När tog du dig tiden att SE dig i spegeln. stanna upp och fråga.
Hur mår du?
När tog du dig tiden för reflektion.Eftertanke. Kände efter vad du är på väg i livet. Vart pekar kompassen? Hur mår din kropp? Vad behöver den för att må bra? eller iallafall må bättre? Ge den rätt förutsättningar. Rätt rustning för att klara av det vi kallar livet.
När man lever ett sådant påfrestande liv som jag gör. Gjort länge.Tillslut pallar inte kroppen mera. För egen del fick jag ringa 112. Två gånger vid helt skilda tillfällen med helt olika symptom på hur stress kan yttra sig när det blir som jävligast.
Jag har haft både hjärtinfarkt och hjärnblödning. Så hemska var symptomen. Kvittot på livet jag levat. En kropp som gick i strejk. En upplevelse som var så stark att den blev sann. Verklig.
Och jag kände att jag dog två gånger i somras.
‘
Två barn som har det tufft. Som det varit tufft kring. En skola som inte alltid greppat. Där det varit en kamp för deras överlevnad i skolbänken. En överlevnad för oss som familj. Barn som varit utbrända. Med panikångest. Depressioner. Utåtagerande. Introverta. Som gått sin väg. Som fungerat på ett sätt samhället inte är van att handskas med. Som gjort att vi levt under hot om LVU. Så långt tog okunskapen oss.
Kulmen av all galenskap i all välmening.
Klart som fan att man inte pallar trycket. Att leva så i så många år. Det sliter. När vänskapsband går av mitt i allt därför att några inte kunde vara mina vänner längre med allt som blev. Med den jag blev.
När förhållandet var lika bräckligt som vårtunn is och man inte visste när man skulle falla igenom. När jobbet jag älskar så även kostar på med den stress som ett vårdyrke innebär idag.
När jag var för dålig på att ta hand om mig själv.
Den stress skola jag nu går skulle jag behövt för länge sedan. Införskaffat mig verktygen att vara mer motståndskraftig. Inte göra mig så skör. Att ha stannat upp i tid och kunnat göra små små justeringar som på sikt skulle ha besparat mig så mycket.
Mycket av det jag får lära mig vill jag kunna förmedla till er här i bloggen framöver.
Så ni inte behöver falla lika djupt som mig.
Våra barn behöver föräldrar som håller. som orkar vara mamma och pappa.
Som orkar vara glada och få må bra.
‘
KRAM MAMMA Z
*
‘
En kram till dig och din familj. Ibland undrar man varför livet blev så tufft för vissa och för andra betydligt lättare. Vi har alla problem men för familjer med diagnoser kan ibland livet vara förjävligt. Lever själv just nu under mer stress än vanligt och tänker på dig i mina värsta stunder. Kan du så kan jag. Undrar ibland vart du hittar kraften ifrån och försöker själv greppa efter något nytt som gör att det blir bättre. Lever lite dag för dag och försöker tänka positivt för trots allt i allt det eländiga så skulle jag inte vilja vara utan min familj och man vet inte hur livet hade sett ut utan dessa svårigheter som vi brottas med och formas av.
Tack för att du kämpar för alla ”kungar”! Du har drivkraften att förändra.
Kram
❤
❤ Tack för att du kämpar för dina barn & därmed även våra barn. Den drivkraften du har önskar jag att jag hade, det finns en drivkraft dock inte av den kaliber du besitter. Men ger upp det gör jag aldrig, alla barn har rätt att få må bra & känna trygghet både i skolan & på andra ställen i vårt samhälle.
Kram!
du är inte ensammen varit där är där. var rädd om dig en dag i taget och mindfulness hjälpt mig.
Jag är så tacksam att du orkar dela med dig och beundrar din ärlighet och öppenhet om det svåra…..