Om loppet är kört

 

‘

Jag blundar. Förnimmer känslan. Min kropp som vilar mot Moder jord. Invid mitt eviga Blå. Klippor som är solvarma.
Jag ligger raklång och bara stirrar ut i evigheten. Andas snabbt efter den långa promenaden på den plats som gör mig lyckligast på jorden.
” Just nu är en bra stund” skriver en annan mamma bloggare. Mitt nya mantra för att överleva livet jag fick tilldelat.
Jodå. Jag minns den känslan. Livet var rätt mycket kaos då med, men ändå så annorlunda mot hur det accelererade och blev.
Jag minns hur jag tänkte där jag låg att denna stund skulle jag bevara. Ta fram när jag så behövde det. När jag behövde återvända i tanken för att finna kraft. Finna mod och styrka.

Just där vill jag vara idag. Bara få vara. En termos fylld med mitt kravbryggda kaffe. Fairtrade. Det smakar bäst, både för samvetet och smaklökarna.
Jag vill sitta och blicka ut över klipporna. Höra måsarna som skriker efter något som jag inte förstår. Lika lite som jag begriper mig på livet och dess ständiga utmaningar.
Jag behöver sitta där ett tag. Egentid. Samla det som just nu sinar. Ladda batterierna för att fortsätta orka gå alla dessa mil jag har kvar. Alla krokiga vägar med uppförsbackar. På tok för många.

‘

‘

Junior har det allt tuffare igen. Och jag känner allt för väl igen symtomen. Snacket. Oron och våndan inför det som stavas framtid. Skola.
Han känner redan att loppet kommer att vara kört i klass sju. Då hans assistent inte blir med. Då det skall bli något annat som han inte har kläm på hur det blir. Och alla dessa tankar blir bara till svår ångest. Svår i dagarna tre nu. Och så pass svår att jag inte förmår han till skolan idag. Dessutom var skoldagen så pass ostrukturerad att han inte kunde mobilisera orken att gå. Motivationen.
Vad skall det leda till? Om han kämpar på som en tok nu och sedan skiter sig precis allt i sjuan ändå. Till vilken nytta gjorde han då alla uppoffringar? Kampen mot ångesten.

Lila älskade hjärtat. Jag kommer aldrig aldrig låta så ske att du faller lika djupt som förra året. Då det var så illa att du pratade som ett mantra om att inte vilja leva. Att du inte hade någon framtid. Skolan förstår och stöttar upp så rätt just nu och jag skall se till att så sker till högstadiet med fast all personal bli ny. Se mig i ögonen mitt barn och lita på mig. Skulle skolan inte göra rätt så vet jag inte vad jag är i stånd att göra då. Men agera kommer jag att göra.
För jag kommer aldrig att svika dig. Jag skall se till att du lyckas. På dina premisser.

Kom igen Gud.
Varför ger du mig livets alla käftsmällar på en och samma gång. På hur många fronter skall man orka agera?

‘

Nu börjar hon vara rätt sliten denna kvinna

KRAMEN MAMMA Z

*