Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2013

20130925-203723.jpg.

Bort med dem direkt”
Så säger en rektor i Svensk skola om barn som mina. Barn som föds med adhd.
En attityd som påminner om det som Hitler en gång i tiden stod för. Urskillningen. Endast de bra skulle få vara kvar. De perfekta. De oförstörda.
Det är som ett ruttet äpple bland andra äpplen” säger Greger von Sivers på Profilskolan om barn med adhd

Han är långt ifrån ensam i sitt tänk. Okunskapen som sitter fastgjuten hos många. Trångsyntheten. Oviljan att ta in kunskap. Oviljan att bli ödmjuk. Oviljan att förstå, att se dessa barn. Att lotsa dem rätt.
För det kan man. Med rätt bemötande och rätt kunnande. Man kan få dem till att lyckas.

Bara man gör det på deras premisser och förutsättningar.

Jag har i mitt yrke träffat läkare som har adhd. Som är utmärkta i sitt yrkesutövande. För föds man med adhd kan man bli i princip vad som helst. Bara den rätta förståelsen finns där som en röd tråd genom uppväxten. Skoltiden. Att hjälpen går hand i hand med det som många gånger gör skolan svår.

Denna rektor kallar barn som mina för ruttna äpplen. Oönskade. Något man tar upp från sin välskötta trädgård och kastar över till grannens häck.
Det är en skrämmande människosyn i det som borde vara ett upplyst samhälle. Men det är bra att någon får stå i centrum för galenskapen och föra fram det i ljuset.
Någon som påtalar det som existerar i så många samhällsskikt idag i varierande grad. Att det skapar debatt. Frustration. Förhoppningsvis ett öppnare sinne för barn som mina. Skapar debatt och ett bättre klimat för alla dessa unga med diagnoser. För det är inte bara inom den privata skolan som trångsyntheten har slagit sig ner dessvärre.

Mina barn kostar samhället en massa extra pengar. Det har jag fått höra mig till leda.
Mina barn har varit besvärliga barn. Ouppfostrade barn. Bråkiga barn. Barn som inte gör som man säger. Barn som går sin egna väg.
Ja. De är född med adhd och det yttrar sig på olika vis. Men finns rätt kompetens, rätt kunskap, rätt bemötande kring dem så blir de varken besvärliga, bråkiga eller trotsiga.

Vi lever i ett solidariskt samhälle. Där vi skall hjälpa varandra. Ta vara på varandras styrkor. Stötta upp när vi blir svaga. Jo. Det låter så vackert. Sanningen är en annan.

Elisabet von Zeipel sade något liknande om hur tungrott det är att sprida kunskap om barnen som mina
 Det är lika omöjligt som att vända en Oceanångare i Göta Kanal”

Kan sorgset bara instämma och stilla undra när människor som Greger von Sivers ser på unga med adhd med helt andra ögon.

1385572_10152060014177275_583946565_n

/AnnSophie Forsell Öhrn
Stolt mamma till mina 2 fina killar med adhd

 

Read Full Post »

20131029-205942.jpg

 

Det är svårt att få tiden att räcka till just nu. Orsakerna är många på både gott och ont.
Imorgon åker jag och 2 Kungatjejer för att träffa en av  Sveriges fina och omtyckta artister. Någon som nappade på oss, på vår ide. Blev en spontangrej oss emellan. Så tacksam så!

Igår blev det en heldag med Elisabeth von Ziepleg och föreläsningen om hemmasittarna. Hur de hamnar där och vägen tillbaka. Barn som blir utbränd av Svensk skola. Jag kommer att ägna ett helt inlägg åt vad hon berättade. Mycket kändes igen. Mycket aha tänk. Mycket jag vill sprida vidare.

Mitt i allt försöker jag jobba. Det går sisådär. Stressen finns på min högra axel alltjämt och gör som den vill med min hälsa. Men livet som mamma till killarna kan man inte sjukskriva sig ifrån. Och blir jag hjälpt av att vara hemma något mer? Skall träffa läkaren igen för att checka av.

Kanske räcker det med att veta att Sam blir beviljad ett tionde grundskoleår vilket han inte blir i nuläget. Hur skall han fixa en framtid och bara gå ut med 3 ämnen godkända och ingen förmåga än att kunna studera på distans. Inte förmå sig till en skola.
Oron gnager kring detta och såret blir allt större känner jag.

Hinner nämna att Junior gjort framsteg iallafall. Var borta i två dygn på LAN hos en av spelkillarna som han inte varit alls hos tidigare. Oron var stor för honom men han ville prova. Vi pratade om ångesten och att han till en början gick på mediciner. Bara för att säkerställa med sig själv att det gick bra.
Vilket det hade gjort. Ett jättesteg för honom i nuläget!

Tacksam på många fronter.
Mitt i det stormande liv jag fortfarande befinner mig i.


IMG_9894[1].

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

20131027-164318.jpg.
Det är vemodigt.
Promenaden dyster. Livet håller på att ta farväl ännu en gång i naturen.
Jag försöker samla allt som är gott i livet i tanken. I känslan. Fösa bort allt som är jobbigt. Det som stundtals är nattsvart än.

Jag lyckas sissådär.

Det händer en hel del positivt med Kungen igen. Det är som sjunde vågen som slår in mot stranden. Ändå har jag svårt att greppa det. Det stora som vi nu gör tillsammans. Kanske är det för att det är så jobbigt privat nu igen på många plan. Det är så mycket som händer som jag inte vet hur jag skall tackla. Tänka och reagera kring. Tycka och agera.

Jag är ledig över helgen. Helt själv med killarna då My Love jobbar i 16 timmars pass. Är mycket med Sam som kräver min uppmärksamhet igen.
Vi snickrar på en ny bur till den stora fågeln. Jag har aldrig gjort något sådant förr och det tar sin lilla tid. Sågen är slö och vi saknar ett skruvstäd. Men vi lyckas ändå. Med lite jävlaranamma och pappas händiga gener så börjar vi nu se slutet på bygget. Sam har varit superduktig.

Det är tufft och tungt. Det måste vara så här en elitidrottare känner sig när man nöter och nöter och nöter och inte ser toppresultaten.
Men de ger sig inte.
Jag får ta ett djupt andetag och invänta segern. Då jag får vittring på den.

När det vänder.

20131027-100251.jpg

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20131025-200130.jpg

Just nu cirkulerar så mycket orättvisor så man tror tiden är tillbaka på tidigt 1900 tal. Då den lilla människan fick kämpa sig till de rättigheter vi inte ens tänker på att vi har idag. De är så självklara.
Världen är så sjuk på många vis. Vårt beteende och vårt agerande likaså. Girigheten. Egoismen. Det påverkar båda mina barns liv mycket. stakar ut vägen för deras liv.

Deras framtid.

Idag när jag går på Coop för att veckohandla så snor en annan kund min vagn för att den råkade stå tom en stund vid blommorna och jag på dess motsatta sida. Snodde min guldtia i den OCH ingen respekt för att den var MIN. Bagatellartat kan tyckas. Men jag flippar ut fullständigt inombords.

Jag skriker Jävla kärring åt allt och alla som är i mitt synfält. ( Fortfarande ser jag behärskad ut men kokar inuti ) Jag svär över denna värld som gör som den behagar utan att samarbeta med mig just nu. Detta var bara droppen på allt motstånd som uppenbaras mer och mer i mitt synfält. Jag känner mig som Michael Douglas i filmen Falling Down. Som bara lessnar ur på allt och går bärsärkagång.
Är det då jag får mina rubriker?

Är det då galenskapen kring våra barn hamnar i focus på riktigt?

20131025-204127.jpg

.
När My Love gått till jobbet storgråter jag invid köksbänken. Fan ta denna värld just nu. Fan ta kampen jag för.

Jag har lust att bara skita i allt. Bara vara en brun mes som lägger mig raklång och stirrar tomt framför mig.
Det känns mer hoppfullt att lösa Palmemordet än att få det att vända för mina barn. Andras barn.
Vägen till förändring är så lång och jag vill ta ett sjumilakliv redan nu.
Action. Inte sen om tio år. Så många unga hinner få sina liv förstörda under tiden.

Omvärlden ser på. Men verkar ändå inte riktigt fatta vidden av det.

Vad krävs av en mamma som kämpat och kämpat och kämpat så hon är helt färdig nu. Sjuk av all kamp. Ändå han hon inte ens kommit halvvägs. Alla andra som gör samma bergsbestigning i konstant snöstorm.

Falling down känns att vara en rätt effektiv metod om inte annat.

IMG_3089[1]

KRAM
MAMMA Z

Read Full Post »

20131024-230313.jpg

En mamma skriver till mig.
Om hon inte vetat om oss, mina killar via bloggen hade hon aldrig stridit såsom hon nu gjorde med skolan och haveriet kring sitt barn.
Det var katastrofläge. Ett barn som slutat tro på sig själv. På livet och bara ville dö.
Med oss i bakhuvet och vart det kan leda till väldigt fort så stod hon på sig. Krigade. Gav sig inte. Var med barnet i skolan i flera veckor tills det fanns en fungerande resurs tillsatt och förmått skolan att förstå problemet och att tänka nytt.

Om jag inte skrivit så öppet om oss. Hur kan då omvärlden få veta vad som händer när vi inte förstår i tid och gör rätt? Hur kan man då  förmå andra att dra lärdom av vår tråkiga erfarenhet. Förhindra ännu ett förfall av ett barn.

Jag har fått mycket pisk av att jag är så öppen här på bloggen. Några som vänt mig ryggen just därför att jag blir för mycket. Pratar för öppet och vitt. Blir en dramaqueen som gärna målar tillvaron i dystra färger. Målar min värld för stor och väl synlig. Blottar mina barn.
Lägg därtill allt ”skryt” om kungen.

Idag fick jag kvittot på ännu en gång att det jag skriver gör skillnad där ute.
Tacksam och så glad för detta barn som går med lätta steg till skolan igen.

Vet att ni är fler som då och då berättar för mig vad denna blogg ger er.
Det är för er skull jag fortsätter skriva delvis.

20131024-230337.jpg.

KRAM 
MAMMA
Z

Read Full Post »

Ta mig tillbaka

20131022-183020.jpg


Ta mig tillbaka då det enda som gjorde ont var blåmärkena på knäna. Det som gick att blåsa bort. Som läkte över en natt. Då livet var ett enda äventyr. När livet var en lek. När glädjen ständigt andades i våra andetag. När bekymren var som lätta sommarmoln

Ta mig tillbaka till tider som inte gjorde ont att leva. Inte var en kamp på liv eller död. På att överlevas eller trampas på.

Jag vill inte vara här och nu. Jag orkar inte längre. Idag är en sådan dag. När orken är på lika behörigt avstånd som en varm sommar dag.
Lusten att leva.
Kommer jag någonsin bli kvitt kampen?
Behöva vara den som är bäst påläst inför möten. Lära mig regler och paragrafer som bara låter vackert på papper.
Kommer jag någonsin bli kvitt känslan av att det är jag som får mina barn att inte drunkna?

Jag har kämpat och kämpat och kämpat för dessa barn. Det äter upp mig inifrån.

Idag är jag svag. Bräcklig. Lilla flickan som gråter och behöver ha omvärldens tröst och förståelse.
Efter dagens två möten som var tuffa på olika vis kring båda killarna är jag lika tom på liv som en julgran blir utan vatten efter ett tag.

Ja vill ha tillbaka det som liknar ett normalt liv. Eller att vi har det liv vi har men att då samhället är helt anpassat efter barn som mina.
Att jag slipper kampen. Oron. Våndan.

Sorry mina fina läsare.
Det är så här vårt liv ser ut. Sett ut länge.

Och jag ser inget slut på det.

IMG_4998[1]

KRaM MAMMA
Z
*

Read Full Post »

20131021-162932.jpg

Nattpass. Sova när andra är vakna.
Strax efter lunch kommer Sam in med MAX i vårt sovrum. Tam som han har blivit så hoppar han upp på min axel och kör igång värsta konserten. Han kvittrar så fint så ni anar inte.
Tja. Är det inte katter som väcker mig i sängen så är det fåglar!
Känner ”Just nu är en lycklig stund” innan man konfronteras med livets jobbigheter. För de finns där intill. Helt nära hela tiden.

Livet är satt så mycket på paus. Vi har stannat av helt i alla riktningar.  Så många frågor som hänger i luften. Som jag vill ha svar på. Som jag skulle vilja ha uppspaltat. Uppradat och bara beta av vartefter. Främst gäller det två barn och hur de mår nu.Hur det blir med allt.
Skola. Vänner.Framtid. Flytta hemifrån.

Blir jag någonsin fri kampen för ett likvärdigt liv alla andra till mina barn?

20131021-164335.jpg

Jag har jobbat i två veckor nu. Vet inte om det är bra eller inte. Faktiskt. Har stressymptom än som påtalar att jag inte är läkt ännu. Bara en bit på vägen bättre.
Tur jag har Kungen mitt i allt som ger energi. För det gör den även fast den kräver en hel del omsorg av mig med. Och satan så skoj det är att läsa mailen. Fick ett nytt sådant idag!
Hoppas så att MÅNGA av mina läsare stödjer oss och köper en Kungapin HÄR. Vi hade en egen företagare som betalade 1000 kr för en pin som annars kostar 30 kr 🙂
Alla bäckar små behövs så att vi får till den här galan. Får visa upp våra fina ungar för omvärlden och inbringa pengarna som forskningen idag saknar.

Hade igår påhälsning av en helt ödmjuk kille med hans fina familj. Han har själv hört talas om min Ohana och hur killarna mår. Han ville göra det som en medmänniska kan för någon annan. Så via samtal och bollande med soc och bup skall vi låta försöka om denna kille kan vara ett led i att förmå Junior att må bättre.
Men vi räknar med en lång inskolningstid till att få det fungerande. Om det nu går,men vi måste göra det vi kan nu.

Det är ett litet liv att rädda och få upp på banan igen.

Själv blir jag så ödmjuk att det finns människor som de. Som frivilligt erbjuder sitt engagemang och tid för barn som mina.

Tacksam i massor!l
Vi är inte bortskämde med det liksom.

20131021-162948.jpg

Idag är det Mormor Z :s dag.
Hon fyller 65 år och vi var över en sväng på enkel fika när omständigheter gör att vi inte kan göra allt för stora utsvävningar.
Hipp hurra för vårälskade mormor.Min älskade mamma som alltjämt funnits därför mig och min Ohana.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Older Posts »