Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2013

IMG_7554[1]

Tänk er ett viktigt mål som skall avgöras i domstol. Man kan inte fälla den åtalade utan bevis, men så hittar man det avgörande. Det klockrena. Ett DNA. Saken är solklar. Sanningen segrar utan minsta tvivel. Man har bevis. Svart på vitt vad som är sant eller inte.

Nu har det kommit till min vetskap IGEN där soc lyfter barn som mina ut ur hemmet, familjehemsplaceras fast bup med sin gedigna kunskap skriker neeeeeeeej.
Men soc vill inte lyssna. Bjuder inte ens in expertisen för samtal. De kör sitt egna race. De har sin bestämda uppfattning. Så här är det. Punkt.
En mamma berättade för mig vad soc sagt till henne innan man tog hennes son ifrån den plats som var den bästa av världar för honom.

” Det är inte min sak att veta något om autism

Låt det sjunka in.
En personal på en sådan post, med den befattningen, som skall ödelägga en hel familj därför att kunskapen inte finns, säger så här.
Det gick flera veckor innan pojken fick komma hem till sin mamma igen. Söndertrasad och mist tron på allt vad vuxna heter. Men det mest skrämmande är att oavsett vad bup säger så blir de inte lyssnade på.

Inte ett mening. Inte ett ord. Inte en stavelse.



IMG_7763[1]


Okej. Så det är fritt fram för mig att börja operera nu då? Som undersköterska visserligen men jag har väl lagom koll på läget ändå?
Det är okej för domare att döma livstid utan bindande bevis?
För varför skall man ha ett gediget underlag och kunskap om det man gör?

Detta är vansinne landet Sverige! Detta är övergrepp på våra barn och vart är alla svarta rubriker?

Jag känner till ett pågående fall nu ( för er som vill läsa gör det här ) där man i förvaltningsrätten säger NEJ till att höra vad bup har att säga med den gedigna kompetens de har. Man lyfter tre barn ur ett väl fungerande hem och vägrar ta in hela sanningen. Är det ett väl fungerande rättsväsen? Ett välfungerande samhälle överlag som ens ifrågasätter föräldrar utan att lyssna in bup.

Då frågar jag mig.
Vem vill låta mig operera bort ER blindtarm? Jag vet på ett ungefär vad den sitter? För det är precis samma sak. Man genomför en sak utan att se hela biten.

Förr brände vi häxor på bål för att vi inte förstod bättre. Jag vågar påstå att vi gör det än. Okunskapen flaxar kring oss likt Vildvittrorna i Ronja Rövardotter.

Varför tackar förvaltningsrätten NEJ till att lyssna in de som kan de här barnen bäst tex? Varför gör soc samma sak på sina håll? Vad har man att vinna på det när det är våra barn som blir förlorarna?
Fredrik Reinfeldt kan du förklara detta för mig hur detta kan tillåtas under ditt styre? Jag fattar det inte!

Vi fick höra att LVU kunde vara aktuellt för oss. För Sam. För att han inte gick till skolan.
Det var vårt fel. Vår svaga punkt. Akilleshälen.
Okej. Ponera att vi fått ett LVU som gått igenom. Att han skulle ha flyttat till en otrygg miljö som skulle ha förmått han till skola trodde man.
Där hade han gått i tusen bitar och aldrig blivit hel igen. Inte gått till skolan därför hans Asperger är som den är och gör detta ogenomförbart.

Vi förmådde alla inse sanningen. SE Sam och hans behov. Att de fick bemöta honom där han är. Skolan fick ske hemma med två så duktiga pedagoger. På den plats på jorden han är som tryggast och där han i sin takt mognar.
Nu kommer han att få ett betyg i engelska och till nästa termin kommer det nog att läggas till ytterligare två stycken. Hållå. Vår son går i skolan. I en skola som är anpassad efter honom.

En rektor har sagt till mig något som borde sitta som ett mantra i ryggmärken på alla som har med våra barn att göra
Det är inte vi som skall förändra dessa barn att passa in i vårt samhälle. Det är samhället som skall anpassa sig”
Behöver jag förtydliga mig mer?

Än en gång ber jag er läsare att länka detta viktiga inlägg. Därför att media är allt för veka att inte våga beröra detta. Belysa det.
Och det måste komma fram hur detta maktmissbruk fungerar på sina håll.
Nu hade vi tur med folk omkring oss som förstod. Som SÅG sanningen.

Men om vi inte haft det?

IMG_4281[1]
MAMMA Z
*

Annonser

Read Full Post »

5 mars

På skolmötet inför Juniors start i klass sju bara brister det.
Jag är trött mentalt. Jag är trött för att tankarna är för många och det är svårt att sova. Jag är trött att sitta i alla dessa möten för mina barns bästa. Jag är trött på att hålla humöret uppe jämt. Stiff uppear lipp. Se ut som ett solsken fast jag är som ett  slagfält inuti.
Vi pratar om dagsläget för junior. Det räcker att rektorn som är väl insatt i storebrors problematik tittar på mig och frågar.
Hur är det?

Känner mig som Helena Bergström i alla de filmerna där hon gråter hejdlöst med snoret rinnandes. Miserabel.
Jag somnade igår kväll med vetskapen om att Junior inte orkar livet längre. Inte vill ha det. Jag vaknar med samma känsla. Samma vetskap. Hur kan man orka hålla ihop då i längden?

På mötet vi befinner oss är jag så tacksam att kunskap och förståelse finns i så stor grad. Att man tänker rätt. Att man möter upp rätt. Inrättar en plan B utifall A fallerar.
Junior skall ha en skolgång på sina premisser. Inget snack om saken. Anpassat. Och fungerar inte det som är anpassat så skall det bli ännumer anpassat.
Jag behöver inte övertala en enda på mötet om vad som gäller till hösten. Behöver inte lägga energin där och ingen kan förstå den lättnaden. När jag vet hur det ser ut på allt för många skolor i landet.
Där man skulle ha fnyst åt den plan som lades fram idag.

Kompetensen kring barn som mina är skrämmande låg bland skolledning bitvis. Jag tackar den lyckliga stjärna som placerade oss till denna skola. Faktiskt.

Den har lärt sig massor under resans gång med killarna märker jag.


IMG_7725[1]

Junior har skola hemma i liten skala med oss. Han vill så gärna lära sig. Är duktig.
Vi myser med Diablo idag. Med Dolan. Ser på Netflix. Försöker skingra tankarna som tär allt för mycket på både han och mig. Mest honom såklart.
Han är låg. Dämpad idag. Är som om han befinner sig i ett väntrum och han vet inte vad han väntar på riktigt.
Jag som aldrig somnar på soffan slocknar och sover i över en timme av ren mental utmattning innan middagen.

Sam och jag pratar lite om hur Junior har det. Hur han tänker och hur han är. Sam greppar nog mer än jag tror, för det är som om jag likväl skulle berätta om honom stundtals. Han föreslår att vi skall åka till skogen just därför. Så att Junior får annat att tänka på. Men det blev inte av idag.

Jag presenterar plan A för Junior. Att han skall få börja tio minuter efter alla andra så att skolan är tom på folk i korridorer. Att han skall få tillgång till en liten grupp med en fröken som kan barn som honom. Där de andra eleverna också har speciella behov såsom han. Att han till en början bara går fram till lunch. Att han bitvis skall slussas ut till sin nya klass. Och skulle ingenting av dessa fungera så har skolan en mycket stabil plan B.
Jag frågar vad han tycker om det. ” Helt okej” får jag till svar i likgiltig ton.

Det känns som om han skiter i överhuvudtaget vad som bestäms nu. Han ger mig ett svar som han vet att jag blir nöjd med.

Hans blick är riktad mot ett annat håll som inte kan vara mer fel just nu.


IMG_7728[1]

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_7717[1]

 Älskade älskade ungen min. Min skatt. Min glädje. Min stolthet. Min tolvåring.
Du och din bror har sannerligen prövat moders vingen, hur hårt kan jag skydda er med dem så att ni inte faller fritt. Jag vill ge er det bästa av världar och det är en tuff uppgift när samhället ser ut som det gör. Klart att det är tuffa tider för er båda på olika vis.
Men älskade älskade vännen min.
Upphör med din önskan om att livet skall ta slut redan nu. Lev det först och se att det är rätt okej. Rätt så bra rentutav.

Jag har lovat att kämpa för dig.  Finnas här. Lita på mig. Lita på de andra som vill dig väl. Låt oss visa vad vi går för. Låt oss lotsa dig in i vuxenvärlden tills vi vet att du fixar det på egna ben. Massvis med livserfarenhet du hade kunnat varit utan.

Du ber mig i mörkret i tonårsrummet. Du ber mig hjälpa dig. Ja hjärtat jag vill jag vill. Berätta. Vad kan jag göra för dig?
Du ber mig då avsluta det liv du fick. Det är den hjälpen du vill ha och ingen annan.

Älskade du. Jag ber tusen böner denna natt igen. Tidvis blir jag bönhörd och jag skall aldrig ge upp dem om dig. Pojken med de blåaste ögon jag vet. Orka ta andetagen. Ett i taget.

Orka att möta livet.

IMG_4346[1] KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_7683[1]
Det får bli mer ett fotoinlägg idag än ett skrivinlägg.

Det efterlängtade egentiden på hemmaplan Ohana Maison infann sig.  Vädergudarna var goda.
En tur till handelsträdgården så blev jag fullt sysselsatt med att plantera ettårsväxterna i krukor till entren, balkong och altan. Min värdefulla tid till återhämtning och påfyllning av energi.

Är det bara min trädgård jag skall få se denna sommar så skall den banne mig vara vacker!

IMG_7684[1]

Hade sällskap stundtals av både nyfikna katter och killarna som var ut i omgångar.

Rensade massor av ogräs och kände mig trots allt det vi kämpar så inihelvete med rätt nöjd. Jo. Visst infann sig ” Just nu är en lycklig stund” .

Sam verkade vara nöjd med sin ensamhet och det han pysslade med. Junior gick till bästa vännen och skulle ha LAN. När de 4  grabbarna kommer ihop sig brukar de ha riktigt skoj. Härligt för Junior att känna sann glädje.
Det behövs efter veckans motgångar och kampen för att återfå det som åtminstone påminner om ett vanligt liv.

IMG_7681[1]

 Solros, lavendel och vackra penserer som blommar vackrare än någonsin.

Jodå. Det ser rätt trevligt ut att komma hem till Ohana.
Vet att båda mina killar uppskattar att det är fint även utomhus. Så när lönen kommer blir det en tur till Åsby handels trädgård med finvännen H. ( Det blir tredje året i rad vi har en heldag där )
Mer blommor och sådant som gör mig lycklig för en stund.

Vill ni läsa lite mer tankar och reflektioner som är lite typisk MAMMA Z text så finner ni det på Kung Över Livets Gilla sida idag. Eller läser det i här i KUNGABLOGGEN . Blev riktigt personligt. Ni som läst hos mig ett tag förstår precis.

Texten bara kom till mig när jag rensade bland maskrosorna.

25 maj
 KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_1762[1]
My HomeTown.

Det är här jag får tillbringa hela sommaren. Hela min semester. Den stad jag växte upp i. Den stad som jag kan innan och utan. Som jag stundtals är så less på att jag kan spy. Ni vet. När längtan finns efter något annat. Se och uppleva något annat. Få input. Nya energier. Nya tankar. Nya infallsvinklar i livet än de jag är så kättrad invid.

My Love fyller 40 i sommar. Jag hade så gärna velat ta han med på en Coop medmera tripp. 2 nätter på hotell. Billigt. Knycka romantiktid. Komprimerad sådan. Andra reser utomlands när de fyller jämt. Och jag får inte ens ihop det att vi kan vara hemifrån i 2 dygn. Inom vårt närområde. Det är svårt med att få till det att någon är med killarna hela tiden då vi är borta. Hur mycket kan man slita på en mormor? Kräva att hon skall vara här i 48 timmar?
Och vad sliter det på oss som aldrig kommer iväg? Världen finns och jag vill upptäcka den.

Fast å andra sidan, den värld jag lever nu har nog lärt mig så mycket mer om mig själv och andra sidor om livet som få får lära känna.

Jag sitter och drömmer mig bort på nätet. Letar hus i Toscana. Tänk om vi kunde bila ner. Bo där i några dagar. Letar på Fridtidsresor utifall de kan ha något som passar en npf familj men inser att charterresor inte skulle funka alls. Det gick inte ens att bila till Gotland. En efterlängtad resa vi fick lov att ställa in.

IMG_0948[1]

 Jodå. Det ÄR fint här med.



Idag åker juniors klass på skolresa till Göteborg. Lisseberg. Han deklarerade tidigt att han inte vill följa med, även om jag skulle ha varit med. Klart att det känns. Att han väljer att avstå. Man vill så gärna. Att de skall känna gemenskapen. Känna längtan efter att göra något kul tillsammans. Pirret i magen. Äventyret.

Men jag kan inte vara bitter. Vad blir bättre av det?
Fast sorgen måste få finnas där. Känslorna bearbetade tills acceptansen kommer och landar mjukt. Okej. Det var så här livet blev.

Now what. Vad gör jag för att bli lite gladare nu då?
Jo. Jag får se om mitt hem och min borg. Rusta det som jag förmår att rusta när det gäller både kunnande och plånbok. Trädgården skall få mer omsorg. Fler växter. Fler oaser.
Får bjuda hem de fina vänner jag har kvar och de nya livet gav mig, när det är så svårt att själv komma iväg.

My Love är sjukskriven just nu. Ett ligament i foten efter en springtur som har gått av så han kan inte göra många knop just nu. Tur jag är ledig över helgen och hinner rodda det som behövs. Pyssla klart med det som nu blev vårt sovrum efter Sams flytt nr 3 i ordningen. Se till att det blir mysigt, sen får jag klura på hur man döljer adhd utbrottens spår som blev då internet segade sig. Det blev nytapetserat förra sommaren så jag vill ogärna göra det igen.

Så mycket som känns.
Så mycket som fortfarande är bra och det är de stunderna jag måste ta till vara på. Måste måste måste, annars blir jag tokig.


IMG_7644[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

1c3b6l


Sam och jag läste en otäck men sann skildring ifrån andra världskriget. Killen hette Verba och överlevde mirakulöst nog koncentrationslägret och flydde därifrån efter flera år som fånge. Tack vare hans vittesbörd till omvärlden om att det inte alls var frågan om arbetsläger som judarna blev skjutsade till utan ren avrättning, tror man att Verba räddade livet på över 200 000 Judar.
En människas röst. Som lyssnades på. Som blev trodd. Och man gjorde något bra av informationen. Man såg problemet.

Jag har hitills hört hundratals berättelser om barn som mina och vad okunskapen gör med dem. Ändå känns det som att inget händer. Inga krafttag. Ingen landsfader som säger ”aldrig mer” och verkligen GÖR det som behövs.

Vad krävs för att vi skall få medias blickar riktade mot dessa barn som lider helevets kval många gånger. För via media når man underligt nog politikerna med tillslut. De kan inte värja sig.

Behöver vi ha en manifestation där det ligger tusentals barn i fosterställning på en fotbollsplan för att man skall fatta vad det är som redan har hänt? Vidden av det? Hur många unga själar som redan är stampade på. Sönderslitna. En tappad självkänsla och tron på framtiden.
Hur kan det ens vara mätbart? Såret som de har i själen därför att vi inte möter upp rätt alla gånger. Förstår inte deras adhd, asperger, autism, dyslexi, add osv.

En barndom skall vara lycklig, inte en kamp om överlevnad.


c3b6lkk
Jag har mailat både stadministern och Skolminister Björklund. Fått samma standard svar som alla andra föräldrar som vill tala om vad som händer i landet Sverige med deras barn. Varför det går så käpprätt åt heleve med åttaåringen, elva åringen, fjortonåringen och nittonåringen.
Jo därför att de längst upp i toppen skjuter ifrån sig ansvaret  till någon annan.

Jag ringde skolstyrelsen förra veckan då även Junior har en risk att bli hemmasittare. Efterfrågade nationella riktliner om vad som gäller barn som faller i skolan och som har diagnoser.
Nej. Det finns inte. Inte en handlingsplan. Ingen mall att följa. Inget team som kan sin sak som kopplas in.
Okej. Jag tänker snabbt.
Jag jobbar inom akutskjukvården och vet att en hjärinfarkts patient har sin givna manual vad vi skall göra. Riktlinjer. Man har samma rutiner för alla. Åtgärder som oftas är lyckade insattser.

Jag undrar hur många barn och ungdomar som regeringen mött. Sett hur de mår därför att deras politik inte gör tillräckligt för dem.
Skulle de kunna möta blicken hos pojken med de blåaste ögon jag känner och de kan säga att de gör allt för honom? Skulle de kunna berätta för Sam att framtiden är hans, att han kommer att få ett jobb på sina premisser och sitt kunnande utan att behöva ha godkänt i alla ämnerna på högstadiet?

Jag fick på nära håll se vad okunskapen gör med barn. Hur den nästan bryter nacken av dem. Jag har fått ta del av så många jobbiga samtal med andra förtvivlade föräldrar och vi alla bara undrar.
När skall de se våra barn och hjälpa dem? För som det är nu så vänder de ryggen till.
Vi känner oss stundtals som de förtvivlade Svenskarna nere i Kaoh Lak efter tsunamin. Vi väntar och vi väntar på hjälpen ifrån landets Sverige, men som uteblir. De kommer aldrig till undsättning.

Jag kommer gladerligen och pratar med vår landsfader. Med herr Skolminister. De kan inte säga att de inte har tid. För en sådan viktig sak som våra barn kan man bara inte ignorera. Och då är det inte standard svar jag vill få. Utan att de sitter tysta under mötet och bara lyssnar. Tar till sig den del av livet de inte verkar veta om att den finns.

Livet i en annan del av Sverige.

*

1-tobias-650

Mamma Z

Read Full Post »

394341_10151230899742275_622813405_n


 Så många av er som klivit på resan först nu kring mina killar. Det finns många av er som varit med ett tag men som inte orkat läsa alla inlägg 5 år tillbaka i tid.
Just därför så brukar jag då och då reblogga, alltså lägga ut ett gammalt inlägg som jag sedan skriver egna tankar och reflektioner kring, då man många gånger sitter inne med både visdom och kunskap. Snudd på facit i hand.
Att det kan leda till någon annans lärdom där vi gick bet.

Eller att jag berättar så att man någonstans kan förstå varför Sam 14½ år med adhd/asperger blev utbränd av svensks skola och blev hemmasittare. Varför vi blev tillfrågade att låta någon annan familj ta över Sam, att han borde LVU:as
Varför Junior 12½ år med add, tappade stinget inför att leva och allt bara havererade kring denna unga människa då han bara var elva år.
Varför jag och My Love haft mer prövningar under koncentrerad tid än vad ett äktenskap får under en hel livstid.
Varför jag blev hjärtsjuk av all kamp och stress.
Varför jag drog igång Kung Över Livet och nu är i full färd att ha en GALA i Stockholm tillsammans med andra mammor i liknande sits, för att få in pengar till forskningen på barn som mina.

Så håll utkik. Reinläggen kommer lite då och då.

IMG_7601[1]Sams ny rustade rum på nio kvadratmeter.
Litet. Intimt. Mysigt.
*

Idag på min lediga dag efter en mycket hektisk jobbarhelg på sjukhusgolvet så var det långt ifrån att vara ledig. Återhämtning.
Hade första mötet 9.30 på bup med Junior. Tusen tankar tänkta redan där.
Nästa möte med Soc 11.00. Mer tankekraft som gick åt. Jobbiga saker att prata om. Hinna hem och kasta i sig lite lättlunch för att sedan åka på möte nr tre kl 13.00 med skolan och hur vi tänker kring årskurs nio med Sam.

Minns en kollega som gnällde över att hon hade återbesök till tandläkaren på sin lediga dag. Hemska tanke. Att EN ledig dag skulle gå till något så onödigt som det. Att den lediga dagen blev sönderspjälkad.
Minns hur förbannad jag blev. Över hur folk så lätt gnäller över så lite.

Lev mitt liv kan jag tänka hundra gånger om. Lev det och låt mig sedan få höra hur besvärligt det är att få en dag ”förstörd”.
Jag undrar hur många lediga dagar man gått på möten. Vi började med dem när Sam var liten. Det är över 6 år sedan. Lägg därtill att vi även gått på möten gällande Junior sedan 2 år tillbaka.
Runt 200 möten gällande Sam. Junior är snart uppe i snart 50 möten redan.

Men vad tålig man är. Och vilken enorm skillnad det är på denna mamma nu mot när allt började. Dels kan jag Sam så bra, och även hur Junior fungerar att jag står på mig.
Men skulle jag få höra idag, det jag genom tid fått lov att utstå på vissa möten. Ja jösses. Jag hade inte varit den som grät efter mötena för att jag och mina barn blivit trampade på. Jag hade istället rakryggad gått därifrån med vetskapen om att jag hade hävdat deras rätt. Sagt precis vad jag tyckte och tänkte.

Alla tre mötena idag blev bra på sina sätt. Tacksam.
Men blev slut ända in i märgen.

IMG_0856[2]
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Older Posts »