Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2013

IMG_5105[1]

För snart tio år sedan kastades jag in i något som var helt nytt. Annorlunda.
Livet skulle aldrig se ut som det gjorde innan. Mitt tålamod skulle prövas tusen gånger om, min roll som förälder sättas under lupp, jag skulle få prioritera bort mig själv, mina behov.
Jag skulle få åka ambulans till sjukhuset då stressymptomen tillslut kom av allt och man trodde jag var riktigt hjärtsjuk.

Sam fick sin adhd diagnos när han var åtta år. Asperger när han var nio år. Stundtals kände jag mig som på en öde ö. Att det bara var vi som hade det så tufft. Alla utbrott. All kamp för ett barn. Alla tårar. Våndan över att finnas till hos en nioåring. Att vara ”miffot” som bara förstörde vårt liv (  Lyssna här i P1 då jag kandiderade till att bli sommarpratare och pratade om Sam )

Utsattheten för Junior. Att vara lillebror. Ständigt att vara den som kom tvåa. Som fick ta alla utbrott. Alla verbala loskor. Alla slag.
Vi befann oss alla på slagfältet.


18 december

Hos Junior började vi se att han inte mådde bra när han var tio år först. När han började resignera inför allt och livet självt. Det var som att åka puckelpist i nattsvart mörker. Vi hann fånga upp honom  i grevens tid, hålla han flytande ett år tills det nu är dags igen. Värre än förra gången.
Junior fick diagnosen add som tolv åring, som adhd fast utan hyperaktiviteten. Men bup skall vidareutreda honom. Kanske det är något mer än så.

Jag längtar ibland tillbaka till livet det normala. Jag måste få göra det.
Tänk om man kunde lämna båda grabbarna en eftermiddag utan att vara rädd för vad de kan göra mot varandra när utbrotten kommer och ingen backar.
Då jag kunde ha egentid en hel förmiddag och veta att de båda går i skolan. När jag inte behöver passa upp fem gånger på en timme med småsaker. Blir störd. Avbruten med mina sysslor. Sitta med skoluppgifter i timtal.
Då kunde jag ut och gå långpromenader. Hinna fika med de vänner som fortfarande finns kvar efter allt.
Då skulle jag och My Love inte gå om varandra så mycket som vi gör nu. Att vi sågs och kunde få tillbaka det man kallar äktenskap. Kvalitetstid.
I livet det normala skulle jag slippa ha möten och möten och flera möten som det är månad ut och månad in nu. Tid och energi skulle gå till annat.
Där skulle de fått mått bra genom tid och själens längtan att få dö inte funnits. I livet det normala hade de aldrig fallit så hårt och blivit så blåslagna i unga år. Jag hade sluppit att trösta, att övertala att det finns en mening med att leva när man är 9 år.

IMG_5042[1]

Nu fick jag detta livet. Tack och amen. Gilla läget. Jo jag försöker göra det. Göra det bästa av det.

Men såklart att jag sneglar på alla andra som verkar ha det så behändigt i livet. Som inte vet vad det är för småsaker som de gnäller om.
De har inte en susning om vad hårt livet kan vara. Vilka prövningar man utsätts för. I stora mått minst sagt.

Fast livet med grabbarna har gett mig så mycket jag skulle ha gått miste om annars. Lärt mig uppskatta det lilla lilla. Se nyanserna. Vara så tacksam för människors omtanke. Sam har fått mig att vidga vyerna. Tänka i andra banor. Ifrågasätta mina värderingar.
Jag har fått massvis med skinn på näsan. Står upp för min sak och försvarar det jag tror på med morrande tänder.

Det har kommit till mig så många nya fina vänner som lever likartade liv som jag. Vi ses inte ofta men finns med i själ och tanke.
Och det är ingen av dem jag skulle vilja vara utan heller.
Några av dem träffade jag förra veckan med ”min” förening Kung Över Livet. Några kommer jag att träffa till helgen på bloggträffen. Några har jag säkerligen ännu inte hunnit lära känna än.

Livet det förunderliga. Det du gav mig.
Det surrar tusen tankar hos mig igen om det som blev. Det som jag saknar.

Och det som kom till mig.

IMG_4294[1]

KRAMEN MAMMA Z

*

Annonser

Read Full Post »

IMG_7250[1]

Junior går inte i skolan. Har inte gjort på 4 veckor. Ångesten har varit för stor. Växt sig stor likt en snöboll som blivit gigantisk. Ohanterbar. Våndan inför livet. Av det som väntar i klass 7. Allt nytt. Precis allt.
Han förmår sig till bilen. Jag skjutsar han till parkeringen på skolan. Där slår det stopp totalt och han tar sig inte en meter till skolbyggnaden.
För den som inte haft ångest kan detta vara svårt att förstå. Ännu mindre hur pojken med de blåaste ögon jag vet drabbades.  Redan som elva åring. Vilken jävla sjukdom rent ut sagt.

I fredags kommer Juniors fina assistent hem till oss. Har med 2 killar ifrån klassen. Fikar och småpratar lite. Om att man kan vara sjuk inuti fast det inte syns utanpå. Allt för att det skall underlätta för Junior denna ångest att komma tillbaka till skolan. Att klasskamraterna gillar läget än såsom de gjorde förra året då han mådde så dåligt och inte gick i klassen på nästan hela åk 5.
så fint av klasskamraterna att göra detta då det skedde på frivillig basis.

IMG_7251[1]


Jag skjutsar Sam upp till Dalahästens rike. 13 mil enkel resa.  Han skall vara borta ifrån oss för första gången på flera år. Men han är så trygg med sin faster med man plus kusinen som också är hans närmaste vän. Han är redo att göra det nu, snart 15 år gammal och är så glad för kusinerna att de funkar så bra ihop.
De skulle hugga ved. Elda ris. Vara i skogen. Mysa med kattungarna. Dolan och Diablos syskon. Och jo. Vi kommer att ta en kattunge till ur denna kull. Sen får det vara bra med katter.

Snälla mamma hämtar Sam idag då jag måste jobba. Ja vad gjorde vi utan hennes hjälp?

På hemvägen stannar jag till hos ett gäng mammor som börjat att ses. Mammor i min sits. Lejoninnor som slåss för sina barns rättigheter. Att synliggöra barnens diagnoser för en värld som gärna ser åt ett annat håll. Jag blev ditbjuden för att prata om Kung Över Livet. Föreningen jag dragit igång med några andra mammor för att skapa förändring. Till det bättre. För att förmå varenda unge att förbli de kungar de föddes till att vara. Samla in pengar till forskningen på barn som våra.
Jag skulle stanna 1½ timme hade jag tänkt. Men det blev 4 timmar.

IMG_7253[1]

Jan Björklund skulle ha suttit med oss igår. Hört hur våra barn mår av all stress och press ifrån skolan. Hur det blir i själen när skolan inte möter upp rätt. Inte förstår. Vad de får för fasansfulla konsekvenser.
Tårarna kom och det jag får höra fattar jag inte att de sker.  För 40 år sedan kunde man skicka människan till månen men 2013 kan man inte hjälpa ett barn med diagnoser  i skolan. Och nu drar regeringen tillbaka lärarnas enda verktyg att kunna påvisa allt som kan gå så snett kring ett barn. Lex Sarah anmäla sig själva. Nej han fattar väl vilka kostnader det skulle få i skolan om alla missförhållanden anmäldes.

Jag är så ödmjuk att jag fick träffa dessa mammor. Fina tjejer i min ålder. Som är lika frustrerade som de flesta av oss hur samhället INTE fungerar. För de ser på sina barn hur de mår. Får övertyga dem att det är värt att leva. Att orka ta nästa andetag. För snart blir det bättre. Snart. Snart. Om någon bara lyssnar på dem så blir det bättre.
Det var tusen tankar och känslor i min kropp efter denna kväll. Jag var omskakad rejält.

Vad gör man åt trångsyntheten när den är som ett ihop rostat skruvstäd? Vilka krafter måste till?

IMG_7245[1]Vår nya Ohanamedlem.

KRAM
Mamma Z

*

Read Full Post »

1 tobias 650


Mitt förra inlägg berörde.
Varför får man annars 917 länkningar på Facebook? En tillströmning ifrån vanligtvis 300 läsare till 3000 på en dag? Därför att det är en svidande sanning som når folks hjärtan och vrider om det så att det gör satan ont att ta del av.
Att man kan bli ifråntagen det käraste man har. Sitt barn. Att en myndighet har befogenhet att göra det utan att ha en sann helhetsbild.

Så många hörde av sig till mig. Som i sin tur spridit det. Läst upp det för skolpersonal. Mailat det till både kommunchefer och socialchefer.
Det är bara att ni läser kommentarerna på förra inlägget. Läser alla vittnesberättelser som skrev på Kung Över Livets sida på facebook efter att detta inlägg blev länkat där. Så många som fick sina barn familjehemsplacerade. Så många som det skedde för helt i onödan och skapade lidande hos barnen som vi inte kan sia om hur stort det blev. Såret i själen av vad samhället gör. I all välmening tror man. Bara för att skolplikt innebär att ett barn går I skolan. Sitter I skolbänken.

Det finns rektorer i detta land som anser att man bara skall ta barnet under armen och släpa det till skolan. Det finns säkert personer med högre befattning som anser detsamma. Inte undra på att det blir som det blir.
Det är som att be mig som undersköterska att börja operera. Jag har ingen kompetens alls för det. Även fast jag vet på ett ungefär vilken sida som blindtarmen må sitta på.

IMG_5291[1]


Sam är ett av alla dessa barn som inte funkade i vanlig skola.
Efter att ha gjort slut på all sin energi under 2 års tid i skolans värld så blev han utbränd. 12 år gammal. Jag har två läkare som sagt det. Psykologen på hab likaså. När jag läste om symptomen på den diagnosen så stämde så mycket in på min fina kille. Det krävdes ett år av vila och återhämtning. Hemundervisning som Sam inte tyckte gav något, men det var iallafall undervisning ifrån skolan.
I klass åtta ville han prova att gå i skolan igen, men det gick inte. Hans adhd och asperger gör att han inte fungerar med jämnåriga. De som är som ”normala” tonåringar. Han provade att komma iväg flera gånger tills han själv insåg att det inte skulle gå.

Det var då vi fick presenterat för oss att Sam kanske skulle familjehemsplaceras för att kunna komma iväg till skolan. Min mardröm. Det var inte hos mig felet vilade. Inte hos My Love. Det såg Sams underbara läkare till att förklara så att vi aldrig fick höra det ens som en viskning.
Man måste möta Sam på den nivå han är. Fånga hans intresse. Om det är så att knyta knopar, gå i skogen och tälja eller som nu. Att två pedagoger kommer HEM tre gånger i veckan och ger han undervisning i sitt tonårs rum. SKOLA fast HEMMA. En annorlunda sådan men det är vad som funkar just nu.

Han behövde inte bryta upp ifrån den plats han är som tryggast på. Bara för att passa in i en mall som inte passar honom. Där ligger samhället stora läxa. På många håll finns det dem som begriper det.

Men på de ställen där de inte gör det. Jag ryser och bara vill skrika högt tills rösten inte längre bär.

IMG_6310[1]


Junior är hemma för 4:e veckan. Oro och ångest. Våndan inför livet och att leva. Vår fina kille med de blåaste ögon jag vet mår inte bra alls. Men skolan lyssnar och gör vad de i nuläget förmår.
Men när han har gett upp? Vad gör man då? Jag hade ett bra samtal med hans läkare idag och vi fortsätter att kämpa. Såklart. Soc kommer att bli inkopplade. Men inte för att ta honom ifrån oss. Utan för att hjälpa. Det finns något som heter familjebehandlare och det är värt att kolla av iallafall. Men om de kan nå honom och den uppgivenhet han har nu vete fåglarna.
Men nu tar vi all hjälp vi kan få.
Fan som jag kan längta tillbaka till när han var mindre och bekymmerslös  När lyssnade på ”fångad av en stormvind” på reapet 16 gånger under tiden han satt på golvet och byggde lego. När framtiden inte var ett hotande rytande monster som blåste ut livslågan.

Det gör ont. Men jag måste våga tro att det blir bättre.
.

1 febKram mamma Z
Och fortsätt länka förra inlägget.
SÅ VIKTIGT!
*

Read Full Post »

1 ta ditt barn
Hej världen!
Jag ler mot dig. Mot livet. Jag gör det länge för jag tror så blint på att det alltid skall vara så här. Mamma, pappa, barn. En samlad familj. Och jag är älskad. Så gränslös. De gör allt för mig och lite till. Älskar mig till stjärnorna och tillbaka. Längre bort än så.

Jag snubblar mig fram i livet. Det börjar hända saker som är utanför min kontroll. Mina föräldrars. Man säger att jag har adhd och asperger. Men man gör inte så mycket åt saken. Så klart att det händer grejer då.
Det går inte så bra. Skolan haltar. Så mycket som händer och tillslut börjar jag resignera. Ge upp. Livet är inte vad det en gång var.
Det kommer en dag då jag inte längre går dit. Till skolan. Mamma och pappa gör allt de kan. De gör allt rätt. Fortsätter att älska mig. Sliter ut sig och går på fler möten än vad ett himlavalv har antal stjärnor.

De säger att jag MÅSTE gå till skolan. Det finns en lag som säger det. Men det var ingen som såg mina behov i tid. Ingen som förstod mig. Ledde mig rätt när jag gick vilse. Gjorde slut på min energi.
Det finns en lag som säger att jag kan få allt det där. Hjälpen. Men det fick jag inte. Inte ett skit. Men till skolan ska jag likväl. För att följa deras lag. De vuxnas.

Det finns så många anledningar till att jag inte längre klarar av det där enkla. På med ryggan, cykla till skolan och sitta i en bänk som alla andra. Jag fixar inte det. Ni måste möta mig precis där jag befinner mig nu. Möta mig rätt. Göra rätt. Annars drar jag in mig i skalet likt Skalman men tittar inte fram igen.

Mamma gråter när hon tror att jag inte hör. Jag är inte dum. Jag är tolv år nu. Jag hör hur hon säger till pappa att de kan ta mig ifrån dem. Ifrån de människor som jag älskar mest på denna jord. De som ger mig fullständig trygghet. De som lotsar mig framåt bland taggiga snår. Plåstrar om mina sår som blöder. De jag får utmed livets stig. De tror på mig. De slåss för mig. Men de kan inte förmå mig att gå till skolan längre.

Min värld ser inte ut såsom politikerna gjort den. Såsom förståsigpåare vill se den. Som socialtjänsten. Rektorn. De ser bara en bänk som är tom i klassrummet och det finns en anledning till att det är så. Mina diagnoser passar inte in i ramen. Jag är den felande länken kanhända, men den passar inte. Hur ni än försöker. Jag kommer aldrig att passa.

Jag hör min mamma snyfta fram att polisen kan komma för att jag skall få bo hos en annan familj. För de kommer inte att dalta med mig såsom mina föräldrar sägs göra. Det behövs en fast hand. Har någon sagt och tyckt. Som om mina problem skulle försvinna då? Vad vet de om mig? Om vad som är bäst? När de inte kan se hela sanningen? Det är som att recensera hela Bibeln efter att bara ha läst Johannes evangeliet. Man känner till en liten del bara.

En annan familj? Men min mamma då? Som förstår mig bäst av alla människor näst efter pappa. Och min lillasyster. Vem skall läsa hennes sagor utan att tröttna om jag inte längre finns? Min hund Charlie. Åh, vems fötter skall han då värma om nätterna? Jag fattar ingenting. Var inte denna världen en bra värld. Där alla var snälla och förstod? Och förstod man inte så såg man till att lära sig?

Jag kommer aldrig till den skola man vill att jag skall gå. Jag gör det inte för att vara jävlig. Jag vill lära mig, men det måste bli på mitt sätt. Ni vuxna måste sluta upp med att stirra i lagtexter och SE MIG. Precis så som jag är. Gör ni inte det så sliter ni min själ i tusen stycken och ni har ingen aning om vilka krafter ni släpper lös då i mig.
Mina föräldrar kommer aldrig bli hel igen de heller.

Min mamma födde mig. Höll min lilla hand i hennes och viskade till mig.
”Jag skall alltid finnas invid din sida mitt älskade barn. alltid. Om jag så skall gå genom eld”
Hon hade ingen aning om vad som väntade. Kampen om ett barn. En kamp som samhället skulle vinna därför att de inte förstod bättre. Hon skulle förlora mig.

Allt för en lagtext som är lika inaktuell som att man skulle börja bränna häxor på bål igen.

Jag skriver denna text för att jag själv nästan varit där. Jag vet så många mammor som vittnar om samma sak. Jag vet där barnen hjärtskärande tagits ifrån sin familj för att först efter en lång juridisk process sedan få komma hem igen där de hörde hemma redan ifrån första början.
Jag vet om en mamma där polisen stod i hallen idag, redo för att ta hennes barn ifrån henne. När det inte var hon som brast i egenskap av mamma. Därför att det var samhället som inte gjort allt. Inte förstått. Okunskapen skördar sina offer.
Jag är i kontakt med ytterligare en mamma där socialen nu utreder henne och de är i likartad sits som jag nu har med mina killar. Skillnaden är att vi får rätt hjälp och har rätt förståelse.

Det kan inte fortgå så här. Något måste göras nu. Vi kan inte längre vara så okunniga kring dessa barn som inte fungerar i skolan att flertalet blir omhändertagna på helt fel grunder.

Vad ni än gör mina läsare. Länka och länka detta inlägg så att fler får ett slag i magen av vad som pågår runt om i vårt land.

Så att vi tillsammans gör skillnad åt rätt håll!

 

Mamma Z/annsophie

Read Full Post »

IMG_7114[1]Vi firade vårt första årsmöte med en KUNGA TÅRTA såklart 🙂

Jag blev borta i dagarna tre. Åkte till den Kungliga huvudstaden i ett enda syfte. Att vara delaktig i den process som behövs för att göra skillnad för barn som mina. Både nu och sen. Vi är många aktörer och drar vårt strå till stacken. Alla behövda på olika vis och olika grad. Över 5 000 kr har jag hittills lagt ut på vår Kung ur egen ficka. Alla resor, hotellnätter och mat. Är övertygad om att det betalar igen sig i en framtid. Och kan jag göra skillnad så är det värt vartenda öre.

Alla fem i styrelsen kom. Från Småland, Göteborg, Uppland och Västmanland. Hade tagit ledigt. Hade också lagt ner egna pengar på detta. Och de vill samma sak som jag. Göra skillnad. Skapa bättre förutsättningar för barn med diagnoser såsom adhd, asperger, dyslexi  autism, add och dyskalkyli.  Alla är vi mammor och vet diagnosernas pris när kunskapen om dem är för liten.

IMG_7117[1]

Det var SÅ mycket som hände under dessa tre dagar, så vill ni ta del av Kungens arbete så gör ni det HÄR på KÖL bloggen

Men det som gjorde att jag nästan fick nypa mig i armen är då generalsekreteraren från HJÄRNFONDEN inför 900 åhörare nämner oss och riktar ett speciellt tack till oss och våra insatser. Samtidigt så tänker jag då jag åker de 18 milen hem i bilen igår kväll över hur tacksam jag är över tjejerna i styrelsen som varit tillsammans med mig och byggt upp allt detta. Alla timmar av arbete som inte syns men som har varit nödvändiga för att föra oss framåt.

Jag har haft det supertufft innan jag åkte. Med välbehövlig sjukskrivning som följd för att överleva. Det löste sig för Sam och den starka viljan att åka till kusinen i Dalahästens rike under helgen. Det gick att skjuta upp till nästa helg då jag kan skjutsa upp honom och förhoppningsvis att fina mamma kan hämta då jag skall jobba på Söndag.
Så när jag skrattade gott med fina KÖL tjejerna så var det med hela hjärtat. ” Just nu är en lycklig stund” fanns det många av. Det var mycket tok varvat med seriösa samtal.
Så tacksam för detta ♥

Jag och fina vännen H som är vår kassör i Kungen bodde på Coop MedMera hotell. 4 Stjärnigt på Best Western Bromma. Granne med flygplatsen. Suveränt fint hotell. Nyöppnat.
Så skönt att ha en vän som betyder så mycket. Som vet så mycket om mig genom tid. Och att vi nu gör denna resa tillsammans med vår förening känns extra kul såklart.

Vi skojade med varandra att vi är som ett gammalt strävsamt par som smågnabbas med varandra. *Ler* Då har man sannerligen en bra rellation när man våga vara sig själv fullt ut.

IMG_7110[1]Soldatmammorna. Vi som byggde upp Kungen.
Tacksam över er. Nu far vi vidare!

Mamma Z

*

Read Full Post »

17 individen

Du och jag kan göra skillnad. Faktiskt.
Men då måste vi också agera.

Imorgon åker jag. Även fast det bär emot på ett sätt. Sam fick ett utbrott när det gick upp för honom att det inte blev någon helg i Dalahästens rike. Jag förstår honom fullt och fast. Likväl som jag förstår Juniors längtan av att bara vara hemma och sitta på skype med vännerna och spela.
Fan. Jävla helvetes skit. Just denna helg av alla.

Nåväl. Nu väntar en arbetshelg kring föreningen jag drog igång med några andra mammor. Kung Över Livet. Så mycket vi behöver göra och diskutera. Sedan skall vi har vårt första årsmöte. Spännande på många vis. Sen på Måndag blir det att närvara på Hjärnans Dag som anordnas av HJÄRNFONDEN. Och vi är ditbjudna! Känns så överväldigande. Finner mig så ödmjuk inför det. Att tom generalsekreteraren vet vilka vi är och vad vi gör.

Så jag kommer inte att skriva på några dagar här inne. Men för er som är nyfikna vad vi gör denna helg kan göra det via INSTAGRAM. Sök bara på kungoverlivet.

Usch. Känns inget vidare att åka då jag inte har en aning om hur Sam kommer att ta att de blir hemma. Att det inte gick att åka.
Fanfanfan.

Får svära ett litet tag till över det och förbanna hur sårbart vi har det.

IMG_2529[1]

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_6911[1]

Vi lägger karta kring Junior. Varför han mår som han gör och vad vi kan göra åt det. Vi har varit med förr men inte att det varit så här allvarligt. 12 år och en själ som brinner av vånda inför det vi kallar livet. Han fick inte den medicin jag i egenskap av mamma anser att han behöver för att han skall komma över det allra värsta. Men fick nej av läkaren, som idag ringer upp mig efter påstötningar. Vi kommer inte en millimeter med honom nu åt rätt håll.

Vi bara trampar vatten.

Sam mår rätt okej, men är så uttråkad av att bara gå här hemma vecka ut och vecka in. Han behöver miljöombyte. Frisk luft att andas han med. Han ville till Dalahästens rike. Hälsa på fina kusinen som är i samma ålder. Hugga ved bland fäbodarna. Vara med nya kattungar. ( Och jo en kommer väl att bli vår ) Vara ute i skogen som bara ligger runt knuten.
Han och My Love skulle ta tåget upp eftersom jag är på arbetshelg med tjejerna i Kung Över Livet föreningen.  Junior vill inte följa med under några som helst omständigheter. Han ville göra annat på hemmaplan. Och så många gånger som den grabben fått ge vika för storebrors väl och ve. Göra som vi säger bara för att det passar Sam bäst.

IMG_6909[1]Finvännens kattunge som jag fick träffa igår.
Hur söt får man bli?

Det blir ingen tågresa till Dalahästens rike för Sam. Fast han verkligen skulle behöva åka. My Love har ledig helg. Jag är bortrest till Stockholm och denna arbetshelg går inte att flytta på. Så många viktiga beslut som skall tas. Mormor jobbar. För svärmor gick det inte.

Där tar livlinorna slut. Vem blir hemma med Junior? Han som kan ha ett självskadebeteende just nu och inte FÅR lämnas själv. Bup förordar tom att vi måste ha ständig tillsyn här hemma på honom nu.

Man märker sannerligen hur skört allt är. När det inte finns fler att fråga, för det måste vara personer som även Junior känner sig trygg med.
En del av mig får bara lusten att skita i Kungen. För att Sam skall få åka. Att han skall få må bra. Å andra sidan så behöver ju Kungen mig med. Föreningen och alla som tror på det jag drog igång med alla andra fantastiska föräldrar. Hotell är redan bokat i Bromma. 4 stjärnigt tillsammans med fina vännen H som också är delaktig i styrelsen.

Ingen som uppfunnit kloningen?

IMG_4723[1]Kram mamma Z

*

Read Full Post »

Older Posts »