‘
Junior går inte i skolan. Har inte gjort på 4 veckor. Ångesten har varit för stor. Växt sig stor likt en snöboll som blivit gigantisk. Ohanterbar. Våndan inför livet. Av det som väntar i klass 7. Allt nytt. Precis allt.
Han förmår sig till bilen. Jag skjutsar han till parkeringen på skolan. Där slår det stopp totalt och han tar sig inte en meter till skolbyggnaden.
För den som inte haft ångest kan detta vara svårt att förstå. Ännu mindre hur pojken med de blåaste ögon jag vet drabbades. Redan som elva åring. Vilken jävla sjukdom rent ut sagt.
I fredags kommer Juniors fina assistent hem till oss. Har med 2 killar ifrån klassen. Fikar och småpratar lite. Om att man kan vara sjuk inuti fast det inte syns utanpå. Allt för att det skall underlätta för Junior denna ångest att komma tillbaka till skolan. Att klasskamraterna gillar läget än såsom de gjorde förra året då han mådde så dåligt och inte gick i klassen på nästan hela åk 5.
så fint av klasskamraterna att göra detta då det skedde på frivillig basis.
‘
‘
Jag skjutsar Sam upp till Dalahästens rike. 13 mil enkel resa. Han skall vara borta ifrån oss för första gången på flera år. Men han är så trygg med sin faster med man plus kusinen som också är hans närmaste vän. Han är redo att göra det nu, snart 15 år gammal och är så glad för kusinerna att de funkar så bra ihop.
De skulle hugga ved. Elda ris. Vara i skogen. Mysa med kattungarna. Dolan och Diablos syskon. Och jo. Vi kommer att ta en kattunge till ur denna kull. Sen får det vara bra med katter.
Snälla mamma hämtar Sam idag då jag måste jobba. Ja vad gjorde vi utan hennes hjälp?
På hemvägen stannar jag till hos ett gäng mammor som börjat att ses. Mammor i min sits. Lejoninnor som slåss för sina barns rättigheter. Att synliggöra barnens diagnoser för en värld som gärna ser åt ett annat håll. Jag blev ditbjuden för att prata om Kung Över Livet. Föreningen jag dragit igång med några andra mammor för att skapa förändring. Till det bättre. För att förmå varenda unge att förbli de kungar de föddes till att vara. Samla in pengar till forskningen på barn som våra.
Jag skulle stanna 1½ timme hade jag tänkt. Men det blev 4 timmar.
‘
‘
Jan Björklund skulle ha suttit med oss igår. Hört hur våra barn mår av all stress och press ifrån skolan. Hur det blir i själen när skolan inte möter upp rätt. Inte förstår. Vad de får för fasansfulla konsekvenser.
Tårarna kom och det jag får höra fattar jag inte att de sker. För 40 år sedan kunde man skicka människan till månen men 2013 kan man inte hjälpa ett barn med diagnoser i skolan. Och nu drar regeringen tillbaka lärarnas enda verktyg att kunna påvisa allt som kan gå så snett kring ett barn. Lex Sarah anmäla sig själva. Nej han fattar väl vilka kostnader det skulle få i skolan om alla missförhållanden anmäldes.
Jag är så ödmjuk att jag fick träffa dessa mammor. Fina tjejer i min ålder. Som är lika frustrerade som de flesta av oss hur samhället INTE fungerar. För de ser på sina barn hur de mår. Får övertyga dem att det är värt att leva. Att orka ta nästa andetag. För snart blir det bättre. Snart. Snart. Om någon bara lyssnar på dem så blir det bättre.
Det var tusen tankar och känslor i min kropp efter denna kväll. Jag var omskakad rejält.
Vad gör man åt trångsyntheten när den är som ett ihop rostat skruvstäd? Vilka krafter måste till?
‘
KRAM
Mamma Z
*
Tacksam för att du fortsätter skriva med dina kloka tydliga ord .Och tacksam för varenda en som ser,hör och gör allt för att skapa medvetenheten som behövs ❤
Lycka till med ALLT ❤
Kramar ❤
Är så glad att du kom till oss i Borlänge! Hoppas vi kan hjälpas åt att sprida kunskap och samla in pengar till forskningen i hopp om att andra barn/ungdomar inte ska behöva uppleva det våra barn gjort!
Det är stort att du mitt i er egen kamp orkar driva dessa frågor för så många andra. Jag önskar att det ska ge dig så mycket tillbaka att det ger mer kraft att orka. Det går inte att föreställa sig hur energidränerande det måste vara att se sitt barn må så dåligt. Så fint med besöket av vännerna.
Idag var det min dedikation som lästes upp på Sarahs konsert. 🙂 Till min dotter.
Tycker det är fantastiskt att Juniors vänner tar ett sånt initiativ och bryr sig om honom!
Kramar om ♥
//Bellan