Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2013

20130830-152034.jpg,

Det knackar på dörren till det småsunkiga motellet i Laxå. Utanför står två bekymrade ambulansmän mitt i natten. ”Vad har hänt och hur mår du?”
Ja. Hur fan mår jag?

Vi kom iväg som planerat.  Junior utan ångest tackvare ny medicin och noga förberedelser. Vi åkte på utsatt tid klockan 20.00 bara han och jag och vi skulle vara framme i Mariestad runt halv elva. Det hinner gå ett tag innan jag får obehagliga symptom och jag tänker att det bara är hjärnspöken. Men när det blir allt starkare symptom och nya sådana jag inte känt av tidigare blir jag rädd. Riktigt rädd. Jag inser att jag måste stanna och vi får helt enkelt ta in på ett hotell några mil tidigare.
Det spränger och värker i kärlen på båda sidan av halsen. I huvudet känns det som ett tryck och att man hällt kall kolsyra i varenda blodkärl. Över bröstet sticker det och gör så ont att jag tror att hjärtinfarkten skall komma omgående.
Var det här jag skulle dö? På ett sunkigt motell där det luktade mögel med Junior intill som enda skräckslagna vittne? Trots att jag lade mig ner för att vila bara blev det värre och värre.
När jag stått i kön till sjukvårdsupplysningen i närmre 20 minuter vågar jag inte äventyra väntan utan ringer 112.

Helt underbara killar kom till oss. Pinsamt tyckte Junior och gömde sig under täcket.
Jag frågade ambulansmännen om man kunde må så här av ren och skär stress. Hade jag fått en panikattack eller hjärnblödning? De tog sig tid med patienten som satt i bara nattlinnet. Lyssnade in, checkade av blodtryck, puls och syresättning.
De var inne på min teori. Sade att jag skulle försöka sova och ringa igen om det inte gav sig.
Troligtvis hade jag nyss fått uppleva mitt livs första panik attack.

Nej det gav sig inte. Paniken blev större och större och tusen tankar for om vår semester, om Junior och hur jag skulle kunna ta mig hem. Var det verkligen stress detta? Kunde man bli så in i helvete sjuk av det?
Köra var jag långt ifrån kapabel till att göra. Och jag bara var tvungen att uppsöka en akutmottagning.

Semestern insåg jag skulle gå mig om intet.
Fan fan fan.


20130830-152056.jpg

Sam och My Love tog med sig mormor på tåget till Örebro kl 9.50 där en av våra vänner ifrån Upplandskusten hämtade upp dem. Åkte till Laxå där jag stuvade om packningen till 2 pers istället för 4.
Mamma tog med mig och Junior hem i vår bil. Fanns inte på kartan att Junior skulle åka ner utan mig och på ett helt annat sätt än det vi hade planerat in.  Jag blev avsläppt på akuten och mamma åkte vidare hem. Hon som jobbat natt och inte sovit en minut. Jag som var i så dåligt skick att jag inte kunde köra bil.

I väntrummet på akuten blev jag sittandes länge. Sam ringer och vill prata lite. När vi avslutar samtalet ber jag honom ta med en del av havet hem till mig och plocka de finaste snäckor han hittar så svarar han mig ” Ja det lovar jag mamma”.
Det räcker för att få mig i full gråt. När jag där och då inser att dessa stunder vi skulle haft tillsammans invid havet bara stulits från mig där jag sitter i all min ynklighet.
Killen som sitter i väntrummet bredvid mig säger omtänksamt ”Gråter du? ” Såklart att jag grinar ännu mer över den ovälkomna situationen. Över att han frågade.
Vi småpratar en stund när han berättar för mig att han är stamkund på akuten. Varpå jag frågar varför.
Det är cancern” Han berättar vidare att man inget kan göra åt det mer än att smärtlindra. Han vet att han kommer att dö ung.
Jag möter de intensiva bruna ögonen som visade mig omtanke och skäms med ens. Här sitter jag och lipar över att inte få plocka snäckor med min son när han sitter där och inte vet om han lever nästa månad.
Vi får ändå ett fint samtal om livet. Främlingar inför varandra. Om hur viktigt det är att njuta så mycket det bara går.
Han skojar med mig och säger att jag kan ju dö före honom i en bilolycka likväl. Så vem är det mest synd om?

Läkaren är noga. Läser Journaler och lyssnar till mig. Prover och Ekg. Allt ser ut som i skolboken. Mina värden är prima. Tipp topp.
Det här är ren och skär stress” säger hon tillslut. Förklarar att stressen är en knepig historia som kan sätta det mesta ur spel, förmå en människa att må så dåligt att man tror att man kommer att dö. Hon skriver ut lugnande tabletter som jag kan ta till nästa gång fanstyget slår till igen.
Och jag inser att jag inte kommit någonvart alls under denna sjukskrivning.

Jag är fortfarande illa därann.


20130830-152045.jpg

My Love skickar mig en bild på Sam invid mitt eviga blå i morse. Då brast allt.
Kan säga att jag gråtit sedan dess i omgångar
.
Gråter över de stulna stunderna. Gråter för att jag sitter här, för att jag är för sjuk för att själv kunna köra ner idag istället. Gråter för jag vet hur mycket Junior behövde komma bort och vi verkligen FICK iväg han. Gråter för att jag inte får träffa finvännerna. För att jag inte får plocka snäckor med Sam invid havet då han själv verkligen VILLE åka iväg och lämna sitt rum.
För att jag inte fick ladda batterierna på den plats som för mig är den vackraste jag vet.

Gråter för att Sam har det jobbigt därnere just nu utan mig och han som ville att hela Ohana skulle åka ner, vilket vi var sååå nära att genomföra.

Gråter för att jag sitter fast i denna rävsax ännu.
Att livet jag lever fortfarande gör så att jag inte kan läka.

20130830-171118.jpg

KRAM MAMMA Z
*

Annonser

Read Full Post »

Hoppfullt läge

IMG_6819[1]

De vi åker med, finvännerna är guld värda och mer än så. Vi tänker om, tänker utanför ramarna.
Jag och Junior åker själva sent i kväll, halva vägen. Han åker på sina premisser i en bil utan en bror att ta hänsyn till. Bara han som styr resan. Vi bor på hotell i Mariefred och åker resten av vägen imorgon och möter upp de andra där på klippornas rike.

Sam och My Love tar tåget till Örebro imorgon där en av resesällskapet hämtar upp dem. Enbart för vår skull åker de 2 bilar istället för 1. Enbart för att få det att funka.

Min tacksamhet kan inte vara större just nu inför andras omsorg för oss.

KRAM MAMMA Z

*

 

Read Full Post »

Kanske om gudarna vill

hbd090727_188_500_ramsvik

Om det vill sig så kommer jag till klippornas rike. Mitt paradis. Ramsvikslandet. Vi drar i alla trådar vi kan och har för att genomföra detta. Komma bort. Tänka nytt. Få distans. Ladda tomma batterier.

Jag har inte tiden att skriva till er nu på några dagar. Det är mycket som händer nu.
Om gudarna vill få mig dit min längtan är som störst. Ja då blir det så.

Håll tummarna att vi får med oss Junior. Just nu är det större chans att vinna full pott på V75 känns det som.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

IMG_9976[1]

Tusen gånger har jag frågat högre makter. Finns det en mening med det som sker? Det man tror är en slump. Är det något som styr oss, bromsar oss och ser till att saker sker när de sker. I rätt ordning fast vi själva inte förstår turordningen alla gånger?
Jag blir inte klok på detta. Livet.
Hur det är och hur det blir. Vad vi är kapabla att själva på verka utgången. För vi har alltid den fria viljan och kan inte skylla allt på andra all gånger.

Vi hade bokat in oss på en husvisning igår. Mest för att jag behövde dagdrömma, se nya möjligheter med livet.  Sam som hörde om husvisningen blev eld och lågor och ville följa med. Jag trodde inte att han skulle fixa det då det var en offentlig sådan, men det gjorde han med råge!
Jag hade absolut inte räknat med att när jag åkte dit att jag skulle bli vansinnigt kär. Kär i en Herrgårdsflygel. Så kopiöst.

Allt sedan mitt fotointresse tog fart som 18 åring har jag haft en passion för herrgårdar. Hur många filmrullar jag har på dem har jag ingen aning om. Mer än att jag alltjämt känt en stark dragning till dem. Det gamla. Det historiska. Arkitekturen.
En obeskrivlig kärlek. Vördnad.

IMG_9978[1]

Han som nu äger herrgården skall sälja loss en flygel, den Norra. När jag går i gårdsgruset intill huset som är till salu så känns det som om det är ett magnetfält jag inte kan motstå att dras till. Varenda cell i mig bönar och ber. ”Flytta hit.” 
Trädgården är enorm och jag har all möjlighet i världen att få den vacker. Det är bara en enda stor gräsmatta med hundraåriga ekar. Det saknas land med riddarsporrar, stockrosor och luktpioner.
Invändigt behövs det byggas om lite för att få det som vi vill i en framtid, men tills dess är det bara att flytta in. Boa in sig. Måla lite fönster och plåttaket. Men insidan är lika mäktig som utsidan.

På köpet ingick ett liten kuskbostad där det i nuläget bodde en hyresgäst. Det ger en viss inkomst som skulle underlätta omkostnader för detta enormt vackra potentiella hem.

Det är fler folk på visningen men inte så genuint intresserade såsom vi blev. Som vi inte alls hade planerat eller tänkt oss livet framöver. Mitt i allt som händer mig i livet just nu så dyker denna förälskelse upp. Sam vill mer än gärna flytta hit. Junior vill fortfarande ingenting med sitt liv, men avvaktar att prata för mycket om detta i nuläget.

Hursomhelst så vrider och vänder vi på det mesta just nu. För och nackdelar med en flytt. Är det ens möjligt? Ekonomiskt? Tidsmässigt? Energimässigt?

Fortsättning följer som vanligt i mitt liv och blogg. Men ni kan iallafall hålla tummarna att det som sker gör det av en anledning.
Om det nu fanns en mening med allt.

IMG_9979[1]

Det är omöjligt sade Tvivlet. Det är farligt sade rädslan.
Det är onödigt sade Förnuftet.

Prova ändå viskade hjärtat.
*
KRAM
MAMMA Z

Read Full Post »

994893_579053838809024_351439802_n


Det finns en underbar sida på Facebook som ni hittar HÄR . Många gånger så stämmer de inläggen allt för väl in på mitt liv och ger mig just. Hopp.
När jag läste denna häromdagen så bara rann tårarna för den var så träffande. För jag och Junior skall banne mig en dag resa iväg med den där båten och lämna stranden av hopplöshet bakom oss.
Tack fina Cecilia som berör så mycket! För dina Hoppdroppar!

Åkte till jobbet igår och grinade ur mig en del. Blir för påtagligt och tungt att prata om hur vi har det just nu här hemma. Hur Junior mår. Men skönt samtidigt med människor som tar sig tiden och frågar hur man mår och hur han mår. Att jag får tiden att förklara sådant som inte görs här på bloggen för de som läser. För sanningen är så mycket lättare att förstå vid ett samtal.
Jag skriver ju ut långt ifrån allt här på bloggen vilket gör att situationen kring Junior kan misstolkas också. Man drar sina egna slutsatser.

Blev iallafall ett mycket bra samtal med min chef som förstår och stöttar mig i allt. Förstår varför jag är så slutkörd. Förstår att vägen tillbaka kan vara lång och att den just nu är väldigt svår.

IMG_5638[1]
Fick en härlig balkongstund idag med.

Skönt att fortfarande känna solens varma strålar med nyvaken blick.

Just nu är en lycklig stund.

‘Jag får ett samtal på förmiddagen som är relaterat till det uppdrag jag har via Kung Över Livet. Mitt i allt elände som finns omkring mig så blir jag så tacksam. Så glad. Så hedrad. Inser vad det kan leda till och vilken process jag blir delaktig i om än så liten. Men jag vill först berätta det för våra medlemmar innan jag gör det här.
Men så fantastiskt att detta kom till mig just idag när det kändes som allra tyngst igår med Junior. Att jag bara vill rymma ifrån allt jag med. Precis som han vill.
Kanske har vår Herre ett finger med i spelet. Tycker att det är läge att portionera ut sådant som blir till en motvikt till allt det tunga. sådant som gör mig glad och som fyller mig med energi. Vem vet.

Iallafall har skolan kommit igång väl kring Sam. Vi ser hoppfullt fram emot en utökad skolgång här hemma då han skall läsa engelska, svenska, historia, samhällskunskap och Kemi. Det är så mycket arbeten de kan göra som går in i varandra. som tex samköra samhällskunskap fast göra den på engelska. Två ämnen i ett!
Det kommer nu att bli att pedagogerna kommer hem 3 dagar och fjärde dagen skall han prova distansundervisning. Något som heter You School.
Är tacksam mitt i Juniors fall att Sam nu står på benen och faktiskt ser framåt och vill något med sitt liv nu.
Ändå finns så många tankar som oroar om framtiden men jag kan inte ta dem nu.


1samm

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_9927[1].

Hjärtat både skenar och värker på samma gång när jag läser budgetförslaget.
Vad i helvete håller man på med? Okunskapen som lägger sig som en mörk slöja över oss som lever i det här. Pengar som styr. Pengar pengar pengar och nu skall man sänka skatten ytterligare anser regeringen.
När vi redan står på våra blodiga knän och man redan i nuläget säger att det inte finns pengar avsatta för barn som mina. Man kan hjälpa några få, de som har det allra allra värst. Resten lämnas vind för våg.
Sorry.

Det kan bara betyda en enda sak. Man skiter fullkomligt i barn som mina på högre ort. Varför skall man satsa pengar på de svagaste? Jag vågar påstå att detta inte är ett solidariskt samhälle mera för om så vore så skulle inte dessa barn vara satta på undantag. Bortprioriterade. De som hamnar på listan som i praktiken innebär att de sållas bort helt.

Man vill lägga ner Team 21. Det som i klass 5 var Juniors räddningsplanka. då han gick där i nästan ett helt år. Resursgruppen där 3 pedagoger jobbar med 5 elever som alla har sina speciella behov som gör att det går just där. Därför ingen annan skolverksamhet fungerar för dem.
Junior har åter fått en plats där. inskolningen blir en lång fas men det är denna skolform som är fungerbar i nuläget. Lägger man ner den. Vad erbjuds han och de andra eleverna då? Till vilken skolform och till vilket resultat blir det då?
Men. Kommunen ligger ju flera miljoner back.

Att man rycker undan fötterna på barn som mina är väl skitsamma.


IMG_9928[1]
.
Det är redan illa som det är. Ett litet litet krav som vi hade på Junior igår fick värsta reaktionen. Den enorma kraft som släpptes lös gjorde att både jag och My Love förstod allvaret i hur djupt han sjunkit nu. Hur jävligt han mår. Och då vet han inte om att man vill stänga ner Team 21 än.

Jag når han inte. Han är som Skalman när mat och sovklockan ringer. Helt okontaktbar. Och den känslan är helt obeskrivlig. Att inte nå fram med första hjälpen väskan. Få plåstra om. Lindra det som gör ont. Påbörja läkningen.
Däremot får jag ta emot det som idag börjar bli till blåmärken både på kropp och i själen. Han orkar inte bry sig på vilket sätt han sårar nu. Han orkar knappt med att leva som det är.
Junior han har ett sår som är så stort att jag inte vet vilken ände vi skall börja i nu.
Ringer bup och läkaren ringer rätt omgående upp tillbaka. Vi pratar, resonerar och det känns bra att de finns inom räckhåll även fast det är vi som gör det allra tyngsta jobbet nu.

Hur kan vi få två så fina killar med så enormt specifika behov vara är så himmelens lika i sitt sätt att och reagera för skolan?
Vad är oddsen?

IMG_9236[1]KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_7554[1]

Du är svårt sjuk. Hjärtat trasslar. För att ha en chans till både livskvalitet och överlevnad är man tvungen att göra en kärlkramps operation, en så kallad by pas säger läkaren.
Du rullas tacksamt in på operationssalen. Vet att när narkosen går ur kroppen så är operationsärret och en bättre hälsa det som återstår. Chansen att få leva ett fullgott liv igen.
Precis när du är så nära räddningen. När både du och dina anhöriga är så tacksamma för den hjälp vi anser vara så självklar i vårt land kommer kirurgen in med tårar i ögonen. Han som vet och kan sin sak bäst i världen. Vet att du behöver detta. Vet att han kan hjälpa dig med det. Han står där i operationssalen och ber dig tusen gånger om ursäkt men det finns krafter han inte rår på.

Det finns politiker som tror sig veta bäst, som skall spara pengar i helt fel ände. Som inte lever i verkligheten. Som inte tagit reda på konsekvenserna.
De säger att dessa operationer kostar för mycket. Att vi måste spara så de måste ställas in. Det som dessa hjärtsjuka patienter erbjuds nu är att vända sig till vårdcentralen istället för på något sätt så kommer det att ordna sig ändå.

Det finns ju kunniga doktorer där med.

För att ni skall förstå vad som nu börjar hända i vårt land så tog jag i från tårna med ett exempel så ni kan inse galenskapen. Att det inte finns någon logik alls i det. Inget konsekvenstänk överhuvudtaget. Ingen ansvarskänsla.


IMG_8969[1]

Ett av tio barn som föds i Sverige idag har någon form av hjärndiagnos såsom autism, asperger,adhd mm. Många av dessa elever klarar av att gå i den vanliga skolan, med rätt uppbackning och förståelse såklart.
Men det finns de barn/ungdomar som behöver en mycket mer anpassad skolgång än så för att vara fungerande och för att ha ett lärande. För detta finns det skolor som är suveräna på dessa elever. Det är sådana köer dit och föräldrar gråter av lycka då deras barn får en plats där för då vet de att äntligen får deras barn bästa tänkbara hjälp.

Skolinspektionen har tidigare talat om att 70% av skolorna brister i sitt stöd till elever med särskilda behov. Trots detta så ser bestämmande politiker åt ett helt annat håll. Tittar ner i sin plånbok istället och pratar om att sänka skatten en femte gång.

Barnen som går på dessa specialanpassade skolor har fått känna glädjen av att kunna lyckas på sina premisser. Med en personaltäthet som gör det möjligt. som har kunskapen, lokalerna och hjälpmedlen. Det är så skräddarsytt kring varje elev utefter dennes behov.
För att kunna bedriva detta behöver dessa skolor extra anslag utöver den vanliga skolpengen.

Nu har styrande politiker i Stockholms stad tittat för djupt i sin plånbok och lever i en helt annan värld. De skall reducera de extra anslagen upp till 50 %. Bildligt talat så stympar man dessa barn. Kapar dem längs med fotknölarna. Sorry alla barn. Nu får ni klara er bäst ni kan på egen hand.
Politikerna struntar helt i vad kontentan av denna handling utgör. Lotta Edholm, ordförande i Stockholms utbildningsnämnd säger till Ekot ” Bakgrunden var att kostnaderna skenade för de här verksamheterna”
Ja. Det gör de säkerligen och vi måste inse fakta. Dessa elever kommer att finnas. Kommer att behöva sin individanpassade skolgång. Dessa barn MÅSTE få kosta pengar och det är banne mig vår skyldighet i ett solidariskt samhälle att hjälpa dem!

Hur man skall upprätthålla undervisningsnivån på ett bra sätt måste skolorna själv bedöma” säger Lotta Edholm till SvD idag.

Kom ihåg att man säkerligen kan behandla svårt hjärtsjuka på vårdcentralerna framöver.
För det är precis samma galenskap!

Har det väl börjat i Stockholm så kommer säkerligen fler kommuner ute i landet att följa efter i dessa förvirrade fotspår som leder bakåt i tid istället för framåt.

Så skriv under  på den här NAMNINSAMLINGEN och dela dela dela detta inlägg så folk ute i landet börjar begripa vad som händer.

IMG_4966[1]
//AnnSophie Forsell Öhrn
Mamma till 2 killar som har särskilda behov i skolmiljö
*


Read Full Post »

Older Posts »