Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2013

20130925-203723.jpg.

Bort med dem direkt”
Så säger en rektor i Svensk skola om barn som mina. Barn som föds med adhd.
En attityd som påminner om det som Hitler en gång i tiden stod för. Urskillningen. Endast de bra skulle få vara kvar. De perfekta. De oförstörda.
Det är som ett ruttet äpple bland andra äpplen” säger Greger von Sivers på Profilskolan om barn med adhd

Han är långt ifrån ensam i sitt tänk. Okunskapen som sitter fastgjuten hos många. Trångsyntheten. Oviljan att ta in kunskap. Oviljan att bli ödmjuk. Oviljan att förstå, att se dessa barn. Att lotsa dem rätt.
För det kan man. Med rätt bemötande och rätt kunnande. Man kan få dem till att lyckas.

Bara man gör det på deras premisser och förutsättningar.

Jag har i mitt yrke träffat läkare som har adhd. Som är utmärkta i sitt yrkesutövande. För föds man med adhd kan man bli i princip vad som helst. Bara den rätta förståelsen finns där som en röd tråd genom uppväxten. Skoltiden. Att hjälpen går hand i hand med det som många gånger gör skolan svår.

Denna rektor kallar barn som mina för ruttna äpplen. Oönskade. Något man tar upp från sin välskötta trädgård och kastar över till grannens häck.
Det är en skrämmande människosyn i det som borde vara ett upplyst samhälle. Men det är bra att någon får stå i centrum för galenskapen och föra fram det i ljuset.
Någon som påtalar det som existerar i så många samhällsskikt idag i varierande grad. Att det skapar debatt. Frustration. Förhoppningsvis ett öppnare sinne för barn som mina. Skapar debatt och ett bättre klimat för alla dessa unga med diagnoser. För det är inte bara inom den privata skolan som trångsyntheten har slagit sig ner dessvärre.

Mina barn kostar samhället en massa extra pengar. Det har jag fått höra mig till leda.
Mina barn har varit besvärliga barn. Ouppfostrade barn. Bråkiga barn. Barn som inte gör som man säger. Barn som går sin egna väg.
Ja. De är född med adhd och det yttrar sig på olika vis. Men finns rätt kompetens, rätt kunskap, rätt bemötande kring dem så blir de varken besvärliga, bråkiga eller trotsiga.

Vi lever i ett solidariskt samhälle. Där vi skall hjälpa varandra. Ta vara på varandras styrkor. Stötta upp när vi blir svaga. Jo. Det låter så vackert. Sanningen är en annan.

Elisabet von Zeipel sade något liknande om hur tungrott det är att sprida kunskap om barnen som mina
 Det är lika omöjligt som att vända en Oceanångare i Göta Kanal”

Kan sorgset bara instämma och stilla undra när människor som Greger von Sivers ser på unga med adhd med helt andra ögon.

1385572_10152060014177275_583946565_n

/AnnSophie Forsell Öhrn
Stolt mamma till mina 2 fina killar med adhd

 

Read Full Post »

20131029-205942.jpg

 

Det är svårt att få tiden att räcka till just nu. Orsakerna är många på både gott och ont.
Imorgon åker jag och 2 Kungatjejer för att träffa en av  Sveriges fina och omtyckta artister. Någon som nappade på oss, på vår ide. Blev en spontangrej oss emellan. Så tacksam så!

Igår blev det en heldag med Elisabeth von Ziepleg och föreläsningen om hemmasittarna. Hur de hamnar där och vägen tillbaka. Barn som blir utbränd av Svensk skola. Jag kommer att ägna ett helt inlägg åt vad hon berättade. Mycket kändes igen. Mycket aha tänk. Mycket jag vill sprida vidare.

Mitt i allt försöker jag jobba. Det går sisådär. Stressen finns på min högra axel alltjämt och gör som den vill med min hälsa. Men livet som mamma till killarna kan man inte sjukskriva sig ifrån. Och blir jag hjälpt av att vara hemma något mer? Skall träffa läkaren igen för att checka av.

Kanske räcker det med att veta att Sam blir beviljad ett tionde grundskoleår vilket han inte blir i nuläget. Hur skall han fixa en framtid och bara gå ut med 3 ämnen godkända och ingen förmåga än att kunna studera på distans. Inte förmå sig till en skola.
Oron gnager kring detta och såret blir allt större känner jag.

Hinner nämna att Junior gjort framsteg iallafall. Var borta i två dygn på LAN hos en av spelkillarna som han inte varit alls hos tidigare. Oron var stor för honom men han ville prova. Vi pratade om ångesten och att han till en början gick på mediciner. Bara för att säkerställa med sig själv att det gick bra.
Vilket det hade gjort. Ett jättesteg för honom i nuläget!

Tacksam på många fronter.
Mitt i det stormande liv jag fortfarande befinner mig i.


IMG_9894[1].

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

20131027-164318.jpg.
Det är vemodigt.
Promenaden dyster. Livet håller på att ta farväl ännu en gång i naturen.
Jag försöker samla allt som är gott i livet i tanken. I känslan. Fösa bort allt som är jobbigt. Det som stundtals är nattsvart än.

Jag lyckas sissådär.

Det händer en hel del positivt med Kungen igen. Det är som sjunde vågen som slår in mot stranden. Ändå har jag svårt att greppa det. Det stora som vi nu gör tillsammans. Kanske är det för att det är så jobbigt privat nu igen på många plan. Det är så mycket som händer som jag inte vet hur jag skall tackla. Tänka och reagera kring. Tycka och agera.

Jag är ledig över helgen. Helt själv med killarna då My Love jobbar i 16 timmars pass. Är mycket med Sam som kräver min uppmärksamhet igen.
Vi snickrar på en ny bur till den stora fågeln. Jag har aldrig gjort något sådant förr och det tar sin lilla tid. Sågen är slö och vi saknar ett skruvstäd. Men vi lyckas ändå. Med lite jävlaranamma och pappas händiga gener så börjar vi nu se slutet på bygget. Sam har varit superduktig.

Det är tufft och tungt. Det måste vara så här en elitidrottare känner sig när man nöter och nöter och nöter och inte ser toppresultaten.
Men de ger sig inte.
Jag får ta ett djupt andetag och invänta segern. Då jag får vittring på den.

När det vänder.

20131027-100251.jpg

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20131025-200130.jpg

Just nu cirkulerar så mycket orättvisor så man tror tiden är tillbaka på tidigt 1900 tal. Då den lilla människan fick kämpa sig till de rättigheter vi inte ens tänker på att vi har idag. De är så självklara.
Världen är så sjuk på många vis. Vårt beteende och vårt agerande likaså. Girigheten. Egoismen. Det påverkar båda mina barns liv mycket. stakar ut vägen för deras liv.

Deras framtid.

Idag när jag går på Coop för att veckohandla så snor en annan kund min vagn för att den råkade stå tom en stund vid blommorna och jag på dess motsatta sida. Snodde min guldtia i den OCH ingen respekt för att den var MIN. Bagatellartat kan tyckas. Men jag flippar ut fullständigt inombords.

Jag skriker Jävla kärring åt allt och alla som är i mitt synfält. ( Fortfarande ser jag behärskad ut men kokar inuti ) Jag svär över denna värld som gör som den behagar utan att samarbeta med mig just nu. Detta var bara droppen på allt motstånd som uppenbaras mer och mer i mitt synfält. Jag känner mig som Michael Douglas i filmen Falling Down. Som bara lessnar ur på allt och går bärsärkagång.
Är det då jag får mina rubriker?

Är det då galenskapen kring våra barn hamnar i focus på riktigt?

20131025-204127.jpg

.
När My Love gått till jobbet storgråter jag invid köksbänken. Fan ta denna värld just nu. Fan ta kampen jag för.

Jag har lust att bara skita i allt. Bara vara en brun mes som lägger mig raklång och stirrar tomt framför mig.
Det känns mer hoppfullt att lösa Palmemordet än att få det att vända för mina barn. Andras barn.
Vägen till förändring är så lång och jag vill ta ett sjumilakliv redan nu.
Action. Inte sen om tio år. Så många unga hinner få sina liv förstörda under tiden.

Omvärlden ser på. Men verkar ändå inte riktigt fatta vidden av det.

Vad krävs av en mamma som kämpat och kämpat och kämpat så hon är helt färdig nu. Sjuk av all kamp. Ändå han hon inte ens kommit halvvägs. Alla andra som gör samma bergsbestigning i konstant snöstorm.

Falling down känns att vara en rätt effektiv metod om inte annat.

IMG_3089[1]

KRAM
MAMMA Z

Read Full Post »

20131024-230313.jpg

En mamma skriver till mig.
Om hon inte vetat om oss, mina killar via bloggen hade hon aldrig stridit såsom hon nu gjorde med skolan och haveriet kring sitt barn.
Det var katastrofläge. Ett barn som slutat tro på sig själv. På livet och bara ville dö.
Med oss i bakhuvet och vart det kan leda till väldigt fort så stod hon på sig. Krigade. Gav sig inte. Var med barnet i skolan i flera veckor tills det fanns en fungerande resurs tillsatt och förmått skolan att förstå problemet och att tänka nytt.

Om jag inte skrivit så öppet om oss. Hur kan då omvärlden få veta vad som händer när vi inte förstår i tid och gör rätt? Hur kan man då  förmå andra att dra lärdom av vår tråkiga erfarenhet. Förhindra ännu ett förfall av ett barn.

Jag har fått mycket pisk av att jag är så öppen här på bloggen. Några som vänt mig ryggen just därför att jag blir för mycket. Pratar för öppet och vitt. Blir en dramaqueen som gärna målar tillvaron i dystra färger. Målar min värld för stor och väl synlig. Blottar mina barn.
Lägg därtill allt ”skryt” om kungen.

Idag fick jag kvittot på ännu en gång att det jag skriver gör skillnad där ute.
Tacksam och så glad för detta barn som går med lätta steg till skolan igen.

Vet att ni är fler som då och då berättar för mig vad denna blogg ger er.
Det är för er skull jag fortsätter skriva delvis.

20131024-230337.jpg.

KRAM 
MAMMA
Z

Read Full Post »

Ta mig tillbaka

20131022-183020.jpg


Ta mig tillbaka då det enda som gjorde ont var blåmärkena på knäna. Det som gick att blåsa bort. Som läkte över en natt. Då livet var ett enda äventyr. När livet var en lek. När glädjen ständigt andades i våra andetag. När bekymren var som lätta sommarmoln

Ta mig tillbaka till tider som inte gjorde ont att leva. Inte var en kamp på liv eller död. På att överlevas eller trampas på.

Jag vill inte vara här och nu. Jag orkar inte längre. Idag är en sådan dag. När orken är på lika behörigt avstånd som en varm sommar dag.
Lusten att leva.
Kommer jag någonsin bli kvitt kampen?
Behöva vara den som är bäst påläst inför möten. Lära mig regler och paragrafer som bara låter vackert på papper.
Kommer jag någonsin bli kvitt känslan av att det är jag som får mina barn att inte drunkna?

Jag har kämpat och kämpat och kämpat för dessa barn. Det äter upp mig inifrån.

Idag är jag svag. Bräcklig. Lilla flickan som gråter och behöver ha omvärldens tröst och förståelse.
Efter dagens två möten som var tuffa på olika vis kring båda killarna är jag lika tom på liv som en julgran blir utan vatten efter ett tag.

Ja vill ha tillbaka det som liknar ett normalt liv. Eller att vi har det liv vi har men att då samhället är helt anpassat efter barn som mina.
Att jag slipper kampen. Oron. Våndan.

Sorry mina fina läsare.
Det är så här vårt liv ser ut. Sett ut länge.

Och jag ser inget slut på det.

IMG_4998[1]

KRaM MAMMA
Z
*

Read Full Post »

20131021-162932.jpg

Nattpass. Sova när andra är vakna.
Strax efter lunch kommer Sam in med MAX i vårt sovrum. Tam som han har blivit så hoppar han upp på min axel och kör igång värsta konserten. Han kvittrar så fint så ni anar inte.
Tja. Är det inte katter som väcker mig i sängen så är det fåglar!
Känner ”Just nu är en lycklig stund” innan man konfronteras med livets jobbigheter. För de finns där intill. Helt nära hela tiden.

Livet är satt så mycket på paus. Vi har stannat av helt i alla riktningar.  Så många frågor som hänger i luften. Som jag vill ha svar på. Som jag skulle vilja ha uppspaltat. Uppradat och bara beta av vartefter. Främst gäller det två barn och hur de mår nu.Hur det blir med allt.
Skola. Vänner.Framtid. Flytta hemifrån.

Blir jag någonsin fri kampen för ett likvärdigt liv alla andra till mina barn?

20131021-164335.jpg

Jag har jobbat i två veckor nu. Vet inte om det är bra eller inte. Faktiskt. Har stressymptom än som påtalar att jag inte är läkt ännu. Bara en bit på vägen bättre.
Tur jag har Kungen mitt i allt som ger energi. För det gör den även fast den kräver en hel del omsorg av mig med. Och satan så skoj det är att läsa mailen. Fick ett nytt sådant idag!
Hoppas så att MÅNGA av mina läsare stödjer oss och köper en Kungapin HÄR. Vi hade en egen företagare som betalade 1000 kr för en pin som annars kostar 30 kr 🙂
Alla bäckar små behövs så att vi får till den här galan. Får visa upp våra fina ungar för omvärlden och inbringa pengarna som forskningen idag saknar.

Hade igår påhälsning av en helt ödmjuk kille med hans fina familj. Han har själv hört talas om min Ohana och hur killarna mår. Han ville göra det som en medmänniska kan för någon annan. Så via samtal och bollande med soc och bup skall vi låta försöka om denna kille kan vara ett led i att förmå Junior att må bättre.
Men vi räknar med en lång inskolningstid till att få det fungerande. Om det nu går,men vi måste göra det vi kan nu.

Det är ett litet liv att rädda och få upp på banan igen.

Själv blir jag så ödmjuk att det finns människor som de. Som frivilligt erbjuder sitt engagemang och tid för barn som mina.

Tacksam i massor!l
Vi är inte bortskämde med det liksom.

20131021-162948.jpg

Idag är det Mormor Z :s dag.
Hon fyller 65 år och vi var över en sväng på enkel fika när omständigheter gör att vi inte kan göra allt för stora utsvävningar.
Hipp hurra för vårälskade mormor.Min älskade mamma som alltjämt funnits därför mig och min Ohana.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

20131019-191938.jpg

En jul utan skinka. Eller en jul utan Kalle Anka om man så vill.
Så blir en höst utan Ladies Night för mig. Något saknas. Något som hör till.

Min energiboost. Den som gett så mycket när det varit så tufft.
Jag går inte och ser Ladies Night utan Martin. För det är som att byta ut Frida och Agnetha till andra sångerskor och fortfarande kalla det för ABBA. Sorry grabbsen som sjunger i år. Ni gör det säkert bra, men för mig är det inget riktigt LN.

Men jag tänker tillbaka på de år jag gått.  Alla gånger jag gått. Vad de kom att betyda för mig. Vad Martin kom att betyda.
För er som är skapligt nya på bloggen läser här om mitt möte med MARTIN och allt det  galna jag och min väninna fick vara med om för två höstar sedan.

Jag är både stolt och tacksam än och jag kommer att älta detta varje höst tror jag banne mig.
Med all rätt! Haha..

IMG_2783[1]
Kram på er.
Nu väntas nattpass på sjukhuset!

MAMMA Z
*

Read Full Post »

Tidsbrist

IMG_9766[1]

 

 

Barnen har tagit nästan all min tid och energi dessa dagar. Lägg därtill allt som har med ett hem att göra. Jobbet på sjukhuset.
Och Kungen mitt i allt.
Åh som jag vill berätta om allt som kommer till oss nu. Vilka offentliga personer som stöttar oss. Men ni om hänger kvar här kommer att få veta så småningom.

Hoppas på tid att skriva till er under helgen.
Just nu har det var totalt med brist för er och bloggen

KRAM så länge/ Mamma Z

*

Read Full Post »

20131016-150414.jpg
 Älskade ungen min.

Som har varit så liten och börjar bli så stor. Möta vuxenvärlden.
Och din mamma får kriga än för din rätt. Både nu och sen. Börjar vara härdad. Börjar vara slut och behöver avbytarbänken snart.

Det här är inte över än på långa vägar. Varken för dig eller andra ungdomar i liknande sits med liknande svårigheter. Samhället är inte rustat för att hjälpa er nu. Eller sen. Låta er lyckas på era premisser.

Jag skulle behöva arbeta med Kungen på heltid. Det finns massor att göra. Förändringsarbetet som behöver skyndas på. Belysas med enorma stålkastare.
Det kan inte vara okej år 2013 att det ser ut som det gör kring barn som mina. Att vi föräldrar måste vara utrustade med brynja och svärd för att slåss för det vi tror på och samtidigt behöva försvara oss.


20131016-150406.jpg.
Junior vill att vi grillar ute idag.
Självklart gör vi det! Det är en härlig höstdag och han har en måbra dag idag.
Skola på distans fungerar för honom nu, men frågan är hur det blir sen. Han har en timme om dagen nu med en lärare i skolan. De sitter vid Skype.
Det är som att vara boxare och befinna sig i rinken. Man kan aldrig slappna av. Aldrig vända sig om. Måste hela tiden vara på sin vakt och beredd på nästa rond.

Stress symptomen poppar upp lika ovälkommet som ett vildsvin som förstör en välskött trädgård. Jag har dem kvar, om än i mindre skala.
Livet jag har kommer jag inte ifrån.

Jag måste hitta en fungerande balans att leva det bara.

 

IMG_1468[1]

 

KRAM 
MAMMA Z
*

Read Full Post »

20131015-092526.jpg


En dryg månad innan Sam blir 15 åkte vi de 34 milen för att hämta hem den blåpannade Amazonfågeln ifrån uppfödaren. Den som kommer att kunna leva upp till 50 år om det vill sig väl. Som kommer att bli tam och en bästa vän. Lära sig prata det vi lär honom.

Sam som ogillar att åka bil gjorde det. För att få se vart den är född, prata med uppfödaren och få massvis av tips.
Mamma kunde komma hemifrån tackvare en backup och vi hade många härliga samtal i bilen alla tre.
Det är då jag riktigt njuter.
Stunder som för andra är så självklara.

Och med en ny familjemedlem som satt med i baksätet.
.

20131015-093207.jpg

I samma veva är Sams rum nu äntligen klart.
Väggen är riven. Två rum blev till ett. Vi behöll en del av väggen och tapetserade så den delar av rummet ändå. Och nu när det bor två fåglar med honom så behövdes det då burarna är stora.
Förändringar som Sam ville göra för att få det bättre. Han har sina idéer mellan varven som vi får ta vara på när de är realistiska.

Nu pratar han om att vilja åka till Washington då de har ett museum där om flygplanet som bombade Hiroshima. Ja. Men varför inte ? Om motivationen finns om än i liten skala att se världen så får det väl bli Washington då. Och Junior vill igen till Paris.

Läge för att både tippa på lotto och leta pantburkar då!

20131015-092736.jpg.
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Att orka just nu

20130702-110039

 

Livet med Ohana.

Så berikande på tusen sätt.
Som suger musten ur mig på lika många. På allt som varit. På allt som är. Omständigheter jag inte kan rå på.  Omständigheter jag försöker mig på att rucka. Som att försöka lyfta ett förlist skepp från dess botten och få det seglar dugligt igen.

Men ändå. Mitt i allt så har jag växt som människa. Fått skinn på näsan. Vågat ta plats. Vågt visat mina styrkor och svagheter.
Kungen tar mig med på härliga äventyr och allt är bara i sin linda ännu. Jag har fått nya fina vänner när de andra vände om och gick.

Det har varit två tunga dagar nu igen. Riktigt tungt.
Men jag vaknar till en ny morgon och jag får ta nya tag. Liksom imorgon. Och dagen efter det.
Vaknar till ett härligt besked när det gäller vår gala som jag ännu inte kan berätta om.

Men just nu så är det sånt som gör att jag orkar. Och orkar lite till.

IMG_8561[1]
Goa fina vännen som nu är en del av Kungen 🙂
Tacksam!

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5291[1]

Nu bara måste det hända något radikalt med 15 åringen. Han börjar dippa och det rejält.. Tristessen tar kål på honom och jag är oförmögen att göra mer för honom.
Får se mer och mer jobbiga sidor som yttrar sig när han inte mår bra. Det gör mig helt darrig inuti. Vad är det som händer med båda mina fina killar.?
Vad är det för stup jag tycks låta dem falla utför ? När det autistiska dragen de båda har gör att de inte kommer hemmifrån.

Livet de inte kommer ut till måste då komma hem till oss.

På avstånd hör jag hur tågen lämnar stationen. Och jag känner bara hur jag vill följa med. Bort. Hemska känsla, Men det som är just nu är bara för mycket när man i princip står själv med allt.

Vad gör man när det vänder och går åt helt fel håll.
Jag har fått höra att jag är stark som orkar.

Idag är svag.
Gråter. Litenheten gör sig påmind.

Gör mig sällskap tillsammans med två barn som själva lever i en tillvaro som är långt ifrån optimal.

IMG_5042[1]

KRAM
MAMMA
Z
*

Read Full Post »

IMG_9197[1]

På röntgenplåten ser läkaren det uppenbara. Benbrotten som ännu inte läkt hos barnet.
Denne ordinerar hjälpmedel för fortsatt läkning och en fungerande vardag. Så att framtiden blir så bra som möjligt. Att det inte läker fel och blir en belastning för resten av livet.

Barnet får proffshjälp. En riktig kirurg som vet vad han gör. Gedigen utbildning. Gedigen erfarenhet. Vet vad som är bäst på sikt. så att barnet kan ta sig fram obehindrat längre fram. Som vuxen. Elitlöpare om den så vill.

När ett barn är som mitt. Föds med adhd/asperger får det där benbrottet läka hur som helst utan översyn. Utan spets kompetens. För det finns ingen som har huvudansvaret. Ingen att åtala om det skiter sig. Bara det att mitt barn inte har brutit benen men har sina svårigheter likväl. Behöver sina hjälpmedel för att komma fram hel.

20131010-152517.jpg

 

Jag har så mycket tankar kring båda mina killar. Om tid som varit och är. Kampen den eviga. Att aldrig kunna luta sig tillbaka. Ständigt på vakt likt en livvakt åt statsministern. Måste hela tiden vara beredd på att agera. Ta reda på rättigheter. Se till att de manifesteras.

Sam har i dag en fungerande skola på sina premisser men jag har så mycket mer tankar kring hur han skulle ha utökad undervisning då han gått miste om så mycket och nu VILL plugga.
Jag skall prata med rektor först innan jag skriver här.  Men att han nu har 3½ timmes undervisning i veckan är ingen hemlighet och på tok för liten. Och jag har ringt både skolverket och skolinspektionen för att bli klokare på detta.

Det märks att han behöver utmaningar. Mer att göra om dagarna. Mer stimulans. En smart grabb som han behöver det. Kreativ dessutom.
Saknar min pappa extra mycket nu. Så mycket de hade kunnat göra ihop. Pappa som var tusenkonstnär och som älskade Sam och Junior mer än mig.  Jo,jag tror det var så.
Han gjorde allt för dem. Gav sina sista pengar av sjukpensionen till att köpa Yu-Gi-Oh kort för.

Sam saknar någon vuxen utöver oss tror jag. Manlig sådan. Det finns de som bryr sig om honom men som bor för långt bort.
Någon som ger han stimulans. Utbyte. Får honom att växa.

Tankar i natten. Tusentals sådana. Det är svårt att släppa.
Tänker på vad skönt det vore om det bara hade varit två brutna ben han hade.

Så mycket lättare det varit på många fronter.

IMG_8572[1]


KRAM MAMMA Z

_

 

 

Read Full Post »

IMG_5105[1]

Ohana.

Familjen där ingen lämnas kvar eller utanför. Familjen som är som ett heligt fundament. Som ingen rör och gör illa. Gör avkall på.

2 vackra barn. Blonda. Blåa ögon.Familjens allt. Stora skatt. Livet var ett enda lyckorus.
Svårigheter som tog överhanden efter tid. Diagnoser som hette adhd och asperger. Innan vi fattade och greppade. Innan vi förmådde andra att göra det.

Möta upp och möta rätt. Dag ut och dag in.
Möten på möten. Mail som skrevs kilometervis av. Telefonsamtal i timtal. Läsa på lagar och paragrafer. Vad hade han rätt till? Försvarstal på möten. Känslan av litenhet. Det var nog mig som mamma det var fel på. Blickar med misstro riktades till mig.

Krigen stormade både hemma och kring barnet som verkade utanför ramarna. Som bara var den han var född till att vara. Som skulle göras om. Som skulle passas in i färdiga mallar.

Trångsyntheten. Välvilja som fanns men som inte var tillräcklig. Ett barn som slutade gå till skolan. Som stängde ute världen.
Möten. Nya paragrafer att kunna. Ny kunskap att förstå livet det annorlunda. Inget var vårt fel.
Stålsätta sig inför de faktum att leva under LVU hot innan soc var insatt i hur och varför. Leva med vetskapen om att det mest värdefulla vi hade kunde tas ifrån oss för att han inte gick till skolan.

Samtidigt.
Lillebror som ofta fått levt i skymundan tog plats. Mådde inte bra på långa vägar. Gav upp  livet och när vi greppade varför hade det gått för långt. Än i dag lever han med sina dementorer. Vildvittror. Orkar inte leva vissa dagar. Gett upp hoppet om sig själv och framtiden. Är för sjuk för att ta sig till skolan. Och har fått en add diagnos alldeles för sent. Så mycket lidande hade kunnat besparat honom om lärarna hade vetat.
Mig lyssnade man inte på. Hispig mamman. Mamman som började gå itu. Isär av all kamp för 2 barns överlevnad.
För att få förhållandet att överleva någonstans mitt i allt kaos. För att få livet överlag att vara som det brukade. Normalitet var ett främmande ord.

Är det konstigt att kroppen försökte tala om med vaga signaler om att återhämtningen var ett måste för överlevnad? Gav starkare indikationer. Höjde rösten.
Men livet fortsatte. Kampen. Striden. Livräddningen av två lintottar. Kampen mot samhället som vände mig ryggen stundtals. Vände mot andra barn och föräldrar. Sköta hem, hus, vänner, jobb, bil och gud vet allt som tillhör livet.
Jag skulle ta hand om mig själv någonstans mitt i allt. Sist prioriterad. Som alltid.

Jag kraschade. Rakt in i en bergvägg. Symptomen var så starka att jag bara fick buga och bocka och rätta mig in i ledet. Fatta att det var på allvar. 112 fick ringas två gånger denna sommar. Jag dog båda gångerna. Fast det var bara stress sade kloka läkare efter gedigna utredningar. ”Bara” stress. Nog så farligt. Kan sluta med både hjärtinfarkt och brustet hjärta. Dödliga båda två om det vill sig illa.

Skall det gå så här långt? Landet Sverige som jag älskar så.
Ni är inte alls med på noterna alla gånger.

Jag blev sjuk av all kamp för mina barn. Fler år fyllt av tårar. Vanmakt. Rädsla. Ilska. Frustration. Jag pallade inte trycket längre.
Sorry.

Sagan om den utbrända mamman som är alldeles sann


IMG_4346[1]KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20131006-102624.jpg

Jag fick höra talas om dokumentären ”Talaren” Länk här Blev nyfiken. Tankens kraft som kan göra en starkare. Göra mig mindre orädd för det jag tycker är jobbigt. Sådant jag vet att jag behöver konfronteras med. Delar av min framtid.
Har man som mig varit mobbad från klass 2 till 9 så sätter det sina spår. Sveken. Känslan av att inte duga. Inte vara tillräcklig.  Inte bra. Sveken jag fått utstått längre fram i livet. Folk som vände sig om och gick utan att förklara sig. Allt jag gjorde var bara att vara jag. Vad gick fel? Den dåliga självkänslan jag har emellan åt. Som att få olja på rentvättade vita byxor.

Jag vet att jag är bra på mycket. Andra säger det. Jag vågar känna efter. Tillåta mig det. Klapp på axeln. ” Du är duktig du Zoffe”.
Ändå är jag inte riktigt säker. Tankens kraft sviker mig. Vacklar. Och jag tänker inte låta andras uppfattning om mig sätta stopp för det jag vill göra nu. Den uppfattning jag tror att de har. Tisslet bakom min rygg.

Bannemig att jag skall läsa boken ” Bli en vinnarskalle”. Ett redskap i rätt riktning.

20131006-102600.jpg

Framgång är olika saker för olika människor och det är du själv som definierar vad framgång är för dig. De flesta hinder för framgång är mentala. Det är en begränsande tanke, känsla, bild eller tolkning av händelser eller förhållanden som gör att man inte kommer vidare. De flesta problem som du tror ligger utanför dig själv är i själva verket också mentala. Du kan i högre grad än vad du tror påverka ditt liv och din framtid.

Att ha vinnarskalle handlar om inställningen till livet och hur du tänker kring det som sker, såväl mot- som med gångar. Det är tankarna som leder till känsla som i sin tur leder till handling och framgång. Mental styrka och vinnarskalle är en träningsbar färdighet som vi alla kan utveckla.”

Måste ge den en chans att läsa. Finns här att beställa för den som bli lika nyfiken som mig.
Någon av mina läsare som läst den? Vad tyckte ni?

Någon annan bok ni läst och som betydde mycket för er efteråt? Som gav livet en skjuts i rätt riktning?

IMG_5470[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

20131004-204656.jpg

 

Diablo och jag ikväll.
En stund av ” Just nu är en lycklig stund” på sofflocket

Redo att möta livet på riktigt. Det som innebär att det jag har med mina barn skall fungera ihop med arbetslivet.

Gick sista delen idag i stresskursen som varenda en i diagnoslandet skulle behöva gå. I förebyggde syfte innan man måste ringa 112 i tron om att man bokstavligen håller på att dö. Innan hela systemet kollapsar och man inte hittar mjölkdisken på Coop där jag är kund.

På Måndag är jag åter den som vårdar de som kommer till sjukhuset och behöver min omvårdnad. Många i liknande sits som jag. Kommer in med symptom på hjärtat som är stressrelaterade. Jag vet precis vad de går igenom. Vilken resa som väntar tillbaka.

Min blev 14 veckor lång och jag har ingen aning hur lång väg det är tillbaka till det opptimala måendet. Men med redskap och förståelse för mina katastrofer så kanske jag är mer motståndskraftig för krigen som ännu sker på min bakgård.

20131004-204622.jpg

Jag såg ett framsteg hos Junior som vägde tungt. Som betyder mycket. En liten strimma som var som om hela min värld blev bländad. Ett stoft av nyfikenhet på livet. Viljan att se en liten del utanför hemmets trygga värd. Efterfrågan på det som finns bara vi lyfter blicken och förmå se det.

Resan är lång för honom tillbaka till välmående. Men det var ett tecken jag inte sett på mycket länge.

Och det är de små små strimmorna av rätt sort som gör att jag förhoppningsvis ger mig ut på min resa tillbaka utan bakslag.

20130618-040945.jpg

KRAM MAMMA Z

*

 

Read Full Post »

IMG_8703[1]

Junior är gladare.
Vet om mötet igår och hur planen är. Inget hot. Inget övertramp. Bara en försiktig väg tillbaka. Hårfin. Om en skola som ska passa honom. Ändå kan skolan inte möta upp som önskvärt. ektorn har mycket visioner, men få medel. Helt underbara idéer men knappt genomförbara. Men de sådde ett frö för egen del.

Utredningen är snart klar. Det lutar åt samma håll som för storebror. Aspergers. Fast numera heter det diagnos inom autistisk spektra. Men jag kommer säga AS annars kan folk inte skilja det från autism. Knappt så de begriper vad Asperger är.

Det återstår massvis av jobb kring Junior. Men lyckas det ska vi. Förmå han utvecklas utefter sina behov. Precis som vi ska med storebror!

På sina premisser.

 

IMG_3089[1]

På Måndag skall jag börja jobba igen.

Har varit hemma sedan vecka 25, 3 veckors semester för att sedan bli sjukskriven. Ingen aning om vart jag befinner mig med min hälsa. Det återstår att se då jag lägger på ett stort moment i livet som heter jobb. Kontra det jag har med killarna. Fortfarande. Men förhoppningsvis har vilan från jobbet gjort sitt till iallafall. Verktygen som stress utbildningen gett mig.
Nu gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Påminna mig om vad jag lärt mig.

Mitt ibland att ta reda på hur skolan ser ut för Sam efter nian. Vilka hans rättigheter är. Hjälpa junior må bättre. Få skutan att vända för han. Sakta sakta. Möte med bup. Soc. Skola. Jobba på. Stötta mamma i allt som hon har omkring sig.
Och däribland hinna njuta av livet. De små ögonblicken som är mina.

Energidepåerna.

IMG_2688[1]

KRAMIS
MAMMA Z

*

 

 

Read Full Post »

15 minuter

20131002-203335.jpg

Det blir en skön stund i skogen,
Bara jag om så för en liten stund. Egotid. Energitid. En kvart om dagen skall bli mitt motto hädanefter. Att röra på mig om dagen. Så mycket bättre än ingenting. Så konstaterade vi på Stress kursen idag. Vad en kvart om dagen gör i längden. Vad det kan hjälpa till att reducera stressen.
Hinner jag inte med en längre promenad så får det iallafall bli en runt kvarteret. För en kvart HAR man alltid!! Behöver prioriteras. För min skull.
för att jag är värd det och aldrig vill må dylikt som jag gjorde i somras.

Aldrig aldrig.

20131002-203325.jpg.

Idag får jag lov att låna Sams dator.
Nu har My Loves laptop också lagt av. Och jag som är så beroende av en dator nu främst för allt som har med Kungen att göra. Så frustrerande samtidigt ett sådant stort I lands problem.
Ja ja. Vi får se hur vi löser det bland alla utgifter som kommer.

Hade skolmöte kring Junior idag. Han mår bättre tackvare att kraven ifrån skolan nu är minimal. Och det är det viktigaste. Hans hälsa och väl och ve. Skolan hinner han ta ifatt när han mår bättre.

Sam vill ha tillbaka sin dator så stoppar här. Får smyga in i hans rum när han sover och skriva ett längre inlägg.
Kram på er alla!
Kan säga bara att artist nr 2 blev bokad för vår gala igår. Stort.

Och är så jävla stolt över det vi nu gör!

.

IMG_5538[1]

.

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »