forskare som fick gå hem med ett häfte om Kung Över Livet. Och vi fick många löften om att de ville vara oss behjälpliga med det vi dragit igång.

Jösses. Jag var helt slut då jag dök ner i sängen på det supermysiga vandrarhemmet Best hostell på Skeppsholmen. Hjärnan bara var överhettad av alla intryck. Alla tankar. De fina samtal jag och Lena haft under dagen när det gäller vad vi ska och kan göra med vår Kung. Tankarna på mamma 25 mil bort där hon blev allt bättre och bättre i sjukhus sängen.

Vad sjutton är det jag gjort? Dragit igång. För det är nu det börjar hända saker.

På riktigt.

IMG_5467[1]Mingeltallrik. Något att vänja sig vid?

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

När allt kommer ifatt

IMG_5465[1]

 

 

Jag kom iväg. Tillslut. Och allt jag fick uppleva under detta dygn blir svårt att sammanfatta då huvudet är så fullt av alla intryck. Då hela jag är bara full av allt som hänt den senaste veckan.  Skolmöten. Läkarmöten. Mamma som blev så dålig. Sjukhuset som tabbade sig. Och så det som nu hände igår.

Jag är så full av all spänning, på all oro, på allt krut jag bränt på både positiva saker och negativa. Känner mig nästintill tom nu. Fast så mycket igår gav energi.

Fina Lena mötte upp i stora staden som alltid är vacker oavsett väder. Staden den kungliga. Hon som är vår vice ordförande och har ett sådant brinnande intresse för att hjälpa varenda unge i detta land med diagnoser som ni lärt känna via denna blogg. Det fullkomligt sprudlar engeri och engagemang kring henne och är så tacksam att hon är en del av Kung Över Livet och har blivit en fin vän på kuppen! Det bara klickade mellan oss och vi tänker så lika. Har liknande erfarenheter kring mycket. Tänk vad häftigt det är ändå med livet och vilka vägar som korsar varandra och vad det resulterar i.

Vi träffade denna offentliga person till vår stora glädje, men kan fortfarande inte säga något kring det. Det kommer det kommer.

Åh, det går trögt att skriva känner jag.
Tomheten tar överhanden fast jag vill berätta så mycket för er. Satt och körde 15 mil tur och retur till fina mamma på sjukhuset efter den långa tågresan hem idag. Allt kommer ikapp nu. Tankarna på så mycket.

Nej jag stoppar mitt inlägg här och ser om jag hör av mig imorgon härinne.

Tack alla för omtanken kring min mamma! Ni som läst här att hon varit sjuk och hört av er till henne. Ni som skickat krya på hälsningar i förra inlägget. På Facebook.

Och jodå. Hon mår mycket bättre och får förhoppningsvis komma hem imorgon.

IMG_5469[1]Lena och jag

Så tacksam för det vi fick uppleva tillsammans igår.
Stort. Mycket!

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Den dåliga dottern

IMG_5393[1]Jag och älskade mamma

*

Så fort livet vänder. Så fort man får knuten i magen. Oroskänslan som blir lika tung som Lützen dimman. Jag hörde på henne i telefonen att det var långt ifrån som det skulle.

Fina älskade mormor blev så svårt sjuk att det blev att komma till mitt jobb. På mitt arbetspass. Tusentusen tack fina vännen M som skjutsade in henne då hälsan svek såpass stort att hon bara var tvungen att komma och få hjälp. Och att jag var flera mil bort och hade svårt att komma loss då jag hade fullt upp med att ta hand om mina sjuklingar.

Trots att hon är så sjuk, så ber hon mig åka till Stockholm imorgon. Att få göra det jag brinner så för. Det jag kanske är bäst på. Att träffa forskarna som kan hjälpa barn som mina i en framtid. Att få träffa den offentliga person som skall hjälpa oss med Kung Över Livet.
Jag har inte bestämt mig än för hur det blir. Beror på hur hon mår ikväll.

Fina älskade mamma. Fast hon är så sjuk så ber hon mig åka.
Och jag som bara är enda barnet och kan se till henne. Ge tillbaka då hon hela tiden ger så mycket av sig själv till oss.
Det är en dag det handlar om. Sen är jag hemma igen.

Men jag känner mig som den dåliga dotterns som inte hälsar på i sjukhus sängen 7 mil bort.
Idag kan jag inte komma ifrån då jag är hemma med Sam och sedan är det ett jätteviktigt skolmöte kring Junior och sedan jobbar jag. Och imorgon som det är Stockholmstrippen som är av stor vikt. Det kan jag inte förneka. Men hade min mamma varit riktigt illa däran hade jag såklart släppt allt för henne. Nu är hon ”bara” riktigt dundersjuk, utan för någon större fara för hennes liv.

Fina läsare. Skänk henne en tanke att hon blir bättre. Skicka en krya på sig hälsning här. För ni vet hur mycket hon betyder för mig. För Ohana. För killarna främst.

Junior grät igår och undrade om hans mormor skulle dö nu också.
Nej, så jävligt kan bara livet inte bli på en och samma gång. Bara sjukhuset gör de som de skall göra. Har den kollen som krävs för hennes tillstånd så. Vilket inte var fallet till en början dessvärre. Jag som jobbar med patienter som min mamma VET vad som SKALL göras. Och vad de nu missat helt på sjukhuset hon tillslut hamnade på. ( Det blev inte mitt )
Men jag ringde genast chefen för den avdelningen och ifrågasatte patientsäkerheten. Om vad de faktiskt missat och vilka katastrofala följder det hade kunnat blivit. Upprörd till tusen och skakade stundom då det faktiskt är min mammas liv det handlar om.

Men men. Mamma min är som far min var. Och tur kanske det nu var mitt i alla missar som skedde.

Otroligt envis.

IMG_4292[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »


IMG_5371[1]

 

 

 

Mjau.

Dolan här.
Jag tar över bloggen idag. Matte bara jobbar med sin Kung hela dagen. Att människan bara orkar. Säger att det måste vara klart till Söndag kväll. Dessa människor med sina måsten. Inte undra på att de somnar på soffan helt utmattade. Tur man är katt säger jag bara. Tar dagen som den kommer. Vilar när lusten faller på. Gör det som jag vill och som ingen annan säger åt mig att göra.

Färgar håret gör hon mitt i upp i all matlagning och städning. Måste vara fin tills hon skall på slottet säger hon. Fattar hon inte att det kan räcka med att slicka pälsen bara? Sen mitt i allt börjar människan leta resväska så att kebaben blir vidbränd på spisen. Undertiden som vattnet rinner på den brända stekpannan så beställer hon tågbiljett till huvudstaden så att vattnet svämmar över vid diskhon.

Nä, bäst är när hon sitter lugnt och stilla framför datorn och bloggar.

 

IMG_5026[1]

 

Mjau på er!
Dolan

*

 

Read Full Post »

 

575397_10151525422707275_851618794_n

 Jag är 12 år på denna bild. Lika gammal som Junior är nu.
Tillsammans med min älskade pappa

 

Min pappa var en envis typ. Seg som sirap. Hade han bestämt sig för att förverkliga en dröm så gjorde han det. Försökte. Inte alltid att han lyckades, men just denna vilja. Att se potentialen. Att våga släppa taget om det som var trygg mark att stå på. Prova nya vägar. Sina egna. Att inte köra fast vid första hindret. Eller det andra.
Jag minns hur han kunde sitta sent om nätterna med sina ritningar på den panna han uppfann. Hur han knöglade ihop misslyckanden och kastade dem i papperskorgen, sparde de papper som kunde innehålla något bra. En lösning. Ett framsteg. Något genialt.
Min pappa kostade på ca 300 000 ur egen ficka för denna panna. Denna dröm som han ville se förverkligad. Han offrade så mycket för den drömmen. Lärde mig samtidigt massor om hur det är att inte ge upp. Hur man stångar sig blodig när det är som jobbigast. Att man lyfter blicken och ser horisonten. Ser målen.

Tack för allt du lärde mig pappa. Som jag har så stor nytta utav nu. Envisheten. Drivet att vilja förverkliga drömmarna.
Du lärde mig tidigt att tro på mig själv när jag var skolans mest mobbade tjej på högstadiet. Att du gav mig ett eget värde som andra så lätt hade kunnat ta ifrån mig helt.
Du och min fina mamma gav mig allt ett barn behöver för att kunna flyga själv. Kunna flyga långt.

Fast envisheten hade sitt pris också. Du ringde aldrig ambulansen i tid. Mitt sjätte sinne sade mig att jag skulle ringa dig den där dagen för 8 år sedan just idag. Och jag hörde direkt vad som höll på att hända. Jag hann fram minutrarna innan ambulansen gjorde det. Bland de sista du sade till mig var
” Förlåt att jag är så envis. Jag skall inte vara det nästa gång. Men jag trodde det skulle bli bättre”
Älskade pappa. Du blev en ängel den dagen. Du dog på den plats som  skulle bli mitt jobb några år senare. Sjukhuset i dalahästens rike. Du låg så fridfull på sal 9 när allt var över.
Du hade fått så många bonusår med din svåra hjärsjukdom. Vi visste båda att allt bara var på övertid de senaste åren. Vi hann prata om så mycket. Om livet. Om döden. Är så tacksam för allt. Fast du bara blev 58 år. Så tacksam för att en del av dig alltid lever kvar hos mig. Allt det du trodde på. Dina värderingar. Dina tankar.
Så mycket av mig är du. Inte bara till utseendet.

Envisheten. Tänk att både jag och mina barn fick den av dig. På gott och ont.
Älskade pappa.

En del av dig kommer föralltid vara kvar här på jorden. Leva vidare genom oss.

 

IMG_4725[1]KRAM MAMMA Z

*

 

Read Full Post »

IMG_5291[1]

Äntligen kan min själ få ro efter att ha levt i ovisshet i tre månader. Ingen skall ta Sam ifrån oss. Inte familjehemsplacera honom såsom vi blev upplysta om i November av en person med hög ställning. Då hela min värld slogs sönder och jag mådde psykist dåligt i veckor efteråt. Fick ont i hjärtat. Blev så glömsk av all stress att jag inte hittade mjölkdisken på Coop då det bara var blackout.
Tack för den karatesparken som visade sig vara helt fel. Mer fel än så kan det inte bli. Men den fick mig golvad länge. Till vilken nytta? Att skrämma skiten ur mig och ifrågasätta mig i egenskap av mamma till den milda grad.
Att Sam skulle gå till skolan om vi bara lät han bo hos en annan familj.

Mötet med soc blev bättre än vad jag hade kunnat drömma om. De står helt på vår sida efter att ha ha hört hur vi släpat denna unge till skolan under gråt och utbrott genom tid. Hur han satt i hopkrupen under instrumentbrädan i bilen på parkeringen och inte förmådde sig in till skolan. Hur han låg i fosterställning under täcket vissa morgnar och vägrade vakna till denna värld. Hur vi gjort allt och lite till för denna unge som vi älskar så. Försökte få han till skolan och väl där blev det så mycket som måste ha blivit fel.

Vi har inte gjort något fel alls.
Och det är hos oss han skall vara. Det fanns ingen tvekan om saken. Ingen tvivel.

,

IMG_5283[1]

Jag och killarna i Hunnebostrand, sommaren 2007. 

Jag fick läsa artikeln häromdagen till tidningen HÄLSA som jag skall medverka i. Den är superbra och jag blir bara så stolt! Så stolt över att det som jag skriver om här är värt att ordas om. Att mitt liv anses vara intressant för läsarskaran därute.
Jag fick utrymme att peta i texten. Rätta till mindre missförstånd. Riktigt härligt att medverka faktiskt. Inte i egenskap av mamma Z, men att få föra fram den tillvaro vi lever i. Levandegöra det för andra som inte har en susning. Visa en glimt av det.

Det börjar pirra rejält nu också inför nästa vecka. Då jag på tisdag skall tillsammans med vice ordförande i Kung  Över Livet  först ska träffa en mycket officiell person som lovat att hjälpa oss. En person som jag i många år sett upp till. Beundrat för det hon gör både i egna tv program, tidningar och böcker. Och nu skall jag få träffa henne. I ett privat möte 🙂 Ni kommer att få veta när alla bitar ligger på plats och jag kan prata högt om det.

På kvällen skall vi sen till slottet det kungliga. Gå på event tillsammans med professorer, nobelpristagare med focus på forskningen kring barnhjärnan. Jag har köpt mig en ny tunika från Love Forever. Tyckte jag behövde det. Lite nytt att känna sig fin i. Bekväm. Reppresentabel i. Jag är trots allt ordförande *ler*

Så idag är jag tacksam för en hel del idag.
Molnen finns kvar på andra fronter, men det får väl vara mulet ett tag till där.

Det som slår allt är är att Sam får vara där han hör hemma.
Hos Ohana.

,

IMG_5105[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5277[1]

 

Junior hatar Måndagar. Bokstavligen. Har gjort länge så det är inget nytt.
Hur kunde gudarna vara så idiotiska att denna dag blev till? Varför skall en skön helg få ett sådant tvärt slut när Söndag kvällen kommer? Når våndan för så mycket väcks till liv igen?
När man vet att när dagen åter gryr så börjar helvetet igen med vardagen den gråa. Trista. Så meningslösa. Varar i dagarna fem fram tills fredagen kommer där med sin efterlängtade eftermiddag och ledigheten som står framför en igen fram tills Söndag kvällen igen.

Hur mobiliserar man fram lusten till att gå? Motivationen? Att den blir så pass stor att han faktiskt går till skolan på Måndagarna? Eller är han på väg in i en depression och inte mäktar med livet mer än så här?

Jag har bara mina teorier som vanligt när det gäller mina barn. Ingen av dem är som en skolbok direkt där man finner det rätta svaret längst bak. Fast utan alla mina frågetecken och kunskapsluckorna som finns kring dem hade jag aldrig haft drivet att vilja dra igång en insamling till Hjärnfonden. Inte ens tanken på det faktiskt.

IMG_5275[1]

 

När Junior inte förmår att gå till skolan idag heller så tar vi fram tyget vi beställt tidigare. Det lila. Det stora som han vill sy en dräkt av. Vi skall på min svågers 40 årskalas om en månad då det är maskerad. Spelet han spelar har små lila gubbar som han tycker är coola. En sådan vill han vara.
Jag är ingen mästare vid symaskinen. Men jag skall göra mitt bästa. Vi gör eget mönster. Klipper. Mäter. Funderar. Fixar och planerar inför resultatet. Kul när han har drivet att vilja något.

Vi går till bup idag. Vrider och vänder där med på tillvaron. För att förstå vad som händer med honom just nu. Vad vi kan göra i egenskap av mamma. Pappa. Jag känner mig mer och mer trött i själen av alla dessa möten. Alla dessa vänliga människor som vill hjälpa oss. Nu har vi gått på möten under 8 års tid.
Kan ni fatta vidden av det? Plus alla möten man haft med skolan på det. Och så för snart 2 år sedan började vi gå på lika många möten kring Junior. Och jo, alla läkarbesök för killarnas räkning. Plus mina egna då hälsan sviktar för det liv man fick.  Börjar vi närma oss 200 möten tro?

Så finns de folk som har mage att gnälla om att behöva göra ett återbesök till tandläkaren för det är sååå drygt och tar sååå mycket av ledig tid.

Välkommen till min planet.

IMG_0949[6]

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5234[1]

Min son. Min älskade Sam. Vilken resa vi gjort du och jag.

För fyra år sedan trodde jag bokstavligen att jag skulle dö. Då jag blev sittandes utmed riksvägen i bilen och hjärtat bara tokskenade och jag kände att jag höll på att svimma flera gånger om.  Jag minns hur jag åkte in efter dikeskanten helt panikslagen då jag själv jobbar med hjärsjuka och vet vad ett skenande hjärta kan göra. Stängde av tändningen. Med darriga händer letade jag upp mobilen och ringde 112. Sade att jag vet inte vilken sekund jag kanske skulle försvinna och bara måste veta att larmoperatören förstått vart jag stod och att en ambulans bara var ett måste.

Man hinner tänka massor i sin utsatthet. När man inte vet vad som händer och hur det skall sluta. Allt man vet är bara att man vill leva. Leva leva. Leva klart livet man fick.

Nu har jag varit sjuk i mitt hjärta till och från under fyra år sedan den där dagen då blåljusen kom. Äter medicin varje dag och har fått kärlkramp som är stressutlöst.
Jag vet att jag frågade min läkare hur skadligt detta är för hjärtat. Då jag vet att stress är lika farligt för mina kärl som att röka 2 paket cigaretter om dagen. Han skrattade och tyckte jag var fånig. Sade att det skulle ta lång tid för en sådan farlig företeelse. Att jag var för ung för att bli sjuk på det viset.

Undrar hur många vi är som blev sjuka av det liv som vi fick med våra barn. Inte barnen i sig, utan för alla påfrestningar vi fick på köpet. Att vi skall orka vara så mycket. Räcka till på så bred front.

264073_402327196520940_500610750_n

Tycker denna bild är så klockren på vårat liv. Som Carmen Duran gjort till oss på Kung Över Livet. Som Lena satt så bra ord på.
Alla bollar som vi skall ha i luften samtidigt. Samtidigt som vi måste vara pålästa utav bara den. Veta våra barns rättigheter. Slåss för dem. Förvara. Förklara. Medla.

Finns det någon som forskar på oss? De sönder stressade mammorna som blev sjuka? Vad kostar vi samhället när vi brakar igenom?
Våra barn behöver oss fullt ut. Inte orkeslösa. Griniga. Frustrerade. Trötta.
” Mamma jag tycker bara du fräser och är grinig för det mesta”

De behöver se oss le. Skratta med hela hjärtat. De behöver oss fullt ut när vi mår som bäst.

IMG_4723[1]


Mamma Z

 

Read Full Post »

På motorvägen i rusningstrafik

IMG_5210[1]Det var en magisk himmel på hemvägen ifrån jobbet igår

‘Det händer saker som jag inte kan skriva om i denna blogg. Men det har väckt mig en hel del tankar om vart jag är på väg. Hur livet skall bli. Åren som är kvar. Vilka beslut skall jag ta? Hur påverkar det killarna?

Men jag tycker att allt som rör killarna hade räckt för min tankeverksamhet. Verkligen. Men livet brukar ju inte vara mig nådig. Det vet jag sedan tidigare.  Allt kommer på en och samma gång. Så dålig timing.  Såklart att det blev sten på börda och har nu varit koncentrerat i en veckas tid. Lite tungt att bära i längden.

Är som om jag står på motorvägen i rusningstrafiken och bara väntar på att bli träffad för hur länge kan man stå pall mot allt? Eller också är det det jag gör. Har en enorm inre styrka. För jag är så förbannat övertygad om att vilja leva lycklig. Drivkraften tar mig dit. Gör att jag står pall. Gråter mig igenom svårigheterna. Står på knä och ber till gudarna om nåd. Reser mig upp och hinner en bit. På väg. Rätt riktning och mål. Förhoppningsvis.

,

IMG_5223[1]

Fick av finvännen för lite sen ❤ Så tacksam.

,

Junior hade gått hela dagen i Fredags. Jag jobbade och fina mormor ställde upp att skjutsa och hämta, vilket innebar bara några få timmar sömn för hennes del efter nattpass. Men hon godtog hellre 3 timmars sömn för egen del och såg hellre till att barnbarnet kom till skola och fick tillfälle att lyckas där. Växa. Stärkas.
Fina mamma. Hon måste spara på sina krafter hon med. Men hon envisades med att hjälpa oss i Fredags, då hon visste att Junior annars inte skulle samla kraften att gå den bit som är till skolan och tar en halvtimme drygt. Han skulle ha blivit hemma.

Jag har tur som har min mamma runt knuten. Som är så snäll och hjälper oss mer än vad hon skulle behöva. Men hon vill då hon ser hur vi allt som oftast går på knäna. Önskar att fler gjorde det och erbjöd sig att hjälpa oss.. Fast det är så många som står oss nära men ändå inte har en susning av hur vi har det.

Hur tacksamma vi skulle bli av lite avlastning.

,

IMG_5224[1]

mamma Z

Read Full Post »

1 feb


Exakt så är mitt liv och har varit länge!
Så många som dömer mig utan att veta.  

Och skulle de veta så skulle de fått bestiga Mount Everet många många gånger om.

Barfota och i motvind. För det har jag gjort.

 

KRAM MAMMA Z

( bilden lånad ifrån Kung Över Livet )

*

Read Full Post »