Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2013

IMG_5105[1]

För snart tio år sedan kastades jag in i något som var helt nytt. Annorlunda.
Livet skulle aldrig se ut som det gjorde innan. Mitt tålamod skulle prövas tusen gånger om, min roll som förälder sättas under lupp, jag skulle få prioritera bort mig själv, mina behov.
Jag skulle få åka ambulans till sjukhuset då stressymptomen tillslut kom av allt och man trodde jag var riktigt hjärtsjuk.

Sam fick sin adhd diagnos när han var åtta år. Asperger när han var nio år. Stundtals kände jag mig som på en öde ö. Att det bara var vi som hade det så tufft. Alla utbrott. All kamp för ett barn. Alla tårar. Våndan över att finnas till hos en nioåring. Att vara ”miffot” som bara förstörde vårt liv (  Lyssna här i P1 då jag kandiderade till att bli sommarpratare och pratade om Sam )

Utsattheten för Junior. Att vara lillebror. Ständigt att vara den som kom tvåa. Som fick ta alla utbrott. Alla verbala loskor. Alla slag.
Vi befann oss alla på slagfältet.


18 december

Hos Junior började vi se att han inte mådde bra när han var tio år först. När han började resignera inför allt och livet självt. Det var som att åka puckelpist i nattsvart mörker. Vi hann fånga upp honom  i grevens tid, hålla han flytande ett år tills det nu är dags igen. Värre än förra gången.
Junior fick diagnosen add som tolv åring, som adhd fast utan hyperaktiviteten. Men bup skall vidareutreda honom. Kanske det är något mer än så.

Jag längtar ibland tillbaka till livet det normala. Jag måste få göra det.
Tänk om man kunde lämna båda grabbarna en eftermiddag utan att vara rädd för vad de kan göra mot varandra när utbrotten kommer och ingen backar.
Då jag kunde ha egentid en hel förmiddag och veta att de båda går i skolan. När jag inte behöver passa upp fem gånger på en timme med småsaker. Blir störd. Avbruten med mina sysslor. Sitta med skoluppgifter i timtal.
Då kunde jag ut och gå långpromenader. Hinna fika med de vänner som fortfarande finns kvar efter allt.
Då skulle jag och My Love inte gå om varandra så mycket som vi gör nu. Att vi sågs och kunde få tillbaka det man kallar äktenskap. Kvalitetstid.
I livet det normala skulle jag slippa ha möten och möten och flera möten som det är månad ut och månad in nu. Tid och energi skulle gå till annat.
Där skulle de fått mått bra genom tid och själens längtan att få dö inte funnits. I livet det normala hade de aldrig fallit så hårt och blivit så blåslagna i unga år. Jag hade sluppit att trösta, att övertala att det finns en mening med att leva när man är 9 år.

IMG_5042[1]

Nu fick jag detta livet. Tack och amen. Gilla läget. Jo jag försöker göra det. Göra det bästa av det.

Men såklart att jag sneglar på alla andra som verkar ha det så behändigt i livet. Som inte vet vad det är för småsaker som de gnäller om.
De har inte en susning om vad hårt livet kan vara. Vilka prövningar man utsätts för. I stora mått minst sagt.

Fast livet med grabbarna har gett mig så mycket jag skulle ha gått miste om annars. Lärt mig uppskatta det lilla lilla. Se nyanserna. Vara så tacksam för människors omtanke. Sam har fått mig att vidga vyerna. Tänka i andra banor. Ifrågasätta mina värderingar.
Jag har fått massvis med skinn på näsan. Står upp för min sak och försvarar det jag tror på med morrande tänder.

Det har kommit till mig så många nya fina vänner som lever likartade liv som jag. Vi ses inte ofta men finns med i själ och tanke.
Och det är ingen av dem jag skulle vilja vara utan heller.
Några av dem träffade jag förra veckan med ”min” förening Kung Över Livet. Några kommer jag att träffa till helgen på bloggträffen. Några har jag säkerligen ännu inte hunnit lära känna än.

Livet det förunderliga. Det du gav mig.
Det surrar tusen tankar hos mig igen om det som blev. Det som jag saknar.

Och det som kom till mig.

IMG_4294[1]

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_7250[1]

Junior går inte i skolan. Har inte gjort på 4 veckor. Ångesten har varit för stor. Växt sig stor likt en snöboll som blivit gigantisk. Ohanterbar. Våndan inför livet. Av det som väntar i klass 7. Allt nytt. Precis allt.
Han förmår sig till bilen. Jag skjutsar han till parkeringen på skolan. Där slår det stopp totalt och han tar sig inte en meter till skolbyggnaden.
För den som inte haft ångest kan detta vara svårt att förstå. Ännu mindre hur pojken med de blåaste ögon jag vet drabbades.  Redan som elva åring. Vilken jävla sjukdom rent ut sagt.

I fredags kommer Juniors fina assistent hem till oss. Har med 2 killar ifrån klassen. Fikar och småpratar lite. Om att man kan vara sjuk inuti fast det inte syns utanpå. Allt för att det skall underlätta för Junior denna ångest att komma tillbaka till skolan. Att klasskamraterna gillar läget än såsom de gjorde förra året då han mådde så dåligt och inte gick i klassen på nästan hela åk 5.
så fint av klasskamraterna att göra detta då det skedde på frivillig basis.

IMG_7251[1]


Jag skjutsar Sam upp till Dalahästens rike. 13 mil enkel resa.  Han skall vara borta ifrån oss för första gången på flera år. Men han är så trygg med sin faster med man plus kusinen som också är hans närmaste vän. Han är redo att göra det nu, snart 15 år gammal och är så glad för kusinerna att de funkar så bra ihop.
De skulle hugga ved. Elda ris. Vara i skogen. Mysa med kattungarna. Dolan och Diablos syskon. Och jo. Vi kommer att ta en kattunge till ur denna kull. Sen får det vara bra med katter.

Snälla mamma hämtar Sam idag då jag måste jobba. Ja vad gjorde vi utan hennes hjälp?

På hemvägen stannar jag till hos ett gäng mammor som börjat att ses. Mammor i min sits. Lejoninnor som slåss för sina barns rättigheter. Att synliggöra barnens diagnoser för en värld som gärna ser åt ett annat håll. Jag blev ditbjuden för att prata om Kung Över Livet. Föreningen jag dragit igång med några andra mammor för att skapa förändring. Till det bättre. För att förmå varenda unge att förbli de kungar de föddes till att vara. Samla in pengar till forskningen på barn som våra.
Jag skulle stanna 1½ timme hade jag tänkt. Men det blev 4 timmar.

IMG_7253[1]

Jan Björklund skulle ha suttit med oss igår. Hört hur våra barn mår av all stress och press ifrån skolan. Hur det blir i själen när skolan inte möter upp rätt. Inte förstår. Vad de får för fasansfulla konsekvenser.
Tårarna kom och det jag får höra fattar jag inte att de sker.  För 40 år sedan kunde man skicka människan till månen men 2013 kan man inte hjälpa ett barn med diagnoser  i skolan. Och nu drar regeringen tillbaka lärarnas enda verktyg att kunna påvisa allt som kan gå så snett kring ett barn. Lex Sarah anmäla sig själva. Nej han fattar väl vilka kostnader det skulle få i skolan om alla missförhållanden anmäldes.

Jag är så ödmjuk att jag fick träffa dessa mammor. Fina tjejer i min ålder. Som är lika frustrerade som de flesta av oss hur samhället INTE fungerar. För de ser på sina barn hur de mår. Får övertyga dem att det är värt att leva. Att orka ta nästa andetag. För snart blir det bättre. Snart. Snart. Om någon bara lyssnar på dem så blir det bättre.
Det var tusen tankar och känslor i min kropp efter denna kväll. Jag var omskakad rejält.

Vad gör man åt trångsyntheten när den är som ett ihop rostat skruvstäd? Vilka krafter måste till?

IMG_7245[1]Vår nya Ohanamedlem.

KRAM
Mamma Z

*

Read Full Post »

1 tobias 650


Mitt förra inlägg berörde.
Varför får man annars 917 länkningar på Facebook? En tillströmning ifrån vanligtvis 300 läsare till 3000 på en dag? Därför att det är en svidande sanning som når folks hjärtan och vrider om det så att det gör satan ont att ta del av.
Att man kan bli ifråntagen det käraste man har. Sitt barn. Att en myndighet har befogenhet att göra det utan att ha en sann helhetsbild.

Så många hörde av sig till mig. Som i sin tur spridit det. Läst upp det för skolpersonal. Mailat det till både kommunchefer och socialchefer.
Det är bara att ni läser kommentarerna på förra inlägget. Läser alla vittnesberättelser som skrev på Kung Över Livets sida på facebook efter att detta inlägg blev länkat där. Så många som fick sina barn familjehemsplacerade. Så många som det skedde för helt i onödan och skapade lidande hos barnen som vi inte kan sia om hur stort det blev. Såret i själen av vad samhället gör. I all välmening tror man. Bara för att skolplikt innebär att ett barn går I skolan. Sitter I skolbänken.

Det finns rektorer i detta land som anser att man bara skall ta barnet under armen och släpa det till skolan. Det finns säkert personer med högre befattning som anser detsamma. Inte undra på att det blir som det blir.
Det är som att be mig som undersköterska att börja operera. Jag har ingen kompetens alls för det. Även fast jag vet på ett ungefär vilken sida som blindtarmen må sitta på.

IMG_5291[1]


Sam är ett av alla dessa barn som inte funkade i vanlig skola.
Efter att ha gjort slut på all sin energi under 2 års tid i skolans värld så blev han utbränd. 12 år gammal. Jag har två läkare som sagt det. Psykologen på hab likaså. När jag läste om symptomen på den diagnosen så stämde så mycket in på min fina kille. Det krävdes ett år av vila och återhämtning. Hemundervisning som Sam inte tyckte gav något, men det var iallafall undervisning ifrån skolan.
I klass åtta ville han prova att gå i skolan igen, men det gick inte. Hans adhd och asperger gör att han inte fungerar med jämnåriga. De som är som ”normala” tonåringar. Han provade att komma iväg flera gånger tills han själv insåg att det inte skulle gå.

Det var då vi fick presenterat för oss att Sam kanske skulle familjehemsplaceras för att kunna komma iväg till skolan. Min mardröm. Det var inte hos mig felet vilade. Inte hos My Love. Det såg Sams underbara läkare till att förklara så att vi aldrig fick höra det ens som en viskning.
Man måste möta Sam på den nivå han är. Fånga hans intresse. Om det är så att knyta knopar, gå i skogen och tälja eller som nu. Att två pedagoger kommer HEM tre gånger i veckan och ger han undervisning i sitt tonårs rum. SKOLA fast HEMMA. En annorlunda sådan men det är vad som funkar just nu.

Han behövde inte bryta upp ifrån den plats han är som tryggast på. Bara för att passa in i en mall som inte passar honom. Där ligger samhället stora läxa. På många håll finns det dem som begriper det.

Men på de ställen där de inte gör det. Jag ryser och bara vill skrika högt tills rösten inte längre bär.

IMG_6310[1]


Junior är hemma för 4:e veckan. Oro och ångest. Våndan inför livet och att leva. Vår fina kille med de blåaste ögon jag vet mår inte bra alls. Men skolan lyssnar och gör vad de i nuläget förmår.
Men när han har gett upp? Vad gör man då? Jag hade ett bra samtal med hans läkare idag och vi fortsätter att kämpa. Såklart. Soc kommer att bli inkopplade. Men inte för att ta honom ifrån oss. Utan för att hjälpa. Det finns något som heter familjebehandlare och det är värt att kolla av iallafall. Men om de kan nå honom och den uppgivenhet han har nu vete fåglarna.
Men nu tar vi all hjälp vi kan få.
Fan som jag kan längta tillbaka till när han var mindre och bekymmerslös  När lyssnade på ”fångad av en stormvind” på reapet 16 gånger under tiden han satt på golvet och byggde lego. När framtiden inte var ett hotande rytande monster som blåste ut livslågan.

Det gör ont. Men jag måste våga tro att det blir bättre.
.

1 febKram mamma Z
Och fortsätt länka förra inlägget.
SÅ VIKTIGT!
*

Read Full Post »

1 ta ditt barn
Hej världen!
Jag ler mot dig. Mot livet. Jag gör det länge för jag tror så blint på att det alltid skall vara så här. Mamma, pappa, barn. En samlad familj. Och jag är älskad. Så gränslös. De gör allt för mig och lite till. Älskar mig till stjärnorna och tillbaka. Längre bort än så.

Jag snubblar mig fram i livet. Det börjar hända saker som är utanför min kontroll. Mina föräldrars. Man säger att jag har adhd och asperger. Men man gör inte så mycket åt saken. Så klart att det händer grejer då.
Det går inte så bra. Skolan haltar. Så mycket som händer och tillslut börjar jag resignera. Ge upp. Livet är inte vad det en gång var.
Det kommer en dag då jag inte längre går dit. Till skolan. Mamma och pappa gör allt de kan. De gör allt rätt. Fortsätter att älska mig. Sliter ut sig och går på fler möten än vad ett himlavalv har antal stjärnor.

De säger att jag MÅSTE gå till skolan. Det finns en lag som säger det. Men det var ingen som såg mina behov i tid. Ingen som förstod mig. Ledde mig rätt när jag gick vilse. Gjorde slut på min energi.
Det finns en lag som säger att jag kan få allt det där. Hjälpen. Men det fick jag inte. Inte ett skit. Men till skolan ska jag likväl. För att följa deras lag. De vuxnas.

Det finns så många anledningar till att jag inte längre klarar av det där enkla. På med ryggan, cykla till skolan och sitta i en bänk som alla andra. Jag fixar inte det. Ni måste möta mig precis där jag befinner mig nu. Möta mig rätt. Göra rätt. Annars drar jag in mig i skalet likt Skalman men tittar inte fram igen.

Mamma gråter när hon tror att jag inte hör. Jag är inte dum. Jag är tolv år nu. Jag hör hur hon säger till pappa att de kan ta mig ifrån dem. Ifrån de människor som jag älskar mest på denna jord. De som ger mig fullständig trygghet. De som lotsar mig framåt bland taggiga snår. Plåstrar om mina sår som blöder. De jag får utmed livets stig. De tror på mig. De slåss för mig. Men de kan inte förmå mig att gå till skolan längre.

Min värld ser inte ut såsom politikerna gjort den. Såsom förståsigpåare vill se den. Som socialtjänsten. Rektorn. De ser bara en bänk som är tom i klassrummet och det finns en anledning till att det är så. Mina diagnoser passar inte in i ramen. Jag är den felande länken kanhända, men den passar inte. Hur ni än försöker. Jag kommer aldrig att passa.

Jag hör min mamma snyfta fram att polisen kan komma för att jag skall få bo hos en annan familj. För de kommer inte att dalta med mig såsom mina föräldrar sägs göra. Det behövs en fast hand. Har någon sagt och tyckt. Som om mina problem skulle försvinna då? Vad vet de om mig? Om vad som är bäst? När de inte kan se hela sanningen? Det är som att recensera hela Bibeln efter att bara ha läst Johannes evangeliet. Man känner till en liten del bara.

En annan familj? Men min mamma då? Som förstår mig bäst av alla människor näst efter pappa. Och min lillasyster. Vem skall läsa hennes sagor utan att tröttna om jag inte längre finns? Min hund Charlie. Åh, vems fötter skall han då värma om nätterna? Jag fattar ingenting. Var inte denna världen en bra värld. Där alla var snälla och förstod? Och förstod man inte så såg man till att lära sig?

Jag kommer aldrig till den skola man vill att jag skall gå. Jag gör det inte för att vara jävlig. Jag vill lära mig, men det måste bli på mitt sätt. Ni vuxna måste sluta upp med att stirra i lagtexter och SE MIG. Precis så som jag är. Gör ni inte det så sliter ni min själ i tusen stycken och ni har ingen aning om vilka krafter ni släpper lös då i mig.
Mina föräldrar kommer aldrig bli hel igen de heller.

Min mamma födde mig. Höll min lilla hand i hennes och viskade till mig.
”Jag skall alltid finnas invid din sida mitt älskade barn. alltid. Om jag så skall gå genom eld”
Hon hade ingen aning om vad som väntade. Kampen om ett barn. En kamp som samhället skulle vinna därför att de inte förstod bättre. Hon skulle förlora mig.

Allt för en lagtext som är lika inaktuell som att man skulle börja bränna häxor på bål igen.

Jag skriver denna text för att jag själv nästan varit där. Jag vet så många mammor som vittnar om samma sak. Jag vet där barnen hjärtskärande tagits ifrån sin familj för att först efter en lång juridisk process sedan få komma hem igen där de hörde hemma redan ifrån första början.
Jag vet om en mamma där polisen stod i hallen idag, redo för att ta hennes barn ifrån henne. När det inte var hon som brast i egenskap av mamma. Därför att det var samhället som inte gjort allt. Inte förstått. Okunskapen skördar sina offer.
Jag är i kontakt med ytterligare en mamma där socialen nu utreder henne och de är i likartad sits som jag nu har med mina killar. Skillnaden är att vi får rätt hjälp och har rätt förståelse.

Det kan inte fortgå så här. Något måste göras nu. Vi kan inte längre vara så okunniga kring dessa barn som inte fungerar i skolan att flertalet blir omhändertagna på helt fel grunder.

Vad ni än gör mina läsare. Länka och länka detta inlägg så att fler får ett slag i magen av vad som pågår runt om i vårt land.

Så att vi tillsammans gör skillnad åt rätt håll!

 

Mamma Z/annsophie

Read Full Post »

IMG_7114[1]Vi firade vårt första årsmöte med en KUNGA TÅRTA såklart 🙂

Jag blev borta i dagarna tre. Åkte till den Kungliga huvudstaden i ett enda syfte. Att vara delaktig i den process som behövs för att göra skillnad för barn som mina. Både nu och sen. Vi är många aktörer och drar vårt strå till stacken. Alla behövda på olika vis och olika grad. Över 5 000 kr har jag hittills lagt ut på vår Kung ur egen ficka. Alla resor, hotellnätter och mat. Är övertygad om att det betalar igen sig i en framtid. Och kan jag göra skillnad så är det värt vartenda öre.

Alla fem i styrelsen kom. Från Småland, Göteborg, Uppland och Västmanland. Hade tagit ledigt. Hade också lagt ner egna pengar på detta. Och de vill samma sak som jag. Göra skillnad. Skapa bättre förutsättningar för barn med diagnoser såsom adhd, asperger, dyslexi  autism, add och dyskalkyli.  Alla är vi mammor och vet diagnosernas pris när kunskapen om dem är för liten.

IMG_7117[1]

Det var SÅ mycket som hände under dessa tre dagar, så vill ni ta del av Kungens arbete så gör ni det HÄR på KÖL bloggen

Men det som gjorde att jag nästan fick nypa mig i armen är då generalsekreteraren från HJÄRNFONDEN inför 900 åhörare nämner oss och riktar ett speciellt tack till oss och våra insatser. Samtidigt så tänker jag då jag åker de 18 milen hem i bilen igår kväll över hur tacksam jag är över tjejerna i styrelsen som varit tillsammans med mig och byggt upp allt detta. Alla timmar av arbete som inte syns men som har varit nödvändiga för att föra oss framåt.

Jag har haft det supertufft innan jag åkte. Med välbehövlig sjukskrivning som följd för att överleva. Det löste sig för Sam och den starka viljan att åka till kusinen i Dalahästens rike under helgen. Det gick att skjuta upp till nästa helg då jag kan skjutsa upp honom och förhoppningsvis att fina mamma kan hämta då jag skall jobba på Söndag.
Så när jag skrattade gott med fina KÖL tjejerna så var det med hela hjärtat. ” Just nu är en lycklig stund” fanns det många av. Det var mycket tok varvat med seriösa samtal.
Så tacksam för detta ♥

Jag och fina vännen H som är vår kassör i Kungen bodde på Coop MedMera hotell. 4 Stjärnigt på Best Western Bromma. Granne med flygplatsen. Suveränt fint hotell. Nyöppnat.
Så skönt att ha en vän som betyder så mycket. Som vet så mycket om mig genom tid. Och att vi nu gör denna resa tillsammans med vår förening känns extra kul såklart.

Vi skojade med varandra att vi är som ett gammalt strävsamt par som smågnabbas med varandra. *Ler* Då har man sannerligen en bra rellation när man våga vara sig själv fullt ut.

IMG_7110[1]Soldatmammorna. Vi som byggde upp Kungen.
Tacksam över er. Nu far vi vidare!

Mamma Z

*

Read Full Post »

17 individen

Du och jag kan göra skillnad. Faktiskt.
Men då måste vi också agera.

Imorgon åker jag. Även fast det bär emot på ett sätt. Sam fick ett utbrott när det gick upp för honom att det inte blev någon helg i Dalahästens rike. Jag förstår honom fullt och fast. Likväl som jag förstår Juniors längtan av att bara vara hemma och sitta på skype med vännerna och spela.
Fan. Jävla helvetes skit. Just denna helg av alla.

Nåväl. Nu väntar en arbetshelg kring föreningen jag drog igång med några andra mammor. Kung Över Livet. Så mycket vi behöver göra och diskutera. Sedan skall vi har vårt första årsmöte. Spännande på många vis. Sen på Måndag blir det att närvara på Hjärnans Dag som anordnas av HJÄRNFONDEN. Och vi är ditbjudna! Känns så överväldigande. Finner mig så ödmjuk inför det. Att tom generalsekreteraren vet vilka vi är och vad vi gör.

Så jag kommer inte att skriva på några dagar här inne. Men för er som är nyfikna vad vi gör denna helg kan göra det via INSTAGRAM. Sök bara på kungoverlivet.

Usch. Känns inget vidare att åka då jag inte har en aning om hur Sam kommer att ta att de blir hemma. Att det inte gick att åka.
Fanfanfan.

Får svära ett litet tag till över det och förbanna hur sårbart vi har det.

IMG_2529[1]

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_6911[1]

Vi lägger karta kring Junior. Varför han mår som han gör och vad vi kan göra åt det. Vi har varit med förr men inte att det varit så här allvarligt. 12 år och en själ som brinner av vånda inför det vi kallar livet. Han fick inte den medicin jag i egenskap av mamma anser att han behöver för att han skall komma över det allra värsta. Men fick nej av läkaren, som idag ringer upp mig efter påstötningar. Vi kommer inte en millimeter med honom nu åt rätt håll.

Vi bara trampar vatten.

Sam mår rätt okej, men är så uttråkad av att bara gå här hemma vecka ut och vecka in. Han behöver miljöombyte. Frisk luft att andas han med. Han ville till Dalahästens rike. Hälsa på fina kusinen som är i samma ålder. Hugga ved bland fäbodarna. Vara med nya kattungar. ( Och jo en kommer väl att bli vår ) Vara ute i skogen som bara ligger runt knuten.
Han och My Love skulle ta tåget upp eftersom jag är på arbetshelg med tjejerna i Kung Över Livet föreningen.  Junior vill inte följa med under några som helst omständigheter. Han ville göra annat på hemmaplan. Och så många gånger som den grabben fått ge vika för storebrors väl och ve. Göra som vi säger bara för att det passar Sam bäst.

IMG_6909[1]Finvännens kattunge som jag fick träffa igår.
Hur söt får man bli?

Det blir ingen tågresa till Dalahästens rike för Sam. Fast han verkligen skulle behöva åka. My Love har ledig helg. Jag är bortrest till Stockholm och denna arbetshelg går inte att flytta på. Så många viktiga beslut som skall tas. Mormor jobbar. För svärmor gick det inte.

Där tar livlinorna slut. Vem blir hemma med Junior? Han som kan ha ett självskadebeteende just nu och inte FÅR lämnas själv. Bup förordar tom att vi måste ha ständig tillsyn här hemma på honom nu.

Man märker sannerligen hur skört allt är. När det inte finns fler att fråga, för det måste vara personer som även Junior känner sig trygg med.
En del av mig får bara lusten att skita i Kungen. För att Sam skall få åka. Att han skall få må bra. Å andra sidan så behöver ju Kungen mig med. Föreningen och alla som tror på det jag drog igång med alla andra fantastiska föräldrar. Hotell är redan bokat i Bromma. 4 stjärnigt tillsammans med fina vännen H som också är delaktig i styrelsen.

Ingen som uppfunnit kloningen?

IMG_4723[1]Kram mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_6878[1]

Naturen som ger kraft. Energi. Där tankarna får samlas. Trängas. Bearbetas. Utkristalliseras.


Jag tog mig en skön promenad runt sjön igår. Jag måste promenera mycket nu. Varje dag helst. För vid promenaderna så frigörs ett må bra endorfin. Som även motverkar stressens negativa effekter på en människokropp. Jag måste stärka skölden. Måste stå emot det som tär.
Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Fått tillfälle till att varva ner. Återhämta kraften. Bromsade i tid. Tror jag tjänar på det på sikt. Så många som blir utbrända i den sits jag har och jag är helt säker på att jag förhindrar den utvecklingen genom att lyssna på kroppens signaler.  Tog time out när det behövdes.

Junior är hemma än med sin ångest. Det är som att försöka få en bil utan bensin att starta. Hur vi än försöker så finns den där som en ovälkommen gäst. Jag anser att behovs medicin är det han behöver nu men läkaren säger nej. En medicin som gör att den värsta ångesten klingar av som gör att han förmår att gå till skolan igen om så bara för en lektion. Men jag kommer att stå på mig för just nu ser jag ingen annan lösning.

IMG_6886[1]

Hur kan det bli så att båda våra barn havererade i klass sex? Åter igen får jag känslan av att felet ligger hos mig som mamma. Men jag vet att det INTE är så. Hoppas även att skolan greppar det. Och för Sam såg det helt annorlunda ut när han inte gick till skolan vid denna tidpunkt. Eller hade han svår ångest utan att tala om det för mig? Sönderstressad av livets övermäktiga krav när man är 12 år och har adhd och Asperger? Att det varit tufft länge och tillslut tar bränslet slut?

Är det detsamma med Junior? Att stressen funnits allt för länge att han också kollapsar nu? Rackans att det inte finns ett blodprov att ta som påvisar mängden stress. Bara för att påvisa sanningen.

En nära vän till mig sade att man skulle le fast hjärtat gråter. För att killarna behöver se en glad mamma. Att man får låtsas att man har en gaffel på tvären i munnen och le. Le och sjung. Le och skratta. Spela glad musik på stereon som indikerar en glad mamma. Rosor på bordet.
Junior och jag tittar på Ola-Conny och Morgan på TV5 play. Skrattar gott åt killarnas strapatser i USA. Vi ser youtube klipp som Junior gillar. Vi bakar. Vi myser med katterna. Försöker att få många ” Just nu är en lycklig stund”. Vi går ut och tar promenader varje dag, om än korta då han är med.

Vad mer kan jag göra nu? Både för egen del och för Junior?
Sam vill åka till Dalahästens rike över helgen, men tågförbindelserna är inte de bästa och jag kan inte skjutsa dem till tågstationen i Avesta heller och Junior vill inte följa med. Mormor jobbar och vet inte om farmor kan komma med kort varsel heller.

Ibland skulle man behöva klona sig, eller iallafall ha ett bättre skyddsnät runt om oss.

IMG_6890[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_6872[1]

Mormor fick lov att komma i timmarna två vi skulle bli borta. Vi tog oss en rejäl långpromenad. Ner till hembygdsgården och tog en fika. Något som för oss är lika ovanligt som att det bli Norrsken på våra breddgrader. Något som för andra är så givet att bara gå hemifrån om man har lust till det. Att barnen hemma på 12 och 14 år klarar sig själva hemma. Andra ja. Men inte våra.
Senast idag såg vad som kan hända när två blixtsnabba hjärnor konfronterar varandra och ingen vill ge sig.

Det var en skön och välbehövlig stund tillsammans. Promenaden gjorde gott i min sönderstressade själ. Härliga stressdämpande ämnen som frigjordes. Samtal kring sådant som varit osagt länge. Som äntligen fick tid och utrymme.
Jag och My Love. Det finns hopp om oss. Efter denna tuffa vecka känner jag det.

Tack mamma för att du var här. Igen. Tusende gången minst som vi behöver dig för att få vårt liv fungerbart.
.

IMG_6871[1]

Vi pratade mycket om sorgen. Sorgen som finns i så mycket just nu. När man inser hur det blev för oss. Våra begränsningar. I förhållandet. Romantiktiden som är lika utdöd som dinosaurierna. Ja, nästan iallafall. Vi tiden som så sällan blir vår när diagnoserna pockar på uppmärksamhet all vaken tid hos killarna.

Junior mår allt sämre nu. Inget barn skulle behöva uppleva den smärta det innebär att leva. Att vara människa. Att ha hela livet framför sig. Men våndan inför högstadiet kan inte bli större nu. Att det framkallar svår ångest där endast döden känns som en allierad vän och räddare. Bup är ständigt uppdaterad och läkarkontakt imorgon.
På något vis var det ”bra” att jag kände av hälsan så pass förra veckan att jag sjukskrev mig själv och hade chans att återhämta mig när jorden rammade ännu en gång. Om jag samtidigt skulle haft ork och energi till att orka med mitt jobb vet jag inte hur jag hade slutat.

Nu är Junior inne på sin tredje vecka att vara hemma. Han förmår inte att mobilisera varken ork eller motivation att gå till skolan nu. Jag rit pratade tack vare en annan blogg jag läser ( tack Bellan och ni hittar henne här ) för att nysta hur Junior mår i olika situationer så att jag fick en överblick. Vid uppvaknadet. Invid frukosten. När vi sitter i bilen på väg till skolan. På parkeringen. Så bra att bena upp det och Junior kunde förklara mycket bättre. tänk vilka enkla knep det finns till något som annars kan vara så svårt att fånga.

Ändå.  Jag grät mig till sömns. Över det jag ännu en gång fått höra, vilket gör att jag förstår hur pass illa det är nu.
Fan. Fan . Fan. På riktigt.

1köölasfökram mamma Z

*

 

 

Read Full Post »

IMG_6852[1]

 

Åt vilket håll går det åt nu?
Tänker så mycket på framtiden. Hur sjutton blir det med allt? Oron och våndan inför så mycket sitter som en klump i magen. Hela jag är som en infekterad varböld som det snart går hål på.

Ute skiner solen. Fåglarna kvittrar på. Detta borde göra mig lycklig. Men idag sinnet bara som bly. Jag tar ett snack med Gud över mitt frukostkaffe. Frågar vad han vill med mig. Vad han mer tänker utsätta mig för. Vilken plan som finns för att rodda detta livet. Rodda mina barn. Hur skall det bli för dem längre fram? Vilken framtid går de till mötes som unga vuxna?
Sam är där om bara 3 år. Hur mycket behövs jag då?
Jag känner en mamma till en grabb på 28 år med Asperger. Hon kämpar än.

Sam skulle behöva någon mer här hemma än bara oss i Ohana. Någon utomstående som tar han med på saker. Iallafall försöker. Vi har tidigare varit inne på kontaktperson, men det måste vara någon som han är trygg med. Som han vet vem det är. Något vi borde försett han med redan när han var åtta år och det var lätt att etablera både kontakt och förtroende.
Jag har hela tiden hävdat att Sam haft det bra här hemma. Att han mått bra. Men jag märker mer och mer hur jobbigt det är. Hur det tär. Hur irriterade vi börjar bli på varandra. Och han kan inte längre prata känslor med mig som han gjorde när han var mindre och var som en öppen bok istället.

Om vissa personer bara kunde bo närmre oss. Att finnas här i vardagen. För båda grabbarna. Ibland känns det som om vi lever på en öde ö där få tar sig ut.

IMG_6851[1]


När killarna var mindre. Så enkelt livet var fast vi var i början av allt och inte kunde Sams diagnoser alls.  De var barn. Nära till lek och skratt alltjämt. Bekymmersfria. Och vi kunde åka vart vi ville. Nu har världen bara krympt runt oss. Och den enda yta vi står på är där vi bor. Och jag börjar få rejäl syrebrist här.

Vi pratade om det igår jag och My Love. Vad som händer med en efter tid då man lever livet det annorlunda.  När livet inte blev alls såsom man föreställt sig. Sorgen som kommer. Oron inför så mycket. Kampen. Slitningarna. Blir man bitter? Dämpad? Negativ?
Gah. Varför finns det inget forum för oss föräldrar att prata ur sig dylikt med andra i likartad sits? Finna kraft och lösningar.

Nej vet ni vad. Solen skiner och jag är sjukskriven idag med. Skall sätta fart här, ta en promenad så långt orken räcker, och försöka att fånga så många ”Just nu är en lycklig stund” som det bara går.

För jag behöver massvis av dem nu.
.

5 marsKRAM MAMMA Z

*

 

 

 

 

Read Full Post »

IMG_6819[1]

 

 

Pojken med de blåaste ögon jag vet. Lyssna på oss nu. Ta in vad vi säger. Vad vi menar.
Vi kommer inte att svika dig. Vi kommer att leda dig rätt. Till framgång och till framtid.

Idag var rektorn för 7-9 på hembesök till Junior. Han som våndas så inför vad högstadiet skall innebära. Att det är kört redan. Att hans känsla är så stor att den framkallar hemska demoner. Ångest som tar stryptag på hela honom. Försätter honom i ett tillstånd där framtidstron försvinner helt. Loppet känns kört och han bara inväntar att tsunamin skall komma och svepa allt i dess väg.

Rektorn satte vid köksbordet med junior mittemot. Hade i paden med sig och visade Junior hur det blir när han börjar klass 7 till hösten. Hade gjort en presentation bara för honom med bilder! Gick igenom i stora drag hur det blir och om det inte funkar så LOVADES han att det SKA gå bra för honom. Att skolan skall göra allt!

Känner mig mycket ödmjuk inför det. En rektor som åker HEM till en elev. Som verkar förstå hans problematik väldigt mycket och är beredd på att göra så mycket för att få det fungerbart för honom. Junior fick förklarat för sig hur de tänker kring att hans assistent inte är med och hur stödet ser ut. Applåder!

Hans blåa ögon mötte rektorns. Studerande. Kunde han lita på vad som sades? Då han blivit grundlurad förut av samma skola. Hur kan han lita på att det som sägs blir till sanning den här gången?

Kommer den förväntade tsunamin att utebli?

IMG_5277[1]

 

Jag bara känner hur snaran dras åt för egen del. Jag inser vilket jobb som kvarstår. Med båda mina barn på olika vis. Och det är det enda jag lagt ner år efter år efter år.
Självklart gör jag det. Det är mina barn och jag går igenom eld för dem. Men fan vad det kostar på. Även fast jag är hemma med dem så är det ett pass hela tiden som få kan förstå. Att de kräver så mycket av min tid. Tid som andra i samma ålder inte kräver för att må bra. För att få sina behov tillgodosedda.

Känner att det var bra för min hälsa att vara sjukskriven dessa dagar. Jag är som en enorm jetmotor som tar tid innan den stannar och svalnar av. Jag har pratat med sjukvården på olika instanser och vet nu vart jag skall vända mig på Måndag såvida jag inte blir akut sjuk.
Skulle vilja åka långt bort där solen alltid är varm, där havet är blått, maten gudomlig och där båda mina barn skulle ha det bra. 2-3 veckor. Nu är inte livet utformat så dessvärre.

Jag har kontakt med fler mammor till barn som mina. Som inte går till skolan och vad det kostar på.
En mamma vet jag är utsatt för hotet om att elva åringen kan hamna under LVU. Men suck. Det är 2013 och kunskapen om våra barn borde vara enorm. Man kunde skicka människan till månen för 45 år sedan, men inte kunna hjälpa ett barn som inte förmår sig till skolan idag. Förstå sig på varför det sker och inte lägga skulden på föräldrarna.

Ja jösses vad vi är många som kämpar på i det dolda. Sliter ut oss tills vi nästan stupar. Vi är nog många mammor som skulle behöva den där resan till sol, värme och återhämtning.

Undrar hur många flygplan det skulle krävas för oss alla?

IMG_4787[1]

 

 

Read Full Post »

IMG_6742[1]

Det finns inget bättre än när det vänder sjöng Peter Le Marc på en skiva jag har. Vad säger man när det blir det motsatta. När det som är bra blir sämre. Värre och värst?
Juniors mående är som att befinna sig i en svartlistad pist. Det går bara rakt fram och i full fart utan möjlighet att kunna bromsa. Kanske går det bakom nästa krön, men inte såsom det blev igår och det jag fick höra. Vi har varit där förr och jag vet vad det krävdes av oss runtomkring. Jag vet hur jävligt han mådde och hur lång vägen tillbaka till hälsa var. Nu har jag ingen aning om vart på skalan han befinner sig, mer än att veta att ett barn borde inte få befinna sig här överhuvudtaget.

Innan jag förstod hur långt det har gått för honom, så kände jag själv av mina allt för välkända symptom. Hjärtat som gjort sig tillkänna under en lång tid. Skrikit på min uppmärksamhet. ”Hallå du långa kvinna”.
Jag har bitit ihop. Under lång tid. Åkt och skött mitt jobb. Haft mikropauser i köket på medicinavdelningen. Andats fyrkanten när det gjort som ondast i hjärtat. Stressutlös kärlkramp. Gått ut och fortsatt vårdat mina patienter som varit mindre sjuka än jag stundtals.

Show must go on.

IMG_6740[1]En klockren bild jag hittade på facebook

När är måttet rågat? För egen del? Är det när man ligger raklång i väntan på en ambulans? Med en förstorad kammare på hjärtat som är orsakad av stress, sk brustet hjärta. Fattar man först då? Eller vid hjärtinfarkten som kan betyda slutet? Stress är lika farligt som att röka 2 paket cigaretter om dagen. Hm. Jag måtte vara en riktig storrökare vid detta laget. Under minst 5 års tid.

Jag sjukskrev mig idag. 3 arbetspass denna vecka. Ett läkarbesök får leda till nästa för jag har på känn vilka undersökningar som behövs för att åter friskskriva hjärtat. Att det fortfarande rör sig om stressutlöst och att det inte blivit fysiska fel. Får se hur länge jag behöver vara hemma. För mitt älskade jobb är ett jobb med mycket stress det med och den varan har jag massvis av allaredan just nu. Och skriker kroppen nu alltmer så är det bäst att jag lyssnar.
Duktig flicka. Jo jag kan var det med.

Jag vet att jag citerat Martin Stenmarks underbara låt tidigare. Gör det igen. För jag längtar så efter detta sjumilakliv som bara tar mig med långt långt bort och när jag landar i framtiden är det istället som Le Marc sjunger för mig

Det finns inget bättre än när det vänder” och jag skall jubla och säga ” Nej jag vet!” och tacka gud för att han gjorde mig bönhörd.

IMG_6745[1]

Mitt älskade lilla hjärta och jag
Vi skall le ikapp en dag

MAMMA Z

Read Full Post »

1 just nu

 

Jag blundar. Förnimmer känslan. Min kropp som vilar mot Moder jord. Invid mitt eviga Blå. Klippor som är solvarma.
Jag ligger raklång och bara stirrar ut i evigheten. Andas snabbt efter den långa promenaden på den plats som gör mig lyckligast på jorden.
” Just nu är en bra stund” skriver en annan mamma bloggare. Mitt nya mantra för att överleva livet jag fick tilldelat.
Jodå. Jag minns den känslan. Livet var rätt mycket kaos då med, men ändå så annorlunda mot hur det accelererade och blev.
Jag minns hur jag tänkte där jag låg att denna stund skulle jag bevara. Ta fram när jag så behövde det. När jag behövde återvända i tanken för att finna kraft. Finna mod och styrka.

Just där vill jag vara idag. Bara få vara. En termos fylld med mitt kravbryggda kaffe. Fairtrade. Det smakar bäst, både för samvetet och smaklökarna.
Jag vill sitta och blicka ut över klipporna. Höra måsarna som skriker efter något som jag inte förstår. Lika lite som jag begriper mig på livet och dess ständiga utmaningar.
Jag behöver sitta där ett tag. Egentid. Samla det som just nu sinar. Ladda batterierna för att fortsätta orka gå alla dessa mil jag har kvar. Alla krokiga vägar med uppförsbackar. På tok för många.

IMG_6733[1]

Junior har det allt tuffare igen. Och jag känner allt för väl igen symtomen. Snacket. Oron och våndan inför det som stavas framtid. Skola.
Han känner redan att loppet kommer att vara kört i klass sju. Då hans assistent inte blir med. Då det skall bli något annat som han inte har kläm på hur det blir. Och alla dessa tankar blir bara till svår ångest. Svår i dagarna tre nu. Och så pass svår att jag inte förmår han till skolan idag. Dessutom var skoldagen så pass ostrukturerad att han inte kunde mobilisera orken att gå. Motivationen.
Vad skall det leda till? Om han kämpar på som en tok nu och sedan skiter sig precis allt i sjuan ändå. Till vilken nytta gjorde han då alla uppoffringar? Kampen mot ångesten.

Lila älskade hjärtat. Jag kommer aldrig aldrig låta så ske att du faller lika djupt som förra året. Då det var så illa att du pratade som ett mantra om att inte vilja leva. Att du inte hade någon framtid. Skolan förstår och stöttar upp så rätt just nu och jag skall se till att så sker till högstadiet med fast all personal bli ny. Se mig i ögonen mitt barn och lita på mig. Skulle skolan inte göra rätt så vet jag inte vad jag är i stånd att göra då. Men agera kommer jag att göra.
För jag kommer aldrig att svika dig. Jag skall se till att du lyckas. På dina premisser.

Kom igen Gud.
Varför ger du mig livets alla käftsmällar på en och samma gång. På hur många fronter skall man orka agera?

IMG_6726[1]Nu börjar hon vara rätt sliten denna kvinna

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_6687[1]

Denna skylt hänger i köket. Som en evig påminnelse om att det går. Om vi kämpar och kämpar. Men vad gör man när man når den dagen att man inte längre orkar? När kampen finns till för barnen och energin till något annat bara sinat. Sinat sakta under lång tid. Någon gång blir kärlet tomt om man inte orkat lappat igen sprickorna. Såg till att de höll tätt.

Det blev ingen mysig 43 års 3 rätters middag i efterhand igår. Det blev en långpromenad i tårar som rann istället i ensamhet. Rädslan över att vi nått vägs ände för att livet vi lever har kostat på allt för mycket. Att jag bara ger upp nu. Vad hände med kärleken som var så vacker? När vi levde tillsammans för att vi ville dela ett liv ihop. Vara lyckliga. Skratta tillsammans. Dela jobbiga stunder. Inte att leva i ensamhet. För det är så det har blivit med tiden. Åren. Och mer påtagligt nu än någonsin.
Livet där vi går omlott så pass länge har gjort att vi glidit mer och mer isär. Vad har vi gemensamt förutom att rodda Ohana numera?Och när vi väl skall ha en stund tillsammans väller frustrationen upp över den knappa tid vi har, att vi istället så lätt blir sura för minsta småsak. Som växer och blir en större och större konflikt.

Vi hanterar det långt i från proffsigt. Det blir på lågstadienivå ibland.

IMG_6685[1]

Här lovade vi varandra en evighet ihop inför Gud och våra närmsta

Alla ni som var på vårt bröllop. Som hyllade oss och vår kärlek som stod i blom. Ni försvann en efter en för att stötta upp oss i livet som kom sen. Det är ingen anklagelse utan bara ett konstaterande. Det är mamma och svärmor som tagit killarna då vi bett om det. När vi knyckt till oss egentid. Men, kan man överleva på sådana stunder som man får en-två gånger om året. Lånad tid. För att sedan kastas tillbaka i vår verklighet. Där vi har en hel ledig helg ihop på tio veckor. En ledig vardag ihop var 8:e vecka? Max 2 kvällar ihop i veckan. Semester ihop var tre år sedan nu. Och då fick vi en vecka.

Varför skriver jag så öppet om detta i bloggen? För jag tror att man inte pratar öppet om äktenskapsproblem i en familj med diagnoser överlag. Men jag vågar blottlägga detta om det kan hjälpa någon annan att läsa. Förmå någon en ökad insikt och förståelse vad det är för liv man lever och levt.

För att påvisa vad ett liv som vårt kostar på. Vilket som blir offret. Vårt äktenskap. Min hälsa såsom det varit. All kamp. Allt hjärtslitande som en själ har fått utstå genom tid.
Vill påvisa vad som händer när vi sliter ut oss totalt för våra barns skull.Den påfrestning som är som ett evighets långt jordskalv där man skall försöka att behålla fötterna på jorden så gott som det bara går.
Något har nu ramlat i backen och gått i tusen bitar.

Jag vet inte om det går att limma ihop igen.
Jag står nu med skärvorna i min hand och vet uppriktigt inte vad jag skall göra med dem.

IMG_3881[1]

Now what?
KRAM mamma Z

*

Read Full Post »

20130406-025437.jpg


Jag står och tankar bilen på Q8. På väg mot ett nattpass. Råkar vända mig om och avbryter tankningen. Tar tre streg till vänster. Jag har blivit hopplös på att se Kung Över Livet bilder överallt nu. Hur de blir när jag redigerat dem klart. Vart jag kan lägga texten i bilden. Struntar i att folk måste undra när jag fotar på underliga ting. Jag vet ju hur bra de blir *ler*
Får se när denna aftonbild får sin text och innehåll på vår gillasida på facebook. Bilden ifrån det som ser ut att vara Skymningslandet.

Jag och my Love har inte sett på flera dagar nu. Jag for visserligen iväg på vår gemensamma lediga kväll och såg underbara Sarah Dawn Finer och fick träffa finvännen 7 mil bort. Men hur skall jag komma iväg annars? Mamma ställde upp i två timmar för att möjliggöra att jag kom iväg överhuvudtaget då mannen gick till jobbet. ( tack fina mamma IGEN )
Detta evinnerliga pussel för att kunna göra något på egen hand. Fast killarna är så stora så behövs en vuxen hemma alltjämt. Ihop kan de bli farliga för varandra när ingen ger sig i ilskans närvaro. Och det kan gå fort ibland.

Jo. Jag och My Love var det. Vi får försöka få till en trevlig lördagkväll ihop då jag vaknat efter nattpasset. Äta gott och hyra film. Det är typ det enda vi förmår att göra ihop. Som ett par just nu. Fast jag längtar ut. Massor. Att se något annat än hemmets väggar. Vill få input ifrån livet utanför. Det som inte andas kamp och diagoser. Förstå mig rätt. Jag älskar killarna mer än livet självt. Men att ständigt vistats i det år ut och år in gör att man ibland vill få annan mark att gå på. Nya vyer som säger mig något annat än det jag redan vet.

Junior är på lan. Lever upp. Tillsammans med 4 andra grabbar han trivs att vara med. I nätterna två. Så glad för hans skull att det funkar så bra när han har så svårt i övrigt för barn/ungdomar nu när tonåren tar över.

IMG_3882[1]

Sam längtar inte alls att umgås med andra jämnåriga. Verkar vara fullkomligt nöjd så än och då får man som mamma gilla läget fast längtan finns efter något annat.
Minns när Sam gick i tvåan och trean. Vi hade som fritid hemma hos oss länge. Ungarna kom i sammlad tropp. En bullpåse var snart uppäten av ett gäng killar runt köksbordet. Sam kunde ha både två och tre kompisar med sig hem. Ofta gick det bra. Och när det gick mindre bra lärde sig kompisarna att det var så det kunde bli om man var med Sam. En risk de var medvetna om och som de tog, därför att det var en sådan kul kille att vara med att allt det roliga uppvägde det jobbiga.
På hans kalas kunde de vara upp emot tio killar. Och nu finns inte en enda kvar. För det är så han vill ha det just nu.
Det blir en slags sorg hos mig. För man önskar ju så mycket. Önskar att hans fina vänner hade få fortsatt vara en del i hans liv. Gett så mycket glädje. Utbyte. Men han ser det inte så. Vet många ungdomar med asperger känner så.
Och jag måste acceptera att det blev så. För Sam mår bra. Han har sina 2 spelkompisar varav den ena är kusinen som är 1½ år äldre, på skype som han pratar med nästan varje dag. Och den vänskapen räcker långt vilket jag är evigt tacksam för.

Avslutningvis vill jag tipsa om ett program i P1 där en av mina bästa vänner medverkar tillsammans med sin dotter som har adhd. Ett mycket givande program på en halvtimme, så lyssna ni som kan och vill HÄR

1-jeanette

Kramen mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_6636[1]

I´m moving on sjöng denna underbara artist Sara Dawn Finer på konserthuset i Västerås igår. Tårarna bara rann utmed kinderna. Det blev så starkt. Så påtagligt.
I´m moving on. Ja vem har inte gjort det i detta liv som jag blev tilldelad. Att vara mamma till två så fina pojkar med sådant enormt behov av oss andra. Vår förståelse. Vår hjälp att vägleda dem rätt när så mycket annars blir fel. Ja det har krävt massor av mig och mer därtill. Mer än vad som stundtals är mänskligt.

Vi har blivit synade med lupp i vår föräldrar roll. Har vi verkligen gjort allt? Har vi gjort rätt framförallt? Och jag har fått tagit så mycket åsikter genom tid. Som jag fått lov att försvarat. Som gjort ont. Men jag har rest mig upp efter varje fall.
Jag har moving on. Hela tiden.

Så det var mycket av Sarahs låtar som berörde. Som nådde ända in. Som var som om hon sjöng om mitt liv. Om våra barn. Och när hon sjöng ”kärleksvisan” var det kört på riktigt. Vilken makalös text. Tårarna bara rann.

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

IMG_6638[1]Mamma Z fick en kram av Sarah av en speciell anledning

Konserten var med än bra. Sen i slutet av konserten tar Sarah fram ett brev som finvännen Anette skrivit som produktionen fastnat för inklusive sångerskan. Texten är om mig. Om det jag gör i min kamp för våra barn och som inspirerar andra för deras kamp. För deras guldklimpar. Deras Kungar Över Livet. Så börjar Sarah att sjunga en sång som handlar om att alltid vara där invid någons sida. Att ge den styrkan så att man orkar med att gå vidare. ” Med dig vid min sida” heter låten. Så vacker. Så sann. För vi har alltid någon som finns där för oss som gör att vi orkar ta stegen. När vi inte längre orkar.

Movning on.

Jag lät tårarna rinna ännumer. Dels av att jag blev så rörd av vännens uppskattning för det jag gör. För att hon lagt ner besväret och skrivit till produktionen och velat berätta om mig. Att de nappade och tyckte det var fint att uppmärksamma. Att Sarah tyckte det samma.
Tacksam. Igen. I massor.

Efteråt fick jag en kram av artisten. När hon förstod vem jag var.

IMG_6640[1]

En helt underbar kväll att bevara i mitt hjärta.
” Just nu är en lycklig stund”

Kram Mamma Z

*

Read Full Post »

It´s my day today

1 myMamma Z som sjuåring. Söt som bara den.
Hade ingen aning om vilka utmaningar livet hade att ge

.

Jag fattar inte vart tid tar vägen. Det är bara rynkorna kring ögonen som säger mig att tid går. Något förvandlar mig långsamt. Jag brukar tänka på det när jag vårdar mina gamla patienter. Där hela ansiktet pryds med ålders tecken  Rynkor i massvis. Där man kan skymta ungdomens drag. Så vackra de varit. Fortfarande är fast på ett annat sätt.
Tänk. Sådär kommer jag att se ut i en framtid och förvandlingen har påbörjats . Sakta. Smygandes.

Jag blir 43 idag. Känner mig mentalt runt 30-35. Men har erfarenheten om livets jävlighet som man borde uppnå först vid 90. Om ens då. Förhoppningsvis är jag klokare. Mer vis. Men framför allt. Tar inget förgivet längre vilket gör att man blir expert på att vara livsnjutare i stora drag. ”Just nu är en lycklig stund” har blivit mitt mantra. Som jag läste hos en annan bloggerska. Som jag tagit till mig.

My Love åker och jobbar eftermiddag/natt. Hinner förhoppningsvis med en kaffe på balkongen i underbar vårsol innan han åker. Mammsen kommer över och fikar så klart. Sedan kommer några fina vänner och äter gott med mig i all enkelhet. Bara för att få ses. Allt för sällan som vi gör det.  Såg det som ett ypperligt tillfälle att ses ikväll, bara för att ha en anledning.

Kramen ni fina. Nu måste jag sätta fart!

IMG_2644[1]Bara för att jag kan så avslutar jag med denna bild
Ett möte som kom att betyda stort på många fronter

*

MAMMA Z
*

Read Full Post »