Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2013

IMG_7554[1]

Tänk er ett viktigt mål som skall avgöras i domstol. Man kan inte fälla den åtalade utan bevis, men så hittar man det avgörande. Det klockrena. Ett DNA. Saken är solklar. Sanningen segrar utan minsta tvivel. Man har bevis. Svart på vitt vad som är sant eller inte.

Nu har det kommit till min vetskap IGEN där soc lyfter barn som mina ut ur hemmet, familjehemsplaceras fast bup med sin gedigna kunskap skriker neeeeeeeej.
Men soc vill inte lyssna. Bjuder inte ens in expertisen för samtal. De kör sitt egna race. De har sin bestämda uppfattning. Så här är det. Punkt.
En mamma berättade för mig vad soc sagt till henne innan man tog hennes son ifrån den plats som var den bästa av världar för honom.

” Det är inte min sak att veta något om autism

Låt det sjunka in.
En personal på en sådan post, med den befattningen, som skall ödelägga en hel familj därför att kunskapen inte finns, säger så här.
Det gick flera veckor innan pojken fick komma hem till sin mamma igen. Söndertrasad och mist tron på allt vad vuxna heter. Men det mest skrämmande är att oavsett vad bup säger så blir de inte lyssnade på.

Inte ett mening. Inte ett ord. Inte en stavelse.



IMG_7763[1]


Okej. Så det är fritt fram för mig att börja operera nu då? Som undersköterska visserligen men jag har väl lagom koll på läget ändå?
Det är okej för domare att döma livstid utan bindande bevis?
För varför skall man ha ett gediget underlag och kunskap om det man gör?

Detta är vansinne landet Sverige! Detta är övergrepp på våra barn och vart är alla svarta rubriker?

Jag känner till ett pågående fall nu ( för er som vill läsa gör det här ) där man i förvaltningsrätten säger NEJ till att höra vad bup har att säga med den gedigna kompetens de har. Man lyfter tre barn ur ett väl fungerande hem och vägrar ta in hela sanningen. Är det ett väl fungerande rättsväsen? Ett välfungerande samhälle överlag som ens ifrågasätter föräldrar utan att lyssna in bup.

Då frågar jag mig.
Vem vill låta mig operera bort ER blindtarm? Jag vet på ett ungefär vad den sitter? För det är precis samma sak. Man genomför en sak utan att se hela biten.

Förr brände vi häxor på bål för att vi inte förstod bättre. Jag vågar påstå att vi gör det än. Okunskapen flaxar kring oss likt Vildvittrorna i Ronja Rövardotter.

Varför tackar förvaltningsrätten NEJ till att lyssna in de som kan de här barnen bäst tex? Varför gör soc samma sak på sina håll? Vad har man att vinna på det när det är våra barn som blir förlorarna?
Fredrik Reinfeldt kan du förklara detta för mig hur detta kan tillåtas under ditt styre? Jag fattar det inte!

Vi fick höra att LVU kunde vara aktuellt för oss. För Sam. För att han inte gick till skolan.
Det var vårt fel. Vår svaga punkt. Akilleshälen.
Okej. Ponera att vi fått ett LVU som gått igenom. Att han skulle ha flyttat till en otrygg miljö som skulle ha förmått han till skola trodde man.
Där hade han gått i tusen bitar och aldrig blivit hel igen. Inte gått till skolan därför hans Asperger är som den är och gör detta ogenomförbart.

Vi förmådde alla inse sanningen. SE Sam och hans behov. Att de fick bemöta honom där han är. Skolan fick ske hemma med två så duktiga pedagoger. På den plats på jorden han är som tryggast och där han i sin takt mognar.
Nu kommer han att få ett betyg i engelska och till nästa termin kommer det nog att läggas till ytterligare två stycken. Hållå. Vår son går i skolan. I en skola som är anpassad efter honom.

En rektor har sagt till mig något som borde sitta som ett mantra i ryggmärken på alla som har med våra barn att göra
Det är inte vi som skall förändra dessa barn att passa in i vårt samhälle. Det är samhället som skall anpassa sig”
Behöver jag förtydliga mig mer?

Än en gång ber jag er läsare att länka detta viktiga inlägg. Därför att media är allt för veka att inte våga beröra detta. Belysa det.
Och det måste komma fram hur detta maktmissbruk fungerar på sina håll.
Nu hade vi tur med folk omkring oss som förstod. Som SÅG sanningen.

Men om vi inte haft det?

IMG_4281[1]
MAMMA Z
*

Read Full Post »

5 mars

På skolmötet inför Juniors start i klass sju bara brister det.
Jag är trött mentalt. Jag är trött för att tankarna är för många och det är svårt att sova. Jag är trött att sitta i alla dessa möten för mina barns bästa. Jag är trött på att hålla humöret uppe jämt. Stiff uppear lipp. Se ut som ett solsken fast jag är som ett  slagfält inuti.
Vi pratar om dagsläget för junior. Det räcker att rektorn som är väl insatt i storebrors problematik tittar på mig och frågar.
Hur är det?

Känner mig som Helena Bergström i alla de filmerna där hon gråter hejdlöst med snoret rinnandes. Miserabel.
Jag somnade igår kväll med vetskapen om att Junior inte orkar livet längre. Inte vill ha det. Jag vaknar med samma känsla. Samma vetskap. Hur kan man orka hålla ihop då i längden?

På mötet vi befinner oss är jag så tacksam att kunskap och förståelse finns i så stor grad. Att man tänker rätt. Att man möter upp rätt. Inrättar en plan B utifall A fallerar.
Junior skall ha en skolgång på sina premisser. Inget snack om saken. Anpassat. Och fungerar inte det som är anpassat så skall det bli ännumer anpassat.
Jag behöver inte övertala en enda på mötet om vad som gäller till hösten. Behöver inte lägga energin där och ingen kan förstå den lättnaden. När jag vet hur det ser ut på allt för många skolor i landet.
Där man skulle ha fnyst åt den plan som lades fram idag.

Kompetensen kring barn som mina är skrämmande låg bland skolledning bitvis. Jag tackar den lyckliga stjärna som placerade oss till denna skola. Faktiskt.

Den har lärt sig massor under resans gång med killarna märker jag.


IMG_7725[1]

Junior har skola hemma i liten skala med oss. Han vill så gärna lära sig. Är duktig.
Vi myser med Diablo idag. Med Dolan. Ser på Netflix. Försöker skingra tankarna som tär allt för mycket på både han och mig. Mest honom såklart.
Han är låg. Dämpad idag. Är som om han befinner sig i ett väntrum och han vet inte vad han väntar på riktigt.
Jag som aldrig somnar på soffan slocknar och sover i över en timme av ren mental utmattning innan middagen.

Sam och jag pratar lite om hur Junior har det. Hur han tänker och hur han är. Sam greppar nog mer än jag tror, för det är som om jag likväl skulle berätta om honom stundtals. Han föreslår att vi skall åka till skogen just därför. Så att Junior får annat att tänka på. Men det blev inte av idag.

Jag presenterar plan A för Junior. Att han skall få börja tio minuter efter alla andra så att skolan är tom på folk i korridorer. Att han skall få tillgång till en liten grupp med en fröken som kan barn som honom. Där de andra eleverna också har speciella behov såsom han. Att han till en början bara går fram till lunch. Att han bitvis skall slussas ut till sin nya klass. Och skulle ingenting av dessa fungera så har skolan en mycket stabil plan B.
Jag frågar vad han tycker om det. ” Helt okej” får jag till svar i likgiltig ton.

Det känns som om han skiter i överhuvudtaget vad som bestäms nu. Han ger mig ett svar som han vet att jag blir nöjd med.

Hans blick är riktad mot ett annat håll som inte kan vara mer fel just nu.


IMG_7728[1]

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_7717[1]

 Älskade älskade ungen min. Min skatt. Min glädje. Min stolthet. Min tolvåring.
Du och din bror har sannerligen prövat moders vingen, hur hårt kan jag skydda er med dem så att ni inte faller fritt. Jag vill ge er det bästa av världar och det är en tuff uppgift när samhället ser ut som det gör. Klart att det är tuffa tider för er båda på olika vis.
Men älskade älskade vännen min.
Upphör med din önskan om att livet skall ta slut redan nu. Lev det först och se att det är rätt okej. Rätt så bra rentutav.

Jag har lovat att kämpa för dig.  Finnas här. Lita på mig. Lita på de andra som vill dig väl. Låt oss visa vad vi går för. Låt oss lotsa dig in i vuxenvärlden tills vi vet att du fixar det på egna ben. Massvis med livserfarenhet du hade kunnat varit utan.

Du ber mig i mörkret i tonårsrummet. Du ber mig hjälpa dig. Ja hjärtat jag vill jag vill. Berätta. Vad kan jag göra för dig?
Du ber mig då avsluta det liv du fick. Det är den hjälpen du vill ha och ingen annan.

Älskade du. Jag ber tusen böner denna natt igen. Tidvis blir jag bönhörd och jag skall aldrig ge upp dem om dig. Pojken med de blåaste ögon jag vet. Orka ta andetagen. Ett i taget.

Orka att möta livet.

IMG_4346[1] KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_7683[1]
Det får bli mer ett fotoinlägg idag än ett skrivinlägg.

Det efterlängtade egentiden på hemmaplan Ohana Maison infann sig.  Vädergudarna var goda.
En tur till handelsträdgården så blev jag fullt sysselsatt med att plantera ettårsväxterna i krukor till entren, balkong och altan. Min värdefulla tid till återhämtning och påfyllning av energi.

Är det bara min trädgård jag skall få se denna sommar så skall den banne mig vara vacker!

IMG_7684[1]

Hade sällskap stundtals av både nyfikna katter och killarna som var ut i omgångar.

Rensade massor av ogräs och kände mig trots allt det vi kämpar så inihelvete med rätt nöjd. Jo. Visst infann sig ” Just nu är en lycklig stund” .

Sam verkade vara nöjd med sin ensamhet och det han pysslade med. Junior gick till bästa vännen och skulle ha LAN. När de 4  grabbarna kommer ihop sig brukar de ha riktigt skoj. Härligt för Junior att känna sann glädje.
Det behövs efter veckans motgångar och kampen för att återfå det som åtminstone påminner om ett vanligt liv.

IMG_7681[1]

 Solros, lavendel och vackra penserer som blommar vackrare än någonsin.

Jodå. Det ser rätt trevligt ut att komma hem till Ohana.
Vet att båda mina killar uppskattar att det är fint även utomhus. Så när lönen kommer blir det en tur till Åsby handels trädgård med finvännen H. ( Det blir tredje året i rad vi har en heldag där )
Mer blommor och sådant som gör mig lycklig för en stund.

Vill ni läsa lite mer tankar och reflektioner som är lite typisk MAMMA Z text så finner ni det på Kung Över Livets Gilla sida idag. Eller läser det i här i KUNGABLOGGEN . Blev riktigt personligt. Ni som läst hos mig ett tag förstår precis.

Texten bara kom till mig när jag rensade bland maskrosorna.

25 maj
 KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_1762[1]
My HomeTown.

Det är här jag får tillbringa hela sommaren. Hela min semester. Den stad jag växte upp i. Den stad som jag kan innan och utan. Som jag stundtals är så less på att jag kan spy. Ni vet. När längtan finns efter något annat. Se och uppleva något annat. Få input. Nya energier. Nya tankar. Nya infallsvinklar i livet än de jag är så kättrad invid.

My Love fyller 40 i sommar. Jag hade så gärna velat ta han med på en Coop medmera tripp. 2 nätter på hotell. Billigt. Knycka romantiktid. Komprimerad sådan. Andra reser utomlands när de fyller jämt. Och jag får inte ens ihop det att vi kan vara hemifrån i 2 dygn. Inom vårt närområde. Det är svårt med att få till det att någon är med killarna hela tiden då vi är borta. Hur mycket kan man slita på en mormor? Kräva att hon skall vara här i 48 timmar?
Och vad sliter det på oss som aldrig kommer iväg? Världen finns och jag vill upptäcka den.

Fast å andra sidan, den värld jag lever nu har nog lärt mig så mycket mer om mig själv och andra sidor om livet som få får lära känna.

Jag sitter och drömmer mig bort på nätet. Letar hus i Toscana. Tänk om vi kunde bila ner. Bo där i några dagar. Letar på Fridtidsresor utifall de kan ha något som passar en npf familj men inser att charterresor inte skulle funka alls. Det gick inte ens att bila till Gotland. En efterlängtad resa vi fick lov att ställa in.

IMG_0948[1]

 Jodå. Det ÄR fint här med.



Idag åker juniors klass på skolresa till Göteborg. Lisseberg. Han deklarerade tidigt att han inte vill följa med, även om jag skulle ha varit med. Klart att det känns. Att han väljer att avstå. Man vill så gärna. Att de skall känna gemenskapen. Känna längtan efter att göra något kul tillsammans. Pirret i magen. Äventyret.

Men jag kan inte vara bitter. Vad blir bättre av det?
Fast sorgen måste få finnas där. Känslorna bearbetade tills acceptansen kommer och landar mjukt. Okej. Det var så här livet blev.

Now what. Vad gör jag för att bli lite gladare nu då?
Jo. Jag får se om mitt hem och min borg. Rusta det som jag förmår att rusta när det gäller både kunnande och plånbok. Trädgården skall få mer omsorg. Fler växter. Fler oaser.
Får bjuda hem de fina vänner jag har kvar och de nya livet gav mig, när det är så svårt att själv komma iväg.

My Love är sjukskriven just nu. Ett ligament i foten efter en springtur som har gått av så han kan inte göra många knop just nu. Tur jag är ledig över helgen och hinner rodda det som behövs. Pyssla klart med det som nu blev vårt sovrum efter Sams flytt nr 3 i ordningen. Se till att det blir mysigt, sen får jag klura på hur man döljer adhd utbrottens spår som blev då internet segade sig. Det blev nytapetserat förra sommaren så jag vill ogärna göra det igen.

Så mycket som känns.
Så mycket som fortfarande är bra och det är de stunderna jag måste ta till vara på. Måste måste måste, annars blir jag tokig.


IMG_7644[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

1c3b6l


Sam och jag läste en otäck men sann skildring ifrån andra världskriget. Killen hette Verba och överlevde mirakulöst nog koncentrationslägret och flydde därifrån efter flera år som fånge. Tack vare hans vittesbörd till omvärlden om att det inte alls var frågan om arbetsläger som judarna blev skjutsade till utan ren avrättning, tror man att Verba räddade livet på över 200 000 Judar.
En människas röst. Som lyssnades på. Som blev trodd. Och man gjorde något bra av informationen. Man såg problemet.

Jag har hitills hört hundratals berättelser om barn som mina och vad okunskapen gör med dem. Ändå känns det som att inget händer. Inga krafttag. Ingen landsfader som säger ”aldrig mer” och verkligen GÖR det som behövs.

Vad krävs för att vi skall få medias blickar riktade mot dessa barn som lider helevets kval många gånger. För via media når man underligt nog politikerna med tillslut. De kan inte värja sig.

Behöver vi ha en manifestation där det ligger tusentals barn i fosterställning på en fotbollsplan för att man skall fatta vad det är som redan har hänt? Vidden av det? Hur många unga själar som redan är stampade på. Sönderslitna. En tappad självkänsla och tron på framtiden.
Hur kan det ens vara mätbart? Såret som de har i själen därför att vi inte möter upp rätt alla gånger. Förstår inte deras adhd, asperger, autism, dyslexi, add osv.

En barndom skall vara lycklig, inte en kamp om överlevnad.


c3b6lkk
Jag har mailat både stadministern och Skolminister Björklund. Fått samma standard svar som alla andra föräldrar som vill tala om vad som händer i landet Sverige med deras barn. Varför det går så käpprätt åt heleve med åttaåringen, elva åringen, fjortonåringen och nittonåringen.
Jo därför att de längst upp i toppen skjuter ifrån sig ansvaret  till någon annan.

Jag ringde skolstyrelsen förra veckan då även Junior har en risk att bli hemmasittare. Efterfrågade nationella riktliner om vad som gäller barn som faller i skolan och som har diagnoser.
Nej. Det finns inte. Inte en handlingsplan. Ingen mall att följa. Inget team som kan sin sak som kopplas in.
Okej. Jag tänker snabbt.
Jag jobbar inom akutskjukvården och vet att en hjärinfarkts patient har sin givna manual vad vi skall göra. Riktlinjer. Man har samma rutiner för alla. Åtgärder som oftas är lyckade insattser.

Jag undrar hur många barn och ungdomar som regeringen mött. Sett hur de mår därför att deras politik inte gör tillräckligt för dem.
Skulle de kunna möta blicken hos pojken med de blåaste ögon jag känner och de kan säga att de gör allt för honom? Skulle de kunna berätta för Sam att framtiden är hans, att han kommer att få ett jobb på sina premisser och sitt kunnande utan att behöva ha godkänt i alla ämnerna på högstadiet?

Jag fick på nära håll se vad okunskapen gör med barn. Hur den nästan bryter nacken av dem. Jag har fått ta del av så många jobbiga samtal med andra förtvivlade föräldrar och vi alla bara undrar.
När skall de se våra barn och hjälpa dem? För som det är nu så vänder de ryggen till.
Vi känner oss stundtals som de förtvivlade Svenskarna nere i Kaoh Lak efter tsunamin. Vi väntar och vi väntar på hjälpen ifrån landets Sverige, men som uteblir. De kommer aldrig till undsättning.

Jag kommer gladerligen och pratar med vår landsfader. Med herr Skolminister. De kan inte säga att de inte har tid. För en sådan viktig sak som våra barn kan man bara inte ignorera. Och då är det inte standard svar jag vill få. Utan att de sitter tysta under mötet och bara lyssnar. Tar till sig den del av livet de inte verkar veta om att den finns.

Livet i en annan del av Sverige.

*

1-tobias-650

Mamma Z

Read Full Post »

394341_10151230899742275_622813405_n


 Så många av er som klivit på resan först nu kring mina killar. Det finns många av er som varit med ett tag men som inte orkat läsa alla inlägg 5 år tillbaka i tid.
Just därför så brukar jag då och då reblogga, alltså lägga ut ett gammalt inlägg som jag sedan skriver egna tankar och reflektioner kring, då man många gånger sitter inne med både visdom och kunskap. Snudd på facit i hand.
Att det kan leda till någon annans lärdom där vi gick bet.

Eller att jag berättar så att man någonstans kan förstå varför Sam 14½ år med adhd/asperger blev utbränd av svensks skola och blev hemmasittare. Varför vi blev tillfrågade att låta någon annan familj ta över Sam, att han borde LVU:as
Varför Junior 12½ år med add, tappade stinget inför att leva och allt bara havererade kring denna unga människa då han bara var elva år.
Varför jag och My Love haft mer prövningar under koncentrerad tid än vad ett äktenskap får under en hel livstid.
Varför jag blev hjärtsjuk av all kamp och stress.
Varför jag drog igång Kung Över Livet och nu är i full färd att ha en GALA i Stockholm tillsammans med andra mammor i liknande sits, för att få in pengar till forskningen på barn som mina.

Så håll utkik. Reinläggen kommer lite då och då.

IMG_7601[1]Sams ny rustade rum på nio kvadratmeter.
Litet. Intimt. Mysigt.
*

Idag på min lediga dag efter en mycket hektisk jobbarhelg på sjukhusgolvet så var det långt ifrån att vara ledig. Återhämtning.
Hade första mötet 9.30 på bup med Junior. Tusen tankar tänkta redan där.
Nästa möte med Soc 11.00. Mer tankekraft som gick åt. Jobbiga saker att prata om. Hinna hem och kasta i sig lite lättlunch för att sedan åka på möte nr tre kl 13.00 med skolan och hur vi tänker kring årskurs nio med Sam.

Minns en kollega som gnällde över att hon hade återbesök till tandläkaren på sin lediga dag. Hemska tanke. Att EN ledig dag skulle gå till något så onödigt som det. Att den lediga dagen blev sönderspjälkad.
Minns hur förbannad jag blev. Över hur folk så lätt gnäller över så lite.

Lev mitt liv kan jag tänka hundra gånger om. Lev det och låt mig sedan få höra hur besvärligt det är att få en dag ”förstörd”.
Jag undrar hur många lediga dagar man gått på möten. Vi började med dem när Sam var liten. Det är över 6 år sedan. Lägg därtill att vi även gått på möten gällande Junior sedan 2 år tillbaka.
Runt 200 möten gällande Sam. Junior är snart uppe i snart 50 möten redan.

Men vad tålig man är. Och vilken enorm skillnad det är på denna mamma nu mot när allt började. Dels kan jag Sam så bra, och även hur Junior fungerar att jag står på mig.
Men skulle jag få höra idag, det jag genom tid fått lov att utstå på vissa möten. Ja jösses. Jag hade inte varit den som grät efter mötena för att jag och mina barn blivit trampade på. Jag hade istället rakryggad gått därifrån med vetskapen om att jag hade hävdat deras rätt. Sagt precis vad jag tyckte och tänkte.

Alla tre mötena idag blev bra på sina sätt. Tacksam.
Men blev slut ända in i märgen.

IMG_0856[2]
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »


263127_10151693531542275_1360449732_n


Måndag morgon som stundar.
Ny vecka, nya möjligheter. Jag vill så gärna tro på det. Att min yngsta ser detsamma. Att jag förmår han att förstå det. Se det.

Soluppgång på vår baksida. Visst är det vackert. Hela naturen som är som en enda stor påfågel med alla dess färger som visar sig nu.
Vad skall jag göra för att fömå det finaste jag har att se detsamma?

Det tär. Det sliter. Men vad har man för val? Mer än att inse att det är att kämpa tills hela kroppen skakar av mjölksyra. Jag har sprungit liknade lopp förr. Men det här känns som att behöva springa det i hagelstorm.
Fy för när det onda sitter i själen.

När ljuset man en gång tände hos dem sakta falnar och man gör allt för att blåsa liv idet igen.
Jag ber tusen böner om dagen nu.

Jag tror ni greppar varför.

IMG_7249[1]

KRAM MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

IMG_5127[1]

Hej lilla hjärtat. Välkommen till livet du med tio små fingrar tio små tår. Det lilla livet som kom till oss med glädje. Som vi gav glädje. Detta barn med de blåaste ögon jag vet blev en sådan kärleksfull kille. Så full av liv. Energi. Bar sällan på bekymmer. Levde för stunden och för dagen. Skrattandes.

Vad gör man när det liv man lät komma till världen inte själv vill ha det? När man tror att det har vänt, när man börjar ana att se samma horisont. Framtiden. Så ljus och välkomnande. När man tror att de onda demonerna försvann samtidigt som vinter blev till vår.   Men när det visade sig av en slump att de var kvar, naglat sig fast. Som fastgjutna.

Vi vill ge våra barn det bästa av världar. Men när den världen vi erbjuder dem inte passar? När de känner sig felplacerade. När det gör ont att leva?
När vi trodde på ett framsteg igår med skolbesöket så blev det motsatt effekt. Junior fick konfronteras med den värld som är så svår att vistas i just nu. Han blev påmind om varför han inte orkar med livet. Påmind om vad som väntar och han orkar inte med den resan.

Jag går på skärvor av glas. Bär mitt barn och skall bära det ända fram tills livet är okej att leva igen. Men att vara där vi är. Där så många andra barn och ungdomar befinner sig därför att känslan av att passa in inte infinner sig. Därför att vi inte gjorde rätt ifrån början. Därför att det vi har att erbjuda inte räcker till. Får jag svära högt så gör jag det och säger bara fy fan för att det är så.

Pojken med de blåaste ögon jag vet. Det har varit en tuff resa i 2 år nu med dig. Marken skakar men jag skall göra allt jag kan för dig.
Att du en dag säger tack för allt vi tillsammans gjorde för dig och att du går på egna ben in i framtiden.

Tycker att livet är rätt okej att visas i.

18 december
Älskade fina Junior
Låt mig se dig le med hela hjärtat igen

*

KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »


IMG_7577[1]

Pojken med de blåaste ögon jag vet har inte gått i skolan på 7 veckor. Det finns många hemska sjukdomar som kan drabba våra små. Ångest är en av dem. Som tar ett rejält stryptag om dem och förminskar inte bara deras värld utan tar också bort tron på livet och sin framtid.

Ångest är en sjukdom som gör att du tror att hela himlen skall ramla ner på dig. Man får svårt att andas. Får hjärtklappning. Svettningar. Ont i hjärtat. Panik och det enda du vill göra är att fly till en plats i livet där du känner dig trygg.
Så har Junior mått i veckor. Månader nu. Varenda morgon då vi försökt få iväg han till skolan.
Han fick en snara runt halsen som vi aldrig såg.

Erfarenheten med en storebror som blev hemmasittare talade till oss. Att hålla på rutinerna ändå. Gå upp i tid. Lägga sig i tid. Ut och promenera varje dag. Ut i solen. Förmå han att skratta. Tycka att livet är rätt okej att leva trotts allt. Baka. Måla. Snickra. Se på tv serier i hop. Mys med katter. Samtidigt som han blev och blir medicinerad med ångestdämpande och uppiggande effekt. Höjde dosen.  Började ge Kyänis Omega 3 kapslar med mycket d-vitamin i då en vän påtalade att just d vitaminbrist kan man bli deprimerad av.

IMG_7573[1]Fått brev från Mona Sahlin tidigare.
Och hennes ord till mig har inte kunnat blivit sannare än just nu.


Jag har stått på mig hela Juniors resa. Även all kamp som det varit för Sam. Rätten till ett fullvärdigt liv. På deras premisser. I deras takt. Jag har fått stått på mig för att det skall hända grejer känner jag. Då vi befann oss i moment 22 för lite sen. Visst är jag öppen för hjälp utifrån, men modershjärtat har även talat till mig.

Idag var det bestämt att Junior skulle gå till den del av skolan där han skall börja högstadiet. Träffa sin mentor och den nya tjej som kommer att bli som hans assistent fast de är fler som delar på henne. Han skulle gå ifrån bup tillsammans med den psykolog han träffat vid ett flertal tillfällen och pratat om sitt mående. De skulle gå in bakvägen och titta på de lokaler han skall gå i. Träffa de personer som kommer med ha hand om honom främst.
Såklart att det blev ett påslag av ångest när det var dags att åka. Himlen skulle åter ramla ner på honom. Den osynliga snaran dras åt. Men psykologen var så smidig med honom och förmådde han tillslut att göra det allra värsta. Att besegra det som var så jobbigt. Det som för andra elever är en självklarhet att man gör varje dag.

Går till skolan.

Det gäller att ta ett steg i taget. Göra framsteg om än så mikroskopiska. Skolan har faktiskt greppat detta väldigt bra och inte lagt skulden på mig som förälder över att han inte gått. Så skönt. Det har varit nog stressande ändå denna stundtals jävliga sits.

Hoppas så att pojken med de blåaste ögon jag vet förmår att lyfta blicken. Se framtiden.

Och veta att allt fortfarande är möjligt.

IMG_5277[1]

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_7554[1]

Ni läser om hur det är nu. Men jag vill backa bandet 5 år. När de var 9 och 7 år. Så mycket som var annorlunda. Så mycket jag kan greppa i efterhand varför det var så jobbigt för Sam främst. Då vi inte mötte upp på det vis vi borde ha gjort. Reducerat alla krav. All stress. Energisanerat. Tänk vad mycket vi hade kunnat bespara båda killarna.
Jag glömmer så lätt att vi hade riktigt tuffa stunder även då

Skrev så här på bloggen då:

”Inför sin bästa vän kraschlandar Sam. Totalflippar med både ord, handling och slag. Ett ogenomtänkt nej från min sida förstör hela kvällen och jag måste ta strid.
Kan inte vekna bara för att undvika en härdsmälta. Sam blir som förbytt. Sparkar i väggen. Slår mig i ryggen. ”Din jävla glädjedödare jag vill aldrig mer se dig förihelvete!

Vännen stannar troget kvar. Han vet hur Sam funkar. Har varit med förr på slagfältet. Bara det att han har aldrig sett den här superjobbiga sidan. Sover kvar fast stämningen är tryckt. Säger osäkert från gästsängen ””Godmorgon Sam”
Tystnad. En lång sådan. ”Vad arg du blev igår. Varför då

Sam kan inte svara. Bara sitt klassiska” jag-vet-inte”. Jag får nyvaken gå in till killarna. Ta ett lättare snack så att en tio åring någorlunda kan förstå och att jag inte utmålar Sams bekymmer allt för mycket.
Kompisen gillar läget. Underbara vän!! De leker hela dagen igen, åker med min man och fiskar vid kyrkbron.
Tänk att vänner som han kan finnas.

IMG_4725[1]

Kvällen kommer. Junior  skall sova hos mormor så vi kan sära killarna, att han får lugn och ro. Så att Sam inte har någon att skapa konflikter med.
Precis när jag och Sam skall se filmen som vi passar på att se då Junior inte är hemma (vissa filmer är för läskiga för lillebror ) då kommer Junior hem och har ”rymt” från mormor.
Han ville inte sova kvar och fick panik. Pojken med de blåaste ögon jag vet.

Tredje världskriget utbryter. Sam blir verbalt ful till lillebror. ”DITT JÄVLA MIFFO FAN SOM JAG HATAR DIG. DU FÖRSTÖR HELA MITT LIV”
Junior står i hallen med gråten i halsen. Paniken.
Jag rusar efter Sam som nu ligger under täcket och tänker sova. ”Hela jävla kvällen är förstörd för att det där jävla miffot kom hem.”
Jag får ett slag bara för att jag råkar stå i vägen.

Sam skall inte leva. Är bara till besvär och hatar lillebror mest av allt på jorden.
Jag kontrar med att ja hämtat hem Sam många gånger från kompisar då det inte gått att sova kvar. Det hjälps inte vad jag säger.
Känner marken börja skaka under mina fötter.
Jag orkar inte något mer. Orkar inte vara pedagog som vägleder han. Orkar inte med alla motgångar som Sam har och som påverkar hela vår familj.
Ringer mamma. Junior gråter förtvivlat och kramar om mig. Som ett mantra upprepar han
”Jag åker tillbaka till mormor. Jag åker tillbaka så blir allt bra igen.”

Jag gråter som ett barn. Energin är slut totalt. Ser inget slut på det vi tampas med daglig dags nu. Sam har mått allt sämre de senaste veckorna.
Min mamma kommer som en räddande ängel. Jag är 38 år och söker tröst i mammas famn. Känner mig som ett barn själv.
Snälla mamma kan du göra allt bra igen. En magisk trollstav?

Barnen vet att jag gråter ofta. Båda vet varför. Sam tittar kallt på mig och tycker att jag minsann kan grina under tiden som Junior sitter och stryker bort mina tårar.
Åskovädret som drar över oss hastigt bryter läget för ett tag och vi tittar med stora ögon på blixtarna utanför. Det är inte bara luften ute som rensas. Det hände något inne också. Kanske var det Gud som sände åskovädret enbart för vår skull?
Sam blev lugn och Junior insåg att han inte alltid måste lyssna på Sams önskemål.

Jag får kura med 2 barn till sängdags. Ett barn som är ångerfullt och tycker att ha bara förstör livet för oss andra.

Den andra skrutten undrade om Sam någonsin kommer att bli frisk och få må bra igen.

13 juli


KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_7544[1]

Allt är föränderligt. Jag vet. Allt rör på sig. Händelser som leder till nya händelser. Utveckling som inte går att stoppa.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna, som man snart sjunger på skolavslutningarna.

Vad gör man när det blir så svårt att acceptera allt detta. När man befinner sig på en plats på jorden och bara vill tillbaka till det vi hade för bara några år sedan. När vi var en rätt vanlig familj även fast vi redan då fick vara på Sams premisser. Men om jag jämför nu mot då så har vår värld krympt allt mer och killarnas likaså.
Vi är mer begränsade än någonsin. Förr, när killarna var barn gick leken hand i hand med dem. Så mycket var ett äventyr. Upptäcktslusta. Hunger efter nya platser att besöka och uppleva.

Så många mini semesterar vi gjort med min fina mamma genom tid. Campat i Katrineholm. Bott på bondgård i Norrköping. Varit invid mitt eviga blå och mäktiga klippor på både Klädesholmen och Hunnebostrand. Fiskat i Gryts skärgård. Bott på Kolmorden. Sovit i tåg i Nora. Ja listan kan göras lång på alla äventyr.
Långsemestrar med Ohana och sett hela Öland. Västkusten. Badsemester i Bulgarien.

Och nu.
Nu kommer resväskorna förbli orörda.

IMG_7545[1]

Jag är kättrad vid hemmet nu. Kommer ingenstans såvida My Love inte är ledig eller att mamma kan vara här. Min kommande semester blir av bara för att se till att killarna har det bra. Inte för att jag skall få egentid. Återhämtning. Jag kommer som mest iväg på någon dagsutflykt bara kan jag tänka mig.

Phju. Det är tufft att ha haft friheten och sedan bli av med den. Det är nog skillnad om vi vuxit in att ha det så här. Men nu vet jag så väl vad som faktiskt funkat för Sam. Och hur det blev. Hur det nu är.
Att han är fullkomligt nöjd på hemmaplan och junior börjar känna likadant.

Minns då vi sista kvällen på vår Ölands semester stod på minigolfbanan. Det var en sådan magisk och vacker kväll med havet intill. Hela veckan hade varit ett skimmer med endast ett utbrott. Så vi var genuint lyckliga allihopa. Sam var då 11 år.
Mamma vet du. jag är så lycklig för att jag har den här familjen. För allt roligt vi gör tillsammans. För att jag har min bästis där hemma och alla andra kompisar.

Jag hoppas att vi gör han lycklig ännu, fast under andra former. Och det här med vänner. Nu har han ”bara” sin kusin i Dalahästens rike som sin bästa vän. Alla andra grabbar som bodde här i perioder är helt borta. Bästisen har gått vidare och gör saker som 15 åringar brukar göra. Som inte min Sam gör.

Jag har så svårt att acceptera den nya tiden. Det gör så förbannat ont.
Jag känner mig bestulen på något vackert som livet bjöd mig på.

Inte undra på att det gör ont då.

IMG_6851[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_7498[1],

En vecka har redan gått sedan alla skratten med tjejerna där ute på ön i mitt eviga blå. Mammorna som lever som jag.
Vi alla saknar det redan. Många av oss som blev inkastade i livet det tuffa när vi kom hem.
En mamma skrev till mig igår. ” Hur gör vi för att orka” ?

Ja hur har jag orkat genom alla åren?
Kanske är det förmågan att kunna skratta. Hitta de små glädje ämnena.  Det som andra bara går förbi. Som de inte ens ser. Finns styrkan i dessa mikroskopiska ögonblick. Att de räcker precis för att man skall orka med nästa rond i rinken. Som jag läste i en annan mamma blogg och som blivit mitt mantra. Att just nu, just här, är en lycklig stund.
Att man drömmer sig tillbaka till ”måbra stunder” och hämtar kraft och energi därifrån med.

Att så många funnits invid en. Gett styrkekramar. Skickat omtänksamma sms. Ringt. Skickat blombud. Bloggen som blev min räddning för 5 år sedan och som varit det sedan dess.

Att mamma funnits och finns där än. Alltid lyssnande. Tröstande. Delaktig i allt.  Sett till att ge oss avlastning. Att vi fått komma bort en stund. Ibland en hel dag om vi haft riktigt tur.

1 just nu

Tror det är viktigt att ha något att se fram emot. Trevligheter. Kunna hämta ut kraft och energi i förväg. Räkna ner dagarna likt ett barn inför julaftonen. Att ha hållpunkter. Likt en fyr. Där framme. Dit skall jag och jag skall komma levande dit. Även fast det är obarmhärtigt vatten att simma i.

Jag får kraft i samtal med andra i liknande sits som mig. De började här via bloggen och har fortsatt vara min kraftkälla. Sedan ingick jag i en självhjälpsgrupp med andra mammor här på orten några år innan det rann ut i sanden dessvärre. Gruppen jag drog i gång på facebook har den senaste tiden sannerligen varit min räddningsplanka. Crescat Scientia. ” Må kunskapen Växa”. Ett forum för oss föräldrar som har barn som inte går i skolan alls, eller bara delvis.
Nu finner jag kraft i den förening jag och några andra mammor drog igång. KUNG ÖVER LIVET. Jag gör något aktivt för att förhindra så att andra skall behöva må som både jag och mina barn fått göra därför att okunnigheten flåsat oss i nacken ett antal gånger.

Igår hämtade jag kraft på min promenad runt sjön. Skogen med dess läkande kraft. Promenad som frigör måbra endorfiner i kroppen. Sänker nivån av det skadliga stressen.
Idag skall jag hämta den ute i trädgården. Gräva i jord. Plantera nytt liv. Spela min favoritskiva på repeat då My Love jobbar och slipper höra Darin. Hårdrocks öronen skall få vila ifrån musiken som ger mig energi.

Nyfiken. Vart finner ni kraft och energi?
Vart är eran ”Just nu är en lycklig stund” ?

IMG_7493[1]KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »

575397_10151525422707275_851618794_n

I nästan hela mitt liv har jag varit rädd. Till och från. Dumt nog.

Det började i skolan. Klass 2. Mobbingen. Utanförskapet. Jag var annorlunda. Lång och kobent. Tjej på det. Ett tacksamt offer för andra oskäkra själar ute på skolgården. Den fortsatte långt upp på  högstadiet. Jag vande mig vid utfrysningen. Vid de hemska orden jag fick heta. Men jag var ofta rädd. Rädd för vad de skulle säga och hur ont jag skulle få i magen av det. Rädd för att mista de få vänner jag hade. Rädd för att de inte skulle hålla kvar vid mig.
Tönten som hela skolan visste vem hon var.

Min pappa höll på att dö ifrån mig när jag bara var 5 år gammal. Nästa gång var jag 10 år. Då trodde inte ens läkaren att han skulle överleva. Han hade svår astma och var mer sjuk än frisk. Jag blev van vid hans pipande andning. Att bevittna hur skulderbladen och axlarna fick anstränga sig för varje andetag.

Nästa gång han vände hos vår herre var jag 13 år. Jag minns än de blåa läpparna. Paniken som speglades i ansiktet. Paniken av att kvävas. Jag minns hur jag satt på akutmotagningens toalett och bad till Gud. Pappa hade varit död ett kortare tag, men läkarna kunde återfå livet i honom igen. Den gången och månger fler efter det.

Jag var jämt rädd för att pappa skulle dö efter det. En rädsla jag fick bära med mig sågott som dagligen då han också blev svårt hjärtsjuk. När han skulle transplantera hjärtat för det var så illa. När jag åkte med honom till Göteborg och hade Sam i magen. Livets ytterligheter. Det ena livet höll på att avslutas och det andra skapas.
Och jag var rädd fram tills den dagen då han dog på min arbetsplats. Sjukhuset vid inkörsporten till Dalahästens rike. Då hade jag varit rädd i över 30 år att mista honom.

27 jukli

Kärleken kom in i mitt liv. Två lintottar likaså.
Än en gång fick jag uppleva rädslans bojor. Rädd för vad en oförstående omgivining kunde göra mot mina barn. Få dem att må. Rädd för att jag inte skulle kunna försvara dem tillräckligt. Inte orka med att vara deras mamma. Rädd att bli misstrodd. Feltoklad.
Rädd för hur livet skall bli för dem. Lever vi i ett sådant samhälle där jag känner att de får den hjälp de behöver?  Både nu och sen?

Rädd för att mista flera vänner på premisser jag aldrig fick veta varför de bara försvann ur mitt liv.Rädd att jag inte duger. Rädd att jag inte kan leva upp till andras förväntningar på mig.
Rädd för att kärleken ska ta slut för vi fick det vi fick med mina killar. Rädd att mista den som står mig närmast i allt.

Rädd för att dö bara 43 år gammal. Jag är inte färdig med mitt uppdrag här på jorden. Förmå mina barn att flyga med egna vingar en dag. Förmå andra att göra detsamma.
Jag läser dödsannonser och ser att de dör yngre än vad jag är. Jag möter patienter på jobbet med hemska sjukdommar. De som vi alla kan drabbats av. Jag börjar mer och mer hålla ett hårt tag i livet. Vara tacksam för det minimala. Tacksam för min hälsa som trots alla odds faktiskt är okej. Den stressutlösta kärlkrampen finns visserligen.
Men det kanske inte blir värre än så.

Nu går jag inte och darrar av rädsla varje minut. Men just att den finns närvarande. Som ett hotande åskmoln som ibland gör sig tillkänna.
Ibland för ofta. Kanske blev jag född sådan. Kanske jag inte tål så mycket. Blir mer rädd än andra?

Hur har ni det med er rädlsa?

Fast nu är det läge att lägga focus på alla de stunder som är bra. Jo jag vet. Och jag gör det. En hel del.

Jag lovar.

IMG_5223[1]

KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_7433[1]


En bekant frågar mig lite hurtigt på Coop bland matvarorna.
– Hur är det med dig då?
Ja hur fan är det? Hur mycket kan man berätta på två minuter?

Jo. Jag har en grabb på 14 år som har sitt liv i min skugga nästan hela tiden. Som äntligen har en fungerande skolgång 3 gånger i veckan. 45 minuter varje dag. Efter prat om att han skulle behöva bo hos en annan familj ( LVU ) därför att vi inte förmådde han till skolan. Därför han har en asperger som inte gör det möjligt att gå i vanlig skola.
Jag har kämpat för denna unge så att mina knän blöder, för jag har fått krupit bitvis när benen inte längre burit.
Men just nu mår han bra i sitt liv. Han har accepterat att det är som det är.

Själv befinner jag mig i en sorg. Förr deltog han i det som andra barn gör, om än på sina premisser. Men han var delaktig. I skolutflykter. I gemenskap. I samspel med andra. Vi hade jämt kompisar här hemma till honom. Han var i badhus, gick på marknader, var på bio. Han var hos andra.
Nu finns bara minnet av allt det där kvar. Bilder på hårddisken som gör ont att se. Där han står skrattandes i mitten av sina klasskamrater med det blonda håret lekandes i sommarvinden runt huvudet. Står bredvid sina kompisar.

Var en del av allt.

IMG_2939[1]
Semester ihop. Ett minne blott som så mycket annat.
Jag vill backa tiden. Njuta lite mer.

Jo. Justja. Vi har 12 åriga Junior också. Som har slagit sig hårdare än vad en krasch in i en bergvägg kan orsaka. Men han går på stapplande steg fram i livet med stöd av oss. Livet han fick men inte vill delta i just nu. Han har add och svår ångest inför skola och livet. Han har inte gått i skolan på några veckor nu just därför.
Lillebror som alltid fått vara nummer två under hela sin uppväxt. Hade förmågan att svälja. Stå tillbaka. Allt för att underlätta för Sam och hans behov. Förhindra utbrott.

Han börjar påvisa svårigheter inom autism spektret. Svårt för så mycket som tidigare var så enkelt. Just nu är det svårt att hålla blicken stadig framåt. Se framtiden och veta att han är en del av den.
Vi gör allt vi kan för att han inte skall sjunka under ytan.

Så jag mår lite tjyvens. Svårt med återhämtning. Egentid. Livet med killarna tar energi och sedan tar kampen för dem ytterligare.
Jag och My Love jobbar omlott för grabbarnas skull. Ses knappt. Har var tionde helg helt ledigt ihop. Har vi tur kan vi få till en ledig veckodag. I månaden. Vi var nära skilsmässa för bara några andetag sedan, men vi jobbar benhårt på att det är kärleken som skall segra.

– Hur är det själv då?
Bekantingen står där med sin mjölk liter i handen och mumlar ett förlåt att denne inte visste hur vi hade det. Att det är skämmigt att svara att allt är bra i livet efter min redogörelse.

Min dag måste komma när jag kan svara detsamma.
Att allt är bra.

IMG_2684[1]

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_7423[1]

Junior får följa med till handelsträdgården. Köpa nya barrväxter. Protester så klart. Men han gör det bara för att jag är riktigt bestämd. Är livrädd att han blir folkskygg såsom Sam blev när han befann sig i samma sits för 2 år sedan. När allt rasade för honom med i årskurs 6.
Vi gräver i trädgården tills jag får blåsor i händerna. Byter plats på buskar. Han tinar upp. Tycker att det är rätt okej. Vi småpratar och det blir givande samtal om livet. Om nu. Om sen. Inser där och då att han inte vill till Gotland på vår semester för den långa resvägen på 8 timmar. Vill hellre flyga och se ett annat land.
Frågan bollas vidare till Sam. Han vill i nuläget inte åka någonstans. Ser inte nyttan med det. Att vidga vyerna. Vi tre kan åka. Men han vill inte. Inte alls.

Semester med Ohana verkar vara ett minne blott nu. En splittrad familj. Det gör ont i mig. Tårarna rinner under tiden jorden skyfflas bort.

Mellan spadtagen servar jag Sam som hela tiden behöver mitt stöd. Behöver laga hans dörr som han i frustrationen sparkat söner gångjärnen på. Dörrfodret sprack. Limma. Laga. Leta tving. Leta småspik. Åker till affären och handlar hans mat han blev sugen på. fortsätter gärva.
Däremellan jagar jag bup läkaren och bup psykologen.

Jag har långt ifrån en ledig dag. Ett barn skall jag förgylla livet för. Det andra måste jag hela tiden finnas till för när han ropar.

IMG_7425[1]


Tar fram känslan ifrån helgen. Energin. Läser hos de andra vännerna om vår helg ( TINA:s Blogg ,  NINA:s blogg och BELLAN:s blogg ) Längtar massor tillbaka. Kan man få stanna tiden? Fly ifrån verkligheten en liten stund till? Skratta bara lite mer?

Bup ringer upp och jag storgråter när jag lagt på luren. Läkaren vill inte skriva sjukintyg på Junior så att han får hemundervisning just nu. Rektor vill inte sätta in hemundervisining utan läkarintyg. Moment 22 blir ett faktum. Jag skall ensam om dagarna nu rodda 2 barn med olika behov att tillgodose. Få det ena barnet att orka leva till en början. Men utan skolundervisning så halkar ha efter ännu mer och får ännu mer panik/ångest över skolan. Kommer ännu mer in i sina rutiner här hemma som är helt undervisiningsbefriade.
Vi inväntar hjälp ifrån soc och familjebehandlarna.Men nu när detta är ångest relaterat så är det bup som skall vara oss behjälpliga kan jag tycka. Men de har inte resurser för det i den kommun vi bor i.

Våra barn är bortprioriterade ännu en gång i landet Sverige. Pengar som styr.

Det känns som om vi bara trampar vatten just nu. Det är som om Junior har ett stort fult skärsår som är decimeter stort och som är i behov av att sys. Att läkas. Men det finns inga kirurger att tillgå.
Så såret blir djupare. Större. Mer infekterat.

Vem bryr sig?

IMG_7431[1]My Love köper med blommor och Triss.
Vill muntra upp mig.

Förbannade omständigheter.
Förbannade kamp.

*

Mamma Z

*

Read Full Post »

5 maj just nu

 

Mitt mantra som blivit mitt egna. Just nu är en lycklig stund. Jag är så tacksam att jag läste det hos en annan mamma bloggare. Tror att det fungerar som mindfullness. Att man just då fokuserar på det positiva. Ett kort ögonblick. Och precis just då så tillåter man kroppen och sinnet att få må bra fullt ut.
Livet som gavs till mig behöver även ge mig dessa stunder för att klara av det.

Jag fick tillfälle att göra det i helgen. Samla massvis med lyckliga stunder.
Jag kom iväg om än bestulen på ett dygn med fina tjejerna så att jag åkte lördag morgon och kom hem söndag eftermiddag. Det var samma gäng mammor som förra året åkte på Ladies Night. Mina bloggläsare. Nu hade en annan mamma öppnat upp sitt paradis invid mitt eviga blå. Deras sommarställe. Havet med dess magiska horisont som alltid får mig knäsvag. Så himmelens fint gjort av henne. Så mycket arbete som låg bakom allt.

Sju mammor var vi. Alla med sin historia och livet med barn som har autism. Adhd. Asperger. Det är sällan som man känner så starka band som hos dessa. Man behöver inte förklara livet det annorlunda. För vi lever i det allihopa. Alla vet utan större förklaringar. Att man måste försvara sig.
Och vi behövde alla komma ifrån det livet om än för ett eller två dygn.

IMG_7412[1]

Att få skratta så gott, så mycket. Vilken energidepå. Att ha samtalen de förtroliga som få vet om överlag. Att blotta det svagaste man bär på och känna sig fullkomligt trygg bland dessa tjejer i min egna ålder. De som också prövats den hårda vägen.

Är så tacksam för det jag fick uppleva detta dygn. Så tacksam att dessa fina tjejer ifrån Sveriges alla hörn har blivit en del av mitt liv om än på avstånd.
Hade det inte varit för att jag skriver här så hade jag aldrig träffat dem. Aldrig fått känna denna gemenskap som jag gör tillsammans med dem.
Det känns som om vi för alltid kommer att ha våra träffar framöver. En gång om året  ♥  Minst.
Tänk. Så fina vänner livet gav mig för att jag lever det liv jag lever. Både med detta underbara tjejgäng och de jag fått tack vare Kung Över Livet. Vilken rikedom. Vilken ynnest.


IMG_7411[1]

Denna bild ovan var den syn som mötte mig när jag klev ut ifrån gäststugan. Fåglarna kvittrade. Havet skvalpade emot klipporna. Synen var gudomlig. Snudd på makalös.
Kan det vara så här vackert? Kan man få känna sådan lycka när piskrappen svider än efter allt som hänt den sista tiden?
”Just nu är en lycklig stund”

Jag och vännen Anette står och pratar på bryggan innan båttaxin kommer för att ta oss in till fastlandet igen. Tillbaka till verkligheten. Till kampen. Fajten för att göra livet så bra det bara går för våra barn. Vi säger båda att vi redan där kopplar upp oss igen. Förbereder oss mentalt på att komma tillbaka till det som vi lever med dagligdags. Att man tar ett djupt andetag och börjar planera kvällen i huvudet. Förbereder sig inför kommande vecka. Tankarna på allvaret kommer åter.
Där och då blickar jag ut över horisonten. Evigheten. Bevarar bilden på min näthinna. Spar den på min mentala hårddisk. För jag vet att det kommer tusen stunder när jag behöver plocka fram den igen i mitt inre.

Jag är full utav intryck. Tankar. Det som berört. Det som fick mig att skratta hejdlöst.

Men mest av allt är jag tacksam. Enormt ♥

Jag lånar bilden nedan ifrån Bellans blogg (Läs gärna den HÄR, så fint skrivet om en tonåring med autism och adhd )

144
♥ Tack ni alla underbara. Tycker SÅ mycket om er ♥

Mamma Z

Read Full Post »

20130503-080641.jpg

De blåaste ögon jag vet ser på mig och säger ”Jag kommer inte att fylla 14. Kommer inte bli allt det där du säger.
Han har blivit blåst förr av oss vuxna. Vi som har lovat att det ska bli bra och sedan blev det inte så.

Junior förmår inte lyfta blicken fullt ut. Se livet. Se framtiden. Se meningen med att finnas till. Mycket känns igen ifrån i fjol. Då vi med gemensamma krafter livräddade. Fick upp han till torra land. Jag trodde med lättat hjärta att det var över. Bland den tuffaste resa som livet gav mig. Att ge livsandarna tillbaka till den man älskar mest på denna jord. Sitt barn. Då var han bara 11 år. Nu är han 12.

Samma resa väntar, men den känns mer komplicerad denna gång. Svårare.

Jag skulle åkt till havet idag. Bloggträff med 6 andra underbara mammor som lever livet det komplicerade och utmanande.  Vara borta hela helgen. Jag vill åka. Jag behöver åka för att orka med livets resa. Skratta. För det är ett glatt gäng även om vi pratar livets allvar också.
Men jag blir hemma idag och åker tidigt imorgon istället. Reducerar frånvaron men kan ändå åka de 23 milen. Få vara med de fina vännerna.
Samtidigt som jag räddar liv här hemma. Fyller på med glädje. Förmår han glömma det tunga.
Junior skall åka och bada några mil bort tillsammans med grabbarna han spelar spel med idag på eftermiddagen. Jag skjutsar självklart. Gladerligen. Bidrar till att livet är rätt okej ändå.
Bidrar så att även han får skratta och ha kul.

20130503-080659.jpg

Tänker på hur mycket jag skriver öppet här om Juniors hälsa. Den tabu belagda.  Det skrivs i medierna om de unga som begår självmord. Det skrivs ibland om varför. Men det skrivs sällan om vad vi kan göra för att förhindra det. Vad det är som gör att en ung människa mår dåligt. Hur vi kan stävja det. Förhindra det. Tillsammans. Vara det skyddsnät som behövs.

Hade Junior haft en fysisk sjukdom hade det känts mer okej att skriva om. Men när det onda sitter i själen så skall vi inte prata högt om det. Är min magkänsla iallafall.
Den senaste tiden har jag fått tagit del av många gripande berättelser. Berättade av föräldrar. Berättade själva av unga människor. När deras enda lösning på livet det jobbiga har varit att få dö. Det fanns inget annat alternativ. Krasst men sant. De försökte men klarade sig. En ungdom sade till mig för lite sedan ” Hade det inte varit för min kämpande mamma hade jag inte levt idag. Det är hennes förtjänst att jag sitter här idag”
Fina vackra unga människa och den beundransvärda mamman. Kan säga att jag grät floder inuti när det berättades för mig.

Låt mig aldrig aldrig bevittna det hos mina killar. Låt aldrig det hända ett annat barn heller. Och låt oss öppna upp och prata om barns psykiska ohälsa och ta den på allvar. Visa våra barn att vi finns här.

Att vi tror på dem. Och att framtiden ÄR deras.
Som jag ofta skriver för vår förening numera

Förmå dem att förbli de kungar över livet som de föddes till att vara!

20130323-053611.jpgFinns föralltid här hos dig
KRAM

MAMMA Z

*

Read Full Post »

20130501-033441.jpg

Underbara vår som får oss att tro att allt blir bättre bara ljuset kommer. Som ger oss hopp. Liv. Tilltro till att förverkliga våra drömmar. För det är nu det vänder. Allt blir så mycket lättare. Så mycket bättre.
Värmer kommer sakterliga. Värmer oss där vi hungrar efter den utmed husväggarna. Sitter med våra kaffekoppar och förevigar ögonblicken och delar med oss på Instagram och Facebook.
Jo visst blir vi lite gladare till sinnet? Eller?

Jag har mest en klump i magen av alltsammans. Av allt som inte blev av för att det är som det blev. Att Junior inte förmår skola alls i nuläget. Att han tidigt valde bort att inte följa med på skolresan. Att välja att stå utanför gemenskapen. Det som andra tycker är kul tycker han numera bara är jobbigt.

Lisseberg får ett barn mindre denna försommar.

Vi var på möte på Hab. Pratade om Sam nu och sen. Han blir 18 år om 3 år. Skall bli vuxen. Hur kan vi hjälpa och stötta så att han kommer dit. Till självständigheten? Klara sig utan oss? När det inte går speciellt bra med det nu överhuvudtaget. Hur skall vi tänka? Vilka valmöjligheter har han sen?
De är så himmelens bra att prata med. De vi har att göra med på hab. Har ett stort förtroende för dem. Och de har hjälpt oss många gånger då vi fastnat i vårt egna tänk. Varit det största stödet genom alla år då skolan trasslat för honom.

IMG_6496[1]


Pratar med bup igen kring Junior. Fast han har fyllt 12 år får vi för denna månad ta ut VAB då vi inte kan lämna han själv för tillfället. De skulle även prata med rektorn hur vi bör göra nu. Tillsammans. Från två håll. Det blir tre håll då soc blir inkopplade med sina familjehemsbehandlare.
Hjärnan går på högvarv och tusen tankar tänkta i natten. På hur det är. Hur det blir. Och vad som än en gång gick fel med ett barn i skolan. Totalt fritt fall fast vi alla trodde att vi hade koll.

Får ett brev ifrån försäkringskassan med possitivt besked mitt i allt. Vi fick igenom vårdbidrag på båda killarna för alla merkostnader de för med sig. Jag var beredd att överklaga, så gick det igenom! Handläggaren förstod tydligen hur illa ställt vi har det hemma nu.Att vi lever långt ifrån det man kallar ”normalt”
Gud så skönt med en strid mindre.

Jag blev bönhörd på en front iallafall.

20130501-033454.jpg

Jag och Junior för länge länge sedan

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »