112 Vad har hänt?

,

Det knackar på dörren till det småsunkiga motellet i Laxå. Utanför står två bekymrade ambulansmän mitt i natten. ”Vad har hänt och hur mår du?”
Ja. Hur fan mår jag?

Vi kom iväg som planerat.  Junior utan ångest tackvare ny medicin och noga förberedelser. Vi åkte på utsatt tid klockan 20.00 bara han och jag och vi skulle vara framme i Mariestad runt halv elva. Det hinner gå ett tag innan jag får obehagliga symptom och jag tänker att det bara är hjärnspöken. Men när det blir allt starkare symptom och nya sådana jag inte känt av tidigare blir jag rädd. Riktigt rädd. Jag inser att jag måste stanna och vi får helt enkelt ta in på ett hotell några mil tidigare.
Det spränger och värker i kärlen på båda sidan av halsen. I huvudet känns det som ett tryck och att man hällt kall kolsyra i varenda blodkärl. Över bröstet sticker det och gör så ont att jag tror att hjärtinfarkten skall komma omgående.
Var det här jag skulle dö? På ett sunkigt motell där det luktade mögel med Junior intill som enda skräckslagna vittne? Trots att jag lade mig ner för att vila bara blev det värre och värre.
När jag stått i kön till sjukvårdsupplysningen i närmre 20 minuter vågar jag inte äventyra väntan utan ringer 112.

Helt underbara killar kom till oss. Pinsamt tyckte Junior och gömde sig under täcket.
Jag frågade ambulansmännen om man kunde må så här av ren och skär stress. Hade jag fått en panikattack eller hjärnblödning? De tog sig tid med patienten som satt i bara nattlinnet. Lyssnade in, checkade av blodtryck, puls och syresättning.
De var inne på min teori. Sade att jag skulle försöka sova och ringa igen om det inte gav sig.
Troligtvis hade jag nyss fått uppleva mitt livs första panik attack.

Nej det gav sig inte. Paniken blev större och större och tusen tankar for om vår semester, om Junior och hur jag skulle kunna ta mig hem. Var det verkligen stress detta? Kunde man bli så in i helvete sjuk av det?
Köra var jag långt ifrån kapabel till att göra. Och jag bara var tvungen att uppsöka en akutmottagning.

Semestern insåg jag skulle gå mig om intet.
Fan fan fan.

‘

‘

Sam och My Love tog med sig mormor på tåget till Örebro kl 9.50 där en av våra vänner ifrån Upplandskusten hämtade upp dem. Åkte till Laxå där jag stuvade om packningen till 2 pers istället för 4.
Mamma tog med mig och Junior hem i vår bil. Fanns inte på kartan att Junior skulle åka ner utan mig och på ett helt annat sätt än det vi hade planerat in.  Jag blev avsläppt på akuten och mamma åkte vidare hem. Hon som jobbat natt och inte sovit en minut. Jag som var i så dåligt skick att jag inte kunde köra bil.

I väntrummet på akuten blev jag sittandes länge. Sam ringer och vill prata lite. När vi avslutar samtalet ber jag honom ta med en del av havet hem till mig och plocka de finaste snäckor han hittar så svarar han mig ” Ja det lovar jag mamma”.
Det räcker för att få mig i full gråt. När jag där och då inser att dessa stunder vi skulle haft tillsammans invid havet bara stulits från mig där jag sitter i all min ynklighet.
Killen som sitter i väntrummet bredvid mig säger omtänksamt ”Gråter du? ” Såklart att jag grinar ännu mer över den ovälkomna situationen. Över att han frågade.
Vi småpratar en stund när han berättar för mig att han är stamkund på akuten. Varpå jag frågar varför.
”Det är cancern” Han berättar vidare att man inget kan göra åt det mer än att smärtlindra. Han vet att han kommer att dö ung.
Jag möter de intensiva bruna ögonen som visade mig omtanke och skäms med ens. Här sitter jag och lipar över att inte få plocka snäckor med min son när han sitter där och inte vet om han lever nästa månad.
Vi får ändå ett fint samtal om livet. Främlingar inför varandra. Om hur viktigt det är att njuta så mycket det bara går.
Han skojar med mig och säger att jag kan ju dö före honom i en bilolycka likväl. Så vem är det mest synd om?

Läkaren är noga. Läser Journaler och lyssnar till mig. Prover och Ekg. Allt ser ut som i skolboken. Mina värden är prima. Tipp topp.
”Det här är ren och skär stress” säger hon tillslut. Förklarar att stressen är en knepig historia som kan sätta det mesta ur spel, förmå en människa att må så dåligt att man tror att man kommer att dö. Hon skriver ut lugnande tabletter som jag kan ta till nästa gång fanstyget slår till igen.
Och jag inser att jag inte kommit någonvart alls under denna sjukskrivning.

Jag är fortfarande illa därann.

‘
‘

My Love skickar mig en bild på Sam invid mitt eviga blå i morse. Då brast allt.
Kan säga att jag gråtit sedan dess i omgångar
.
Gråter över de stulna stunderna. Gråter för att jag sitter här, för att jag är för sjuk för att själv kunna köra ner idag istället. Gråter för jag vet hur mycket Junior behövde komma bort och vi verkligen FICK iväg han. Gråter för att jag inte får träffa finvännerna. För att jag inte får plocka snäckor med Sam invid havet då han själv verkligen VILLE åka iväg och lämna sitt rum.
För att jag inte fick ladda batterierna på den plats som för mig är den vackraste jag vet.

Gråter för att Sam har det jobbigt därnere just nu utan mig och han som ville att hela Ohana skulle åka ner, vilket vi var sååå nära att genomföra.

Gråter för att jag sitter fast i denna rävsax ännu.
Att livet jag lever fortfarande gör så att jag inte kan läka.

‘

KRAM MAMMA Z
*

Annons

Read Full Post »

Hoppfullt läge

‘

De vi åker med, finvännerna är guld värda och mer än så. Vi tänker om, tänker utanför ramarna.
Jag och Junior åker själva sent i kväll, halva vägen. Han åker på sina premisser i en bil utan en bror att ta hänsyn till. Bara han som styr resan. Vi bor på hotell i Mariefred och åker resten av vägen imorgon och möter upp de andra där på klippornas rike.

Sam och My Love tar tåget till Örebro imorgon där en av resesällskapet hämtar upp dem. Enbart för vår skull åker de 2 bilar istället för 1. Enbart för att få det att funka.

Min tacksamhet kan inte vara större just nu inför andras omsorg för oss.

KRAM MAMMA Z

*

 

Read Full Post »

Kanske om gudarna vill

‘

Om det vill sig så kommer jag till klippornas rike. Mitt paradis. Ramsvikslandet. Vi drar i alla trådar vi kan och har för att genomföra detta. Komma bort. Tänka nytt. Få distans. Ladda tomma batterier.

Jag har inte tiden att skriva till er nu på några dagar. Det är mycket som händer nu.
Om gudarna vill få mig dit min längtan är som störst. Ja då blir det så.

Håll tummarna att vi får med oss Junior. Just nu är det större chans att vinna full pott på V75 känns det som.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Om det nu är en mening med allt

‘

Tusen gånger har jag frågat högre makter. Finns det en mening med det som sker? Det man tror är en slump. Är det något som styr oss, bromsar oss och ser till att saker sker när de sker. I rätt ordning fast vi själva inte förstår turordningen alla gånger?
Jag blir inte klok på detta. Livet.
Hur det är och hur det blir. Vad vi är kapabla att själva på verka utgången. För vi har alltid den fria viljan och kan inte skylla allt på andra all gånger.

Vi hade bokat in oss på en husvisning igår. Mest för att jag behövde dagdrömma, se nya möjligheter med livet.  Sam som hörde om husvisningen blev eld och lågor och ville följa med. Jag trodde inte att han skulle fixa det då det var en offentlig sådan, men det gjorde han med råge!
Jag hade absolut inte räknat med att när jag åkte dit att jag skulle bli vansinnigt kär. Kär i en Herrgårdsflygel. Så kopiöst.

Allt sedan mitt fotointresse tog fart som 18 åring har jag haft en passion för herrgårdar. Hur många filmrullar jag har på dem har jag ingen aning om. Mer än att jag alltjämt känt en stark dragning till dem. Det gamla. Det historiska. Arkitekturen.
En obeskrivlig kärlek. Vördnad.

‘

‘

Han som nu äger herrgården skall sälja loss en flygel, den Norra. När jag går i gårdsgruset intill huset som är till salu så känns det som om det är ett magnetfält jag inte kan motstå att dras till. Varenda cell i mig bönar och ber. ”Flytta hit.” 
Trädgården är enorm och jag har all möjlighet i världen att få den vacker. Det är bara en enda stor gräsmatta med hundraåriga ekar. Det saknas land med riddarsporrar, stockrosor och luktpioner.
Invändigt behövs det byggas om lite för att få det som vi vill i en framtid, men tills dess är det bara att flytta in. Boa in sig. Måla lite fönster och plåttaket. Men insidan är lika mäktig som utsidan.

På köpet ingick ett liten kuskbostad där det i nuläget bodde en hyresgäst. Det ger en viss inkomst som skulle underlätta omkostnader för detta enormt vackra potentiella hem.

Det är fler folk på visningen men inte så genuint intresserade såsom vi blev. Som vi inte alls hade planerat eller tänkt oss livet framöver. Mitt i allt som händer mig i livet just nu så dyker denna förälskelse upp. Sam vill mer än gärna flytta hit. Junior vill fortfarande ingenting med sitt liv, men avvaktar att prata för mycket om detta i nuläget.

Hursomhelst så vrider och vänder vi på det mesta just nu. För och nackdelar med en flytt. Är det ens möjligt? Ekonomiskt? Tidsmässigt? Energimässigt?

Fortsättning följer som vanligt i mitt liv och blogg. Men ni kan iallafall hålla tummarna att det som sker gör det av en anledning.
Om det nu fanns en mening med allt.
‘

Det är omöjligt sade Tvivlet. Det är farligt sade rädslan.
Det är onödigt sade Förnuftet.
Prova ändå viskade hjärtat.
*
KRAM
MAMMA Z
‘

Read Full Post »

Hoppdroppar

‘
Det finns en underbar sida på Facebook som ni hittar HÄR . Många gånger så stämmer de inläggen allt för väl in på mitt liv och ger mig just. Hopp.
När jag läste denna häromdagen så bara rann tårarna för den var så träffande. För jag och Junior skall banne mig en dag resa iväg med den där båten och lämna stranden av hopplöshet bakom oss.
Tack fina Cecilia som berör så mycket! För dina Hoppdroppar!

Åkte till jobbet igår och grinade ur mig en del. Blir för påtagligt och tungt att prata om hur vi har det just nu här hemma. Hur Junior mår. Men skönt samtidigt med människor som tar sig tiden och frågar hur man mår och hur han mår. Att jag får tiden att förklara sådant som inte görs här på bloggen för de som läser. För sanningen är så mycket lättare att förstå vid ett samtal.
Jag skriver ju ut långt ifrån allt här på bloggen vilket gör att situationen kring Junior kan misstolkas också. Man drar sina egna slutsatser.

Blev iallafall ett mycket bra samtal med min chef som förstår och stöttar mig i allt. Förstår varför jag är så slutkörd. Förstår att vägen tillbaka kan vara lång och att den just nu är väldigt svår.
‘

Fick en härlig balkongstund idag med.

Skönt att fortfarande känna solens varma strålar med nyvaken blick.

Just nu är en lycklig stund.

‘Jag får ett samtal på förmiddagen som är relaterat till det uppdrag jag har via Kung Över Livet. Mitt i allt elände som finns omkring mig så blir jag så tacksam. Så glad. Så hedrad. Inser vad det kan leda till och vilken process jag blir delaktig i om än så liten. Men jag vill först berätta det för våra medlemmar innan jag gör det här.
Men så fantastiskt att detta kom till mig just idag när det kändes som allra tyngst igår med Junior. Att jag bara vill rymma ifrån allt jag med. Precis som han vill.
Kanske har vår Herre ett finger med i spelet. Tycker att det är läge att portionera ut sådant som blir till en motvikt till allt det tunga. sådant som gör mig glad och som fyller mig med energi. Vem vet.

Iallafall har skolan kommit igång väl kring Sam. Vi ser hoppfullt fram emot en utökad skolgång här hemma då han skall läsa engelska, svenska, historia, samhällskunskap och Kemi. Det är så mycket arbeten de kan göra som går in i varandra. som tex samköra samhällskunskap fast göra den på engelska. Två ämnen i ett!
Det kommer nu att bli att pedagogerna kommer hem 3 dagar och fjärde dagen skall han prova distansundervisning. Något som heter You School.
Är tacksam mitt i Juniors fall att Sam nu står på benen och faktiskt ser framåt och vill något med sitt liv nu.
Ändå finns så många tankar som oroar om framtiden men jag kan inte ta dem nu.

‘

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Vi skiter fullkommligt i ditt barn

.

Hjärtat både skenar och värker på samma gång när jag läser budgetförslaget.
Vad i helvete håller man på med? Okunskapen som lägger sig som en mörk slöja över oss som lever i det här. Pengar som styr. Pengar pengar pengar och nu skall man sänka skatten ytterligare anser regeringen.
När vi redan står på våra blodiga knän och man redan i nuläget säger att det inte finns pengar avsatta för barn som mina. Man kan hjälpa några få, de som har det allra allra värst. Resten lämnas vind för våg.
Sorry.

Det kan bara betyda en enda sak. Man skiter fullkomligt i barn som mina på högre ort. Varför skall man satsa pengar på de svagaste? Jag vågar påstå att detta inte är ett solidariskt samhälle mera för om så vore så skulle inte dessa barn vara satta på undantag. Bortprioriterade. De som hamnar på listan som i praktiken innebär att de sållas bort helt.

Man vill lägga ner Team 21. Det som i klass 5 var Juniors räddningsplanka. då han gick där i nästan ett helt år. Resursgruppen där 3 pedagoger jobbar med 5 elever som alla har sina speciella behov som gör att det går just där. Därför ingen annan skolverksamhet fungerar för dem.
Junior har åter fått en plats där. inskolningen blir en lång fas men det är denna skolform som är fungerbar i nuläget. Lägger man ner den. Vad erbjuds han och de andra eleverna då? Till vilken skolform och till vilket resultat blir det då?
Men. Kommunen ligger ju flera miljoner back.

Att man rycker undan fötterna på barn som mina är väl skitsamma.

‘

.
Det är redan illa som det är. Ett litet litet krav som vi hade på Junior igår fick värsta reaktionen. Den enorma kraft som släpptes lös gjorde att både jag och My Love förstod allvaret i hur djupt han sjunkit nu. Hur jävligt han mår. Och då vet han inte om att man vill stänga ner Team 21 än.

Jag når han inte. Han är som Skalman när mat och sovklockan ringer. Helt okontaktbar. Och den känslan är helt obeskrivlig. Att inte nå fram med första hjälpen väskan. Få plåstra om. Lindra det som gör ont. Påbörja läkningen.
Däremot får jag ta emot det som idag börjar bli till blåmärken både på kropp och i själen. Han orkar inte bry sig på vilket sätt han sårar nu. Han orkar knappt med att leva som det är.
Junior han har ett sår som är så stort att jag inte vet vilken ände vi skall börja i nu.
Ringer bup och läkaren ringer rätt omgående upp tillbaka. Vi pratar, resonerar och det känns bra att de finns inom räckhåll även fast det är vi som gör det allra tyngsta jobbet nu.

Hur kan vi få två så fina killar med så enormt specifika behov vara är så himmelens lika i sitt sätt att och reagera för skolan?
Vad är oddsen?

‘

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Konsten att stympa ett barn

‘

Du är svårt sjuk. Hjärtat trasslar. För att ha en chans till både livskvalitet och överlevnad är man tvungen att göra en kärlkramps operation, en så kallad by pas säger läkaren.
Du rullas tacksamt in på operationssalen. Vet att när narkosen går ur kroppen så är operationsärret och en bättre hälsa det som återstår. Chansen att få leva ett fullgott liv igen.
Precis när du är så nära räddningen. När både du och dina anhöriga är så tacksamma för den hjälp vi anser vara så självklar i vårt land kommer kirurgen in med tårar i ögonen. Han som vet och kan sin sak bäst i världen. Vet att du behöver detta. Vet att han kan hjälpa dig med det. Han står där i operationssalen och ber dig tusen gånger om ursäkt men det finns krafter han inte rår på.

Det finns politiker som tror sig veta bäst, som skall spara pengar i helt fel ände. Som inte lever i verkligheten. Som inte tagit reda på konsekvenserna.
De säger att dessa operationer kostar för mycket. Att vi måste spara så de måste ställas in. Det som dessa hjärtsjuka patienter erbjuds nu är att vända sig till vårdcentralen istället för på något sätt så kommer det att ordna sig ändå.

Det finns ju kunniga doktorer där med.

För att ni skall förstå vad som nu börjar hända i vårt land så tog jag i från tårna med ett exempel så ni kan inse galenskapen. Att det inte finns någon logik alls i det. Inget konsekvenstänk överhuvudtaget. Ingen ansvarskänsla.

‘

‘
Ett av tio barn som föds i Sverige idag har någon form av hjärndiagnos såsom autism, asperger,adhd mm. Många av dessa elever klarar av att gå i den vanliga skolan, med rätt uppbackning och förståelse såklart.
Men det finns de barn/ungdomar som behöver en mycket mer anpassad skolgång än så för att vara fungerande och för att ha ett lärande. För detta finns det skolor som är suveräna på dessa elever. Det är sådana köer dit och föräldrar gråter av lycka då deras barn får en plats där för då vet de att äntligen får deras barn bästa tänkbara hjälp.

Skolinspektionen har tidigare talat om att 70% av skolorna brister i sitt stöd till elever med särskilda behov. Trots detta så ser bestämmande politiker åt ett helt annat håll. Tittar ner i sin plånbok istället och pratar om att sänka skatten en femte gång.

Barnen som går på dessa specialanpassade skolor har fått känna glädjen av att kunna lyckas på sina premisser. Med en personaltäthet som gör det möjligt. som har kunskapen, lokalerna och hjälpmedlen. Det är så skräddarsytt kring varje elev utefter dennes behov.
För att kunna bedriva detta behöver dessa skolor extra anslag utöver den vanliga skolpengen.

Nu har styrande politiker i Stockholms stad tittat för djupt i sin plånbok och lever i en helt annan värld. De skall reducera de extra anslagen upp till 50 %. Bildligt talat så stympar man dessa barn. Kapar dem längs med fotknölarna. Sorry alla barn. Nu får ni klara er bäst ni kan på egen hand.
Politikerna struntar helt i vad kontentan av denna handling utgör. Lotta Edholm, ordförande i Stockholms utbildningsnämnd säger till Ekot ” Bakgrunden var att kostnaderna skenade för de här verksamheterna”
Ja. Det gör de säkerligen och vi måste inse fakta. Dessa elever kommer att finnas. Kommer att behöva sin individanpassade skolgång. Dessa barn MÅSTE få kosta pengar och det är banne mig vår skyldighet i ett solidariskt samhälle att hjälpa dem!

” Hur man skall upprätthålla undervisningsnivån på ett bra sätt måste skolorna själv bedöma” säger Lotta Edholm till SvD idag.

Kom ihåg att man säkerligen kan behandla svårt hjärtsjuka på vårdcentralerna framöver.
För det är precis samma galenskap!

Har det väl börjat i Stockholm så kommer säkerligen fler kommuner ute i landet att följa efter i dessa förvirrade fotspår som leder bakåt i tid istället för framåt.

Så skriv under  på den här NAMNINSAMLINGEN och dela dela dela detta inlägg så folk ute i landet börjar begripa vad som händer.
‘

‘
//AnnSophie Forsell Öhrn
Mamma till 2 killar som har särskilda behov i skolmiljö
*

Read Full Post »

När ens barn inte går till skolan

.

Fick vara med på första sidan idag och en stor artikel i tidningen. En bra sådan som borde få bli läst av varenda en som tror sig kunna min värld men som missbedömer den helt och sätter in fel åtgärder. Börjar i fel ände.

Därför riktar sig dagens blogginlägg till dessa. Och då berättar jag mer än det som fick plats i tidningen.
Till politiker allt ifrån regering till gräsrotsnivå. Till kommunalråd, skolchefer och rektorer. Berörda inom socialförvaltningar.
‘

*********

‘

Vår son Sam med adhd/asperger slutade gå till skolan i klass sex.
Efter så många faktorer som vi inte har alla svar på mer än att två oberoende läkare trodde att han blivit utbränd av Svensk skola. De symptom som då kom stämde in på den diagnosen allt för väl. Forskarna börjar få upp ögonen inför att barn med adhd har får låg dos av stresshormonet kortisol men har långt ifrån alla svaren.

Sam rymde till en början hem redan ifrån skolgården i klass fyra. Började ha dippdagar då orken inte fanns att förmå sig att komma till skolan alls. Helt slut på energi. Så var det i omgångar under lång tid, flera terminer. Sedan kom så sportlovet i klass sex och Sam kom tillbaka enstaka dagar bara. Började gå korta dagar. Gick bara fram till tio rasten. Tillslut var det bara en lektion om dagen för att sedan ebba ut helt.
Vid denna tidpunkt hade han verkligen den bästa fröken han kunna ha med sina diagnoser men det hjälpte dessvärre inte. Det hade redan gått för långt.

Under hela denna resa hade vi hela tiden suverän uppbackning och handledning av habiliteringen.
Det var inte vi som brast i egenskap som föräldrar utan det här var krafter som vi inte kunde ta på och göra något åt som skedde.

 

‘
.

 

Sam blev hemma hela sjuan. Ville inte ha någon undervisning. Ville knappt ha något liv alls. 12 år gammal.
Gömde sig under filten då pedagogen kom hem i början. Hade samarbetssvårigheter. Svårmotiverad. Vad de än skulle göra blev frågan ”Varför”. ” Till vilken nytta skall jag lära mig det här? ”
Pedagogen gjorde så gått hon kunde. Men det gav inga kunskaper som gick att betygsätta alls.

Sam började ändå hämta igen sig efter över ett år hemma . Hämta kraft. Symptomen på utbrändheten ge vika. Han började orka. Började vilja saker. Hitta ut ifrån sin kokong. Började vilja vara social. Mäkta med det. Det var som om vi fick tillbaka vårt barn igen.

I klass åtta ville han så gärna gå tillbaka till skolan. Så han försökte vecka ut och vecka in, men miljön i skolan passade inte honom alls och de svårigheter hans diagnoser numera utgör. Svårt med socialt samspel med jämnåriga främst. Att vistas bland jämnåriga överhuvudtaget.
Han blev hemma i flera månader utan undervisning.
Vid detta laget fick vi höra att han kanske behövde gå under LVU. Att han skulle bo hos en annan familj som kunde förmå han till skola eftersom inte vi gjorde det.

Vi är långt ifrån ensamma om att ha blivit granskade under lupp i dylik situation. Soc utredas. Bli misstrodda. Att felet var vårt att vårt barn inte förmådde sig till skola. När det hela tiden rörde sig om hans svårigheter.
Nej, våra barn som är hemmasittare har diagnoser, ofta inom autism spektrat. Därmed en massa hinder som ibland inte är påverkbara.

”Det är skolan som måste anpassa sig efter individen och inte tvärtom”
‘

‘

Nej. Sam behövde inte byta familj för att ha en fungerande skola. Det gällde bara att  möta upp honom på rätt nivå. Att vänta in honom. Hans mognad.

Under vårterminen i klass åtta drog man igång hemundervisning igen efter ett gediget möte med alla berörda instanser där Sams läkare tydliggjort en gång för alla hur man är tvungen att tänka utanför ramen. Och det rejält.
Vad var han intresserad av? Och av de få intressen som fanns så var det där man skulle sätta in undervisningen om än i så liten skala. Tyckte han om att tälja pilbågar i skogen så var det det man kunde börja.

Skolan fick bra handledning av spsm. Det började komma två pedagoger 3 gånger i veckan med mycket tydlighet och framförhållning. Sam började vara på hugget. Finna det roligt med skola.
Det tog alltså vår skola 1½ år att ha en fungerande elev i hemmiljö om än i liten alt förliten skala. Det krävdes massor av tålamod. Mycket att söka nya vägar. Invänta Sam. Söka ännu mer kunskap. Lyhördhet.
Till sommarlovet i årskurs 8 hade Sam fått betyg i engelska.

Nu till klass nio har han längtat efter skolan. Är så kunskaps törstig att vi fått låna böcker på sommarlovet om det som intresserat honom. Han har själv sökt kunskap på nätet och lärt sig massor på egen hand. Allt från senapsgaser till vad Kommunister i Öst står för.

Det återstår att se hur det går nu.

.

‘
Alla barn är inte stöpta i samma form. Har inte samma förutsättningar. Och i vissa fall blir det så extremt som i vårt fall att den enda skola som fungerar är den man kan bedriva hemma.
Det ÄR skolans skyldighet att ge dessa barn det om det ser ut att vara enda utvägen. Men ibland kan även det vara svårt. Att det blir som för Sam i klass sju, att det inte ger något omedelbart och synbart resultat.

Jag har pratat med andra föräldrar där skolan gett upp redan efter 14 dagar då inte hem undervisningen blev som önskat. Jag ringde socialstyrelsen och efterfrågade ett styrdokument om hur man gör med dessa uppskattningsvis 2 000 elever. Finns det några direktiv som kan underlätta? Några riktlinjer att följa? Svar nej.

Kommunerna gör så gott de kan på eget bevåg. Somliga besitter kunskap andra inte.

Det finns fall där barn med autism omhändertagits, familjehemsplaceras för att de inte gått till skolan. Man har sagt att föräldrarna brister i sin föräldrar roll, men man har aldrig sneglat på skolans roll och kompetens i det hela. Har man verkligen gjort allt och då menar jag allt?

Skolan av idag är inte en skola för alla. Då hade vi inte hamnat här med min son där vi är idag. Inte om rätt kunskap och uppbackning funnits i tid.
Och skollagen måste ses över för så många barn som är som min Sam och  fungerar inte under den lagen. Därmed inte sagt att de skall slippa skolan, men man måste hitta andra vägar till ett lärande som leder dem framåt i livet och som inte stjälper dem istället.

Att överkraven blir så stora att de ger upp både sig själva och livet.

För det kan väl ändå inte vara avsikten med en skola?

‘
‘

//AnnSophie Forsell Öhrn
Stolt mamma till två killar med adhd, add och asperger diagnoser
Mestadelen kallad för Mamma Z i denna blogg

*

 

Read Full Post »

Hur många kramar finns det i världen?

‘

Det kom ett sms i Fredags.
En vän hade vunnit en biljett till Sensommarfestivalen i vår lilla stad. Hon kunde inte gå och kom att tänka på mig och allt det tuffa livet ger mig i ständig strid. Tyckte att jag behövde komma ut och få tänka på annat. Och hon vet hur mycket jag älskar Darin. Att han skulle vara på plats och uppträda invid den sjö jag badat i hundra gånger som liten.

My love hade samma tur. En vän till honom hade också vunnit en biljett och hon gav bort den till honom när hon fick höra att han var i behov av biljett och gå ut. Hon känner också till vårt liv och vår kamp för att överleva. Vet att vi är så stort behov att fylla på syret.

Mamma kunde med kort varsel komma ifrån det hon har som kräver mycket av hennes tid just nu. Hon kunde komma ifrån de fyra timmar som behövdes och jag hade med mig vetskapen om att hon kanske var tvungen att åka hem till sitt och jag måste avbryta min oplanerade utekväll.

‘

‘
Vi såg Mikael Wiehe som uppträdde innan Darin. Riktigt bra konsert. Jag är allätare när det gäller musik. Tror nog att My Love tyckte att han var bra med. Han signerade efteråt så den medhavda LP skivan (!) med Titanic på fick en vacker autograf av upphovsmannen.

Det var skönt att komma hemifrån. Stundtals tänka på annat. Men så fort jag tänkte på Junior kom knivhuggen i min själ.
Det känns som om det som nu väntar inför hösten med allt bara tar stryptag om mig just nu. Känns som om jag inte vill vakna när morgonen kommer med sitt välkomnande ljus. Orkar inte ta mig igenom en dag till.
Vet så många med mig känner samma sak. Som har sina fighter med livet, med sina barn och mot ett samhälle som är så inskränkt stundtals. Mycket av det jag får veta kan jag inte ens föreställa mig att så sker i dagens Sverige. I skolor och på socialkontor.

Stressen över min egna sits i livet ger sig inte. Har så ont i min kärlkramp stundtals att det gör mig ängslig. Hjärtat fånar sig  till och från men nu har jag medicin att ta så det inte blir så där som för några månader sedan då det tokskenade.

Mitt i allt så är jag SÅ tacksam för all omtanke som kommer i vågor. Över de tre fina som gjorde det möjligt att jag fick komma ut och leva livet det normala.

Finns det tillräckligt med kramar i världen som visar min tacksamhet inför det?

‘

KRAM MAMMA 
Z

Read Full Post »

Sams Pollykaka

Sams Pollykaka

1 påse Polly
1 Fazer mörk choklad 250 g
175 g smör
3 ägg
2 dl strösocker
1 dl vetemjöl

Gör så här:

Smält smör och choklad tillsammans i ett vattenbad. Vispa ihop ägg och socker. Rör ner chokladblandningen och därefter vetemjölet i äggsmeten. Rör tills det blir en slät smet. Häll sedan i 1 påse Polly. Rör om försiktigt så att det fördelas jämnt i smeten. Häll smeten i smord och bröad form och grädda i 175 grader, mitt i ugnen, i ca 30-35 minuter. Servera med glass eller grädde.

Vet att många efterfrågat denna och detta är ju ingen receptblogg. Men såklart att ni måste få göra denna enormt goda kaka! En av Sams favoriter.

Lycka till!/Mamma Z

*

Read Full Post »

Fortare än ljusets hastighet

 

 

 

Fick Hjärnfondens Årsberättelse hem i brevlådan. Trevlig läsning på balkongen blev det. Innehållsrik. Inspirerande. Intuitionen jag haft inom mig hela tiden ännu mer bekräftad. Varför forskning på barn som mina är så viktig. Varför Kungen behövs och det vi nu tillsammans gör.
Mitt i allt som hänt mig och mina killar så är jag så tacksam för vad det gav mig.
Drivet att vilja vara en del att förändra en liten del av världen till det bättre.

På balkongen fick jag sedermera sällskap av en journalist. Lokaltidningen har jag varit med i tidigare och pratat om mitt liv.
Första gången var då jag kandiderade till att sommarprata i P1 ( Ni kan lyssna HÄR hur det lät 2009 ) Andra gången var när jag berättade om vår nybildade förening Kung Över Livet.
Nu ville tidningen ha mig med i egenskap av mamma till ett barn som har skolgången den annorlunda. Hur resan varit, hur man mår, tänker och känner. Och hur skolan hjälpt och förstått Sam. Mött upp.
Jag berättade bara det som varit och är bra. Faktiskt.
För vi har haft himmelens tur även fast vägen bitvis varit gropig och vi hamnat i diket ibland.

Och jag får väl vara linslus igen. Finns säkert de som tycker jag redan är för mycket som syns och hörs i olika medier. Men jag gör det aldrig för att framhäva mig själv. Utan för att sprida kunskapen om barn som mina.

‘

‘
De finns sannerligen människor därute som har hjärtan av guld. Blir SÅ rörd över deras omtanke kring mig att jag har svårt att ta in det. Samtidigt svämmar jag över på alla bredder av det.
En vän skickade ett sms som bara fick mig att LE av det hon skrev. Ett annat samtal som kan komma att betyda något stort för hela Ohana. Ett erbjudande som vi måste tänka igenom och planera väl inför. Gör vi det kan det slå så väl ut som vi önskar.

Sam sätter iallafall griller i huvudet på mig och mina involverande vänner på facebook. Han skall ha tag i fryst is till ett experiment av ett väldigt fredligt slag.
Det är nog sannerligen läge för den där Kemiläraren att få börja på stört känner jag. Sam lär sig fortare än ljusets hastighet känns det som. Kommer med sådana förklaringar som inte ens min kemilärare kunde förklara så att jag begrep. Och det är inte lite fakta han rabblar upp för mig.

Livet du oförutsägbara. Vilka vägar tar du mig på? Leder in andra när jag behöver dem som mest?
De som får mig att le och skratta gott.

‘

Linslusen
*
KRAM MAMMA Z
*

 

 

Read Full Post »

Den långa startstreckan

‘

Doften når mig någonstans i drömmen. Kattdiarren.
Den sticker och fräter i nästan och jag är med ens klarvaken strax efter fem. Dolan hinner jag tänka. Vartfan har du skitit nu någonstans?
Natten till igår så gjorde han ner sig i klädhögen som låg nedanför min säng. Natten innan I min säng. Nu var det tredje natten som han inte kunde hålla tätt.
Jag doftar mig fram till olyckan. Finner den på mattan strax intill toaletten där kattlådan står. Han hade inte hunnit fram. Suck. Det är kladd överallt och jag får börja dagen med något man helst inte vill göra alls. Tur att sjukhusjobbet i allt för många år gjort mig härdad inför dyligt. Men det är långt ifrån trevligt för det.

Får tag i veterinären. Får svar på varför kattstackarn är sjuk. Jag avmaskade honom och de andra två för några dagar sedan. I sällsynta fall kan de bli megadåliga i magen av det. Så nu är det medicin och diet som gäller för vår vita katt.

‘
‘

Ute på balkongen börjar dagen bra ialllafall. Sol och värme och med en Filur i mitt knä.
Sitter där med vetskapen om samtalet med min läkare att jag blir fortsatt sjukskriven på heltid. Jag har svårt att läka när det är så turbulent med den lilla Junior ännu. Känner av stressen vid lilla minsta och får ont i min kärlkramp. Och har jag väl börjat läka så är det urbota dumt att förstöra det. Nu när jag kommit en bit på väg.

Jag har jobbat allt för många gånger och mått så. Haft mega ont så att det sticker ut i halsen och vänster arm. Haft sådan hjärtklappning så det ekat i sjukhus korridoren. Så dumt att vara fröken duktig något mer.

Var på skolmöte idag gällande Junior.
Bup backar upp och skolan lyssnar och tänker bra i nuläget. Han skall få vara i en liten grupp i en annan lokal på skolområdet. Tre pedagoger på 5 elever och i nuläget är det fyra elever förmycket för Junior då han tycker det är megajobbigt att träffa nya människor.
Men han skall få skynda långsamt. Göra det i hans takt. Men jag är övertygad om att detta blir en både lång och jobbig resa. Men vi måste försöka. Vi måste hjälpa honom. Bli kvitt vildvittrorna och dementorerna.

Det kommer hem en pedagog nästa vecka och skall visa med bilder hur skollokalerna ser ut, vart hans plats är. Hur vi tänker upplägget. Startsträckan som finns till för att han sedermera skall kunna lyfta likt ett plan på sin färd.

Men det måste vara en lång sådan.
‘

.
KRAM 
MAMMA Z
*

Read Full Post »

Den uteblivna sömnen

 

‘
Varken jag eller Sam sover denna natt.

Precis när sömnen kommit så väcker han mig, nästan exakt på minuten. Han kan inte sova, behöver min hjälp med ett par småsaker. Jag är klarvaken och klockan strax efter ett. Lägger mig för att läsa på Iphonen för att åter finna ro och trötthet.
Dolan kommer upp i min säng. Inget konstigt alls med det men han beter sig så underligt och efter en stund känner jag vad han gjort. Hela min säng är full av katt diarre. Hinner tänka att det måste vara att jag avmaskade honom häromdagen som satt fart på magen och att han nu inte kunde hålla sig.
Upp och bädda rent i sängen, ännu mer klarvaken. Snudd på grinfärdig över den uteblivna sömnen.

Klockan segar sig fram. Hör hur alla tre katterna ylar från köket. Fan. Jag har glömt att köpa hem mat åt dem. Torrfodret är helt slut.
Går upp vid tre. Ställer mig och tillreder lax bitar jag hittade i frysen. Små söta katter skall inte sova hungriga. Vid halv fyra kommer Sam ner i köket och vi pratar Kemi. Ingen av oss gäspar ens. Övertrötta båda två.
Katterna mätta.
Vi bestämmer oss för att iallafall försöka sova. Sist jag tittar på klockan är den strax innan 04 och hör hur Sam är vaken än inne i sitt rum.
Som tur är har jag ingen tidig tid att passa så får iallafall sova dryga fem timmar denna natt.

‘

‘
Ringer bup. Jagar läkare. Sams är på semester och nu kan vi inte vänta längre, han behöver få medicin att sova på pojkstackarn. Visserligen sitter han och läser om periodiska systemet och fördriver tiden på ett lärande sätt men det är väl inte det optimala.
Ringer min egna läkare också då jag måste inse att sjukskrivning är vad som får lov att gälla ett tag till. Det finns fortfarande symptom som man inte skall ignorera för då får jag snart ringa ambulans igen.
Nu är jag iallafall en bit på väg i min återhämtning så det vore så idiotiskt att sabba allt nu.

Det känns som om jag befinner mig på startlinjen tillsammans med Tony Ricardsson och de andra. Motorerna går på högvarv. Gasa gasa gasa men man får inte komma iväg. Inte än. Jag vill ta tag i all som bara måste tas tag i. Vill inte skjuta längre på det. Action nu tack.
Börja att hjälpa Junior att få tillbaka sitt liv. Hjälpa Sam att fördriva tiden och släcka hans törst efter kunskap.

Hjälpa mig själv att stå pall det som racet kommer att kräva.

.
‘

KRAM
MAMMA
Z
*

Read Full Post »

När nätterna blir till ett gissel

‘

Sommaren är snart ett minne blott, men jag vägrar släppa taget om den så länge det bara går. I morse satt jag (med kattungen Filur i knäet såklart ) med filten omvirad under markisen när det duggregnade. Kyliga 16 grader men det gick att sitta ute!
De stunder som går är jag annars ute i trädgården. Hämtar kraft. Lugn och ro om så än för korta stunder. Sitter i min älskade sittgunga under äppelträdet. Utövar Mindfullness så gott det går.

Sam har haft några jobbiga dagar igen. Vi blir som ett gammalt par som gått så nära inpå varandra länge. Irritationen växer för småsaker. Jag är premenstruell och han tonåring.
Han kör fast på småsaker och jag blir irriterad att han inte löser dem själv. Han blir irriterad för att så är fallet.
Jag tror han hann ropa efter mig minst tio gånger i går förmiddag innan jag ens fått i mig frukosten. Samtidigt är det så synd om honom som är så beroende av mig än.

Sömnen börjar bli ett allt större gissel för han med. Somnar runt tolv. Vaknar allt mellan två och fyra och kan inte somna om förrns  det igenterligen är tidig morgon. Härom natten vaknade han tre och somnade om först vid åtta på morgonen.

Sova har varit ett problem till och från men det börjar bara bli jobbigare och jobbigare för han nu. Dessutom så väcker han mig om nätterna då han inte kan sova. Så tar det lång tid för mig med att somna om.
Han äter både Cirkadin och Melantonin och har kedjetäcke, men det hjälper föga.
‘

‘

My Love har varit på festival i Gävle i dagarna fyra. Haft dunderkul med sina festivalvänner. Blivit som en dränkt katt mellan skurarna. Stått timme ut och timme in till den musik han älskar mest. Hårdrock.
Glad för hans skull att han får åka och samla kraft. Lämna allt det jobbiga för ett tag.
Min tid kommer den med när jag kan åka på egen hand, och bli borta över iallafall en natt, men inte just nu såsom det är med Junior.
Han behöver mig i så stor utsträckning då det jobbiga kommer nattetid. Att vara med pappa då fungerar dessvärre inte alls då

Jag blir fortsatt sjukskriven, heltid. Anginan gör sig påmind än och ett mätvärde på att jag inte är läkt ännu. Bättre att läka än att förstöra allt. Det är så pass mycket än med det mesta så har svårt att läka mig nu. Återfå kraften.
Saknar dock mätvärden på hur mycket stress som finns kvar i kroppen, hur skadlig den är för mig.

Åh låt allt bli bra. Fort.
Ge mig mitt liv tillbaka.

.

 

 

‘

( Ni hittar mer från min bildtwittersida HÄR )

KRAM MAMMA Z
*

.

Read Full Post »

Konsten att gå på skärvor av glas

‘
 ” Hur orkar du ?” 
Jag har fått frågan minst hundra gånger de senaste året. Då jag haft ett barn med adhd/asperger som velat gå till skolan, men som det inte funkade för. Vi blev granskade under lupp i egenskap av föräldrar, levde under vetskapen att de fanns de som ansåg att Sam skulle gå under LVU. Att han skulle bo någon annanstans än hos oss därför att vi inte var kapabla nog att förmå han till skolan.
Den stress jag då levde under var och är omänsklig.

Alltjämt sedan Sam började gå hem ifrån skolan i åk 4 har stressen funnits där. Att man är en dålig mamma som inte förmår sitt barn att vara i skolan. När han sedan blev hemma på heltid ifrån åk 6 har det krävt mer än folk kan ana. Att ha ett barn hemma som klarar av att vara själv max en timme själv. som är helt beroende av att någon vuxen är hemma.
Stress och press ifrån skolans håll. Möten och möten och nya strategier.

Försvarstal i egenskap av mamma och den som känner Sam bäst.

‘
‘

Lillebror gick under utredning. Började må allt sämre. Fick sin add diagnos. Hade ångest till och från som bara accelererade och slutade med panikångest och en ovilja till att leva som följd. Att han inte orkar mer nu.
Sedan påsklovet i åk 6 kom han inte iväg till skolan mer. Världen krympte fort och det är jättejobbigt att ta sig någonstans än utanför hemmet.

Backar man bandet så började den tuffaste tiden för 3 år sedan med Sam. Med Junior för 2 år sedan.
Under tiden har allt annat roddats uppå det. Det som ett normalt liv innebär.

Som svaret på folks fråga. ” Hur orkar du ?”
”Ja vad har man för val?” Svarade jag. ” Man blir mästare att gå på skärvor av glas utan att ta skada allt för mycket” 
Jag har klarat mig i nästan fem år,sedan förra kraschen med min hälsa.
Nu fick jag ringa ambulans i vackraste Juni därför att mitt hjärta tokskenade av all stress som fanns i kroppen.

Nu är jag i en läknings fas. Lättare sagt än gjort men jag gör verkligen det jag kan för att återfå hälsan. Min rättighet.
Nu har jag varit ifrån mitt älskade jobb i 8 veckor. 4 veckors semester och 4 veckors sjukskrivning och får ytterligare 4 veckor.

Det gäller att hitta en fungerande balans kring allt.

Jag måste ännu en gång lära mig konsten att gå på skärvor av glas
‘

Jag och sötaste Filur i morse. Härligt att vakna  upp och inse att vi delar kudde.

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Äntligen Mitt Eviga Blå ♥

‘

Äntligen. Finaste vännen på Upplandskusten visste vad jag behöver i min fas av återhämtning. Rekreation. Må bra stund.
Jag åkte de 18 milen.
Fick nybakad kladdkaka, en massa förtroliga samtal och skratt. Så välbehövligt. Så efterlängtat.
Hon visste om min eviga längtan efter det eviga blå. Havet med dess horisont. Hon tog mig med på en biltur. 40 minuter bort har hon havet. Öregrund. Så vackert. Jag drog nästan efter andan då synen åter mötte mig.

Behöver jag säga att min själ var i fullständigt lyckorus? Med picknick på klipporna. Vi tog med oss mat ifrån pizzerian i centrum ut.
Att få gå barfota på solvarma klippor.
Det jag längtat efter en hel sommar när jag suttit på min baksida vecka ut och vecka in.

‘
.

Finvännen var den av de jag lärde känna först då jag helt nykär flyttade till Upplandskusten. Jag och My Love hade då inte ens varit ihop ett halvår. Jag sade upp mitt jobb och sålde min lägenhet och drog.
Så många tyckte det var idioti av mig  förutom pappa ” Flytta och prova om det håller. Annars kommer jag med släpkärran och hämtar hem dig”.  Och det höll.
Vi har nu varit ett par i 18 år och överlevt mer stormar än vad som borde vara mänskligt i ett förhållande när livet blev som det blev för oss och kring våra barn.

Och tänk. Jag har haft finvännen nästan lika länge i mitt liv. Så tacksam för det. Vissa vänner försvann utmed resan med mina killar och de prövningar som förhållandet hade.

Ja det blev en helt underbar dag på många vis. Fick sällskap av hennes dotter med. Härligt när en tjej på 18 år vill följa med oss ”tanter” en heldag.

Tacksam för det som dagen igår gav.
Äntligen var det min tur att möta den syn jag nästan längtat ihjäl mig efter.

‘
‘
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Shopping med kändismöte

Sam har växt ur sina skor. Hur fort kan det gå att ifrån ha varit dessa små barnfötter till att ha stora 45:or?
Så jag hade två ärenden när jag och mammsen begav oss till Mälarstaden. Nya skor som måste vara på ett visst sätt, så det är inte att ta första bästa. Sedan skulle Sam ha ytterligare ett skrivbord då hans möblering och funktion i det nya rummet så krävde.

Men i jakten på skor snubblade vi över Björn Hellberg som signerade böcker i köpcentrat! My Loves favorit! Så det blev lite småprat om adhd ( tänka sig ) sport och att man skall ta idolbilder när man möter en kändis. *skratt* Han var riktigt trevlig och My Love blev jätteglad för den personliga hälsningen!
‘

‘

Och vi slank faktiskt in på några butiker jag och mamma. Det stavas r.e.a och en rejäl sådan. Jag gav 300 kr för 3 stickade tröjor och en top, sparade 1150 kr!
När man har barn som vi har så går det åt mycket pengar till saker som blir förstörda, förlorad arbetsinkomst, mediciner och allt det som specialintressena styr. Så när jag köper kläder till mig så är det på rea. Dunder rea. Och det funkar.
Lägg därtill att jag börjat handla kläder seconhand. Vilken guldgruva det är när man snubblar över fynd som bara hängt i en garderob i 40 år och är som nya. Eller folk som är av slit och släng varianten. Deras kläder kan jag gladerligen köpa och ha glädje av ett tag till. De är inte ens slitna!

Nu är jag inne på min sista vecka som sjukskriven. Är tacksam att jag blev det för känner att de värsta stressymptomen lagt sig även om jag inte ännu är riktigt bra, men det tar väl tid att samla kraft. Svårt när Junior mått så dåligt under den tid då jag skulle läka. Att jag blir väckt så många nätter och svårt att somna om. Sömnen är ju så viktig!
Skall ringa min fina läkare och rådgöra hur vi nu går vidare.

För vill inte att dessa veckor av sjukskrivning varit förgäves.
‘
.

Ni blir fler och fler som hittar till min INSTAGRAMSIDA Meusfortuna. Vad skoj!
Har ni inte Instagram men Facebook så finns jag HÄR

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

När man låter tiden ta sin gång

‘

Min ständiga följeslagare. Filur. Är där jag är oavsett vad jag gör. Nyfiken så in i tusen. Kelsjuk. Så full av kärlek till Ohana. Kryper ofta upp i mitt knä och spinner. Kryper under täcket inne hos Sam och lägger sig tillrätta inför natten.

My Love har varit på grabbhelg. Var borta lördag-söndag och umgicks med sina närmsta vänner på Upplandskusten. Hade på grabbars vis picknick utmed havet och en fisketur på densamma. Drack öl, grillade och lyssnade på Hårdrock hela kvällen.
Han undrade försynt då han åkte, när jag skall få komma i väg på sånt som får mig att må bra.

Jag får ha mina dagar innestående tills det blir bättre tider helt enkelt.
‘

‘

Sam kommer på nya lösningar när det gäller sitt rum. Han är bra kreativ.
Junior använder aldrig sin tv/XBox numera sedan allt spelas på datorn. När vi ser på tv gör vi det i stora rummet eller på Ipaden. Så Sam har tagit upp allt på sitt rum nu. Det innebar att jag i egenskap av Ernst Kirchsteiger tar farm verktygslådan så är vi i farten jag och Sam och gör om och gör nytt.
Vi har tappat räkningen på alla ommöbleringar och byte av rum det blivit genom tid och vi skrattar gott åt det båda två.
Så nu kan Sam se på tv i sitt rum, hyra hem filmer och spela X box.

Under småpratet vi har så inser jag hur mycket den killen har läst Kemi på egen hand. Vad han har lärt sig och hur lätt han har greppat det som finns men inte syns. Nu hoppas jag att skolan kan ordna en bra hemundervisning i det ämnet när han brinner så för det.
Tänk. När barn som han vill ha kunskap och söker efter den. Efterfrågar. Då kan de lära sig hur mycket som helst.
Men när skolan skall lära dem de som de anser är oviktigt att kunna. Ja då är det en rejäl utmaning för den pedagogen att lära ut något som anses vara blaha blaha.
Jag har ju sett hur duktiga pedagoger/lärare gått bet på Sam.

Nu gjorde skolan såsom denna kloka läkare sade. Att man skulle vänta in Sam och ha skola kring det som intresserade honom. Först då skulle skolan nå honom.
Skynda långsamt. Ha tålamod.
Det tog Sam 2 år för att hungra rejält efter kunskap så att han själv sitter med ett anteckningsblock och antecknar sina kemikunskaper.

Lyssna och lär samhället. Stressa inte ihjäl våra barn och oss föräldrar. Var lyhörd istället. En skola för alla stämmer inte alltid.
Med barn som Sam måste man se utanför de givna ramarna och det rejält.

Och se vad det kan leda till när man låter tiden ta sin gång.

‘

‘
KRAMIS MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

Bara vara

‘
Den här vyn möter mig idag därifrån jag sitter i hängstolen under äppelträdet. Och jag sitter där länge. Timtal med en bok som är lagom tidsfördrivande. Junior är nöjd inne vid datorn och Sam likaså. Ingen av dem kräver min närvaro eller uppmärksamhet. Så ovanligt. Annars kan det vara fem saker på en timme som jag behövs till.

Filur hoppar upp i min famn. Spinner. Somnar. För en stund så verkar allt vara så normalt i denna familjen annorlunda. Jag lever som ”alla andra”. My Love lägger sig i hängmattan och lyssnar på P1 sommarprat. Han är lika konfunderad han. Att båda kunde bara vara.

Igår hade jag finfrämmande. En pappa som jag lärde känna via denna blogg. Som också hade en grabb som Sam som inte gick till skolan. Som hade sina funderingar, så småningom om erfarenheter och vi bollade mycket en tid. Nu hörs vi av i andra sammanhang, bla i den grupp jag drog igång på facebook för oss som har barn som är hemma helt eller delvis ifrån skolan
( Ni som behöver vara med i den hittar den Här )
Efter 2½ år av kontakt så sågs vi, då vi annars bor 50 mil emellan. Men semestertrippar kan göra att folk åker förbi vår lilla stad 🙂 Ett härligt möte med massor av igenkänningar och inspiration hur de löst saker kring sin grabb.

‘
‘

Förutom det fina besöket ifrån Sveriges vackraste sida i väst så var det en tung dag då Junior mår som han gör.
My Love ville muntra upp mig lite och hyrde hem ” En oväntad Vänskap” och jag måste säga det att jösses vilken feelgood film det var. Helt i min smak. Kommer nog att ta tid innan jag ser en sådan härlig film igen. Som vi skrattade gott åt den! Samtidigt som den var väldigt vackert gjord.
Filmtittande fortsatte även idag då jag är sjukskriven än och My Love har semester.
Filmkvällar är annars lika sällsynta som det blir solförmörkelse då vi sällan är lediga ihop en kväll.

Ikväll blev det den Oscarsbelönade ”Searching for SugarMan” En mycket sevärd film det också på ett helt annat sätt. Och vi fick vi ny musik till Spotify listan via denna talang som inte fick sitt förtjänade genombrott. Härlig musik som faktiskt föll oss båda i smaken!

Skönt med en ”bra dag” idag för det behövdes för att ladda om efter urladdningen igår.
‘

Kram Mamma Z
( och Filur när vi sitter under äppelträdet idag )

*

 

 

 

Read Full Post »

Vildvittrorna som aldrig ger sig

‘

Aldrig aldrig att ett barn skall behöva känna den tyngd. Detta mörker.
Sms:et som junior skickar till mig i natten säger allt. Jag vaknar av Iphonens pip. Lättväckt på modersinstinkter. Sover på helspänn. När skall dementorerna invadera? Vildvittrorna skrika så högt att de överröstar livets ljuva melodi?

Jag har berättat så mycket om Junior för er. Om ångesten. Om hopplösheten inför att vara människa. Att behöva leva.
Nu är det som en repig gammal 33 varvare som fått hack i sig. För det är samma fraser. Samma som mals om och om igen.

Jag var vaken mellan tre och halv sju i morse. Det gick inte att somna om efter det jag fick höra.
Att det liv jag gav till honom vill han inte ha.

Inte såsom det är just nu.

‘

KRAM MAMMA Z

*

 

Read Full Post »