Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2013

IMG_8571[1]

Det blev ett kort gjort till Instagram och en vän till My Love som gifte sig idag. Han var en av de första jag lärde känna i den lilla bruksorten i Vallonbruket då jag nykär flyttade hals över huvud till stora kärleken.
Jag funderar på citatet som bara kom till mig tidigare idag.

Funderar över vad det är som ger mig mening med livet. Ni vet hur förtvivlat jag letar ljuspunkter nu och det går i vågor. Funderar över vad det är som gör att jag går upp varje morgon just nu.

Det blev en mental kollaps helt igår. Så mycket som kom ifatt. Vad som hänt. Vad som kunde ha hänt om jag tappat kontrollen över bilen. Tänkte på så mycket av det som läkaren sade. Tänkte på den långa väg som både jag och Junior har tillbaka till hälsa.
Innan jag gick in på Coop för att handla så bara tokgrinade jag ute i bilen. Så mycket kom ifatt.

Kanske grät jag mest över att vi inte kom iväg till Stockholm. Jag fick avboka vårt hotell pga sjukdomen som jag kommit att hata så. Den som heter ångest och ovilja mot livet. Mot att upptäcka världen och nya saker.

Han också. Det är verkligen storebrors fotspår han omedvetet följer nu.
Den värld jag lever i blir bara mindre och mindre.


IMG_8572[1]


Hela dagen har varit tung, fast jag försöker. Försöker försöker. Tungt för jag vet att jag borde varit någon annan stans med Junior. Vet vilket mys vi skulle ha haft. Vet vad det var som stoppade det.
Känner mig bestulen på stunder som skulle ha berikat både han och mig.

Tungt för allt som kommer ikapp. Den mentala bägaren har runnit över. Säger såsom min idol Martin Stenmark sjunger ” När man tappar orken att andas”. Där befinner jag mig nu.
Skall göra som finvännen skrev till mig idag: Ta tag i livet igen!!! En minut, en timme, en dag i taget.
Jag kommer igen. Har gjort det hundra gånger förr och hoppas att Junior gör det samma. Hoppas att mitt förhållande gör detsamma. Kommer åter på banan.

Nej vad jag deppar på här känner jag. Visserligen finns det tusen skäl till det men det finns även tusen andra skäl till som är bra också. Så lätt att tappa focus på det. Och ni underbara.
Ni som VERKLIGEN har stöttat mig nu dessa två dagar med all pepp och kärlek via sociala medier och sms. Tusentack!

Ni hjälper till att bära mig när benen ger vika.


IMG_3524[1]
Vi skall komma hit en dag mitt barn
då vi ler med både själ och hjärta igen

Kram Mamma Z
*

Annonser

Read Full Post »

IMG_8551[1]


Jag höll på att dö i går kväll.

I några minuter som kändes som evighet så var känslan den. Ensam i bilen. Rätt öde utmed vägen då den var halv elva. Och ett hjärta som tokskenade likt en vildhäst. Jag var snabb på bromsen, in utmed vägrenen och ringde 112. Hade ingen aning om vad som hände och hur det skulle sluta. Världen bara försvann för mig och det bara snurrade och jag höll på att tappa kontrollen helt över vår sivergråa combi.

Vi hade sett Darin, finvännen Anette och jag. I Mälarstaden. Åkte dit bara för att höra honom, grabben som med sin musik har lyft mig med energi. Nu när det varit tufft och varit det länge. Då har jag ibland spelat hans musik och i synnerhet hans senaste skiva. Mamma Z musik rakt igenom.
Grabben var bra rakt i genom på sin konert. Så glad att jag åkte och fick se min unga idol. Så glad att fin vännen hängde på och vi fick en trevlig stund ihop. Igen.

När jag skulle hemåt så känner jag hur hjärtat börjar krångla. Börjar gå fort, men det brukar kunna göra så för att sedan ge sig. Min tacycardi jag nu haft i 4 års tid.
Sedan smäller det bara till. som en blixt från en klar himmel och jag håller på att svimma för att det slår så fort.

IMG_8560[1]

Skämtsamt så här i efterhand kan jag säga att det var Darin som fick mitt hjärta att brista. Men så enkelt är det inte. Det stavas mitt liv som jag lever och levt länge.
ambulansen kom efter vad som kändes som en evighet. Det var en gammal kollega till mig, så det var skönt med någon som kände mig så behövde jag inte förklara allt för mycket.

Det var tusen tankar tänkta där bak i ambulansen. Samtidigt som det skulle bli skönt att komma till akuten och få en redig check av hjärtat. Igen. Bara för att utesluta det allra värsta. Träffa en läkare. Ta alla de prover som jag annars dagligdags tar på mina patienter. Som kommer in av samma anledning som mig. När något är fel med pumpen och man vet inte vad.

Den läkare jag fick i natt var den bästa jag kunnat få i den sits jag var och är i. Faktiskt. Efter att allt var genomcheckat och hjärtat friskrivet ifrån de som de kunde se, var så sade han så enormt mycket betydelsefullt.
En läkare som tog sig tiden att lyssna på de grova penseldragen om mitt liv, som inte bara såg hjärtat för sig utan såg till alla faktorer bakom som fick det att skena.
Den stress som dansar runt i min kropp. De fysiologiska saker som händer, hur de hör samman och påverkar varandra. Kort och gott så var de fruktansvärt obehagliga som inträffade på riksvägen helt stressutlöst trodde han. Och jag köper det. Med tanke på hur min angina kommer och går (stressutlöst kärlkramp ) så är jag inte förvånad över att retledningssystemet också kan påverkas.

Han tyckte jag skulle uppsöka kurator och även börja äta samma medicin som Junior äter. Han trodde att inom kort kommer jag annars att hamna i en depression om detta får fortgå. Hur hade vi det med hjälp och stöd kring mina killar? För det fick vi väl?
När jag förklarade vilken kamp det var och varit länge så bara tittade han på mig och undrade hur detta kunde vara möjligt. Mm, har undrat samma sak tusen gånger.


IMG_8561[1]
”Just nu är en lycklig stund” med finvännen i Mälarstaden igår

Det blev taxiresa hem sent i natt då min egna bil stod på ett helt annat håll flera mil bort. Hann tänka på vad denna unga läkare sagt till mig. Vad mycket bra som han sade. Så mycket tragiskt. Faktiskt. Min hälsa har satts ut spel på grund av det liv jag lever. Levt länge. Det finns vissa bitar jag kan påverka själv för att må bättre.
Det finns andra som är svårare att få bukt med. Barnen och förhållandet som fortfarande påminner om en berg och dalbana och nu vet jag inte vilket stup vi befinner oss i.

Ja ni fina läsare. Inte kan jag påstå att det är stiltje i livet direkt. Men nu är det liksom nog. På många fronter. Har jag sagt ett tag väl?

Nu skall iallafall väskorna packas för jag och Junior åker iväg till Stockholm idag. En kompensation för att Gotland inte blev av. 2 nätter med Coop Medmera hotell, på Globen hotell. Tänkte mig över till Vasamuseet imorgon och bara gå i gamla stan och mysa med honom.
Ha med både hans och mina nyinsatta mediciner så vi fixar resan utan obehagliga upplevelser igen.

Hoppas på en massa av ” Just nu är en lycklig stund”
Tackar er alla som hört av er till mig nu när jag blev så akut sjuk. Det värmer gott.

Tacksam att ni finns där, allihopa.
11stockk

Juniors och min Stockholmstripp förra året.
Hoppas på en lika härlig weekend igen med honom.

KRaMEN alla!
Mamma Z

Read Full Post »

IMG_8518[1]

I de djupa Bergslagens skopar lever vi. Ohana. Jag föddes här, formades mycket till den jag är idag. Så mycket som satte sina spår. Både på gott och ont.

Jag växte upp med en pappa som var mer sjuk än frisk. Jag var bara tio år då jag satt ihop krupen under köksbordet då ambulansen hämtade honom, då jag fick lära mig hur nära det kan vara för en människa att dö på kort tid. Han hade svår astma och jag var nog mer ängslig för honom än mina egna bekymmer. Jag var orolig över honom fram tills jag var 35 och han försvann ifrån mig i det jordiska livet. Då hade han varit svårt hjärtsjuk i flera år dessutom.

De som mobbade mig gjorde det bra. De höll ut i 7 år innan de gav sig på någon annan på skolgården. Jag var längst av alla i min klass och kobent. Hade inte den rappa käft jag sedermera fick utmed tiden. Så det räckte såklart för att dränka mig i mer oro. När skulle de slå till nästa gång? Nästa rast? På hemvägen? Nästa dag?

Utan att själv be om det så blev jag en ängslig och orolig själ som liten.
Som följde med mig upp i åren, då annat tog över. Men jag hela tiden i beredskap för att det värsta skulle kunna hända.

Kärlekar som kom till mig. Som svek, som ljög. Vänner som kom till mig och kom mig nära och sedan bara försvann likt en skugga utan att jag förstod varför. Fick aldrig veta. Jag kunde bara ana. Vilket gör att oron hela tiden infinner sig i de nya fina vänner livet gett mig. Jaha, och när skall de här bara försvinna ifrån mig nu när de kommit till att betyda så mycket? 

Livet med killarna jag fick. all lärdom. Det som fick mig att mogna på många fronter.
Samtidigt som min oro finns kvar i mig. Ständigt skvalpande där nere på botten av mig själv. Oron över det vackraste livet kunde ge mig växer sakta sakta ju äldre de blir. Oron som varit där under många år för deras skull.

Det finns så mycket som formar en människa, till vilken slutprodukt vi blir.

Jag blev såhär.

IMG_8519[1]

 Jag har fått höra att ” Det finns ingen som det är så synd om som dig”,  att jag dränker mig i självömkan.
Delvis är det sant. Jag tillåter mig att känna så därför att detta liv jag fått har inneburit så mycket att jag nu är så less på alla motgångar. Bensinen sinar och jag får ro sista biten nu och det tar på krafterna.
Varför skulle jag inte ha rätten att tycka att det känns för jävligt? Tufft?
När jag däremellan fångar varje ” Just nu är en lycklig stund” så mycket det bara går för att inte hamna i en mental kollaps?

För att fortfarande se meningen med varför jag lever.

Det finns de som stör sig på denna blogg. Den dagliga klagomuren. Att jag försöker vinna sympatier med att skriva hur jävligt allt är. Att det är så beklagligt hur jag håller på och fjäskar efter er omsorg. Att jag kan gå över lik bara för att synas själv.
Okunnighetens tunga har talat ännu en gång. Trångsyntheten ett faktum. Det gör mig såklart ledsen att ta del av andras åsikter om mig utan att de vet ett skit om vem jag är eller vad jag gått igenom under mina 43 år. Vad den senaste tiden pressat mig inför.
Att det finns en anledning till att jag skriver här och det är för att öka förståelsen kring barn och liv som mitt. Det är för att det måste till en förändring så att andra slipper hamna där vi är idag.

Och ja. Man mår skit utefter den resan. Varför skulle jag inte berätta om det? Isåfall skulle jag lägga ner denna blogg och ni skulle börja läsa hos BlondinBella där livet bara leker.
Jag vet att jag inte skall ta åt mig av de som inget förstår. De strör bara salt i såren. Jag vet att den som sade till mig att det inte finns nån som det är så synd om som mig, måste ha svårt att ta in mig och det jag förmedlar. Svårt att se det jag vill påvisa.
Om jag säger att världen är blommig så ser andra hur världen är rutig.

Vad krävs då för att jag skall nå fram?

IMG_6167[1]
Idag blev det både långt och personligt inlägg.
Men jag ogillar skarpt att bli trampad och kritiserad när det saknar förankring.

När vissa saker har en orsak och verkan om man bara tar sig tiden att lyssna in den.
*
KRAM 
mamma Z
*

Read Full Post »

IMG_8494[1]


Vi skall precis åka när ångesten slår till. Fast rese målet är till Dalahästens rike, till kusinerna. Dit han har åkt så långt tillbaka i tid som han själv kan minnas.
Nu slår det stopp för vad vi andra kan både bagatellisera och avfärda som dumheter. Men för han framkallar det en ångest som jag sällan sett dess kraft hos.

Pojken med de blåaste ögon jag vet får sådan ångest att han tappar omdömet helt och har en panik som om tsunamin skulle slå undan våra fötter för gott. Det smärtar att vara så iskall, samtidigt som den förstående modern i denna sits.
Skulle jag lyssna på han och stanna hemma skulle vi bara tillåta hans värld att krympa ännu mer.
På bup har vi pratat om vikten att exponeras inför sådant som är jobbigt. Hjälpa honom att övervinna denna jävla sjukdom som ångest är.
Jag visste att han skulle få hjälp och stöttning för det som blev så tufft i hans sinnesvärld. Faster var väl införstådd med det och kusinen likaså.

Jag visste att han inte skulle dö, jag visst att han skulle gå ut som segrare om vi bara fick med han. Till landskapet som är så vackert. Där Siljan omges av bergen de blåa i skymningen.

Jag höll ett stadigt grepp om ratten och åkte. Meter för meter bort ifrån det som är hans trygghet. Ut genom staden. Förbi kommun gränsen. Han bönade och bad. ” Snälla vänd om. Vänd om”
Vad höll jag på med? Tusen tankar tänkta under tiden som björkar och granar passerad vindrutan. De Röd vitmålade husen som stod uppradade i sin idyll.

Jag åkte av den större vägen. In på en skogsväg. Tog ut han i min famn. Förklarade att det var hans sjukdom vi skulle stävja, för det räcker det som är.
Den får inte ta överhanden. Växa sig likt en cancersvulst. Det är nog nu. Vaggade han i min famn. Förmådde han att ta den medicin han har att ta till när det är som jävligast.

Den hårfina gränsen. Hade jag passerat den? Drev på för hårt?
Var för hårdhudad som inte lyssnade på hans klagan. Jag hörde hur hans ångest höll på att äta upp han inifrån. Ändå höll jag kvar foten på gasen och åkte.

Mil efter mil.


IMG_8492[1]

Sam satt på sig hörlurarna och Spotify i baksätet. Faktiskt så accepterade han kaoset. Förstod på något vis att detta var vi alla tvungna att gilla läget och bara vänta ut stormen.
Vi åkte i nästan en timme innan snyftningarna avtog. Medicinen hade gjort sitt jobb bra. Ångesten gav vika helt tillslut. Kvarlämnad i något dike utmed vägen.

Helvetes jävla sjukdom. Vet ni det?
Hur kan det vara tillåtet för en 12 åring att må så? Att nästan nå botten.

Väl hos kusinerna så gick det bra, det som han hade sådan vånda och ångest inför. Juniors kusin skall ha all creed för det.
1-0 mot sjukdomen som jag kommit att hata så. Junior vann, men det tog must och kraft hos både han och mig. Han hatade mig för stunden. För det jag utsatte han för.
Men jag var bara tvungen. Nu får inte dementorerna jaga han något mer. Nu får de upphöra med sin nattliga räd, då han får ångesten. Och alla andra gånger då de kommer som en oinbjuden gäst.

Vi blev kvar hos kusinerna bara över dagen. Kunde inte kräva mer av Junior efter det han genomgått. Han ville hem och sova i sin säng. Självklart.
Så vi lämnade kacklande höns bakom oss strax innan solen skulle gå ner. Lämnade vår fina fina kattunge Filur som är leveransklar om 2 veckor.
Sam var så nöjd att ha fått vara med kusinerna en hel dag. Junior tyckte att dagen varit okej.

Ett bra betyg när det från början innebar jordens undergång.

IMG_8484[1]

Filur.
Lillebror till Dolan och Diablo. Snart har vi 3 fina katter hemma hos Ohana.
*
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

22 juni

Jonas Gardell sommarpratade. Jag lyssnade. Lät mig beröras. Något tog tag i mig och fick en reaktion. Tårar som rann. Så mycket av det han sade var min sanning. En del av min historia. Mitt liv. Min kamp som blivit mångas kamp för barn som mina.

Jonas pratade mycket om vad andras okunskap och avsaknad av empati innebar för de Hiv smittade homosexuella för bara 30 år sedan. Vilken lång resa de fått göra för att nå acceptans och förståelse. Vilken kamp och vilka tårar de inneburit för så många.
Lidandet. Förnekelsen.
Han pratade om hur andra kan se med skeva ögon. Att de ser inte helheten. Ser inte inifrån, ser inte med annat perspektiv. Försöker inte ens utan har sin bestämda uppfattning om sakens vara.

För er som missade sommarpratet.
För er som tycker att Jonas bara är för mycket. Ta er tiden ändå. Tiden att bli berörd. (Ni lyssnar  HÄR )
För berörd blir ni.

Det går inte att väja för vad han har att säga.

IMG_8388[1]

Då jag var med i Tv4 fick jag förmånen att hälsa på Jonas. Minns att jag tackade honom för hans vinterprat i P1. Berättade hur det hade berört Sam då vi lyssnat på det i bilen på väg till julfirandet i Vallonbygden.
Hade jag träffat honom idag hade ord inte räckt till för det sommarprat han hade igår.
Det tog andan ur mig helt.

Jag kände igen mig så i kampen. I Okunskapen. Om de skeva ögonen.
Fast jag relaterade till all kamp och okunskap som florerar på många håll kring våra barn och unga med adhd, autism, add, asperger, dyslexi,dyskalkyli mm.
Vad det kostar på hos både föräldrar och barnen främst.

Hur ont okunskap kan göra. För jag har sett det på allt för nära håll.

Snart skall jag ställa mig i tvättstugan för att stryka och samtidigt lyssna på Maja Ivarssons sommarprat. Även det kommer att beröra har jag förstått.

Sommarprat i P1. Vilken bra tanke att ha det, att få ta del av andras liv för en stund. Deras liv. Fragment visserligen.Men så berikande ändå.

Tänk så nära det var att jag fick prata om Sam för 4 år sedan inför en halv miljon lyssnare. Jag föll på mållinjen. ( Jodå finns med på P1:s hemsida än med mitt bidrag. Superstolt än! LyssnA här )
Hade inte tillräckligt med röster för att bli ”lyssnarnas val”. En karl om Rockabilly bilar fick prata istället. Fick flest röster.

Men jag undrar stilla vem av oss som hade kunnat beröra bäst. Kan bara inte låta bli att fundera.

1sommarprat
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20130622-105634.jpg

 Man åker långväga för att fira den Svenska sommaren med sill och nubbe. Ängsblommor som är plockade och pryder bordet med den nymanglade linneduken. Det skall firas. Det är fest.
Känner mig emellertid som en åskådare som står på sidan om och ser på hur det firas ute i stugorna. I sommarstugorna. Gemenskapen. När man samlas. Vara en av betydelse.

Vara den som är saknad om man inte kommer.

Vi är många som känner som jag. Vi som inte längre får inbjudan till att vara med, därför att man i förväg vet att vi inte kan komma. För att livet vi har med våra barn komplicerar det. Att vi blev till andra människor utmed den vägen. Att vi förändrades och det blev inte längre bekvämt att vara våra vänner.

Så just därför kan jag lika gärna jobba. Så att de som har sina inbjudningar kan tacka ja och komma. Eller möjliggöra att de själva skall vara värdinnan.

Det blev ett kvällspass på sjukhusgolvet istället. Mycket att göra. Många svårt sjuka. Fick mig en rejäl tankenöt över en sak som ligger mig allt för nära personligen. Skakade om mig ännu en gång. Kände hur tufft det var att konfronteras med det. Men kanske nödvändigt också.

20130622-111647

Min vackra Vallmo i landet

Jag blev hemma hela förra veckan. Gotlands veckan som inte blev av. Mewn hade en semester inbokad likväl ifrån jobbet.
Jobbar denna vecka för att sedan gå på en tre veckors ledighet.
Nästa vecka känns helt okej. Känns faktiskt såsom en semester skall kännas. Den fria då man gör det som faller en in. Då man lämnar hemmet bakom sig för att komma ut. Komma bort och göra annat. Se annat.

Vi kommer att åka över dagen, kanske ingår en övernattning till kusinerna i Dalahästens rike. Vi gör ett nytt försök.
Jag kommer att 43 år gammal stå och trängas med skrikande tonåringar och se Darin med en fin vän då han uppträder i Mälarstaden. Jag bara gillar den här grabben starkt och hans musik som tillför mig så mycket energi när jag behöver den som bäst.

Till helgen åker sen Junior och jag till Globen hotell i 2 nätter och skall bara göra det som faller oss in i huvudstaden. Sam vill inte på några villkors vis åka med.
På hela sommaren har jag och My Love 2 tillfällen där båda är lediga 2 dagar i sträck. På ett helt sommarlov. 70 dagar. Så har vi 4 dagar sammanhängande ledigt, varav 2 dagar går åt till det stundande 40 års kalaset.
Denna kommande helg är de tillfälle på 70 dagar då det funkar att åka med junior så att någon är hemma med Sam då inte mamma kan hjälpa oss med den biten längre.

Vilken knapp marginal vi lever på.
Jag vet fler som har det som jag. Som har det ännu svårare att komma hemifrån då det saknas en pappa i bilden. När de lever själva med sina barn. De kommer inte ifrån alls.

Men vad har vi för val?
När det kan vara så svårt för en omgivning att förstå vårt behov av hjälp och förståelse?

Att faktiskt sträcka ut en hjälpande hand då och då?

20130406-025437.jpg KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_8364[1]

Jösses. Så ödmjuk jag är. Inför alla de som vill bära Kung Över Livet runt sin hals. Flera är på gång att vilja köpa det också!
Vilken enorm efterfrågan det blev och är på vårat det.


När jag numera bär mitt smycke så är det inte bara föreningen Kungen jag har runt halsen utan de symboliserar likväl både Sam och Junior. Det är rätten till deras liv jag bär! Det som borde vara en självklarhet att delta i livet på sina premisser och lyckas fullt ut ändå!

Vill ni köpa?
Ni mailar då på info@kungoverlivet.se och lämnar beställning + namn och adress, sedan väntar ni på svar så att vi kan se till att vi verkligen har hemma till alla. Vårt lager är stort men efterfrågan kanske är större!

När ni fått ett okej tillbaka så sätter ni in pengarna på vårt bankgiro och smycket kommer. Beräknad leverandstid framgår av mailet ni får av oss

PRIS:
170 kr för icke medlemmar
150 kr för medlemmar

Porto tillkommer


IMG_8365[1]
.
Jodå, jag FÅR ha hängstolen för mig själv ibland.
Och finaste smycket runt halsen såklart!
*

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

Older Posts »