Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2013

IMG_8571[1]

Det blev ett kort gjort till Instagram och en vän till My Love som gifte sig idag. Han var en av de första jag lärde känna i den lilla bruksorten i Vallonbruket då jag nykär flyttade hals över huvud till stora kärleken.
Jag funderar på citatet som bara kom till mig tidigare idag.

Funderar över vad det är som ger mig mening med livet. Ni vet hur förtvivlat jag letar ljuspunkter nu och det går i vågor. Funderar över vad det är som gör att jag går upp varje morgon just nu.

Det blev en mental kollaps helt igår. Så mycket som kom ifatt. Vad som hänt. Vad som kunde ha hänt om jag tappat kontrollen över bilen. Tänkte på så mycket av det som läkaren sade. Tänkte på den långa väg som både jag och Junior har tillbaka till hälsa.
Innan jag gick in på Coop för att handla så bara tokgrinade jag ute i bilen. Så mycket kom ifatt.

Kanske grät jag mest över att vi inte kom iväg till Stockholm. Jag fick avboka vårt hotell pga sjukdomen som jag kommit att hata så. Den som heter ångest och ovilja mot livet. Mot att upptäcka världen och nya saker.

Han också. Det är verkligen storebrors fotspår han omedvetet följer nu.
Den värld jag lever i blir bara mindre och mindre.


IMG_8572[1]


Hela dagen har varit tung, fast jag försöker. Försöker försöker. Tungt för jag vet att jag borde varit någon annan stans med Junior. Vet vilket mys vi skulle ha haft. Vet vad det var som stoppade det.
Känner mig bestulen på stunder som skulle ha berikat både han och mig.

Tungt för allt som kommer ikapp. Den mentala bägaren har runnit över. Säger såsom min idol Martin Stenmark sjunger ” När man tappar orken att andas”. Där befinner jag mig nu.
Skall göra som finvännen skrev till mig idag: Ta tag i livet igen!!! En minut, en timme, en dag i taget.
Jag kommer igen. Har gjort det hundra gånger förr och hoppas att Junior gör det samma. Hoppas att mitt förhållande gör detsamma. Kommer åter på banan.

Nej vad jag deppar på här känner jag. Visserligen finns det tusen skäl till det men det finns även tusen andra skäl till som är bra också. Så lätt att tappa focus på det. Och ni underbara.
Ni som VERKLIGEN har stöttat mig nu dessa två dagar med all pepp och kärlek via sociala medier och sms. Tusentack!

Ni hjälper till att bära mig när benen ger vika.


IMG_3524[1]
Vi skall komma hit en dag mitt barn
då vi ler med både själ och hjärta igen

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

IMG_8551[1]


Jag höll på att dö i går kväll.

I några minuter som kändes som evighet så var känslan den. Ensam i bilen. Rätt öde utmed vägen då den var halv elva. Och ett hjärta som tokskenade likt en vildhäst. Jag var snabb på bromsen, in utmed vägrenen och ringde 112. Hade ingen aning om vad som hände och hur det skulle sluta. Världen bara försvann för mig och det bara snurrade och jag höll på att tappa kontrollen helt över vår sivergråa combi.

Vi hade sett Darin, finvännen Anette och jag. I Mälarstaden. Åkte dit bara för att höra honom, grabben som med sin musik har lyft mig med energi. Nu när det varit tufft och varit det länge. Då har jag ibland spelat hans musik och i synnerhet hans senaste skiva. Mamma Z musik rakt igenom.
Grabben var bra rakt i genom på sin konert. Så glad att jag åkte och fick se min unga idol. Så glad att fin vännen hängde på och vi fick en trevlig stund ihop. Igen.

När jag skulle hemåt så känner jag hur hjärtat börjar krångla. Börjar gå fort, men det brukar kunna göra så för att sedan ge sig. Min tacycardi jag nu haft i 4 års tid.
Sedan smäller det bara till. som en blixt från en klar himmel och jag håller på att svimma för att det slår så fort.

IMG_8560[1]

Skämtsamt så här i efterhand kan jag säga att det var Darin som fick mitt hjärta att brista. Men så enkelt är det inte. Det stavas mitt liv som jag lever och levt länge.
ambulansen kom efter vad som kändes som en evighet. Det var en gammal kollega till mig, så det var skönt med någon som kände mig så behövde jag inte förklara allt för mycket.

Det var tusen tankar tänkta där bak i ambulansen. Samtidigt som det skulle bli skönt att komma till akuten och få en redig check av hjärtat. Igen. Bara för att utesluta det allra värsta. Träffa en läkare. Ta alla de prover som jag annars dagligdags tar på mina patienter. Som kommer in av samma anledning som mig. När något är fel med pumpen och man vet inte vad.

Den läkare jag fick i natt var den bästa jag kunnat få i den sits jag var och är i. Faktiskt. Efter att allt var genomcheckat och hjärtat friskrivet ifrån de som de kunde se, var så sade han så enormt mycket betydelsefullt.
En läkare som tog sig tiden att lyssna på de grova penseldragen om mitt liv, som inte bara såg hjärtat för sig utan såg till alla faktorer bakom som fick det att skena.
Den stress som dansar runt i min kropp. De fysiologiska saker som händer, hur de hör samman och påverkar varandra. Kort och gott så var de fruktansvärt obehagliga som inträffade på riksvägen helt stressutlöst trodde han. Och jag köper det. Med tanke på hur min angina kommer och går (stressutlöst kärlkramp ) så är jag inte förvånad över att retledningssystemet också kan påverkas.

Han tyckte jag skulle uppsöka kurator och även börja äta samma medicin som Junior äter. Han trodde att inom kort kommer jag annars att hamna i en depression om detta får fortgå. Hur hade vi det med hjälp och stöd kring mina killar? För det fick vi väl?
När jag förklarade vilken kamp det var och varit länge så bara tittade han på mig och undrade hur detta kunde vara möjligt. Mm, har undrat samma sak tusen gånger.


IMG_8561[1]
”Just nu är en lycklig stund” med finvännen i Mälarstaden igår

Det blev taxiresa hem sent i natt då min egna bil stod på ett helt annat håll flera mil bort. Hann tänka på vad denna unga läkare sagt till mig. Vad mycket bra som han sade. Så mycket tragiskt. Faktiskt. Min hälsa har satts ut spel på grund av det liv jag lever. Levt länge. Det finns vissa bitar jag kan påverka själv för att må bättre.
Det finns andra som är svårare att få bukt med. Barnen och förhållandet som fortfarande påminner om en berg och dalbana och nu vet jag inte vilket stup vi befinner oss i.

Ja ni fina läsare. Inte kan jag påstå att det är stiltje i livet direkt. Men nu är det liksom nog. På många fronter. Har jag sagt ett tag väl?

Nu skall iallafall väskorna packas för jag och Junior åker iväg till Stockholm idag. En kompensation för att Gotland inte blev av. 2 nätter med Coop Medmera hotell, på Globen hotell. Tänkte mig över till Vasamuseet imorgon och bara gå i gamla stan och mysa med honom.
Ha med både hans och mina nyinsatta mediciner så vi fixar resan utan obehagliga upplevelser igen.

Hoppas på en massa av ” Just nu är en lycklig stund”
Tackar er alla som hört av er till mig nu när jag blev så akut sjuk. Det värmer gott.

Tacksam att ni finns där, allihopa.
11stockk

Juniors och min Stockholmstripp förra året.
Hoppas på en lika härlig weekend igen med honom.

KRaMEN alla!
Mamma Z

Read Full Post »

IMG_8518[1]

I de djupa Bergslagens skopar lever vi. Ohana. Jag föddes här, formades mycket till den jag är idag. Så mycket som satte sina spår. Både på gott och ont.

Jag växte upp med en pappa som var mer sjuk än frisk. Jag var bara tio år då jag satt ihop krupen under köksbordet då ambulansen hämtade honom, då jag fick lära mig hur nära det kan vara för en människa att dö på kort tid. Han hade svår astma och jag var nog mer ängslig för honom än mina egna bekymmer. Jag var orolig över honom fram tills jag var 35 och han försvann ifrån mig i det jordiska livet. Då hade han varit svårt hjärtsjuk i flera år dessutom.

De som mobbade mig gjorde det bra. De höll ut i 7 år innan de gav sig på någon annan på skolgården. Jag var längst av alla i min klass och kobent. Hade inte den rappa käft jag sedermera fick utmed tiden. Så det räckte såklart för att dränka mig i mer oro. När skulle de slå till nästa gång? Nästa rast? På hemvägen? Nästa dag?

Utan att själv be om det så blev jag en ängslig och orolig själ som liten.
Som följde med mig upp i åren, då annat tog över. Men jag hela tiden i beredskap för att det värsta skulle kunna hända.

Kärlekar som kom till mig. Som svek, som ljög. Vänner som kom till mig och kom mig nära och sedan bara försvann likt en skugga utan att jag förstod varför. Fick aldrig veta. Jag kunde bara ana. Vilket gör att oron hela tiden infinner sig i de nya fina vänner livet gett mig. Jaha, och när skall de här bara försvinna ifrån mig nu när de kommit till att betyda så mycket? 

Livet med killarna jag fick. all lärdom. Det som fick mig att mogna på många fronter.
Samtidigt som min oro finns kvar i mig. Ständigt skvalpande där nere på botten av mig själv. Oron över det vackraste livet kunde ge mig växer sakta sakta ju äldre de blir. Oron som varit där under många år för deras skull.

Det finns så mycket som formar en människa, till vilken slutprodukt vi blir.

Jag blev såhär.

IMG_8519[1]

 Jag har fått höra att ” Det finns ingen som det är så synd om som dig”,  att jag dränker mig i självömkan.
Delvis är det sant. Jag tillåter mig att känna så därför att detta liv jag fått har inneburit så mycket att jag nu är så less på alla motgångar. Bensinen sinar och jag får ro sista biten nu och det tar på krafterna.
Varför skulle jag inte ha rätten att tycka att det känns för jävligt? Tufft?
När jag däremellan fångar varje ” Just nu är en lycklig stund” så mycket det bara går för att inte hamna i en mental kollaps?

För att fortfarande se meningen med varför jag lever.

Det finns de som stör sig på denna blogg. Den dagliga klagomuren. Att jag försöker vinna sympatier med att skriva hur jävligt allt är. Att det är så beklagligt hur jag håller på och fjäskar efter er omsorg. Att jag kan gå över lik bara för att synas själv.
Okunnighetens tunga har talat ännu en gång. Trångsyntheten ett faktum. Det gör mig såklart ledsen att ta del av andras åsikter om mig utan att de vet ett skit om vem jag är eller vad jag gått igenom under mina 43 år. Vad den senaste tiden pressat mig inför.
Att det finns en anledning till att jag skriver här och det är för att öka förståelsen kring barn och liv som mitt. Det är för att det måste till en förändring så att andra slipper hamna där vi är idag.

Och ja. Man mår skit utefter den resan. Varför skulle jag inte berätta om det? Isåfall skulle jag lägga ner denna blogg och ni skulle börja läsa hos BlondinBella där livet bara leker.
Jag vet att jag inte skall ta åt mig av de som inget förstår. De strör bara salt i såren. Jag vet att den som sade till mig att det inte finns nån som det är så synd om som mig, måste ha svårt att ta in mig och det jag förmedlar. Svårt att se det jag vill påvisa.
Om jag säger att världen är blommig så ser andra hur världen är rutig.

Vad krävs då för att jag skall nå fram?

IMG_6167[1]
Idag blev det både långt och personligt inlägg.
Men jag ogillar skarpt att bli trampad och kritiserad när det saknar förankring.

När vissa saker har en orsak och verkan om man bara tar sig tiden att lyssna in den.
*
KRAM 
mamma Z
*

Read Full Post »

IMG_8494[1]


Vi skall precis åka när ångesten slår till. Fast rese målet är till Dalahästens rike, till kusinerna. Dit han har åkt så långt tillbaka i tid som han själv kan minnas.
Nu slår det stopp för vad vi andra kan både bagatellisera och avfärda som dumheter. Men för han framkallar det en ångest som jag sällan sett dess kraft hos.

Pojken med de blåaste ögon jag vet får sådan ångest att han tappar omdömet helt och har en panik som om tsunamin skulle slå undan våra fötter för gott. Det smärtar att vara så iskall, samtidigt som den förstående modern i denna sits.
Skulle jag lyssna på han och stanna hemma skulle vi bara tillåta hans värld att krympa ännu mer.
På bup har vi pratat om vikten att exponeras inför sådant som är jobbigt. Hjälpa honom att övervinna denna jävla sjukdom som ångest är.
Jag visste att han skulle få hjälp och stöttning för det som blev så tufft i hans sinnesvärld. Faster var väl införstådd med det och kusinen likaså.

Jag visste att han inte skulle dö, jag visst att han skulle gå ut som segrare om vi bara fick med han. Till landskapet som är så vackert. Där Siljan omges av bergen de blåa i skymningen.

Jag höll ett stadigt grepp om ratten och åkte. Meter för meter bort ifrån det som är hans trygghet. Ut genom staden. Förbi kommun gränsen. Han bönade och bad. ” Snälla vänd om. Vänd om”
Vad höll jag på med? Tusen tankar tänkta under tiden som björkar och granar passerad vindrutan. De Röd vitmålade husen som stod uppradade i sin idyll.

Jag åkte av den större vägen. In på en skogsväg. Tog ut han i min famn. Förklarade att det var hans sjukdom vi skulle stävja, för det räcker det som är.
Den får inte ta överhanden. Växa sig likt en cancersvulst. Det är nog nu. Vaggade han i min famn. Förmådde han att ta den medicin han har att ta till när det är som jävligast.

Den hårfina gränsen. Hade jag passerat den? Drev på för hårt?
Var för hårdhudad som inte lyssnade på hans klagan. Jag hörde hur hans ångest höll på att äta upp han inifrån. Ändå höll jag kvar foten på gasen och åkte.

Mil efter mil.


IMG_8492[1]

Sam satt på sig hörlurarna och Spotify i baksätet. Faktiskt så accepterade han kaoset. Förstod på något vis att detta var vi alla tvungna att gilla läget och bara vänta ut stormen.
Vi åkte i nästan en timme innan snyftningarna avtog. Medicinen hade gjort sitt jobb bra. Ångesten gav vika helt tillslut. Kvarlämnad i något dike utmed vägen.

Helvetes jävla sjukdom. Vet ni det?
Hur kan det vara tillåtet för en 12 åring att må så? Att nästan nå botten.

Väl hos kusinerna så gick det bra, det som han hade sådan vånda och ångest inför. Juniors kusin skall ha all creed för det.
1-0 mot sjukdomen som jag kommit att hata så. Junior vann, men det tog must och kraft hos både han och mig. Han hatade mig för stunden. För det jag utsatte han för.
Men jag var bara tvungen. Nu får inte dementorerna jaga han något mer. Nu får de upphöra med sin nattliga räd, då han får ångesten. Och alla andra gånger då de kommer som en oinbjuden gäst.

Vi blev kvar hos kusinerna bara över dagen. Kunde inte kräva mer av Junior efter det han genomgått. Han ville hem och sova i sin säng. Självklart.
Så vi lämnade kacklande höns bakom oss strax innan solen skulle gå ner. Lämnade vår fina fina kattunge Filur som är leveransklar om 2 veckor.
Sam var så nöjd att ha fått vara med kusinerna en hel dag. Junior tyckte att dagen varit okej.

Ett bra betyg när det från början innebar jordens undergång.

IMG_8484[1]

Filur.
Lillebror till Dolan och Diablo. Snart har vi 3 fina katter hemma hos Ohana.
*
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

22 juni

Jonas Gardell sommarpratade. Jag lyssnade. Lät mig beröras. Något tog tag i mig och fick en reaktion. Tårar som rann. Så mycket av det han sade var min sanning. En del av min historia. Mitt liv. Min kamp som blivit mångas kamp för barn som mina.

Jonas pratade mycket om vad andras okunskap och avsaknad av empati innebar för de Hiv smittade homosexuella för bara 30 år sedan. Vilken lång resa de fått göra för att nå acceptans och förståelse. Vilken kamp och vilka tårar de inneburit för så många.
Lidandet. Förnekelsen.
Han pratade om hur andra kan se med skeva ögon. Att de ser inte helheten. Ser inte inifrån, ser inte med annat perspektiv. Försöker inte ens utan har sin bestämda uppfattning om sakens vara.

För er som missade sommarpratet.
För er som tycker att Jonas bara är för mycket. Ta er tiden ändå. Tiden att bli berörd. (Ni lyssnar  HÄR )
För berörd blir ni.

Det går inte att väja för vad han har att säga.

IMG_8388[1]

Då jag var med i Tv4 fick jag förmånen att hälsa på Jonas. Minns att jag tackade honom för hans vinterprat i P1. Berättade hur det hade berört Sam då vi lyssnat på det i bilen på väg till julfirandet i Vallonbygden.
Hade jag träffat honom idag hade ord inte räckt till för det sommarprat han hade igår.
Det tog andan ur mig helt.

Jag kände igen mig så i kampen. I Okunskapen. Om de skeva ögonen.
Fast jag relaterade till all kamp och okunskap som florerar på många håll kring våra barn och unga med adhd, autism, add, asperger, dyslexi,dyskalkyli mm.
Vad det kostar på hos både föräldrar och barnen främst.

Hur ont okunskap kan göra. För jag har sett det på allt för nära håll.

Snart skall jag ställa mig i tvättstugan för att stryka och samtidigt lyssna på Maja Ivarssons sommarprat. Även det kommer att beröra har jag förstått.

Sommarprat i P1. Vilken bra tanke att ha det, att få ta del av andras liv för en stund. Deras liv. Fragment visserligen.Men så berikande ändå.

Tänk så nära det var att jag fick prata om Sam för 4 år sedan inför en halv miljon lyssnare. Jag föll på mållinjen. ( Jodå finns med på P1:s hemsida än med mitt bidrag. Superstolt än! LyssnA här )
Hade inte tillräckligt med röster för att bli ”lyssnarnas val”. En karl om Rockabilly bilar fick prata istället. Fick flest röster.

Men jag undrar stilla vem av oss som hade kunnat beröra bäst. Kan bara inte låta bli att fundera.

1sommarprat
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20130622-105634.jpg

 Man åker långväga för att fira den Svenska sommaren med sill och nubbe. Ängsblommor som är plockade och pryder bordet med den nymanglade linneduken. Det skall firas. Det är fest.
Känner mig emellertid som en åskådare som står på sidan om och ser på hur det firas ute i stugorna. I sommarstugorna. Gemenskapen. När man samlas. Vara en av betydelse.

Vara den som är saknad om man inte kommer.

Vi är många som känner som jag. Vi som inte längre får inbjudan till att vara med, därför att man i förväg vet att vi inte kan komma. För att livet vi har med våra barn komplicerar det. Att vi blev till andra människor utmed den vägen. Att vi förändrades och det blev inte längre bekvämt att vara våra vänner.

Så just därför kan jag lika gärna jobba. Så att de som har sina inbjudningar kan tacka ja och komma. Eller möjliggöra att de själva skall vara värdinnan.

Det blev ett kvällspass på sjukhusgolvet istället. Mycket att göra. Många svårt sjuka. Fick mig en rejäl tankenöt över en sak som ligger mig allt för nära personligen. Skakade om mig ännu en gång. Kände hur tufft det var att konfronteras med det. Men kanske nödvändigt också.

20130622-111647

Min vackra Vallmo i landet

Jag blev hemma hela förra veckan. Gotlands veckan som inte blev av. Mewn hade en semester inbokad likväl ifrån jobbet.
Jobbar denna vecka för att sedan gå på en tre veckors ledighet.
Nästa vecka känns helt okej. Känns faktiskt såsom en semester skall kännas. Den fria då man gör det som faller en in. Då man lämnar hemmet bakom sig för att komma ut. Komma bort och göra annat. Se annat.

Vi kommer att åka över dagen, kanske ingår en övernattning till kusinerna i Dalahästens rike. Vi gör ett nytt försök.
Jag kommer att 43 år gammal stå och trängas med skrikande tonåringar och se Darin med en fin vän då han uppträder i Mälarstaden. Jag bara gillar den här grabben starkt och hans musik som tillför mig så mycket energi när jag behöver den som bäst.

Till helgen åker sen Junior och jag till Globen hotell i 2 nätter och skall bara göra det som faller oss in i huvudstaden. Sam vill inte på några villkors vis åka med.
På hela sommaren har jag och My Love 2 tillfällen där båda är lediga 2 dagar i sträck. På ett helt sommarlov. 70 dagar. Så har vi 4 dagar sammanhängande ledigt, varav 2 dagar går åt till det stundande 40 års kalaset.
Denna kommande helg är de tillfälle på 70 dagar då det funkar att åka med junior så att någon är hemma med Sam då inte mamma kan hjälpa oss med den biten längre.

Vilken knapp marginal vi lever på.
Jag vet fler som har det som jag. Som har det ännu svårare att komma hemifrån då det saknas en pappa i bilden. När de lever själva med sina barn. De kommer inte ifrån alls.

Men vad har vi för val?
När det kan vara så svårt för en omgivning att förstå vårt behov av hjälp och förståelse?

Att faktiskt sträcka ut en hjälpande hand då och då?

20130406-025437.jpg KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_8364[1]

Jösses. Så ödmjuk jag är. Inför alla de som vill bära Kung Över Livet runt sin hals. Flera är på gång att vilja köpa det också!
Vilken enorm efterfrågan det blev och är på vårat det.


När jag numera bär mitt smycke så är det inte bara föreningen Kungen jag har runt halsen utan de symboliserar likväl både Sam och Junior. Det är rätten till deras liv jag bär! Det som borde vara en självklarhet att delta i livet på sina premisser och lyckas fullt ut ändå!

Vill ni köpa?
Ni mailar då på info@kungoverlivet.se och lämnar beställning + namn och adress, sedan väntar ni på svar så att vi kan se till att vi verkligen har hemma till alla. Vårt lager är stort men efterfrågan kanske är större!

När ni fått ett okej tillbaka så sätter ni in pengarna på vårt bankgiro och smycket kommer. Beräknad leverandstid framgår av mailet ni får av oss

PRIS:
170 kr för icke medlemmar
150 kr för medlemmar

Porto tillkommer


IMG_8365[1]
.
Jodå, jag FÅR ha hängstolen för mig själv ibland.
Och finaste smycket runt halsen såklart!
*

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

IMG_8310[1]

Junior har haft hela källarplan för sig själv. Tonårsgrabbarna har haft lan i 2 hela dygn och knappt varit synliga. Jag lurade med dem till ”vår” sjö. Solen var härligt varm och tror de gillade det. Så härligt att se Junior leva upp.
Få må som han alltid skulle behöva göra.

Själv vaknar jag med olustkänsla efter nattpasset på sjukhuset. Allmän olust till livet. Till att vara. Känner man så när så mycket varit tungt allt för länge? När förhållandet fått sig nya törnar som gör ont.
När ingenting känns tryggt och säkert? Är det då man inte vill gå upp fast klockan ringt för länge sedan?
Känns som om jag befinner mig i ett väntrum och jag har ingen aning om vilken dörr jag skall använda mig av för att komma ut därifrån.
Väntar på framtiden. Vad skall den göra med mig? Med Sam? Med Junior? Med oss som varit ett par i snart 17 år. Med mamma ?
Jag vill inte vara där jag är nu. Känslan av ingemanslandet.

Jag pratar med Sam om hur han har det. Av att bara vara hemma. Att inte ha längtan ut och bort. Nu när han inte pratat med kusinen på Skype heller på flera veckor. Han blir så ensam då. Det blir så tyst bakom den stängda dörren.
( De pratar endast då de spelar, för Sam har så svårt med detta ”kallprat”, men sitter de och spelar ihop faller det sig naturligt att man pratar om annat )

Han drar en djup suck och blir irriterad på mig.
” Mamma den som har det mest bekymmersamt över detta är ju du. Jag har inga problem med det”
Skönt att få höra han säga det. Svart på vitt. Jag hoppas så att han talar om för mig den dagen det inte känns så. När han börjar längta ut igen. Vill se och göra annat. Vidga vyerna.

Passande nog kopplar kusinen upp sig på spelet ikväll. Sam har så kul ihop med honom. De är så lika och fungerar så bra ihop. Äntligen hör jag de sköna skratten ifrån tonårsrummet igen.


IMG_8311[1]


Mamma 
med sambo på midsommarlunch idag redan, då jag jobbar på aftonen. De var redan ute på resande fot så det passade att de kom förbi. Matjesill. Ägg och färskpotatis. Åh denna underbart goda sommarmat! Jag bakade rabarberpaj till efterrätt. Det var så pass skönt att vi kunde sitta ut med. Tacksam.

Kanske känns det lite lättare till sinnet nu.
Jag ser att just nu, just idag så mår mina barn bra och mitt mående har en klar fördel där.
En fin släkting till mamma är gullig och ringde på förmiddagen vilket värmde gott! Och jag läser ett härligt tillrop på Kungens gillasidan på facebook som gör mig glad.
Fan. Det jag sitter här hemma vid köksbordet och skriver betyder så stort för så många därute. För den enskilde.

Jag får en sådan värmande kommentar ifrån en av er läsare. Som läser hos mig för att förstå ”barn som mina”. Förstå den andra sidan när man själv inte står där. Hon läser till socionom. Jag blir så berörd av det. Att det jag skriver här blir en lärdom för andra. Som kan betyda så stort i framtida möten.
För barn som mina.

Kom igen Mamma Z. Livet är inte så pjåkigt ändå.
Upp på banan igen! Upp till ytan.

 


IMG_8313[1]


KRAM ALLA FINA!
*

Read Full Post »

20130618-040945.jpg

Focusera på det som är bra. Se. Titta. Andas in alla underbara dofter. Se det vackra i det lilla. Fånga ” Just nu är en lycklig stund” Jag försöker och försöker lite till.
Nej. Det går inte. Jag förmår inte. Just nu kan jag förstå de som dricker en vinare eller två för att döva smärtan. För att fly undan när hela kroppen är som ett myrbo.

Det är som att leva i en bubbla. Att känna att världen tillhör alla andra men inte jag. Inte Ohana. Jag vet. Jag är oerhört självisk. Kanske man upplever världen den annorlunda mer när man ständigt bli påmind om livet det normala via sociala medier. När man läser om andra och deras frihet i livet. Där det är som ett dukat smörgåsbord och de bara inte fattar hur bra de har det. De kan bara plocka bitarna.

Har jag levt för länge i detta? I åtta år. När dte bara accelererat?
När den frihet vi fått känna på inte längre finns kvar. När jag känner att jag bara resignerar inför så mycket.
När man måste skärpa sig för att le.

Ändå finns det SÅ mycket att vara tacksam över. Att glädjas åt. Jag vet.

1 just nu


Junior har lan med spelkompisarna natten till idag. Så skoj att han kan ha det i sitt lilla rum. Men vi möblerar om. ‘Rumsterar om i tv rummet så att alla 4 grabbarna kan sova där. Jag gläds med han, men vet också att den glädje han får känna under dessa timmar är kortlivade. När livet återgår till den vanliga lunken kommer tankarna och ångesten tillbaka.

Mitt i allt skall jag rodda en 40 års fest. My Love fyller år om en månad och bästa att förbereda så mycket som det bara går att ha i frysen. Visst blir det skoj, men mitt i allt känner jag en sorg.
Få av dem som kommer vet hur vi har det. Vet hur vi mår och hur trasig Junior är. Få kommer att erbjuda sig den hjälp vi så väl behöver för att överleva.
Det känns som att behöva spela charader. Vara något man inte är. När det blir det ytliga snacket. Visst fixar jag det, men då behöver jag även samtalen de förtroliga. Behöver känna att Junior främst blir sedd.

För inte så länge sedan sade han till mig
Mamma, jag önskar jag var liten igen för då brydde sig alla om mig. Nu är det nästan ingen som bryr sig”

Vi alla omkring har massor att lära oss fortfarande.

18 december

 

‘KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_8234[1]

Vi skulle ha varit i Dalahästens rike igår. Träffat vår nya familjemedlem den fyrbenta. Träffat kusinerna om så bara över dagen. Men då det skulle komma annat främmande upp dit så ville Sam hellre åka som idag Söndag. Vad vi fick veta alldeles försent var att Juniors bästis fyller idag och skulle ha grabbsen på grillat och sova över.
Solklart vart Junior ville vara denna dag på bekostnad av Sam.
Jag försökte med att bara han och jag kunde åka upp, men det var hela Ohana eller ingen alls som skulle åka.

Vad gör man då?
När det ena barnet såväl behöver roligheter med kompisarna, tillfälle för skratt, bus och gemenskap? När det andra behöver komma hemifrån för miljöombyte. Efter att ha varit hemma veckovis och man ser på Sam att det börjar vara dags.

Pest eller kolera?

Ja. Vi blev hemma. Sam hade kunnat åka till Dalahästens rike, om så bara med mig, men möjligheten fanns. Födelsedagsfirande med bästisen var bara idag så vi lät Junior faktiskt vara den som bestämde utgången. Men attans så svårt det var att behöva välja.


IMG_8236[1]

Gårdagen blev iallfall en bra dag fram tills det uppdagades hur denna dag skulle se ut.
Junior och bästisen åkte ut på en fotonad, då bästisen är enormt fotointresserad och har en kamera som gör mig grön av avund. Vi hamnade i det som en gång i tiden varit en sådan fin skidanläggning. Stadens stolthet med slalombackar, längdskidespår och äventyrsbana om somrarna. En magnifik utsikt över nejden och vår stad. En restaurang som hade samma oslagbara vy.

De snöfattiga vintrarna gjorde att företaget gick omkull så det som en gång på världen var en sådan välbesökt idrottsanläggning ligger nu helt öde. Backarna är igenväxta med ung träd. Utsikten på sina håll täkt av uppvuxen skog. Det var riktigt sorgligt att se detta förfall.

Har i färskt minne ännu alla friluftsdagar man med blodsmak i munnen åkte 5 km med fel valla. De första turerna på mina enormt omoderna Elan slalomskidor. När jag inte visste hur man bromsade i backen utan for förbi liftkön i hundra knyck.
Alla stunder med killarna man var där. Vintrarna de snörika och vi åkte pulka där dagarna långa. Grillade korv.

Så gick då denna vecka som jag hade min semester. Den vi skulle ha varit på Gotland. Haft lite annat att pyssla med här hemma, men semester kallar jag det inte.
Det har varit mer stressande att vara helt hemma faktiskt. Stressande på så vis att jag varit tvungen att sysslesätta mig med något på hemmaplanen. Fyllt en hel dag ifrån 08.00 till 23.00. Och däremellan vara tillgänglig för killarna och allt som de fortfarande kräver av mig.

Vilken komplicerad människa jag är. Så svårt att gilla läget.
Finna acceptansen.

IMG_8241[1] KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_8192[1]

Resan gick till Uppsala igår. Åkte över 25 mil enbart för ett möte med Hjärnfonden. Enbart för att göra en liten del av världen bättre för barn som mina i en framtid.
Jag och fina H möttes upp. Min vän tillika kassör numera i föreningen Kung Över Livet. Hade givande diskussioner med Hjärnfonden kring galan, kring vårt samarbete med dem och vad det redan har lett till. Vad som komma skall. Hur Hjärnfonden kan stötta upp oss. Vad vi tänker göra för att inbringa mer pengar till forskningen kring barnhjärnan.

Jag får nästan nypa mig i armen igen. För den uppbackning vi får därifrån. Att de tror 110% på oss och det vi dragit igång. Ser potentialen. Möjligheterna. Det är som att ha börjat klättra upp för Eiffeltornet. För varje steg man tar uppåt så ser man en större bit av världen. Ser en bit längre bort. Och jag bara känner hur jag vill frälsa den med detsamma. Det finns så mycket att påtala. Att förändra kring våra barn med diagnoser.

Bara det att 9 av 10 lärare förblir ovetandes om forskningens framsteg kring barn som mina. Då det är en ledningsfråga kan man ju undra hur rektorer/skolchefer tänker. Vill de inte fortbilda sin personal? Ta tillvara på vetenskaplig forskning?

Hjälpa istället för att stjälpa våra barn?
Hur svårt kan det valet vara?

IMG_8194[1]

I natt blev jag väckt av den som kämpar på mest av oss alla nu. Pojken med de blåaste ögon jag vet. 02.43. Ångesten var värre än värst och kommit ännu en gång som en oinbjuden gäst som bara förpestar tillvaron.
Snälla snälla, han har det tufft allaredan såsom det är. Varför lägga sten på börda när man är i den åldern? Han har redan gått igenom allt detta förra våren och sommaren. Helvetet är passerat en gång, varför behöva göra samma vända en gång till?

Kan han inte få vara ifred? Känna sig som 12 år då livet är rätt bekymmerslöst vanligtvis.
Måste varje andetag vara en kamp?


IMG_6310[1]
KRAM MAMMA Z

*

 

Read Full Post »

IMG_4966[1]

Det känns som om jag inte är värd något sommarlov mamma”

Pojken med de blåaste ögon jag vet tittar på mig. Blicken är tyngd. Jag kan bara ana hur han känner inuti.
” Jag har ju inte gått till skolan på nästan hela den här terminen, det känns som om jag fuskat och de andra varit i skolan och jobbat på”

Han kan inte ha mer fel än så.
Han om någon har kämpat. I livets skola. Kämpat för att orka leva. Orka andas. Letat meningen med livet. Jobbat stenhårt med sin ångest men inte gjort några större framsteg dessvärre. Bara 12 år gammal.
Den kamp han fört med sig själv är mer högpresterande än alla fina betyg på skolgården idag. Älskade vännen.

Livets lärdomar kom alldeles för tidigt för din del.


IMG_3897[1]


Klart att det känns när andra barn går på skolavslutningen. Sjunger ” Den blomstertid” med sådan innerlighet som bara små barn kan göra. Det känns på så vis att jag vet att han hade gått om han bara mått bra. Om allt var som det skulle. Eller iallafall borde.
Förra årets avslutning hade han med sin fina pedagog på resursgruppen. En fika i all enkelhet. Då hade han också ångesten närvarande, nästan dagligen. Sen försvann den för att komma tillbaka med förnyad kraft.
Ännu värre än sist.

Måste ge en eloge till den mamma som hörde av sig till mig häromdagen. Våra barn går i samma klass och hon ville bara checka av om även Junior skulle vara med på blommorna till fröknarna idag. Någon kom ihåg honom. Ville se att även hans namn stod med på kortet idag.
Det värmde gott kan jag säga!

Har nu rabarberpajen i ugnen. Snart kommer Juniors fina assistent hem hit för en fika. För ett avslut.
Avslutningen den annorlunda när han mår som han gör.

 

1köölasfö
Denna är tillägnad Junior via Kungens vägnar.
Till honom och alla andra som mist tron på sig själva.

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_8137[1]

 Ni vet redan. Jag behöver inte mara om det.
Idag skulle jag stått invid mitt eviga blå på Gotlands stränder. Blickat ut över horisonten. Men vi har vår Ferdinan här hemma som tycker livet är bra såsom det är.
Jag jobbar på att gilla läget och acceptera.  Och jag gör det riktigt bra faktiskt med en liten bitter eftersmak bara. Bara liten.

På Åsby köpte jag mig en hängstol som hamnade i äppelträdet. Skulle bli min oas här hemma. Tid för avkoppling. Tillfällen för ” Just nu är en lycklig stund”.
Den visade sig bli poppis hos grabbsen direkt. Junior låg i den stora delar av dagen med Diablo och Sam likaså.

Sam hände en filt runt den så det blev lite mer ombonat. Och när myggen började komma hängde vi upp de myggnät man annars har runt sängen om somrarna.
Är glad att de kom till nytta för killarna. Att de letar sig ut i vår lilla trädgård och finner det njutbart på sina premisser.
Själv jobbade jag på i trädgården igår. Klippte bla ner den klätterväxt som aldrig vill övervintra i pergolan och planterade en klängros istället.

IMG_8138[1]

.

Jobbade på med Kungen och känner mer och mer hur det pirrar i mig. Vad det är vi håller på att förverkliga. Inlägget vi hade häromdagen HÄR har setts över 62 000 pers nu. Fatta hur många det är!
Bara ett enda inlägg. Så tacksam. Så ödmjuk. Smått chockad på samma gång.

I vändorna till sopstationen då jag nu rensar i garaget i hinner jag tänka massor i min ensamhet. Om både Kungen och så mycket annat. Om den lilla som har de blåaste ögon jag vet. Hur han mår och mått allt sämre. Hur ångesten slingrar sig likt en pytonorm och kramar om han så att luften tar slut. Det blir en kamp att ta varje andetag.
Skall det behöva vara så tufft när man bara är 12 år. När livet började ha sina prövningar redan för över ett år sedan för hans del?

För den som aldrig upplevt ångest eller bevittnat den kan inte fatta vilket jävelskap det är.
Vilken jävla sjukdom och som kan födas ur så lite. Där ett frö gror och börjar växa sig allt större och man ser hur stort det kan bli. När rötterna växt sig allt för stora och det är som om ångesten växt fast för alltid.


IMG_8141[1]
Morgonen var vacker i morse vid vår lilla sjö.
Fångar varje ögonblick jag kan nu.
Känner mig som en riktig sakletare.

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_8073[1]
 Första semesterdagen denna vecka.
Då jag skulle ha packat inför vår Gotlandsresa. Gjort allt det där som man gör dagen innan avresa. Med förväntan i luften. Känslan av att åka bort. Uppleva ny terräng. Se det vackra någon annan stans. Lämna Berglagens skogar bakom mig.

Men livet med Ohana finner nya vägar. Nya återvändsgränder. Sam ville inte åka bort. Såg och ser inte nyttan med det. Varför skall man åka bort när man har det lika bra på hemmaplan?
Han är som tjuren Ferdinan. Som trivs bäst av att sitta under sin korkek där han mår som bäst.

Till en början gör det ont. Sorgen tar överhanden. Sorgen över det liv vi levt inte längre är vårt. Friheten att stuva in Ohana och åka landet runt som vi gjort i alla år fram tills nu.
Sams tid att upptäcka världen kommer nog tillbaka när han är redo för det. När han ser en mening med det.

Och jag får nog fler tillfällen i livet att åka till Gotland.
Men inte på de premisser jag hade tänkt mig.


IMG_8071[1]


Fivännen H ifrån Uppplandskusten åker 4 timmar i bil för att ha en heldag med mig igen vid Åsby trädgård. Det är fjärde gången som vi gör så här. Åker i från varsitt håll och sammanstrålar. Fikar. Pratar livets moll och dur. Tittar och luktar på blommor. Pratar trädgårdsplanering, vrider och vänder på plantor innan vi köper dem med oss hem.

Vännen köpte med sig pionen  jag har överst i detta blogginlägg. Den luktade starkt som liljekonvalj. Underbar doft. Själv kom jag hem med ett prydnadsträd, rosor till pergolan på baksidan och lite annat som gör en själ lycklig.
Dag ett på min semester blev så härlig och gav ny energi. Tacksam att mamma kunde komma hemifrån och ta killarna på förmiddagen så att det gick i lås för mig.
Tacksam över min vän som betyder stort.

Har jag tur så följer Sam med till Ikea idag för att köpa nytt skrivbord till sitt lilla rum. Så länge sedan jag och tonåringen gjorde något på tu man hand. Men jag tror att det är för han upplever det jobbigt att åka bil långt som vi oftast gör. Att det kräver en konversation där i framsätet som han måste vara delaktig i.
Jag tvingar aldrig fram det. Man får känna sig fram på vilket humör han är. Har man tur så är han på det pratiga, så jag får veta lite om vad han tänker och hur han resonerar.
Förr var Sam som en öppen bok som jag så sällan får tillgång till nu.

Man får fånga fragment som kommer och vara tacksam för de lilla.


IMG_5291[1]Kram mamma Z
*

Read Full Post »

1 galakväll

Ja. Jag är stolt.

Tänker på alla vackra människor som samlats i Slottskyrkan idag. Halsband som gnistrar ikapp. Tiaror. Vackra klänningar. Prinsessbröllopet som samlar så många.
Jodå.  Visst är det härligt att bevittna kärleken.

Men jag vet om en annan plats där det också kommer att vara vackra klänningar. Dock inte halsband som gnistrar men väl ögon som tindrar inför det vi kommer att göra. Varför vi gör det och vad det kan betyda i en framtid. Undrar om inte det är än vackrare än de äkta diamanternas skönhet? Då den kommer inifrån.

Galakvällen som Kung Över Livet skall göra. Som tar sina steg närmre och närmre.
Är så stolt.
Vi har nu spikat både datum och lokal. Och vem vet. Kanske vi får en kunglig gäst sittandes i publiken?

Tänk. Inom ett år kommer det att bli av. Mamma Z och mina enormt fina nyvunna vänner som gör detta tillsammans.
Jag vill fira det idag. Denna milstolpe. Underbara ni som hjälpt till att vi kommit så här långt. Underbara ni som stöttat och trott på mig sedan dag ett.
Ni vet vilka ni är.

Galan kommer att bli av.
Är så ödmjuk. Tänk. Det som började bara som en tanke i Juniors rum förra året bara växer och växer. En känsla som det gick att sätta ord på, forma om och göra en handling av det. Får nästan svindel då jag tänker på det.

Vilka av er mina läsare kan tänka sig att komma?

IMG_7114[1]KRAM MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

IMG_8007[1]

Underbar kvällsol på baksidan av Ohana Maison. Jag satt ute. Hade  samlat på mig massvis av ”just nu är en lycklig stund” under nationaldagen då sommaren skred in till oss på riktigt. Funnit och tagit tillvara på de små guldkornen.

Mamma kom förbi och tog morgonkaffe med mig ute  intill utsikten av vår lilla sjö. Pratade om det som berör henne så starkt just nu. Mycket tankar. Mycket känslor och stor ovisshet inför framtiden.
Satt eftertänksam kvar i solen efter att hon hade gått. Förmådde Junior att göra sällskap en stund. Mys med katter som nosade upp oss och doften av mjukost ifrån frukostmackan.

Avverkade en del måsten fram tills My Love kom med tåget ifrån solotrippen som skulle ha varit ämnad för oss båda. Passade då på att åka ner till pappas grav och jag blev kvar mycket längre än jag hade tänkt.
Behövde reflektera på en plats som inger ro och faktum är att där pappa ligger begravd så får jag det. Snudd på frid.
När vi valde platsen han skulle få vila på så blev det närmast skogen där löven susar i vinden och fågelsången alltid är närvarande. Därifrån jag stod ser man ut över både bergen och den lilla kanal som rinner nedanför. Man ser ut över havet av siluetter ifrån gravstenarna som står prydligt på rad. Varje sten som vittnar om ett människoliv. Någon som levt före mig. Som också haft sina prövningar i olika grad.

Kanske fick leva livet betydligt kortare än önskat.


IMG_8001[1]

Reflekterade mer och mer över livet jag lever. Vad händer den dagen då jag finns där under en av alla dessa stenar. En i mängden. En på rad. Där mossa så småningom kommer att täcka delar av mitt namn i sten?
Vad minns man om mig? Vad var meningen på min korta färd i jordelivet? För egen del? För andra?

Jag rensade bort ogräs på pappas grav. Pratade på med honom om allt det tunga nu. Hörde han mig? Ifrån en plats som vi inte har en susning om  hur den verkar och existerar. Vårt mänskliga tänk når inte så långt. Men jag har en inneboende tro i mig att pappa finns på en annan plats och det känns så skönt att känna så. Att han då och då tittar till mig. Smeker min kind när jag gråter mig till sömns över allt det tunga. Ler åt mina framgångar. Går två steg intill mig, så osynlig fast så nära.

Ibland tror jag att i allt detta stressade samhälle, det liv man lever så behöver man jorda sig själv. Bara vara för en stund. Tänka efter. Finna ny kraft. Nya tankar.

Bli ännu mer ödmjuk.
Som om jag inte vore det allaredan.

27 jukli
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_7941[1]

Du kom till oss Sam för snart 15 år sedan. Kastade omkull hela min världsbild efter några år. Så mycket värderingar. Tankar om livet det självklara. Och bara de senaste åren har du låtit mig växa som människa. Låtit mig ta plats. Stå rakryggad för den jag är och det jag tror på. Gett mig styrkan jag såväl behöver i min kamp om ett bättre liv för både dig och din bror.
Kampen för andra barn som ni.

Junior frågade mig häromdagen varför jag var så rynkig runt ögonen. Jag svarade att man ser ut så när man fyllt 43. Sanningen är kanske att rynkorna är spår efter allt det tuffa. Alla tårar som borde fylla Sveriges alla sjöar snart. För det har varit tufft. Är det än. Och det konstiga är att vår herre ger sig inte. Han utmanar mig ännu mer. Låter mig gå ut på än tunnare grenar. Ger mig ännu mer börda att bära när jag trodde att det var nog nu. Att bägaren var överfylld.
Vad är jag gjord av för virke? Eller är det så att osynliga krafter ger mig energi för att jag bara ska genomgå allt och göra vad när jag är klar?
Stordåd?
Visserligen förändrar jag en liten del av världen med att prata om oss och killarna. Om Kungen vi dragit igång.

Varför prövas vissa människor mer än andra? Jag försöker förstå mig på det. Den högre meningen. Om han nu finns Gud fader. Vad är då planen för allt detta? Fast svaret kanske jag inte får varken idag eller imorgon utan i en avlägsen framtid då jag kan se helheten.
Tror man desperat försöker finna en mening med allt då vi har det som vi har det.

Samtidigt som det gör jävligt ont.

1 jag saknar

Vi kommer inte att ha mamma behjälplig som förr. Som är den enda vi kan anlita när vi behöver ut om än för en kortare stund. Att åka iväg bara så för en natt jag och My Love är nu en omöjlighet när det blivit som det blivit kring henne. Mer än så kan jag inte berätta för er här känner jag.
Men livet gav inte bara henne barnbarn att oroas för. Att hjälpa och stötta. Nu kommer hon att behövas full tid på annat håll för någon annan en bra tid framöver. Självklart att vi stöttar och vår tur att hjälpa henne i det.

Samtidigt som det är så sorgligt att det blivit så, så känner jag sorg även för vår skull mitt i allt. My Love och jag. Nu när det är 14 månader sedan sist vi var iväg och vårdade kärleken.
Vi hade planerat för att just denna dag åka tillsammans och se Whitesnake på Gröna Lund då det är och förblir makens idoler. Vi skulle ha bott på hotell. Haft mys. Sådant som andra kan göra 12 gånger på ett år. Vara ett par. Vårda kärleken.
Just nu ser jag inget slut på att bara vara hemma och inte upptäcka världen utanför ett dugg tillsammans med den jag älskar.
Skall jag åka iväg på en veckas semester så får det bli själv med Junior och My Love vara kvar hemma med Sam.

Gilla läget. Jo. Jag försöker hela tiden.
Men däremellan måste man få gråta över att livet är som det är och jag kanske inte alla gånger gillar det. Att jag blev bestulen på något som var mitt.

Ja. Vad är en bal på slottet? Den kan ju vara alldeles förfärlig. Tråkig och…underbar.

IMG_4885[1]KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

img_79161

Journalisten ifrån Sveriges Radio var en lyhörd sådan. Ställde intressanta frågeställningar. Andra vinklingar. Och jag var som en vårflod. Det bara vällde fram ord. Tankar. Känslor. Reflektioner. Frustration. Visioner. Vår resa med Sam. Då och fram till nu.

Jag pratade om de 30 000 elever går ut grundskolan utan slutbetyg. Hur många av dessa elever är barn som mina? Hur många elever hade man kunnat hjälpa om bara förståelsen, kunskapen och bemötandet varit optimalt? Att all hjälp hade kommit in i tid?

Att jag är så inne på att påverka utvecklingen för barn som mina att det blir till det bättre. Att man via vetenskap kan påvisa vad som är bäst för dem. Forskning. Ni vet. Insamlingen hos Kung Över Livet som snart nått 50 000 kr.
Samtidigt funderade jag högt kring när nu forskarna kommer fram till så kloka saker. Varför verkställs de inte omedelbart? Hamnar på beslutsfattarnas bord och man gör något åt det på en gång. Förändrar. Möter upp.  Hjälper istället för stjälper.
Politiker. Skolledning. Rektorer.

sturmteveMamma Z i ett annat media sammanhang som ni kan se här HÄR
och det var innan allt rasade kring Sam
*

Jag snuddade vi forskningen som påvisar att stress leder till sämre arbetsminne. Forskningen som Frank Lindblad gör just nu påvisar att barn med adhd har mindre av hormonet kortisol, det som påverkar hur stresståliga de är.
Vad händer sen? Vem tar tillvara på den befintliga kunskapen? Vem är i framkant och nosar upp det? Här har politiker en enorm uppgift. En ren skyldighet kan jag känna. Forskare som är ute och föreläser. Kommer skolledningen på dem? Läser de dom forskarrapporter som finns att tillgå?

Det är en arbetsledarfråga. Att uppdatera sin personal i klassrummen. Vad är det som gäller? Hur skall de tänka och förhålla sig? Tänka om och tänka nytt många gånger.

Hugo Lagerkrans skall ha sagt ” När skall skolan ta vara på den kunskap som finns?”
Jag ställer mig bakom denne kompetenta forskare och säger ”Ja, vilket århundrade kommer det att ske?”

Media har en enorm uppgift här att sprida kunskapen som filtreras fram så att den når ut den vägen också. Att jag fick förmånen att prata i ett kommande program är ett led i detta. Att prata om det. Beröra. Vara en microdel till att bidra till förändring.
Och jag pratade på. Igen. Mellan klunkarna kaffe invid köksbordet.

Jag pratade om när man läser till lärare idag så är det knappt att man viskar adhd, asperger,autism, dyslexi, dyskalkyli, add mm. De blivande lärarna har ingen susning om hur de skall möta upp dessa elever med särskilda behov. Dessa i snitt 5 elever som finns i varje klass. Inte ett redskap.
Jag nämnde de befintliga lärare som finns där över över 50 % önskar sig kunskap men får den inte. De trampar vatten och gör så gott de kan efter förmåga. I nästa mening nämner jag specialpedagogen jag fått så fin kontakt med i en annan del av landet. Som berättat hur hon själv får söka information på nätet om de senaste rönen inom forskningen. Vilken kamp det sedan blir att övertyga rektor om vad det är som gäller.
Många lärare vågar heller inte opponera sig mot skolledningen fast de borde. För dessa elever. För den uteblivna hjälpen.

Jag brinner till då jag tar upp LVU, att det går att familjehemsplacera ett barn för att det inte går till skolan. När felet inte heter föräldrar utan att barnet har en sådan art av sin diagnos som omöjliggör vanlig hederlig skola. Jag hoppas så att just den biten kommer med för det är så okänt för den stora massan att man ens tänker tanken.

Givetvis blev det en hel del prat om Kung Över Livet också. Fattas bara annat då det har kommit att bli en sådan stor del av mitt liv och som förhoppningsvis betyder stort för andra barn i en framtid.

Landet Sverige. Vi har en viktig uppgift att genomföra.
Jag har talat nu. Hoppas att ni lyssnar och gör världen en liten bit rättvisare efter det.

Programmet heter Skolministeriet och kommer att sändas i höst.

IMG_7880[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_7875[1]

Tack Gode Gud för katterna när det är som det är. Vilken källa till glädje och kärlek. Han behöver det i massor. Junior. När skolan blir ett allt tyngre åskmoln som vilar ovanför honom. Så pass oroväckande närvarande att han har fått ont i hjärtat igen. Signalen om att nu har det gått för långt.
Kroppen skriker att det är för mycket stress i den lilla 12 åringen.

Det hjälps inte att lärarna är bra. Att den nya assistenten kommer att bli bra. Att rektorn tänker helt rätt och stramar upp hela verksamheten så att det passar honom och hans svårigheter.  Det är miljön som är jobbig. Andra elever. Oförutsedda situationer. Vem säger och gör vad? Och mitt i allt står han och känner sig random säger han.  Känner att han inte är som andra.

Junior börjar mer och mer bli lik Sam i den känslan.
Ändå är han fullt trygg med bästisen på gatan och de andra spelkillarna som är året äldre än han.
Jag drog med dem för att bada i helgen och det gick hur bra som helst den stunden vi blev borta vid vår sjö.

IMG_7876[1]

‘( Hittade ett skoj program till Iphonen så att bilder blir till tecknat )

Imorgon kommer Sveriges Radio hit. För att prata med mig om hur skolan möter upp elever med Asberger. När de fick nys om Sams resa, om all okunskap som florerar i skolorna, om Kungen jag drog igång med ett gäng mammor och att vi hjälper till att få in pengar till forskning. Ja då ville de komma!
Programmet jag skall medverka i heter ”Skolministeriet” och såklart jag berättar för er när det kommer att sändas.
Tycker det är super att en reporter åker nästan 40 mil bara för detta. Tycker det är ännu mera super att detta kommer ut någonstans i media. Så att någon lyssnar och tar lärdom. ( Vore ju toppen om den här någon han råkar heta Jan Björklund )

Idag skall vi till Bup jag och Junior. Mitt hjärta gråter varje gång jag tänker på hur han mår den lilla juvelen. Men jag ler inför honom. Skrattar mycket så att han ser en glad mamma.

Fast inuti gråter hon floder.

IMG_7833[1]KRAM MAMMA Z

*

 

 

Read Full Post »

IMG_7832[1]
 ‘
Tänk. Den känsla jag hade för ett år sedan då jag satt i pojkrummet i det nattsvarta mörkret. Då jag kände att all okunskap som florerar kring mina barn. Andras barn. Det måste bara få ett slut.
Det själsliga lidandet som bara okunskapen kan locka fram. Som tagit bort självförtroendet bit för bit. Tagit bort tron på framtiden i samma takt. När man får bevittna det gång på gång genom åren hos båda ens barn. När man få se det handgripligen. När till och med viljan att leva försvinner och de inte ens fyllt 11 år.

Läs mina tankar om Kung Över Livet HÄR, innan det blev till vad det blev idag. Men hur tankarna gick då. Och jag kände att något bara MÅSTE göras för dessa barn. Vi måste lära oss mer om deras diagnoser. Forskarna behöver mer pengar för att forska vidare, lära sig mer, förstå mer. Och den nyvunna kunskapen måste bara vidare sen.

Föreningen Kung Över Livet har tagit många kliv framåt. Och jag är superstolt över alla de som gör detta möjligt. För ensam kunde jag inte ha gjort det. Varenda en som pratar om Kungen är viktig och de som gör något aktivt för den än viktigare. Tänker på fina tjejerna i styrelsen. Phju. vilket enastående jobb. Massvis med timmar. Massvis med pengar ur egen ficka.

Och nu. Nu har vi vårt egna smycke. Nu kan vi bära det och verkligen visa att våra barn ÄR Kung Över Livet. Och efterfrågan är stor på det. Fler som känner som jag. Bara under gårdagen fick vi in över 20 beställningar på smycket.

Självklart vill jag möjliggöra att ni mina fina läsare kan köpa det och stödja det jag och några andra mammor drog igång.

Ni mailar på info@kungoverlivet.se och lämnar beställning + namn och adress, sedan väntar ni på svar så att vi kan se till att vi verkligen har hemma till alla. Vårt lager är stort men efterfrågan kanske är större!

När ni fått ett okej tillbaka så sätter ni in pengarna på vårt bankgiro och smycket kommer inom några arbetsdagar!
PRIS:
170 kr för icke medlemmar +  porto
150 kr för medlemmar i Kung Över Livet + porto

20130523-234839.jpg
Jag bär mitt smycke med stolthet
Hoppas ni gör detsamma!
*
KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Older Posts »